Kinas nästa president pratar ut

KINA Danska Nordiska institutet för asienstudier, NiAS, har översatt en tolv år gammal intervju med Xi Jinping, Kinas väntade nästa president. I Intervjun pratar en yngre Xi ut om sin hårda uppväxt under kulturrevolutionen och hur han ser på politikerrollen i Kina.

Intervjun publicerades första gången år 2000 i kinesiska tidskriften Zhonghua Ernü, som är ett magasin som ges ut av kommunistpartiets ungdomsförbund.

Xi Jinping, då 47 år gammal, var vid tillfället guvernör över kustprovinsen Fujian. Det var nog ingen som visste då att han tolv år senare skulle stå i tur för att ta över rodret som generalsekreterare över kommunistpartiets 83 miljoner medlemmar.

Intervjun börjar ironiskt nog med ett segment där både intervjuaren, Yang Xiaohuai, och Xi Jinping förklarar varför den här typen av intervjuer bör undvikas, då det lätt kan leda till missförstånd, bakgrundsintervjuer och biografier är helt enkelt ett undermåligt sätt att beskriva en person, konstaterar Xi.

Nåväl. Med detta sagt, så sätter själva intervjun igång.

Xi Jinping berättar först om sin tid när han under två år ledde länet Ningde. Han orerar om hur han på ett lugnt och sansat vis kunde bidra till utvecklingen av länet. I denna del av intervjun finns en kritik, både från Yang och Xi, om hur vissa partikadrar blir utposterade på en ny ort, och sedan vill åstadkomma snabba resultat istället för långsiktiga, mer hållbara lösningar, för att jaga befordringar.

Xi Jinping förklarar sedan varför detta tankesätt är fel, och att han själv alltid sätter folket först, och inte tänker på huruvida han kommer befordras eller ej; allt är för folkets bästa, varför han så klart enbart förespråkar långsiktiga lösningar.

Vill man tjäna pengar, säger Xi, så kan man göra det på laglig väg i den privata sektorn. Pengar och politik hör inte ihop, menar han:

”If you go into politics to make a career, you must give up any thought of personal advantages.”

Vidare så pratar Xi en hel del om sin uppväxt under kulturrevolutionen, då han deporterades till en by i Shaanxi, och lyckades klättra upp från att vara en medlem i produktionsbrigaden där, till att bli partisekreterare i byn. Xi menar att han genom sina många år på landsbygden har stor förståelse och insikt i hur livet ser ut där, vilket säkert är sant.

Faktum är att Xi spenderade en stor del av sin ungdom på landsbygden, först som deporterad under kulturrevolutionen, och sedan som partikader i Hebei-provinsen under 80-talet, efter att han examinerats från Qinghua-universitetet i Peking.

I intervjun berättar Xi också om hur han fick kämpa för att bli antagen till Qinghua. Han skrev närmare tio ansökningsbrev, som alla utom det sista blev nekat på grund av hans familjebakgrund (hans far, en revolutionshjälte, vad vid tillfället utrensad, även om han skulle återinsättas och senare tjäna som vice-premiärminister).

Mellan raderna finns en hel del kritik att läsa in om kulturrevolutionen i Xis svar, men samtidigt vill han lyfta fram alla goda erfarenheter han fått genom att spenderat så stor del av sin ungdom med ”vanligt folk” på landsbygden, vilket tjänar honom väl nu när han tjänstgör som guvernör:

”I grew up in the seven years I was in Shaanxi. I learned two important things. First I had the opportunity to understand what real life looks like, what is right and wrong, and who ordinary people are. These were experiences för life”.

Och visst, hur många presidenter och ledare i väst har spenderat sin ungdom, skilda från sina föräldrar och familj, svältandes på landsbygden? Frågan är ju om detta gjort Xi mer eller mindre benägen att leva ett enkelt liv. Amerikanska nyhetsbyrån Bloomberg redogjorde senast i somras i ett långt reportage för de många miljoner dollar Xi Jinpings familj och släktingar är i god för. Bloombergs hemsida är sedan dess för övrigt blockerat i Kina.

Till sist i intervjun vill Xi slå ett slag för kommunismen. Enligt Xi så stammar all makt i Kina från folket, och att detta aldrig får glömmas bort. Låt oss hoppas att han drar sig till minnes detta när han efter den 15 november tillträder som generalsekreterare.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

… den onda dagisläraren i Zhejiang

Bilden på hur en ung förskolelärare i staden Wenling i Zhejiang-provinsen lyfter en ung pojke i öronen samtidigt som hon ler har skapat folkstorm i de kinesiska sociala medierna.

Det var under onsdagen som bilden först publicerades på mikrobloggen Sina Weibo. Upprörda twittrare genomförde sedan vad som i Kina blivit känt som ”human flesh search”, dvs att privatpersoner snokar reda på allt från ID-nummer och adress till skostorlek på offret.

Förskoleläraren i Zhejiang visade sig ha publicerat en hel drös bilder på sin personliga QQ-sida (Kinas populäraste messenger-tjänst) där hon på olika sätt förnedrar och misshandlar förskolebarnen i sin klass.

Efter att bilderna läckt ut i de sociala medierna agerade myndigheterna dock snabbt; förskoleläraren greps och stängdes av under torsdagen.

/VFL-red, 26 oktober

Snaran dras åt kring Bo Xilai

PEKING Tidigare topp-politikern Bo Xilai blev under fredagen av med sin parlamentsplats, rapporterar statliga Xinhua. Beslutet fattades av Politbyråns ständiga utskott.

Att Bo Xilai blir av med sin plats i det nationella parlamentet innebär att han också blir av med sin straffimmunitet, skriver Reuters.

Processen är därmed i full gång att lägga grunden för åtal mot den förre partichefen över Chongqing.

Det var i slutet av september som partiet centralkommitté meddelade att man beslutat att utesluta Bo Xilai ur kommunistpartiet, och att han därmed skulle överlämnas till rättvisan.

Bo Xilai anklagas för att allvarligt ha brutit mot partidiciplinen, bland annat genom omfattande korruption, maktmissbruk och för att ha haft en utsvävat sexliv med många älskarinnor.

Den före detta topp-politikerns fru Gu Kailai dömdes också tidigare i somras till döden för mordet på engelsmannen Neil Heywood. Bo Xilais närmaste man, Chongqings före detta polischef och vice-borgmästare Wang Lijun, dömdes även han nyligen till fängelse för korruption och för att ha hållit Gu Kailai bakom ryggen.

I och med den kommande rättegången mot Bo Xilai har partiet arbetat sig uppåt i näringskedjan, och når därmed sannolikt slutet på det rättsliga efterspelet av skandalen Bo Xilai, vilket kallats den största politiska skandalen i Kina på 20 år.

Innan skandalen briserade i slutet av mars var Bo Xilai en av kandidaterna som tippades komma in i Kinas absoluta maktcentrum; Politbyråns ständiga utskott.

Det är än så länge oklart när rättegången kommer hållas, men med största sannolikhet efter kommunistpartiets 18:e partikongress som startar den åttonde november.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kvinnliga kadrer missgynnas systematiskt

BEIJING En av de tänkbara kandidaterna till politbyråns ständiga utskott är Liu Yandong, hon är en av få högt uppsatta kvinnor inom kommunistpartiet. Dessa kvinnor fortsätter emellertid vara undantag inom ett parti som systematiskt missgynnat dem under de senaste trettio åren.

”Kinas Liu Yandong bär på hopp – och oro – åt den moderna feminismen”.

Så lyder den slagkraftiga rubriken till Tania Branigans artikel för The Guardian förra veckan. I sin utmärkta artikel beskriver Branigan väl det rådande läget för kvinnorna i kinesisk politik.

Enligt statistiken utgör kvinnor endast en femtedel av Kinas lagstiftande organ och knappt en sextondel av partiets centralkommitté. Li Bin är landets enda kvinnliga guvernör och Sun Chunlan den enda pressekreteraren på provinsnivå.

Men Branigan lyfter också fram mera hoppingivande exempel, bland annat ett program av riksorganisationen All-China Women’s Federation som syftar till att öka kvinnors deltagande i politiken.

Störst hopp fäster artikeln emellertid vid 67-åriga Liu Yandong. Men trots att hennes meritlista är imponerande, bedöms hennes chanser att ta sig in i politbyråns ständiga utskott som små.

Om hon mot förmodan skulle ta sig in i utskottet skulle Liu Yandong bli den första kvinnan att nå denna topposition och kunna räkna sig som den mäktigaste kvinnliga politikern sedan Maos änka, Jiang Qing, styrde landet tillsammans med de fyras gäng.

Att det finns kvinnlig representation i Kinas politiska toppskikt kan givetvis ses som ett mål i sig självt, men frågan är vad Liu Yandongs framgångar innebär för kinesiska kvinnors politiska deltagande i stort?

Generellt sett har kvinnors deltagande i storpolitiken inte ökat de senaste 30 åren, istället har villkoren försämrats betydligt. Denna försämring kan observeras från och med den tolfte partikongressen 1982.

Antalet kvinnliga representanter på partikongressen 1982 var bara 4,1% (jämfört med föregående 11,4%) och antalet kvinnor i folkkongressens ständiga utskott var året efter det blott 9% (tidigare 21%).

Trots att procentantalet kvinnor har återhämtat sig något sedan bottennivåerna under 80-90-talen, är kvinnliga politiker fortfarande systematiskt missgynnade.

I februarinumret av American Political Science Review presenteras en statistisk analys av allt det som hjälper och stjälper en partikader på väg uppåt i karriären. Analysen visar att kvinnliga politiker varit lägre rankade från och med 80-talet till idag.

”Kvinnor missgynnades inte jämfört med män vid den 12:e partikongressen 1982, men var systematiskt lägre rankade vid de flesta senare partikongresserna. Hur kan den relativt rättvisa behandlingen av kvinnor vid den 12:e partikongressen, och den följande nedgången, förklaras? Möjligtvis var det kvinnliga veteraner från den Långa Marschen, fortfarande politiskt aktiva vid den 12:e partikongressen, som arbetade för att befordra kvinnliga suppleanter och ledamöter inom centralkommittén.”

Under samma period som kommunistpartiet tog avstånd från maoismen och patriarken Deng Xiaoping öppnade upp landet, kan vi alltså observera början på ett minskat kvinnligt inflytande inom politiken.

Kvinnors deltagande inom partiet institutionaliserades aldrig till någon högre grad och det omfattande arbete som utfördes av tidigare kvinnliga ledare har därför nu gått förlorat.

Idag är Kina därför i en situation som ser dålig ut, inte bara i internationella jämförelser, utan också i jämförelse med den tidigare partihistorien.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Vem vann Kinadebatten?

WASHINGTON När den sista presidentdebatten i USA inför valet den sjätte november hölls natten till tisdag svensk tid så var Kina ett av ämnena som debatterades. Mitt Romney tog som väntat ett betydligt skarpare tonläge mot Kina än vad president Barack Obama.

Den tredje och sista debatten handlade om utrikespolitik. Debattledaren Bob Schieffer inledde själva Kina-delen med att formulera sig på nedanstående, något ledande, vis:

”Let’s go to the next segment, because it’s a very important one. It is the rise of China and the future challanges for America. I want to just begin by asking both of, and Mr. President, you go first this time. What do you belive is the greatest future threat to the national security of this country?”

Trots denna något märkliga inledning (där Obama svarade terrorism och Romney svarade ett Iran med kärnvapen var de största hoten, för övrigt) så styrde debatten snabbt in på Kina.

Obama står fortfarande för den lite mer sansade, presidentiella hållningen. Han menar att Kina både är en motståndare, och en potentiell framtida samarbetspartner i det internationella samfundet. Han ville dock trycka på att där oegentligheter uppstått i Sino-amerikanska handelssamarbetet så har man från amerikanskt håll utrett fall som visat sig bryta mot internationella handelslagar, och vunnit.

Presidenten pratade också om att USA måste fokusera mer på sig själva istället för att skylla på Kina, för att behålla konkurrenskraft mot Kina bör USA snarare satsa hårdare på att hålla sig i framkant vad gäller forskning, teknologisk spetskompetens och utbildning.

Detta sagt så sade lade Obama till sist också in en brasklapp om att man har en stark närvaro i Stilla havsområdet, och att man samarbetar med andra länder i området (Japan, Sydkorea, Taiwan, Filipinerna etc) för att upprätthålla ett tryck som gör att Kina följer internationella handelslagar.

Mitt Romney ville också poängtera att Kina är en samarbetspartner och en vän till USA, om landet följer reglerna, som han uttryckte det. Romney målade däremot under debatten (likt han gjort tidigare) upp Kina som ett hot, ett land som manipulerar sin valuta och sin arbetsmarknad. Romney menar att det pågår ett ”tyst krig” som Kina just nu vinner:

”They are stealing our intellectual property, our patents, our designs, our technology, hacking into our computers, counterfeiting our goods.”

Han återupprepade därefter sitt hot (eller löfte?) om att stämpla Kina som en valuta-manipulator den första dagen i Vita Huset, om han blir vald.

Romney ville gärna också kamma hem retoriska patriotiska poäng genom att måla upp USA som svagt, och att Kina ser USA som svagt och därför utnyttjar detta. Med mig så står USA väldigt starkt, sa Romney.

Vad gäller de Sino-amerikanska relationerna är det tydligt att President Obama och guvernör Romney försöker presentera två olika verkligheter. I Obamas USA så har regeringen redan hanterat ”problemet” Kina, och tar en mer pragmatisk väg. I Romneys USA så eskalerar hotet Kina, och måste hanteras omgående, innan det är försent.

Läs hela transkriberingen av presidentdebatten här.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kinesiska dokumentärer till Stockholm

STOCKHOLM Den kinesiska filmfestivalen China DOX kommer till Stockholm i november. Här kommer filmer från vad som har kallats Kinas ”nya våg” av dokumentärfilmare visas, utom kinesiska myndigheters räckhåll.

Den 4-6 november hålls den kinesiska dokumentärfilmsfestivalen China DOX i Stockholm. Festivalen hölls tidigare i Beijing (under namnet DOCHINA) men 2011 tvingades arrangörerna ta beslutet att stänga ned festivalen, efter problem med myndigheter och att ”den övergripande situationen var spänd”.

Den ”nya vågen” av kinesisk dokumentärfilm – som tog form under 90-talet – har beskrivits som en av de mest betydelsefulla rörelserna inom kinesisk film. Dessa filmskapares skarpa förmåga att skildra sociala verkligheter på individnivå har haft en betydande social och estetisk påverkan:

”Varje försök att förstå Kinas visuella kultur idag måste börja i en förståelse för den Nya Dokumentärfilmsrörelsen”, konstateras det i New Chinese Documentery Film Movement: For the Public Record.

Filmskapande inom Kina präglas ständigt av en stor osäkerhet. VFL har tidigare skrivit om den Kinesiska Filmbyråns inkonsekventa censur och dess nära koppling till makten.

Regissören Lou Ye – som förbjöds att göra film i fem år efter sin spelfilm ”Sommarpalatset” 2006 – sade nyligen följande angående filmbyrån:

”Det finns ingen film som är säker, ingen filminvestering som är säker, ingen regissörs skapelse som är säker.”

Dokumentärfilmen har tidigare verkat vara mindre känslig, på grund av sin blygsamma budget och smalare marknad. Att en av de viktigaste plattformerna för kinesisk dokumentärfilm nu fått flytta till Stockholm visar emellertid tydligt att spelfilmens problem finns också här.

På festivalen i Stockholm visas två filmer. Först ut är ”Petition” av internationellt kände Zhao Liang. Filmen visar hur vanliga kineser utnyttjar en klassisk kinesisk tradition – petitionering – för att få sina röster hörda, trots de faror det medför (VFL har tidigare skrivit om Tang Hui som skickades till arbetsläger på grund av sina klagomål)

Den andra filmen är ”When the Bough Breaks” av Ji Dan, en närgående skildring av en familjs sönderfall och känslomässigt våld.

Utöver filmvisningar erbjuder festivalen bland annat en masterclass med kinesiska filmskapare och föreläsning om Kinarapportering från samarbetspartnern UR.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Tillväxten bromsar in till 7,4 procent i Kina

KINA Siffror för tredje kvartalet i år visar att Kinas tillväxt fortsätter bromsa in. Tillväxten på 7,4 procent är den lägsta sedan finanskrisen 2009. Mycket tyder däremot på att botten nu är nådd, och att ekonomin kommer accelerera under fjärde kvartalet i år.

Siffror som Kinas National Bureau of Statistics, NBS, släppte på torsdagen visade på en BNP-tillväxt på 7,4 procent för tredje kvartalet 2012, jämfört med samma tid föregående år.

Detta innebär en minskning från andra kvartalet med två procentenheter, ner från 7,6 procent. Första kvartalet i år landade tillväxten på 8,1 procent. Kinas BNP-tillväxt har nu bromsat in sju kvartal i rad, och är den lägsta sedan finanskrisen 2009.

Att 2012 skulle bli ett tufft år var dock väntat. Premiärminister Wen Jiabao korrigerade redan i mars i år den ursprungliga tillväxtprognosen för 2012 från 8 procent ner till 7,5 procent, och än så länge ser prognosen ut att hålla. Enligt NBS så ligger tillväxten på 7,7 procent under de första tre kvartalen 2012.

Wen Jiabao sade i en kommentar till Xinhua att ekonomin också stabiliserats, och att detta är relativt positiva siffror.

Mycket pekar nu också på att botten är nådd. Både handeln och industrin har signalerat positiva siffror över förväntan i september, rapporterar Reuters.

Analytiker tror därför att helårstillväxten för 2012 har god chans att hamna över regeringens mål på 7,5 procent.

Ekonomin är däremot något som oroar kineserna. En ny undersökning visade nyligen på att just inflationen och oron för ökade priser är det som kineserna ser som det största problemet i dagens Kina.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Miljontals illegala prostituerade under misslyckad lagstiftning

Trots att alla led av sexhandeln (köp, försäljning, koppleri) är illegala i Kina, finns en gigantisk svart marknad. Exakt hur stor är svårt att avgöra, eftersom officiell statistik enbart baseras på antal arresteringar.

Det är emellertid klart att det rör sig om miljontals kvinnor som delvis eller helt och hållet livnär sig genom försäljning av sex. Uppskattningar varierar, mellan tre och tio miljoner.

Den välrenommerade ekonomen Yang Fan undersökte i början av 2000-talet sexhandelns inverkan på Kinas ekonomi. Han uppskattade att hårdare statlig kontroll av prostitution under 1999 hade en negativ inverkan på landets BNP på hela – 1%.

En mycket stor del av dessa miljontals kvinnor prostituerar sig för småsummor i byar och mindre städer på Kinas landsbygd.

De kommer vanligtvis från en lantlig bakgrund och arbetar för en mycket låg lön, mellan 10 – 30 kronor per besökare.

Kvinnorna på dessa så kallade ”tio yuan-bordeller” har ofta hamnat där som ett resultat av någon form av trafficking. I en intervju med tidningen Nongmin Ribao säger en före detta migrantarbetare att hon togs till bordellen av en kvinna som inte sade något annat än: ”kom med mig, jag garanterar att du kommer att tjäna bra”.

Organiserade bordeller finns också i storstäderna. Här finns badhus, frisörsalonger, barer och karaokepalats som erbjuder sexuella tjänster till betalande män.

Men i storstäderna finns också kvinnor som på eget initiativ och utan organisering säljer sex. Många är unga kvinnor – ofta studenter – som på detta vis kan få in extrainkomster som kan täcka några av deras utgifter i de allt dyrare städerna.

Nyheten om tjugo högstadieelever i Shanghai som startade en egen prostitutionsring för att tjäna extra pengar provocerade ett moraliserande svar från kinesisk press förra hösten.

Kinesiska affärsuppgörelser sker ofta i samband med mat och alkohol, efter detta är det inte ovanligt att affärsmännen går vidare till en karaokebar där de betalar för uppvaktning – eller ännu mera – av de kvinnliga anställda.

De många fall där poliser och myndighetspersoner varit skyldiga till sexköp eller till och med koppleri visar att inte ens de som är satta att upprätthålla lagen följer den.

I ljuset av allt detta är det uppenbart att det i Kina finns ett stort gap mellan den gällande lagstiftningen och den allmänna synen på prostitution. Det har fått vissa att börja tala om en legalisering av sexhandel som en lösning.

Genusvetaren Li Yinhe menar att Kina borde legalisera prostitution för vanliga medborgare och låta förbudet gälla enbart för myndighetspersoner. På detta sätt kan landet ”både förhindra korruption och låta vanliga medborgares behov tillgodoses”.

En kulturell förkärlek för söner i kombination med Kinas ettbarnspolitik har skapat en stor obalans mellan män och kvinnor, framför allt på Kinas landsbygd. Efter en undersökning på landsbygden i västra Henanprovinsen kom Li Yinhe fram till att en tredjedel av männen var ogifta; hon menar att prostitution kan vara bidra till att mildra detta problem.

En annan faktor att ta med i beräkningen är sexuellt överförbara sjukdomar och HIV. Kina är hårt drabbat av många sexuellt överförbara sjukdomar och det beräknas att runt 740 000 kineser lever med HIV, spridning sker framför allt genom delning av sprutor och via prostitution.

Även i de fall där kondomer finns tillgängliga har de ekonomiskt utsatta sexarbetarna ofta inte mycket till val om kunden betalar extra för sex utan: ”jag kan se om någon har några sjukdomar eller inte”, berättar kvinnan i Nongmin Ribao.

Frågan om prostitution i Kina är komplicerad. Sexhandel förbjöds och den organiserade verksamheten försvann så gott som helt under åren efter kommunistpartiets maktövertagande, den fortsatte vara marginaliserad ända fram till öppnandet av ekonomin under 80-talet.

Ensamma män och spridning av sexuellt överförbara sjukdomar är i sig inga hållbara argument för mäns rätt att köpa kvinnors kroppar. Det är inte uppenbart varför ogifta mäns behov av sex är ett problem som måste lösas, ännu mindre varför det måste lösas genom att kvinnor ställs till deras förfogande.

Samtidigt är det uppenbart att den nuvarande situationen inte gagnar någon, allra minst de kvinnor som säljer sex. En tänkbar början kunde vara att följa den ”svenska modellen” och avkriminalisera försäljning av sex medan köp och koppleri förblir olagligt.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Korruption och inflation största problemen enligt kineserna

KINA Oro för ökade priser, korruption och ökade klyftor är de största problemen som Kina står inför, visar en ny undersökning från Pew Research Center.

Med bara veckor kvar till maktskiftet och den 18:e partikongressen så visar den senaste undersökningen från Pew Global Attitudes China Project att kineserna inte är särskilt nöjda över de senaste fyra årens inhemska utveckling.

Korruptionen är en av de saker som oroar mest: 50 procent av kineserna anser att korruption är ett mycket stort problem, jämfört med 39 procent 2008.

Även oron över klyftorna mellan rika och fattiga har ökat: 48 procent anser att detta är ett mycket stort problem, vilket är en ökning med 7 procentenheter från 2008.

Frågan om matsäkerhet har också tagit sig upp på agendan. 2008 ansåg 12 procent att detta var ett mycket stort problem, vilket i årets mätning hade ökat till 41 procent. Denna ökade oro har såklart att göra med den ökade uppmärksamhet frågan fått sedan mjölkskandalen briserade efter OS 2008.

Mest oroliga är dock kineserna över inflationen, och stigande priser. 60 procent anser att detta är ett mycket stort problem, jämfört med 39 procent för fyra år sedan.

Intressant i undersökningen är också att kinesers attityd till USA har försämrats. 2010 så ansåg två av tre att den Sino-amerikanska relationen kunde ses som ett samarbete, medan idag endast 39 procent ser på relationerna på det sättet. Samtidigt så uppger 26 procent att relationen nu snarare är en hotfull en, till skillnad från 8 procent som ansåg detta 2010.

Under pågående presidentkampanj i USA så kanske det tynger Barack Obama att även det kinesiska folket tycks ha tappat förtroende för honom, 38 procent säger sig ha förtroende för Obama nu, jämfört med 52 procent för två år sedan.

En intressant kommentar kring oron för korruptionen är att undersökningen genomfördes under mitten av mars fram till mitten av april i år. Alltså, innan omfattningen på skandalen Bo Xilai blev känd till fullo bland allmänheten, och innan hans fru Gu Kailai dömdes för mordet på Neil Heywood. Om undersökningen hade gjorts idag så är frågan hur högt korruptionsoron hade klättrat.

3 177 personer deltog i undersökningen, som du kan läsa i sin helhet här.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Statsråd: ”171 statliga program läggs ned”

BEIJING Det kinesiska statsrådet minskar statens inflytande i sitt senaste beslut. 314 myndighetsprogram har antingen reglerats eller lagts ned helt och hållet.

Kinesiska makthavare pratar ofta storslaget om behovet av politisk reform, i statsrådets senaste beslut kan vi se hur sådan reform kan se ut bortom den bombastiska retoriken.

I ”Statsrådets beslut angående den sjätte omgången regleringar och nedläggningar av administrativa, granskande och beslutsfattande program” (国务院关于第六批取消和调整行政审批项目的决定) skriver de att 171 statliga program läggs ned och ytterligare 143 omstruktureras.

Vanliga medborgare, juridiska individer och andra organisationer är kapabla att fatta självständiga beslut. Marknadens inbyggda mekanismer och konkurrenskraft är självreglerande. Branschorganisationer och finansiella mellanhänder kan själva sköta sina regleringar och administration. Regeringen måste dra sig tillbaka från alla dessa sektorer”

 ”凡公民、法人或者其他组织能够自主决定,市场竞争机制能够有效调节,行业组织或者中介机构能够自律管理的事项,政府都要退出。”

Beslutet preciserade vidare att nya administrativa åtgärder måste ske i strikt överensstämmande med lagen, något som kan verka självklart men som inte alltid varit fallet vad gäller statlig verksamhet i Kina.

Statsrådet skriver att verksamheten och servicen ska förbättras och att korruption måste bekämpas med större öppenhet, de ska ”granska och besluta i solskenet” (阳光审批).

Bifogat till beslutet är två listor över de program som berörs av dessa nya reformer. Bland de nedlagda verksamheterna märks bland annat program inom utbildning, bostadsmarknad och bankväsende. Dessutom läggs vissa program inom TV, radio och nyhetsrapportering ned.

Enskilda yrken som frisör, skönhetsterapeut och sprittillverkare berörs av nedläggningen av en enhet för bedömning av yrkesskicklighet.

FAKTA: Statsrådet är den kinesiska statens högsta instans och leds av ett stående utskott som inkluderar bland andra premiärminister Wen Jiabao, Li Keqiang, Zhang Dejiang och Wang Qishan. Alla Kinas ministerier och provinsiella regeringar är underställda statsrådet.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Mo Yan och politiken

Debatten i princip varenda media som på något sätt bevakar Kina och / eller litteratur har sedan i torsdags handlat om huruvida det var rätt att ge kinesiske författaren Mo Yan Nobelpriset i litteratur. Den samlade åsikten tycks vara ja, men också nej.

Grundförutsättningen i hela debatten är för det första att man i över huvudtaget skriver under på att Nobelpriset ska ta hänsyn till någonting annat än en författares verk. Här sträcker sig skalan allt från Svenska Akademien, som säger sig endast se till den litterära faktorn, bort till exempelvis kinesisk media som Global Times, som gärna tolkar priset som en politisk gärning.

Men, som de flesta ändå konstaterat. Oavsett Svenska Akademiens påstådda konsekvensneutralitet, så får deras val naturligtvis konsekvenser, vilket årets utnämning inte minst visat.

För att ge priset till Guan Moye, mer känd under pseudonymen Mo Yan (som ironiskt nog betyder ”tala inte”), är kontroversiellt.

Varför? Det handlar om det demokratiska samvetet, mänskliga rättigheter, enpartiproblematik och alla andra dilemman som Sverige, och alla andra länder som nu bedriver handel med Kina, varje dag ställs inför.

Ska enskilda individer kollektivt bestraffas för att de verkar inom en diktatur? Nej, naturligtvis inte.

Frågan som media och andra retoriskt ställt sig under dagarna sedan Nobelpriset är, för att utrycka mig krasst: är Mo Yan en partikramare och en kollaboratör, eller är han en mer subtil frihetskämpe, en författare som lärt sig hantera systemet?

Och, om han är det senare, hur påverkar detta hans författarskap?

De som läst hans böcker har nog dock uteslutit den första frågeställningen, då Mo Yans böcker inte är några hyllningsepos till partiet. De är tvärtom kritiska mot överhögheten, och stämplar ibland partiföreträdare som korrupta, ondsinta översittare.

Men, hur mycket av kritiken i böckerna är egentligen, så att säga, ”farlig” kritik?

Katastrofer som Det stora språnget framåt och Kulturrevolutionen är inget som man i Kina är stolt över. Att i konst och litteratur kritisera dessa snedsteg är inte förbjudet. Det har gjorts många gånger tidigare. Partiet har själv gjort det. Så det som Peter Englund och Svenska Akademien ser som en subtil kritik av systemet är en historisk kritik över händelser som partiet redan fördömt.

Partiet förnekar inte att korruption i sina egna led är ett stort problem. Faktum är att man inför den 18:e partikongressen i år lyft fram just denna frågan (mycket på grund av fallet Bo Xilai). Partiet förnekar inte att mycket av vad Mao Zedong tog sig för var galet, den officiella hållningen är att den store ledaren endast hade rätt i 70 procent av fallen.

Det som partiet däremot inte vill se, är förslag på demokratisering och kritik mot det rådande systemet idag. Detta är tabu, vilket fredsprisvinnaren Liu Xiaobo, som nu avtjänar ett elvaårigt fängelsestraff, kan skriva under på.

Men, för att vara en stor författare så måste man naturligtvis heller inte vara en politisk författare.

Dissidentrörelsen slänger däremot in en befogad brasklapp – går det att verka som konstnär eller författare i Kina utan att blanda in politik?

I Kina genomsyrar politiken allt, när den så vill – så även om en författares som Mo Yan säger sig vilja stå utanför detta så är det tydligt att han inte har så mycket till val. Partiets propagandaavdelning har nämligen jobbat övertid de senaste dagarna för att proklamera detta Kinas senaste tecken på framgång.

Nobelpriset har i Kina kidnappat av partiet. Vem Mo Yan är och vad han har skrivit är mindre viktigt än det faktum att han är en kines som spelat efter partiets regler, och därför kan lyftas fram som ett gott föredöme för hela det kinesiska folket att följa. Se på Mo Yan, skanderar partiet, han var fattig och levde ett hårt liv (vilket många kineser nog kan relatera till), men, han trodde på sig själv (och på partiet), och nu har han vunnit det finaste litteraturpriset i världen.

Dagen efter kvällen före toppades i princip varenda tidning i Kina förstasidan med Mo Yan, och det tog blott två dagar för partiet att utlysa att man omgående kommer införa en av Mo Yans texter som obligatoriskt studiematerial i grundskolan.

Att två dagar efter utnämningen kunna säga att man nu, i hela Kina, obligatoriskt kommer studera Mo Yan i grundskolan, det säger mycket om vad Kina är för land och hur beslutsprocesserna går till.

Mo Yan har nu blivit till en bricka i partiets spel, och då han under hela sin karriär varit inbäddad i systemet (han är både partimedlem och vice-ordförande i Kinas statskontrollerade författarförbund) så är det desto svårare nu att slå sig fri, även om han skulle vilja det.

Och är Mo Yan så befriad från politisering som han vill framställa sig? Tidigare i år ställde han upp på att kopiera Mao Zedongs kontroversiella tal från Yan’an 1942, där media, enligt gammal god partiretorik, uppmanas underställa sig partiets linje och därmed ”tjäna folket”. Kort och gott, censur.

Samtidigt så har Mo Yan på en presskonferens i fredags för första gången uttalat sig om Liu Xiaobo, när han sa att han ”hoppas att Liu så fort som möjligt får sin frihet”.

Kanske kan utmärkelsen som partiet vill se som sitt första Nobelpris (Gao Xingjians pris 2000 är inget man vill fira) just det verktyg som kan få Mo Yan att ta bladet från munnen och börja prata.

Så, är Mo Yan en värdig vinnare av årets Nobelpris i litteratur? Det återstår att se. På grund av Mo Yans ställning inom etablissemanget i Kina så har han en betydligt större chans att påverka den breda massan än vad dissidenter i exil har. Och kanske var det detta som Svenska Akademien siktade på.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

”En ny startpunkt” för kinesisk litteratur

STOCKHOLM Den kinesiske författaren Mo Yan blev den förste kinesiske medborgaren att ta hem Nobelpriset i litteratur. Nyheten toppade de största kinesiska nyhetssidorna.

Gert Fylkings ”Äntligen!” sammanfattar väl många kinesers reaktion när en kinesisk medborgare nu för första gången tilldelas nobelpriset i litteratur. Det blev förhandsfavoriten Mo Yan som tog hem priset.

Folkets dagblad toppar sin sida med rubriken ”Grattis till nobelpriset i litteratur, Mo Yan”. De skriver att kinesiska författare och det kinesiska folket väntat alltför länge på detta pris.

De skriver lyriskt att ett land som Kina, ”en klassisk kultur som fött fram Konfucius, Qu Yuan, Li Bai, Du Fu och Cao Xueqin”, förtjänar ett nobelpris i litteratur. ”Det är en tröst, det är ett bevis, det är en försäkran och ännu mer är det en ny startpunkt”, skriver de.

Mo Yan är en författare som är välkänd och ofta läst inom Kina. Flera av hans böcker har filmatiserats, två (Det röda fältet, 1987 och Glada Tider, 2000) av den erkände kinesiske regissören Zhang Yimou.

Global Times beskriver i sin artikel Mo Yans stil, som hämtat inspiration från både en kinesisk tradition av social kritik och Latinamerikas magiska realism. De skriver att han pendlar mellan komplexa känslor, mellan att ”längta efter hembygden” (怀乡) och ”avsky hembygden” (怨乡).

Mo Yan räknas till de kinesiska författare som under 1980-talet började ”söka efter sina rötter” (寻根文学). Rörelsen uppstod efter att såren från kulturrevolutionen börjat läka och många kinesiska författare kände ett behov av att söka efter sina rötter.

På Weibo är ”Mo Yan” och ”Nobelpriset” två av de populäraste taggarna just nu. Många är stolta över landets starka litterära tradition och det har länge varit en nagel i ögat att ingen kinesisk författare fått nobelpriset i litteratur.

Gao Xingjian (som fick priset år 2000), kommer visserligen från Kina, men har levt en stor del av sitt liv i Frankrike och är fransk medborgare sedan 1997. Dessutom är alla hans böcker bannlysta i Kina efter en pjäs från 1989 som tog upp massakern på Himmelska Fridens Torg.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Scenen sätts upp för partikongressen

Den första november håller den 17:e partikongressen sitt sjunde och sista plenum, efter det tar den 18:e partikongressen vid den 8 november. Förberedelserna inför detta ledarskifte följer vissa traditioner och mönster som beskrivs i detalj av Alice Miller i senaste numret av China Leadership Monitor.

På den 17:e partikongressens avslutande plenum kommer Hu Jintao lägga fram en arbetsplan och presentera en lista med nomineringar till den 18:e centralkommittén (som inkluderar runt 350 ledamöter), skriver Miller.

De 2270 ledamöter som kommer delta på den 18:e partikongressen valdes redan i augusti. De består av representanter från partiet, staten och armén, liksom företrädare från provinserna. På pappret är de dessa som väljer ledamöter till centralkommittén, som i sin tur väljer bland kandidaterna till politbyrån. Men i själva verket sker besluten från ovan, genom inofficiella avtal i partitoppen.

En analys av offentliga framträdanden och resande tyder på att en stor del av detta högsta ledarskap var på plats i Beidaihe under första halvan av augusti (som VFL rapporterat om tidigare), trots att Hu Jintao försökt minska semesterortens betydelse för partipolitiken.

Xi Jinping rapporterades vara på plats i Beidaihe, tillsammans med två möjliga kandidater till politbyråns ständiga utskott – Li Yuanchao och Liu Yandong. Officiellt för att möta en grupp utvalda experter på semester.

Innan Beidaihe, den 23 juli, höll Hu Jintao ett tal på den centrala partiskolan där han lade fram sin syn på partiets framtida linje. Detta tal kommer utgöra den ideologiska skissen för den arbetsplan han presenterar inför den nästa partikongressen. VFL har tidigare analyserat talets innehåll i detalj här.

Det är tradition att presidenten på detta sätt förbereder den följande partikongressen, men talet hölls en månad senare än brukligt. Att talet hölls så sent kan vara ett tecken på att Hu Jintao har haft svårt att få tillräckligt med stöd för sin linje.

Chefen för centralkommitténs kansli, Ling Jihua, omplacerades efter en skandal i september, då hans son kraschade sin ferrari. Ling ersattes istället av Li Zhanshu, som av vissa uppges ha nära band till Xi Jinping. Ifall detta stämmer har Xi Jinping lyckats med att få en allierad på en topposition i ett mycket tidigt stadie.

Under föregående tolvmånadsperiod hölls färre politbyråmöten än vanligt, inte sedan 2002 har det varit så långt mellan mötena. Vanligtvis hålls omkring tio möten per år och nästan lika många ”studiesessioner”. Men den senaste perioden har politbyrån bara hållit sex möten och tre ”studiesessioner”.

I kombination med Hu Jintaos låga profil sedan i somras, det sena partiskoletal och att den 18:e partikongressen första sammanträde hålls senare än vad många trodde, tyder detta på att Hu har fått arbeta hårt för att få tillräckligt stöd inför genomförandet av övergången.

Ovanstående är en sammanfattning av Alice Millers artikel ”A Pre-Congress Miscellany” i senaste numret av China Leadership Monitor.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kina minns revolutionen

KINA Onsdagen den 10 oktober är Taiwans nationaldag. Dagen markerar årsdagen för upproret i Wuchang, som utgjorde startskottet för Xinhai-revolutionen vilket ledde till Qingdynastins slutgiltiga fall och moderna Kinas födelse.

Nationaldagen för Republiken Kina, det vill säga Taiwan, brukar kallas för ”Dubbel tio-dagen” (双十节), vilket följer kinesers förkärlek för att namnge dagar efter nummer (tionde dagen i tionde månaden).

I Fastlandskina firar man visserligen inte Taiwans nationaldag, utan fokuserar snarare på upproret i Wuchang, där 1911 en bitter järnvägskonflikt nådde sin kulmen och eskalerade i en våldsam kupp inom armén förlagd till staden Wuchang (nuvarande Wuhan) i Hubei-provinsen.

Denna kupp utgjorde startskottet för Xinhai-revolutionen, som tillslut tvingade den siste kejsaren Puyi att avgå i februari 1912, vilket banade väg för Republiken Kina.

Kort sagt kan det väl sägas att stridigheter i en form eller annan i princip fortgick från Xinhai-revolutionen fram till slutet på det kinesiska inbördeskriget 1949.

Den 10 oktober 2012 utgör således 101-årsdagen för moderna Kinas födelse.

En dag som denna kan det därför vara relevant att ställa frågan, hur nära en revolution befinner sig Folkrepubliken Kina i dagens läge, egentligen?

En av dem som nyligen frågade sig detta, i kölvattnet av Bo Xilai-skandalen, är kinaexperten Cheng Li. Han skriver:

”A review of the recent intellectual discourse in China reveals a heated discussion about the current risk of revolution in the country. One of the most popular books in intellectual circles today is the Chinese translation of Alexis de Tocqueville’s classic study, The Old Regime and the Revolution. One frequently quoted passage is Tocqueville’s argument that revolution usually takes place not when the old regime resists change but, rather, when it begins to reform itself. Conservative hardliners in the CCP leadership may ultimately decide to resist political reform at all costs, rendering the current consensus on reform either wishful thinking or a temporary condition. Some policy differences in the leadership, especially concerning political reform and personnel appointments, could become contentious and even result in factional infighting spiraling out of control. The new leadership may find it increasingly difficult to build the kind of consensus necessary to govern effectively. Thus, the upcoming Bo Xilai trial may polarize Chinese society and enhance the risk of sociopolitical unrest.”

En annan kinavetare som tidigare i år ställde sig den retoriska frågan var Stephen R Platt, assisterande professor vid universitet i Massachusetts. Under rubriken ”Är Kina mogen för en revolution” i New York Times redogör Platt för Kinas blodiga historia, framförallt då Taiping-upproret i mitten på 1800-talet och att vi i väst ska vara försiktiga med vad vi önskar oss då Kinas ekonomi blir allt viktigare, och är allt mer sammantvinnad, med västs:

”for all of our principled condemnation of China’s government on political and human rights grounds, if it were actually faced with a revolution from within — even one led by a coalition calling for greater democracy — how likely is it that we, too, wouldn’t, in the end, find ourselves hoping for that revolution to fail?”

Oavsett hur nära Kina faktiskt är en revolution i dagsläget, så kan det vara värt att notera att antalet massincidenter (vilket handlar om allt från små protester till storskaliga upplopp) i Kina ökat kraftigt under 2000-talet. Förra året uppgick de till 180 000 incidenter, vilket är en fördubbling jämfört med 2006, rapporterar The Atlantic, som samtidigt publicerar över 40 gripande bilder från den senaste tidens protester i 2000-talets Kina.

Så, till sist: Grattis Taiwan på nationaldagen, och glad dubbeltio-dag.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

…du är lycklig?

Ett av CCTV:s senaste påhitt till nyhetsrapportering har orsakat folkstorm i de sociala medierna i Kina. Under vinjetten ”Är du lycklig?” gav sig reportrarna ut med kameran i högsta hugg för att fråga Wang på gatan huruvida denne var lycklig, eller ej.

Det som kanske fått mest uppmärksamhet är hur en av de tillfrågade inte förstod frågan, utan svarade ”Jag heter Zeng” (我姓曾), då den kinesiska frågan ”Är du lycklig” (你幸福吗) är homofont med ”Heter du Fu” (你姓福吗). (Se klippet här)

CCTV ställde frågan, och uppenbarligen finns det många kineser som vill diskutera konceptet av lycka i Folkrepubliken Kina. Hashtagen #Ärdulycklig?” är den mest populära hashtagen på mikrobloggen Sina Weibo, fram till dags datum har den använts över sju miljoner gånger.

De olyckliga verkar dock vara i majoritet. På frågan: Är du lycklig? – som ligger ute på Sina Weibo – så har hittills 40 000 svarat nej, och 16 000 ja.

/VFL, den 8 oktober