Recension: One Hundred Thousand Bad Jokes

Regi: Lu Hengyu, Li Shujie
Skådespelare (röst): Lu Hengyu, A Jie, Huang Zhenli
Filmbolag: Toonmax Media, Wanda Media

Den kinesiska animerade filmen har förmodligen gjort sig mest känd i Sverige mycket tack vare Hasse Alfredssons rösttolkning åt den rebelliska markattan Sun Wukong i 60-tals filmen Apkungen (大闹天宫, regi Wan Laiming). Men One Hundred Thousand Bad Jokes (十万个冷笑话) kommer inte, till skillnad från Wan-brödernas animerade filmer, att gå till historien som en av de mer konstnärliga filmerna. Den kommer snarare att bli ihågkommen för sin fusion av högljudd dialog och transnationella kulturreferenser.

I OHTBJ lär vi känna den skräniga superhjälten A.J. (阿杰, samma namn som röstskådespelaren) vars superstyrka beror helt och hållet på hur mycket han snackar. Hans superkraft visar sig inte bara vara otroligt effektiv utan den har även förmågan att förstöra hela jorden, vilket han gör inom de första fem minuterna av filmen.

I ett desperat försök att rädda jorden, igen, övertalar A.J. – Tidsdomaren (时光机) eller Tidskycklingen ( 时光鸡) – att skicka honom tillbaka i tiden så han kan ställa allt till rätta igen. Denna odyssé genom tiden visar sig vara allt annat än normal. Det faktum att berättelsestrukturen överges till förmån för ett fullständigt fokus på kinesisk dialoghumor blir till OHTBJs främsta styrka.

Filmen består i stort sätt enbart av mindre komiska sketcher som utspelas mellan de olika karaktärerna, huvudberättelsen tillåts endast vid några få tillfällen komma in och ta över. Men det gör faktiskt inget för de återkommande episoderna av hongkongesisk-inspirerad  humor är själva filmens själ.

Tidskycklingens sydkinesiska tal i kombination med ett evigt tjatande om dåliga arbetsvillkor som vårdare av tidsmaskinen är komedi som man sällan skådar.

Trots att alla dialoger och monologer utgör den främsta källan till skrattsalvor är regissörerna väl medvetna om sin plats i den kinesiska film och tv-marknaden. Här drivs och satiriseras det med allt som skulle kunna ha varit romantiska eller där stort hjältemod uppvisas. Inte ens den historiske Tang-generalen Li Jing slipper undan från skaparnas hånande.

Det är uppfriskande att se en kinesisk film som vägrar att fastna i det sentimentala träsket, fullt av självuppoffrande nationalism och sötsliskig romans. Detta trots att filmen i grund och botten är en klassisk kinesisk parodi.

Vid första anblick av OHTBJ ser man att japansk anime har haft stor påverkan på estetiken, men det tar inte många sekunder innan man inser att filmen även förlitar sig starkt på intertextualitet och referenser till andra populärkulturella fenomen. Referenshumorn  är så pass vital att filmen förmodligen skulle ha varit blott några minuter kort om den klipptes bort. Skämten i filmen är även starkt kopplade till trender och språkliga uttryck i dagens Kina vilket gör att den engelska översättningen ibland inte räcker till.

Även om filmen inte har samma värme som i Feng Xiaogangs mänskliga komedier eller samma fars känsla som i Jiang Wens Devils on the Doorstep placerar sig OHTBJ i en egen kategori som har samma potential som ovannämnda.