1945 och kommunistpartiets historiedisciplin

I år har det gått sjuttio år sedan krigsslutet, något som gjort att en mängd olika aktörer inom världspolitiken gång på gång har uppmanat oss att minnas kriget och dess lärdomar.

I Ryssland och Kina har segern iscensatts med hjälp av spektakulära militärparader. Spektakel som med sina gästlistor inte bara för tankarna till krigsslutet, utan även till det kalla krig som följde.

På andra håll har diverse politiker använt förintelsen för att betona allvaret i de politiska frågor de försöker att driva. Den politiska och moraliska katastrof som är resultatet av Europas korrupta migrationspolitik har i sin tur föranlett illavarslande jämförelser med hur europeiska gränser stängdes för judiska flyktingar under trettiotalet. Parallellt med detta har myten om ett principfast brittiskt motstånd mot ”fascism” utnyttjats för att motivera luftangrepp mot den Islamiska Staten i Syrien.

Leder alla dessa historiska paralleller verkligen till en bättre förståelse för de utmaningar vi står inför? Det tror inte Ian Buruma, författare till Year Zero: A History of 1945. Han skriver i bokens introduktion att han är tveksam till om vi kan lära oss att upprepa våra misstag genom att studera historien och att det i vilket fall ofta är farligare att vantolka det förflutna än att glömma bort det.

Också det kinesiska kommunistpartiet hävdar att det största hotet kommer från de som vantolkar historien, med vilket det menar alla de som avviker från den acceptabla ”mainstream” som partiets officiella historieskrivning representerar. Partiets svar på detta hot är emellertid inte Burumas ödmjuka skepsis, utan en politisk offensiv riktad mot de som inte håller sig inom den politiska korrekthetens snäva ramar.

I slutet av augusti publicerade partiets språkrör Folket Dagblad en artikelserie i fem delar (12345) som sökte svara på frågan: ”vilket historieperspektiv behöver vi?”

Frågeställningen kommer från kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinpings upprepade uppmaningar till att ”vidhålla ett korrekt historieperspektiv” (坚持正确历史观). Folkets Dagblad har länge haft rollen som uttolkare av budskapet bakom partiets slogans och de förklaringar som publiceras av tidningen kan betraktas som officiella.

Tidpunkten för publikationen är i sig talande, det sista avsnittet i serien publicerades med bara ett par veckor kvar till den stora militärparad som hölls i Beijing den tredje september för att uppmärksamma Japans villkorslösa kapitulation sjuttio år tidigare.

Varför det är så viktigt att uppmärksamma denna historiska händelse förklaras redan i den första artikeln:

Varför ska vi hålla en militärparad som återskapar den strålande tidpunkt som segern i motståndskriget innebar? Varför ska vi stärka historieforskningen och insamlingen av historiskt material och därigenom bevara detta dyrbaraste bland nationella minnen? Det är för att denna stora seger, som öppnade upp den nya väg som ledde till det gamla Kinas fenixliknande återfödelse, var ett viktig del i att lägga den historiska grunden för den kinesiska nationens ”ödesgemenskap”.

Det gäller att hålla fast vid det egna ”motståndskrigsperspektivet”, förklarar Folkets Dagblad vidare. Det vill säga det perspektiv som betonar det kinesiska folkets motstånd mot den japanska ockupationen, samtidigt som det tonar ned de avgörande amerikanska och ryska kampanjerna. Det faktum att det var nationaliststyrkorna och inte kommunisterna som stod för lejonparten av motståndet slätas också över.

Rent konkret har ”det korrekta historieperspektivet” inneburit nysatsningar för museer i Nanjing och Harbin som uppmärksammar japanska krigsförbrytelser. De har försetts med nya, större byggnader ritade av samma arkitektfirma som stod bakom den kinesiska paviljongen till Världsutställningen i Shanghai 2010.

På den diplomatiska arenan har Kina tagit på sig en ledande roll i regionen när det gäller att uppmärksamma minnet av japansk militarism och expansion under den första hälften av 1900-talet.

När Shinzo Abe höll ett tal inför den amerikanska kongressen tidigare i år så kritiserades han i både Kina och Sydkorea för att han inte varit tillräckligt grundlig när han talade om Japans roll under andra världskriget. Sydkoreas president Park Guen-hye också tog det kontroversiella beslutet att åka till Beijing för att delta vid segerparaden i september. Även om motivet till beslutet i första hand var behovet av kinesisk hjälp för att hantera Nordkorea, visar det hur den delade historien av japansk ockupation kan användas för att underlätta politiska samarbeten.

Kinas begäran att inkludera dokument relaterade till massakern i Nanjing i UNESCO:s Världsminnesregister godkändes nyligen, vilket ledde till upprörda kommentarer från det japanska utrikesdepartementet som kallade beslutet ”extremt beklagligt” och menade att det innebar en politisering av registret. Den starka reaktionen vittnar om hur minnet av kriget blivit ett känsligt tema även inom den japanska politiken.

Kina har sedan dess sökt stöd från Sydkorea för att få in ytterligare dokumentation kring japanska krigsförbrytelser på listan. Denna gång gällande den japanska arméns hållande av så kallade tröstekvinnor (en eufemism för sexslavar) i Kina och Korea.

Medan de två första av Folkets Dagblads artiklar förklarar vilka principer som bör gälla för hanteringen av historien, tar den tredje artikeln istället sikte på dissidenterna på den historiska arenan. Den historieskrivning som inte respekterar den officiella, marxist-leninistiska historieskrivningens principer ges här ett namn – ”historienihilism” (历史虚无主义).

Enligt Folkets Dagblad kan historienihilismen ta sig många uttryck, det kan handla om att skriva kontrafaktisk historier, att ställa enstaka exempel mot den generella tendensen eller att skönmåla skurkar och smutskasta hjältefigurer.

Artikeln listar några konkreta exempel. Det är till exempel historienihilism att hävda att opiumkriget var katalysatorn som ledde Kina in i moderniteten.  Liksom det är historienihilism att hävda att soldaten Lei Fengs dagbok är falsk eller att änkekejsarinnan Cixi var en enastående politiker.

För den som fortfarande ser de kinesiska kommunisterna som marxist-leninister kommer det kanske som en överraskning att också de som vill ”slå sönder den traditionella kulturen med ett slag” är att betrakta som historienihilister. Det är till exempel fel att säga att konfucianismen var en slavideologi, att taoismen höll folk på sin plats och att legalismen upprätthöll ett auktoritärt samhälle.

På senare tid har utrymmet för akademisk debatt i Kina blivit mer begränsat. Den ideologiska kontrollen på universiteten har tilltagit och tillgången till offentliga uppgifter har försämrats. Med denna bakgrund bör Folkets Dagblads artikelserie ses som en uppmaning till landets historiker att rätta in sig i ledet.

Det blir extra tydligt när samma budskap förs fram i den akademiska fackpressen. I juli utkom ett särskilt nummer av tidskriften Lishi Yanjiu, publicerad av Kinas akademi för samhällsvetenskap, även det på temat historienihilism.

Tidskriftens redaktör skriver att målet med temanumret är att kritisera en ideologi präglad av ”nationell nihilism och historienihilism” som funnits i Kina sedan åttiotalet – en tidsreferens som är tänkt att föra läsarens tankar till protesterna i Beijing 1989 och hotet från en Sovjetliknande kollaps.

Enligt redaktören har denna ideologi, som förnekar den historiska nödvändighet som ledde Kina till socialismen och kommunistpartiet till makten, åter gjort sig påmind under de senaste två åren. Det har därför blivit dags för en grundlig motoffensiv från marxistiskt håll.

Att motoffensiven inte är begränsad till teoretiska diskussioner är plågsamt tydligt. Bara några veckor innan artiklarna i Folkets Dagblad och Lishi Yanjiu publicerade Yang Jisheng – författare till Tombstone: The Untold Story of Mao’s Great Famine – två öppna brev där han förklarade att han såg sig tvungen att lämna sin roll som redaktör för den frispråkiga historietidskriften Yanhuang Chunqiu efter nya, hårdare censurregler.

I december rapporterades att en ny bok från Tsinghua-historikern Qin Hui plötsligt hade försvunnit från hyllorna hos de stora bokhandlarna. Möjligen är bokens tema – Qing-dynastins fall och konstitutionens ställning i den nybildade Republiken Kina – också att betrakta som historienihilism? I brist på nya instruktioner från Folkets Dagblad kan vi bara gissa att så nog är fallet.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Tu Youyou – undantaget i den kinesiska forskarvärlden

När Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet meddelade att den kinesiska forskaren Tu Youyou (屠呦呦) tilldelats Nobelpriset i medicin rönte det stor uppmärksamhet i Kina. Det var första gången som en kinesisk forskare, bosatt i Kina, tilldelades Nobelpriset i en naturvetenskaplig disciplin. Många såg utnämningen som en viktig milstolpe för kinesisk forskning. Men flera faktorer gör kopplingar mellan Tu Youyous forskning och dagens akademiska värld långt ifrån enkla.

Kinas förhållande till Nobelpriset är en komplex historia. Genom åren har en rad personer av kinesisk börd tilldelats Nobelpriset, men det har alltid varit för upptäckter och bedrifter som inte har kunnat kopplas till Fastlandskina. När dissidenten Liu Xiaobo som första kines boende i Kina 2010 tilldelades Nobels fredspris tystades det ner i kinesisk media. Händelsen inledde också en diplomatisk konflikt mellan Kina och Norge som allt jämt fortgår. Det var först när Mo Yan 2012 tilldelades Nobelpriset i litteratur som Kina fick ett pris som landets ledning kunde känna sig stolta över. Just därför slogs det upp stort i kinesisk media och togs för bevis att kinesisk kultur nu i allt högre utsträckning fick globalt genomslag. Att ett kinesiskt Nobelpris hade varit ett högt uppsatt mål framgår av den kvinnliga student som på kinesiska sociala medier ironiskt frågade vad hennes skoluppsatser nu skulle handla om när hon inte längre kunde skriva på temat “Hur långt befinner sig Kina från ett Nobelpris?”.

Mer än något annat är det dock ett Nobelpris inom naturvetenskap som Kina eftersträvat. Avsaknaden av naturvetenskapliga Nobelpris har ofta använts som ett slagträ i debatten om utvecklingen på vetenskapsområdet och har setts som ett tecken på att Kina alltjämt “legat efter” västvärlden. Tu Youyous Nobelpris sågs därför av många kineser som ett bevis för att Kina nu tagit plats i vetenskapens finrum. En artikel från den statliga nyhetsbyrån Xinhua menade att Tus prestationer hade ökat allmänhetens förtroende för kinesisk forskning. Premiärminister Li Keqiang skrev i sitt gratulationsbrev till Tu: ”Att Tu vunnit priset visar på Kinas välstånd och framsteg på det vetenskapliga och tekniska området samt visar på Kinas tilltagande styrka och växande internationella ställning”.

Upptäckten

Tu Youyou påbörjade sin forskning år 1967. Vietnamkriget pågick, och Kina var en viktig allierad till Nordvietnam. Malaria var ett stort problem för de stridande och skördade fler offer än vad som krävdes på slagfälten. Med bakgrund av detta lät Kinas ledare Mao Zedong sig övertalas att sjösätta en satsning för att utveckla ett läkemedel mot sjukdomen. Projektet fick numret “523” och Tu Youyou kom att få ansvaret för den del i programmet som skulle leta efter ett botemedel bland traditionella kinesiska läkemedel.

Det var i denna roll som Tu Youyou kom att identifiera substansen Artemisinin vilket visade sig vara ett effektivt läkemedel mot malaria. Upptäckten gjordes efter att verkningsgraden hos mer än 2000 örter som använts i traditionell kinesisk medicin testats. Genom tester på möss kunde växten Artemisia annuna identifieras som en potentiell kandidat. Därefter följde en process för att identifiera och utvinna den aktiva substansen. Ett mer potent läkemedel kunde uppnås genom att utvinna artemisininet under låg temperatur. På detta sätt kunde ett ofarligt neutralt extrakt framställas första gången den 4 oktober 1971.

Upptäckten gjordes i kulturrevolutionens efterdyningar. Universitetsväsendet och inte minst enskilda forskare hade drabbats hårt i jakten på kontrarevolutionärer. Resursbristen var påtaglig. Möjligheter till kliniska prövningar var i princip obefintliga. Lösningen blev att Tu Youyou och hennes kollega själva ställde upp som frivilliga försökspersoner. Utmaningar fanns också i att informera världen om upptäckten. Den rådande tidsandan tillät inte vetenskaplig publicering om artemisinin annat än på kinesiska. Det var först 1979 som Tus forskargrupp fick ett certifikat utfärdat som erkände deras upptäckt av artemisinin och dess antimalariska effekt.

Ett förändrat land

Det är inte mycket i Kina som är sig likt från den tiden. Efter Maos död inleddes en genomgripande reformprocess som också gjort stora avtryck på vetenskapsområdet. Anslagen till forskning har skjutit i höjden. Från att ha befunnit sig längst ut i kanten på den globala vetenskapsscenen har Kina idag blivit en nyckelaktör och världens näst största finansiär av forskning och utveckling. Samtidigt har förutsättningarna för forskning och vetenskap förändrats och staten har till viss grad släppt det tidigare hårda grepp man hållit vetenskapen i; universitetens ställning har stärkts och statliga finansiärer av forskning har blivit mer oberoende. Kanske ännu viktigare; Kina blivit en del av det globala vetenskapssystemet. Kinesiska forskare har kunnat skaffa sig erfarenhet utomlands genom utbyten och forskningssamarbeten. Som ett resultat av detta har Kina tagit stora steg mot den vetenskapliga fronten och antalet vetenskapliga publikationer i Kina skjutit i höjden till att idag vara näst flest i världen.

Den snabba tillväxten har dock kantats av problem och omfattande utmaningar kvarstår om Kina ska kunna uppnå sitt mål om att bli en globalt ledande forskningsnation. Ökningen av vetenskapliga publikationer har skett på bekostnad av kvalitet och innehåll. Korruption har gjort investeringarna i vetenskap och teknik ineffektiva. Det finns i den Kinesiska forskarvärlden en kultur som främjar forskning på redan utforskade områden samtidigt som verkligen nyskapande forskning inte ges tillräcklig plats. Allt detta har hämmat utvecklingen av den typen av ledande forskning som leder fram till vetenskapliga genombrott. Precis det som Nobelpriset belönar.

Lärdomar för idag

Att dra lärdomar från Tu Youyous Nobelpris avseende utvecklingen av kinesisk forskning är svårt. Det system som gjorde Tu Youyous upptäckter möjliga finns inte längre. Det går därför inte att se Nobelpriset som ett kvitto på framgången för Kinas reformer och den vetenskapliga modell som idag finns. Inte heller bör den tas som intäkt för att systemet som Tu verkade under 60 och 70 talen skulle vara att föredra, där är fallet snarare det omvända. Tu Youyou är som Yangzhong Huang skriver i the ForbesAn Outlier Of China’s Scientific And Technological System”. Om vi från detta kan dra någon lärdom är det hur unika Tu Youyous bedrifter faktiskt är.

Samtidigt belyser tilldelningen andra viktiga aspekter inom Kinas akademiska värld. På kinesiska sociala medier har Tu Youyou kallats för en akademiker med ”tre utan” då hon varken har doktorsgrad, fått någon utbildning utomlands, eller innehar titel från någon av landets vetenskapsakademier. Tre faktorer som är förknippade med hög status i den Kinesiska forskarvärlden. Detta har väckt frågor om den vikt som läggs vid formella meriter i Kinas akademiska värld. För att nå framgång i Kinas forskarvärld är kontakter minst lika viktiga som forskningen i sig. Det finns samtidigt en förväntan om att hålla sig inom de givna ramarna. En sådan kultur gör att akademiska prestationer kommer i andra hand. I detta ligger den kanske största utmaningen för Kinas vetenskapliga ledare: Att skapa stabila förutsättningar för verklig originell forskning som vågar ta steget utanför de förväntade ramarna. Just den typ av forskning som Tu Youyou visat prov på. Först då kommer det finnas förutsättningar för Kina att ta steget fram till den internationella forskningsfronten.

Daniel Ekström
daniel.ekstrom@vflnyheter.se