Fallet Peter Dahlin – en förlust för alla inblandade

Det är oerhört glädjande att svenske Peter Dahlin, som fram tills den 25 januari satt frihetsberövad i Peking, släppts av kinesiska myndigheter och nu är åter i Sverige.

Han uppger för Sveriges Radio Ekot att han fortfarande riskeras gripas och ställas inför rätta om han återvänder till Kina. Enligt Dahlin släpptes han av ”medicinska och diplomatiska skäl”.

Det kan därför tyckas som om Dahlins frigivelse är en vinst för svensk diplomati. För visst kan vi anta att svenska UD-tjänstemän gjorde ett gediget jobb, eller som Dahlin själv uttryckte det, gick ”above and beyond”. Resultatet ser vi ju inte minst i och med frisläppandet. Men samtidigt så är det en enorm förlust för diplomatin som helhet att det dröjde flera veckor innan ambassaden fick möjlighet att träffa Dahlin. Detta oroar nog inte bara svenska UD utan säkerligen en hel del andra länder också, både i och utanför EU.

Dahlin själv, föresten, kan knappast ses som en vinnare. Visserligen hade det kunnat vara värre (det kan det alltid), men han kan som sagt inte återvända till Kina, med allt vad det innebär för hans personliga och professionella liv.

Men den kinesiska sidan har väl ändå lyckats kamma hem ett par poäng, eller? Nja. Visserligen drev de hem poängen om att den nya lagen som begränsar utländska NGO:ers verksamhet i Kina bör tas på allvar, men det gjordes med samma finess som en elefant i en porslinsaffär. Välproducerade TV-erkännanden till trots, det var nog få, även bland kineserna själva, som kände att Dahlins ”brott” stod i paritet med att paraderas inför en nationell publik. De summor han anklagades för att ha förskingrat var löjligt små i en kinesisk kontext och det andra ”brottet”, om att han vidareutbildat och betalat ut arvoden till advokater, lät nog rätt krystat för de flesta. Med undantag för de gapande ultra-nationalisterna på nätet var det nog fler som kände sympati för Dahlin än som blev bestörta över hans påstått kriminella handlingar.

Det de kinesiska myndigheterna eventuellt kunde sätta in på pluskontot: patriotiska känsloströmmar och skräckslagna NGO-anställda, bör rimligtvis balanseras med vad som samtidigt gick in på minuskontot. Nämligen en enorm förtroendeförlust bland utlänningar i allmänhet, både officiella mellanstatliga kontakter men sannolikt också bland företag, organisationer och handelskamrar. Riktigt dålig PR, helt enkelt.

Peter Dahlin gjorde sig också skyldig, liksom många före honom, till att ha ”sårat det kinesiska folkets känslor”. Många har drivit gäck med detta uttryck, men det finns de som argumenterar att det snarare, i ett kinesisk kontext, bör förstås som att man skadat relationerna med Kina. Sett ur det perspektivet är det uppenbart att fallet Peter Dahlin skadat relationerna med Kina och omvärlden. En pyrrhusseger för alla inblandade.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

Är det någon som tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden”?

Tre månader efter att ha försvunnit utan ett spår från sitt hem i Pattaya, Thailand, dyker Gui Minhai plötsligt upp på statlig kinesisk TV, söndagen 17 januari.

I en sändning som att döma av hans klädbyte spelades in vid två separata tillfällen, ”erkänner” svensken att han har flytt från Kina för att undvika att straffas för en tolv år gammal smitningsolycka. Samvetskvalen ska emellertid tilltagit med tiden, vilket uppges vara anledningen till att han nu valt att återvända.

I ett telegram från den statliga nyhetsbyrån Xinhua som VFL har översatt ber Gui Minhai omvärlden och Sverige att respektera hans ”val”:

Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.

Många frågor förblir dock obesvarade. Skulle det vara en tillfällighet att bokförläggaren Gui Minhai väljer att lämna över sig själv till kinesiska myndigheter just nu? När hans Hongkong-baserade företag fått uppmärksamhet för sina sensationalistiska böcker om kinesiska ledares privatliv, samtidigt som tre av hans kollegor har försvunnit och en fjärde påstås ”samarbeta” med en polisutredning på det kinesiska fastlandet.

Tre dagar senare gör ytterligare en svensk ett ”erkännande” på statlig kinesisk TV. Det är den 35-årige rättsaktivisten Peter Dahlin som medger att hans organisation, Chinese Urgent Action Working Group, gjort sig skyldig till uppvigling och skrivit falska människorättsrapporter som används för att smutskasta Kina.

Dahlin erkänner sin skuld och uttrycker ånger:

Jag bröt mot kinesisk lag genom mitt handlande här, jag har orsakat skada för den kinesiska regeringen, jag har skadat det kinesiska folkets känslor. Jag ber uppriktigt om förlåtelse för detta och jag är väldigt ledsen för att detta hände.

Mycket pekar på att de föga övertygande erkännandena är noggrant iscensatta. Xinhua rapporterar att Gui Minhai skrivit flera ”bekännelser” efter att ha överlämnat sig till myndigheterna. I kinesisk rätt är erkännanden extremt viktiga för fällande dom. Myndigheterna har en historia av att uppmana eller tvinga gripna personer att skriva ned bekännelser om och om igen, tills bekännelsen överensstämmer med anklagelserna. Ett kinesiskt talessätt sammanfattar attityden: ”lindrighet mot de som erkänner, hårdhet mot de som gör motstånd” (坦白从宽,抗拒从严). Trots att metoderna för att tvinga fram erkännanden ofta associeras med maoisttiden, uppger människorättsorganisationer att de fortfarande är i bruk och att de leder till både rättsövergrepp och tortyr.

Bekännelserna från Gui Minhai och Peter Dahlin följer ett tydligt mönster och innehåller flera nyckelfraser från kommunistpartiets vokbulär. Manipulationen förefaller genomskinlig. En naturlig följdfråga blir om någon faktiskt tror på dessa ”erkännanden”?

Många gör det inte, inte heller i Kina. Mer eller mindre välinformerade kineser påpekar det som är orimligt eller inkonsekvent i den officiella historien. Andra ser paralleller med framtvingade erkännanden från Kulturrevolutionens dagar. Somliga menar att gripandet av Gui Minhai och hans kollegor är ett resultat av att Hongkongs bokbransch har blivit ett slagfält i ett sorts proxykrig där kommunistpartiets ledare läcker hemligheter om varandra för att förstöra för politiska motståndare.

Individuellt sett är inget av dessa fall särskilt övertygande, men i både Gui Minhai och Peter Dahlins fall antyds att det inte handlar om enskilda kriminella utan att deras handlingar är del av ett större politisk sammanhang. I Guis fall talas det om ett utländskt mediedrev mot Kina och den svenska regeringen uppmanas hålla sig utanför vad som presenteras som en kinesisk angelägenhet. Att omvärldens medier är orättvist negativa i sin rapportering om Kina är något många kineser håller med om.

Dahlins fall berör en ännu känsligare fråga: vilken rätt har utländska organisationers att verka i Kina? Det lagliga utrymmet för icke-statliga organisationer i Kina har länge varit både begränsat och oklart, men ett lagförslag från förra året gör det ännu svårare för utländska organisationer att verka lagligt i landet.

Människorättsorganisationen Human Rights in China varnar för att lagens krav på betydande statlig kontroll och insyn hotar att ”skada Kinas intressen” genom att stänga ute nödvändiga resurser och expertis.

Trots detta verkar det som att Kina kommer att gå i Rysslands fotspår och försvåra för icke-statliga organisationer från utlandet. Misstänksamheten mot dessa organisationer härrör från en utbredd uppfattning om att de inte är något annat än instrument för västerländska intressen.

Berättelsen om ett hycklande och egennyttigt väst kan jämföras med den som företräds av politiker som Viktor Orbán i Ungern. På hans agenda står att göra slut på liberalismen och han nämner bland andra Ryssland och Kina som förebilder, de har visat att auktoritära stater kan vara globalt framgångsrika. Liknande röster hörs från Polens ledande parti Lag och rättvisa.

Ekonomisk kris och väpnade konflikter har gjort uppdelningar mellan öst och väst, syd och norr ännu tydligare och vad som är trovärdigt följer ofta dessa gränsdragningar.

För att återkomma till ursprungsfrågan – det vill säga om någon faktiskt tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden” – gäller det att förstå det världspolitiska sammanhang som gör att det kinesiska kommunistpartiet nu känner att  de kan gå så långt som att gripa svenska medborgare på mycket tveksamma grunder.

I Västeuropa finns ingenting mer orwellianskt än välregisserade ”erkännanden” på statlig TV, men på andra håll finns det ingenting som klingar mera falskt än universella rättigheter och humanitära insatser.

Det spelar därför mindre roll om de kinesiska TV-tittarna eller tidningsläsarna accepterar alla de osannolika tillfälligheterna och detaljerna i svenskarnas ”erkännanden,” så länge de kan övertygas om att fallen är en del av en politisk berättelse som de håller för trovärdig.

Att försöka förstå hur detta har kunnat ske är inte detsamma som att acceptera det. Den kinesiska statens instrumentalisering av erkännanden måste få ett slut och Peter Dahlin och Gui Minhai förtjänar en transparent och rättvis prövning.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Fallet med Kinasvenskarna visar på dåligt kinesiskt självförtroende

De senaste dagarna har vi sett två svenska medborgare som paraderats runt i de kinesiska statliga medierna i något som bäst kan beskrivas som ett spel i skuld och skam. Deras båda fall har inte många likheter i sak, likheter finns dock i hur det kinesiska (o)rättssystemet hanterar fallen:

  • Både Gui Minhai och Peter Dahlin ”försvann spårlöst” och Kina förnekade till en början all kännedom om deras försvinnande.
  • Båda har blivit dömda på förhand genom en omfattande mediakampanj som innefattar nationella tv-sända ”erkännanden” och detaljerade beskrivningar över brotten ifråga.
  • Ingen har fått (vad vi vet) tillgång till advokat.

Att handlingarna ovan är främmande för en rättsstat är självklart. Tyvärr är varken Gui Minhai eller Peter Dahlin de första att kidnappas av detta drakoniska system; liknande metoder har dessvärre blivit ”det nya normala” för många kinesiska advokater, journalister och inflytelserika oliktänkande de senaste åren.

Dahlin och Gui är dock utlänningar – i det här fallet svenskar. Vilket gör deras båda fall ovanliga.

Här måste dock en stor brasklapp kastas in: i Kinas ögon så är Gui Minhai inte svensk, utan kines. Att han varit svensk medborgare i tjugo år räknas inte, det har den statliga nyhetsbyrån Xinhua (och därmed Kinas politiska ledning) klargjort med all önskvärd tydlighet i Guis egen ”bekännelse”. En gång kines, alltid kines.

I partiets ögon handlar det därför bara om en utlänning. Att det finns likheter i hur deras fall hanterats är därför anmärkningsvärt då det tyder på en viss strömlinjeformning i hur oönskade personer behandlas.

Ni har väl föresten inte glömt hur den brittiske riskkonsulten Peter Humphrey redan 2013 erkände sina brott på nationell tv (även det nära på gripandet)?

Det finns fler exempel.

Att utlänningar skuldbeläggs offentligt handlar alltså inte nödvändigtvis om ny policy, utan om offer för en åtminstone flera år gammal redan etablerad doktrin. Att de drabbade denna gången är två svenska medborgare är nog mest en slump. Det tåls också att påminnas om att utlänningar som regel fortfarande särbehandlas (positivt) av rättssystemet i Kina.

Vilka slutsatser, om några, går det då att dra utifrån fallen Gui och Dahlin?

För det första så tycks Kina inte vara särskilt pigga på att kännas vid sina politiska arresteringar, eller vill i vilket fall fördröja att de uppmärksammas, vilket kan vara en indikation på att man inte är särskilt säker på ”vad man har på fötterna” innan ett faktiskt gripande.

För det andra så tycks det vara oerhört viktigt att visa inför offentligheten att man har gjort ett korrekt gripande, så fort som möjligt. Det finns inget tålamod att vänta tills en eventuell rättegång för att avgöra skuldfrågan. Återigen, ett tecken på osäkerhet.

Det är uppenbart att Xi Jinpings många tal om lagstyre får ge vika för realpolitik. Det finns i Kina ännu inte någon verklig tilltro till rättssystemet, inte ens hos det parti som säger sig förespråka det och som dessutom kontrollerar hela systemet. Politiken trumfar juridiken.

Många ser gripandena av Gui Minhai och Peter Dahlin som ett tecken på ett mer intolerant Kina som vågar visa styrka. Det må vara sant till viss del. Men i denna styrkedemonstration så uppvisar partiet också extremt dåligt självförtroende när man inte vågar lita på sina egna institutioner. Dessa institutioner ger intrycket av att vara, mer än någonsin nu, fasader, bakom vilka ett allt mer toppstyrt parti gömmer sig.

Det Kina med sina metoder tror sig vinna i självcensur och stabilitet förlorar man i förtroende – både från omvärlden och från sina egna medborgare.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Utredning av fallet med den “försvunne” Gui Minhai, chef för bokhandel i Hongkongs Causeway Bay

Världens Folkrikaste Land har översatt nedanstående telegram från nyhetsbyrån Xinhua (17/1). Telegrammet återger vad man påstår är en bekännelse från Gui Minhai som sitter häktad på okänd ort. Det är en första bekräftelse från officiellt kinesiskt håll på att man har gripit den svenske medborgaren Gui Minhai som försvann från sitt hem i Thailand i november 2015. En bekännelse från en tårögd Gui Minhai har även sänts av statliga tevekanalen CCTV (17/1). Gui Minhais dotter avfärdar uppgifterna om att hennes far skulle ha lämnat över sig till kinesiska myndigheter frivilligt och säger att hon aldrig har hört talas om den smitningsolycka som han ska ha arresterats för (17/1). Xinhuas telegram avslutas med en kommentar om att Gui Minhai också misstänks för “andra brott”, men nämner inte att tre av Guis bokhandlarkollegor också har “försvunnit” och att en fjärde “samarbetar med myndigheterna” efter att förflyttat sig från Hongkong till det kinesiska fastlandet under oklara omständigheter.

— VFL red

Telegram från Nyhetsbyrån Xinhua, Beijing, 17 januari

Rubrik: Utredning av fallet med den “försvunne” Gui Minhai, chef för bokhandel i Hongkongs Causeway Bay

“Under alla dessa år som jag har varit borta, har jag levt i oavbruten oro, jag hade ofta mardrömmar och drömde också ofta om mitt hem och om att möta mina nära och kära.

Detta berättar Gui Minhai från sin plats i häkte, den 13 januari.

Chefen för en bokhandel i Hongkongs Causeway Bay, Gui Minhai, har under de senaste dagarna blivit fokus för offentlig debatt i utlandet – uppgifterna om “Causeway-bokhandlarchefens försvinnande” har föranlett ett mediadrev i Hongkong och i utlandet, det finns till och med de som har startat en rörelse för att “hitta Gui Minhai”. Vem är Gui Minhai? Vad är egentligen den verkliga historien bakom hans så kallade försvinnande?   

Rattfylleri och smitning, en blomstrande ung kvinna som plötsligt vissnade

Vi går in i en liten lägenhet på 60 kvadratmeter i ett bostadshus i staden Hangzhou, i Zhejiangprovinsen, här bor 83-årige herr Shen med 65-åriga fru Zhou.

Trots att lägenheten är liten, finns där ett särskilt sovrum som är till bredden fyllt av foton från en ung flickas liv. Där finns några enkla krysantemum och leksaker från barndomstiden, kontrasterade av fotografier av ett en gång sprudlande, leende ansikte.  

“Min man vågar aldrig gå in där eftersom så fort han går in i rummet tänker han på när vår dotter var liten, alla minnen från hennes uppväxt kommer tillbaka. Från morgon till kväll håller jag vår dotter sällskap där inne i rummet… Det har nu gått elva år, hur mycket smärta ryms i våra hjärtan?“

När dottern kommer på tal har fru Zhou svårt att dölja sin sorg. Hon säger att rummet är inrett precis så som deras dotter tyckte om det när hon levde. För varje år som passerar köper fru Zhou nya kläder som hon hänger vid sängkarmen, för att ge intryck av att dottern aldrig hade lämnat dem.

En trafikolycka för elva år sedan berövade två gamla människor deras enda älskade dotter. Den som låg bakom smitningsolyckan var ingen mindre än Gui Minhai. Född i maj 1964 och ursprungligen skriven i Ningbo, i provinsen Zhejiang, blev han svensk medborgare 1996.   

Den 8 december 2003, i Ningbo organiserade Gui Minhai en affärsmiddag under vilken det skålades friskt till höger och vänster. När middagen avslutats fattade Gui Minhai ett beslut som han skulle komma att ångra ända till idag, han valde att själv köra hem sina vänner.

Samma kväll sjutton minuter över nio, när Gui Minhai körde förbi ett av Ningbos universitet som låg på vägen mellan Jiangdong-distriktet och Zhenhai-distriktet, körde han på och dödade en kvinnlig universitetsstudent som gick över vägen.

För Gui Minhai är det hela ett smärtsamt minne: “Min syn är inte bra, jag hörde bara en duns och så var olyckan ett faktum.”

Enligt relevanta rättsdokument visade ett prov att alkoholhalten i Gui Minhais blod efter olyckan var 1.14 mg/ml, vilket når upp till gränsen för rattfylleri. Polismyndigheten beslutade i enlighet med lagen att Gui Minhai bär det fulla ansvaret för olyckan.

Hon hette Shen, den kvinnliga universitetsstudenten som dött i olyckan, knappt över 20 år gammal var hon i sin blomstrande ungdom, något som gjorde hennes familjs olycka ännu större: denna skatt till dotter hade fötts när hennes far redan var över ett halvt sekel gammal. Hon hade varit faderns ögonsten, han hade sett sitt barn växa upp och längtat efter att hon skulle bilda familj och skaffa sig en karriär, det är svårt att förstå hur denna vackra önskan kunde krossas så hänsynslöst och istället förvandlas till den hjärtskärande smärta som det innebär när de gamla måste begrava sina unga.

“Vår familj föll samman på en sekund,” berättar fru Zhou. Det plötsliga dödsbudet hade gjort både henne och hennes man sjuka, särskilt illa var det för hennes man vid nyår, då hans läge förvärrades. Han var ofta frånvarande och gick in i depression, en gång gick det så långt att han ville ta sitt eget liv.

Rädsla för fängelse ledde till landsflykt från villkorligt straff

I augusti 2004 dömdes Gui Minhai i domstol till två års fängelse för att ha smitit från trafikolyckan, det omvandlades till en två års villkorlig dom. Offrets familj motsatte sig domen och krävde ett hårdare straff för Gui Minhai.

Gui Minhai ångrade djupt hur hans rattfylla på ett ögonblick hade krossat en lycklig familj. Men hans oro för att han verkligen skulle behöva tillbringa tid i fängelse var ännu större. Följaktligen, efter domstolens beslut och innan han helt betalat av den ersättning som han var skyldig, gjorde Gui Minhai ännu ett felaktigt val.  

“Jag började bli rädd, rädd för att sitta i fängelse. Dessutom hade jag inga möjligheter att fortsätta göra något i landet efter en sådan här händelse, så jag tänkte att det var nog bättre att ge mig iväg,” berättar Gui Minhai.

I november 2004, medan Gui Minhai fortfarande avtjänade sitt villkorliga straff och enligt lagen inte fick lämna landet, gick han till verket med en noggrann plan, han använde en annan persons ID-handlingar och tog sig över gränsen som turist, han reste mellan flera länder, alltjämnt på rymmen i utlandet.

I augusti 2006 fattade man beslut angående Gui Minhais flykt från sitt straff, domstolen upphävde beslutet att ge Gui Minhai två års villkorlig dom och utfärdade en häktningsorder för att verkställa det ursprungliga tvååriga fängelsestraffet. Polismyndigheten inledde eftersökningar via internet.

Gui Minhais flykt innebar ännu mer smärta för offrets familj. I flera år hade detta äldre par investerat nästan hela sina liv i fallet, deras inre önskan var att den redan dömde Gui Minhai skulle avtjäna sitt straff, för att ge tröst åt dotterns själ i himlen.

Efter elva år på flykt fick den överväldigande smärtan honom att besluta att överlämna sig åt rättvisan

Tiden på flykt var allt annat än behaglig. Under denna tid har Gui Minhai slagit sig ihop med andra för att göra affärer, men en ständigt växande rikedom kunde inte kväva en ständigt växande skuldkänsla och skam. När han pratar om sitt liv på flykt är de ord han använder oftast “skräck” och “skuld”.

“Efter att ha lämnat landet, trodde jag i början att den psykiska påfrestelsen skulle lindras, men i själva verket blev den värre,” säger Gui Minhai. “För det första, har  jag genom att fly mitt ansvar tillfogat ännu mer smärta för offrets familj, för det andra, har jag genom att fly inte bara undvikit mitt ursprungliga straff, men även ytterligare brutit mot kinesisk lag, det är ett brott efter ett annat.”

Eftersom han var på flykt från sitt straff vågade Gui Minhai inte återvända hem, han kunde inte utföra sin plikt som son att vara vid sina föräldrars sida. “Utan mitt land, utan min familj, utan mitt hem… I antiken sade man att hemmet är där ens sinne kan vila. När sinnet inte får vila, är hemmet ingenstans,” säger han. “Mitt inre är plågat, jag har ofta använt materiella njutningar för att döva denna plåga, men i själva verket går den inte att döva. Under lång tid har mitt inre pinats, hela dagar har jag haft mardrömmar, vilket lett till att mitt blodtryck har höjts, hjärtproblem och oerhörda plågor…”   

Gui Minhai säger att trots att han lyckades fly utomlands under dessa år, har han i sitt sinne kännt sig som på drift, utan rötter. I synnerhet efter att han fått veta att hans far blivit allvarligt sjuk, som familjens ende son har han inte kunnat vara vid den gamles sida för att ta hand om honom, mer än en gång har han tänkt att han borde återvända för att lämna över sig själv åt polisen, men i slutändan har han inte lyckats uppbringa mod nog för att ta det slutgiltiga steget.

Det var i juni 2015, när han vaknade mitt i natten från en dröm, fortfarande brottandes med frågan om han borde överlämna sig själv eller inte, som han nåddes av nyheten att hans far hade gått bort. Gui Minhai hade gått miste om sin sista möjlighet att träffa sin far, han kunde bara skicka sina kondoleanser, i ett långt brev med titeln “I fars minne” öppnade han sitt plågade hjärta: “När jag dör föredrar jag att begravas vid mina föräldrars grav, för att kunna hålla dem sällskap i döden. Att inte veta var jag kommer att begravas när jag dör, det är tragiskt.”  

Gui Minhai berättar att det var i detta ögonblick som han först börjat rannsaka sig själv. När han själv upplevde hur smärtsamt det var att ta ett sista farväl, något som han genom sin bristande respekt inför lagen hade tvingat en annan familj att göra för 11 år sedan. Detta fick honom att bestämma sig att återvända till Kina och överlämna sig.

“När min far dog hade jag ingen möjlighet att närvara vid hans begravning på grund av den här saken och det berörde mig djupt. Min mor är över 80 år och är redan i slutet av sitt liv. Jag har tänkt på det från hundratals vinklar, funderat på det dag som natt, i mitt hjärta finns ständigt en djup känsla av skuld. Jag drabbas ofta av plötslig och djup depression och stark sorg.

“Därför dröjde sig mina tankar alltid kvar vid att återvända till Kina och överlämna mig. Jag ville lösa den här saken så att jag under min mors sista år kan träffa henne ännu en gång.” Vid det här laget så är Gui Minhas kinder fulla av tårar och han begraver sitt huvud i sina händer. “Tidigare har jag aldrig haft modet att ta det här steget, men nu tänker jag att det är dags att jag tar det.”

I oktober 2015 överlämnade Gui Minhai sig själv till polismyndigheten.

Ett allvarligt tillkännagivande: “Låt mig lösa mina egna problem på egen hand”

Från det att Gui Minhai började samarbeta med polismyndighetens utredning har han skrivit flera bekännelser. Han säger att från det ögonblick då han beslutade sig att återvända till Kina och överlämna sig själv till rättvisan var han redan förberedd: “Jag måste ta mitt ansvar inför lagen, och jag accepterar vilket straff som helst.”

Efter att ha hört talas om den drabbade familjens miserabla situation har Gui Minhai haft ännu svårare att hantera sina samvetskval och han hoppas kunna framföra sina djupaste kondoleanser: “Jag vill uttrycka en ärlig ursäkt till den drabbade familjen: förlåt mig! Jag vet att jag inte kan gottgöra den skada och smärta som jag har åsamkat dem. Så länge jag lever kommer jag att göra mitt yttersta för att sona mina brott, trots att detta inte kan ge dem mer än en minimal tröst.

Efter att ha fått reda på att hans beslut att återvända till Kina spridits i utlandet som ett “försvinnande” vill Gui Minhai göra ett allvarligt tillkännagivande: “Det var mitt frivilliga val att återvända till Kina och överlämna mig till rättvisan, det hela rör ingen annan. Detta är ett ansvar som jag måste ta på mig själv och jag vill inte att någon annan blandar sig i situationen eller lägger sig i det faktum att jag återvänt till Kina, eller till och med genomför illvilliga mediadrev.

Gui Minhai fortsätter:  “Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.”

Utredningen har visat att Gui Minhai också är misstänkt för andra brott. Berörda individer samarbetar just nu med utredningen. Fallet är för närvarande ett steg närmare åtal.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

 

Året som gick – Film

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Linus Fredriksson, behandlar den kinesiska filmindustrin.

Jia Zhangkes nya film Mountains May Depart (山河故人) blir antagen till Cannes filmfestival och Fast & Furious 7 tjänar över 2.42 miljarder RMB i Kina. Den taiwanesiska art-house regissören Hou Hsiao-hsien regisserar igen efter flera års uppehåll och Furious 7 tjänar över 381 miljoner dollar i Kina. Monster Hunt (捉妖记, Raman Hui/许诚毅) slår rekord i biljettförsäljning och Furious 7 är den utländska film som tjänat in mest på biljettförsäljning i Kina någonsin. Furious 7.

Ingen förstod riktigt varför Furious 7 blev en sådan hit i Kina. Några försökte förklara det genom det växande intresset för bilar i Kina andra menade att filmen anspelar på en gruppdynamik och värdegrund som även används i wuxia-litteraturen. Ingen kan riktigt förklara varför. Under US-China Film Summit (Frontiers in Content: New Players, New Avenues for U.S.-China Collaboration), en sammankomst av filmarbetare från både USA och Kina, var många av deltagarna, bland annat Michael Uslan från Branded Entertainment, noggranna med att betona att om man skulle göra film för den kinesiska marknaden krävdes inte bara en bra berättelse utan även en djup förståelse för den kinesiska kulturen. Att endast ha kinesisk produktplacering och en kinesisk skådespelare med endast några enstaka repliker räckte inte för att göra en lyckad produktion som den kinesiska publiken skulle älska.

Att spekulera om en films uppgång eller fall i Kina är för det första problematiskt för att marknaden är fortfarande ung, speciellt samarbetsproduktioner mellan Kina och andra nationer, vilket därför gör det svårt att hitta en trend som kan användas som grund för framtida produktioner. Bland de tio filmer som har störst biljettförsäljning i Kina är fem utländska och tre av dem har inget samarbete med Kina samt att innehållet i fyra av filmerna inte hade något med Kina att göra. En av dessa fem filmer, Transformers: Age of Extinction, hade ett samarbete men i just denna produktion var samarbetet av den karaktär att där endast fanns med en kinesisk skådespelare (Li Bingbing) med några enstaka repliker och samt dålig produktplacering av kinesiska företag. Furious 7 hade inte ens en bra berättarstruktur.

Att förutspå en films ekonomiska framgång är lika mycket tebladskikande som en professionell uträkning av olika variabler. Den kinesiska drömmen är en dröm om att lyckas och filmskapare över hela världen vill realisera den. Konkurrensen är tuff och speciellt bland de inhemska komedierna. Denna genren fortsätter att vara den mest populära och även om Monster Hunt (捉妖记) klassificeras som en ”fantasy-film” (魔幻/monster fantasy) är filmen också en komedi med en rejäl nypa buskisestetik. Regissören och tillika skådespelaren Xu Zheng som tidigare gjort den omåttligt populära resekomedin Lost in Thailand (泰囧, 2012) fortsatte med samma vinnande koncept även 2015 där hans film Lost in Hongkong (港囧) var den tredje mest sedda förra året. Da Peng (大鹏), ny på filmarenan men känd från TV-serien Diors Man (屌丝男士)  gjorde filmen The Pancake Man (煎饼侠) som inte bara är en hyllning till arbetare och personer vars ambition inte är att göra karriär utan som istället vill förverkliga en enkel dröm om att tillaga jianbing åt hungriga kunder. Om jag inte visste bättre försöker Da Peng att anspela på president Xi Jingpings slogan ”den kinesiska drömmen”.

Filmen som jag själv såg mest fram emot var Lu Chuans (陆川) filmatisering av Zhang Muyes (张牧野, pseudonymTianxia Bachang天下霸唱) bok The Ghost Who Blew Out the Candle (鬼吹灯). Filmen, som fick namnet Chronicles of a Ghostly Tribe (九层妖塔), levde dock inte upp till mina förväntningar mycket på grund av att filmen har svårt att förmedla berättelsen utan att lämna en massa luckor. Denna gång har Lu Chuan valt att göra en film som inte är lika moraliskt utmanande som hans andra filmer, där skiljelinjen mellan gott och ont har blivit utsuddade. Istället har han fokuserat på att göra en äventyrsfilm där spänning varvas med romantiska inslag som i sin tur växlar till action när så behövs. Det intressanta med filmatiseringen av The Ghost Who Blew Out the Candle är att följande film, Mojin – The Lost Legend (寻龙诀) regisserades av Wuershan (乌尔善) och skådespelarensemblem var helt olik den tidigare versionens. En tredje film verkar vara på väg och även denna gång  är det olika personer framför och bakom kameran.

Den inhemska action- och äventyrsgenren tog lite mer utrymme på repertoaren än 2014. I år skapade inte bara de två ovannämnda filmerna rubriker utomlands på grund av sin popularitet utan även uppföljaren till The Man From Macau (澳门风云/赌城风云), som är en fortsättning på Hongkong-filmserien God of Gamblers som började redan i slutet av 80-talet, och Wolf Warriors (战狼). I Wolf Warrior spelar kungfu-stjärnan Wu Jing (吴京) inte bara huvudrollen utan han regisserar också vad som måste vara 2015 mest patriotiska verk där publiken inte längre får gåshud till crescendot från filmmusiken utan från de tusentals skottsalvor som faller mot marken när Wu Jing försvarar Kina mot utländska angripare.

Årets stora flopp måste vara Sun Zhous (孙周) scifi-komedi Impossible (不可思异) där inte ens några av Kinas mest kända skådespelare, Wang Baoqiang (王宝强) och Da Peng, kunde rädda filmen från dåliga siffror. One Hundred Thousand Bad Jokes var årets överraskning. Här blandas interkulturella referenser med högljudd rapp dialog och helt utan den där överspelade emotionella slutklämmen som präglar en del komedier. Skulle jag dock rekommendera er att se en enda film från 2015 hade jag valt Wang Rens (王壬) Waterdrop (水滴). Filmen är endast 15 minuter lång och är en enda lång utzoomning där den första bilden föreställer den minsta beståndsdelen i vårt universum och där den sista bilden är en long-shot på ett rymdskepp i rymden. Fílmen är en hyllning till science fiction-författaren Liu Cixins (刘慈欣) bok The Dark Forest (黑暗森林).

När man pratar om kinesisk film är det svårt att undvika ämnet kring den kinesiska regeringens inblandning i produktionsprocessen. Själv fick jag chansen att delvis prata om detta ämne på SRP3 i programmet PP3 och förklarade kort att det är ett godtyckligt censursystem. En film som först har fått klartecken för distribution kan en kort tid efter plötsligt försvinna och bli svartlistad från diskursen i kinesiska medier. Chai Jings (柴静) dokumentär Under the Dome (穹顶之下) blev ett viralt fenomen på nolltid och när diskursen inte längre kunde styras satte man stopp för dokumentären.

Men även om innehållet i en film skulle vara politiskt känsligt eller skulle på något sätt kasta ljus över den rådande ojämna maktrelationen mellan stat och folk i Kina behöver detta nödvändigtvis inte betyda att en film inte får visas. Till exempel fick Jia Zhangke, som är känd för sina ärliga och föga smickrande porträtt av det kontemporära Kina,  äntligen upp sin spelfilm Mountains May Depart på duken efter att inte ha kunnat visa sina filmer på ett par år i de kinesiska biograferna. November år 2014 sköts premiären av The Hunger Games: Mockingjay Part 1 upp hela tre månader och då spekulerade jag själv i hur detta skulle kunna ha något att göra med filmens anti-autokratiska tematik, och att det var i samband med Hongkong-protesterna, men det handlade förmodligen mer om att  ändra visningsdatumet av utländska filmer för att gynna de lokala produktionerna.

Frågan om censur grundar sig i Kommunistpartiets vilja att styra diskurser inom olika medier och en biprodukt av censuren finner vi i producenternas våta dröm att potentiellt visa film för1,4 miljarder konsumenter som då ger upphov till självcensur. Ibland är den rätt harmlös och handlar mer om att inte porträttera kineser í negativt ljus och ibland handlar det om en motvilja att visa upp amerikansk militarism.

Denna utveckling i den amerikanska filmbranschen låg förmodligen också bakom Us-China Economic and Security Review Commission rapport Directed by Hollywood, Edited by China: How China’s Censorship and Influence Affect Films Worldwide. Rapporten ger en bra redogörelse för en rad olika anledningar till varför vissa amerikanska filmer har censurerats och vilka ämnen man bör undvika om man vill få sin film visad i Kina. Rapporten gör ibland ytliga spekulationer som att filmer med en berättelse där vördnad för äldre (孝) framgår tydligt skulle ha lättare för att kringgå censuren än andra filmer utan det.

När nu ridån har gått ner för Kinas silverdukar 2015 kan jag konstatera att film i Kina handlar mer om att tappa de kinesiska konsumenterna på pengar än vad det handlar om innovation och att förmedla nya berättelser. Förstå mig inte fel, de kinesiska filmarbetarna arbetar frenetiskt med att lära sig allt dem kan från Hollywood för att sedan kunna konkurrera mot dem på världsmarknaden. Men trots att filmarbetarna har den tekniska innovationen inom räckhåll jobbar dem också i motvind då krav på förnyelse även kommer uppifrån vilket inte minst märktes i Xi Jingpings tal om konst och kultur från oktober 2014. Mer tradition och mindre plagiat lät det. Men samtidigt som det blir svårare att få fullt utlopp för sin kreativitet på grund av politiska påbud kopierar nu de kinesiska filmbolagen Hollywood genom vertikal integration i produktionsprocessen. Mycket pekar då på att man satsar på filmer med en stor budget och vars innehåll redan är känt för publiken. Hollywood-producenten Lynda Obst kallar detta för pre-awareness själv kallar jag det för kreativ stagnation.

Kanske kommer de kommande åren visa hur plagiarism tappar mark och hur tradition vinner mark. Fast, tradition har vunnit för länge sen bara inte på det sätt som Xi Jingping vill. För vad är inte en hyllning till tradition om inte nyheten om Furious 8 och Transformers 5.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Året som gick – Ekonomin

 I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Daniel Ekström, behandlar ekonomin.

Ekonomiåret 2015 kom att bli ett viktigt år för internationaliseringen av den kinesiska ekonomin. Tumult på de kinesiska aktiemarkanderna fick stor påverkan på de internationella marknaderna. Samtidigt debuterade Kinas ledning i rollen som global ekonomiskpolitisk aktör genom en allt mer aktiv ekonomisk utrikespolitik. Det blev tydligt att Kina framöver vill ta en större roll i det globala ekonomiska systemet. Samtidigt förblir den inhemska ekonomiska situationen i fokus. Kina befinner sig mitt i ett skifte av den ekonomiska tillväxtmodellen vilket gör ekonomin sårbar. Nya drivkrafter för tillväxten ska ta över, samtidigt som problem förknippade med den tidigare tillväxtmodellen måste hanteras.  Sammantaget leder detta till en svår ekonomisk balansgång för Kinas ledning.

Den kinesiska ledningen gick in i 2015 med stort självförtroende. Vid politbyråns möte 2014 slogs det fast att 2015 skulle bli ett ”nyckelår för fördjupade reformer”. Kina skulle visa att man menade allvar med reformplanerna som presenterades i samband med den 18:e centralkommitténs tredje plenum i november 2013. Avgörande reformer skulle nu implementeras.

Ett nytt normaltillstånd

Att Kina nu gått in i en ny ekonomisk fas blev under året tydligt. Perioden med en snabb tillväxt på runt tio procent är nu definitivt över och fokus ligger istället på att skapa förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt. Vid den årliga Nationella folkkongressen (NPC) som gick av stapeln i mars upprepade premiärminister Li Keqiang mantrat att Kina nu befinner sig i ett nytt normaltillstånd (New normal) med lägre tillväxt. Termen syftar till att skruva ner förväntningarna på en återgång till den höga tillväxttakten som rådde före 2010. Argumentet är att Kina måste sänka tillväxttakten för att försäkra sig om kvaliteten på tillväxten och för att hantera de problem som 35 år av snabb tillväxt lämna efter sig. Inte minst handlar det om att komma till rätta med överkapaciteten inom industrin, hantera miljöproblematiken och att strukturera landets skenande skulder.

Tillväxtmålet för 2015 sattes till ”omkring sju procent” vilket var i enlighet med förväntningarna, men samtidigt det lägsta tillväxtmålet på femton år. Att siffran inte specificerades mer kan tolkas som att Kinas ledning vill röra sig bort från en statligt styrd tillväxt.

I efterhandtycks det som Kina uppnått sitt mål. En rapport från CAS som nyligen publicerats pekar på att tillväxten för 2015 till slut hamnade på 6.9 procent, alltså något lägre än regeringens mål, men överlag i enlighet med förväntningarna. En fråga som dock lämnas obesvarad är hur förankrade i verkligheten dessa siffror är. I takt med att den kinesiska ekonomin bromsat in har allt fler ifrågasatt trovärdigheten i de officiella BNP-siffrorna.  Siffrorna är inte tagna ur luften men på många håll finns incitament till att blåsa upp tillväxten. Dessa frågetecken kring Kinas faktiska ekonomiska läge kommer inte heller att kunna besvaras när de slutgiltiga siffrorna publiceras av Kinas statistikbyrå i slutet av januari.

Mot en ny tillväxtmodell

Så som fastslagits i beslutsdokumenten från tredje plenum ska Kina gå från en ekonomi som varit beroende av investeringar och produktion av enkla varor till en ekonomi baserad på avancerad tillverkning och innovation. Detta är en långsiktig process och varken något nytt som presenterades 2015, eller som fullbordades 2015. Däremot skulle reformarbetet under året gå in i en avgörande period, där många av de utlovade förändringarna skulle förverkligas.

Över lag var reformtakten under året hög. Tre nya frihandelszoner öppnades i Tianjin, Guangdong och i Fujian, även om förväntningarna på zonernas betydelse skruvats ner betydligt sedan den första zonen lanserades i Shanghai 2013. Samtidigt genomfördes flertalet reformer för att konsolidera och effektivisera de statliga företagen. Det privata företagandet stärktes genom att marknadshinder eliminerades samtidigt som företagsregistreringen förenklades för små företag.

Sammantaget rör sig detta dock om små reformer. De stora reformerna har trots tal om 2015 som ett avgörande år lyst med sin frånvaro. Hit hör bland annat finansiella reformer, skattereformer och reformer av systemet för hushållsregistrering kallat Hukou. Särskilt höga var förväntningarna under 2015 på reformer inom finanssystemet. Dessa fick sig en rejäl törn i samband med sommarens stora ras på aktiemarknaden och 2015 är inte heller det ödesår som det på förhand utsetts till.  

Ett turbulent aktieår

Den mest uppmärksammade ekonomiska händelsen i Kina var utan tvekan sommarens tumult på aktiemarknaderna.  Under våren steg de kinesiska börserna snabbt och många privatpersoner lockades av den snabba uppgången. Mellan februari och juni steg Shanghaibörsen med 65 procent. Utvecklingens påhejades av Kinas statliga medier som gärna gjorde kopplingar mellan uppgången och det pågående reformarbetet. Med den inbromsande ekonomin som bakgrund var det oklart vilka underliggande ekonomiska faktorer som motiverade uppgången.

börs

Fallet inleddes under sommaren efter farhågor om att den kinesiska industrin gick sämre än väntat. Ett utdraget prisfall över flera veckor urholkade förtroendet för marknaden. I början av juli fick en betydande andel av aktierna handelsstopp på grund av allt för snabba prisfall.  För att bromsa prisfallet genomfördes en rad åtgärder. Bland annat gjordes en omfattande kreditinjektion via statligt ägda China Securities Finance Corp, samtidigt som en rad begränsningar för försäljning infördes och investeringar på nedgång, så kallad blankning, förbjöds.

När marknaden stabiliserade sig under hösten hade hela uppgången från våren utraderats. Samtidigt pekade många bedömare på att myndigheternas panikartade agerande hade skadat förtroendet för marknaden. Satt i perspektiv, inte minst med vårens uppgång som bakgrund, var kursraset inte extremt. Samtidigt gick agerandet rakt emot de utfästelser som gjorts om att ge marknaden en avgörande roll i ekonomin. The Economist uttryckte det hela som att:

”The economic hopes invested in Messrs Xi and Li stemmed from their pledge in late 2013 to let market forces play a “decisive role” in allocating resources. The actions of the past ten days have made abundantly clear that it is still the other way around: the Chinese government wants a decisive role in markets.”

Kina är långt ifrån det första landet som försöker begränsa och hindra en fallade aktiemarknad. Men åtgärderna måste samtidigt sättas i perspektiv, och med bakgrund av den omfattande uppgång som föregick den hastiga nedgången är frågan om statens inblandning verkligen var proportionerlig. Myndigheternas plumpa agerande under sommaren har ökat osäkerheten inför hur kommande motgångar kommer att hanteras framöver. Även om agerandet på kort sikt kan ha hindrat fallet kan statens handlade på lång sikt vara förödande för tilliten och funktionen av Kinas finansiella marknader.

2016:s inledning, med fallande börser ger en klar återkoppling till tumultet under sommaren 2015. Det misslyckade försöket med automatiska handelsstopp vid snabba kursfall, så kallade ”circuit breakers” visar att det altjämt finns många barnsjukdomar på de kinesiska finansmarkananderna. Detta är i sig inget konstigt.  Vägen till mogna välfungerande finansmarkander kommer att kantas av misslyckanden. Den avgörande utmaningen för Kina kvarstår dock och ligger i att släpps kontrollen öven finansmarknaden och att sedan acceptera utfallet. I alla andra fall blir den moraliska risken överhängade.

Asiatiska Investeringsbanken för Infrastruktur

En klar framgång under året var etablering av den av Kina föreslagna Asiatiska Investeringsbanken för Infrastruktur (AIIB). När anmälningstiden för att bli en ursprunglig medlem i banken gick ut den 31 mars stod det klart att 51 länder ansökt om att bli ursprungliga medlemmar, däribland USA:s nära allierade Storbritannien och Frankrike. USA har intagit en skeptisk hållning gentemot AIIB, som har framställts som en möjlig konkurrent till redan existerande Världsbanken och Asiatiska Investeringsbanken, i vilka USA respektive Japan har stort inflytande. Även Sverige valde i sista stund att ansöka om medlemskap i AIIB.

aiib

Bankens syfte är att investera i utbyggd infrastruktur på den asiatiska kontinenten, ett till synes legitimt syfte med tanke på det omfattande behov som uppstår i takt med att kontinentens ekonomier växer. Det finns samtidigt tydliga kinesiska intressen bakom sådana satsningar. När Kina nu söker sig bort från en investeringsdriven tillväxtmodell behövs nya marknader för den industri som tidigare byggt ut Kinas infrastruktur.  Det är också svårt att bortse från kopplingen till Kinas initiativ om en ny sidenväg. Under 2015 meddelades att ett dammbygge i Pakistan valts ut som det första projektet under initiativet. Bolaget som utsetts för att bygga dammen är det statliga jättebolaget China Three Gorges Corporation

Det finns farhågor om att banken kan utvecklas till ett kinesiskt maktinstrument i regionen.  Av denna anledning kom frågor om representation och röstfördelning bli centrala i förhandlingarna om bankens stadgar och styrning. Från väst var kraven på transparens viktiga, något som Kina sagt att man stödjer. Det är möjligt att framgången med det stora intresse som banken gavs fick en bitter eftersmak genom kraven på begränsat kinesiskt inflytande. Den lyckade etableringen av AIIB är alltjämt en viktig milstolpe för Kina som aktör i den internationella ekonomin

Framgångar på valutaområdet

Kina nåde 2015 nya framgångar i internationaliseringen av landets valuta yuanen. Under hösten togs besluta om att yuanen ska ingå Internationella valutafonden IMF:s valutakorg, den så kallade SDR, Special Drawings Right. Valutakorgen har liten praktisk användning i den globala handeln och att yuanen nu inkluderas i valutakorgen tjänar främst som symbol och ett erkännande av valutans roll internationellt. Inte minst kan beslutet öka yuanens status som reservvaluta. Beskedet togs också som ett tecken på samförstånd i det internationella ekonomiska systemet, vilket öppnar för en smidig anpassning till en allt mer utåtagerande kinesisk ekonomi.

Peking har under lång tid arbetat för en mer internationell yuan, och upptagandet i SDR var en viktig händelse i detta arbete. Diskussionen inför beskedet handlade till stor del om att yuanen  ännu inte är fritt konvertibel, och att den kinesiska centralbanken PBC alltjämt har mycket att säga till om i värderingen av valutan. Kravet för att en valuta ska upptas i SDR är att den ska vara ”fritt användbar”. För att uppnå detta genomfördes några förändringar i yuanens styrning vilka gjorde intervention från PBC betydligt dyrare. Förändringarna till trots är det dock en bra bit kvar innan den kinesiska valutan kan handlas fritt, men beslutet att uppta yuanen i SDR ökar ytterligare förväntningarna på en sådan utveckling.

Utmaningar som kvarstår

2015 blev ett år där den kinesiska ekonomin i högre grad en tidigare tog plats på den internationella arenan. Betydelsen av den kinesiska marknaden framgick med all tydlighet under sommarens börstumult när rasen på de kinesiska börserna fick efterverkningar världen över. På många sätt är detta en bekräftelse på att Kina nu på riktigt blivit en ekonomisk stormakt,  samtidigt som det är långt ifrån den entré som Kinas ledning hade hoppats på. Minst lika mycket som intåget på den internationella scenen kom att handla om de stora framsteg som gjorts hamnade fokus på de stora utmaningar som ligger framför Kina. På detta sätt har reformarbetet under 2015 skaffat sig en internationell publik. Detta ökar pressen på att genomföra utlovade reformer.

Det är på många områden tydligt att Kina befinner sig i en ovan situation. Agerandet på hemmaplan så väl som internationellt vittnar om osäkerhet inför de nya utmaningarna som landet står inför. Framgångarna på den internationella arenan banar vägen för ett allt mer aktivt Kina i globala ekonomiska affärer. Samtidigt finns de stora utmaningarna på hemmaplan. 2015 blev inte det nyckelår i reformarbetet som förutspåtts. För en hållbar ekonomisk utveckling måste utlovade reformer genomföras. Om Kina, lockad av sina initiala framgångar, låter sitt internationella agerande ske före de interna reformerna kommer riskerar ett bakslag inte bara påverka Kina. Som 2015 har visat har kinesiska förkylningar en påtaglig global smittorisk.

Daniel Ekström
daniel.ekstrom@vflnyheter.se

Året som gick – rättssamhället

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Puck Engman, behandlar lag och rätt.

För det kinesiska rättssamhället har år 2015 varit ett år fullt av kontraster. På vissa håll har nya åtgärder stärkt rättsväsendet gentemot partiet, på andra har statens godtyckliga repression om något blivit värre.

Medan nya lagar har förbättrat skyddet för offer för våld i hemmet och för män som utsatts för sexuellt våld, verkar myndigheternas tidigare överseende attityd gentemot feminister ha förändrats i en oroväckande riktning. När polisen grep fem feministiska aktivister i samband med internationella kvinnodagen, var det ett tecken på att det kinesiska ledarskapet har lärt av sina ryska kollegor att feminismen kan vara farlig.

Å ena sidan ledde de senaste förändringarna av den kinesiska straffrätten till att nio brottsbeteckningar inte längre kan ge dödsstraff. Av allt att döma fortsätter avrättningarnas starkt avtagande trend i Kina. Eftersom den exakta siffran fortsätter att vara en statshemligheter går det bara att uppskatta antalet. Enligt den amerikanska organisationen Duihua har antalet dödsstraff sjunkit från 12 000 per år till 2 400 mellan 2002-2013. Dessutom har ett oroväckande antal dödsstraff utdömts efter snabba rättegångar i det som i den kinesiska propagandan heter ”folkkriget mot terrorismen”, ett krig som till största delen utspelar sig i den västliga regionen Xinjiang.

De senaste årens reformer av den kinesiska processrätten har fortsatt. Bland annat har en reformplan utarbetats enligt vilken åklagarämbetet i tretton olika provinser under en testperiod ska få befogenhet att  på egen hand väcka åtal i allmänhetens intresse. Detta, tillsammans med att Högsta Folkdomstolen anser att vissa miljöorganisationer bör få motsvarande befogenheter, indikerar att man vill låta domstolarna ta ett större ansvar i åtgärdandet av diverse samhällsproblem. Men i kontrast till detta har kommunistpartiets repressiva kampanj mot samhällsmedvetna jurister fortsatt, nu senast genom domen mot Pu Zhiqiang.

För att förstå dessa motsättningar och hur lagåret 2015 har sett ut, kan det vara bra att börja redan i oktober 2014. Det var då Xi Jinpings kommunistparti höll sitt fjärde plenum, bakom lyckta dörrar på arméhotellet Jingxi. Överst på mötesagendan var ämnet lagstyre (法治). Ökat lagstyre framställs i Kina som en av Xi Jinpings främsta ambitioner, men kritikerna menar att när kommunistpartiet säger styra i enlighet med lagen, menar de egentligen styra med hjälp av lagen.

Den begränsade insynen i kommunistpartiets beslutsprocess har öppnat upp för skilda meningar om vad mötet egentligen har haft för betydelse. Den kommuniké som skickades ut efter plenumet var så pass vag att diverse experter kunde projicera lite vad som helst, deras diverse tolkningar säger mer om hur de själva bedömer situationen i Kina än om mötets dagordning.

Hur som helst annonserades över 180 specifika reformförslag i samband med plenumet. I mångt och mycket har 2015 därför kommit att handla om hur dessa förslag omsatts i konkreta åtgärder.

Värda att nämna är de pilotprojekt som lanserats i sex olika provinser och städer för att testa nya juridiska reformåtgärder på en mindre skala. Beslutet om pilotprojekten kom redan 2014 och fattades av en särskilt arbetsgrupp ledd av president Xi Jinping själv.

Bland de sex regioner där dessa ambitiösa reformprojektet ska testat märks Shanghai. Att staden redan sedan tidigare har en särskild zon tillägnad reformer inom finanssektorn belyser en av de främsta motiven till de juridiska reformer i Kina: att behålla investerare, företag och kapital i landet.

Men ändå är det något med den enkla globaliseringssagan – enligt vilken handel mellan länder i sig självt leder till att liberala rättssamhällen poppar upp världen över – som inte verkar stämma i fallet Kina.

En som har undersökt detta är forskaren Yuhua Wang som i en bok publicerad under det gångna året frågar sig varför en auktoritär regim som den kinesiska någonsin skulle gå med på att ”binda sina händer” genom att främja rule of law. 

Wang ser auktoritärt lagstyre som resultatet av en outtalad förhandling mellan inflytelserika grupper i samhället och staten. Detta sätt att se saken leder honom till en inte helt oväntad, men övertygande, slutledning: stater kan tvingas att ”binda sina händer” och införa partiellt lagstyre inom särskilda sektorer, för att på så sätt försäkra sig om fortsatt samarbete från mäktiga grupper i samhället. Men sådana strategiska åtgärder leder inte nödvändigtvis till övergripande reformer i samma riktning.

Om Kina till exempel gör det lättare för företag att lösa sina tvister i oberoende domstolar så betyder inte detta att kommunistpartiet kommer att tillåta att domstolarna agerar med samma oberoende i andra rättsfall. Enligt Wang har alltså utländska investeringar en direkt inverkan inom den ekonomiska sektorn, men knappt någon alls när det kommer till politiska rättigheter.

Yuhua Wangs forskning är ett exempel på hur viktigt det är att förstå att det kinesiska rättsväsendet fungerar olika beroende både på vilken del av landet och vilken typ av fall vi talar om.

Att Shanghai samtidigt går i bräschen för både finansiella och juridiska reformer belyser den geografiska dimensionen. Som den främsta bland rika kuststäder, har staden gått särskilt långt i sitt välkomnande av utländska investerare, vilket följaktligen gör den till den perfekta kandidaten för att testa partiets lagstyre med kinesiska förtecken.

Men parallellt med att Shanghai fortsätter att öppna upp sig för omvärlden, stänger sig vissa områden allt mer. Cyperspace är ett sådant område.

Det kinesiska ledarskapet har på senare år i allt högre grad betonat att internet är en del av det nationella territoriet och bör styras så. Cybersuveränitet, kallar man (tillsammans med Ryssland) idéen om att internet bör styras genom regionala överenskommelser och enligt nationella regelverk. Denna vision står i skarp kontrast till hur internet organiseras idag, i enlighet med internationella (mestadels amerikanska) principer och gemensamma konventioner.

Visionen märks tydligt i det lagförslag angående cybersäkerhet som sågs över av den nationella folkkongressen i juli. Detta dokument bestående av 68 artiklar fastställer de kinesiska myndigheternas befogenheter att upprätthålla ”samhällsordning”, bland annat genom ”informationshantering” (dvs. censur). Lagförslaget ger även myndigheterna rätt att i nödfall helt kapa kopplingen till internet i en region – något som redan har skett i Xinjiang – för att värna den nationella säkerheten.

Just Xinjiang är en annan av de platser där lagen appliceras annorlunda än i resten av Kina, vilket rättfärdigas av det pågående kriget mot terrorism. Liksom i Paris, har undantagstillståndet i Xinjiang normaliserats. I december klubbades en ny antiterrorlag igenom som utökar lagutrymmet för övervakning, censur och polisiärt våld i kampen mot terrorism. Men vad som egentligen kan kallas terrorism i lagens mening är inte helt tydligt. Human Rights Watch har varnat för att lagens definition är ”farligt vag och öppen”.

I sista stund skrotade man förslaget om att företag skulle tvingas installera ”bakdörrar” som skulle ge myndigheterna enorma möjligheter att komma åt uppgifter i terrormål. Denna eftergift ger ökad trovärdighet åt Yuhua Wangs argument om att den kinesiska staten är beredd att gå vissa intressegrupper till mötes, utan att det för den delen leder till bättre rättssäkerhet generellt.

Terrorismen utgör tillsammans med mutbrott och hot mot den nationella säkerheten tre specialfall inom kinesisk straffrätt. Dessa tre beteckningar appliceras generellt på ett icke-transparent vis, men med uppenbar inblandning från kommunistpartiet. Dessutom ges myndigheterna särskilda befogenheter för att hantera de som är misstänkta; dessa kan till exempel – helt lagligt –hållas på hemlig ort och förvägras kontakt med en advokat. Risken för att misstänkta torteras eller på andra sätt tvingas erkänna brott kan i dessa fall bedömas som förhållandevis stor.

I ett fall från slutet av 2015 verkar det som att fastlandskinesiska myndigheter inte bara har agerat utanför lagen, men de kan även ha överskridit sina befogenheter genom att göra insatser Hongkong och Thailand. I oktober försvann nämligen fyra medarbetare hos ett Hongkong-förlag. Tre försvann i södra Kina, medan den fjärde, den svenske medborgaren Gui Minhai, verkar ha kidnappats från sitt hem i Thailand.

Misstanken om att de fyra har tillhandahållits av kinesisk polis – möjligtvis på grund av en bok om Xi Jinpings privatliv – stärktes ytterligare i slutet av december, när en  kollega meddelade att han var i Shenzhen för att hjälpa den polisen i en utredning. Hur han kommit från Hongkong till Shenzhen är fortfarande oklart, i synnerhet då fastlandskinesiska myndigheter saknar befogenhet att göra gripanden i Hongkong, men det var knappast av egen fri vilja.

Det är undantagen som dessa som gör det så svårt att på ett meningsfullt sätt sammanfatta läget för det kinesiska rättsväsendet i slutet av år 2015. Möjligen skulle vissa säga att det ändå skett en generell förbättring, undantagen och oegentligheterna till trots. Men det vore att ignorera hur undantagen har normaliserats och i vissa fall även fått laga kraft.

Istället kan vi tänka oss att rättsstaten endast existerar fläckvis, lite här och där i Kina. På dess insida blir möjligheterna till en rättvis juridisk prövning gradvis fler, men på utsidan är det undantagen som är det normala.

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Året som gick – utrikespolitiken

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Björn Djurberg, behandlar utrikespolitiken.

Kinesisk utrikespolitik är, eller vill i alla fall ge intryck utav att vara, långsiktig. Få tvära kast. Tålmodig, även i pågående konflikter, som man närmast tycks vårda ömt. Det är därför inte en överraskning att Kinas territorietvister med sina grannländer fortsatt i maklig takt under 2015 och då och då gett rubriker internationellt.

Om något så har det skett en skiftning i balansen i de två fallen med högst profil: konflikten med Japan över Diaoyudao/Senkaku har gått ner på sparlåga (redo att blåsa på om partiet så behöver) medan Sydkinesiska havet har intagit en infekterad förstaplats. Kina testar gränserna, bygger militärbaser och landningsbanor till sina grannländers – och USA:s – stora förtret. Detta är dock inte en ny strategi, utan en förlängning av den inhemska legitimering som påbörjades redan 2012, när Kina officiellt upprättade ”staden” Sansha på en av ögrupperna i havet.

Peking har lärt av historien – inte minst från väst – att man inte vinner några poäng på att fråga om lov. I lugn takt trampar de därför på för att uppfylla sin egen agenda. Stöter de på patrull går det bra att tillfälligt dämpa konflikten och istället väcka en annan ur sin vila. Geopolitiskt växelbruk. Inte heller behöver de oroa sig för att nästa ledarskapsgeneration ska ha en annan fokus. Partiet håller det inom familjen, så att säga. Det är osannolikt att dess målbild snabbt skulle ändras.

Hur väl än denna taktik för tillfället tycks passa partiets intressen – inrikes likväl som utrikes – så bidrar den dessvärre till kapprustning och långsiktig instabilitet i regionen då många länder, inte minst Japan och Vietnam, spenderar allt mer pengar på militär materiel. Ju mer vapen som är i omlopp desto större är risken att de faktiskt används och få, allra minst Kina, vill se en väpnad konflikt. Sannolikt (förhoppningsvis) har man i Peking rätt bra koll på hur långt man kan sträcka sig. Räkna därför med fortsatt vapenskrammel under 2016.

Vapenskrammel var det också gott om under den länge planerade militärparaden i Peking i september. Många tyckare ville se paraden som ett tecken på en tilltagande militarism och vissa som en varning mot omvärlden, men faktum är att ur ett historiskt perspektiv så var den inte särskilt märkvärdig. Militärparader får ändå anses relativt vanliga under Folkrepubliken. Som så ofta i kinesisk utrikespolitik så handlar det om inrikespolitik; att stärka självbilden, att strama upp den militära organisationen och att skapa ytterligare legitimitet åt Xi Jinping som Den Store Ledaren.

På tal om Xi Jinping. I vanlig ordning hade han ett aktivt år med många resor, under vilka han träffade sina kollegor Obama, Putin och Modi vid ett flertal tillfällen. XJP talade också inför FN-församlingen och hann med en kort after work på en lokal brittisk pub, tillsammans med David Cameron. Han träffade även statsminister Stefan Löfven med delegation under det ekonomiska toppmötet Boao i mars (som han också ledde). Mötet måste ha varit konstruktivt (och drog enligt uppgift ut på tiden) då regeringen Löfven kort därefter meddelade att Sverige skulle gå med i det kinesiska initiativet Asian Infrastructure Investment Bank, AIIB.

Löfven gick därmed i bräschen i arbetet för att upprätthålla de svensk-kinesiska relationerna, som får anses fortsatt goda. Då valet 2014 och hotet om nyval 2015 i praktiken hindrat samtliga svenska ministrar från att resa utomlands så var statsministerns besök i mars en förlösare och ketchupeffekten till Kina lät inte vänta på sig: statsministern följdes av vice-statsminister Romson, som följdes av folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Wikström som följdes av framtidsminister Persson och landsbygdsminister Bucht. Huvudfokus på samtliga besök var att på olika sätt främja svenska exportmöjligheter. I det avseendet är Sveriges relationer med Kina ett typexempel på hur västvärlden i allmänhet hanterar den nya supermakten och dess väldiga marknad.

Och det är på den ekonomiska fronten som Kinas utrikespolitiska framgångar varit som störst under 2015. AIIB, som Sverige nu alltså gått med i, lanserades i juni. Sjösattes under 2015 gjordes också New Development Bank, som kontrolleras av BRICS-staterna. Båda är internationella institutioner och konkurrenter till Världsbanken och IMF och utmanar den rådande västcentraliserade världsordningen. Den övergripande strategin One Belt One Road har gjort fortsatta framsteg i bland annat Centralasien – även om det ännu är oklart hur effektiv denna enorma ekonomiska investeringssatsning på handel och infrastruktur utefter de gamla sidenvägarna kommer vara långsiktigt. Peking lyckades dessutom med konststycket att få IMF att lägga till den kinesiska yuanen i sin valutakorg som reservvaluta – trots partiets historia av att manipulera sin valuta.

Om de svensk-kinesiska relationerna kan anses vara goda, så har de sino-amerikanska surnat till under året. Anklagelser om cyberspionage, företagsspionage och spionage i största allmänhet har haglat allt tätare från den amerikanska sidan. Kina har också i vanlig ordning använts som slagträ i den pågående valrörelsen. Peking har tagit det hela med ro. De vet lika väl som amerikanarna att även den mest högljudda kritiken kommer klinga av så fort valet är avklarat.

Ett val som kanske mer oroar partiet är det taiwanesiska, där den nuvarande Pekingvänliga presidenten Ma Ying-jeou och hans nationalistparti (Guomindang) väntas förlora till förmån för det mera Kinakritiska Democratic Progressive Party. Det var därför många som spekulerade i avsikterna i och med det historiska mötet mellan presidenterna Xi Jinping och Ma Ying-jeou i november. Mötet var det första mellan kommunistpartiets och nationalistpartiets ledare sedan Mao Zedong träffade Chiang Kai-shek för sista gången 1945. Den kinesiske ledare som lyckas återförena Taiwan med moderlandet skulle erhålla en mycket särskild position. Det står nog på president Xi:s önskelista, även om det inte är särskilt troligt inom överskådlig framtid.

Internationellt har Kina tagit steg framåt vad gäller sin cyberpolitik och under 2015 anordnades den andra World Internet Conference under pompa och ståt. Det blir allt tydligare att Kina inte kommer nöja sig med att passivt acceptera att majoriteten av världens länder värnar om ett öppet internet, fritt från censur. Att aktivt driva sin egen agenda av ”självstyre på internet” globalt är uppenbarligen en prioritet från partiets sida. Genom att liera sig med andra länder som förordar liknande kontrollsystem, samt tona ner skillnaderna med alternativet, så hoppas Kina på att deras egen allt hårdare censurapparat ska verka mindre kontroversiell. Frågan om rätten att övervaka och styra informationsflödet på internet tar sig allt mer formen av en grundbult i Kinas utrikespolitik. Där tycks det inte finnas utrymme för kompromiss, lite som Tibetfrågan.

Till sist så var Kina en nyckel till de relativt framgångsrika klimatförhandlingarna i Paris och de visade där att de gärna spelar med på den internationella arenan när det gynnar deras intressen. Med tanke på den veritabla miljökatastrof som Kina utgör idag och konsekvenserna om något inte görs så är det inte konstigt att partiet skriver under på det nya klimatavtalet – som dock är långtifrån bindande. Klart är i vilket fall att Kina, som det land med mest utsläpp, spelar en tung roll, och kommer naturligtvis fortsätta göra så. Återstår att se om Peking lever upp till sina åtaganden om (när?) den inhemska ekonomin börjar hacka.

Sammantaget var det utrikespolitiska året 2015 framgångsrikt för ledarskapet i Peking. Inga riktiga missar eller oförutsedda katastrofer utan en hel del strategiska vinster; milstolpar i partiets långsiktiga utrikespolitik som syftar mot att återupprätta Kina som kulturell och ekonomisk supermakt. Om något finns det en risk att partiet målar in sig i ett allt trängre hörn i och med den allt mer nationalistiska retoriken som används för att legitimera geopolitiska framryckningar. Genom att visa större styrka internationellt skapar man förväntningar hos sin egen befolkning. Vid en eventuell skarp konflikt kan det vara svårt för partiet att backa för att inte tappa ansiktet. Gissningsvis bedömer Peking sin egen förmåga att kontrollera informationsflödet som tillräcklig för att en sådan situation aldrig skulle vinklas som en förlust för Kina.

Den som lever får se. Gott nytt år!

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se