Alla inlägg av Puck Engman

Året som gick – rättssamhället

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Puck Engman, behandlar lag och rätt.

För det kinesiska rättssamhället har år 2015 varit ett år fullt av kontraster. På vissa håll har nya åtgärder stärkt rättsväsendet gentemot partiet, på andra har statens godtyckliga repression om något blivit värre.

Medan nya lagar har förbättrat skyddet för offer för våld i hemmet och för män som utsatts för sexuellt våld, verkar myndigheternas tidigare överseende attityd gentemot feminister ha förändrats i en oroväckande riktning. När polisen grep fem feministiska aktivister i samband med internationella kvinnodagen, var det ett tecken på att det kinesiska ledarskapet har lärt av sina ryska kollegor att feminismen kan vara farlig.

Å ena sidan ledde de senaste förändringarna av den kinesiska straffrätten till att nio brottsbeteckningar inte längre kan ge dödsstraff. Av allt att döma fortsätter avrättningarnas starkt avtagande trend i Kina. Eftersom den exakta siffran fortsätter att vara en statshemligheter går det bara att uppskatta antalet. Enligt den amerikanska organisationen Duihua har antalet dödsstraff sjunkit från 12 000 per år till 2 400 mellan 2002-2013. Dessutom har ett oroväckande antal dödsstraff utdömts efter snabba rättegångar i det som i den kinesiska propagandan heter ”folkkriget mot terrorismen”, ett krig som till största delen utspelar sig i den västliga regionen Xinjiang.

De senaste årens reformer av den kinesiska processrätten har fortsatt. Bland annat har en reformplan utarbetats enligt vilken åklagarämbetet i tretton olika provinser under en testperiod ska få befogenhet att  på egen hand väcka åtal i allmänhetens intresse. Detta, tillsammans med att Högsta Folkdomstolen anser att vissa miljöorganisationer bör få motsvarande befogenheter, indikerar att man vill låta domstolarna ta ett större ansvar i åtgärdandet av diverse samhällsproblem. Men i kontrast till detta har kommunistpartiets repressiva kampanj mot samhällsmedvetna jurister fortsatt, nu senast genom domen mot Pu Zhiqiang.

För att förstå dessa motsättningar och hur lagåret 2015 har sett ut, kan det vara bra att börja redan i oktober 2014. Det var då Xi Jinpings kommunistparti höll sitt fjärde plenum, bakom lyckta dörrar på arméhotellet Jingxi. Överst på mötesagendan var ämnet lagstyre (法治). Ökat lagstyre framställs i Kina som en av Xi Jinpings främsta ambitioner, men kritikerna menar att när kommunistpartiet säger styra i enlighet med lagen, menar de egentligen styra med hjälp av lagen.

Den begränsade insynen i kommunistpartiets beslutsprocess har öppnat upp för skilda meningar om vad mötet egentligen har haft för betydelse. Den kommuniké som skickades ut efter plenumet var så pass vag att diverse experter kunde projicera lite vad som helst, deras diverse tolkningar säger mer om hur de själva bedömer situationen i Kina än om mötets dagordning.

Hur som helst annonserades över 180 specifika reformförslag i samband med plenumet. I mångt och mycket har 2015 därför kommit att handla om hur dessa förslag omsatts i konkreta åtgärder.

Värda att nämna är de pilotprojekt som lanserats i sex olika provinser och städer för att testa nya juridiska reformåtgärder på en mindre skala. Beslutet om pilotprojekten kom redan 2014 och fattades av en särskilt arbetsgrupp ledd av president Xi Jinping själv.

Bland de sex regioner där dessa ambitiösa reformprojektet ska testat märks Shanghai. Att staden redan sedan tidigare har en särskild zon tillägnad reformer inom finanssektorn belyser en av de främsta motiven till de juridiska reformer i Kina: att behålla investerare, företag och kapital i landet.

Men ändå är det något med den enkla globaliseringssagan – enligt vilken handel mellan länder i sig självt leder till att liberala rättssamhällen poppar upp världen över – som inte verkar stämma i fallet Kina.

En som har undersökt detta är forskaren Yuhua Wang som i en bok publicerad under det gångna året frågar sig varför en auktoritär regim som den kinesiska någonsin skulle gå med på att ”binda sina händer” genom att främja rule of law. 

Wang ser auktoritärt lagstyre som resultatet av en outtalad förhandling mellan inflytelserika grupper i samhället och staten. Detta sätt att se saken leder honom till en inte helt oväntad, men övertygande, slutledning: stater kan tvingas att ”binda sina händer” och införa partiellt lagstyre inom särskilda sektorer, för att på så sätt försäkra sig om fortsatt samarbete från mäktiga grupper i samhället. Men sådana strategiska åtgärder leder inte nödvändigtvis till övergripande reformer i samma riktning.

Om Kina till exempel gör det lättare för företag att lösa sina tvister i oberoende domstolar så betyder inte detta att kommunistpartiet kommer att tillåta att domstolarna agerar med samma oberoende i andra rättsfall. Enligt Wang har alltså utländska investeringar en direkt inverkan inom den ekonomiska sektorn, men knappt någon alls när det kommer till politiska rättigheter.

Yuhua Wangs forskning är ett exempel på hur viktigt det är att förstå att det kinesiska rättsväsendet fungerar olika beroende både på vilken del av landet och vilken typ av fall vi talar om.

Att Shanghai samtidigt går i bräschen för både finansiella och juridiska reformer belyser den geografiska dimensionen. Som den främsta bland rika kuststäder, har staden gått särskilt långt i sitt välkomnande av utländska investerare, vilket följaktligen gör den till den perfekta kandidaten för att testa partiets lagstyre med kinesiska förtecken.

Men parallellt med att Shanghai fortsätter att öppna upp sig för omvärlden, stänger sig vissa områden allt mer. Cyperspace är ett sådant område.

Det kinesiska ledarskapet har på senare år i allt högre grad betonat att internet är en del av det nationella territoriet och bör styras så. Cybersuveränitet, kallar man (tillsammans med Ryssland) idéen om att internet bör styras genom regionala överenskommelser och enligt nationella regelverk. Denna vision står i skarp kontrast till hur internet organiseras idag, i enlighet med internationella (mestadels amerikanska) principer och gemensamma konventioner.

Visionen märks tydligt i det lagförslag angående cybersäkerhet som sågs över av den nationella folkkongressen i juli. Detta dokument bestående av 68 artiklar fastställer de kinesiska myndigheternas befogenheter att upprätthålla ”samhällsordning”, bland annat genom ”informationshantering” (dvs. censur). Lagförslaget ger även myndigheterna rätt att i nödfall helt kapa kopplingen till internet i en region – något som redan har skett i Xinjiang – för att värna den nationella säkerheten.

Just Xinjiang är en annan av de platser där lagen appliceras annorlunda än i resten av Kina, vilket rättfärdigas av det pågående kriget mot terrorism. Liksom i Paris, har undantagstillståndet i Xinjiang normaliserats. I december klubbades en ny antiterrorlag igenom som utökar lagutrymmet för övervakning, censur och polisiärt våld i kampen mot terrorism. Men vad som egentligen kan kallas terrorism i lagens mening är inte helt tydligt. Human Rights Watch har varnat för att lagens definition är ”farligt vag och öppen”.

I sista stund skrotade man förslaget om att företag skulle tvingas installera ”bakdörrar” som skulle ge myndigheterna enorma möjligheter att komma åt uppgifter i terrormål. Denna eftergift ger ökad trovärdighet åt Yuhua Wangs argument om att den kinesiska staten är beredd att gå vissa intressegrupper till mötes, utan att det för den delen leder till bättre rättssäkerhet generellt.

Terrorismen utgör tillsammans med mutbrott och hot mot den nationella säkerheten tre specialfall inom kinesisk straffrätt. Dessa tre beteckningar appliceras generellt på ett icke-transparent vis, men med uppenbar inblandning från kommunistpartiet. Dessutom ges myndigheterna särskilda befogenheter för att hantera de som är misstänkta; dessa kan till exempel – helt lagligt –hållas på hemlig ort och förvägras kontakt med en advokat. Risken för att misstänkta torteras eller på andra sätt tvingas erkänna brott kan i dessa fall bedömas som förhållandevis stor.

I ett fall från slutet av 2015 verkar det som att fastlandskinesiska myndigheter inte bara har agerat utanför lagen, men de kan även ha överskridit sina befogenheter genom att göra insatser Hongkong och Thailand. I oktober försvann nämligen fyra medarbetare hos ett Hongkong-förlag. Tre försvann i södra Kina, medan den fjärde, den svenske medborgaren Gui Minhai, verkar ha kidnappats från sitt hem i Thailand.

Misstanken om att de fyra har tillhandahållits av kinesisk polis – möjligtvis på grund av en bok om Xi Jinpings privatliv – stärktes ytterligare i slutet av december, när en  kollega meddelade att han var i Shenzhen för att hjälpa den polisen i en utredning. Hur han kommit från Hongkong till Shenzhen är fortfarande oklart, i synnerhet då fastlandskinesiska myndigheter saknar befogenhet att göra gripanden i Hongkong, men det var knappast av egen fri vilja.

Det är undantagen som dessa som gör det så svårt att på ett meningsfullt sätt sammanfatta läget för det kinesiska rättsväsendet i slutet av år 2015. Möjligen skulle vissa säga att det ändå skett en generell förbättring, undantagen och oegentligheterna till trots. Men det vore att ignorera hur undantagen har normaliserats och i vissa fall även fått laga kraft.

Istället kan vi tänka oss att rättsstaten endast existerar fläckvis, lite här och där i Kina. På dess insida blir möjligheterna till en rättvis juridisk prövning gradvis fler, men på utsidan är det undantagen som är det normala.

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

1945 och kommunistpartiets historiedisciplin

I år har det gått sjuttio år sedan krigsslutet, något som gjort att en mängd olika aktörer inom världspolitiken gång på gång har uppmanat oss att minnas kriget och dess lärdomar.

I Ryssland och Kina har segern iscensatts med hjälp av spektakulära militärparader. Spektakel som med sina gästlistor inte bara för tankarna till krigsslutet, utan även till det kalla krig som följde.

På andra håll har diverse politiker använt förintelsen för att betona allvaret i de politiska frågor de försöker att driva. Den politiska och moraliska katastrof som är resultatet av Europas korrupta migrationspolitik har i sin tur föranlett illavarslande jämförelser med hur europeiska gränser stängdes för judiska flyktingar under trettiotalet. Parallellt med detta har myten om ett principfast brittiskt motstånd mot ”fascism” utnyttjats för att motivera luftangrepp mot den Islamiska Staten i Syrien.

Leder alla dessa historiska paralleller verkligen till en bättre förståelse för de utmaningar vi står inför? Det tror inte Ian Buruma, författare till Year Zero: A History of 1945. Han skriver i bokens introduktion att han är tveksam till om vi kan lära oss att upprepa våra misstag genom att studera historien och att det i vilket fall ofta är farligare att vantolka det förflutna än att glömma bort det.

Också det kinesiska kommunistpartiet hävdar att det största hotet kommer från de som vantolkar historien, med vilket det menar alla de som avviker från den acceptabla ”mainstream” som partiets officiella historieskrivning representerar. Partiets svar på detta hot är emellertid inte Burumas ödmjuka skepsis, utan en politisk offensiv riktad mot de som inte håller sig inom den politiska korrekthetens snäva ramar.

I slutet av augusti publicerade partiets språkrör Folket Dagblad en artikelserie i fem delar (12345) som sökte svara på frågan: ”vilket historieperspektiv behöver vi?”

Frågeställningen kommer från kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinpings upprepade uppmaningar till att ”vidhålla ett korrekt historieperspektiv” (坚持正确历史观). Folkets Dagblad har länge haft rollen som uttolkare av budskapet bakom partiets slogans och de förklaringar som publiceras av tidningen kan betraktas som officiella.

Tidpunkten för publikationen är i sig talande, det sista avsnittet i serien publicerades med bara ett par veckor kvar till den stora militärparad som hölls i Beijing den tredje september för att uppmärksamma Japans villkorslösa kapitulation sjuttio år tidigare.

Varför det är så viktigt att uppmärksamma denna historiska händelse förklaras redan i den första artikeln:

Varför ska vi hålla en militärparad som återskapar den strålande tidpunkt som segern i motståndskriget innebar? Varför ska vi stärka historieforskningen och insamlingen av historiskt material och därigenom bevara detta dyrbaraste bland nationella minnen? Det är för att denna stora seger, som öppnade upp den nya väg som ledde till det gamla Kinas fenixliknande återfödelse, var ett viktig del i att lägga den historiska grunden för den kinesiska nationens ”ödesgemenskap”.

Det gäller att hålla fast vid det egna ”motståndskrigsperspektivet”, förklarar Folkets Dagblad vidare. Det vill säga det perspektiv som betonar det kinesiska folkets motstånd mot den japanska ockupationen, samtidigt som det tonar ned de avgörande amerikanska och ryska kampanjerna. Det faktum att det var nationaliststyrkorna och inte kommunisterna som stod för lejonparten av motståndet slätas också över.

Rent konkret har ”det korrekta historieperspektivet” inneburit nysatsningar för museer i Nanjing och Harbin som uppmärksammar japanska krigsförbrytelser. De har försetts med nya, större byggnader ritade av samma arkitektfirma som stod bakom den kinesiska paviljongen till Världsutställningen i Shanghai 2010.

På den diplomatiska arenan har Kina tagit på sig en ledande roll i regionen när det gäller att uppmärksamma minnet av japansk militarism och expansion under den första hälften av 1900-talet.

När Shinzo Abe höll ett tal inför den amerikanska kongressen tidigare i år så kritiserades han i både Kina och Sydkorea för att han inte varit tillräckligt grundlig när han talade om Japans roll under andra världskriget. Sydkoreas president Park Guen-hye också tog det kontroversiella beslutet att åka till Beijing för att delta vid segerparaden i september. Även om motivet till beslutet i första hand var behovet av kinesisk hjälp för att hantera Nordkorea, visar det hur den delade historien av japansk ockupation kan användas för att underlätta politiska samarbeten.

Kinas begäran att inkludera dokument relaterade till massakern i Nanjing i UNESCO:s Världsminnesregister godkändes nyligen, vilket ledde till upprörda kommentarer från det japanska utrikesdepartementet som kallade beslutet ”extremt beklagligt” och menade att det innebar en politisering av registret. Den starka reaktionen vittnar om hur minnet av kriget blivit ett känsligt tema även inom den japanska politiken.

Kina har sedan dess sökt stöd från Sydkorea för att få in ytterligare dokumentation kring japanska krigsförbrytelser på listan. Denna gång gällande den japanska arméns hållande av så kallade tröstekvinnor (en eufemism för sexslavar) i Kina och Korea.

Medan de två första av Folkets Dagblads artiklar förklarar vilka principer som bör gälla för hanteringen av historien, tar den tredje artikeln istället sikte på dissidenterna på den historiska arenan. Den historieskrivning som inte respekterar den officiella, marxist-leninistiska historieskrivningens principer ges här ett namn – ”historienihilism” (历史虚无主义).

Enligt Folkets Dagblad kan historienihilismen ta sig många uttryck, det kan handla om att skriva kontrafaktisk historier, att ställa enstaka exempel mot den generella tendensen eller att skönmåla skurkar och smutskasta hjältefigurer.

Artikeln listar några konkreta exempel. Det är till exempel historienihilism att hävda att opiumkriget var katalysatorn som ledde Kina in i moderniteten.  Liksom det är historienihilism att hävda att soldaten Lei Fengs dagbok är falsk eller att änkekejsarinnan Cixi var en enastående politiker.

För den som fortfarande ser de kinesiska kommunisterna som marxist-leninister kommer det kanske som en överraskning att också de som vill ”slå sönder den traditionella kulturen med ett slag” är att betrakta som historienihilister. Det är till exempel fel att säga att konfucianismen var en slavideologi, att taoismen höll folk på sin plats och att legalismen upprätthöll ett auktoritärt samhälle.

På senare tid har utrymmet för akademisk debatt i Kina blivit mer begränsat. Den ideologiska kontrollen på universiteten har tilltagit och tillgången till offentliga uppgifter har försämrats. Med denna bakgrund bör Folkets Dagblads artikelserie ses som en uppmaning till landets historiker att rätta in sig i ledet.

Det blir extra tydligt när samma budskap förs fram i den akademiska fackpressen. I juli utkom ett särskilt nummer av tidskriften Lishi Yanjiu, publicerad av Kinas akademi för samhällsvetenskap, även det på temat historienihilism.

Tidskriftens redaktör skriver att målet med temanumret är att kritisera en ideologi präglad av ”nationell nihilism och historienihilism” som funnits i Kina sedan åttiotalet – en tidsreferens som är tänkt att föra läsarens tankar till protesterna i Beijing 1989 och hotet från en Sovjetliknande kollaps.

Enligt redaktören har denna ideologi, som förnekar den historiska nödvändighet som ledde Kina till socialismen och kommunistpartiet till makten, åter gjort sig påmind under de senaste två åren. Det har därför blivit dags för en grundlig motoffensiv från marxistiskt håll.

Att motoffensiven inte är begränsad till teoretiska diskussioner är plågsamt tydligt. Bara några veckor innan artiklarna i Folkets Dagblad och Lishi Yanjiu publicerade Yang Jisheng – författare till Tombstone: The Untold Story of Mao’s Great Famine – två öppna brev där han förklarade att han såg sig tvungen att lämna sin roll som redaktör för den frispråkiga historietidskriften Yanhuang Chunqiu efter nya, hårdare censurregler.

I december rapporterades att en ny bok från Tsinghua-historikern Qin Hui plötsligt hade försvunnit från hyllorna hos de stora bokhandlarna. Möjligen är bokens tema – Qing-dynastins fall och konstitutionens ställning i den nybildade Republiken Kina – också att betrakta som historienihilism? I brist på nya instruktioner från Folkets Dagblad kan vi bara gissa att så nog är fallet.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

”No End In Sight” – evig terror och ändlös tortyr kring Stilla Havet

Efter terrorattacken i Paris har frågan om waterboarding kommit på agendan i uppladdningen till det amerikanska presidentvalet.  Flera republikanska presidentkandidater verkar redo att i alla fall överväga ett återinförande av vattentortyren.

Den mest högljudda kandidaten uppgav att han på ett ögonblick skulle godkänna waterboarding eftersom tortyren ”fungerar”. Som en eftertanke, kanske med anledning av att det mesta pekar på metodens ineffektivitet, tillade han att även om waterboarding inte fungerar ”förtjänar de det för vad de gör mot oss”.

Medan Hillary Clinton tidigare har tagit avstånd från all användning av tortyr (men inte från de som torterat), har den republikanska lågoddsaren Marco Rubios betänkligheter istället rört huruvida waterboarding är effektivt eller inte och hans skarpaste kritik har riktat sig mot den kritiska granskningen av tortyren. Rubio kommenterade attackerna i Paris med att det på sätt och vis var ”en positiv utveckling” eftersom amerikanerna nu tvingas tänka mer på nationens säkerhet i en värld som har blivit ”en väldigt farlig plats”.

Efter över hundra år av waterboarding i den amerikanska utrikespolitikens tjänst är lätt att känna en viss uppgivenhet inför sådana resonemang. Tortyrens historia verkar vara allt annat än en spikrak linje mot dess avskaffande.

Samma dystra tanke drabbar läsaren av Amnestys senaste rapport om tortyr och framtvingade erkännanden i Kina, liksom Human Rights Watchs rapport på samma tema.

Trots att den kinesiska regeringen erkänt problemet och infört olika åtgärder för att få bukt med tortyren, blir det tydligt att Amnesty ser mörkt på situationen redan när man läser titeln: No End in Sight. Den kinesiska polisens starka ställning och rättssystemets beroende av erkännanden är enligt Amnesty bland de främsta anledningarna till den sorgliga framtidsutsikten:

Ett grundläggande problem är att den offentliga säkerheten, Kinas polismyndighet, fortfarande har för mycket makt inom rättssystemet och som ett resultat av detta är det få av de som gjort sig skyldiga till tortyr som ställs till svar. Men på kort och mellanlång sikt, är det metoder djupt rotade inom rättsväsendet som kan visa sig vara de främsta hindren för myndigheternas insatser för att få ett slut på metoderna för att tvinga fram ”erkännanden”. Systemet är fortfarande alltför beroende av ”erkännanden” som grund för de flesta fällande domarna, något som ger polisen ett nästan oemotståndligt incitament att få fram dessa med alla till buds stående medel. Detta, i sin tur, ökar risken för rättsliga misstag och felaktiga domar avsevärt.

Human Rights Watch skriver att de många åtgärderna som myndigheterna har vidtagit sedan 2009 inte har ”gått långt nog” och menar att omfattande reformer av hela rättssystemet krävs för att få slut på tortyren:

Utan mer genomgående reformer av det kinesiska systemet för kriminalrätt som skulle ge makt åt försvarsadvokater, domstolsväsendet och oberoende observatörer, är det osannolikt att rutinmässig tortyr och övergrepp skulle kunna elimineras.

De båda rapporterna publicerades under det senaste halvåret, inför det möte som hölls av FN:s kommitté mot tortyr den 18 november. Det gällde då att granska hur väl Kina har genomfört åtgärder för att få bukt med användning av ”tortyr och annan grym, inhuman eller förnedrande behandling eller straff” sedan kommitténs femte rapport om Kina publicerades för två år sedan.

Under mötet ställde kommitténs experter den kinesiska delegationen till svars på ett antal punkter gällande den juridiska definitionen av tortyr, dödsfall i landets häkten, tortyr av tibetanska fångar och framtvingade erkännanden. Frågorna följdes av svar från den kinesiska sidan, följt av en runda med följdfrågor och ytterligare svar.

I det stora hela sade sig Kinas FN-ambassadör Wu Hailong  vara nöjd med hur utfrågningen hade gått till:

[Han] sade att dialogen hade förts på ett konstruktivt och professionellt vis. Delegationen hade gjort sitt bästa för att svara på alla frågor. Experternas kommentarer och rekommendationer skulle övervägas med Kinas speciella omständigheter i åtanke. Kina sökte en objektiv och oberoende utvärdering av dess implementering av Konventionen [mot tortyr]. Kina skulle fortsätta ett allsidigt främjande av lagstyre och oavbrutna förbättringar av sitt rättssystem.

Människorättsorganisationerna var mindre imponerade av utfrågningen. Human Rights in China skriver i en kommentar att den kinesiska delegationen använda en beprövad strategi som bestod i att referera till långa listor med ofullständig statistik och formella regelverk som inte efterlevs i praktiken.

Rapporterna från FN och människorättsorganisationerna visar tydligt att det inom det kinesiska rättsväsendet finns en systematisk risk för tortyr och rättsövergrepp. Men när systemet lämnar sitt normaltillstånd ökar risken ytterligare.

Som Amnesty visar i sin rapport finns flera rättsliga undantagsregler för de som misstänks för terrorism, omfattande mutbrott eller för att ha hotat rikets säkerhet. Då är myndigheterna varken bundna att meddela den gripnas anhöriga eller låta den misstänkta träffa en advokat.

Utan något formellt gripande kan en misstänkt i dessa fall hållas på en”utvald plats” utan anhörigas vetskap, något som enligt Amnesty gör detta till en form av hemligt frihetsberövande som kan användas för att få misstänkta att bli mer medgörliga eller för att tvinga fram erkännanden.

Underligt nog var det enbart tibetanska fångar som specifikt nämndes under utfrågningen och inte uiguriska eller muslimska sådana. Trots att Kina sedan 2014 har trappat upp vad de kallar ett ”krig mot terrorism” i Xinjiang, nämndes inte situationen i den till stora delar muslimska regionen av FN:s experter.

Det är besynnerligt då det troligtvis är Xinjiang som de allra flesta rättsövergrepp i Kina sker just nu och de risker som det varnas för i rapporterna är allt än hypotetiska där.

Det senaste året har tongångarna i kinesiska medier kring det som kommit att kallas ett ”folkkrig mot terrorism” blivit allt hårdare.

Nyhetsbyrån Xinhua skrev att ”Kinas elfte september” – attacken mot en tågstation i Kunming som krävde 31 människors liv i mars 2014 – har lett till en förändring i det kinesiska folkets inställning gentemot terrorism.

Efter den attacken kallade president Xi Jinping, i vad som med internationella mått mätt måste räknas som försiktiga ordalag, terroristerna för ”råttor” som ska jagas genom gatorna av folket.

Samtidigt utlystes en kampanj för att ”slå hårt” mot terrorismen i Xinjiang. Denna kampanj resulterade i över tjugosjutusen gripanden under 2014, en fördubbling jämfört med året innan. Under samma år avrättades åtminstone 21 personer för terrorverksamhet; ytterligare tre dömdes till döden i en sportarena inför 7000 åskådare. De fällande domarna kom efter snabba rättegångar och exceptionella metoder. Som en del i kampanjen har myndigheterna bland annat vidtagit åtgärder för att förhindra vad de kallar jihad-migration över Kinas sydvästra gräns.

Myndigheterna skyller de flesta terrorattackerna på en skugglik organisation som kallas Östturkestans islamiska rörelse. Det mesta pekar på att det är lika lite en välorganiserad ”rörelse” som den Islamiska staten är en funktionell ”stat” och Al-Qaeda ett sammanhållet ”nätverk”.

Liksom på andra sidan Stilla Havet har terrorattackerna i Paris gjort sig påmind i den kinesiska politiken.

Liksom politiska ledare över hela världen, uttalade Xi Jinping sitt stöd för Frankrike och fördömde de ”barbariska” handlingarna:

Detta är en traumatisk tid för det franska folket och som företrädare för den kinesiska regeringen och det kinesiska folket, liksom å egna vägar, fördömer jag denna barbariska handling i de starkaste möjliga ordalag, uttrycker jag min djupa sorg för offren och framför mitt uppriktiga deltagande med de skadade och de familjer som har berövats medlemmar… Kina har varit konsekvent i sitt motstånd till alla former av terrorism och sin beredskap att arbeta med Frankrike och det internationella samfundet för att stärka säkerhetssamarbete och för att bekämpa terrorism tillsammans, så att vi kan skydda människoliv i alla länder.

Orden har följts av handling. Efter en terroristattack mot en kolgruva som dödade 18 personer, uppger kinesisk press att 28 medlemmar av en ”våldsam terroristgrupp under direkta order från en utländska extremistgrupp” ha skjutits ihjäl av kinesiska säkerhetsstyrkor. I en artikel uppges det att polisens specialstyrkor använde en eldkastare för att tvinga ut terrorister ur en grotta och att de tio terroristerna sedan ”tillintetgjordes”.

Från Xinjiang rapporteras vidare att internetanvändare som använt VPN eller WhatsApp via sina mobiltelefoner har fått sin trafik avbruten och har uppmanats att kontakta lokala polismyndigheter för att reaktivera den.

Liksom Hillary Clinton i sin reaktion efter attacken i Paris, lade den kinesiska ministern för offentlig säkerhet Guo Shangkun vikt på ökad datainsamling och mer informationsarbete i kriget mot terrorismen. Guo sade att detta ska göra det möjligt att ”krossa våldsam terrorism innan den uppstår” genom ”exakta tillslag och ökad kapacitet vad gäller tidiga varningar, försiktighets- och förebyggande åtgärder”.

Trots betydande skillnader vad gäller både politiska och juridiska system är det tydligt att det finns en samstämmighet både vad gäller retorik och vad som anses vara lämpliga åtgärder i det globala kriget mot terrorism.

Men formen för den granskning som FN:s kommitté mot tortyr genomför leder till ett fokus på de kinesiska rättsövergrepp som frångår internationella normer. Detta fokus reproduceras delvis av människorättsorganisationerna som i sina rapporter ger bilden av en positiv utveckling mot det normalt accepterade som ännu inte har gått långt nog.

Det är inget fel med en sådan framställning och kritiken mot det kinesiska rättsystemet är helt klart befogad. Men när det gäller tortyr och relaterade rättsövergrepp måste en förklaringsmodell som bygger på att det är en effekt av ett ”onormalt” kinesiskt rättssystem kompletteras med iakttagelsen att Kina blir alltmer ”normalt” i sitt krig mot terrorismen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Bortom fixeringen vid Xi Jinping – här är Kinas sju mäktigaste män

I både kinesisk och västerländsk press har Kinas president och kommunistpartiets ordförande Xi Jinping fått mycket uppmärksamhet sedan han tog över makten för snart tre år sedan.

Hans ledarskap beskrivs som ett brott med den kollektiva ledarskapsstil som kännetecknat kommunistpartiet under de senaste tjugo åren. Det sägs att Xi Jinping styr med en fastare hand och med dövare öron, han jämförs med reformfadern Deng Xiaoping snarare än med de direkta föregångarna Hu Jintao och Jiang Zemin. Det finns till och med de som skvallrar om att det skulle vara Mao Zedongs spöke som går igen.

Varje deprimerande nyhet tas som ett tecken på hur politiken i Kina utvecklats som ett resultat av Xi Jinpings maktfullkomlighet och diktatoriska stil. Det pratas om personkult av maoistiska mått, kultur som ska sättas i partiets tjänst, censur på internet, aggressiv utrikespolitik och repressiva åtgärder på universitetscampus.

Men även om denna bild stämmer, bör vi fråga oss till vilken grad detta är en ny utveckling under Xi Jinping.

Kulturpolitiken, till exempel, fortsätter vidare i samma riktning som Hu Jintao lade ut under ett partimöte på temat ”den socialistiska kulturens utveckling” – redan 2011. Då lades en rad principer fram om hur kulturen skulle ”vägledas” av partiet, man gick exempelvis in på hur kontrollen över internet skulle skärpas.

Den senaste tidens trakasserier av så kallade weiquan-advokater – jurister som försöker använda kinesiska lagar för att främja medborgares rättigheter gentemot partistaten – är tragiska men inte nya. Även här följer man en utveckling som påbörjades före Xi.

Om vi granskar saken närmare är det endast på två punkter som Xi Jinpings ledarskap framträder som radikalt annorlunda i jämförelse med föregångarna Hu och Jiangs. Dels omfattningen av den pågående antikorruptionskampanjen och dels hur Xi Jinping framställs i media.

Kampen mot korruption har visserligen varit på agendan tidigare. Under Hu Jintao avslöjades stora korruptionshärvor, som i fallet med Shanghais partisekreterare Chen Liangyu eller Chongqings partisekreterare Bo Xilai. Men den ihållande kampanjen under Xi Jinping är av en helt annan omfattning.

Det verkar rimligt att anta att Xi Jinpings kamp mot det egna partiet har ökat de inneboende motsättningarna. En starkt bidragande faktor – och ett möjligt motiv till korruptionsbekämpningen – är den ekonomiska omställning som den allt lägre tillväxten tvingar fram.

Ekonomiska reformer slår hårt mot särintressen inom partistatens byråkrati. Det är ingen slump att den statsägda oljeindustrin har blivit partiets disciplininspektions främsta mål samtidigt som där genomförs strukturella reformer.

På den andra punkten, hur media framställer Xi Jinpings, blir analysen närmast tautologisk. Pressen rapporterar att Xi Jinping måste vara en stark ledare eftersom pressen rapporterar så mycket om honom.

Det stämmer att kinesiska medier har varit mer fixerade vid Xi Jinpings person än Hu Jintaos. Men om vi minns Hus allt annat än karismatiska personlighet, hur kan vi klandra dem? Xi Dada och hans skönsjungande general till hustru är onekligen mer spännande. Vi ser dessutom hur ny kinesisk propaganda anammar amerikanska berättartekniker. Fixeringen vid presidentens person och landets First Lady kan till viss del förklaras med detta.

I vilket fall är vi milslångt från den personkult som bygges upp kring Mao Zedong och som nådde sin höjdpunkt under Kulturrevolutionen. Kinesiska tidningar har inte idolporträtt av Xi Jinping på förstasidan och inte heller ett dagligt Xi-citat. Det utförs inga danser till Xis ära och det råder inget frenetiskt samlande av broscher och medaljonger med presidentens nuna. Inte heller råkar man i trubbel om man råkar använda en tidning med ett foto av Ordförande Xi när man ska elda i brasan.

Poängen är inte att ingenting händer i den kinesiska politiken . Det stämmer att vi har sett en oroväckande utveckling under de senaste åren. Men det är tveksamt om vi kan ge Xi Jinping hela skulden för dessa.

Om vi istället släpper personfixeringen och ser till hur partiets absoluta toppskikt arbetat sedan maktskiftet för tre år sedan, då framträder en helt annan bild.

Kommunistpartiets – och därför också den kinesiska statens – mäktigaste politiska organ är politbyråns ständiga utskott.

Utskottet utgörs av sju män. Här råder inget brott med tidigare ledarskap; utskottets ledamöter har alltid varit män. Att partiet drog ned på antalet ledamöter från nio till sju i samband med maktskiftet nämns ibland som ett bevis för att Xi Jinpings makt ökar relativt, men under Jiang Zemin bestod utskottet också av sex till sju ledamöter.

De sju som sitter i utskottet är, förutom Xi Jinping, premiärminister Li Keqiang, disciplininspektionens Wang Qishan, propagandachefen Liu Yunshan, ekonomen Zhang Gaoli, Yu Zhengsheng och Zhang Dejiang.

För att ge våra läsare en bättre inblick i vilka dessa sju män är har VFL satt ihop ett interaktivt nätverksdiagram som visar deras väg till makten genom att kartlägga vilka positioner de har haft och har idag.

psc-network-thumb
Klicka på bilden för att komma till VFL:s interaktiva nätverksdiagram. Där går det att se närmare de olika vägar som de sju har tagit för att komma till makten.

Att Xi Jinping spenderade tid som utsänd ungdom, då han levde och arbetade i en folkkommun på landsbygden, lyfts ofta fram som något som skulle ha en inverkan på hans ledarskap. Vårt diagram visar att det är en erfarenhet han delar med fem av sina sju kollegor. Yu Zhengsheng undkom detta öde eftersom han studerade missilkonstruktion för militären och Zhang Gaoli var bondeson.

Diagrammet visar hur de sju ledamöternas erfarenheter kompletterar varandra. Liu Yunshan har exempelvis arbetat större delen av sitt liv med propaganda. Zhang Gaolis tidiga karriär var inom den statliga oljeindustrin (han sitter nu som vice ordförande i den grupp som ska leda arbetet mot utsläpp och klimatpåverkan). Premiärminister Li Keqiang liknar en amerikansk politiker i det att han påbörjade sin politiska karriär medan han studerade juridik och ekonomi vid Pekings universitet.

På samma sätt kompletterar männens karriärer varandra geografiskt. De sju kommer ursprungligen från sex olika provinser från sydöst till nordost och tillsammans har de levt och arbetat i arton av Kinas tjugotre provinser.

De har givetvis tillbringat en stor del av sina karriärer i Beijing, men även andra platser sticker ut som särskilt viktiga. Tre av de sju har suttit i Guangdongprovinsens partikommitté. Zhang Gaoli har suttit som partisekreterare i Shenzhen och koordinerat det ekonomiska arbetet i industristäderna längs Pärlfloden.

Zhang Dejiang påbörjade sin karriär på gränsen till Nordkorea och är den enda av de sju som studerat utomlands; mellan 1978 och 1980 läste han vid Kim Il Sungs universitet i Pyongyang.

Bara Wang Qishan och Zhang Gaoli har betydande erfarenheter från näringslivet. Zhang Gaoli från sina år inom oljebolaget Sinopec Corp och Wang Qishan från den statligt styrda banksektorn.

En sammantagen titt på de sju ledamöternas karriärer visar att en dryg tredjedel av de positioner de har haft har varit inom partiet, att jämföra med tjugofem procent inom statliga organ. Senare i karriären har de fått ansvar för de inflytelserika ledargrupper som koordinerar det politiska arbetet på nationell nivå.

Som statsvetaren Alice Miller har påvisat är det en hel del som pekar på att det kollektiva ledarskapet fortsätter att vara betydelsefullt under Xi Jinping. Något som styrker detta är de fortsatt viktiga ”ledande smågrupperna” (领导小组) som har det yttersta ansvaret inom olika nyckelområden.

Dessa ledargrupper har inte bara fortsatt inneha en viktig roll under Xi Jinping, de verkar rentav ha fått ökat inflytande. Nya ledargrupper har bildats med ansvar för nationell säkerhet, internet, ökat reformarbete och den så kallade enhetsfronten.

Xi Jinping är ordförande i sex av tolv ledande smågrupper, vilket är jämförbart med Hu Jintao som satt som ordförande i fyra av tio grupper under sin tid vid makten. Övriga grupper leds uteslutande av andra ledamöter i politbyråns ständiga utskott.

Långt ifrån att vara några demokratiska institutioner, visar dessa ledargrupper tvärtom hur det ständiga utskottet fortsätter att monopolisera makten. Men att Xi Jinping utökat snarare än inskränkt gruppernas inflytande tyder på att Kina inte styrs av en envåldshärskare. Istället är makten delad mellan männen i de sjus gäng.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

Kinas ekonomi på ostadig grund

I ett tal 1980, använde den försiktige reformförespråkaren Chen Yun en liknelse som kom att bli berömd. Han var av meningen att liberaliseringen av planekonomin måste ske gradvis – att det var nödvändigt att ”testa stenarna när man korsar floden.”

Men om vi ser tillbaka på Kinas reformer av finanssystemet de senaste åren verkar det som att stenarna inte har legat särskilt stabilt.

De senaste fem dagarna har världen sett på med oro medan Shanghaibörsen fallit med 23 procent, till sin lägsta notering på åtta månader.

På torsdageftermiddagen ledde spekulationer – som gjorde gällande att turbulensen i Kina skulle få den amerikanska centralbanken att vänta med sin förväntade höjning av styrräntan – till att Shanghaibörsen återhämtade sig något. Den är nu tillbaka på nivåer jämförbara med början av året.

Shanghai Composite Index (27/08/2014 till 27/08/2015). Källa: MarketWatch

Sedan slutet av 2014 har en enorm bubbla blåsts upp på den kinesiska aktiemarknaden, en bubbla som sprack när börsen föll kraftigt i mitten av juni. Enbart massiva stödköp av aktier från statsägda China Securities Finance Corp, i kombination med säljförbud och köptvång, lyckades dämpa fallet.

Men när man började lätta på restriktionerna igen i mitten av augusti påbörjades det senaste fallet, den skarpaste nedgången sedan 1996.

Att läget nu är så dåligt att det kan få USA:s centralbank att lägga om strategin är alltså det som spekulanterna tar som ett gott tecken. ”Från och med idag är jag inte längre pessimistisk,” säger en marknadsstrateg i en kommentar till Reuters.

Men i ett vidare perspektiv frågar sig Bloombergs Peter Coy om nästa recession kommer att vara ”Made in China”?

Harvardekonomen Kenneth Rogoff tror det. Han tillägger att när krisen väl kommer så kommer det att gå undan: ”In economics, things take longer to happen than you think they will, and then they happen faster than you thought they could.”

Både börskraschen och de djupare farhågorna gällande Kinas ekonomi har sina rötter i frågan om skuld. Och för att reda ut skuldproblematiken får vi gå tillbaka ända till finanskrisen 2008.

Som två ekonomer på bloggen TripleCrisis har visat kan dagens problem spåras till den kinesiska regeringens svar på den globala finanskrisen. Historiska stimulansåtgärder och finansiell avreglering ledde till ökad skuldsättning. Enligt en rapport tredubblade Kina sin totala skuldsättning mellan 2007 och 2014, den uppgick förra året till 282 procent av BNP.

Det började alltså i sviterna av finanskrisen 2008, när det kinesiska statsrådet godkände ett program som skulle injicera 4 biljoner yuan – eller dryga tolv procent av landets BNP – i ekonomin.

I skarp kontrast till de långsiktiga ambitionerna om en konsumentdriven ekonomi, uppmuntrade stimulanspaketet till ännu mer överkapacitet i den kinesiska industrin och till nya investeringar i infrastruktur och fastigheter.

Provinsiella och lokala myndigheter tog lån för att finansiera investeringar på den kraftigt växande fastighetsmarknaden. Visuellt imponerande spökstäder byggdes med lånade pengar under antagandet att efterfrågan skulle fortsätta att växa.

Eftersom restriktioner gjorde det svårt för lokala myndigheter att låna direkt från de statligt ägda bankerna växte det som brukar refereras till som skuggbankssektorn, det vill säga institutioner som står utanför banksystemet (och dess kontroll) men utför liknande verksamheter. Dessa tillhandahöll så kallade wealth management products som erbjöd ökad avkastning för investerare och finansierade ytterligare utbyggnad av infrastrukturen och nya fastighetsprojekt.

Enligt en bedömning går nästan hälften av den kinesiska skuldsättningen att koppla till den kraftigt växande fastighetsmarknaden.

Men i slutet av 2014 började bostadspriserna i kinesiska städer att sjunka. En utveckling som premiärminister Li Keqiang försäkrade var ”normal”  men som skapar verkliga problem även för sektorer som är beroende av fastighetsbyggande, till exempel stålindustrin. Trots att den nedåtgående tendensen verkar ha avtagit något, byggdes det under första halvan av året mindre än tidigare.

Samtidigt som vinsterna på fastighetsmarknaden avtog vände sig alltså investerare i allt högre grad till aktiemarknaden. Från juli 2014 fram till den 12 juni steg de kinesiska aktiernas värde med 150 procent och investeringar i aktier uppmuntrades i statlig media.

Hittills har den den kinesiska börskraschen framför allt slagit mot Kinas allra rikaste, då den kinesiska aktiemarknaden är relativt liten och aktier utgör mindre än 15 procent av hushållens sparande.

Men den vanliga kinesens utsatthet för börsens upp- och nedgång kommer snart att bli större. I slutet av förra veckan genomdrev det kinesiska statsrådet ett påskyndat beslut som med omedelbar verkan öppnar upp för att upp till 30 procent av lokala pensionsfonder ska kunna investeras i aktier.

Börskraschen har redan skapat rubriker världen över, men den ger inte ens en försmak av vad som kan hända i Kina och världen när skulder som delvis redan bedöms som ”ohållbara” kombineras med sjunkande fastighetspriser, avtagande tillväxt och fortsatt låg efterfrågan världen över.

Stenarna ligger ostadigare än på länge.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

 

The “Great Cannon” and China’s information arsenal

The following article was originally posted at The Pearl of Lao-tzu.

While classic censorship continues to be a vital part of the PRC information control repertoire, its relative importance is decreasing as the techniques deployed by the regime become increasingly sophisticated.

We have seen the rise of a new approach to internet management since the Hu Jintao administration’s Sixth Plenum in 2011. This new regime focuses on ”control and management” rather than outright suppression of independent voices.

Over the last few years, a ”soft” censorship had developed that allows criticism but silence collective expression and the formation of independent public opinon. The strength of this approach to information management lies in its subtlety; the spread and impact of a certain message is controlled without the need of direct censorship.

If my interpretation is correct, the management of the release and spread of Chai Jing’s Under the Dome was an impressive example of this new approach to information management.

The viral documentary was promoted by the official press and within a few days the video had 200 million hits. The Ministry of Science and Technology profited from the heightened public interest when it announced a five year air pollution control project and in a widely publicized speech Premier Li Keqiang told the National People’s Congress: “Environmental pollution is a blight on people’s quality of life and a trouble that weighs on their hearts … We must fight it with all our might.”

However, Chai Jing’s documentary was soon shut down and further ”hype” of the topic was discouraged. This left many observers perplexed, but I would argue that their failure to understand the situation is simply a result of them being unable to think beyond the dichotomy of liberalization-censorship or civil society-state.

”Under the Dome” was actually a perfect example of how the Chinese information regime made use of a legitimate voice from civil society (民间) to advance its own environmental reform agenda; the ”answers” that are suggested in Chai Jing’s documentary are almost identical to the government’s. At the same time, independent, public debate on the matter was limited.

Chai Jing’s case can be compared to how U.S. Democrats and French Socialists tried to exploit the enormous success of Thomas Piketty’s Capital in the Twenty-First Century to legitimate their politics in contrast to those of their opponents to the right, while completely avoiding any serious debate on inequality.

The overall approach of the new Chinese internet regime is thus one of guidance and containment rather than suppression, but it does not mean that brute force is not employed when necessary. One example is the ”seven baselines” for a clean Internet that were adopted at the China Internet Conference in August 2013 and followed by a campaign against influential and critical celebrities on China’s Weibo, the so-called ”Big V:s”.

Now it seems that the information control forces of the PRC have a new weapon in their arsenal: the ”Great Cannon” that was used for an attack on GitHub and GreatFire.org.

A recent research report suggests that the attack did not make use of the Great Firewall, as was initially assumed, but was carried out ”by a separate offensive system, with different capabilities and design, that [the authors of the article] term the “Great Cannon.”

The authors explain how this independent device hijacks traffic from individual IP addresses and is capable of arbitrarily replacing unencrypted content.

While the attack on GitHub was a simple DoS attack, the ”Great Cannon” potentially has the far more important capability to ”exploit by IP address”

A technically simple change in the Great Cannon’s configuration, switching to operating on traffic from a specific IP address rather than to a specific address, would allow its operator to deliver malware to targeted individuals who communicates with any Chinese server not employing cryptographic protections.  The GC operator first needs to discover the target’s IP address and identify a suitable exploit.  The operator then tasks the GC to intercept traffic from the target’s IP address, and replace certain responses with malicious content.  If the target ever made a single request to a server inside China not employing encryption (e.g., Baidu’s ad network), the GC could deliver a malicious payload to the target.  A target might not necessarily realize that their computer was communicating with a Chinese server, as a non-Chinese website located outside China could (for example) serve ads ultimately sourced from Chinese servers.

It should be clear to all that the Chinese information regime is evolving. To make sense of this evolution, the analysis and the terminology must evolve as well.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

Bo Xilai, Zhou Yongkang and the factional threat

Följande inlägg publicerades ursprungligen på  bloggen The Pearl of Lao-tzu

The spectacular Bo Xilai case appears today as a prequel to the unprecedented campaign to curb corruption under Xi Jinping.

The scandal surrounding Bo, the former Party Secretary of Chongqing, unfolded gradually over the course of two years. It became public on 6 February 2012, when Chongqing Police Chief Wang Lijun fled the city and sought brief refuge at the U.S. Consulate in Chengdu, where he presented the staff with details regarding the murder of British citizen Neil Heywood, implicating Bo Xilai.

Six months later, Gu Kailai, an influential businesswoman married to Bo Xilai, was handed a suspended death sentence after having been found guilty of murdering Heywood through cyanide poisoning.

Shortly thereafter Wang Lijun himself was sentenced to 15 years in prison (and deprivation of his political rights) for power abuse, bribe taking, defection and ”bending the law for selfish ends.”

Following a protracted process Bo Xilai was finally put to trial in the fall of 2013. After finding him guilty on charges of corruption, taking bribes and abuse of power, the Intermediate People’s Court in Jinan sentenced Bo to life imprisonment.

While not unique, the Bo Xilai affair was highly significant. Not only because of the high standing Bo enjoyed within the CCP, but also due to the fact that the scandal took even the most experienced of specialists by complete surprise.

Up until Wang Linjun’s revelations, foreign diplomats and businessmen were competing to visit the rapidly developing metropolis of Chongqing and meet with its charismatic leader. Amongst the politicians, business leaders and diplomats coming from all over the world one can note, for example, the visit by Henry Kissinger, who attended a mass meeting as the special guest of Bo Xilai.

Bo’s Chongqing model – a policy of leaning to the left politically and socially, while encouraging foreign investment and economic development – enjoyed powerful support within the CCP as an alternative to general liberalization programmes promoted in places like Guangdong.

In October 2011, for example, the front page of the People’s Daily praised Chongqing for its achievements in constructing a socialist culture. Chinese top leaders – such as former Politburo Standing Committee member Wu Bangguo, the current Vice President of China Li Yuanchao, and Xi Jinping – payed visit to an exhibition in Chongqing dedicated to the campaign against organized crime led by Bo Xilai and Wang Lijun.

Zhou Yongkang, who was in charge of China’s law enforcement as head of the Political and Legal Affairs Commission, was among the first party leaders to visit the city. Like so many other high officials, he was reportedly full of praise for the Chongqing model, suggesting that its recipe for reform ”should be emulated by all other places in China.”

This did not happen. Instead the Chongqing model was dismantled while Bo Xilai’s associates were either purged or converted to the new line.

Under the brief leadership of Zhang Dejiang, now the third ranking member of the Politburo’s Standing committee, the western metropolis was cleansed of Bo’s influence. In November 2012, Zhang felt confident enough to state that ”the Chongqing model does not exist.”

How could the Chongqing model go from being promoted on the first page of the People’s Daily to having its existence negated by one of the top-ranking official in China in just one year? Corruption and power abuse probably played a role, but the rapid reversal seems hard to explain without acknowledging the existence of strong, disparate interests within the party, what is usually referred to as ”factionalism” by China watchers.

As Alice Miller wrote recently, there are numerous examples of factionalism playing a decisive role in party politics since the founding of the CCP. In August 1959, for example, alleged members of an ”anti-party clique” were purged. They were accused of having pursued a ”right opportunist line” under the leadership of People’s Liberation Army Marshal Peng Dehuai and former CCP General Secretary Zhang Wentian. A couple of years later, Xi Zhongxun, father of Xi Jinping, was purged as a leading member of another anti-party clique.

Factionalism, as well as the purging of members of alleged cliques, surged during the Cultural Revolution (1966-1976). The movement started in May 1966 with the purge of one gang of four, the PengLuoLuYang ”anti-party clique”, and ended in October 1976 with the purge of another, the ”counterrevolutionary clique” of Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan and Wang Hongwen.

Immediately following the Cultural Revolution, the party made it its top priority to punish factional leaders. Core members of regional ”gangs of four” were dismissed from the party and sometimes criminally charged as responsible for ”beating, smashing and looting.” At the same time those who had earlier been persecuted as members of various ”counterrevolutionary cliques” were rehabilitated and put into work.

As Miller points out, references to factions largely disappeared from official discourse in the Reform Era:

Hu Yaobang’s demotion as party general secretary in January 1987, for example, was not accompanied by charges that he had formed a faction. Nor was Zhao Ziyang’s dismissal as party chief in the midst of the 1989 Tiananmen crisis, Beijing party secretary Chen Xitong’s in 1995, or Shanghai party boss Chen Liangyu’s in 2006.

To be sure, networks and groups with coinciding interests never disappeared from party politics, but these groups were not recognized as factions within the official discourse.

Today, however, in the aftermath of the Bo Xilai affair, the rhetorics used to denounce the Cultural Revolution seem to have made a comeback to explain the corruption, misconduct and power abuse that plagues the party today.

In the case of Bo Xilai, former Premier Wen Jiabao was one of the first officials to publicly suggest a link to the past. A month after the Wang Lijun incident, at a press conference in connection to the National People’s Congress in March 2012, the Premier warned that the Cultural Revolution was not necessarily gone forever:

Although our party has made resolutions on a number of historical issues, after the implementation of reform and opening up, the mistakes of the Cultural Revolution and feudalism have not been completely eliminated.

As the economy developed, it has caused unfair distribution, the loss of credibility, corruption and other issues. I know that to solve these problems, it’s necessary to not only enter into economic reform but also political reform, especially reform of the Party and the state’s leadership system.

Reform has reached a critical stage. Without the success of political reform, economic reforms cannot be carried out. The results that we have achieved may be lost. A historical tragedy like the Cultural Revolution may occur again. Each party member and cadre should feel a sense of urgency.

This ”sense of urgency” (not to say crisis) that Wen Jiabao felt was appropriate seems to have become one of the main characteristics of the Xi Jinping administration. Not only have long-time specialists of Chinese politics come to reevaluate the stability of party rule, the CCP seems to be thinking along the same lines.

Wang Qishan –  the ”devil” in charge of the Central Commission for Discipline Inspection – has ominously recommended Alexis de Tocqueville’s The Old Regime and the Revolution (1856) to Chinese officials. In this classic work, the author argues that when a regime tries to reform itself to meet the demands of certain social groups this leads to a redistribution of power that might actually increase the risk of revolution. The implications for the Communist party are clear, its success in improving social and economical conditions may actually weaken the strength of its rule.

In this state of increasing anxiety, it is no wonder that the references to the Dark Ages of the People’s Republic of China, the ”ten years of domestic turmoil,” have become increasingly frequent.

Late last year, party officials attending a meeting preceded over by Xi Jinping were told that ”organizing cliques within the party to run personal businesses” was ”absolutely not tolerated.”

In January this was followed up by an article in Xinhua revealing the existence of three ”cliques”: the ”Shanxi clique”, the ”Secretary clique” and the ”Petroleum clique”. The ”Petroleum clique” consists of officials in the oil industry, where Zhou Yongkang started his career and eventually became the CEO of China’s biggest oil company. Xinhua also stated that when corrupt senior officials are taken down, ”gangs of officials with countless collusive interests” are revealed.

A few days later a commentary in the People’s Daily further clarified the connection between corruption and factionalism:

Some cliques of officials are in essence parasitic relationships of transferring interests, and turning public power into private goods,” the commentary said. “The violations of laws and discipline are shocking, and the repercussions threaten to bring ruin to the country and its people

While these commentaries only referred to Zhou Yongkang indirectly, a white paper released by the Supreme People’s Court in March is much clearer. In the report, the names of Zhou Yongkang and Bo Xilai appear together. The two of them are accused of having collaborated with ”other people” to ”trample on the rule of law, sabotage the unity of the party and engage in non-organizational political activities.”

While the term ”non-organizational political activities” (非组织政治活动) is new in itself, it is strongly reminiscent of post-Cultural Revolution calls to end factional and informal politics.

In an interview with Beijing Youth Daily, Zhang Deshui from Peking University went as far as to say that the report from the Supreme People’s Court implied that the accused had “done something like the Gang of Four” when they ”created small interest groups, attempted to gain power and influenced the political attitudes of the public.”

Everything suggests that Alice Miller is right when she concludes that the factional competition of today is less about the ”all-out free-for-all power struggle” of the Cultural Revolution and more about ”an interest-driven competition that plays out within the increasingly institutionalized structures and processes according to broadly accepted norms and codes.”

However, the returning references to factionalism in official channels reveal that, while the way factionalism is used might not be theoretically appropriate, the concept is well-suited to a political discourse that carries with it a warning of imminent crisis.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Bokrecension: Pionjär och veteran – 50 år med Kina

Det finns en spänning som gång på gång gör sig påmind under läsningen av Göran Leijonhufvuds omfångsrika Pionjär och veteran – 50 år med Kina. Det är en spänning mellan det personliga, självbiografiska berättandet och skildringen av den kinesiska historien i breda drag.

Själv kom Leijonhufvud för första gången till Kina med en studieresa från Utrikespolitiska Föreningen vid Stockholms Universitet. Den åttonde juni 1966 anlände 29 svenska studenter till Beijing, där Kulturrevolutionen nyss hade dragit igång.

Då han var en av mycket få utländska observatörer på plats, är Leijonhufvuds iakttagelser värdefulla för den som vill förstå denna turbulenta tid. Det framgår tydligt att inte bara de svenska besökarna var förvirrade, kineserna förstod inte heller riktigt vad som pågick.

Överallt sjöng man Östern är röd – en hymn till Mao Zedongs och Kommunistpartiets ära – och på gatorna rörde sig processioner med trumslagande studenter. Tydligen skulle man även kritisera den intellektuelle Deng Tuo som gått från att vara Folkets dagblads chefsredaktör till kommunistpartiets värste förrädare.

För att göra så pass omtumlande skeenden begripliga för läsaren växlar Leijonhufvud mellan att återge sina egna erfarenheter och att ge övergripande förklaringar. I det senare fallet förlitar han sig till stor del på forskning. Att Leijonhufvud håller sig uppdaterad på detta område framgår av källförteckningen som innehåller många intressanta, nyligen publicerade verk.

Med källförteckning och register är Göran Leijonhufvuds bok närmare niohundra sidor lång, men det är inte så konstigt med tanke på dess ambitiösa omfång.

Boken innehåller personliga skildringar från vardagen i Beijing och Hongkong under femtio år samt unika vittnesmål från en som var på plats under Kulturrevolutionen, under Nixons historiska besök till Kina, under Deng Xiaopings reformer, under studentrörelsen 1989 och under förberedelserna för OS i Beijing 2008.

Dessutom förses läsaren med sammanfattningar av övergripande historiska skeenden som sträcker sig från slutet av 1800-talet till idag. Detta kontrasteras med hjälp ett synnerligen lyckat grepp där Leijonhufvud under rubriken ”Tidslinjer” ger rum åt mindre berättelser, han låter historien om en familj, om ett bostadskvarter, om en mönsterby eller om cyklarna i Beijing komma fram.

Det rör sig alltså om väldigt olika typer av berättande. I bästa fall berikar den skarpa analysen från historikern Leijonhufvud de unika iakttagelserna från ögonvittnet Göran.

Så är till exempel fallet i det fascinerande kapitlet om den roll som väggtidningarna har spelat för protesterna i Kina. Här blandas vetenskaplig analys, historisk bakgrund och unika fallstudier perfekt.

Spänningen mellan historikerns arbetssätt och memoarförfattarens ger alltså upphov till synergieffekter som hjälper läsaren att bättre förstå de femtio år som skildras. Dessvärre finns där även en baksida.

Självbiografins stora förtjänst är att den utmanar vår välordnade syn på den kinesiska historien. Vi är vana vid att höra att Kulturrevolutionen, efter Maos död 1976, avlöstes av den liberala reformeran som i sin tur tog slut på Himmelska Fridens torg 1989 och därefter följde dagens teknokratiska regim som försöker balansera ekonomiska reformer och de åtgärder som krävs för att lugna ett samhälle som störtat ned i ideologisk kris.

En berättelse som spänner över femtio år – en tidsperiod som har valts ut av den enkla anledning att den råkar motsvara Leijonhufvuds personliga erfarenheter av Kina – låter läsaren uppfatta samband och brytpunkter som inte nödvändigtvis sammanfaller med den ovanstående mallen över den kinesiska historien. Därför är det synd när Leijonhufvud på några ställen låter alldeles för schematiska förklaringar ta över.

Exempelvis lämnas läsaren föga övertygad av beskrivningen av ett kinesiskt samhälle präglat av en hierarkisk och auktoritär huvudriktning i form av konfucianismen som ibland kan utmanas av ”jämlika och öppna ideal som går tillbaka till Mencius”.

Denna dialektiska modell skiljer på ett artificiellt vis två mycket närliggande idétraditioner och ignorerar historiska variationer över drygt tvåtusen år. Mest påminner denna förklaring om Mao Zedongs idé om den politiska konflikten mellan konfucianism och legalism.

Den historiska förståelsen påverkar inte bara skildringen av det kinesiska samhället, utan även författarens inställning till sitt yngre jag.

Boken är uppdelad i två delar: ”Maoisten” och ”Postmaoisten”. Den första delen omfattar författarens första möte med Kina och tiden som korrespondent i Beijing under Kulturrevolutionen. Den andra börjar med åttiotalets ”brytningstid” och fortsätter med skildringar av det kinesiska samhället idag.

Leijonhufvud är alltför ärlig och seriös i nedtecknandet av sin levnadshistoria för att falla för frestelsen att beskriva sitt yngre jag som enbart naiv och förledd. Istället beskriver han en kritisk, reflekterande ung journalist som anstränger sig för att försöka förstå och återge den politiska och sociala verkligheten i Kina.

Han förklarar också hur denna unga journalist – och betydande delar av det svenska samhället – kom att sympatisera med det kinesiska kommunistpartiet och det kinesiska folket. Leijonhufvuds personliga intresse för Kina härstammade till stor del ur ett engagemang för tredje världen och för kampen mot kolonialmakter och imperialism.

Hedervärt kan tyckas, men ändå känner Leijonhufvud att han måste ta avstånd från sitt yngre jag genom den där stämpeln: ”Maoist”.

Trots att han inte var med i något politiskt parti, trots att han bara var på några enstaka demonstrationer mot kriget i Vietnam, trots att pappan var bankdirektör och trots att de mest hårdföra kommunisterna nog skulle ha kallat honom ”borgerlig individualist”, beskriver Leijonhufvud en politisk och intellektuell resa (parallell med den kinesiska politikens), från entusiastisk ”skrivbordsmaoist” under sjuttiotalet till ”kritisk observatör” idag.

Men vad innebar det egentligen att vara maoist i ett Sverige där kronprinsen Carl Gustaf uppgav att Mao Zedong var idolen? Kan inte sympatierna för den asiatiska socialismen förstås när USA, som Leijonhufvud skriver år 2014, ”terrorbombade” Vietnam?

Under sjuttiotalet var Göran Leijonhufvud utan tvekan en av Sveriges kunnigaste Kinaobservatörer, om hans sympatier för den politiska ledningen berodde på naivitet, vem var i så fall inte naiv?

Jag kan inte komma ifrån känslan att Göran Leijonhufvud undviker en mycket viktig fråga när han stämplar sitt yngre jag som maoist. I synnerhet då han idag titulerar sig som postmaoist.

Genom att beskriva sig själv som en tillnyktrad maoist, sätter författaren upp en gräns mellan den självkritiska analysen av det egna politiska tänkandet under sjuttiotalet och dess fortsättning fram till idag.

Denna invändning är inte obetydlig, men den förtar inte på något sätt det mycket positiva helhetsintrycket.

Pionjär och veteran kan läsas som en engagerande introduktion till Folkrepubliken Kinas historia, som en samling fascinerande berättelser från det kinesiska samhället eller som en personlig krönika över livet som korrespondent i Kina. Att boken dessutom är full av unika iakttagelser och kunskaper från historiska händelser gör läsningen mycket givande även för den mer initierade läsaren.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

“Wo shi Chali” – yttrandefriheten inte hotad utan överspelad

Kinesiska internetanvändare reagerade snabbt efter onsdagens attack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, då tolv personer dödades. Bland offren fanns tidningens chefredaktör och flera av dess tecknare.

Både på Twitter och den kinesiska motsvarigheten, Weibo, har många kineser uttryckt sina sympatier. Det mest omtalade ämnet på Weibo under veckan var ”fransk tidning attackerad” (#法国杂志社遇袭#).

Taggen ”je suis Charlie” och den kinesiska översättningen ”wo shi Chali” (我是查理) har använts för att uttrycka stöd för den drabbade tidningen, men också för att sprida generaliserade budskap.

Reaktionerna i Kina har alltså också blivit politiska, även om den inte gett en lika stark symbolisk laddning som i Europa, där kraftiga reaktioner kommit från olika grupper över hela det politiska spektrumet.

Luz, en av de överlevande tecknarna på Charlie Hebdo, berättar i en intervju om varför han känner sig olustig över hur massakern kommit att approprieras av politiska krafter:

”Alla ögon är på oss, vi har blivit symboler, liksom våra teckningar. Humanité hade rubriken ”Det är friheten som man har mördat” ovanför en reproduktion av mitt omslag om Houllebecq som, även om det har viss substans, är en spydighet riktad mot Houllebecq. På våra axlar har man placerat en symbolisk börda som inte finns i våra teckningar och som är oss lite främmande. Jag räknar mig till dem som har svårt för detta.”

Luz är bekymrad över hur satirtecknare, efter publiceringen av Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten 2007, kommit att representerats antingen som ”vita riddare” eller ”trubbelmakare”. Luz tar alltså avstånd ifrån den politisk symbolismens svart-vita skildring av verkligheten.

Attacken har i Frankrike och i Västvärlden till stor del kommit att bli en symbol för nationell, regional eller rentav civilisatorisk solidaritet. Men den andra aspekten av denna berättelse, den som lyfts fram av Humanité i citatet ovan, är den som fått genomslag bland  de kinesiska internauterna: berättelsen om massakern som en attack mot yttrandefriheten.

Via sociala medier har karikatyrer och parafraser spridits på temat, liksom loggan från en minneshögtid som hölls i Taipei under fredagen.

I Beijing anordnade Foreign Correspondents Club of China på torsdagen en liknande manifestation till minnet av de mörade kollegorna på Charlie Hebdo.

Klubbens ordförande, Peter Ford, poängterar att manifestationen även handlade om pressfrihet. På detta sätt skiljer den sig, skriver Ford, från de officiella kinesiska reaktionerna som har ”undvikit tragedins pressfrihetsaspekt” och fokuserat på ”hotet från terrorismen”.

Journalister och kinesiska internetdissidenter har gemensamt att de gillar att upprepa hur viktig yttrandefriheten är för ett välfungerande, öppet och demokratiskt samhälle.

Samtidigt gör den ekonomiska och informationstekniska utvecklingen att denna frihet, en av det långa nittonhundratalets heliga kor, blir allt mer daterad.

När den traditionella pressen – och det offentliga samtalet – tvingas ut på internet, då innebär det även ett fundamentalt skifte av villkoren för dess existens. Bland de liberala värdena är det yttrandefriheten som påverkas mest av denna transformering. Den blir på en och samma gång självklar och irrelevant.

Internets utbredning i det politiskt auktoritära kinesiska samhället har inneburit en liberalisering av samtalet och en framgång för yttrandefriheten. Idag är yttrandefriheten en självklarhet även i Kina, med vissa förbehåll.

Kinesiska myndigheter har i princip övergivit tidigare totalitära ambitionerna att kontrollera det privata samtalet. De har även anpassat sig till det faktum att det i vår tid inte går att dra en skarp gräns mellan det privata samtalet och offentligheten på internet. I praktiken innebär detta att censuren i allt högre grad ersätts av informationskontroll. Subversiva, obscena och stötande budskap får vara kvar — så länge de inte når ut till alltför många.

Den kittlande känslan som den upphetsade cyberdissidenten får när hän publicerar en politiskt subversiv harang på sin blogg har mer att göra med rebellens självbild än med den verkliga risken för påföljder. Riskabelt blir det först om denna aspirerande dissident har tillräckligt många vänner för att läsarkretsens omfattning i sig ska skapa oro.

Den klassiska censuren på nätet är inte bara tekniskt komplicerad, den är inte politiskt åtråvärd. Istället satsar kinesiska myndigheter på selektiv repression riktad mot inflytelserika användare, som i kampanjen mot internetrykten och ”stora V:n”.

Kina är ett informationstekniskt välutvecklat samhälle, jämförbart med Europa eller USA. I det globala cyberrummet är det inte yttrandefriheten som är viktigast, det är makten att bli hörsammad.

Det är av denna anledning som attacken mot Charlie Hebdo inte kommer inte att få några direkta konsekvenser för yttrandefriheten (annat än om den skulle hjälpa Le Pens reaktionära Front National till valseger). Om det finns något hot mot det klassiska satirtecknandet har det inget att göra med yttrandefrihet, det är samma hot som för den traditionella pressen i stort: internet. Den typ av liberal modernitet som Charlie Hebdo representerar (tecknaren Luz jämför tidningen med ikonoklasten Jean-Marc Reiser) är utdöende och med den yttrandefriheten som vi tidigare har förstått den.

Charlie Hebdos mördade anställda är inte martyrer i en strid om yttrandefriheten, de är collateral damage i ett krig med många namn, vi kan kalla det ”kriget mot terrorismen”, ”kriget mot korsriddarna” eller ”kriget mot imperialismen”.

Som tecknaren Luz  så väl sammanfattar det: ”Detta fanzine har blivit en nationell och internationell symbol, men det var människor som dödades, inte yttrandefriheten!”

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Nyhetsåret 2014: Tigerjägaren Xi

Efter tio år med den robotliknande konsensuspresidenten Hu Jintao är det inte så konstigt att den internationella pressen reagerade med förtjusning när den betydligt mer karismatiske Xi Jinping tog över för två år sedan.

Det gav diverse Kinaskådare tillfälle att återvända till sin favoritsysselsättning: skvaller om partiledarskapet.

Under 2014 har en särskilt meningslös variant av denna spekulativa verksamhet varit populär, nämligen de återkommande debatterna om vem Xi Jinping egentligen är mera lik: Mao Zedong eller Deng Xiaoping?

Underhållande nog har den amerikanska pressen låtit väldigt lik den kinesiska propagandan. Istället för att förhålla sig kritiskt till den skönmålning av Xi Jinping som landets nya starkeman som tecknats upp av den kinesiska pressen, har medier runt om i världen basunerat ut samma budskap, om än i ett mera olycksbådande tonläge.

Vad Xi Jinping verkligen ska lyckas åstadkomma är dessvärre fortfarande ganska oklart. Så pass stor är ovissheten att en betydande andel av de forskningsanslag som staten beviljade under förra året gick till analyser av Xi Jinpings tal eller till forskning kring hans ”tänkande”.

Bra mycket mera sansat blev det när fokus flyttades till vad Xi Jinping faktiskt har gjort under sina två första år vid makten. Alice Miller skrev om den nye ledarens ledarskapsstil att den utgör ”en revidering av, inte ett radikalt brott från, ledarskapsarbetssystemet under Hu [Jintao]. Hus system var i sin tur en revidering av systemet under Jiang [Zemin].”

Men det finns ett område där Xi Jinping definitivt har utmärkt sig från sina företrädare: kampen mot korruption.

För även om Jiang Zemin och Hu Jintao båda genomförde liknande kampanjer när de tillträdde, är kampanjen under Xi Jinping på en helt annan skala. Så pass omfattande är den att vissa har gått så långt som att dödförklara den konsensuspolitik som har gällt inom partieliten i över tjugo år.

Strax efter det att Xi Jinping hade tagit över som kommunistpartiets generalsekreterare, lovade han att slå hårt mot korruptionen och att han skulle ge sig på både ”flugor och tigrar”, det vill säga: både lägre tjänstemän och inflytelserika beslutsfattare.

Enligt den kinesiska partipressen engagerar Xi Jinping sig väldigt aktivt i kampen mot korruptionen. Det uppges att han personligen beslutar om vilka sektorer eller instanser som ska beröras av de regelbundna inspektionsturerna.

Under 2014 genomförde kommunistpartiets kommission för disciplininspektion tre sådana turer. Den första fokuserade på Ministeriet för vetenskap och teknologi, China Grain Group och Universitetet Fudan. I den andra synade man FAW Group, Kinas akademi för vetenskap och Statens huvudkontor för sport. I den senaste turen inspekterades tretton statliga verk, offentliga institutioner och statsägda bolag.

Från slutet av 2012 fram till mitten av 2014 hade 182 000 partikadrer på olika nivåer kommit att utredas. Bara under de första nio månaderna av det gångna året åtalades 21 652 tjänstemän för korruption.

Det är inte bara partiapparaten och statliga myndigheter som har berörts av antikorruptionskampanjen, även inom Folkets befrielsearmé har det rensats bland leden.

Xu Caihou, pensionerad befälhavare inom armén och före detta ledamot i kommunistpartiets politbyrå, blev under sommaren utesluten ur partiet då han misstänktes för mutbrott och maktmissbruk. I och med att han förlorade sitt partimedlemskap förlorade Xu också sin straffimmunitet och förväntas ställas inför rätta.

Fallet Xu Caihou kom däremot snart att överskuggas av utredningen av partiäldsten Zhou Yongkang. Den senare var fram till sin pensionering för drygt två år sedan ordförande för Centralkommissionen för politik och rättsväsende.

Som ytterst ansvarig för det kinesiska rättsväsendet och som ledamot i politbyråns ständiga utskott, tillhörde Zhou Yongkang partiets absoluta toppskikt.

Redan under slutet av 2013 ryktades det att Zhou Yongkang skulle vara föremål för en internutredning, men det var inte förrän i juli förra året som det officiellt tillkännagavs att han misstänktes för ”allvarliga disciplinöverträdelser”.

Drygt fyra månader senare kom beskedet att Zhou hade uteslutits ur partiet och att en förundersökning om brott hade inletts.

Zhous fall är närmast unikt, inte sedan utrensningarna som följde efter statskuppen mot de fyras gäng 1976 har en så högt uppsatt makthavare utretts för brott.

Utredningen av Zhou Yongkang har inneburit en enorm process. Eftersom han har en så pass hög ställning och en så lång karriär har han lyckats bygga upp ett stort politiskt nätverk.

Kampen mot korruptionen har slagit särskilt hårt mot den statliga oljeindustrin och provinsen Sichuans förvaltning, områden där vi som av en händelse finner många av Zhou Yongkangs allierade. Zhou tillbringade nämligen större delen av sin politiska karriär inom just oljesektorn och runt millennieskiftet tog han  över som partisekreterare i Sichuan.

Det är inte helt lätt att veta hur en utrensningskampanj av en sådan omfattning och som slår mot så högt uppsatta makthavare ska förstås. Det vore nog naivt att tro att Zhou Yongkang skulle vara den enda som har fått händerna smutsiga i klättringen mot partitoppen. Handlar det då enbart om en strategi från partiets nye ledare i syfte att konsolidera makten och rensa ut politiska motståndare? Uppgifter om att Zhou Yongkang skulle ha stått bakom den fallne politikerstjärnan Bo Xilai ger visst stöd åt en sådan tolkning.

Men de flesta bedömare menar att en sådan förklaring är otillräcklig. Forskare från Brookings Institution går så långt som att kalla Xi Jinpings antikorruptionskampanj den ”modigaste och mest seriösa” någonsin.

De menar att Xi Jinpings administration har gjort en betydande insats för att komma till rätta med det högst verkliga problemet med korruption inom den kinesiska politiken. Dessutom ser de tendenser mot en ökad institutionalisering av korruptionsbekämpningen.

Det gångna årets kanske viktigaste politiska händelse – det fjärde plenumet – tycktes i viss mån bekräfta denna bild av ett parti som strävar emot att delegera mera ansvar till statliga institutioner.

I slutet av oktober höll kommunistpartiets artonde centralkommitté sitt fjärde plenum. Temat för partimötet var lagstyre eller rule of law.

Under plenumet kom centralkommittén överens om fördjupade juridiska reformer för att uppnå vad de kallar ett ”socialistiskt lagstyre med kinesiska förtecken”.

I den kommuniké som publicerades efter plenumet sammanfattas i sju punkter de principer som ska ligga till grund för detta ”socialistiska lagstyre”.

Bland annat ska den kinesiska konstitutionens ställning stärkas och den Nationella folkkongressen – landets högsta lagstiftande organ – ska få ökade möjligheter att se till att konstitutionen faktiskt implementeras.

Att kommunikén avslutas med ett stycke som poängterar partiets ledarställning – ”partiledarskap och socialistiskt lagstyre är en och samma sak, socialistiskt lagstyre måste stärka partiets ledarskap och partiet måste leda i enlighet med socialistiskt lagstyre” – visar på en och samma gång på gränserna för rättsstatsprincipen i Kina och på att det finns en uppriktig vilja att driva igenom betydande juridiska reformer.

Vilken sorts ledare är då Xi Jinping? Kommer han att gå till historien som den som räddade partiet och nationen (något som uppges vara hans personliga ambition) eller kommer vi att tänka tillbaka på Xi som någon som gjorde mycket väsen av sig men som i slutändan inte gjorde särskilt mycket?

Kommer arbetet för att få bukt med korruptionen att institutionaliseras i en allt högre grad och leda till en stabilare, mindre maktfullkomlig regim? Eller kommer slutet på konsensuspolitiken tvärtom att leda till fler och blodigare maktkamper inom partiet?

Det verkar i dagsläget som att det finns en stark politisk vilja hos Xi Jinpings administration  att driva igenom både ekonomiska och politiska reformer, under förutsättning att partiets ledarskap förblir stabilt.

Men frågan är om dessa ambitioner kommer att spela så stor roll när hela det kinesiska systemet – inte minst ekonomiskt – ser osäkrare ut än på länge.

Samtidigt som 2014 verkar ha stärkt presidentens ställning går det inte att komma ifrån känslan att det finns något desperat över Xi Jinpings ledarskap.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Nyhetsåret 2014: Internetprivilegier och cybersuveränitet

År 2014 avslutades med att chefen för Statsrådets kontor för nätverksinformation Lu Wei besökte USA. Där träffade han både amerikanska politiker och företrädare för Silicon Valleys giganter.

Bland annat fotograferades han skrattandes tillsammans med Mark Zuckerberg, med Xi Jinping: The Governance of China strategiskt utplacerad i förgrunden.

Att internet har en särskild plats i hur Xi tänker sig att Kina ska styras blev uppenbart när han i februari 2014 själv ledde det första mötet för den nybildade Centrala ledningsgruppen för internetsäkerhet och informationisering.

Xi Jinping lovade då att göra Kina till en cybermakt genom att satsa på inhemsk teknologi.

När partiet talar om internet ur ett ekonomiskt perspektiv brukar ”innovation” vara nyckelordet, politiskt brukar ”säkerhet” vara populärt och ideologiskt har det på senaste år handlat om konceptet ”opinionsvägledning”.

När Lu Wei höll ett tal vid det gångna årets sommar-Davos i Tianjin försökte han föra samman de olika perspektiven.

Lu använde sig därför av en metafor (som för övrigt var kusligt lik Leon Trotskijs allegori om demokratins gränser): internet är som en bil, oavsett hur avancerat systemet är behöver vi bromsar för att färden inte ska sluta med en olycka. Det gäller därför att hitta balansen mellan innovationsfrämjande och garanterandet av säkerheten.

Internet ska, enligt Lu, styras i enlighet med tre principer: för det första ska det styras multilateralt, för det andra ska det styras demokratiskt och för det tredje ska det styras transparent.

“Frihet och ordning är tvillingsystrar”, fortsatte Lu Wei, “och de måste bo tillsammans.”

Det vore nog inte överdrivet att säga att den kinesiska regimens sätt att förhålla sig till internet har gått igenom ett paradigmskifte under de senaste åren, men denna förändring har i hög grad gått obemärkt förbi.

Den mest populära metaforen för att prata om kontrollen av information i Kina är fortfarande ”The Great Firewall of China”. Regimen har rest en stor mur som håller ute den fria informationen och skärmar av kineserna från omvärlden.

Men, fortsätter allegorin, de allra modigaste internauterna har tagit hjälp av de senaste frihetsteknologierna – som VPN-klienter och proxytjänster – för att ”klättra över muren” och ut på det fria internet.

Med dessa internetdissidenters hjälp tänker vi oss gärna att muren sakta men säkert kommer att monteras ned – sten för sten.

Denna beskrivning av villkoren för internet i Kina var nog en grov förenkling redan från början, men allegorin har nog aldrig varit så missvisande som år 2014. Ett tag såg det faktiskt ut som att den kinesiska regimen var fastlåst i en hopplös kamp där den fria informationen stod emot censuren.

Så verkade det i alla fall när USA:s president Bill Clinton var i Kina år 2000. Clinton påpekade tvärsäkert att det var lika omöjligt att hålla tillbaka det allt större informationsflödet som att försöka ”spika upp Jell-O på väggen”.

Vid millennieskiftet menade den amerikanske presidenten att den nya tekniken med nödvändighet skulle göra både USA och Kina till friare, öppnare samhällen.

I juli 2011 visade tågolyckan i Wenzhou hur misslyckat det kunde bli när myndigheterna försökte att begränsa nyhetsflödet på det sätt man varit van vid.

Medan landets etablerade mediabolag tvingades vänta på klartecken från den tvekande byråkratin, spreds nyheten blixtsnabbt via sociala medier. Resultatet var ilska riktad mot officiellt håll på grund av långsamheten och oärligheten i rapporteringen.

Regimen förlorade slaget, men bara några månader senare presenterades en omarbetad strategi vid ett viktigt partimöte. Partiets sjätte plenum i oktober 2011 – som hölls av dåvarande generalsekreteraren Hu Jintaos och hade temat “den socialistiska kulturens utveckling” – kan ses som ett skifte för hur kommunistpartiet hanterar internet.

Ledordet för Hu Jintaos recept för ett starkare partistyre på internet var ”opinionsvägledning” (舆论引导). Istället för att fåfängt försöka spika upp gelén på väggen, satsar partiet numera på att kontrollera hur, var, när och till vem den serveras.

På samma sätt som för din e-posttjänsts skräppostfilter och Facebooks hierarkiska presentation av dina vänners inlägg, bygger den nya kontrollprincipen på att sortera informationsflödet.

Förutsatt att partiet lyckas med denna förändring av spelets villkor, kan konflikten mellan fri information och censur undvikas. De som förut var internetdissidenter i kamp mot censurregimen framstår alltmer som priviligierade individer i en informationsekonomi.

Och liksom ekonomin i stort framstår informationsekonomin på samma gång som global och nationell.

Lu Wei pratar därför inte bara om vikten av ”multilaterala samarbeten” utan även om vikten av de rent nationella aspekterna av internet – det han kallar för ”cybersuveränitet”.

I ett debattinlägg publicerat av Huffington Post skriver Lu: ”Alla länder, stora som små, bör vara jämlika. Vi bör respektera varandras cybersuveränitet, internetstyre, huvudsakliga betänkligheter och kulturella skillnader.”

Det innebär inte bara att internet i allt högre grad ska styras i enlighet med nationella lagar och regelverk (med ökat juridiskt ansvar genom bland annat krav på registrering med verkliga namn på sociala medier och skärpta lagar), utan är även kopplat till planer som ska leda till att Kinas IT-infrastruktur domineras av inhemska företag.

Utvecklingen i Kina kan förstås som en del av en juridisk balkanisering av internet på global skala.

Om det tidigare ansågs vara mer eller mindre självklart att internet skulle styras av samma liberala principer världen över, har vi idag en helt annan bild. En som har präglats av avslöjanden om övervakningssamarbeten mellan politiskt och militärt allierade nationer och de senaste årens fokus på cybersäkerhet.

Vi börjar se internets geografiska konturer och gränsdragningar. På individuell nivå får det konsekvensen att en internetanvändares sociala ställning avgör dess rörelsefrihet i cyberspace.

De kunskaper som möjliggör för en individ att korsa gränserna för det nationella internet – att klättra över ”The Great Firewall” – förstärks utav andra sociala och ekonomiska privilegier.

I Maos Kina var tillgång till interna partipublikationer avgörande för att kunna räkna sig till Folkrepublikens mer välinformerade skara. Idag kan förmågan att läsa på engelska öppna upp en värld av information, de som dessutom har råd att köpa en mobiltelefon som inte är begränsad till den programvara som erbjuds av Baidus onlinebutik har möjlighet att ta till sig ännu mer.

Om vi på detta sätt tänker oss tillgången till information som ett privilegium var det inte motsägelsefullt när det under World Internet Conference – som Kina höll i november – öppnades vad som kan kallas en temporärt priviligerad internetzon i konferensstaden Wuzhen.

Ett tusental deltagare från ett hundratal länder träffades och det talades framför allt om affärsmöjligheter och innovationsfrämjande. På plats var representanter för Kinas största internetbolag: sökmotorn Baidu, sociala nätverksföretaget Tencent och konglomeratet Alibaba Group.

Enligt Lu Wei var målet för konferensen att ge ”en panoramabild för första gången över Kinas internets utvecklingskoncept och dess åstakommanden.”

Att ha relativt fri tillgång till internet är något som i den kinesiska informationsekonomin begränsas till en priviligerad minoritet. Kinas internetregim är beroende av denna ojämlika fördelning av information och när slagord som ”innovation” används parallellt med ”opinionsvägledning” är det ett tecken på att informationsgapet kommer att bestå – åtminstone under nästa år.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Skämtet som aldrig vill ta slut – Castro får Konfuciuspris

Den tionde december 1973 läste den amerikanske ambassadören Thomas R. Byrne upp ett tal vid mottagningsceremonin för Nobels fredspris. Han var där som representant för fredspristagaren och krigsförbrytaren Henry Kissinger.

I sin roll som nationell säkerhetsrådgivare hade Kissinger hjälpt Richard Nixon att nå ”peace with honor” i Vietnam och fick därför priset tillsammans med sin motpart under fredsförhandlingarna i Paris, den nordvietnamesiska kommunistledaren Le Duc Tho.

I det av ambassadören upplästa tacktalet framstod Kissinger som en ödmjuk fredskämpe:

The Nobel Peace Prize is as much an award to a purpose as to a person /…/ Certain war has yielded to an uncertain peace in Vietnam. Where there was once only despair and dislocation, today there is hope, however frail. In the Middle East the resumption of full scale war haunts a fragile ceasefire. In Indochina, the Middle East and elsewhere, lasting peace will not have been won until contending nations realise the futility of replacing political competition with armed conflict. America’s goal is the building of a structure of peace, a peace in which all nations have a stake and therefore to which all nations have a commitment. We are seeking a stable world, not as an end in itself but as a bridge to the realisation of man’s noble aspirations of tranquility and community.

Det hade kanske klingat lite mindre falskt om det inte hade varit för Henry Kissingers drivande roll i utformandet av den amerikanska politiken i Indokina (däribland bombningen av det neutrala Kambodja under Vietnamkriget) och Latinamerika (exempelvis genom utbildningen av kontrarevolutionära militärjuntor vid Fort Bennings School of the Americas som enligt kongressledamot Joseph Kennedy ”has run more dictators than any other school in the history of the world” ).

Men Kissinger kan trösta sig med att han har gott sällskap bland de amerikanska fredspristagarna, där finner vi bland annat kollegan Cordell Hull — som rådde presidenten att skicka tillbaka en båtlast med politiska flyktingar till Nazityskland — och krigspresidenten Barack Obama.

Det kan tyckas märkligt att inte Nobels fredspris inte bara lägger ned efter pristagare som Michail Gorbatjov, Jimmy Carter, Al Gore och EU. Ännu obegripligare är att någon skulle få för sig att det vore en bra idé att instifta ett nytt fredspris efter samma modell.

Men det var vad som hände när Liu Xiaobo fick Nobelpriset 2010 och en kinesisk kommitté snabbt bildades för att utse den första mottagaren av Konfucius fredspris: den taiwanesiska politikern Lien Chan. Men Lien tog inte emot priset själv och hävdade när journalisterna ringde honom att han aldrig ens hade hört talas om det.

Skämtet fortsatte året efter när fredspriset 2011 gick till ingen mindre än… Vladimir Putin.

Fredspriset delas ut av en privat stiftelse som numera är registrerad i Hongkong och det verkar inte ha någon direkt koppling med myndigheterna. Helt solkar är saken emellertid inte, då det från början delades ut av ”avdelningen för bevarandet av traditionell kultur” vid Kinas förbund för inhemsk konst som i sin tur är ett förbund underställt kulturministeriet.

Men 2011 gick förbundet och kulturministeriet ut med ett beslut i vilket man förnekade allt samröre med priset och helt sonika lade ned den kulturbevarande avdelningen.

I år, nästan på dagen 41 år sedan ceremonin för Henry Kissinger i Oslo, hölls en ceremoni i Beijing där den före detta guerillaledaren och diktatorn Fidel Castro tilldelades Konfuciuspriset för sina ”värdefulla insatser för freden” och för att ha hanterat konflikter ”särskilt med USA” utan våld eller vapenmakt. Vid en prisceremoni vid Pekings universitet fick en grupp kubanska utbytesstudenter ta emot priset å Castros vägnar.

Ok. Vi har fattat skämtet. Men kan ni lägga ned nu, snälla?

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kinas finansiella balansgång i sviterna av världskrisen

Förra veckan kunde vi läsa att den kinesiska centralbanken har sänkt styrräntorna för första gången sedan 2012. Den ettåriga utlåningsräntan sänks med 40 räntepunkter till 5,6 procent, medan den ettåriga inlåningsräntan sänks med 25 punkter till 2,75 procent.

Centralbankens uttalade ambition är att på detta sätt hjälpa företagen, vars förmåga att ”klara av sina finansieringskostnader” har minskat betydligt. Företagen ska kunna ta nya lån till lägre kostnader för att återfinansiera sina tidigare lån och göra nya investeringar.

Denna övergripande stimulansåtgärd utgör ett policybrott jämfört med de mer selektiva åtgärder som centralbanken har använt sig av tidigare i år.

Under våren var tanken istället att man genom riktade åtgärder — en mini-stimulus — skulle kunna stimulera tillväxten genom ökade investeringar i infrastruktur, framför allt gällde det byggandet av järnvägar och bostäder.

I april skrev Wall Street Journal att denna ”mini-stimulus” hade de följande egenheterna:

1.) The scale of the stimulus is modest, likely aimed at smoothing GDP growth at around the 7.5% target, rather than another round of massive stimulus. This should buy time to implement reform measures, which could involve some short-term pain. 2.) The targeted measures are aimed at balancing supporting growth and jobs in the short-term, boosting long-term growth prospects, and mitigating financial risks…Meanwhile, monetary policy seems to be playing a secondary role for now, and any immediate and aggressive loosening (RRR cuts for instance) is unlikely. 3.) Reform is part of the policy support measures.

Anledningen att centralbanken under året har föredragit den här typen av mera återhållsamma åtgärder är de allt större finansiella riskerna i den kinesiska ekonomin. Samtidigt som tillväxten avtar ökar nämligen skuldnivåerna.

Kinas centralbank försäkrade för ett drygt år sedan att lokala myndigheters höga skuldsättning och riskerna inom den svårkontrollerade och enorma skuggbankssektorn var ”kontrollerbara”, men frågan är hur länge de fortsätter att vara det.

I början av 2014 identifierade ekonomen George Soros — i sin utvärdering av det ekonomiska världsläget — Kinas osäkra framtid som den största ovissheten i världsekonomin.

Kina har genom att lätta på krediterna och öka produktionen lyckats hålla tillväxten stabil trots de ”kusliga likheterna med det finansiella läget som rådde i USA under åren före kraschen 2008”, men det finns enligt Soros ett grundläggande problem: för att hålla igång industrins smältugnar skuldsätter man sig allt mer.

But there is an unresolved self-contradiction in China’s current policies: restarting the furnaces also reignites exponential debt growth, which cannot be sustained for much longer than a couple of years.

Det är en motsättning som intimt sammankopplad med världsekonomin i stort. Rasmus Fleischer citerar ur den tyska månadstidningen Konkret.

Även Kina, som fortfarande uppvisar en stabil (om än minskad) tillväxt, har drabbats fullt ut av den globala skuldexplosionen. Enligt Financial Times låg nu “Folkrepublikens” samlade skulder i slutet av juli på omkring 250 procent av BNP, efter att bara ha varit 147 procent i slutet av 2008. Kina har under de senaste åren uppenbarligen genomlevt en underskottskonjunktur – ett uppsving som byggt på ökad skuldsättning.

Denna “underskottskonjunktur” följde direkt på finanskrisen 2007-2008. Kinas exportdrivna ekonomiska modell var beroende av import från utlandet som i sin tur finansierades av växande skuldbubblor i Europa och USA. När dessa bubblor sprack var det enda alternativet för Kina att genom stimulanser på hemmaplan blåsa upp en egen skuldbubbla.

Det stimulanspaket som utannonserades 2008 var enormt, utslaget över två år uppgick dess värde till fyra biljoner yuan eller drygt tolv procent av landets BNP samma år.

Förutom att hålla tillväxten i gång i några år till var alltså en av de främsta effekterna av programmet kraftigt höjda skuldnivåer. När USA:s återhämtning nu inte riktigt verkar komma igång och situationen ser fortsatt mörk ut för den europeiska ekonomin blir det svårt för Kina att hålla igång tillväxten och samtidigt stabilisera de skenande skulderna.

Detta blir tydligt när en ekonom vid en statlig kinesisk tankesmedja uppger för Reuters att den senaste räntesänkningen är en del av ett policyskifte och att ytterligare räntesänkningar är att vänta sig.

Nu har centralbanken dessutom tillkännagivit införandet av ett nytt system för insättningsgaranti. Ett steg mot marknadsanpassade räntenivåer, säger ekonomen Yao Wei vid Societe Generale. Men att införa insättningsgaranti och att tillåta banker att gå i konkurs ”kan öka chansen för en svår finanskris betydligt om det inte sköts rätt”.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Xi Jinping vs Alice Bah Kuhnke om konsten

Inom loppet av ett par veckor presenterade först den kinesiske presidenten, tillika Kinas Kommunistpartis generalsekreterare, Xi Jinping sin syn på konst och litteratur i ett tal under Beijings litteratur- och konstforum, sedan presenterade miljöpartisten och nyblivne kulturministern Alice Bah Kuhnke sina visioner för kulturen. Det finns givetvis ingen direkt koppling, men en snabb jämförelse av retoriken är upplysande.

För miljöpartisten är kulturen en autonom organism — levande och ekologisk — som bubblar lite men som inte rör sig i någon särskild riktning. Inget kunde vara längre från kommunistledarens syn på saken; konstnärerna är tjänare åt folket (Xi vänder sig uttryckligen mot ”marknadens slavar”) och konsten ska representera den framåtsträvande nationen och tidsandan.

Det finns även intressanta paralleller. Kulturen presenteras som instrumental av båda två, antingen den är ett verktyg i folkets eller demokratins tjänst.

Konstens ställning:

ABK

“För människan och samhället är kulturen oumbärlig. Med ett oberoende kulturliv följer värden som inte kan överskattas. Som kulturminister är min främsta uppgift att skapa förutsättningar som ger kulturen möjlighet att självständigt utvecklas.” 

XJP

“[Xi Jingping] betonade att litteraturen och konsten utgör en framåtmarschernande eras hornstöt, de kan bäst representera det som kännetecknar en era och de kan bäst leda en eras stämning framåt. För att uppnå vårt kampmål, ”de två århundradena”, och för att realisera den kinesiska drömmen om den kinesiska nationens stora renässans, finns det ingen ersättning för den roll som litteraturen och konsten spelar, därmed kan litteratur- och konstarbetare verkligen sägas vara förebilder. De breda lagren av litteratur- och konstarbetare måste från sin upphöjda position förstå litteraturens och konstens ställning och roll, de måste förstå sitt eget historiska uppdrag och ansvar, de bör fortsätta att skapa med hänsyn till att sätta folket i centrum och sträva efter att skapa ännu fler framstående verk värdiga denna era, de ska främja den kinesiska själen, sammanföra Kinas krafter och uppmuntra folk av alla etniciteter i hela landet att marschera mot framtiden fulla av vigör och livskraft.”

Konstens uppgift:

ABK

”Se på konstarterna. Deras uttryck speglar människans väsen och känsloliv. Litteraturen och lyriken ger människans inre liv språklig dräkt, och när orden inte räcker till tar musiken vid. Eller bilden. Eller den sceniska gestaltningen. Konsten stimulerar intellekt och skaparkraft. Visst är det så att mat för dagen och tak över huvudet är en nödvändighet för människans omedelbara trygghet. Men för att människan ska känna mening och delaktighet behöver hon också intellektuell och själslig stimulans. Kulturen skapar just sådana processer. Den utmanar, får oss att ifrågasätta normer och skifta perspektiv. Möjligheten till kulturell bildning och kulturell delaktighet är därför en fråga om välfärd och demokrati.”

XJP

”Xi Jinping påpekade att det mest grundläggande för att främja litteraturen och konstens blomstring och utveckling är skapandet av framstående verk värdiga denna enastående nation och enastående era. Litteratur- och konstarbetare måste ständigt komma ihåg att det är skapandet som är deras centrala uppgift, skapelsen är grunden för deras existens, de bör skapa med ett lugnt sinne, sträva efter ständig förkovran och förse folket med själslig föda av högsta klass. Den centrala länken som binder samman all litteratur och konst måste vara skapandet av framstående verk, vi måste sträva mot att skapa ännu fler framstående verk som förmedlar dagens kinesiska värdegrund, som visar upp den kinesiska kulturens själ, som speglar kinesernas estetiska strävan och som på ett organiskt vis sammanför ideologi, konstnärligt värde och njutning.”

Politikens roll:

ABK

”Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Kulturen har också alltid haft en framskjuten position i Miljöpartiets politik. Många av kulturlivets organisationer kan vittna om hur Miljöpartiet arbetat för sådant som kulturskaparnas villkor, kultur i skolan, bibliotek, kulturell tillgänglighet, ett levande föreningsliv och ett oberoende medieutbud.”

XJP

”Först och främst poängterade [Xi Jinping] att det litterära och konstnärliga åtagandet är ett viktigt åtagande för Partiet och för folket, den litterära och konstnärliga frontlinjen är en viktig frontlinje för Partiet och för folket. De breda lagren av litteratur- och konstarbetare har sedan lång tid tillbaka hängivit sig åt litterära och konstnärliga skapelser, framträdanden, forskning och diffusion. Inom sina respektive områden har de arbetat flitigt och hårt, de har tjänat folket, de har nått uppenbara framgångar och de har gjort viktiga insatser. Genom allas gemensamma ansträngningar blommar hundra blommor i vårt lands litterära och konstnärliga trädgård och där finns otaligt med frukt; det är ett levande panorama över blomstring och utveckling. Xi Jinping uttryckte sin uppriktiga vördnad för hela landets litteratur- och konstarbetare.”

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Utgrävning söker massakerns sanning – Recension av Tiananmen Redux

Tiananmen Redux

Johan Lagerkvist, 2014, Albert Bonniers förlag

Vad vet vi egentligen om studentrörelsen på torget framför den Himmelska Fridens port – Tiananmen – under våren 1989? Vad vet vi om massakern natten mot den fjärde juni då de soldater som avancerade mot torget öppnade eld mot upproriska Pekingbor?

Med tanke på den omfattande bevakningen från internationella medier på plats i Peking 1989 och efter de hyllmeter av ögonvittnesskildringar och memoarer, sammanställningar av dokument och akademiska analyser som har producerat på ämnet är det lätt att föreställa att vi redan vet ganska mycket.

Men den enorma – ofta motsägelsefulla – litteraturen gör det väldigt svårt att få överblick. Att få grepp om vad studentrörelsen egentligen gick ut på och vad Fjärdejunimassakern har för roll i historien är fortfarande en utmaning.

Det är av denna anledning som Johan Lagerkvists Tiananmen Redux är ett välkommet tillskott till litteraturen.

Med hjälp av viktiga verk som givits ut sedan millennieskiftet – exempelvis den kontroversiella Tiananmen Papers och Prisoner of the State av generalsekreteraren som slutade sitt liv i husarrest – lyckas Lagerkvist skriva den mest uppdaterade och detaljerade historien över studentrörelsen som hittills har givits ut på svenska.

Och det är bara inledningen av denna ambitiösa bok i tre delar som även vill visa vilken inverkan Pekingvåren 1989 har haft på den politiska, ekonomiska – till och med moraliska – utvecklingen i Kina och i resten av världen.

Lagerkvist ger sig på ett grundläggande problem som historiker har brottats med i århundraden, åtminstone sedan den franska revolutionen: händelsens inverkan på historiska förlopp.

Om beskrivningen av historiska processer, politiska, ekonomiska och sociala förändringar över lång tid, kan te sig förhållandevis rättfram, har det visat sig mycket svårare att isolera effekterna hos enskilda politiska initiativ eller sociala rörelser.

Enligt Lagerkvist är studentrörelsen 1989 och den våldsamma repressionen ett exempel på en Händelse med stort H som kan jämföras med attacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 eller med Berlinmurens fall i november 1989.

Men få inser den ”globala betydelsen” av den kinesiska proteströrelsen. Den är ”nästan helt bortglömd”, både i Kina där få ens känner till den och i resten av världen där dess inverkan på vår samtid underskattats.

Lagerkvists undersökning utgår alltså ifrån ett försök att ge en sanningsenlig bild av studentrörelsen, något som enligt honom ger oss en djupare förståelse för Kinas plats i världen idag. Sanningen om vad som hände där och då leder oss vidare till sanningen om vad som hänt i Kina sedan dess och i världen idag.

Tiananmen Redux rör sig mellan tre nivåer: från det lokala, till det nationella och slutligen det globala.

Tragedin Tiananmen

Eftersom sanningen om studentrörelsen tillmäts så stor vikt för vad som hände senare är det också logiskt att bokens första del är både längst och mest fullbordad.

Berättelsen är detaljerad och personlig. Ledarna inom både partiet och studentrörelsen blir levande med hjälp av referat och citat från memoarer och andrahandskällor.

Fjärdejunimassakern kallas ofta för en tragedi och i Lagerkvists händer finns det verkligen något teatralt över det hela. När det fungerar förstärker det hans berättelses inverkan, men när det inte fungerar går det över i ren personfixering. Som när Lagerkvist föreslår att historien skulle ha sett annorlunda ut med en kinesisk Nelson Mandela eller Dalai Lama vid rodret.

Karaktärerna i Lagerkvists drama blir ofta ensidiga och de lever alltför ofta upp till sina förväntade roller.

Partiets patriark Deng Xiaoping framstår som en hård och målinriktad – ”obeveklig” – ledare. Han är densamma från tiden som ”exekutör” av den ”fullständiga inkvisitionen” mot högerelement 1957 till dagen då han blir den ytterst ansvarige för massakern 1989.

I skarp kontrast till detta står den före detta generalsekreteraren Hu Yaobang vars död gav studenterna en anledning att inleda protesterna på torget och som var ”en av få mildrande krafter” både under Maos dagar och reformeran.

En av de mest citerade källorna i Lagerkvists skildring av maktspelet inom partiet är Zhao Ziyangs Prisoner of the State. Zhao var partiets generalsekreterare som på grund av sin ”mjuka” linje fick ta skulden för partiets misslyckande att få kontroll över protesterna och fick tillbringa de sista femton åren av sitt liv i husarrest. Där spelade han in sina memoarer på kassettband som sedan smugglades ut för publikation i USA och Hongkong.

Memoarerna avspeglar enligt Lagerkvist en ”demokratiskt sinnad och övertygad person” som om han bara hade fått fortsätta vid makten troligen hade lett Kina på en helt annan bana.

Berättelsens tragiska hjältar är välkända studentledare som Wuer Kaixi, Wang Dan och Chai Ling (den enda kvinnliga protagonisten framstår i Lagerkvists skildring, liksom i så många andra, som emotionell och på gränsen till oansvarig), tillsammans med aktiva supportrar som fysikern Fang Lizhi och den fängslade nobelpristagaren Liu Xiaobo.

Att studenterna på Himmelska fridens torg framförde krav på ökade demokratiska och medborgerliga rättigheter är obestridligt, men på frågan om varför studenterna valde att bege sig för att protestera på torget finns flera svar.

Vissa har betonat ett populärt motstånd mot den utbredda korruptionen, andra har fört fram den kraftiga inflationen eller de begränsade möjligheterna för kinesiska akademikerna att profitera på de ekonomiska reformerna.

För Lagerkvist framstår ändå det demokratiska idealet som den enda verkliga motivationen. Studenternas uttalade protester mot korruption och inflation, liksom försäkran om att de stödde socialismen och partiet var inget annat än en taktik för att minska risken för repression.

Men var det verkligen så enkelt? Just Liu Xiaobo har kritiserat sig själv och demokratirörelsens ledare för elitism och en bristande förståelse för vad demokrati innebär.

Vi bör inte heller glömma bort att inflation – eller mer exakt prishöjningar på mat – kan ge upphov till betydande proteströrelser. Så var fallet i Tunisien 2011, men också i Polen under åttiotalet.

Som mest fascinerande blir Lagerkvists skildring när han skriver om scenen där dramat utvecklade sig. Med inspiration från Wu Hungs lysande studie av Tiananmen som ett politiskt rum beskriver Lagerkvist torgets politiska historia.

Från ett ceremoniellt palatstorg förvandlades Tiananmen till en politisk arena när studenterna intog torget under den epokgörande Fjärdemajrörelsen 1919 – en rörelse mot imperialism och för de moderna idealen vetenskap och demokrati – och senare en plats för folket under Mao Zedong. Ett folk som definierades och representeras av kommunistpartiet.

Kommunisterna utvidgade torget genom att rasera kejserliga konstruktioner och ersatte dem med socialistiska monument, som monoliten Monument över Folkets Hjältar som i tio tablåer beskriver Kinas ”revolutionära historia”. När studenterna 1989 reclaimade torget och rätten till representation på den politiska scenen blev detta monument till den naturliga mittpunkten.

Det var intill monumentet som några konstnärsstudenter trotsigt reste sin Demokratigudinna den 30 maj, 1989. Statyn fick stå kvar i fyra dagar innan ”upprorsmakarnas andliga stöttepelare” krossades av en stridsvagn från Folkets befrielsearmés trettioåttonde enhet.

Den nya nationella ordningen

Om den våldsamma repressionen på Pekings gator (dödandet skedde inte på själva torget utan när invånarna i huvudstaden försökte att hindra militärens framfart) var slutet på en rörelse, var detta enligt Lagerkvist även början på någonting nytt: intensifierade ekonomiskt liberala reformer hand i hand med en nyauktoritär, nynationalistisk politik.

Idén om en ny kinesisk nationalism som Johan Lagerkvist har plockat upp blev under nittio- och nollnoll-talet otroligt populär bland både akademiker och journalister, framför allt i USA.

Mycket verkar tala för en nationalistisk reaktion efter det kosmopolitiska åttiotalets ideologiska nederlag. Lagerkvist tar upp de mest välkända exemplen: den patriotiska utbildningskampanjen och den patriotiska kommersen i form av populärnationalistiska böcker, filmer och dagstidningar.

Men samtidigt har den akademiska litteraturen haft svårt att hitta övertygande bevis för att det skulle röra sig om något verkligt nytt, att en våg av nationalism skulle ha sköljt över Kina någon gång runt millennieskiftet.

Det är svårt att se hur den patriotiska utbildningskampanjen som lanserades 1994 kan ha haft någon direkt effekt på den nationalistiska, kommersiella litteraturen som växte fram mer eller mindre samtidigt. Yngre kineser verkar inte heller vara mer nationalistiska än de äldre, inget tyder på att nationalismen i dagens Kina skulle vara en generationsfråga.

Även om forskarna under åttiotalet var förhållandevis ointresserade av just nationalism som verktyg för att beskriva dåtidens Kina, betyder inte detta i sig att det inte fanns någon nationalism i samhället. Tvärtom går det att hitta exempel som tyder på motsatsen.

Att det som sågs som traditionellt kinesiskt – mahjong, pekingopera, kampsport – upplevde något av en renässans under ”kulturfebern” som drabbade det kinesiska samhället efter den revolutionära ortodoxins upplättande är ett exempel. Debatten kring den kinesiska nationens essentiella karaktär i samband med TV-serien Heshang är ett annat.

Lagerkvist lyfter själv fram hur viktigt det var för studenterna 1989 att deras rörelse skulle erkännas som patriotisk och kommenterar skarpsinnigt att det rörde sig om ”en kamp om själva definitionen av patriotism”. Vem hade rätt att representera den kinesiska nationen – partiet, studenterna eller rentav en demokratisk vald regering? Det var nationella frågor som engagerade demonstranterna.

Nittiotalet var början på slutet för det revolutionära kommunistpartiet. Veteranerna från revolutionen blev allt färre och ledarskapet togs över av en generation som inte hade något minne av tiden före Folkrepublikens grundande. Men att revolutionärerna lämnade över makten till förvaltarna av det socialistiska nationsbygget är inte samma sak som att kommunismen har övergivits till förmån för nationalismen.

Istället går det att likna det kinesiska ledarskapet efter Deng Xiaoping vid ett gäng nationella ingenjörer som försöker passa in den nya reformpolitiken i en postrevolutionär nationell mall. Allt under kommunistpartiets fortsatta ledarskap.

I motsats till Mao Zedong, som såg revolution, uppror och uppbrott som det som driver historien framåt, står ledare som före detta presidenten Jiang Zemin och Xi Jinping.Den förstnämnde såg till att inkludera entreprenörerna i det folk som partiet är tänkt att representera, medan den senare påminner oss om att vi inte får använda det revolutionära Kina som mått för att negera reformerna, men inte heller använda reformerna för att negera de framsteg som gjordes under Mao. Den nationella historien är inte längre full av uppbrott utan en kontinuerlig, utdragen process.

Som ackompanjemang till denna beskrivning av historien hittar vi det nya ledarskapets främsta besatthet: stabilitet.

De ”tumult” som utbröt under Tiananmenrörelsen och under Kulturrevolutionen är de värsta exemplen på hotet mot denna stabilitet. Idag, skriver Lagerkvist, upprätthålls denna stabilitet av en enorm säkerhetsapparat som efter Fjärdejunimassakern har fått allt större anslag.

Nyliberal auktoritet

De som för något årtionde sedan menade att hela världen efter Sovjetunionens fall var på väg i samma riktning – mot en demokratisk marknadsekonomi av europeisk-amerikansk modell – har för den mesta delen tystnat. Liksom de som såg framför sig en multipolär, mera ansvarstagande världsordning – en världsby.

I kontrast till denna saga beskriver Lagerkvist övertygande hur världen likriktas under ett flexibelt neoliberalt paradigm som fungerar lika bra i Thatchers Storbritannien och Bildts Sverige som i kommunistpartiets Kina.

Det finns ingen motsättning mellan marknadssamhället och en auktoritär stat, liksom demokratiska stater inte verkar ha några större problem med att inkludera auktoritära härskartekniker som massövervakning i sin arsenal. ”Idag tenderar världens maktlogik att konvergera”, sammanfattar Lagerkvist läget.

Mindre övertygande blir det när han påstår att repressionen av studentrörelsen var avgörande för att Kina skulle nå sin nuvarande ”supermaktsstatus”. Det är svårt att göra samma koppling mellan massakern och de intensifierade ekonomiska reformerna under Jiang Zemin som Lagerkvist gör.

”De genomgripande marknadsreformerna som han ansåg nödvändiga mötte så hårt motstånd att han bara kunde vinna striden genom det indirekta hotet om ytterligare militärt våld”, skriver Lagerkvist om Deng Xiaopings agerande under våren 1989. Men soldaterna sattes inte in mot motståndare till reformpolitiken inom partiet, utan mot en proteströrelse som på det hela taget måste ses som förhållandevis positiva till reformerna.

Ett potentiellt viktigare incitament till att motverka splittring inom partiledarskapet och till fortsatt direkt kontroll över armén kan vara det politiska spel som föranledde Sovjetunionens fall. En av få historiska referenser som har oroat kommunistpartiet mer än protesterna på Himmelska fridens torg.

Här kommer vi tillbaka till det som är så otroligt komplicerat i det som Lagerkvist tar sig an: att isolera effekterna av en enskild historisk händelse. För även om vi håller med om den historiska utveckling som han beskriver levererar Lagerkvist inte tillräckligt med bevis för att kunna belägga ett orsakssamband mellan just studentrörelsen och det som enligt honom karakteriserar dagens Kina.

För att visa på ett sådant samband skulle det ha behövts fler och andra källor. Lagerkvist citerar friskt ur memoarer och historieskildringar som givits ut i Hongkong. Dessa är ofta fulla av detaljerade, dramatiska skildringar av viktiga historiska ögonblick och ger en känsla av att vi tagit oss innanför maktens låsta dörrar. Men eftersom de bygger på självupplevda händelser eller anonyma källor är de mycket fattigare vad gäller källhänvisningar. De lider också av samma Good Guy/Bad Guy-syndrom som återfinns i Tiananmen Redux.

Inte heller Lagerkvist refererar till särskilt många källor. Framför finns knappt någon hänvisning till den massiva, sofistikerade forskning som gjorts kring studentrörelsen. Det är synd, för skildringen hade varit mera övertygande om den hade skrivits i dialog med tidigare studier.

Visserligen är Tiananmen Redux ingen akademisk studie, men det ursäktar inte slapp källkritik. Att en så tveksam källa som Tiananmen Papers används utan vidare är ett talande exempel.

Detta verk som utger sig för att vara baserat på hemlighetsstämplade dokument utsmugglade från Kina kunde ha varit en potentiell guldgruva om det inte hade varit för att personen som står bakom sammanställningen är anonym och att de påstådda förstahandsdokumenten inte ens har visats för de tre akademiker som sammanställt den amerikanska utgåvan. Slutresultatet är en grovt redigerad text vars innehåll antingen stämmer väl överens med tidigare källor eller är näst intill omöjligt att kontrollera.

Kanske har Lagerkvist rätt när han undrar om det inte skulle behövas ett sanningsserum för att komma tillrätta med historien kring Tiananmenrörelsen. Eller ännu otroligare: en öppning av arkiven.

I vilket fall är det beklagligt att en författare som fäster en så stor vikt vid att föra fram sanningen om det som är bortglömt eller förljuget inte klarar av att belägga sina påståenden på ett mer konkret, mer övertygande sätt.

Det är ett mycket ambitiöst projekt som Lagerkvist har givit sig på och det är bitvis en väldigt givande läsning. Det vore även orättvist att helt och hållet beskylla bristerna i Tiananmen Redux på författaren, ämnet är och förblir svårhanterligt.

Lagerkvist tar oss med på ett återbesök till ett av samtidshistoriens dunklaste förlopp och kan förhoppningsvis bidraga till att motverka att studentrörelsens och massakerns betydelse glöms bort.

Tills tiden är mogen för en Tiananmen Redux Redux är Lagerkvists bok ett provokativt och intressant tillskott till litteraturen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se