Militärparaden den 3 september. Foto: www.kremlin.ru

Året som gick – utrikespolitiken

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Björn Djurberg, behandlar utrikespolitiken.

Kinesisk utrikespolitik är, eller vill i alla fall ge intryck utav att vara, långsiktig. Få tvära kast. Tålmodig, även i pågående konflikter, som man närmast tycks vårda ömt. Det är därför inte en överraskning att Kinas territorietvister med sina grannländer fortsatt i maklig takt under 2015 och då och då gett rubriker internationellt.

Om något så har det skett en skiftning i balansen i de två fallen med högst profil: konflikten med Japan över Diaoyudao/Senkaku har gått ner på sparlåga (redo att blåsa på om partiet så behöver) medan Sydkinesiska havet har intagit en infekterad förstaplats. Kina testar gränserna, bygger militärbaser och landningsbanor till sina grannländers – och USA:s – stora förtret. Detta är dock inte en ny strategi, utan en förlängning av den inhemska legitimering som påbörjades redan 2012, när Kina officiellt upprättade ”staden” Sansha på en av ögrupperna i havet.

Peking har lärt av historien – inte minst från väst – att man inte vinner några poäng på att fråga om lov. I lugn takt trampar de därför på för att uppfylla sin egen agenda. Stöter de på patrull går det bra att tillfälligt dämpa konflikten och istället väcka en annan ur sin vila. Geopolitiskt växelbruk. Inte heller behöver de oroa sig för att nästa ledarskapsgeneration ska ha en annan fokus. Partiet håller det inom familjen, så att säga. Det är osannolikt att dess målbild snabbt skulle ändras.

Hur väl än denna taktik för tillfället tycks passa partiets intressen – inrikes likväl som utrikes – så bidrar den dessvärre till kapprustning och långsiktig instabilitet i regionen då många länder, inte minst Japan och Vietnam, spenderar allt mer pengar på militär materiel. Ju mer vapen som är i omlopp desto större är risken att de faktiskt används och få, allra minst Kina, vill se en väpnad konflikt. Sannolikt (förhoppningsvis) har man i Peking rätt bra koll på hur långt man kan sträcka sig. Räkna därför med fortsatt vapenskrammel under 2016.

Vapenskrammel var det också gott om under den länge planerade militärparaden i Peking i september. Många tyckare ville se paraden som ett tecken på en tilltagande militarism och vissa som en varning mot omvärlden, men faktum är att ur ett historiskt perspektiv så var den inte särskilt märkvärdig. Militärparader får ändå anses relativt vanliga under Folkrepubliken. Som så ofta i kinesisk utrikespolitik så handlar det om inrikespolitik; att stärka självbilden, att strama upp den militära organisationen och att skapa ytterligare legitimitet åt Xi Jinping som Den Store Ledaren.

På tal om Xi Jinping. I vanlig ordning hade han ett aktivt år med många resor, under vilka han träffade sina kollegor Obama, Putin och Modi vid ett flertal tillfällen. XJP talade också inför FN-församlingen och hann med en kort after work på en lokal brittisk pub, tillsammans med David Cameron. Han träffade även statsminister Stefan Löfven med delegation under det ekonomiska toppmötet Boao i mars (som han också ledde). Mötet måste ha varit konstruktivt (och drog enligt uppgift ut på tiden) då regeringen Löfven kort därefter meddelade att Sverige skulle gå med i det kinesiska initiativet Asian Infrastructure Investment Bank, AIIB.

Löfven gick därmed i bräschen i arbetet för att upprätthålla de svensk-kinesiska relationerna, som får anses fortsatt goda. Då valet 2014 och hotet om nyval 2015 i praktiken hindrat samtliga svenska ministrar från att resa utomlands så var statsministerns besök i mars en förlösare och ketchupeffekten till Kina lät inte vänta på sig: statsministern följdes av vice-statsminister Romson, som följdes av folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Wikström som följdes av framtidsminister Persson och landsbygdsminister Bucht. Huvudfokus på samtliga besök var att på olika sätt främja svenska exportmöjligheter. I det avseendet är Sveriges relationer med Kina ett typexempel på hur västvärlden i allmänhet hanterar den nya supermakten och dess väldiga marknad.

Och det är på den ekonomiska fronten som Kinas utrikespolitiska framgångar varit som störst under 2015. AIIB, som Sverige nu alltså gått med i, lanserades i juni. Sjösattes under 2015 gjordes också New Development Bank, som kontrolleras av BRICS-staterna. Båda är internationella institutioner och konkurrenter till Världsbanken och IMF och utmanar den rådande västcentraliserade världsordningen. Den övergripande strategin One Belt One Road har gjort fortsatta framsteg i bland annat Centralasien – även om det ännu är oklart hur effektiv denna enorma ekonomiska investeringssatsning på handel och infrastruktur utefter de gamla sidenvägarna kommer vara långsiktigt. Peking lyckades dessutom med konststycket att få IMF att lägga till den kinesiska yuanen i sin valutakorg som reservvaluta – trots partiets historia av att manipulera sin valuta.

Om de svensk-kinesiska relationerna kan anses vara goda, så har de sino-amerikanska surnat till under året. Anklagelser om cyberspionage, företagsspionage och spionage i största allmänhet har haglat allt tätare från den amerikanska sidan. Kina har också i vanlig ordning använts som slagträ i den pågående valrörelsen. Peking har tagit det hela med ro. De vet lika väl som amerikanarna att även den mest högljudda kritiken kommer klinga av så fort valet är avklarat.

Ett val som kanske mer oroar partiet är det taiwanesiska, där den nuvarande Pekingvänliga presidenten Ma Ying-jeou och hans nationalistparti (Guomindang) väntas förlora till förmån för det mera Kinakritiska Democratic Progressive Party. Det var därför många som spekulerade i avsikterna i och med det historiska mötet mellan presidenterna Xi Jinping och Ma Ying-jeou i november. Mötet var det första mellan kommunistpartiets och nationalistpartiets ledare sedan Mao Zedong träffade Chiang Kai-shek för sista gången 1945. Den kinesiske ledare som lyckas återförena Taiwan med moderlandet skulle erhålla en mycket särskild position. Det står nog på president Xi:s önskelista, även om det inte är särskilt troligt inom överskådlig framtid.

Internationellt har Kina tagit steg framåt vad gäller sin cyberpolitik och under 2015 anordnades den andra World Internet Conference under pompa och ståt. Det blir allt tydligare att Kina inte kommer nöja sig med att passivt acceptera att majoriteten av världens länder värnar om ett öppet internet, fritt från censur. Att aktivt driva sin egen agenda av ”självstyre på internet” globalt är uppenbarligen en prioritet från partiets sida. Genom att liera sig med andra länder som förordar liknande kontrollsystem, samt tona ner skillnaderna med alternativet, så hoppas Kina på att deras egen allt hårdare censurapparat ska verka mindre kontroversiell. Frågan om rätten att övervaka och styra informationsflödet på internet tar sig allt mer formen av en grundbult i Kinas utrikespolitik. Där tycks det inte finnas utrymme för kompromiss, lite som Tibetfrågan.

Till sist så var Kina en nyckel till de relativt framgångsrika klimatförhandlingarna i Paris och de visade där att de gärna spelar med på den internationella arenan när det gynnar deras intressen. Med tanke på den veritabla miljökatastrof som Kina utgör idag och konsekvenserna om något inte görs så är det inte konstigt att partiet skriver under på det nya klimatavtalet – som dock är långtifrån bindande. Klart är i vilket fall att Kina, som det land med mest utsläpp, spelar en tung roll, och kommer naturligtvis fortsätta göra så. Återstår att se om Peking lever upp till sina åtaganden om (när?) den inhemska ekonomin börjar hacka.

Sammantaget var det utrikespolitiska året 2015 framgångsrikt för ledarskapet i Peking. Inga riktiga missar eller oförutsedda katastrofer utan en hel del strategiska vinster; milstolpar i partiets långsiktiga utrikespolitik som syftar mot att återupprätta Kina som kulturell och ekonomisk supermakt. Om något finns det en risk att partiet målar in sig i ett allt trängre hörn i och med den allt mer nationalistiska retoriken som används för att legitimera geopolitiska framryckningar. Genom att visa större styrka internationellt skapar man förväntningar hos sin egen befolkning. Vid en eventuell skarp konflikt kan det vara svårt för partiet att backa för att inte tappa ansiktet. Gissningsvis bedömer Peking sin egen förmåga att kontrollera informationsflödet som tillräcklig för att en sådan situation aldrig skulle vinklas som en förlust för Kina.

Den som lever får se. Gott nytt år!

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*