Kinas ekonomi på ostadig grund

I ett tal 1980, använde den försiktige reformförespråkaren Chen Yun en liknelse som kom att bli berömd. Han var av meningen att liberaliseringen av planekonomin måste ske gradvis – att det var nödvändigt att ”testa stenarna när man korsar floden.”

Men om vi ser tillbaka på Kinas reformer av finanssystemet de senaste åren verkar det som att stenarna inte har legat särskilt stabilt.

De senaste fem dagarna har världen sett på med oro medan Shanghaibörsen fallit med 23 procent, till sin lägsta notering på åtta månader.

På torsdageftermiddagen ledde spekulationer – som gjorde gällande att turbulensen i Kina skulle få den amerikanska centralbanken att vänta med sin förväntade höjning av styrräntan – till att Shanghaibörsen återhämtade sig något. Den är nu tillbaka på nivåer jämförbara med början av året.

Shanghai Composite Index (27/08/2014 till 27/08/2015). Källa: MarketWatch

Sedan slutet av 2014 har en enorm bubbla blåsts upp på den kinesiska aktiemarknaden, en bubbla som sprack när börsen föll kraftigt i mitten av juni. Enbart massiva stödköp av aktier från statsägda China Securities Finance Corp, i kombination med säljförbud och köptvång, lyckades dämpa fallet.

Men när man började lätta på restriktionerna igen i mitten av augusti påbörjades det senaste fallet, den skarpaste nedgången sedan 1996.

Att läget nu är så dåligt att det kan få USA:s centralbank att lägga om strategin är alltså det som spekulanterna tar som ett gott tecken. ”Från och med idag är jag inte längre pessimistisk,” säger en marknadsstrateg i en kommentar till Reuters.

Men i ett vidare perspektiv frågar sig Bloombergs Peter Coy om nästa recession kommer att vara ”Made in China”?

Harvardekonomen Kenneth Rogoff tror det. Han tillägger att när krisen väl kommer så kommer det att gå undan: ”In economics, things take longer to happen than you think they will, and then they happen faster than you thought they could.”

Både börskraschen och de djupare farhågorna gällande Kinas ekonomi har sina rötter i frågan om skuld. Och för att reda ut skuldproblematiken får vi gå tillbaka ända till finanskrisen 2008.

Som två ekonomer på bloggen TripleCrisis har visat kan dagens problem spåras till den kinesiska regeringens svar på den globala finanskrisen. Historiska stimulansåtgärder och finansiell avreglering ledde till ökad skuldsättning. Enligt en rapport tredubblade Kina sin totala skuldsättning mellan 2007 och 2014, den uppgick förra året till 282 procent av BNP.

Det började alltså i sviterna av finanskrisen 2008, när det kinesiska statsrådet godkände ett program som skulle injicera 4 biljoner yuan – eller dryga tolv procent av landets BNP – i ekonomin.

I skarp kontrast till de långsiktiga ambitionerna om en konsumentdriven ekonomi, uppmuntrade stimulanspaketet till ännu mer överkapacitet i den kinesiska industrin och till nya investeringar i infrastruktur och fastigheter.

Provinsiella och lokala myndigheter tog lån för att finansiera investeringar på den kraftigt växande fastighetsmarknaden. Visuellt imponerande spökstäder byggdes med lånade pengar under antagandet att efterfrågan skulle fortsätta att växa.

Eftersom restriktioner gjorde det svårt för lokala myndigheter att låna direkt från de statligt ägda bankerna växte det som brukar refereras till som skuggbankssektorn, det vill säga institutioner som står utanför banksystemet (och dess kontroll) men utför liknande verksamheter. Dessa tillhandahöll så kallade wealth management products som erbjöd ökad avkastning för investerare och finansierade ytterligare utbyggnad av infrastrukturen och nya fastighetsprojekt.

Enligt en bedömning går nästan hälften av den kinesiska skuldsättningen att koppla till den kraftigt växande fastighetsmarknaden.

Men i slutet av 2014 började bostadspriserna i kinesiska städer att sjunka. En utveckling som premiärminister Li Keqiang försäkrade var ”normal”  men som skapar verkliga problem även för sektorer som är beroende av fastighetsbyggande, till exempel stålindustrin. Trots att den nedåtgående tendensen verkar ha avtagit något, byggdes det under första halvan av året mindre än tidigare.

Samtidigt som vinsterna på fastighetsmarknaden avtog vände sig alltså investerare i allt högre grad till aktiemarknaden. Från juli 2014 fram till den 12 juni steg de kinesiska aktiernas värde med 150 procent och investeringar i aktier uppmuntrades i statlig media.

Hittills har den den kinesiska börskraschen framför allt slagit mot Kinas allra rikaste, då den kinesiska aktiemarknaden är relativt liten och aktier utgör mindre än 15 procent av hushållens sparande.

Men den vanliga kinesens utsatthet för börsens upp- och nedgång kommer snart att bli större. I slutet av förra veckan genomdrev det kinesiska statsrådet ett påskyndat beslut som med omedelbar verkan öppnar upp för att upp till 30 procent av lokala pensionsfonder ska kunna investeras i aktier.

Börskraschen har redan skapat rubriker världen över, men den ger inte ens en försmak av vad som kan hända i Kina och världen när skulder som delvis redan bedöms som ”ohållbara” kombineras med sjunkande fastighetspriser, avtagande tillväxt och fortsatt låg efterfrågan världen över.

Stenarna ligger ostadigare än på länge.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se