Pionjär och veteran.

Bokrecension: Pionjär och veteran – 50 år med Kina

Det finns en spänning som gång på gång gör sig påmind under läsningen av Göran Leijonhufvuds omfångsrika Pionjär och veteran – 50 år med Kina. Det är en spänning mellan det personliga, självbiografiska berättandet och skildringen av den kinesiska historien i breda drag.

Själv kom Leijonhufvud för första gången till Kina med en studieresa från Utrikespolitiska Föreningen vid Stockholms Universitet. Den åttonde juni 1966 anlände 29 svenska studenter till Beijing, där Kulturrevolutionen nyss hade dragit igång.

Då han var en av mycket få utländska observatörer på plats, är Leijonhufvuds iakttagelser värdefulla för den som vill förstå denna turbulenta tid. Det framgår tydligt att inte bara de svenska besökarna var förvirrade, kineserna förstod inte heller riktigt vad som pågick.

Överallt sjöng man Östern är röd – en hymn till Mao Zedongs och Kommunistpartiets ära – och på gatorna rörde sig processioner med trumslagande studenter. Tydligen skulle man även kritisera den intellektuelle Deng Tuo som gått från att vara Folkets dagblads chefsredaktör till kommunistpartiets värste förrädare.

För att göra så pass omtumlande skeenden begripliga för läsaren växlar Leijonhufvud mellan att återge sina egna erfarenheter och att ge övergripande förklaringar. I det senare fallet förlitar han sig till stor del på forskning. Att Leijonhufvud håller sig uppdaterad på detta område framgår av källförteckningen som innehåller många intressanta, nyligen publicerade verk.

Med källförteckning och register är Göran Leijonhufvuds bok närmare niohundra sidor lång, men det är inte så konstigt med tanke på dess ambitiösa omfång.

Boken innehåller personliga skildringar från vardagen i Beijing och Hongkong under femtio år samt unika vittnesmål från en som var på plats under Kulturrevolutionen, under Nixons historiska besök till Kina, under Deng Xiaopings reformer, under studentrörelsen 1989 och under förberedelserna för OS i Beijing 2008.

Dessutom förses läsaren med sammanfattningar av övergripande historiska skeenden som sträcker sig från slutet av 1800-talet till idag. Detta kontrasteras med hjälp ett synnerligen lyckat grepp där Leijonhufvud under rubriken ”Tidslinjer” ger rum åt mindre berättelser, han låter historien om en familj, om ett bostadskvarter, om en mönsterby eller om cyklarna i Beijing komma fram.

Det rör sig alltså om väldigt olika typer av berättande. I bästa fall berikar den skarpa analysen från historikern Leijonhufvud de unika iakttagelserna från ögonvittnet Göran.

Så är till exempel fallet i det fascinerande kapitlet om den roll som väggtidningarna har spelat för protesterna i Kina. Här blandas vetenskaplig analys, historisk bakgrund och unika fallstudier perfekt.

Spänningen mellan historikerns arbetssätt och memoarförfattarens ger alltså upphov till synergieffekter som hjälper läsaren att bättre förstå de femtio år som skildras. Dessvärre finns där även en baksida.

Självbiografins stora förtjänst är att den utmanar vår välordnade syn på den kinesiska historien. Vi är vana vid att höra att Kulturrevolutionen, efter Maos död 1976, avlöstes av den liberala reformeran som i sin tur tog slut på Himmelska Fridens torg 1989 och därefter följde dagens teknokratiska regim som försöker balansera ekonomiska reformer och de åtgärder som krävs för att lugna ett samhälle som störtat ned i ideologisk kris.

En berättelse som spänner över femtio år – en tidsperiod som har valts ut av den enkla anledning att den råkar motsvara Leijonhufvuds personliga erfarenheter av Kina – låter läsaren uppfatta samband och brytpunkter som inte nödvändigtvis sammanfaller med den ovanstående mallen över den kinesiska historien. Därför är det synd när Leijonhufvud på några ställen låter alldeles för schematiska förklaringar ta över.

Exempelvis lämnas läsaren föga övertygad av beskrivningen av ett kinesiskt samhälle präglat av en hierarkisk och auktoritär huvudriktning i form av konfucianismen som ibland kan utmanas av ”jämlika och öppna ideal som går tillbaka till Mencius”.

Denna dialektiska modell skiljer på ett artificiellt vis två mycket närliggande idétraditioner och ignorerar historiska variationer över drygt tvåtusen år. Mest påminner denna förklaring om Mao Zedongs idé om den politiska konflikten mellan konfucianism och legalism.

Den historiska förståelsen påverkar inte bara skildringen av det kinesiska samhället, utan även författarens inställning till sitt yngre jag.

Boken är uppdelad i två delar: ”Maoisten” och ”Postmaoisten”. Den första delen omfattar författarens första möte med Kina och tiden som korrespondent i Beijing under Kulturrevolutionen. Den andra börjar med åttiotalets ”brytningstid” och fortsätter med skildringar av det kinesiska samhället idag.

Leijonhufvud är alltför ärlig och seriös i nedtecknandet av sin levnadshistoria för att falla för frestelsen att beskriva sitt yngre jag som enbart naiv och förledd. Istället beskriver han en kritisk, reflekterande ung journalist som anstränger sig för att försöka förstå och återge den politiska och sociala verkligheten i Kina.

Han förklarar också hur denna unga journalist – och betydande delar av det svenska samhället – kom att sympatisera med det kinesiska kommunistpartiet och det kinesiska folket. Leijonhufvuds personliga intresse för Kina härstammade till stor del ur ett engagemang för tredje världen och för kampen mot kolonialmakter och imperialism.

Hedervärt kan tyckas, men ändå känner Leijonhufvud att han måste ta avstånd från sitt yngre jag genom den där stämpeln: ”Maoist”.

Trots att han inte var med i något politiskt parti, trots att han bara var på några enstaka demonstrationer mot kriget i Vietnam, trots att pappan var bankdirektör och trots att de mest hårdföra kommunisterna nog skulle ha kallat honom ”borgerlig individualist”, beskriver Leijonhufvud en politisk och intellektuell resa (parallell med den kinesiska politikens), från entusiastisk ”skrivbordsmaoist” under sjuttiotalet till ”kritisk observatör” idag.

Men vad innebar det egentligen att vara maoist i ett Sverige där kronprinsen Carl Gustaf uppgav att Mao Zedong var idolen? Kan inte sympatierna för den asiatiska socialismen förstås när USA, som Leijonhufvud skriver år 2014, ”terrorbombade” Vietnam?

Under sjuttiotalet var Göran Leijonhufvud utan tvekan en av Sveriges kunnigaste Kinaobservatörer, om hans sympatier för den politiska ledningen berodde på naivitet, vem var i så fall inte naiv?

Jag kan inte komma ifrån känslan att Göran Leijonhufvud undviker en mycket viktig fråga när han stämplar sitt yngre jag som maoist. I synnerhet då han idag titulerar sig som postmaoist.

Genom att beskriva sig själv som en tillnyktrad maoist, sätter författaren upp en gräns mellan den självkritiska analysen av det egna politiska tänkandet under sjuttiotalet och dess fortsättning fram till idag.

Denna invändning är inte obetydlig, men den förtar inte på något sätt det mycket positiva helhetsintrycket.

Pionjär och veteran kan läsas som en engagerande introduktion till Folkrepubliken Kinas historia, som en samling fascinerande berättelser från det kinesiska samhället eller som en personlig krönika över livet som korrespondent i Kina. Att boken dessutom är full av unika iakttagelser och kunskaper från historiska händelser gör läsningen mycket givande även för den mer initierade läsaren.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*