Kategoriarkiv: HISTORIA

1945 och kommunistpartiets historiedisciplin

I år har det gått sjuttio år sedan krigsslutet, något som gjort att en mängd olika aktörer inom världspolitiken gång på gång har uppmanat oss att minnas kriget och dess lärdomar.

I Ryssland och Kina har segern iscensatts med hjälp av spektakulära militärparader. Spektakel som med sina gästlistor inte bara för tankarna till krigsslutet, utan även till det kalla krig som följde.

På andra håll har diverse politiker använt förintelsen för att betona allvaret i de politiska frågor de försöker att driva. Den politiska och moraliska katastrof som är resultatet av Europas korrupta migrationspolitik har i sin tur föranlett illavarslande jämförelser med hur europeiska gränser stängdes för judiska flyktingar under trettiotalet. Parallellt med detta har myten om ett principfast brittiskt motstånd mot ”fascism” utnyttjats för att motivera luftangrepp mot den Islamiska Staten i Syrien.

Leder alla dessa historiska paralleller verkligen till en bättre förståelse för de utmaningar vi står inför? Det tror inte Ian Buruma, författare till Year Zero: A History of 1945. Han skriver i bokens introduktion att han är tveksam till om vi kan lära oss att upprepa våra misstag genom att studera historien och att det i vilket fall ofta är farligare att vantolka det förflutna än att glömma bort det.

Också det kinesiska kommunistpartiet hävdar att det största hotet kommer från de som vantolkar historien, med vilket det menar alla de som avviker från den acceptabla ”mainstream” som partiets officiella historieskrivning representerar. Partiets svar på detta hot är emellertid inte Burumas ödmjuka skepsis, utan en politisk offensiv riktad mot de som inte håller sig inom den politiska korrekthetens snäva ramar.

I slutet av augusti publicerade partiets språkrör Folket Dagblad en artikelserie i fem delar (12345) som sökte svara på frågan: ”vilket historieperspektiv behöver vi?”

Frågeställningen kommer från kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinpings upprepade uppmaningar till att ”vidhålla ett korrekt historieperspektiv” (坚持正确历史观). Folkets Dagblad har länge haft rollen som uttolkare av budskapet bakom partiets slogans och de förklaringar som publiceras av tidningen kan betraktas som officiella.

Tidpunkten för publikationen är i sig talande, det sista avsnittet i serien publicerades med bara ett par veckor kvar till den stora militärparad som hölls i Beijing den tredje september för att uppmärksamma Japans villkorslösa kapitulation sjuttio år tidigare.

Varför det är så viktigt att uppmärksamma denna historiska händelse förklaras redan i den första artikeln:

Varför ska vi hålla en militärparad som återskapar den strålande tidpunkt som segern i motståndskriget innebar? Varför ska vi stärka historieforskningen och insamlingen av historiskt material och därigenom bevara detta dyrbaraste bland nationella minnen? Det är för att denna stora seger, som öppnade upp den nya väg som ledde till det gamla Kinas fenixliknande återfödelse, var ett viktig del i att lägga den historiska grunden för den kinesiska nationens ”ödesgemenskap”.

Det gäller att hålla fast vid det egna ”motståndskrigsperspektivet”, förklarar Folkets Dagblad vidare. Det vill säga det perspektiv som betonar det kinesiska folkets motstånd mot den japanska ockupationen, samtidigt som det tonar ned de avgörande amerikanska och ryska kampanjerna. Det faktum att det var nationaliststyrkorna och inte kommunisterna som stod för lejonparten av motståndet slätas också över.

Rent konkret har ”det korrekta historieperspektivet” inneburit nysatsningar för museer i Nanjing och Harbin som uppmärksammar japanska krigsförbrytelser. De har försetts med nya, större byggnader ritade av samma arkitektfirma som stod bakom den kinesiska paviljongen till Världsutställningen i Shanghai 2010.

På den diplomatiska arenan har Kina tagit på sig en ledande roll i regionen när det gäller att uppmärksamma minnet av japansk militarism och expansion under den första hälften av 1900-talet.

När Shinzo Abe höll ett tal inför den amerikanska kongressen tidigare i år så kritiserades han i både Kina och Sydkorea för att han inte varit tillräckligt grundlig när han talade om Japans roll under andra världskriget. Sydkoreas president Park Guen-hye också tog det kontroversiella beslutet att åka till Beijing för att delta vid segerparaden i september. Även om motivet till beslutet i första hand var behovet av kinesisk hjälp för att hantera Nordkorea, visar det hur den delade historien av japansk ockupation kan användas för att underlätta politiska samarbeten.

Kinas begäran att inkludera dokument relaterade till massakern i Nanjing i UNESCO:s Världsminnesregister godkändes nyligen, vilket ledde till upprörda kommentarer från det japanska utrikesdepartementet som kallade beslutet ”extremt beklagligt” och menade att det innebar en politisering av registret. Den starka reaktionen vittnar om hur minnet av kriget blivit ett känsligt tema även inom den japanska politiken.

Kina har sedan dess sökt stöd från Sydkorea för att få in ytterligare dokumentation kring japanska krigsförbrytelser på listan. Denna gång gällande den japanska arméns hållande av så kallade tröstekvinnor (en eufemism för sexslavar) i Kina och Korea.

Medan de två första av Folkets Dagblads artiklar förklarar vilka principer som bör gälla för hanteringen av historien, tar den tredje artikeln istället sikte på dissidenterna på den historiska arenan. Den historieskrivning som inte respekterar den officiella, marxist-leninistiska historieskrivningens principer ges här ett namn – ”historienihilism” (历史虚无主义).

Enligt Folkets Dagblad kan historienihilismen ta sig många uttryck, det kan handla om att skriva kontrafaktisk historier, att ställa enstaka exempel mot den generella tendensen eller att skönmåla skurkar och smutskasta hjältefigurer.

Artikeln listar några konkreta exempel. Det är till exempel historienihilism att hävda att opiumkriget var katalysatorn som ledde Kina in i moderniteten.  Liksom det är historienihilism att hävda att soldaten Lei Fengs dagbok är falsk eller att änkekejsarinnan Cixi var en enastående politiker.

För den som fortfarande ser de kinesiska kommunisterna som marxist-leninister kommer det kanske som en överraskning att också de som vill ”slå sönder den traditionella kulturen med ett slag” är att betrakta som historienihilister. Det är till exempel fel att säga att konfucianismen var en slavideologi, att taoismen höll folk på sin plats och att legalismen upprätthöll ett auktoritärt samhälle.

På senare tid har utrymmet för akademisk debatt i Kina blivit mer begränsat. Den ideologiska kontrollen på universiteten har tilltagit och tillgången till offentliga uppgifter har försämrats. Med denna bakgrund bör Folkets Dagblads artikelserie ses som en uppmaning till landets historiker att rätta in sig i ledet.

Det blir extra tydligt när samma budskap förs fram i den akademiska fackpressen. I juli utkom ett särskilt nummer av tidskriften Lishi Yanjiu, publicerad av Kinas akademi för samhällsvetenskap, även det på temat historienihilism.

Tidskriftens redaktör skriver att målet med temanumret är att kritisera en ideologi präglad av ”nationell nihilism och historienihilism” som funnits i Kina sedan åttiotalet – en tidsreferens som är tänkt att föra läsarens tankar till protesterna i Beijing 1989 och hotet från en Sovjetliknande kollaps.

Enligt redaktören har denna ideologi, som förnekar den historiska nödvändighet som ledde Kina till socialismen och kommunistpartiet till makten, åter gjort sig påmind under de senaste två åren. Det har därför blivit dags för en grundlig motoffensiv från marxistiskt håll.

Att motoffensiven inte är begränsad till teoretiska diskussioner är plågsamt tydligt. Bara några veckor innan artiklarna i Folkets Dagblad och Lishi Yanjiu publicerade Yang Jisheng – författare till Tombstone: The Untold Story of Mao’s Great Famine – två öppna brev där han förklarade att han såg sig tvungen att lämna sin roll som redaktör för den frispråkiga historietidskriften Yanhuang Chunqiu efter nya, hårdare censurregler.

I december rapporterades att en ny bok från Tsinghua-historikern Qin Hui plötsligt hade försvunnit från hyllorna hos de stora bokhandlarna. Möjligen är bokens tema – Qing-dynastins fall och konstitutionens ställning i den nybildade Republiken Kina – också att betrakta som historienihilism? I brist på nya instruktioner från Folkets Dagblad kan vi bara gissa att så nog är fallet.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

A History of Lei Feng: World’s most famous soldier

Today, the young soldier Lei Feng (1940-1962) would probably have been amazed and shocked to see what his China has become. If he would not already have been dead, he would perhaps have had a hard time surviving the shock from seeing the Peoples Liberation Army (PLA) turning its guns on its own people during the crackdown of the Tiananmen protests on 4 June 1989. Maybe he would have joined in the protests of his superiors, the generals Nie Rongzhen and Xu Xiangqian. Läs vidare →

Tiananmen – ett monster i hjärtat av staden

Natten till idag, den fjärde juni, var det 25 år sedan den våldsamma repressionen av den kinesiska studentrörelsen 1989. För 25 år sedan gick studenter och deras allierade ut på gatorna runtom i landet för att protestera mot den rådande regimen.

I städerna Beijing och Chengdu satte regimen in armén för att med våld mota bort demonstranterna från gatorna. Bara i Beijing dog flera hundra, eventuellt ett tusental, människor när de sköts av soldater eller krossades under militärens bilar och pansarvagnar.

Protesterna inleddes när den reformvänliga kommunistledaren Hu Yaobang dog av en hjärtattack den 15 april. Två dagar senare hade studenterna i Beijing författat en lista med sju krav till regeringen:

1. Omvärdera och prisa Hu Yaobangs insats.

2. Erkänn att kampanjerna mot andlig förorening och mot borgerlig liberalisering var felaktiga.

3. Tillåt publicering av ickeofficiella (民间) tidskrifter och yttrandefrihet.

4. Offentliggör information angående statstjänstemäns inkomster och tillgångar.

5. Upphäv de tio punkterna för Beijing (dessa regler begränsade den konstitutionella rätten till offentliga sammankomster och demonstrationer i huvudstaden).

6. Utöka finansieringen av utbildning och höj kompenseringen för intellektuella.

7. Rapportera sanningsenligt denna rörelse.

Dessa konkreta krav glöms ofta bort i omsvepande beskrivningar av protesterna som en ”demokratirörelse”, men flera av kraven är alltjämt aktuella i Kina idag.

Även om protesterna som sagt var nationella så var centrum för rörelsen det Himmelska fridens torg – Tiananmen – i hjärtat av Beijing.

Att Tiananmen fick en sådan central plats för rörelsen var ingen slump: torget var en plats med både strategiska och historiska fördelar. I anslutning till torget ligger inte bara kommunistpartiets främsta sammanträdesplats, Folkets stora hall, utan även dess högkvarter i den kejserliga parken Zhongnanhai.

Kanske ännu viktigare var innebörden av torget som en historisk symbol. Tiananmen är egentligen namnet på den kejserliga porten – sedan kommunisternas maktövertagande prytt av Mao Zedongs porträtt – som leder in till den Förbjudna staden. Torget var därför ursprungligen en kejserlig och ceremoniell plats, så långtifrån ett utrymme för medborgerligt politiska deltagande det går att komma.

Men platsen kom att få en helt ny roll efter den kejserliga dynastins omkullkastande 1911 och framför allt i och med Kinas första studentrörelse som inleddes den fjärde maj 1919. Efter denna studentrörelses protester vid Tiananmen blev torget en ikon för politisk deltagande samt en samlingsplats för såväl proteströrelser som välvilliga och välarrangerade politiska yttringar.

1949 utannonserades Folkrepublikens grundande från den himmelska porten. Bara några månader senare avslöjade Mao Zedong storslagna planer för att göra om torget till en politisk arena värdig det Nya Kina. De kejserliga murarna, portarna och byggnaderna revs för att göra torget stort nog för att rymma hundratusentals människor.

Den första oktober varje år paraderar representanter för folket och för armén förbi Tianamen för att fira Folkrepubliken Kinas nationaldag. Under kulturrevolutionen anordnades massmöten då rödgardister från hela landet anlände till torget för att få en glimt av den store rorsmannen Mao Zedong.

När den välansedde premiärministern Zhou Enlai dog 1976 samlades hundratusentals människor vid Tiananmen för att sörja Zhou och många tog tillfället i akt att framföra indirekt kritik mot centralmakten och de Fyras gäng.

Den fjärde juni 1989 var inte heller den första gången som folk sköts i anslutning till protester på torget. Den 18 mars 1926 sköt krigsherren Duan Qiruis militärpolis rakt in bland demonstranterna på torget, 47 personer dog och hundratals skadades. Men trots att denna första massaker gjorde ett djupt intryck på dåtidens politiska aktivister och engagerade intellektuella protesterade studenterna på nytt på torget bara några år senare.

1989 blev annorlunda. Den fjärde juni för 25 år sedan var det inte ens Tiananmen som var scenen för det mesta våldet, det är fortfarande oklart om någon blev dödad på själva torget. Däremot förändrade repressionen av studentrörelsen själva torget på ett aldrig tidigare skådat vis.

Efter 1989 har gradvis glömskan ersatt minnet av studenternas demonstrationer och den militära repressionen. Både studentrörelsen och massakern har blivit ett tabu, ett med våld förträngt trauma. Och torget har blivit punkten där den politiska repressionen kristalliserar sig.

Själva Tiananmen omges av säkerhetskontroller och bevakas ständigt av poliser i och utan uniform. På strategiska platser är brandsläckare utplacerade för att omedelbart kunna släcka eventuella självbrännare. Inför tioårsdagen efter massakern lät partiet helt sonika stänga torget under tio månader för ”renovering”.

Den nervösa repressionen reagerar på ett sätt som kan framstå som oproportionerligt. Att lägga ned blommor eller sätta sig ned på torget kan göra dig till en folkfiende. Att nämna massakern i en bok eller antyda den i ett konstverk kan leda till fängelse. Att diskutera saken bland bekanta i ett privat hem kan leda till arresteringar.

Samtidigt förenklar den extrema repressionen en viss sorts motstånd. Protester tar sig uttryck i miniaktioner som vaga antydningar, privata debatter och symboliska gester. När konstnären Ai Weiwei ger ett pubertalt finger åt makten blir det relevant eftersom den hårda kontrollen gör även detta till en motståndshandling.

Om kommunistpartiet till en allt högre grad gått över till att styra landet i enlighet med marknadens logik så gäller alltjämt en auktoritär ordning för Tiananmen. På andra håll i världen (och på andra håll i Kina) neutraliseras tidigare politiska arenor genom att bygga om dem till shoppinggallerior, men kontrollen på Tiananmen upprätthålls sedan den fjärde juni 1989 först och främst med våld.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

USA bombar Kinas ambassad i Belgrad – Femton år senare

Idag är det 15 år sedan ett amerikanskt B2-bombplan flög in över Belgrad och avfyrade fem målsökande missiler mot ”mål 493” som en del av den pågående NATO-operationen i dåvarande Jugoslavien. Ett mål som visade sig vara den kinesiska ambassaden.

I attacken förstördes ambassaden, tjugosju personer skadades och tre journalister omkom.

USA gick snabbt ut och förklarade att bombningen av ambassaden hade varit ett misstag, att det egentliga målet skulle ha varit ett lager som misstänktes förvara vapen åt den jugoslaviska militären.

Denna förklaring avfärdades av den kinesiska regeringen som kallade attacken för en ”barbarisk handling” och krävde att det ”USA-ledda NATO” skulle ta på sig ansvaret. Bombningen bemöttes av ilska från kinesiskt håll och följdes av omfattande protester i Kina och runtom i världen.

Om det var någonting som framgick tydligt från reaktionerna efter attacken så var det den stora samstämmigheten i media, inte bara inom den kinesiska pressen, utan även i USA.

Den censurerade och av partiet kontrollerade kinesiska pressen ställde sig som väntat bakom sin regering och förkastade de officiella förklaringarna från USA. Även medier fria från direkt censur — som exempelvis den Murdoch-anknutna, Hongkongbaserade tv-stationen Phoenix TV — avfärdade vad de ansåg vara en osannolik amerikansk förklaring.

I USA berättades en diametralt motsatt — men förvånande nog nästan lika entydig — berättelse. De amerikanska presskonglomeratens olika kanaler beklagade den ”oavsiktliga bombningen”, men lade fokus på de kinesiska protesterna. De berättade om den extrema nationalistiska vrede som de kinesiska studenterna uppvisade, om demonstranternas vandalisering av den amerikanska ambassaden och konsulaten, om ambassadör James Sasser som kände sig som en ”gisslan” på ambassaden i Beijing.

Hur kunde de kinesiska studenterna — som bara tio år tidigare omfattat amerikanska värderingar om frihet och demokrati — nu plötsligt vända sig emot USA? Det måste vara resultatet antingen av en ny våg av extrem nationalism eller av partiets styrning av de marionettliknande studenterna, fastslog man.

Så samstämmig var den amerikanska pressen att när den brittiska The Observer tillsammans med danska Politiken publicerade ett undersökande reportage som utmanade den officiella förklaringen och kom fram till att USA bombat ambassaden avsiktligen, så publicerades denna nyhet inte i den amerikanska pressen. Något som kritiserades av journalistorganisationen FAIR.

Först ett år efter bombningen — ett halvår efter artikeln från  The Observer/Politiken — gick New York Times ut med resultatet av en egen utredning. De hade inte kunnat finna några bevis för att bombningen skulle ha varit avsiktlig, men fann att den officiella förklaringen målade upp  ”en bisarr serie av misstag” och att flera frågetecken kvarstod.

Oavsett om bombningen av den kinesiska ambassaden var oavsiktlig eller ej, så uppvisade medias rapportering av händelsen en oroande likriktning och en slående brist på avvikande röster. Inte bara i det auktoritära Kina men även i det fria USA.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

Fjärde maj-rörelsen 95 år

Idag är det 95 år sedan fjärde maj-rörelsen 1919. Rörelsens fick sitt namn från det datum då studenterna i Beijing tågade mot Tiananmen för att demonstrera mot Japans övertagande av Shandongprovinsen.

Det var när fredsföredraget tecknades i Versaille som det bestämdes — trots de närvarande kinesiska diplomaternas invändningar — att de tyskkontrollerade områdena i Shandong fortsättningsvis skulle administreras av Japan istället för att återgå till Kina.

När nyheten om detta diplomatiska misslyckande nådde Kina gick studenterna alltså ut för att protestera mot Japan, men protesterna riktades även mot den egna regimens uppfattade svaghet. Redan fyra år tidigare hade det kinesiska ledarskapet gått med på de ”förödmjukande” 21 kraven som öppnade upp för en ökad japansk närvaro och kontroll i framför allt nordöstra Kina.

Under maj 1919 gick studenterna i strejk och demonstrerade på gatorna med resultatet att flera studenter greps av ordningsmakten. Kinas nya intellektuella, med utbildning i Japan, Europa och USA — som t.ex. den liberale Hu Shi — ställde sig generellt bakom rörelsen. Det gjorde stora delar av den framväxande bourgeoisien.

Fjärde maj följdes av en patriotisk mobilisering i landets storstäder. Bland annat inleddes bojkotter av japanska produkter till förmån för patriotiska varor, på detta sätt kunde de fosterlandsälskande affärsmännen även göra vinst av patriotismen.

Under protesterna var ett av de populära slagorden ”Glöm inte den nationella förödmjukelsen” (勿忘国耻). Man uppmärksammade till och med en särskild Nationella förödmjukelse-dag för att ingen skulle glömma de oförrätter som Kina tvingats genomlida (denna dag har aldrig försvunnit helt och återuppstod i officiell form 2001).

Men det var även under denna period av ny kultur som kinesiska intellektuella förde fram krav på nya moderniseringar av alltifrån det klassiska skriftspråket, till vetenskapen, till det politiska styrelseskicket. Chen Duxiu sade sig vilja ersätta Herr Konfucius med Herr Demokrati och Herr Vetenskap.

I och med fjärde maj-rörelsen blev de kinesiska studenterna till en politisk kategori som upplevde ett ansvar att stå upp för nationens intressen och därmed också kunde kräva av regimen att den skulle representera dessa intressen.

Sedan 1919 har de kinesiska studenterna fortsatt hävda sin rätt att delta i politiken och de gör det ofta genom att refererar tillbaka till fjärde maj. Detta gällde i hög grad under studentrörelsen 1989 men även under protesterna mot ”USA-ledda NATO” 1999.

I kommunistpartiets historieskrivning är fjärde maj 1919 ett epokgörande ögonblick. Inte bara på grund av att rörelsen ses som politiskt progressiv (d.v.s. patriotisk, revolutionär och anti-imperialistisk), men även på grund av de nära kopplingarna mellan fjärde maj-rörelsen och kommunistpartiets födelse. Två av de ledande figurerna under fjärde maj-rörelsen — Chen Duxiu och Li Dazhao — var nämligen ett par år senare med om att bilda Kinas kommunistparti.

För att uppmärksamma 95-årsjubiléet publicerar Folkets Dagblad en ledare på sin förstasida där fjärde maj kopplas samman med President Xi Jinpings ”kinesiska dröm” under rubriken: ”För att realisera den kinesiska drömmen måste ungdomens kraft uppmuntras”.

I ledaren kan vi läsa att tiderna förändras men att den kinesiska ungdomens patriotiska anda är fortsatt stark. Implicit i detta påstående finns en viktig komponent i hur kommunistpartiet väljer att presentera fjärde maj-andan (五四精神).

Den patriotiska biten lyfts fram som något att hålla fast vid, men samtidigt betonar partiet att det politiska ledarskapet idag inte har någonting gemensamt med den svaga regimen 1919. Dagens patriotism handlar enligt partiet inte om att gå ut på gatan för att protestera utan om att rätta sig i ledet och arbeta hårt för att bygga upp nationen.

”Idag”, står det i ledaren, ”lyfter vi fram fjärde maj-andan i syfte att knyta samman våra egna personliga öden med landets öde, för att integrera våra egna önskningar med nationens gemensamma ideal, i vår önskan att — medan vi alltjämt avancerar reformerna och moderniseringen — vara övertygade patrioter, vara vägbrytande innovatörer och vara civiliserade ledare, för att stå ut med den hårda kampen för att bygga upp nationen. Patriotismen ska fyllas med nytt innehåll och fjärde maj-andan ska anpassas till vår tid.”

Fråga inte vad ditt land kan göra för dig utan vad du kan göra för ditt land, helt enkelt.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

120 år av Mao

Idag skulle Mao Zedong (26 december 1893 – 9 september 1976) ha fyllt 120 år. En händelse som uppmärksammas i Kina med bland annat böcker, en gala till hans ära och en guldstaty.

Mao var på många sätt en enastående person. För att kunna lyckas med att först bli utsedd till ledare för en socialistisk revolution och sedan bli Folkrepublikens Store rorsman, vars uppdrag det var att föra världens folkrikaste land framåt på vägen mot kommunismen, krävdes något alldeles särskilt.

Mao kom att personifiera den kinesiska revolutionen. Han utsågs till den Store Läraren, den Store Ledaren, den Store Överbefälhavaren och den Store Rorsmannen. Mao Zedong var Solen som aldrig skulle gå ner och hans tänkande var en Spirituell Atombomb.

Den vördnad som ordförande Mao visades skulle till och Stalin ha avundats, skriver MacFarquhar och Schoenhals.

Bland de mer extrema exemplen av Mao-dyrkan under kulturrevolutionen märks den så kallade lojalitetsdansen och Ordförande Maos citat-gymnastik. Under en period svarades telefonsamtal i Folkrepubliken med fraser som ”Tjäna Folket!” eller ”Länge leve Ordförande Mao!”

I Sverige lyckades Mao Zedong inte bara charma proggmusiker och hippies. Mitt under kulturrevolutionen svarade en äventyrsdrömmande kronprins följande på frågan ”vilken människa har gjort starkast intryck på dig?”

Mao Tse-Tung! En otrolig man. Tänk, när han och hans anhängare bara vandrade omkring dag och natt i Kina och kämpade för att nå sitt mål. Vilken insats. Dessutom har han skrivit fin prosa och utmärkta dikter.

Denna personkult föddes inte av sig självt utan var ett resultat av ett medvetet, kollektivt propagandaarbete. Under kriget mot Japan, när kommunisterna samlat sina styrkor för att upprätta en röd huvudstad i det karga Yan’an (1935-1947), beslutade partiledarskapet att partiet behövde en stark ledargestalt. De började därför nära en kult kring Mao.

Ironiskt nog var det revolutionärer som Liu Shaoqi – som trettio år senare skulle rensas ut av Mao under anklagelser för att vara ”Kinas Krustjev” – som i Yan’an lyfte fram Mao Zedong som partiets främsta ledare och gav sitt fulla stöd åt ”Mao Zedongs tänkande”.

Mao Zedong blev på så sätt den främsta symbolen för revolutionen. Men därmed blev han automatiskt också den främste skurken när det gällde de brott som kommunistregimen gjorde sig skyldig till.

Trots detta hyser Mao Zedong idag – liksom Stalin i Ryssland – en stor aktning och ses som en landsfader.

85 procent av kineserna anser att Maos åstadkommanden väger tyngre än han misstag och 90 procent att hans gärning fortsätter att forma dagens Kina, enligt en färsk undersökning av Global Times.

I början på nittiotalet, parallellt med Kinas mest intensiva period av marknadsreformer, utbröt en veritabel Maofeber som fick sitt kommersiella uttryck i en blomstrande marknad för Maoartefakter.

Vördnaden för Mao Zedong kan verka obegriplig för någon som har ett hum om det förtryck som hans regim stod för.

Men om vi har i åtanke den enorma kult som omgärdade hans person för 40 år sedan och faktumet att Kina aldrig haft någon Krustjev som generellt dömt ut den store ledarens gärning är det inte konstigt att resterna av Maokulten fortsätter än idag.

Än viktigare är att även kritiken mot regimen på många sätt präglas av arvet från personkulten och kommunistpartiets historieskrivning. Det märks i tendensen att låta Mao Zedong ensam symbolisera kommunismens brott eller allt som är dåligt med dagens Kina.

Mao Zedong har varit död i snart fyrtio år, men som symbol lever han vidare. Likt Cheshirekatten har Mao själv försvunnit, men hans leende hänger kvar ovanför porten till den Förbjudna Staden. Säkerligen en följd av kommunistpartiets propaganda, men också en konsekvens av oviljan att släppa den mytiska, ideologiska kritiken av Maoeran.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

100 år i kejsarens nya kläder

100 år i kejsarens nya kläder kommer i tre delar berätta och visa upp Kinas politiska modehistoria från Qingdynastin till idag. Här följer del ett som börjar med en änkekejsarinna och slutar i en generalissimo.

Änkekejsarinnan Cixi (1835-1908) i sin traditionella kejserliga skrud får representera slutet på kejsarriket. Cixi — dotter till en ämbetsman — startade sin karriär som kejsarens konkubin och slutade som de facto regent mellan 1861-1908.

I tidigare historieskrivning har hon kritiserats hårt för sin stängda attityd mot omvärlden, framför allt hennes hårda repression av Hundradagarsreformen och hennes stöd till Boxarupproret. Denna bild kompliceras framför allt av den ”nya politik” (新政) som lanserades i början av 1900-talet efter japansk modell och som hade som mål att omvandla Kina till en konstitutionell monarki. Omfattande reformer påbörjades med hann inte fullbordas innan revolutionen 1911.

Här syns änkekejsarinnan i en svart silkesdräkt av manchuriskt snitt (en qipao) prydd med emblem föreställande det kinesiska tecknet för ”långt liv” (寿) och blommotiv. Blommorna på Cixis klädnader var antingen pioner, som också de symboliserar ett långt liv, eller magnolior, eftersom ett av hennes många namn var Magnolia (兰). Smycken och huvudbonad är prydda med pärlor och naglarna är traditionsenligt långa.

När Cixi fick höra folk kritisera den kinesiska traditionen att binda kvinnors fötter ska hon ha beklagat sig över de stackars utländska kvinnor som tvingas in i korsetter; ”uppbundna med stålskenor så de knappt kan andas”.

 

 

Dr. Sun Zhongshan (1866-1925) betraktas av både kommunister och nationalister som Kinas revolutionära landsfader. Sun Zhongshan — mera känd som Sun Yat-sen —  var en läkare utbildad i Honolulu och Guangzhou och han kom att bli en ledarfigur för en ny strömning av anti-manchurisk nationalism.

Merparten av sin revolutionära karriär tillbringade han emellertid utanför kejsardömet Qing. Han var i exil i Japan efter ett misslyckat uppror och reste runt på insamlingsresor i Sydostasien, Europa och USA.

Efter att Xinhairevolutionen 1911 lyckades störta Qingdynastin, representerad av pojkkejsaren Puyi, möttes revolutionära representanter från de olika provinserna i Nanjing. Där bildade de en provisorisk regering och valde Sun Zhongshan (då fortfarande i exil) till provisorisk president. Den 1 januari 1912 utsågs till den första dagen på det första året av Republiken Kina.

Sun abdikerade emellertid till general Yuan Shikai bara tre månader senare och tvingades snart återigen i exil när han försökte ta tillbaka makten från Yuan Shikai i juli 1913.

Efter Yuan Shikais död kom Sun Zhongshan tillbaka till en splittrad republik, början på den oroliga Krigsherreperioden. Sun kämpade som ledare för nationalistpartiet Guomindang, och snart även i nära samarbete med det nybildade kommunistpartiet, för att ena landet.

Sun Zhongshan var på en och samma gång en modern revolutionär och en nationalist som ansåg sig kämpa för den kinesiska rasens överlevnad.

Fotografiet till övre vänster visar den moderne Sun. Han har vaxade mustascher, kostym och väst av europeiskt snitt, till och med ett fickur med tillhörande kedja. Den kortklippta, välskötta frisyren är särskilt anmärkningsvärd eftersom hårpiskan var ett krav för alla kinesiska män fram till revolutionen 1911. Att klippa håret kort blev därför ett sätt för revolutionärer att markera sin subversiva ståndpunkt.

Den nedre bilden visar en äldre man som — likt många av hans kinesiska och japanska samtida — på ålderns höst klär sig i en dräkt av klassiskt kinesiskt snitt, närmare bestämt en långskjorta av manchurisk typ.

Dr. Sun Zhongshan har dessutom gett namn åt Kinas kanske mest välkända moderna klädesplagg: Zhongshankostymen (mera känd som Maokostymen). Det var i och med Republiken Kinas grundande 1912 som denna moderna, kinesiska kostym introducerades som ett alternativ till både den europeiska kostymen och den manchuriska långskjortan. Den blev så småningom obligatorisk inom kinesisk politik och bars av både nationalistledaren Jiang Jieshi och Mao Zedong. Den högra bilden visar Sun Zhongshan i den berömda kostymen.

 

 

Yuan Shikai (1859-1916) var en ämbetsman, general, opportunistisk republikan och slutligen kejsare. Efter att ha underkänts vid den kejserliga examinationen två gånger övergav Yuan Shikai den civila banan och satsade istället på en karriär inom armén.

Yuan lyckades undvika inblandning i den förödmjukande förlusten mot Japan i det första sino-japanska kriget (1894-95) och blev istället befälhavare för den moderna Nya Armén som bildades i sviterna av förlusten.

Yuan Shikai blev med tiden befälhavare över Kinas största armé: Beiyangarmén. Eftersom armén var lojal till Yuan Shikai snarare än till hovet i Beijing var det bara Yuan som kunde försvara kejsaren när revolutionen startade 1911.

Men istället för att försvara monarkin övertalade Yuan (nu premiärminister) den femårige kejsaren Puyi att abdikera i februari 1912. Eftersom det var Yuan som satt på den militära makten — och politisk makt som bekant växer ur en gevärspipa — gav Sun Zhongshan upp sitt presidentskap till honom efter bara ett par månader.

Yuan nöjde sig emellertid inte med att vara president utan lät snart utropa sig själv till kejsare. Yuan och hans politiska rådgivare ansåg att Kina behövde en central auktoritet och att kejsare Hongxian (hans kejserliga titel) skulle välkomnas av folket. Istället möttes beslutet av protester och flera provinser förklarade sig självständiga. När han insåg sitt misstag förklarade Yuan att monarkin åter skulle avskaffas men han avled till följd av sjukdom bara några månader senare.

Den moderna Beiyangarmén var klädd enligt tysk förlaga (liksom den japanska armén vid samma tid). Mörkblåa jackor, knähöga svarta stövlar och detaljer i guld. På bilden till vänster syns den nyblivna presidenten Yuan Shikai i en ceremoniell variant med tillhörande sabel. På huvudet bär Yuan en skärmmössa (också det enligt tysk förlaga) dekorerad med en plym. Det karmosinfärgade ordensbandet i silke liksom medaljerna på bröstet följer även de europeiskt militärmode.

Fotografiet till höger visar kejsare Hongxian under en ceremoni vid Himmelens tempel i Beijing. När Yuan Shikai tog över som kejsare lät han sy upp två kejserliga klädnader till ett pris av 400,000 yuan vardera. Den ceremoniella dräkten han bär pryds av ett broderat emblem (detalj) där flera av suveränitetens tolv symboler syns. I mitten syns symbolen 黻 (fu) och en yxa (också det uttalat fu) som tillsammans symboliserar makten att döma och bestraffa. På huvudet har han en silkeshatt broderad med guld.

 

 

Jiang Jieshi (1887-1975), också känd som Chiang Kai-shek, var partiledare för Guomindang, general och president över Republiken Kina på fastlandet och senare på Taiwan.

Under sin utbildning i Japan gick Jiang Jieshi med i ett revolutionärt sällskap grundat av bland andra Sun Zhongshan och när Jiang återvände till Kina efter revolutionen 1911 var han med och grundade nationalistpartiet Guomindang. Efter den Norra expeditionen 1927 blev Jiang Jieshi ordförande i Guomindangs nybildade regering och förde ett utdraget krig mot både krigsherrar och kommunister.

När Japan invaderade Manchuriet 1931 såg generalissimo Jiang fortfarande kommunisterna som det största hotet. Inte förrän han kidnappades av en av sina egna officerare gick Jiang med på en enad front med kommunisterna mot Japan. Efter kriget mot Japan bröt alliansen ihop och ett inbördeskrig med kommunisterna följde, ett krig som de USA-stödda nationalisterna förlorade. Jiang Jieshi och hans anhängare tvingades därför fly till Taiwan där Jiang satt kvar som diktator fram till sin död 1975.

Jiang Jieshi var först och främst en militär och likt en kinesisk Charles de Gaulle sågs han allt som oftast i militäruniform. Han kännetecknades också av sin trogna tangorabatt och sitt snaggade hår.

På bilden till vänster bär Jiang en officersuniform av den typ som bars av den Nationella Revolutionära Armén. Det är en kakifärgad uniform baserad på Zhongshankostymen. På kragen har han en gradbeteckning som indikerar hans rank och sabeln bekräftar hans officersgrad. På bröstet har han en medalj kallad den ”Stora ordern av den blå himmelen och den vita solen” som nyligen orsakade viss kontrovers.

Fotografiet i mitten är från samma år (1940) men visar Jiang i en ceremoniell uniform med silkesband och bröstet nedtyngt av medaljer. Jiang Jieshi representerade Kina för de Allierade under andra världskriget och fick tack vare kriget mottaga många medaljer, bland annat den franska Hederslegionen och den belgiska Leopoldordern.

Det tredje fotografiet visar en åldrad president Jiang Jieshi under en militärparad för att fira Republiken Kinas nationaldag. Den kakifärgade uniformen med slips och vita handskar påminner om en amerikansk tjänsteuniform och vittnar om vilka som var och förblir Taiwans främsta allierade och militära garant.

Inga bilder i denna artikel innefattas av upphovsrätten. Det rör sig antingen om äldre foton eller bilder som av andra skäl är allmän egendom. Samtliga bilder är från Wikimedia Commons eller USA.gov.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Revolutioner: från väggtidningar till twitter

Detta är den tredje delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Den arabiska våren 2011 (som nog snarare startade med protesterna 2009 i det föga arabiska Iran) överraskade världen och ledde till en våg av hastiga förklaringar från olika experter.

Många var de som betonade vikten av så kallade sociala medier för organiseringen av dessa uppror och revolutioner. De pekade på hur bloggar, Twitter och Facebook använts av opinionsbildare och rebeller för att nå ut med sitt budskap. Några lyckades med konststycket att ge äran för de så kallade ”Facebookrevolutionerna” i Nordafrika åt ett amerikanskt IT-företag.

Denna teknologiska determinism ignorerar inte bara år av forskning kring sociala rörelser (som visat att dessa rörelser har anpassat sig efter moderna medier åtminstone sedan protesterna mot Vietnamkriget) utan också fallet Kina.

I Kina kom den så kallade ”jasminrevolutionen” att dö i sin linda. Detta trots en betydande internetpenetration (hela 34,30% 2010 – vilket kan jämföras med Tunisiens 33,9% eller Egyptens 28% för samma år) och hundratals miljoner aktiva internetanvändare.

Att den ”kinesiska våren” inte blommade ut i någon revolution går inte att skylla enbart på den nedkylande effekten av internetcensuren eller omfattande statlig repression. Kinesiska internetmedborgare (网民) har framgångsrikt använt internet och sociala medier för att organisera sig och sprida information om strejker i Shenzhen, upplopp i Wukan och kampanjen för att få Chen Guangcheng fri.

Istället för att försöka definiera sociala rörelser i relation till sociala medier, borde de sociala mediernas roll beskrivas utifrån deras funktion inom en given rörelse. Sociala medier framstår då generellt som ett verktyg för att på ett decentraliserat, enkelt och billigt vis sprida information, värva medlemmar och organisera gemensam aktion.

Dessa tre organisationella komponenter uppstod inte i och med de sociala medierna, snarare rör det sig om grundläggande målsättningar för alla sociala rörelser. Vad sociala medier möjligen har bidragit med är en förminskning av arbetsinsatsen som krävs för att framgångsrikt nå målen – det är med andra ord billigare att organisera en rörelse via bloggar.

I Folkrepubliken Kina (där arbetskraften alltid har varit billig) har invånarna lyckats organisera sociala rörelser, sprida information och värva medlemmar sedan länge, helt utan hjälp från sociala medier.

Tre välbekanta exempel som illustrerar detta är den så kallade Demokratimuren vid Xidan i Beijing (1978-1979), studentprotesterna 1986 och Tiananmenrörelsen 1989. Ytterligare en period under vilken vi hittar en hög grad av självständig organisering och ett omfattande, decentraliserat informationsutbyte är kulturrevolutionen.

Vi kan betrakta den kaotiska tioårsperioden mellan 1966 och 1976 som fått namnet ”Den stora proletära kulturrevolutionen” från två håll – från ovan och från nedan.

Från ovan ser kulturrevolutionen föga revolutionär ut. I boken Mao’s Last Revolution beskriver McFarquhar och Schoenhals hur Mao manipulerade partiet och initierade en landsomfattande rörelse för att röja undan sina motståndare.

Efter att tiotals miljoner dött i svält som följd av Det stora språnget framåt och efter Chrusjtjovs avståndstagande från Stalin, var Mao Zedong orolig. Han var besatt av tanken på ”revisionism” och missnöjd med president Liu Shaoqi. Mao Zedong befann sig i en situation där han fortfarande var outmanad som ledare för partiet och för landet, men där hans makt hade gått från näst intill absolut till att bli alltmera relativ.

Liu Shaoqi blev ett av de första toppnamnen som stämplades som ”förrädare” och anklagades för att ha ”gått den kapitalistiska vägen” i det strategiska nollsummespel som kännetecknade kulturrevolutionen inom partiet.

Maktspelet inom partitoppen var emellertid bara en (extremt viktig) del av detta oroliga decennium. Kulturrevolutionen var samtidigt en social rörelse som hade enorma konsekvenser för vanliga medborgares liv över hela Kina.

Beslutet från partiledningen att lyfta ”restriktionerna för den proletära vänstern” och tillåta bildandet av ”kulturrevolutionära massorganisationer” under våren-sommaren 1966 ledde till att studenter och lärare i Beijing spontant bildade ”röda organisationer” för att ta del av revolutionen, de följdes snart av studenter och arbetare över hela Kina.

I slutet av augusti 1966 fick de första femhundra massorganisationerna i Beijing ett officiellt erkännande. Dessa organisationer var av varierande storlek, organisationsgrad och politisk övertygelse. Flera av de största, mer välorganiserade grupperna kom från stadens toppuniversitet.

En viktig del av dessa organisationers dagliga arbete – framför allt vid universiteten – var utbytet av information. Genom nyhetsbrev kunde organisationernas medlemmar hållas ajour med de senaste utvecklingarna i kulturrevolutionen.

Genom att rapportera vad som hände i olika delar av landet och utbyta information med andra grupper blev den lokala organisationen en del av den övergripande rörelsen. Grupperna skrev och tryckte nyhetsbreven själva – i små upplagor för eget bruk – helt utan att myndigheter eller parti genom censur utövade kontroll över innehållet.

På ett sätt som varit omöjligt före sommaren 1966 (och som förblir omöjligt idag) kunde massorganisationerna under kulturrevolutionens första år fritt utreda och rapportera de senaste nyheterna. Till sin hjälp hade de telefoner, enkla stencilapparater, mer eller mindre etablerade nätverk och helt vanlig ryktesspridning.

Resurserna som dessa organisationer hade att tillgå varierade kraftigt, vissa nyhetsbrev tycktes från stenciler som producerades för hand medan andra hade mer sofistikerade tryckpressar att tillgå. De största massorganisationerna publicerade minst ett nyhetsbrev om dagen och hade nätverk av medarbetare och informatörer över hela landet. Vad nyhetsbreven rapporterade berodde också det på organisationernas förmåga, kontakter och resurser.

Upplevda hot mot rörelsen figurerade ofta i dessa nyhetsbrev, till exempel skrevs det om misstänkta spioner som påstods ha lyssnat till Voice of America eller sovjetiska radiosändningar. Skildringar av stridigheter mellan olika grupper av rödgardister och militärer innehöll detaljerade beskrivningar och siffror på antalet dödade och skadade.

Organisationsbygge uppmuntrades och förstärktes genom rapportering av ”glada nyheter”. Nyhetsbreven berättade om hyllningståg till Maos ära, de berömda väggtidningarna med stora tecken (大字报) och hur många exemplar av Mao Zedongs valda verk som skulle tryckas upp.

Denna revolutionära pressfrihet varade blott ett år – från att “restriktionerna lyftes” och massorganisationerna bildades under sommaren 1966 till oktober 1967 då ett beslut från högsta håll (det vill säga i sista hand Maos närmaste krets) åter lade restriktioner på vad som fick och inte fick sägas. Under loppet av blott ett år hade den decentraliserade informationsspridningen blivit ett politiskt hot, inte bara för enskilda partimedlemmar men för partistaten själv.

Massorganisationerna lyckades (trots en väldigt relativ självständighet, villkorad av Mao med armén som säkerhet) bygga en nationell rörelse, med de stencilerade nyhetsbreven som ett av de viktigaste verktygen. Genom nyhetsbreven, möten och väggtidningar kunde nätverk byggas, en gruppidentitet förmedlas och organisationerna förstärkas.

Att kulturrevolutionens massorganisationer var beroende av snabb, effektiv informationsspridning bevisas av det enorma arbete de var villiga att lägga ned på nyhetsbreven. Den relativa framgången i deras organisationsbygge – trots primitiva verktyg – gör också att de teknologiska förklaringarna till sociala rörelser blir tveksamma. Sociala rörelser formas av de verktyg de använder; demonstrationer anpassar sig till TV-bevakning, revolter blir twittervänliga och kulturrevolutionens massorganisationer anpassade sig till pressfrihet med maoistiska förtecken.

Men verktygen i sig gör ingen revolution och sociala rörelsers uppkomst kan inte härledas till de verktyg de använder.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kärlek mellan likar, från kungarikena till idag

På några få år har rätten till samkönat äktenskap blivit en stor politisk fråga i länder runtom i världen. Med början i Nederländerna (2001) och sedan i länder som Sydafrika (2006), Argentina (2010) och i nio stater i USA har homosexuella fått rätten att gifta sig.

Frågan har kommit att bli en vattendelare där fler än de som direkt berörs av lagändringen har engagerat sig. Lika rättighet till äktenskap har plötsligt blivit en het politisk fråga i moderna, sekulära samhällen.

President Obama har efter mycket om och men till sist kommit ut i sitt stöd för samkönat äktenskap.

I Frankrike håller en lagändring på att klubbas igenom som ska möjliggöra samkönat äktenskap, något som fått motståndarna att ta till gatorna för att protestera. Dessa ovana rebeller har i sin desperation jämfört sig med nordafrikanska revolutionärer, men den politiska eliten har inte lyssnat och polisens tårgas har visat sig lika effektiv mot demonstranter från höger som från vänster.

Frågan har kommit att handla om modernitet. Genom att stödja allas lika rätt till äktenskap visar vi upp en modern, sekulär tolerans. Frågan är emellertid inte så enkel och det finns ingen självklar koppling mellan modernitet, upplysningsideal och samkönat äktenskap.

I ett längre historiskt perspektiv ser vi hur repressionen mot kärlek mellan samma kön har varierat mellan olika epoker. Till och med den katolska kyrkan verkar en gång ha varit betydligt mer accepterande än de är idag.

I sin bok Christianity, Social Tolerance, and Homosexuality slår Yalehistorikern John Bosswell fast att det fanns fall där män vigdes med män i kyrkliga bröllop och biskopar kunde ha manliga älskare i 1100-talets katolska Europa. Dåtidens skrifter – författade av det lärda prästerskapet – tog ofta upp kärlek mellan män som något positivt. Att det skulle finnas en oavbruten historia av motstånd mot homosexuella från Moses till pastor Åke Green verkar inte stämma.

I Kina har vi inte sett någon omfattande, offentlig diskussion kring frågan om samkönat äktenskap (även om andra länders lagändringar har rapporterats i kinesiska medier och besöket från Islands president tillsammans med hennes fru fick vissa att reagera). Det är tvärtom inte mycket offentlig diskussion kring homosexualitet över huvud taget. Policyn från högsta ledningen har sedan några år tillbaka varit att ge homosexualitet så lite uppmärksamhet som möjligt.

När frågan om samkönat äktenskap ändå förts fram har svaret (förutom hyschande) varit förvånansvärt likt det vi ser på andra håll i världen: Kina är inte redo för samkönat äktenskap. Eftersom Kina är ett land på väg att moderniseras – men ännu inte är riktigt där – är tiden inte inne för samkönat äktenskap.

Boom. Modernitetsargumentet slår tillbaka.

Tanken på en progressiv modernitetsprocess som på något sätt leder till samkönat äktenskap är givetvis lika mycket bullshit i Kina som någon annanstans.

Sexuell historia och traditioner i Kina

Pan Zhang var en ung man med ett vackert utseende, hans samtida tävlade med varandra i sin beundran av honom. När Wang Chongxian från kungadömet Chu hörde om den berömde Zhang kom han för att be om att bli dennes studiekamrat, till vilket Zhang samtyckte. Skälet för denna överenskommelse att studera tillsammans var att de båda blev förälskade vid första ögonkastet. Deras känslor för varandra var som de mellan man och hustru, således delade de samma täcke och huvudkudde ochderas vänskap kände inga gränser. När de slutligen dog tillsammans, sörjdes de av folket som sålunda begravde dem sida vid sida vid berget Luofu. På deras grav växte omedelbart ett träd upp. Av alla trädets grenar och kvistar fanns inte en enda som inte var inflikad med en annan. Folket av denna tid häpnade inför detta och kallade trädet “Den delade kuddens träd”.

Detta stycke (översättningen är min, orginaltexten finns här) ur en antologi nedskriven under Songdynastin (960-1279) illustrerar något som verkar motsvara ett äktenskap mellan två män från kungadömet Chu (ca 1030 – 223 f. Kr). Den förmoderna berättelsen om män som lever tillsammans hade av allt att döma mycket lite att göra med politik när den skrevs.

Kärlek mellan kvinnor finns belagt i Boken om Han som beskriver hur drottningen Chen (ca 150 – 110 f. Kr) – i sin förtvivlan över att inte ha lyckats föda fram en arvinge – skickar efter en häxa för att bota henne, men påverkad av den afrodisiak som häxan ger henne blir hon istället förälskad i häxan.

En annan berättelse från samma bok – om två konkubiner som älskar varandra likt ”man och hustru” – är ursprunget till ordet för ”lesbisk” i klassisk kinesiska: ”ömsesidigt ätande” (对食). Ordet var ursprungligen en metafor för att beskriva de bådas ömhet för varandra, men har senare tolkats på ett helt annat sätt.

Historiska krönikor som beskriver Handynastin (206 f. Kr – 220 e. Kr) ända fram till Songdynastin (960-1279) visar hur adelsmäns och ämbetsmäns manliga ”favoriter” har spelat en betydande roll i palatsets politiska spel, utan att några särskilda värderingar verkar ha fästs vid dessa relationer.

Kärlek och sex mellan män framstår som relativt oproblematiskt under stora delar av kejsardömets historia, men det är inte fråga om ”homosexualitet” som vi tänker på det idag.

Ens sexuella preferenser verkar inte ha varit kopplat till någon särskild identitet eller livsstil. Kravet på att gifta sig och skaffa barn (framför allt söner) var ständigt där och relationerna män och kvinnor emellan skedde utanför äktenskapets ramar.

Under Qingdynastin märks en mer fientlig inställning mot sex mellan män, en alltmera sofistikerade lag mot män som våldtar män infördes och upprätthölls noggrant.

Dessutom har sexuell måtta länge varit ett ideal. Sexuell extravagans har ofta varit illa sett och kejsares dekadenta sexliv har använts som förevändning för att avsätta dynastier som inte längre har ”Himlens Mandat” (天命).

Homosexuella från Väst

Historikern Frank Dikötter skriver i sin bok att inte ens när idén att kärlek mellan personer av samma kön var uttryck för en särskild sexualitet slog igenom i Republiken Kina (1911-1949) skiljdes homosexualitet ut från andra dekadenta beteenden. När homosexualitet förkastades var det tillsammans med prostitution, våldtäkt, otrogenhet och alla andra sexuella aktiviteter som inte ledde till födseln av en rättmätig arvinge.

När kommunisterna kom till makten i Kina upprätthöll de ett ideal av sexuell måttlighet, även om Mao personligen verkar ha varit motsatsen till detta. Prostitution förbjöds, liksom konkubiner och homosexualitet.

Det dekadenta beteende som förkastats under Qingdynastin och i Republiken Kina stämplades nu som förlegat och borgerligt. Det var i modernitetens och socialismens namn som homosexualitet blev ett brott i Kina ända fram till 1997, först 2001 togs sjukdomsstämpeln bort.

Dagens situation är dubbel. Samtidigt som en välutvecklad gaykultur går att hitta i de flesta större städer är många av invånarna i samma städer helt ovetande om detta. Det finns fortfarande de som tror att homosexualitet inte existerar i Kina.

När jag studerade i staden Wuhan – känd för en väl utvecklad bögkultur, med en gayklubb precis vid den största bargatan – hade jag följande konversation med en av stadens unga invånare:

– Det finns inga homosexuella i Kina, sa hon

– Men jag har en vän från Kina som är homosexuell, sa jag

– På riktigt? Varifrån?

– Shanghai

– Jaha. Ja, men Shanghai är väldigt influerat av Väst

Att homosexualitet skulle komma in i Kina från Väst via Shanghai är givetvis lika tokigt som den tidigare kopplingen mellan homosexualitet och bourgeoisien. Men att liberalismen, socialismen eller moderniteten på något sätt skulle ha stått på de homosexuellas sida är också en historisk förenkling.

Att koppla ihop rätten till samkönat äktenskap med modernitet har blivit ett sätt att plocka billiga poänger på hemmaplan, men i det långa loppet och ur ett bredare perspektiv är en ärligare debatt – som fokuserar på andra argument – att föredra.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Historien om kulturrevolutionen skrivs i Chongqing

Det senaste året har vi sett hur Chongqings före detta borgmästare Bo Xilai kommit under attack efter en komplicerad och obskyr mordhistoria, som avslutades med domen mot hans maka – Gu Kailai – för mordet på den brittiske medborgaren Neil Heywood. Bo Xilai blev av med sin post och sitt partimedlemskap och väntas snart ställas inför rätta. Under hösten har vi sett många artiklar i kinesiska tidningar som berättat om maktmissbruk, rättsövergrepp och tortyr under Bos styre.

Vad som är sant och inte i denna välbevakade men oklara härva är svårt att avgöra idag. Kanske får vi vänta år – eller decennier – på ordentliga svar. Bortom det upprörda mediabruset är det istället en annan tragedi från Chongqing som börjar klarna upp mer och mer.

Det rör sig om de omfattande stridigheterna (武斗) mellan olika grupper i staden under kulturrevolutionen, närmare bestämt mellan våren 1967 och sommaren 1968. I ett officiellt arbete – som VFL har kunnat ta del av – har en kronologi över striderna med en lista över avlidna sammanställts, innehållande över tusen bekräftade namn. Arbetet utförs av lokala historiker med uppbackning från ett utskott av Chongqings politiskt rådgivande konferens,

Arbetet ska komma att bli en del av Chongqings ”Historiska dokument” eller Wenshi Ziliao (文史资料). Denna serie historiska antologier publiceras kontinuerligt som en del av ett arbete som påbörjades redan 1959. Varje större stad har som ansvar att dokumentera och sammanställa sin egen historia. Wenshi Ziliao är en ovärderlig källa till lokalhistoria, från början av 1900-talet och framåt. Här beskrivs enskildas levnadsöden samt små- och storskaliga skeenden i detalj.

Wenshi Ziliao ska nu alltså även täcka in Kulturrevolutionen, vilket innebär att tidigare framtaget material sammanställs och kompletteras, bland annat genom intervjuer med inblandade.

Den lista VFL har fått läsa är ett resultat av material tillhandahållet från flera olika historiker. Listan över avlidna har kunnat sammanställas med hjälp av ett flertal olika, mer specifika listor, exempelvis de från Befrielsearméns Logistik och Ingenjörshögskola, från Yangziflodens Elektronikfabrik och från lokaltidningarna.

De stridigheter vars historia nu nedtecknas utbröt mellan två radikala grupper, grupp ”15 Augusti” (815派)och grupp ”Motstånd Till Slutet” (反到底派). Dessa båda grupper uppstod efter en splittring inom stadens radikaler i början av 1967.

Listan inleds med mellanskoleleven och rödgardisten Tang Mingliangs död den tredje maj 1967. Han dog (endast 18 år gammal) i en bilolycka i samband med en skärmytsling mellan de två grupperna.

Den olustiga läsningen av sida upp och sida ned med namn på avlidna underlättas inte av att där även står markerat deras – ofta låga – ålder. Rödgardisternas grupper bildades på skolor och universitet och de som deltog i striderna var därför till stor del skolungdomar. Inte sällan är offren 15, 16 år gamla, de allra yngsta blott 14:

Augusti 1967. Zou Weiyuan, elev vid mellanskola 19, medlem av ”15 augusti”-gruppen. Ihjälskjuten av misstag. Ålder: 14 år gammal.”

Ytterligare ett exempel:

8 augusti 1967. Tang Mingyu, elev i klass 67, mellanskola 29, medlem av skolans stridsgrupp ”Maoismen”, tillhörande ”15 augusti”. När han hjälpte till i flytten av ”15 Augusti” gruppens finansiella högkvarter kom de plötsligt under attack från kombattanter tillhörande gruppen ”Motstånd Till Slutet” vid ingången till finanskontoret. Ihjälskjuten. Ålder: 16 år.”

Ända sedan den så kallade ”ärrlitteraturen” växte sig stark under 80-talet har det varit tillåtet att kritisera kulturrevolutionen, den beskrivs även officiellt som ett mörkt kapitel i landets moderna historia. Men denna noggranna historieskrivning som nu tar form i Chongqing är något helt annat än den tidigare ”ärrlitteraturen”, den har kunnat sammanställas genom aktivt engagemang från Chongqings politiskt rådgivande konferens.

Det rör sig inte om det starka, kvicka avståndstagandet på morgonen efter katastrofen, detta fenomen som vi känner igen från Kina strax efter kulturrevolutionen och från Europa strax efter Andra Världskriget. Dessa processer som präglas av skuldbeläggandet av vissa och benådandet av andra, trots att gränsen mellan de två kategorierna ofta är oklar. Inte heller i fallet Bo Xilai är denna skiljelinje särskilt tydlig.

Därav vikten av vad som nu sker i Chongqing, där historikerna försöker utröna in i minsta detalj vad det verkligen var som hände och vilka offren var.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se