Mao_Zedong_sitting

120 år av Mao

Idag skulle Mao Zedong (26 december 1893 – 9 september 1976) ha fyllt 120 år. En händelse som uppmärksammas i Kina med bland annat böcker, en gala till hans ära och en guldstaty.

Mao var på många sätt en enastående person. För att kunna lyckas med att först bli utsedd till ledare för en socialistisk revolution och sedan bli Folkrepublikens Store rorsman, vars uppdrag det var att föra världens folkrikaste land framåt på vägen mot kommunismen, krävdes något alldeles särskilt.

Mao kom att personifiera den kinesiska revolutionen. Han utsågs till den Store Läraren, den Store Ledaren, den Store Överbefälhavaren och den Store Rorsmannen. Mao Zedong var Solen som aldrig skulle gå ner och hans tänkande var en Spirituell Atombomb.

Den vördnad som ordförande Mao visades skulle till och Stalin ha avundats, skriver MacFarquhar och Schoenhals.

Bland de mer extrema exemplen av Mao-dyrkan under kulturrevolutionen märks den så kallade lojalitetsdansen och Ordförande Maos citat-gymnastik. Under en period svarades telefonsamtal i Folkrepubliken med fraser som ”Tjäna Folket!” eller ”Länge leve Ordförande Mao!”

I Sverige lyckades Mao Zedong inte bara charma proggmusiker och hippies. Mitt under kulturrevolutionen svarade en äventyrsdrömmande kronprins följande på frågan ”vilken människa har gjort starkast intryck på dig?”

Mao Tse-Tung! En otrolig man. Tänk, när han och hans anhängare bara vandrade omkring dag och natt i Kina och kämpade för att nå sitt mål. Vilken insats. Dessutom har han skrivit fin prosa och utmärkta dikter.

Denna personkult föddes inte av sig självt utan var ett resultat av ett medvetet, kollektivt propagandaarbete. Under kriget mot Japan, när kommunisterna samlat sina styrkor för att upprätta en röd huvudstad i det karga Yan’an (1935-1947), beslutade partiledarskapet att partiet behövde en stark ledargestalt. De började därför nära en kult kring Mao.

Ironiskt nog var det revolutionärer som Liu Shaoqi – som trettio år senare skulle rensas ut av Mao under anklagelser för att vara ”Kinas Krustjev” – som i Yan’an lyfte fram Mao Zedong som partiets främsta ledare och gav sitt fulla stöd åt ”Mao Zedongs tänkande”.

Mao Zedong blev på så sätt den främsta symbolen för revolutionen. Men därmed blev han automatiskt också den främste skurken när det gällde de brott som kommunistregimen gjorde sig skyldig till.

Trots detta hyser Mao Zedong idag – liksom Stalin i Ryssland – en stor aktning och ses som en landsfader.

85 procent av kineserna anser att Maos åstadkommanden väger tyngre än han misstag och 90 procent att hans gärning fortsätter att forma dagens Kina, enligt en färsk undersökning av Global Times.

I början på nittiotalet, parallellt med Kinas mest intensiva period av marknadsreformer, utbröt en veritabel Maofeber som fick sitt kommersiella uttryck i en blomstrande marknad för Maoartefakter.

Vördnaden för Mao Zedong kan verka obegriplig för någon som har ett hum om det förtryck som hans regim stod för.

Men om vi har i åtanke den enorma kult som omgärdade hans person för 40 år sedan och faktumet att Kina aldrig haft någon Krustjev som generellt dömt ut den store ledarens gärning är det inte konstigt att resterna av Maokulten fortsätter än idag.

Än viktigare är att även kritiken mot regimen på många sätt präglas av arvet från personkulten och kommunistpartiets historieskrivning. Det märks i tendensen att låta Mao Zedong ensam symbolisera kommunismens brott eller allt som är dåligt med dagens Kina.

Mao Zedong har varit död i snart fyrtio år, men som symbol lever han vidare. Likt Cheshirekatten har Mao själv försvunnit, men hans leende hänger kvar ovanför porten till den Förbjudna Staden. Säkerligen en följd av kommunistpartiets propaganda, men också en konsekvens av oviljan att släppa den mytiska, ideologiska kritiken av Maoeran.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

3 reaktion på “120 år av Mao”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*