Pu Zhiqiang

Året som gick – rättssamhället

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Puck Engman, behandlar lag och rätt.

För det kinesiska rättssamhället har år 2015 varit ett år fullt av kontraster. På vissa håll har nya åtgärder stärkt rättsväsendet gentemot partiet, på andra har statens godtyckliga repression om något blivit värre.

Medan nya lagar har förbättrat skyddet för offer för våld i hemmet och för män som utsatts för sexuellt våld, verkar myndigheternas tidigare överseende attityd gentemot feminister ha förändrats i en oroväckande riktning. När polisen grep fem feministiska aktivister i samband med internationella kvinnodagen, var det ett tecken på att det kinesiska ledarskapet har lärt av sina ryska kollegor att feminismen kan vara farlig.

Å ena sidan ledde de senaste förändringarna av den kinesiska straffrätten till att nio brottsbeteckningar inte längre kan ge dödsstraff. Av allt att döma fortsätter avrättningarnas starkt avtagande trend i Kina. Eftersom den exakta siffran fortsätter att vara en statshemligheter går det bara att uppskatta antalet. Enligt den amerikanska organisationen Duihua har antalet dödsstraff sjunkit från 12 000 per år till 2 400 mellan 2002-2013. Dessutom har ett oroväckande antal dödsstraff utdömts efter snabba rättegångar i det som i den kinesiska propagandan heter ”folkkriget mot terrorismen”, ett krig som till största delen utspelar sig i den västliga regionen Xinjiang.

De senaste årens reformer av den kinesiska processrätten har fortsatt. Bland annat har en reformplan utarbetats enligt vilken åklagarämbetet i tretton olika provinser under en testperiod ska få befogenhet att  på egen hand väcka åtal i allmänhetens intresse. Detta, tillsammans med att Högsta Folkdomstolen anser att vissa miljöorganisationer bör få motsvarande befogenheter, indikerar att man vill låta domstolarna ta ett större ansvar i åtgärdandet av diverse samhällsproblem. Men i kontrast till detta har kommunistpartiets repressiva kampanj mot samhällsmedvetna jurister fortsatt, nu senast genom domen mot Pu Zhiqiang.

För att förstå dessa motsättningar och hur lagåret 2015 har sett ut, kan det vara bra att börja redan i oktober 2014. Det var då Xi Jinpings kommunistparti höll sitt fjärde plenum, bakom lyckta dörrar på arméhotellet Jingxi. Överst på mötesagendan var ämnet lagstyre (法治). Ökat lagstyre framställs i Kina som en av Xi Jinpings främsta ambitioner, men kritikerna menar att när kommunistpartiet säger styra i enlighet med lagen, menar de egentligen styra med hjälp av lagen.

Den begränsade insynen i kommunistpartiets beslutsprocess har öppnat upp för skilda meningar om vad mötet egentligen har haft för betydelse. Den kommuniké som skickades ut efter plenumet var så pass vag att diverse experter kunde projicera lite vad som helst, deras diverse tolkningar säger mer om hur de själva bedömer situationen i Kina än om mötets dagordning.

Hur som helst annonserades över 180 specifika reformförslag i samband med plenumet. I mångt och mycket har 2015 därför kommit att handla om hur dessa förslag omsatts i konkreta åtgärder.

Värda att nämna är de pilotprojekt som lanserats i sex olika provinser och städer för att testa nya juridiska reformåtgärder på en mindre skala. Beslutet om pilotprojekten kom redan 2014 och fattades av en särskilt arbetsgrupp ledd av president Xi Jinping själv.

Bland de sex regioner där dessa ambitiösa reformprojektet ska testat märks Shanghai. Att staden redan sedan tidigare har en särskild zon tillägnad reformer inom finanssektorn belyser en av de främsta motiven till de juridiska reformer i Kina: att behålla investerare, företag och kapital i landet.

Men ändå är det något med den enkla globaliseringssagan – enligt vilken handel mellan länder i sig självt leder till att liberala rättssamhällen poppar upp världen över – som inte verkar stämma i fallet Kina.

En som har undersökt detta är forskaren Yuhua Wang som i en bok publicerad under det gångna året frågar sig varför en auktoritär regim som den kinesiska någonsin skulle gå med på att ”binda sina händer” genom att främja rule of law. 

Wang ser auktoritärt lagstyre som resultatet av en outtalad förhandling mellan inflytelserika grupper i samhället och staten. Detta sätt att se saken leder honom till en inte helt oväntad, men övertygande, slutledning: stater kan tvingas att ”binda sina händer” och införa partiellt lagstyre inom särskilda sektorer, för att på så sätt försäkra sig om fortsatt samarbete från mäktiga grupper i samhället. Men sådana strategiska åtgärder leder inte nödvändigtvis till övergripande reformer i samma riktning.

Om Kina till exempel gör det lättare för företag att lösa sina tvister i oberoende domstolar så betyder inte detta att kommunistpartiet kommer att tillåta att domstolarna agerar med samma oberoende i andra rättsfall. Enligt Wang har alltså utländska investeringar en direkt inverkan inom den ekonomiska sektorn, men knappt någon alls när det kommer till politiska rättigheter.

Yuhua Wangs forskning är ett exempel på hur viktigt det är att förstå att det kinesiska rättsväsendet fungerar olika beroende både på vilken del av landet och vilken typ av fall vi talar om.

Att Shanghai samtidigt går i bräschen för både finansiella och juridiska reformer belyser den geografiska dimensionen. Som den främsta bland rika kuststäder, har staden gått särskilt långt i sitt välkomnande av utländska investerare, vilket följaktligen gör den till den perfekta kandidaten för att testa partiets lagstyre med kinesiska förtecken.

Men parallellt med att Shanghai fortsätter att öppna upp sig för omvärlden, stänger sig vissa områden allt mer. Cyperspace är ett sådant område.

Det kinesiska ledarskapet har på senare år i allt högre grad betonat att internet är en del av det nationella territoriet och bör styras så. Cybersuveränitet, kallar man (tillsammans med Ryssland) idéen om att internet bör styras genom regionala överenskommelser och enligt nationella regelverk. Denna vision står i skarp kontrast till hur internet organiseras idag, i enlighet med internationella (mestadels amerikanska) principer och gemensamma konventioner.

Visionen märks tydligt i det lagförslag angående cybersäkerhet som sågs över av den nationella folkkongressen i juli. Detta dokument bestående av 68 artiklar fastställer de kinesiska myndigheternas befogenheter att upprätthålla ”samhällsordning”, bland annat genom ”informationshantering” (dvs. censur). Lagförslaget ger även myndigheterna rätt att i nödfall helt kapa kopplingen till internet i en region – något som redan har skett i Xinjiang – för att värna den nationella säkerheten.

Just Xinjiang är en annan av de platser där lagen appliceras annorlunda än i resten av Kina, vilket rättfärdigas av det pågående kriget mot terrorism. Liksom i Paris, har undantagstillståndet i Xinjiang normaliserats. I december klubbades en ny antiterrorlag igenom som utökar lagutrymmet för övervakning, censur och polisiärt våld i kampen mot terrorism. Men vad som egentligen kan kallas terrorism i lagens mening är inte helt tydligt. Human Rights Watch har varnat för att lagens definition är ”farligt vag och öppen”.

I sista stund skrotade man förslaget om att företag skulle tvingas installera ”bakdörrar” som skulle ge myndigheterna enorma möjligheter att komma åt uppgifter i terrormål. Denna eftergift ger ökad trovärdighet åt Yuhua Wangs argument om att den kinesiska staten är beredd att gå vissa intressegrupper till mötes, utan att det för den delen leder till bättre rättssäkerhet generellt.

Terrorismen utgör tillsammans med mutbrott och hot mot den nationella säkerheten tre specialfall inom kinesisk straffrätt. Dessa tre beteckningar appliceras generellt på ett icke-transparent vis, men med uppenbar inblandning från kommunistpartiet. Dessutom ges myndigheterna särskilda befogenheter för att hantera de som är misstänkta; dessa kan till exempel – helt lagligt –hållas på hemlig ort och förvägras kontakt med en advokat. Risken för att misstänkta torteras eller på andra sätt tvingas erkänna brott kan i dessa fall bedömas som förhållandevis stor.

I ett fall från slutet av 2015 verkar det som att fastlandskinesiska myndigheter inte bara har agerat utanför lagen, men de kan även ha överskridit sina befogenheter genom att göra insatser Hongkong och Thailand. I oktober försvann nämligen fyra medarbetare hos ett Hongkong-förlag. Tre försvann i södra Kina, medan den fjärde, den svenske medborgaren Gui Minhai, verkar ha kidnappats från sitt hem i Thailand.

Misstanken om att de fyra har tillhandahållits av kinesisk polis – möjligtvis på grund av en bok om Xi Jinpings privatliv – stärktes ytterligare i slutet av december, när en  kollega meddelade att han var i Shenzhen för att hjälpa den polisen i en utredning. Hur han kommit från Hongkong till Shenzhen är fortfarande oklart, i synnerhet då fastlandskinesiska myndigheter saknar befogenhet att göra gripanden i Hongkong, men det var knappast av egen fri vilja.

Det är undantagen som dessa som gör det så svårt att på ett meningsfullt sätt sammanfatta läget för det kinesiska rättsväsendet i slutet av år 2015. Möjligen skulle vissa säga att det ändå skett en generell förbättring, undantagen och oegentligheterna till trots. Men det vore att ignorera hur undantagen har normaliserats och i vissa fall även fått laga kraft.

Istället kan vi tänka oss att rättsstaten endast existerar fläckvis, lite här och där i Kina. På dess insida blir möjligheterna till en rättvis juridisk prövning gradvis fler, men på utsidan är det undantagen som är det normala.

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*