Guan Hus hämnddrama om vanligt folk mot ”tigrar”

Titel: Mr. Six / 老炮儿
Regi: Guan Hu / 管虎
Skådespelare: Feng Xiaogang / 冯小刚, Kris Wu / 吴亦凡, Li Yifeng/李易峰, Zhang Hanyu/张涵予

Innehåller avslöjande detaljer om filmens berättelse

Hämnd är en rätt som bäst serveras kall, lyder det gamla ordspråket, men ännu bättre blir det om den serveras enligt reglerna, i alla fall om Mr. Six/六爷 (Feng Xiaogang) får bestämma. Mr. Six är en avdankad gammal gangster som lever livets stilla dagar undangömd i en hutong där han spenderar dagarna med att upprätthålla ordning och reda i sitt kvarter genom sitt personliga värderingssytem. Herr Lius guiju (规矩), regler, är solida och rättvisa problemet är bara att de är föråldrade och svårapplicerade för resten av människorna i det kinesiska samhället.

Mr. Sixs regler sätts på test när hans son, Xiaobo (spelad av Li Yifeng/李易峰) , plötsligt blir kidnappad av en rik tjänstemans son, Xiaofei (spelad av Kris Wu/吴亦凡), efter det att Xiaobo har flörtat med hans tjej och repat hans svindyra Ferrari. Redan här, tidigt in i filmen, etablerar regissören Guan Hu en tydlig dikotomi mellan de rättfärdiga gamla värderingarna och de nya förkastliga där endast jakten efter pengar och nöje gör vardagen meningsfull för den nya generationen vuxna. Men Guan Hu känner sin publik väl och basunerar inte ut konfliktpotentialen som man finner i de sociala klyftor i dagens Kina. Istället drar han paralleller till välkända händelser där Mr. Six fungerar som en ventil för samhällelig frustration och visar både ideala och omöjliga lösningar på sådana situationer. Till exempel lyckas han medla mellan en gatuförsäljare och chengguan (en polisiär myndighet som har hand om stadsplanering och som är ökända för att vara våldsamma) men han är också en vanmäktig åskådare till en potentiell självmordsscen där folk uppmanar en person till att ta sitt liv.

Precis som Jia Zhangkes A Touch of Sin berättar också Guan Hu en modern wuxia-berättelse där ett nytt modernt Kina kanske är den största antagonisten. För Mr. Sixs del har förvandlingen av Kina till en modern stat inte bara gjort honom främmande inför sitt eget folk utan han klarar inte heller av den rent kroppsligt. Hans kropp håller på att ge upp och han att åka bil för snabbt klarar han inte heller av. Den stora skillnaden ligger ändå i de som har mycket och de som har mindre vilket blir som tydligast när Mr. Sixs försöker att betala för de skador som hans son har åsamkat på Xiaofeis Ferrari. Xiaofei och hans följe är inte bara våldsamma och helt fria från skrupler utan de är också födda in i rikedom. En av filmens dramaturgiska felsteg är just hur Xiaofei och hans gäng skildras. Som om deras karaktärsdrag och klasstillhörighet, som rika ungar till korrumperade affärsmän och tjänstemän, inte skulle vara nog för att demonisera dem stiliserar man dem till den grad att de ser ut som androgyna popstjärnor som blivit skedmatade med ondska sen barnsben.

Trots den starka kontrasten av de olika personerna och dess grupptillhörighet är filmen annars ett snyggt stadsporträtt av det gamla och nya Beijing. De spatiala skiftningarna mellan hutongerna vid Houhai och ringvägarna runt Beijing stärker inte bara scishmen mellan klassiskt och modernt utan visar också upp huvudstaden från dess vackra sida fri från airpocalypse-atmosfär och sovjetisk monumentalarkitektur. Den relativt okända fotografen Luo Pan  imponerar som mest i slutscenen där de frusna sjöarna ute vid Sommarpalatset utgör filmens absoluta höjdpunkt i visuellt artisteri.

Dou Pengs relativt lugna och lågmälda musik, med främst gitarr, piano och trumpet, passar bra in till att ackomponjera Mr. Sixs ensamhet och när allvaret hänger i luften skiftar musiken till en mer utdragen ominös keyboard.

Mr. Six hade vid första anblick en oerhörd stor potential att bli 2000-talets kanske viktigaste film i Kina. Personligen tror jag att en hämndfilm, speciellt en med individ vs. etablissemanget-tema och så vidsträckt popularitet som Mr. Six, skulle vara den bästa form av katharsis för frustrerade kinesiska medborgare. Men istället blir filmen en röst åt centralkommitten för disciplinär inspektion  (中纪委) och deras kampanj mot korruption. Även om det är konsekvent med Mr. Sixs karaktär blir hans rättspatos tandlöst och den potentiella kritiken mot samhället i stort får inte samma genomslagskraft. Trots den partivänliga slutklämmen är filmen redan en modern wuxia-klasssiker som är värd att ta en titt på. Jag kan dock inte hjälpa att jämföra Mr. Six med Dahai/大海 (spelad av Jiang Wu/姜武) från A Touch of Sin där Dahais våldsamma avslut på sin jakt efter rättvisa fortfarande gör mig kluven inför frågan: kan man lösa problem med våld?

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Strax efter filmens premiär blev dialogen i filmen uppmärksammad då vissa tyckte att den innehöll  alldeles för mycket svordomar. Detta ledde i sin tur till en diskussion kring det icke-existerande åldersgränssystem för filmer som går upp på bio i Kina. Tyvärr avtog debatten rätt snabbt men filmälskare runt om i Kina kunde i alla fall se fram emot en tre timmars directors cut av Mr. Six. Samma dag som filmen skulle visas på nätet drog dock SAPPRFT in visningstillståndet. Det är alltså nu andra gången Feng Xiaogang blir censurerad. 

Kyligt värre

Kina upplever just nu den kallaste vintern i mannaminne, med rekordkyla på många håll i landet. Ironiskt nog gäller kylan inte enbart det faktiska klimatet; temperaturen har sjunkit märkbart även i det offentliga samtalet, vilket inte minst manifesterat sig i fallen med de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin.

Graderna har sjunkit till så låga nivåer att till och med Hu Xijin, chefredaktör för den nationalistiska partiblaskan Global Times, verkar oroad och uppmanar partiet att vara mer öppet för kritik.

Prognosen ser dock mörk ut. En del pratar om ett gryende samhälle ”styrt av rädsla” snarare än det ”lagstyre” som Xi Jinpings regim haft som ledord.

Häromdagen kom ytterligare en pålaga. Nya regler som träder i kraft i mars kan tolkas som att utländska företag och organisationer helt stängs ute från att publicera ”innehåll” på nätet. Förutom rena texter/artiklar så definierar den relevanta myndigheten (SAPPRFT) även innehåll bl.a. som: böcker, kartor, musik, seriestrippar och datorspel.

Reglerna betyder att utländska företag måste ingå samarbeten med kinesiska diton, som först därefter kan söka tillstånd för att få publicera innehåll online. Mer kontroll på menyn, alltså. Förutom att skapa mer problem för media i synnerhet, gissar jag att även utländska intresse- och non-profitorganisationer riskerar att drabbas hårt.

Antalet avvikande åsikter ska minimeras. Där spelar inhemsk media en viktig roll, att troget tjäna partistaten och fungera som dess megafon. Eller som presidenten själv uttryckte det på ett symposium för nyhetsmedia, fredagen 19 februari:

All news media run by the Party must work to speak for the Party’s will and its propositions and protect the Party’s authority and unity, Xi said. They should enhance their awareness to align their ideology, political thinking and deeds to those of the CPC Central Committee and help fashion the Party’s theories and policies into conscious action by the general public while providing spiritual enrichment to the people, he said.

Sanningen får dock inte glömmas bort, sade Xi. Den är otroligt viktig och kan likställas med journalistikens livskraft. Bara sanningen överensstämmer med partiets världsbild, dvs:

”Truthfulness is the life of journalism, and the facts must be reported based on the truth,” Xi said. ”While accurately reporting individual facts, journalists must also grasp and reflect the overall situation of an event from a broad view.”

Brr! Räkna med fortsatt kallt väder under den kommande Folkkongressen i mars.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Platt berättelse om 3D-animerad Kung Markatta

Titel: Monkey King: Hero is Back / 西游记之大圣归来
Regi: Tian Xiaopeng / 田晓鹏
Skådespelare: 张磊/Zhang Lei, 林子杰/Lin Zijie, 童自荣/Tong Zirong

Sun Wukong (孙悟空) är kanske världens mest berömda och omtyckta apa. Detta märks inte minst på bioduken där den rebelliske apkungen fått figurera i en rad olika berättelser bara de senaste åren. En av dem är regidebuterande Tian Xiaopengs animerade film Monkey King: Hero is Back.

Sun Wukong har förmågan att ändra sitt utseende till 72 olika skepnader, han har evigt liv då han raderat sitt namn från Dödsboken och sin åtta ton tunga stav Jingubang (金箍棒) kan han gömma i sitt högra öra; mytologin och det universum som kretsar kring apkungen är så stort och invecklat att det är omöjligt att berätta hela berättelsen på 90 minuter. För en publik som har hört historien tidigare kan man lätt fylla i luckorna, annars blir det svårt att hänga med i denna animerade version. Apkungens uppror mot Himlen och Buddhas straff avverkas snabbt och filmen går sedan över till att berätta om den föräldralösa Jiang Liu (江流).

Alternativa tolkningar av den klassiska kinesiska sagan Färden till västern finns det gott om till exempel är Stephen Chow nu inne på sin fjärde film om apkungen där handligen oftast befinner sig långt ifrån orginalet medan bröderna Wans återskapande av berättelsen från 1961 bland annat inte visar hur Sun Wukong straffas av Buddha för att stärka hans rebelliska natur.

Monkey King: Hero is Back lägger också till nya element i berättelsen, men lyckas inte gjuta nytt liv i historien och faller på sin egen platthet. Berättelsen om Jiang Liu och den gamla buddhistmunken Fa Ming (法明), som har tagit hand om Jiang Liu sen han var spädbarn, är minst sagt underutvecklad. Filmskaparna lägger istället stor kraft på att locka fram skratt och beundran för animationerna och det tar inte lång tid innan Jiang Liu och Fa Ming stöter på problem i form av bergsdemoner. Redan här avbryts berättandet för att lämna plats åt en generisk berg- och dalbana scen (som är alltför vanlig i dagens 3D-filmer) där beundran för väger tyngre än en väl berättad historia. Faktum är att filmen är fylld av sådana scener. Att filmen är gjord för att ses i 3D är övertydligt då regissören satsat hårt på att låta diverse objekt flyga ut från skärmen mot publiken.

Monkey King är däremot tidvis en vacker film. Speciellt när omgivningarna får ta plats. Tyvärr är kvaliteten långt ifrån jämn och ibland känns animationerna som om de plockats från en mycket tidigare animerad upplaga. Precis som i One Hundred Thousand Bad Jokes ser man tydliga influenser från japansk anime även i Monkey King. Demonkungen Hundun (妖王混沌), som inte ens finns med i den litterära förlagan, är väldigt lik No-Face karaktären från Miyazakis Spirited Away och scenen där Jiang Liu bestiger fem-finger-berget är en snarlik kopia av den där Ashitaka i Princess Mononoke träffar på de små vita skogsväsena “kodomas” för första gången.

Monkey King försöker förnya berättelsen med nya karaktärer. Det är därför ironiskt att det är just på grund av detta som filmen misslyckas. Till exempel är relationen mellan Jiang Liu och Fa Ming helt statisk och kall vilket beror mesta dels på att de båda karaktärerna under stora delar av filmen mest befinner sig på flykt ifrån varandra. Det enda de verkligen lyckas göra är att etablera de buddhistiska elementen i filmen. Zhu Bajie (Galten), den karaktär vars laster många av oss kan relatera till, fungerar endast som en comic-relief åt Sun Wukong och har blivit helt berövad de antagonistiska egenskaper som han annars besitter i originalberättelsen. Denna uppdelning mellan ont och gott där alla relationer har blivit strömlinjeformade för att minska friktionen mellan de ”goda” karaktärerna bidrar också till filmens saknad av karaktärsdynamik.

Sensmoralen genom filmen, som i många andra animerade filmer riktade mot barn, lägger fokus på vördnad inför andra människor men också en oväntad trögstartad vänskap som luckras upp genom filmen för att sedan blomstra ut i slutet. Filmen saknar det där extra lagret av djup hos karaktärerna vilket gör att man kan identifiera med dem. Monkey King är en saga där det “fantastiska” står i centrum men det verkar som att regissören inte har insett att människans komplexa natur också är en källa för en bra filmupplevelse. Slutresultatet är att filmen ger ett intryck av att inte våga utmana den kinesiska filmmarknaden med nya idéer utan nöjer sig med att maximera vinsten och buga sig inför statligt utfärdade filmdirektiv samtidigt som man försöker nyttja filmen IP (intellectual property) till max genom att sälja på publiken ett Sun Wukong-kramdjur.

Linus   Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se