Alla inlägg av Björn Djurberg

Den positiva sidan av Folkkongressen

Just nu pågår den två veckor långa Folkkongressen (Lianghui 两会) i Peking; tidigare en mastodontisk icke-politisk händelse som på senare år blivit till ett mastodontisk symbolpolitiskt spektakel.

Partiet gillar stora spektakel, vilket man bevisade med råge exempelvis under militärparaden 2015. Gärna vill man inför omvärlden (och det egna folket) visa hur stort allting är i Kina (och det är det) och hur många det finns av allting: journalister som bevakar den, delegater som är lyckliga över den store ledaren Xi Jinping, positiva reaktioner på Xi Jinping, hyllningar till Xi Jinping… ja, ni fattar.

Xi Jinping har sedan han tillträdde 2013 fortsatt driva en linje som kopplat ett allt hårdare grepp om media och det offentliga samtalet i Kina. Diskursen kring Folkkongressen är inget undantag. Tvärtom: Den utmärkta webbplatsen China Digital Times har publicerat en läckt lista om 21 förhållningsregler för kinesiska journalister som utgått från regeringen rörande rapportering från kongressen i Peking.

Nedan några utdrag från listan, som kan tjäna som exempel på den kinesiska censurapparaten anno 2016. De reportrar och mediehus som inte följer reglerna riskerar självfallet att ligga pyrt till:

1: Rapportera omfattande om XJP:s medverkande i Folkkongressen. Fokusera på reaktioner.

4: Rapportera inte om säkerhetsapparaten kring Folkkongressen.

6: Gör inga ”bakom-scenen” reportage från Folkkongressens presskonferenser, exempelvis ”vackra kvinnliga tolkar” (detta är ett avsevärt trendbrott mot tidigare år då de stora statliga medierna publicerat otaliga bildspel på olika typer av ”vackra” kvinnor som gör saker på Folkkongressen: värdinnor, journalister, you name it).

7: Rapportera inte om delegaternas personliga tillgångar.

8: Rapportera inte om försvarsbudgeten.

9: Rapportera inte om begravningsreformen.

15: Kontrollera strikt negativa rapporter i nya medier (sociala medier).

18: Rapportera inte om smog (jämför med förra året då smogfrågan stod i fokus).

19: Rapportera inget negativt om fastighetsmarknaden, utländsk valuta, börsen, trafikstockningar eller ”sjukhusköplatsockrare” (det sista ett fenomen där folk säljer sina köplatser på sjukhusen).

20: … skoja inte om delegaternas motioner.

Som ni ser så ska Folkkongressen avbildas som ett positivt vis, där endast de frågor som partiet vill diskutera diskuteras. Media ska fyllas med positiv kraft, för vilka problem kan inte lösas om man bara hindrar folk från att prata/läsa om det?

Och framförallt Xi Jinping. XJP framförallt.

Fräscht.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kyligt värre

Kina upplever just nu den kallaste vintern i mannaminne, med rekordkyla på många håll i landet. Ironiskt nog gäller kylan inte enbart det faktiska klimatet; temperaturen har sjunkit märkbart även i det offentliga samtalet, vilket inte minst manifesterat sig i fallen med de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin.

Graderna har sjunkit till så låga nivåer att till och med Hu Xijin, chefredaktör för den nationalistiska partiblaskan Global Times, verkar oroad och uppmanar partiet att vara mer öppet för kritik.

Prognosen ser dock mörk ut. En del pratar om ett gryende samhälle ”styrt av rädsla” snarare än det ”lagstyre” som Xi Jinpings regim haft som ledord.

Häromdagen kom ytterligare en pålaga. Nya regler som träder i kraft i mars kan tolkas som att utländska företag och organisationer helt stängs ute från att publicera ”innehåll” på nätet. Förutom rena texter/artiklar så definierar den relevanta myndigheten (SAPPRFT) även innehåll bl.a. som: böcker, kartor, musik, seriestrippar och datorspel.

Reglerna betyder att utländska företag måste ingå samarbeten med kinesiska diton, som först därefter kan söka tillstånd för att få publicera innehåll online. Mer kontroll på menyn, alltså. Förutom att skapa mer problem för media i synnerhet, gissar jag att även utländska intresse- och non-profitorganisationer riskerar att drabbas hårt.

Antalet avvikande åsikter ska minimeras. Där spelar inhemsk media en viktig roll, att troget tjäna partistaten och fungera som dess megafon. Eller som presidenten själv uttryckte det på ett symposium för nyhetsmedia, fredagen 19 februari:

All news media run by the Party must work to speak for the Party’s will and its propositions and protect the Party’s authority and unity, Xi said. They should enhance their awareness to align their ideology, political thinking and deeds to those of the CPC Central Committee and help fashion the Party’s theories and policies into conscious action by the general public while providing spiritual enrichment to the people, he said.

Sanningen får dock inte glömmas bort, sade Xi. Den är otroligt viktig och kan likställas med journalistikens livskraft. Bara sanningen överensstämmer med partiets världsbild, dvs:

”Truthfulness is the life of journalism, and the facts must be reported based on the truth,” Xi said. ”While accurately reporting individual facts, journalists must also grasp and reflect the overall situation of an event from a broad view.”

Brr! Räkna med fortsatt kallt väder under den kommande Folkkongressen i mars.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Året som gick – utrikespolitiken

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Björn Djurberg, behandlar utrikespolitiken.

Kinesisk utrikespolitik är, eller vill i alla fall ge intryck utav att vara, långsiktig. Få tvära kast. Tålmodig, även i pågående konflikter, som man närmast tycks vårda ömt. Det är därför inte en överraskning att Kinas territorietvister med sina grannländer fortsatt i maklig takt under 2015 och då och då gett rubriker internationellt.

Om något så har det skett en skiftning i balansen i de två fallen med högst profil: konflikten med Japan över Diaoyudao/Senkaku har gått ner på sparlåga (redo att blåsa på om partiet så behöver) medan Sydkinesiska havet har intagit en infekterad förstaplats. Kina testar gränserna, bygger militärbaser och landningsbanor till sina grannländers – och USA:s – stora förtret. Detta är dock inte en ny strategi, utan en förlängning av den inhemska legitimering som påbörjades redan 2012, när Kina officiellt upprättade ”staden” Sansha på en av ögrupperna i havet.

Peking har lärt av historien – inte minst från väst – att man inte vinner några poäng på att fråga om lov. I lugn takt trampar de därför på för att uppfylla sin egen agenda. Stöter de på patrull går det bra att tillfälligt dämpa konflikten och istället väcka en annan ur sin vila. Geopolitiskt växelbruk. Inte heller behöver de oroa sig för att nästa ledarskapsgeneration ska ha en annan fokus. Partiet håller det inom familjen, så att säga. Det är osannolikt att dess målbild snabbt skulle ändras.

Hur väl än denna taktik för tillfället tycks passa partiets intressen – inrikes likväl som utrikes – så bidrar den dessvärre till kapprustning och långsiktig instabilitet i regionen då många länder, inte minst Japan och Vietnam, spenderar allt mer pengar på militär materiel. Ju mer vapen som är i omlopp desto större är risken att de faktiskt används och få, allra minst Kina, vill se en väpnad konflikt. Sannolikt (förhoppningsvis) har man i Peking rätt bra koll på hur långt man kan sträcka sig. Räkna därför med fortsatt vapenskrammel under 2016.

Vapenskrammel var det också gott om under den länge planerade militärparaden i Peking i september. Många tyckare ville se paraden som ett tecken på en tilltagande militarism och vissa som en varning mot omvärlden, men faktum är att ur ett historiskt perspektiv så var den inte särskilt märkvärdig. Militärparader får ändå anses relativt vanliga under Folkrepubliken. Som så ofta i kinesisk utrikespolitik så handlar det om inrikespolitik; att stärka självbilden, att strama upp den militära organisationen och att skapa ytterligare legitimitet åt Xi Jinping som Den Store Ledaren.

På tal om Xi Jinping. I vanlig ordning hade han ett aktivt år med många resor, under vilka han träffade sina kollegor Obama, Putin och Modi vid ett flertal tillfällen. XJP talade också inför FN-församlingen och hann med en kort after work på en lokal brittisk pub, tillsammans med David Cameron. Han träffade även statsminister Stefan Löfven med delegation under det ekonomiska toppmötet Boao i mars (som han också ledde). Mötet måste ha varit konstruktivt (och drog enligt uppgift ut på tiden) då regeringen Löfven kort därefter meddelade att Sverige skulle gå med i det kinesiska initiativet Asian Infrastructure Investment Bank, AIIB.

Löfven gick därmed i bräschen i arbetet för att upprätthålla de svensk-kinesiska relationerna, som får anses fortsatt goda. Då valet 2014 och hotet om nyval 2015 i praktiken hindrat samtliga svenska ministrar från att resa utomlands så var statsministerns besök i mars en förlösare och ketchupeffekten till Kina lät inte vänta på sig: statsministern följdes av vice-statsminister Romson, som följdes av folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Wikström som följdes av framtidsminister Persson och landsbygdsminister Bucht. Huvudfokus på samtliga besök var att på olika sätt främja svenska exportmöjligheter. I det avseendet är Sveriges relationer med Kina ett typexempel på hur västvärlden i allmänhet hanterar den nya supermakten och dess väldiga marknad.

Och det är på den ekonomiska fronten som Kinas utrikespolitiska framgångar varit som störst under 2015. AIIB, som Sverige nu alltså gått med i, lanserades i juni. Sjösattes under 2015 gjordes också New Development Bank, som kontrolleras av BRICS-staterna. Båda är internationella institutioner och konkurrenter till Världsbanken och IMF och utmanar den rådande västcentraliserade världsordningen. Den övergripande strategin One Belt One Road har gjort fortsatta framsteg i bland annat Centralasien – även om det ännu är oklart hur effektiv denna enorma ekonomiska investeringssatsning på handel och infrastruktur utefter de gamla sidenvägarna kommer vara långsiktigt. Peking lyckades dessutom med konststycket att få IMF att lägga till den kinesiska yuanen i sin valutakorg som reservvaluta – trots partiets historia av att manipulera sin valuta.

Om de svensk-kinesiska relationerna kan anses vara goda, så har de sino-amerikanska surnat till under året. Anklagelser om cyberspionage, företagsspionage och spionage i största allmänhet har haglat allt tätare från den amerikanska sidan. Kina har också i vanlig ordning använts som slagträ i den pågående valrörelsen. Peking har tagit det hela med ro. De vet lika väl som amerikanarna att även den mest högljudda kritiken kommer klinga av så fort valet är avklarat.

Ett val som kanske mer oroar partiet är det taiwanesiska, där den nuvarande Pekingvänliga presidenten Ma Ying-jeou och hans nationalistparti (Guomindang) väntas förlora till förmån för det mera Kinakritiska Democratic Progressive Party. Det var därför många som spekulerade i avsikterna i och med det historiska mötet mellan presidenterna Xi Jinping och Ma Ying-jeou i november. Mötet var det första mellan kommunistpartiets och nationalistpartiets ledare sedan Mao Zedong träffade Chiang Kai-shek för sista gången 1945. Den kinesiske ledare som lyckas återförena Taiwan med moderlandet skulle erhålla en mycket särskild position. Det står nog på president Xi:s önskelista, även om det inte är särskilt troligt inom överskådlig framtid.

Internationellt har Kina tagit steg framåt vad gäller sin cyberpolitik och under 2015 anordnades den andra World Internet Conference under pompa och ståt. Det blir allt tydligare att Kina inte kommer nöja sig med att passivt acceptera att majoriteten av världens länder värnar om ett öppet internet, fritt från censur. Att aktivt driva sin egen agenda av ”självstyre på internet” globalt är uppenbarligen en prioritet från partiets sida. Genom att liera sig med andra länder som förordar liknande kontrollsystem, samt tona ner skillnaderna med alternativet, så hoppas Kina på att deras egen allt hårdare censurapparat ska verka mindre kontroversiell. Frågan om rätten att övervaka och styra informationsflödet på internet tar sig allt mer formen av en grundbult i Kinas utrikespolitik. Där tycks det inte finnas utrymme för kompromiss, lite som Tibetfrågan.

Till sist så var Kina en nyckel till de relativt framgångsrika klimatförhandlingarna i Paris och de visade där att de gärna spelar med på den internationella arenan när det gynnar deras intressen. Med tanke på den veritabla miljökatastrof som Kina utgör idag och konsekvenserna om något inte görs så är det inte konstigt att partiet skriver under på det nya klimatavtalet – som dock är långtifrån bindande. Klart är i vilket fall att Kina, som det land med mest utsläpp, spelar en tung roll, och kommer naturligtvis fortsätta göra så. Återstår att se om Peking lever upp till sina åtaganden om (när?) den inhemska ekonomin börjar hacka.

Sammantaget var det utrikespolitiska året 2015 framgångsrikt för ledarskapet i Peking. Inga riktiga missar eller oförutsedda katastrofer utan en hel del strategiska vinster; milstolpar i partiets långsiktiga utrikespolitik som syftar mot att återupprätta Kina som kulturell och ekonomisk supermakt. Om något finns det en risk att partiet målar in sig i ett allt trängre hörn i och med den allt mer nationalistiska retoriken som används för att legitimera geopolitiska framryckningar. Genom att visa större styrka internationellt skapar man förväntningar hos sin egen befolkning. Vid en eventuell skarp konflikt kan det vara svårt för partiet att backa för att inte tappa ansiktet. Gissningsvis bedömer Peking sin egen förmåga att kontrollera informationsflödet som tillräcklig för att en sådan situation aldrig skulle vinklas som en förlust för Kina.

Den som lever får se. Gott nytt år!

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Recension: The Barefoot Lawyer

Chen Guangcheng (陈光诚) är en man som verkligen tror på sig själv och det han gör. Att kalla honom envis är en grov underdrift, ungefär som att kalla en vithaj för en fisk, eller Frihetsgudinnan för en staty. Han är mycket envis.

I Sverige, där vi inte praktiserar ett statskick som förtrycker, plågar och förföljer oliktänkande, hade Chen nog blivit en framstående aktivist, en ledarfigur, eller i värsta fall en rättshaverist. I Kina, där partiet styr och ställer utan att snegla särskilt ofta på vad som faktiskt står i de lagar och regler man själv infört, blev han en Dissident. En för makten obekväm sådan; en ständig nagel i ögat på kommunistpartiets lokala företrädare som bara ville ha lite lugn och ro och få göra lite som man vill!

CGC:s självbiografi reflekterar hans egen personlighet. Den innehåller kraft och övertygelse. Språket är enkelt och rättframt. Boken är också en detaljerad fallstudie i systematisk ondska. Den typen av Kafka-liknande ondska där ingen vill ta ansvar för sina mindre trevliga handlingar. Typen där förövarna avhumaniserar sina offer. Det kan handla om att misshandla gravida föräldrar för att de inte vill genomföra en tvångsabort. Att fabricera brott och manipulera domstolar, eller att utöva utpressning mot handikappade och med våld tvinga dem betala extra skatter.

I boken berättar CGC om sitt liv. Från det att han som liten pojk blir av med synen i en febersjukdom, till det att han kliver på planet till USA för att aldrig återvända till sitt hemland, stämplad som landsförrädare. Det är en berättelse om en man som ständigt strävar efter något bättre. Inte bara för sig själv, utan även för andra. Att som blind i 70-, 80- och 90-talets Kina slå sig fram var allt annat än lätt. Basala saker som skolgång var inte garanterat, speciellt inte för fattiga bybor som Chen. Trots det lyckades han inte bara kämpa sig igenom grundskolan, utan även ta en universitetsexamen – som den första i sin familj (och då har han ändå tre bröder, alla äldre än honom själv).

Historien är den om en man vars drömmar ständigt krossas, vars tilltro på att partiet, staten och myndigheterna år efter år urholkas, tills dess att ingenting längre återstår. CGC:s liv ger därför insikt i källan till cynismen som ofta präglar det moderna Kina. Att tro på något, att föra fram ideal, anses närmast idiotiskt. Men trots det behåller Chen sin övertygelse och sin tilltro på en möjlig rättsstat. Trots att han själv blir offer för justitiemord och får avtjäna både fängelsestraff och olaglig husarrest under tortyrliknande former i sju år.

Det övergripande temat är något av ”bergen är höga och kejsaren långt borta”: så fort partikadrar, borgmästare och andra lokala myndighetspersoner tror sig kunna komma undan med något illdåd, så gör de också det. I de fall där CGC lyckas skapa uppmärksamhet i media eller genom att larma det internationella samfundet för att bringa fram oförrätter i ljusan dager, så vinner rättvisan.

Till syvende och sist så är The Barefoot Lawyer en aktivistbok; om än inte en objektiv granskning av det kinesiska (o)rättssystemet så absolut en gripande historia, ett människoöde och en otrolig inspiration. Det är en påminnelse om vad en människa kan genomlida och ändå gå stärkt därifrån.

Så när det känns som att världens undergång kryper närmare med diverse kriser, miljöhot och terroristattacker så kan det vara värt att dra sig till minnes hur en blind, undernärd man med bruten fot lyckades passera ett 70-tal vakter, strålkastare och kameror för att på egen hand fly från den fångenskap han på olagliga grunder förpassats till.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Chen Guangchengs The Barefoot Lawyer: A Blind Man’s Fight for Justice and Freedom in China gavs ut den 10 mars 2015 och går att köpa på bl.a. på Amazon i Kindle-version. 

Svenske Albin bygger hus i markkonflikternas Kina

Att ha rätt, eller inte ha rätt, till mark är Kinas största konfliktorsak. Varje år visar människor runtom i landet sitt missnöje i tiotusentals så kallade ”massprotester” över markkonflikter. Det kan exempelvis handla om att bli vräkt från sitt hem utan tillräcklig ersättning, att bli omlokaliserad mot sin vilja, att tvingas sälja mark till underpris, eller att som är fallet i den här texten – att förhindras att bygga hus på sin egen mark.

Svenske Albin Geijer har tillsammans med sin fru Xinya Lu i flera år förgäves försökt bygga ett hus på familjens tomt i samhället Zhaoxing i provinsen Guizhou. Det kan tyckas relativt okomplicerat, att bygga ett hus. Men regler och förordningar i Kina är många gånger diffusa, efterlevs inte, och beslut fattas inte sällan godtyckligt. Det kan vara svårt att känna till sina rättigheter, eller för den delen skyldigheter. Kontakter med myndigheter präglas av byråkrati, hierarki och ofta korruption. Allt detta har Albin och Xinya fått erfara.

Men låt oss börja från början.

Albin och Xinya har i många år drömt om att bygga ett hus i Zhaoxing. De är nu båda strax över 40 år och har tre barn. Barnen är alla visserligen födda och uppväxta i Sverige, men Kina är en stor del av deras liv. Tanken med huset är att skapa en fast plats här för familjen i framtiden.
– Om tio år när våra barn är större så vill de kanske bo i Kina en längre period. Xinya har nog också känt att hon vill ha ett hem här. Det är här hon har sina rötter, säger Albin Geijer.

Även Albin själv har stark anknytning till Kina och till Zhaoxing. I mitten på 90-talet reste han runt i landet och kom då för första gången till det lilla samhället Zhaoxing (肇兴乡), som organiseras under Lipings härad (黎平县) i det sydöstra hörnet av den sydliga provinsen Guizhou. Området bebos av Dong-folket (侗族), en av Kinas minoriteter. Det skulle dock dröja fram till 1999, när Albin på nytt besökte Zhaoxing, innan han träffade Xinya. Hon drev då ett litet vandrarhem på orten. De gifte sig året därpå.

Zhaoxing. Foto: Albin Geijer
Zhaoxing. Foto: Albin Geijer

På den vägen är det. De båda driver sedan 2003 researrangören Kinalotsen och har rest kors och tvärs över Mittens rike. Hösten 2013 var det så dags för byggstart av det som skulle bli deras nya hem i Kina. Xinyas bror hade styckat av en bit tomt på ett risfält som familjen ägde i Zhaoxing och arbetet satte igång. En handfull grannar i området hade också påbörjat egna husprojekt. Men arbetet skulle inte bli långvarigt: i januari 2014 dök plötsligt polisen upp en masse – med grävskopor i släptåg.
– De kom på morgonen, helt oanmälda. Det var kanske 70-80 poliser på plats. De rev alla de påbörjade husen med våld, utan förvarning, berättar Albin.

Grunden var klar och förberedelser hade gjorts för att resa upp själva husstommen. Men det blev inte mycket kvar efter att grävskoporna gjort sitt. Endast ett av de påbörjade husen i området fick stå kvar orört.
– Det huset är färdigbyggt idag. De som bor där har själva sagt att de hade guanxi, kontakter, varför de undslapp polisen, säger Albin.

Det som blev kvar av huset efter rivningen i januari 2014.
Det som blev kvar av huset efter rivningen i januari 2014. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Vittne till rivningen blev Albin och Xinyas då sexårige son som tillsammans med Xinya var på plats. Xinya blev samtidigt hotad och fick sin kamera beslagtagen när hon filmade rivningen.

Ilskan mot myndigheterna växte i Zhaoxing. En klick företrädare för den lokala byråkratin, den så kallade Guanli Weiyuanhui (管理委员会) som hanterade bl.a. planärenden, hade dessutom länge missbrukat sitt mandat; de drev en tveksam operation där de samlade in pengar genom att godtyckligt bötfälla de boende i Zhaoxing för olika påhittade brott mot regelverket.
– De kunde säga saker som att något hus var för högt, eller att man använt ”fel tegel”. De ville ha mutor helt enkelt och körde sitt eget race, säger Albin Geijer.
”Böterna” sträckte sig ofta mellan 1000-10 000 RMB.
– Xinyas bror fick själv böter på 9000 RMB för att han renoverade sitt hus. Som mest hörde jag om någon som fick betala upp till 40 000 RMB i böter, säger Albin.
Det skulle inte dröja länge innan befolkningen fick nog.

Men än så länge var det 2014 och byråkratin tuggade på. Orsaken till att husen rivits var att det fanns planer att utveckla ett parkområde på platsen, fick Albin och Xinya veta. Istället blev de lovade en bit likvärdig mark. De tackade ja. Men månaderna gick och ingenting hände. Planerna på en park tycktes ha bordlagts, varför de i slutet av 2014 på nytt återupptog sitt husbygge på ursprungsplatsen.
– Då ringde de från myndighetshåll och berättade att alla byggen som inte var sanktionerade skulle stoppas: ”ni får riva ert hus själva, annars gör vi det”, säger Albin Geijer.

De rev sålunda huset och blev på nytt lovade en annan bit mark att bygga på. Den marken skulle de få köpa till myndigheternas inköpspris och det hela skulle vara klart inom en vecka. Men tiden gick. Efter fem månader blev de erbjudna en tomt som var betydligt sämre än deras egen. Trots det gick de med på affären för att äntligen få komma igång med sitt husbygge.
– Vi ville bara ha lite lugn och ro, säger Albin.

Markaffären hade utarbetats tillsammans med samhällets två officiella ledare: den så kallade bygdledaren Xiangzhang (乡长), samt partisekreteraren. Ändå stötte det hela på patrull. Ingen från myndighetshåll ville ta slutgiltigt ansvar för affären, skriva på kontraktet och ta betalt för marken.
– Vi skickades hela tiden vidare till olika instanser, från markmyndigheten tillbaka till olika myndigheter i Zhaoxing. Alla hade olika anledningar till varför de inte kunde skriva under, berättar Albin.

Husbygget i mars, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu
Husbygget i mars, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Så förlöpte första halvan av 2015 – i byråkratins kvarnar – men när vår övergick i sommar inträffade en händelse som drastiskt skulle förändra situationen. I juni bestämde sig den korrumperade planeringsbyrån, Guanli Weiyuanhui, för att riva delar av ett hus som de ansåg ”för högt”. När en 50-årig kvinna konfronterade männen som invaderat hennes tomt och gjorde motstånd så slog de henne i huvudet med en hammare.
– Det här gänget var redan illa omtyckta. När de misshandlade kvinnan så blev det den tändande gnistan så att säga, säger Albin.

Konsekvensen blev upplopp. Under ett dygn gav sig befolkningen i Zhaoxing ut på gatorna, slog sönder myndighetsbyggnader och välte ett tiotal polisbilar. Ledaren för den illa omtyckta Guanli Weiyuanhui misshandlades grovt.

Responsen från myndighetshåll blev omfattande. 3000-4000 poliser, däribland tungt beväpnad kravall- och säkerhetspolis, kallades in. Det till ett samhälle vars hela befolkning uppgår till ca. 6000 personer.
– Under någon vecka var det som att hela Zhaoxing var belägrat: tusentals militärpoliser patrullerade på gatorna, säger Albin.

Se bilder från upploppen här.

Situationen lugnade ner sig. Det mesta av pådraget försvann efter en vecka, även om det dröjde sig kvar en förstärkt polisnärvaro ytterligare någon månad.
– Men så fort de lämnat Zhaoxing så började folk bygga på sina hus som tokiga. De trodde att myndigheterna inte skulle våga ingripa igen för risk om ytterligare upplopp, berättar Albin.

Det lokala planeringskontoret höll låg profil, hela det gamla gardet hade fått gå som konsekvens av upploppen. Albin och Xinya fick muntligt klartecken från myndigheterna att bygga sitt hus på den ursprungliga platsen.
– Så i augusti återupptog vi vårt bygge, för tredje gången, säger Albin.

Byggnationen i september, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu
Byggnationen i september, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Men även om Zhaoxingborna nu tycktes ha utagerat sin ilska så var upploppen något som myndigheterna inte tänkte glömma i första taget. En belöning utfästes om tips om vilka ”bråkmakarna” var och i september slog polisen till: ett femtontal personer greps i en gryningsräd.
– Jag är förvånad att de inte slog till tidigare, för visst vore det konstigt om ingen åkte dit för upploppen. Men polisens undersökning har förstört mycket av sammanhållningen i Zhaoxing i och med att de utfäste den där belöningen för de som skvallrar. Nu undrar alla vem som har tjallat och folk litar inte längre på varandra, säger Albin.

Strax innan polisrazzian hade Albin och Xinya på nytt fått indikationer från myndigheterna att de skulle riva huset – igen. De varnades från att bygga vidare. För att förhoppningsvis lösa problemet en gång för bestämde sig Albin och Xinya för att driva saken till en högre nivå, och genom en kontakt lyckades de få till ett möte med partisekreteraren för Lipings härad. På mötet framkom omständigheter som tidigare varit okända, bl.a. att Zhaoxing utpekats från provinshåll som ett prioriterat framtida utvecklingsområde för turism. Det förklarade delvis varför husbyggnationerna betraktades som känsliga.

På mötet gavs också Albin och Xinya på nytt löfte om att få bygga sitt hus, antingen på sin egen tomt eller på en annan bit likvärdig mark som de skulle få köpa som kompensation. Som motkrav ville partisekreteraren att Albin och Xinya skulle vänta med att återuppta husbygget tills de löst situationen med de andra som byggde; myndigheterna sade sig också ha sjösatt en undersökning med avsikt att lösa konflikten en gång för alla.
– Han sade att folk lade ganska stor vikt vid vad vi gjorde, att andra skulle följa vårt exempel, säger Albin.
– Det har nog delvis att göra med att jag är utlänning. Det är lite av bymentaliteten: ”om han får bygga så får vi också bygga”. Det blir lättare för partisekreteraren att prata andra till rätta om vi först gått med på att sluta bygga, fortsätter han.

Till saken hör också att Albins och Xinyas researrangör Kinalotsen under många år haft Zhaoxing som en del av sina resor för svenska turistgrupper och därmed bidragit till att utveckla samhället som turistort. Dessutom har de drivit ett lokalt projekt för att erbjuda fattiga barn i en by i området skolgång. Således har de uppnått en viss ställning i Zhaoxing.
– Partisekreteraren går inte ofta med på möten, men att vi fick träffa honom var nog för att vi gjort en del investeringar och dragit hit turister till Zhaoxing, säger Albin.

Efter mötet kände sig Albin mer hoppfull än på länge.
Du fick enbart ett muntligt löfte, kan du lita på partisekreteraren?
– Jag har träffat många myndighetspersoner i Kina och han (partisekreteraren, reds. anm.) är en av de som verkar vettig och seriös, så jag tror jag kan lita på honom. Han känner ju turistbyråns chef i Liping, som var vår kontakt för att få till mötet, och enligt honom så går det att lita på partisekreteraren. Hade jag däremot träffat honom utan en egen ingång hade jag nog varit mer skeptisk.

Det skulle dock inte dröja länge innan de nyvunna förhoppningarna grusades. I slutet av oktober fick Albin ett samtal från deras kontakt, turistbyråchefen, med nya bud från partisekreteraren: riv huset omgående, frivilligt. Annars blir det svårt för partisekreteraren att ”hjälpa er”.
– Det är samma sak som vi blivit lovade flera gånger – utan resultat. Vi tänker inte riva vårt hus för att sedan ”vänta på beslut om ny mark”; det har rivits två gånger och nu har vi stoppat bygget tillfälligt. Vi tror inte längre på att vänta och lyda!

Istället tänker Albin och Xinya sätta hårt mot hårt.
– Jag sa till dem: varför ska vi själva betala för att riva vårt hus när det ändå blir rivet av er med våld om vi väntar? Vi har lovat att inte bygga vidare, och tills vårt ärende är löst kommer vi inte göra någonting. River de huset kommer det ligga en ruin på platsen. Det får blir som det blir. Inte så snyggt, med tanke på att Zhaoxing som turistort är tänkt att vara enhetligt med träfasader, säger Albin.

Varför tror du att partisekreteraren bröt sitt löfte om att vänta med er eventuella rivning tills dess att ert markärende löst sig?
– Myndigheterna är rädda för att om vårt hus står kvar så kommer övriga att fortsätta bygga på sina hus. För det kan ta tid att lösa markfrågan. Jag tror de vill att alla husen ska rivas så fort som möjligt, för ju fler som börjat bygga, desto starkare riskerar protesterna bli.

Tror du att ni kommer få bygga ert hus?
– Jag är osäker. De diskuterar nog sannolikt om de ska genomföra en våldsrivning till, eller om de ska bötfälla oss – och låta oss bygga vidare sedan. Men det är svårt att veta. Det är mycket hemlighetsmakeri; myndigheterna kör inte efter några spelregler, de behöver inte efterleva etiska regler eller ens lagar. Så är det i Kina.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se 

Full disclosure: Personligen är jag bekant med både Albin och Xinya. Reportaget ovan gör inte på något vis anspråk på att vara ett journalistiskt verk i det avseendet att det strävar efter objektivitet, eller att höra ”alla sidor”. Avsikten är att berätta deras historia som jag fått den berättad för mig. Jag anser att den har ett värde då den ger ett förhållandevis ”svenskt” perspektiv på hur företeelser så som korruption, markkonflikter och lokal politisk styrning kan te sig i Kina.

Tvåbarnspolicy införs i Kina

Ettbarnspolitiken avskaffas till förmån för en tvåbarnspolitik, meddelade statliga nyhetsbyrån Xinhua under torsdagen. Inte ett oväntat beslut i sig, men oväntat att det kom nu; partitoppen har de senaste dagarna varit fullt upptagna med att föda fram Kinas trettonde femårsplan under det pågående 18:e centralkommitténs femte plenum i Peking.

Men så släpptes också nyheten om att ettbarnspolitiken avskaffas som något av en binyhet till den riktiga nyheten, dvs ramverket till den nya femårsplanen. Förståeligt. Kina har få politiska poäng att vinna på att slå på stora trumman i och med uppluckringen – då riktas ju samtidigt fokus på alla förskräckliga personliga tragedier (tvångssterilisering, tvångsaborter) som följt i ettbarnspolicyns spår de senaste 35 åren.

Faktum är att skillnaden mot innan kommer bli marginell (och i det avseendet passar nyheten väl som biprodukt). Redan 2013 luckrades familjeplaneringspolitiken upp när barn som själva var ensambarn fick rätt att föda två barn. Babyboomen som förutspåddes uteblev. Orsaken? Det är för dyrt att skaffa barn i Kina. I alla fall om man vill att barnet i fråga ska ha någon möjlighet i konkurrensen med sina jämnåriga, en konkurrens som börjar redan på dagis.

Partiet hävdar att de genom sin politik förhindrat omkring 400 miljoner födslar genom sin strikta politik. Visst, det är en hel del. Men om någon trodde att alla familjer i Kina sedan 80-talet endast fött ett barn så tror de fel: det är många som har många fler än så. Utanför storstäderna är böterna inte så grova, så det har absolut inte varit en omöjlighet att skaffa både bröder och systrar till sitt första barn. Det är heller inte ovanligt att fuska med födelsepapperna och skriva sin nyfödde på en släkting.

Babyboomen kommer utebli – även denna gången. Skillnaden blir att de som tidigare behövt smussla eller betala böter för sina extra barn nu kan lägga kraft och pengar på något annat: konsumera mera, till exempel. Partiet har nog räknat på en liten BNP-skjuts.

Det som blir intressant att se nu är om frågan kommer bli än mer politiserad och myndigheterna börjar uppmana kineserna att föda två barn var – och om policy och regelverk kommer underlätta för detta. Är ett svenskt barnbidrag att vänta i Kina i framtiden? Dagispeng? Inte helt uteslutet, tror jag, då Kina sakta rör sig närmare den stora demografiska avgrunden som är ålderssamhället.

Räkna med att även tvåbarnspolicyn kommer avskaffas inom en inte allt för avlägsen framtid.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Havererat Kinafrämjande eller geopolitisk ironi?

Att dela ut ett Pris är ett klassiskt grepp i marknadsföring. Det visar på intresse (man bryr sig), seriositet och framförallt är det lätt att få genomslag i media för ett Pris.

I staters arbete med mjuk makt är det därför inte ovanligt att Pris används. Begrunda för ett ögonblick Nobelpriset: ett av Sveriges starkaste varumärken. Hela världens blickar riktas mot vårt land under ett par veckor varje år. Även om Nobelpriset inte är statens pris per se används det flitigt av representanter för densamma: ambassader, kungahuset, regeringen mm. Detta är vad som på kanslisvenska brukar kallas främjande.

Kinas Kinafrämjande är gigantiskt i jämförelse med Sveriges. Kina går fram som en ångvält på världsarenan och öppnar hundratals Konfuciusinstitut, skickar pandor till världens fyra hörn och lockar med hjälp av fantasilöner över utländska profiljournalister till sin internationella CCTV-satsning.

Men så var det det där med Pris.

Konfucius fredspris delades år 2015 ut till Robert Mugabe, Zimbabwes långvariga diktator, med motiveringen att han bl.a. ”övervunnit stora svårigheter i sitt styre av landet sedan 80-talet och att han skapat politiska och ekonomiska strukturer som kommit Zimbabwes befolkning till gagn”.

Vi behöver inte gå in på detaljer men det räcker väl att konstatera att Mugabe inte är den fredligaste av fredspristagare, då han konsekvent använder sig av våld mot sin egen befolkning.

Men samtidigt som medier världen över gör sig lustiga över hur ”Kinas” fredspris gått till en av världens mer ökända diktatorer så är det diffust vem som faktiskt delar ut Konfuciuspriset.

Priset grundades 2010 som en rektion på att Nobels fredspris det året gick till aktivisten Liu Xiaobo. Grundarna var en av Kinas många luddiga halvstatliga organisationer: The Chinese Folk Art Association. För att göra en lång historia kort så blev det fars när mottagaren (fd taiwanesiska vice-presidenten Lien Chan) varken kände till priset eller kände sig nödgad att bege sig till Peking för att ta emot det. Året därpå drog Kulturministeriet proppen ur projektet och tvingade organisatörerna att lägga ner det hela.

Det hela kunde (och borde?) ha slutat där. Men en utbrytargrupp ur The Chinese Folk Art Association ville annorlunda och begav sig prompt till Hongkong och registrerade en ny organisation (Kinesiska internationella fredsinstitutet) som år 2011 delade ut Konfucius fredspris till Vladimir Putin (!).

På den vägen är det. I det perspektivet är steget från Vladimir Putin till Robert Mugabe inte så långt.

Trots brottet med de officiella myndigheterna i Peking undrar jag ändå om allt inte ändå är en ambitiös mjuk-makt strategi från kinesiskt håll. Alternativet skulle ju vara ett haveri av Kinafrämjandet.

Överväg följande:

1: Kina är missnöjda med vissa mottagare av Nobelpriset och försöker likt Hitler på 30-talet skapa ett alternativ. Inser dock att de inte kan vinna varumärkeskampen mot Nobel och byter fokus på priset: från seriöst pris löst kopplat till officiella kanaler till något som kan liknas vid partisanverksamhet. Likt Putins mediestrategi med bl.a. RT (Russia Today) så handlar det inte om att skapa trovärdighet för sin egen världsuppfattning utan endast om att så tvivel hos den ”andra sidan”.

2: Skulle inte Kina om de verkligen ville kunna stänga ner organisationen bakom priset i Hongkong? Eller i minsta fall stänga ner den officiella webbsajten (registrerad i Peking) och hindra dem från att dela ut priset i Fastlandskina? Så är inte fallet och årets pris kommer enligt arrangörerna delas ut i Peking (tillsammans med en prissumma på 500 000 RMB). Uppenbarligen ser Kina fördelar med att priset finns kvar (se 1).

3: Det skrivs då och då om priset och organisationen bakom det i partipressen: China Daily, Folkets Dagblad osv. Ytterligare tecken på att någon ser ett värde i att informera den kinesiska allmänheten, samt att organisatörerna bakom det hela har kontakter inom mediebranschen.

Slutsatsen som jag drar av omständigheterna ovan är att det uppenbarligen finns personer inom Kinas propagandaverksamhet som ser fler fördelar än nackdelar med att priset finns kvar. Trots den badwill som Kina drar på sig från Väst så bör goodwill från länder så som Zimbabwe och Ryssland inte underskattas: Det är här Kinas mjuka makt har god jordmån.

Partitjänstemän är inte kända för sin humor men jag kan heller inte låta bli att undra om inte hela manövern med en ”fristående” organisation bakom Konfucius fredspris är satir på norska nobelkommitténs fristående ställing från den norska regeringen; Norge befinner sig alltjämt i den diplomatiska frysboxen sedan LXB:s fredspris 2010 och har förgäves försökt förklara för Kina att de inte kan påverka processen.

Aha! Utbrister Kina och slår ut med händerna: Vi har ingen aning om varför 2016:s års fredspris gick postumt till Vidkun Quisling för hans förmåga att skapa stabilitet och att undvika direkt konflikt under andra världskriget.

Skämt åsido. Konfucius fredspris 2016 kommer med säkerhet tilldelas antingen Xi Jinping eller Jultomten.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Några säger Xi, andra säger så

FOTO: Wikimedia Commons
Xi Jinping. FOTO: Wikimedia Commons

En av favoritsysselsättningarna för utländsk media verksamma i Kina är att klassificera kommunistpartiets relativt nya partiordförande Xi Jinping, en företeelse som blivit allt mer frekvent då Xi nu suttit drygt ett år på tronen.

Varje tal, varje gest, varje retoriskt grepp från regeringshögkvarteret Zhongnanhai tolkas, sorteras och klassificeras för att sedan presenteras som ett tecken på Kinas nya ledares likhet med Deng, Mao, Gorbachev eller Jultomten.

Analytiker och förståsigpåare famlar efter lämpliga historiska exempel som kan fästas vid Xi Jinpings slipsnål, för att på så sätt legitimera gissningar över vart partiet ämnar styra supertankern s/s Kina.

Det är förståeligt, och ligger i linje med hur journalister och andra försökt beskriva Kinas svårgenomträngliga politik genom åren. För kinesisk politik är till sin natur abstrakt och framträder i kommunistisk kod som blir tydligare i retrospekt, där de efterkonstruerade förklaringsmodellerna härskar.

När den politiska retoriken är diffus, och tolkningsutrymmet stort, så finns det en trygghet i att förankra personen Xi Jinping med tidigare kommunistiska ledare och bedöma Xis agerande, och i förlängningen Kinas agerande, i ljuset av detta historiens facit.

Det blir mer begripligt så. Dramaturgiskt enkelt.

När Xi besöker Shenzhen, öppnar upp för mer marknadskrafter inom ekonomin och pratar sig trött om pragmatisk politik så är han Kinas nästa Deng Xiaoping.

När Xi ler mot kamerorna, hälsar på i stugorna på sitt ”jordnära sätt” eller pratar gammelkommunistiska så är han nästa Mao Zedong.

När han kritiserar de ökade sociala klyftorna, korruptionen och brottsligheten är han en populistisk Bo Xilai. Kanske göms det till och med en smygreformist á la Gorbachev någonstans under hans korpulenta kroppshydda.

Rapporterar pressen. Och spår, kring framtiden, som nu framträder tydligare.

Men dessa ihärdiga försök att placera Xi Jinping i någon slags personcentrerad mall är ett förlegat grepp.

Det är dags att inse att Kina har kommit längre än vad somliga kanske vill erkänna. Kina år 2013 har inte så mycket gemensamt med Maos Kina, Dengs Kina, eller Gorbachevs Sovjetunionen.

Även om Mao och Deng under kulturrevolutionens dagar kan ses som två polariserade krafter, så har denna klyfta krympt under de gångna 40 åren, och idag så finns det ingen motsättning för kinesiska topp-politiker i att citera både Mao och Deng så det bara skvätter om det.

För Xi Jinping är mest av allt Xi Jinping – och han själv, tillsammans med den övriga partitoppen, bygger sitt mandat att styra landet på en fusion av gamla framgångar; Kina som kommunistisk framgångsstat med kinesiska förtecken är den bild som ska förmedlas. Ett Kina som vågar gå sin egen väg, en annan väg än den Väst proklamerar för.

För att narrativet om det framgångsrika Kina ska bli trovärdigt är det viktigt att inkorporera samtliga populära faktorer av det som är Mittens rike. Kontenan blir, för att låna ett populärt uttryck, en avsevärd mängd name dropping.

Xi hämtar kraft ur både Mao och Deng, från Konfucius och Marx, och snor friskt från både höger och vänster för att bygga en samlad maktbas varifrån han kan genomföra den politik som han, och hans kollegor i toppen, tror utgör de bästa lösningarna på de problem som Kina står inför.

För kanske definieras Xi Jinping mer av vem han inte är lik, och än så länge har han visat tecken på att vara betydligt mer handlingskraftig än vad Hu Jintao någonsin var.

Räkna därför inte med gamla lösningar på nya problem. Partiet har redan gjort klart att de själva äger definitionen på vad som är socialism, demokrati och marknadsliberalism i Kina. De lyder inte under några ideologiska begränsningar. Det enda som behövs är att trycka dit stämpeln ”… med kinesiska förtecken” efter vald terminologi.

Gör som jag säger, inte som jag gör, lyder en ordvits. Vi bör lita till vad Xi Jinping faktiskt gör, inte så mycket till vad han säger, för att få en klarare bild av vart Kina är på väg.

Det kommer på gott och ont blir ett nytt Kina, inte ett gammalt, som blir resultatet.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se