Tvåbarnspolicy införs i Kina

Ettbarnspolitiken avskaffas till förmån för en tvåbarnspolitik, meddelade statliga nyhetsbyrån Xinhua under torsdagen. Inte ett oväntat beslut i sig, men oväntat att det kom nu; partitoppen har de senaste dagarna varit fullt upptagna med att föda fram Kinas trettonde femårsplan under det pågående 18:e centralkommitténs femte plenum i Peking.

Men så släpptes också nyheten om att ettbarnspolitiken avskaffas som något av en binyhet till den riktiga nyheten, dvs ramverket till den nya femårsplanen. Förståeligt. Kina har få politiska poäng att vinna på att slå på stora trumman i och med uppluckringen – då riktas ju samtidigt fokus på alla förskräckliga personliga tragedier (tvångssterilisering, tvångsaborter) som följt i ettbarnspolicyns spår de senaste 35 åren.

Faktum är att skillnaden mot innan kommer bli marginell (och i det avseendet passar nyheten väl som biprodukt). Redan 2013 luckrades familjeplaneringspolitiken upp när barn som själva var ensambarn fick rätt att föda två barn. Babyboomen som förutspåddes uteblev. Orsaken? Det är för dyrt att skaffa barn i Kina. I alla fall om man vill att barnet i fråga ska ha någon möjlighet i konkurrensen med sina jämnåriga, en konkurrens som börjar redan på dagis.

Partiet hävdar att de genom sin politik förhindrat omkring 400 miljoner födslar genom sin strikta politik. Visst, det är en hel del. Men om någon trodde att alla familjer i Kina sedan 80-talet endast fött ett barn så tror de fel: det är många som har många fler än så. Utanför storstäderna är böterna inte så grova, så det har absolut inte varit en omöjlighet att skaffa både bröder och systrar till sitt första barn. Det är heller inte ovanligt att fuska med födelsepapperna och skriva sin nyfödde på en släkting.

Babyboomen kommer utebli – även denna gången. Skillnaden blir att de som tidigare behövt smussla eller betala böter för sina extra barn nu kan lägga kraft och pengar på något annat: konsumera mera, till exempel. Partiet har nog räknat på en liten BNP-skjuts.

Det som blir intressant att se nu är om frågan kommer bli än mer politiserad och myndigheterna börjar uppmana kineserna att föda två barn var – och om policy och regelverk kommer underlätta för detta. Är ett svenskt barnbidrag att vänta i Kina i framtiden? Dagispeng? Inte helt uteslutet, tror jag, då Kina sakta rör sig närmare den stora demografiska avgrunden som är ålderssamhället.

Räkna med att även tvåbarnspolicyn kommer avskaffas inom en inte allt för avlägsen framtid.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Bortom fixeringen vid Xi Jinping – här är Kinas sju mäktigaste män

I både kinesisk och västerländsk press har Kinas president och kommunistpartiets ordförande Xi Jinping fått mycket uppmärksamhet sedan han tog över makten för snart tre år sedan.

Hans ledarskap beskrivs som ett brott med den kollektiva ledarskapsstil som kännetecknat kommunistpartiet under de senaste tjugo åren. Det sägs att Xi Jinping styr med en fastare hand och med dövare öron, han jämförs med reformfadern Deng Xiaoping snarare än med de direkta föregångarna Hu Jintao och Jiang Zemin. Det finns till och med de som skvallrar om att det skulle vara Mao Zedongs spöke som går igen.

Varje deprimerande nyhet tas som ett tecken på hur politiken i Kina utvecklats som ett resultat av Xi Jinpings maktfullkomlighet och diktatoriska stil. Det pratas om personkult av maoistiska mått, kultur som ska sättas i partiets tjänst, censur på internet, aggressiv utrikespolitik och repressiva åtgärder på universitetscampus.

Men även om denna bild stämmer, bör vi fråga oss till vilken grad detta är en ny utveckling under Xi Jinping.

Kulturpolitiken, till exempel, fortsätter vidare i samma riktning som Hu Jintao lade ut under ett partimöte på temat ”den socialistiska kulturens utveckling” – redan 2011. Då lades en rad principer fram om hur kulturen skulle ”vägledas” av partiet, man gick exempelvis in på hur kontrollen över internet skulle skärpas.

Den senaste tidens trakasserier av så kallade weiquan-advokater – jurister som försöker använda kinesiska lagar för att främja medborgares rättigheter gentemot partistaten – är tragiska men inte nya. Även här följer man en utveckling som påbörjades före Xi.

Om vi granskar saken närmare är det endast på två punkter som Xi Jinpings ledarskap framträder som radikalt annorlunda i jämförelse med föregångarna Hu och Jiangs. Dels omfattningen av den pågående antikorruptionskampanjen och dels hur Xi Jinping framställs i media.

Kampen mot korruption har visserligen varit på agendan tidigare. Under Hu Jintao avslöjades stora korruptionshärvor, som i fallet med Shanghais partisekreterare Chen Liangyu eller Chongqings partisekreterare Bo Xilai. Men den ihållande kampanjen under Xi Jinping är av en helt annan omfattning.

Det verkar rimligt att anta att Xi Jinpings kamp mot det egna partiet har ökat de inneboende motsättningarna. En starkt bidragande faktor – och ett möjligt motiv till korruptionsbekämpningen – är den ekonomiska omställning som den allt lägre tillväxten tvingar fram.

Ekonomiska reformer slår hårt mot särintressen inom partistatens byråkrati. Det är ingen slump att den statsägda oljeindustrin har blivit partiets disciplininspektions främsta mål samtidigt som där genomförs strukturella reformer.

På den andra punkten, hur media framställer Xi Jinpings, blir analysen närmast tautologisk. Pressen rapporterar att Xi Jinping måste vara en stark ledare eftersom pressen rapporterar så mycket om honom.

Det stämmer att kinesiska medier har varit mer fixerade vid Xi Jinpings person än Hu Jintaos. Men om vi minns Hus allt annat än karismatiska personlighet, hur kan vi klandra dem? Xi Dada och hans skönsjungande general till hustru är onekligen mer spännande. Vi ser dessutom hur ny kinesisk propaganda anammar amerikanska berättartekniker. Fixeringen vid presidentens person och landets First Lady kan till viss del förklaras med detta.

I vilket fall är vi milslångt från den personkult som bygges upp kring Mao Zedong och som nådde sin höjdpunkt under Kulturrevolutionen. Kinesiska tidningar har inte idolporträtt av Xi Jinping på förstasidan och inte heller ett dagligt Xi-citat. Det utförs inga danser till Xis ära och det råder inget frenetiskt samlande av broscher och medaljonger med presidentens nuna. Inte heller råkar man i trubbel om man råkar använda en tidning med ett foto av Ordförande Xi när man ska elda i brasan.

Poängen är inte att ingenting händer i den kinesiska politiken . Det stämmer att vi har sett en oroväckande utveckling under de senaste åren. Men det är tveksamt om vi kan ge Xi Jinping hela skulden för dessa.

Om vi istället släpper personfixeringen och ser till hur partiets absoluta toppskikt arbetat sedan maktskiftet för tre år sedan, då framträder en helt annan bild.

Kommunistpartiets – och därför också den kinesiska statens – mäktigaste politiska organ är politbyråns ständiga utskott.

Utskottet utgörs av sju män. Här råder inget brott med tidigare ledarskap; utskottets ledamöter har alltid varit män. Att partiet drog ned på antalet ledamöter från nio till sju i samband med maktskiftet nämns ibland som ett bevis för att Xi Jinpings makt ökar relativt, men under Jiang Zemin bestod utskottet också av sex till sju ledamöter.

De sju som sitter i utskottet är, förutom Xi Jinping, premiärminister Li Keqiang, disciplininspektionens Wang Qishan, propagandachefen Liu Yunshan, ekonomen Zhang Gaoli, Yu Zhengsheng och Zhang Dejiang.

För att ge våra läsare en bättre inblick i vilka dessa sju män är har VFL satt ihop ett interaktivt nätverksdiagram som visar deras väg till makten genom att kartlägga vilka positioner de har haft och har idag.

psc-network-thumb
Klicka på bilden för att komma till VFL:s interaktiva nätverksdiagram. Där går det att se närmare de olika vägar som de sju har tagit för att komma till makten.

Att Xi Jinping spenderade tid som utsänd ungdom, då han levde och arbetade i en folkkommun på landsbygden, lyfts ofta fram som något som skulle ha en inverkan på hans ledarskap. Vårt diagram visar att det är en erfarenhet han delar med fem av sina sju kollegor. Yu Zhengsheng undkom detta öde eftersom han studerade missilkonstruktion för militären och Zhang Gaoli var bondeson.

Diagrammet visar hur de sju ledamöternas erfarenheter kompletterar varandra. Liu Yunshan har exempelvis arbetat större delen av sitt liv med propaganda. Zhang Gaolis tidiga karriär var inom den statliga oljeindustrin (han sitter nu som vice ordförande i den grupp som ska leda arbetet mot utsläpp och klimatpåverkan). Premiärminister Li Keqiang liknar en amerikansk politiker i det att han påbörjade sin politiska karriär medan han studerade juridik och ekonomi vid Pekings universitet.

På samma sätt kompletterar männens karriärer varandra geografiskt. De sju kommer ursprungligen från sex olika provinser från sydöst till nordost och tillsammans har de levt och arbetat i arton av Kinas tjugotre provinser.

De har givetvis tillbringat en stor del av sina karriärer i Beijing, men även andra platser sticker ut som särskilt viktiga. Tre av de sju har suttit i Guangdongprovinsens partikommitté. Zhang Gaoli har suttit som partisekreterare i Shenzhen och koordinerat det ekonomiska arbetet i industristäderna längs Pärlfloden.

Zhang Dejiang påbörjade sin karriär på gränsen till Nordkorea och är den enda av de sju som studerat utomlands; mellan 1978 och 1980 läste han vid Kim Il Sungs universitet i Pyongyang.

Bara Wang Qishan och Zhang Gaoli har betydande erfarenheter från näringslivet. Zhang Gaoli från sina år inom oljebolaget Sinopec Corp och Wang Qishan från den statligt styrda banksektorn.

En sammantagen titt på de sju ledamöternas karriärer visar att en dryg tredjedel av de positioner de har haft har varit inom partiet, att jämföra med tjugofem procent inom statliga organ. Senare i karriären har de fått ansvar för de inflytelserika ledargrupper som koordinerar det politiska arbetet på nationell nivå.

Som statsvetaren Alice Miller har påvisat är det en hel del som pekar på att det kollektiva ledarskapet fortsätter att vara betydelsefullt under Xi Jinping. Något som styrker detta är de fortsatt viktiga ”ledande smågrupperna” (领导小组) som har det yttersta ansvaret inom olika nyckelområden.

Dessa ledargrupper har inte bara fortsatt inneha en viktig roll under Xi Jinping, de verkar rentav ha fått ökat inflytande. Nya ledargrupper har bildats med ansvar för nationell säkerhet, internet, ökat reformarbete och den så kallade enhetsfronten.

Xi Jinping är ordförande i sex av tolv ledande smågrupper, vilket är jämförbart med Hu Jintao som satt som ordförande i fyra av tio grupper under sin tid vid makten. Övriga grupper leds uteslutande av andra ledamöter i politbyråns ständiga utskott.

Långt ifrån att vara några demokratiska institutioner, visar dessa ledargrupper tvärtom hur det ständiga utskottet fortsätter att monopolisera makten. Men att Xi Jinping utökat snarare än inskränkt gruppernas inflytande tyder på att Kina inte styrs av en envåldshärskare. Istället är makten delad mellan männen i de sjus gäng.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

Havererat Kinafrämjande eller geopolitisk ironi?

Att dela ut ett Pris är ett klassiskt grepp i marknadsföring. Det visar på intresse (man bryr sig), seriositet och framförallt är det lätt att få genomslag i media för ett Pris.

I staters arbete med mjuk makt är det därför inte ovanligt att Pris används. Begrunda för ett ögonblick Nobelpriset: ett av Sveriges starkaste varumärken. Hela världens blickar riktas mot vårt land under ett par veckor varje år. Även om Nobelpriset inte är statens pris per se används det flitigt av representanter för densamma: ambassader, kungahuset, regeringen mm. Detta är vad som på kanslisvenska brukar kallas främjande.

Kinas Kinafrämjande är gigantiskt i jämförelse med Sveriges. Kina går fram som en ångvält på världsarenan och öppnar hundratals Konfuciusinstitut, skickar pandor till världens fyra hörn och lockar med hjälp av fantasilöner över utländska profiljournalister till sin internationella CCTV-satsning.

Men så var det det där med Pris.

Konfucius fredspris delades år 2015 ut till Robert Mugabe, Zimbabwes långvariga diktator, med motiveringen att han bl.a. ”övervunnit stora svårigheter i sitt styre av landet sedan 80-talet och att han skapat politiska och ekonomiska strukturer som kommit Zimbabwes befolkning till gagn”.

Vi behöver inte gå in på detaljer men det räcker väl att konstatera att Mugabe inte är den fredligaste av fredspristagare, då han konsekvent använder sig av våld mot sin egen befolkning.

Men samtidigt som medier världen över gör sig lustiga över hur ”Kinas” fredspris gått till en av världens mer ökända diktatorer så är det diffust vem som faktiskt delar ut Konfuciuspriset.

Priset grundades 2010 som en rektion på att Nobels fredspris det året gick till aktivisten Liu Xiaobo. Grundarna var en av Kinas många luddiga halvstatliga organisationer: The Chinese Folk Art Association. För att göra en lång historia kort så blev det fars när mottagaren (fd taiwanesiska vice-presidenten Lien Chan) varken kände till priset eller kände sig nödgad att bege sig till Peking för att ta emot det. Året därpå drog Kulturministeriet proppen ur projektet och tvingade organisatörerna att lägga ner det hela.

Det hela kunde (och borde?) ha slutat där. Men en utbrytargrupp ur The Chinese Folk Art Association ville annorlunda och begav sig prompt till Hongkong och registrerade en ny organisation (Kinesiska internationella fredsinstitutet) som år 2011 delade ut Konfucius fredspris till Vladimir Putin (!).

På den vägen är det. I det perspektivet är steget från Vladimir Putin till Robert Mugabe inte så långt.

Trots brottet med de officiella myndigheterna i Peking undrar jag ändå om allt inte ändå är en ambitiös mjuk-makt strategi från kinesiskt håll. Alternativet skulle ju vara ett haveri av Kinafrämjandet.

Överväg följande:

1: Kina är missnöjda med vissa mottagare av Nobelpriset och försöker likt Hitler på 30-talet skapa ett alternativ. Inser dock att de inte kan vinna varumärkeskampen mot Nobel och byter fokus på priset: från seriöst pris löst kopplat till officiella kanaler till något som kan liknas vid partisanverksamhet. Likt Putins mediestrategi med bl.a. RT (Russia Today) så handlar det inte om att skapa trovärdighet för sin egen världsuppfattning utan endast om att så tvivel hos den ”andra sidan”.

2: Skulle inte Kina om de verkligen ville kunna stänga ner organisationen bakom priset i Hongkong? Eller i minsta fall stänga ner den officiella webbsajten (registrerad i Peking) och hindra dem från att dela ut priset i Fastlandskina? Så är inte fallet och årets pris kommer enligt arrangörerna delas ut i Peking (tillsammans med en prissumma på 500 000 RMB). Uppenbarligen ser Kina fördelar med att priset finns kvar (se 1).

3: Det skrivs då och då om priset och organisationen bakom det i partipressen: China Daily, Folkets Dagblad osv. Ytterligare tecken på att någon ser ett värde i att informera den kinesiska allmänheten, samt att organisatörerna bakom det hela har kontakter inom mediebranschen.

Slutsatsen som jag drar av omständigheterna ovan är att det uppenbarligen finns personer inom Kinas propagandaverksamhet som ser fler fördelar än nackdelar med att priset finns kvar. Trots den badwill som Kina drar på sig från Väst så bör goodwill från länder så som Zimbabwe och Ryssland inte underskattas: Det är här Kinas mjuka makt har god jordmån.

Partitjänstemän är inte kända för sin humor men jag kan heller inte låta bli att undra om inte hela manövern med en ”fristående” organisation bakom Konfucius fredspris är satir på norska nobelkommitténs fristående ställing från den norska regeringen; Norge befinner sig alltjämt i den diplomatiska frysboxen sedan LXB:s fredspris 2010 och har förgäves försökt förklara för Kina att de inte kan påverka processen.

Aha! Utbrister Kina och slår ut med händerna: Vi har ingen aning om varför 2016:s års fredspris gick postumt till Vidkun Quisling för hans förmåga att skapa stabilitet och att undvika direkt konflikt under andra världskriget.

Skämt åsido. Konfucius fredspris 2016 kommer med säkerhet tilldelas antingen Xi Jinping eller Jultomten.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se