Kategoriarkiv: MEDIA

Den positiva sidan av Folkkongressen

Just nu pågår den två veckor långa Folkkongressen (Lianghui 两会) i Peking; tidigare en mastodontisk icke-politisk händelse som på senare år blivit till ett mastodontisk symbolpolitiskt spektakel.

Partiet gillar stora spektakel, vilket man bevisade med råge exempelvis under militärparaden 2015. Gärna vill man inför omvärlden (och det egna folket) visa hur stort allting är i Kina (och det är det) och hur många det finns av allting: journalister som bevakar den, delegater som är lyckliga över den store ledaren Xi Jinping, positiva reaktioner på Xi Jinping, hyllningar till Xi Jinping… ja, ni fattar.

Xi Jinping har sedan han tillträdde 2013 fortsatt driva en linje som kopplat ett allt hårdare grepp om media och det offentliga samtalet i Kina. Diskursen kring Folkkongressen är inget undantag. Tvärtom: Den utmärkta webbplatsen China Digital Times har publicerat en läckt lista om 21 förhållningsregler för kinesiska journalister som utgått från regeringen rörande rapportering från kongressen i Peking.

Nedan några utdrag från listan, som kan tjäna som exempel på den kinesiska censurapparaten anno 2016. De reportrar och mediehus som inte följer reglerna riskerar självfallet att ligga pyrt till:

1: Rapportera omfattande om XJP:s medverkande i Folkkongressen. Fokusera på reaktioner.

4: Rapportera inte om säkerhetsapparaten kring Folkkongressen.

6: Gör inga ”bakom-scenen” reportage från Folkkongressens presskonferenser, exempelvis ”vackra kvinnliga tolkar” (detta är ett avsevärt trendbrott mot tidigare år då de stora statliga medierna publicerat otaliga bildspel på olika typer av ”vackra” kvinnor som gör saker på Folkkongressen: värdinnor, journalister, you name it).

7: Rapportera inte om delegaternas personliga tillgångar.

8: Rapportera inte om försvarsbudgeten.

9: Rapportera inte om begravningsreformen.

15: Kontrollera strikt negativa rapporter i nya medier (sociala medier).

18: Rapportera inte om smog (jämför med förra året då smogfrågan stod i fokus).

19: Rapportera inget negativt om fastighetsmarknaden, utländsk valuta, börsen, trafikstockningar eller ”sjukhusköplatsockrare” (det sista ett fenomen där folk säljer sina köplatser på sjukhusen).

20: … skoja inte om delegaternas motioner.

Som ni ser så ska Folkkongressen avbildas som ett positivt vis, där endast de frågor som partiet vill diskutera diskuteras. Media ska fyllas med positiv kraft, för vilka problem kan inte lösas om man bara hindrar folk från att prata/läsa om det?

Och framförallt Xi Jinping. XJP framförallt.

Fräscht.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kyligt värre

Kina upplever just nu den kallaste vintern i mannaminne, med rekordkyla på många håll i landet. Ironiskt nog gäller kylan inte enbart det faktiska klimatet; temperaturen har sjunkit märkbart även i det offentliga samtalet, vilket inte minst manifesterat sig i fallen med de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin.

Graderna har sjunkit till så låga nivåer att till och med Hu Xijin, chefredaktör för den nationalistiska partiblaskan Global Times, verkar oroad och uppmanar partiet att vara mer öppet för kritik.

Prognosen ser dock mörk ut. En del pratar om ett gryende samhälle ”styrt av rädsla” snarare än det ”lagstyre” som Xi Jinpings regim haft som ledord.

Häromdagen kom ytterligare en pålaga. Nya regler som träder i kraft i mars kan tolkas som att utländska företag och organisationer helt stängs ute från att publicera ”innehåll” på nätet. Förutom rena texter/artiklar så definierar den relevanta myndigheten (SAPPRFT) även innehåll bl.a. som: böcker, kartor, musik, seriestrippar och datorspel.

Reglerna betyder att utländska företag måste ingå samarbeten med kinesiska diton, som först därefter kan söka tillstånd för att få publicera innehåll online. Mer kontroll på menyn, alltså. Förutom att skapa mer problem för media i synnerhet, gissar jag att även utländska intresse- och non-profitorganisationer riskerar att drabbas hårt.

Antalet avvikande åsikter ska minimeras. Där spelar inhemsk media en viktig roll, att troget tjäna partistaten och fungera som dess megafon. Eller som presidenten själv uttryckte det på ett symposium för nyhetsmedia, fredagen 19 februari:

All news media run by the Party must work to speak for the Party’s will and its propositions and protect the Party’s authority and unity, Xi said. They should enhance their awareness to align their ideology, political thinking and deeds to those of the CPC Central Committee and help fashion the Party’s theories and policies into conscious action by the general public while providing spiritual enrichment to the people, he said.

Sanningen får dock inte glömmas bort, sade Xi. Den är otroligt viktig och kan likställas med journalistikens livskraft. Bara sanningen överensstämmer med partiets världsbild, dvs:

”Truthfulness is the life of journalism, and the facts must be reported based on the truth,” Xi said. ”While accurately reporting individual facts, journalists must also grasp and reflect the overall situation of an event from a broad view.”

Brr! Räkna med fortsatt kallt väder under den kommande Folkkongressen i mars.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Havererat Kinafrämjande eller geopolitisk ironi?

Att dela ut ett Pris är ett klassiskt grepp i marknadsföring. Det visar på intresse (man bryr sig), seriositet och framförallt är det lätt att få genomslag i media för ett Pris.

I staters arbete med mjuk makt är det därför inte ovanligt att Pris används. Begrunda för ett ögonblick Nobelpriset: ett av Sveriges starkaste varumärken. Hela världens blickar riktas mot vårt land under ett par veckor varje år. Även om Nobelpriset inte är statens pris per se används det flitigt av representanter för densamma: ambassader, kungahuset, regeringen mm. Detta är vad som på kanslisvenska brukar kallas främjande.

Kinas Kinafrämjande är gigantiskt i jämförelse med Sveriges. Kina går fram som en ångvält på världsarenan och öppnar hundratals Konfuciusinstitut, skickar pandor till världens fyra hörn och lockar med hjälp av fantasilöner över utländska profiljournalister till sin internationella CCTV-satsning.

Men så var det det där med Pris.

Konfucius fredspris delades år 2015 ut till Robert Mugabe, Zimbabwes långvariga diktator, med motiveringen att han bl.a. ”övervunnit stora svårigheter i sitt styre av landet sedan 80-talet och att han skapat politiska och ekonomiska strukturer som kommit Zimbabwes befolkning till gagn”.

Vi behöver inte gå in på detaljer men det räcker väl att konstatera att Mugabe inte är den fredligaste av fredspristagare, då han konsekvent använder sig av våld mot sin egen befolkning.

Men samtidigt som medier världen över gör sig lustiga över hur ”Kinas” fredspris gått till en av världens mer ökända diktatorer så är det diffust vem som faktiskt delar ut Konfuciuspriset.

Priset grundades 2010 som en rektion på att Nobels fredspris det året gick till aktivisten Liu Xiaobo. Grundarna var en av Kinas många luddiga halvstatliga organisationer: The Chinese Folk Art Association. För att göra en lång historia kort så blev det fars när mottagaren (fd taiwanesiska vice-presidenten Lien Chan) varken kände till priset eller kände sig nödgad att bege sig till Peking för att ta emot det. Året därpå drog Kulturministeriet proppen ur projektet och tvingade organisatörerna att lägga ner det hela.

Det hela kunde (och borde?) ha slutat där. Men en utbrytargrupp ur The Chinese Folk Art Association ville annorlunda och begav sig prompt till Hongkong och registrerade en ny organisation (Kinesiska internationella fredsinstitutet) som år 2011 delade ut Konfucius fredspris till Vladimir Putin (!).

På den vägen är det. I det perspektivet är steget från Vladimir Putin till Robert Mugabe inte så långt.

Trots brottet med de officiella myndigheterna i Peking undrar jag ändå om allt inte ändå är en ambitiös mjuk-makt strategi från kinesiskt håll. Alternativet skulle ju vara ett haveri av Kinafrämjandet.

Överväg följande:

1: Kina är missnöjda med vissa mottagare av Nobelpriset och försöker likt Hitler på 30-talet skapa ett alternativ. Inser dock att de inte kan vinna varumärkeskampen mot Nobel och byter fokus på priset: från seriöst pris löst kopplat till officiella kanaler till något som kan liknas vid partisanverksamhet. Likt Putins mediestrategi med bl.a. RT (Russia Today) så handlar det inte om att skapa trovärdighet för sin egen världsuppfattning utan endast om att så tvivel hos den ”andra sidan”.

2: Skulle inte Kina om de verkligen ville kunna stänga ner organisationen bakom priset i Hongkong? Eller i minsta fall stänga ner den officiella webbsajten (registrerad i Peking) och hindra dem från att dela ut priset i Fastlandskina? Så är inte fallet och årets pris kommer enligt arrangörerna delas ut i Peking (tillsammans med en prissumma på 500 000 RMB). Uppenbarligen ser Kina fördelar med att priset finns kvar (se 1).

3: Det skrivs då och då om priset och organisationen bakom det i partipressen: China Daily, Folkets Dagblad osv. Ytterligare tecken på att någon ser ett värde i att informera den kinesiska allmänheten, samt att organisatörerna bakom det hela har kontakter inom mediebranschen.

Slutsatsen som jag drar av omständigheterna ovan är att det uppenbarligen finns personer inom Kinas propagandaverksamhet som ser fler fördelar än nackdelar med att priset finns kvar. Trots den badwill som Kina drar på sig från Väst så bör goodwill från länder så som Zimbabwe och Ryssland inte underskattas: Det är här Kinas mjuka makt har god jordmån.

Partitjänstemän är inte kända för sin humor men jag kan heller inte låta bli att undra om inte hela manövern med en ”fristående” organisation bakom Konfucius fredspris är satir på norska nobelkommitténs fristående ställing från den norska regeringen; Norge befinner sig alltjämt i den diplomatiska frysboxen sedan LXB:s fredspris 2010 och har förgäves försökt förklara för Kina att de inte kan påverka processen.

Aha! Utbrister Kina och slår ut med händerna: Vi har ingen aning om varför 2016:s års fredspris gick postumt till Vidkun Quisling för hans förmåga att skapa stabilitet och att undvika direkt konflikt under andra världskriget.

Skämt åsido. Konfucius fredspris 2016 kommer med säkerhet tilldelas antingen Xi Jinping eller Jultomten.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

The “Great Cannon” and China’s information arsenal

The following article was originally posted at The Pearl of Lao-tzu.

While classic censorship continues to be a vital part of the PRC information control repertoire, its relative importance is decreasing as the techniques deployed by the regime become increasingly sophisticated.

We have seen the rise of a new approach to internet management since the Hu Jintao administration’s Sixth Plenum in 2011. This new regime focuses on ”control and management” rather than outright suppression of independent voices.

Over the last few years, a ”soft” censorship had developed that allows criticism but silence collective expression and the formation of independent public opinon. The strength of this approach to information management lies in its subtlety; the spread and impact of a certain message is controlled without the need of direct censorship.

If my interpretation is correct, the management of the release and spread of Chai Jing’s Under the Dome was an impressive example of this new approach to information management.

The viral documentary was promoted by the official press and within a few days the video had 200 million hits. The Ministry of Science and Technology profited from the heightened public interest when it announced a five year air pollution control project and in a widely publicized speech Premier Li Keqiang told the National People’s Congress: “Environmental pollution is a blight on people’s quality of life and a trouble that weighs on their hearts … We must fight it with all our might.”

However, Chai Jing’s documentary was soon shut down and further ”hype” of the topic was discouraged. This left many observers perplexed, but I would argue that their failure to understand the situation is simply a result of them being unable to think beyond the dichotomy of liberalization-censorship or civil society-state.

”Under the Dome” was actually a perfect example of how the Chinese information regime made use of a legitimate voice from civil society (民间) to advance its own environmental reform agenda; the ”answers” that are suggested in Chai Jing’s documentary are almost identical to the government’s. At the same time, independent, public debate on the matter was limited.

Chai Jing’s case can be compared to how U.S. Democrats and French Socialists tried to exploit the enormous success of Thomas Piketty’s Capital in the Twenty-First Century to legitimate their politics in contrast to those of their opponents to the right, while completely avoiding any serious debate on inequality.

The overall approach of the new Chinese internet regime is thus one of guidance and containment rather than suppression, but it does not mean that brute force is not employed when necessary. One example is the ”seven baselines” for a clean Internet that were adopted at the China Internet Conference in August 2013 and followed by a campaign against influential and critical celebrities on China’s Weibo, the so-called ”Big V:s”.

Now it seems that the information control forces of the PRC have a new weapon in their arsenal: the ”Great Cannon” that was used for an attack on GitHub and GreatFire.org.

A recent research report suggests that the attack did not make use of the Great Firewall, as was initially assumed, but was carried out ”by a separate offensive system, with different capabilities and design, that [the authors of the article] term the “Great Cannon.”

The authors explain how this independent device hijacks traffic from individual IP addresses and is capable of arbitrarily replacing unencrypted content.

While the attack on GitHub was a simple DoS attack, the ”Great Cannon” potentially has the far more important capability to ”exploit by IP address”

A technically simple change in the Great Cannon’s configuration, switching to operating on traffic from a specific IP address rather than to a specific address, would allow its operator to deliver malware to targeted individuals who communicates with any Chinese server not employing cryptographic protections.  The GC operator first needs to discover the target’s IP address and identify a suitable exploit.  The operator then tasks the GC to intercept traffic from the target’s IP address, and replace certain responses with malicious content.  If the target ever made a single request to a server inside China not employing encryption (e.g., Baidu’s ad network), the GC could deliver a malicious payload to the target.  A target might not necessarily realize that their computer was communicating with a Chinese server, as a non-Chinese website located outside China could (for example) serve ads ultimately sourced from Chinese servers.

It should be clear to all that the Chinese information regime is evolving. To make sense of this evolution, the analysis and the terminology must evolve as well.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

“Wo shi Chali” – yttrandefriheten inte hotad utan överspelad

Kinesiska internetanvändare reagerade snabbt efter onsdagens attack mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, då tolv personer dödades. Bland offren fanns tidningens chefredaktör och flera av dess tecknare.

Både på Twitter och den kinesiska motsvarigheten, Weibo, har många kineser uttryckt sina sympatier. Det mest omtalade ämnet på Weibo under veckan var ”fransk tidning attackerad” (#法国杂志社遇袭#).

Taggen ”je suis Charlie” och den kinesiska översättningen ”wo shi Chali” (我是查理) har använts för att uttrycka stöd för den drabbade tidningen, men också för att sprida generaliserade budskap.

Reaktionerna i Kina har alltså också blivit politiska, även om den inte gett en lika stark symbolisk laddning som i Europa, där kraftiga reaktioner kommit från olika grupper över hela det politiska spektrumet.

Luz, en av de överlevande tecknarna på Charlie Hebdo, berättar i en intervju om varför han känner sig olustig över hur massakern kommit att approprieras av politiska krafter:

”Alla ögon är på oss, vi har blivit symboler, liksom våra teckningar. Humanité hade rubriken ”Det är friheten som man har mördat” ovanför en reproduktion av mitt omslag om Houllebecq som, även om det har viss substans, är en spydighet riktad mot Houllebecq. På våra axlar har man placerat en symbolisk börda som inte finns i våra teckningar och som är oss lite främmande. Jag räknar mig till dem som har svårt för detta.”

Luz är bekymrad över hur satirtecknare, efter publiceringen av Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten 2007, kommit att representerats antingen som ”vita riddare” eller ”trubbelmakare”. Luz tar alltså avstånd ifrån den politisk symbolismens svart-vita skildring av verkligheten.

Attacken har i Frankrike och i Västvärlden till stor del kommit att bli en symbol för nationell, regional eller rentav civilisatorisk solidaritet. Men den andra aspekten av denna berättelse, den som lyfts fram av Humanité i citatet ovan, är den som fått genomslag bland  de kinesiska internauterna: berättelsen om massakern som en attack mot yttrandefriheten.

Via sociala medier har karikatyrer och parafraser spridits på temat, liksom loggan från en minneshögtid som hölls i Taipei under fredagen.

I Beijing anordnade Foreign Correspondents Club of China på torsdagen en liknande manifestation till minnet av de mörade kollegorna på Charlie Hebdo.

Klubbens ordförande, Peter Ford, poängterar att manifestationen även handlade om pressfrihet. På detta sätt skiljer den sig, skriver Ford, från de officiella kinesiska reaktionerna som har ”undvikit tragedins pressfrihetsaspekt” och fokuserat på ”hotet från terrorismen”.

Journalister och kinesiska internetdissidenter har gemensamt att de gillar att upprepa hur viktig yttrandefriheten är för ett välfungerande, öppet och demokratiskt samhälle.

Samtidigt gör den ekonomiska och informationstekniska utvecklingen att denna frihet, en av det långa nittonhundratalets heliga kor, blir allt mer daterad.

När den traditionella pressen – och det offentliga samtalet – tvingas ut på internet, då innebär det även ett fundamentalt skifte av villkoren för dess existens. Bland de liberala värdena är det yttrandefriheten som påverkas mest av denna transformering. Den blir på en och samma gång självklar och irrelevant.

Internets utbredning i det politiskt auktoritära kinesiska samhället har inneburit en liberalisering av samtalet och en framgång för yttrandefriheten. Idag är yttrandefriheten en självklarhet även i Kina, med vissa förbehåll.

Kinesiska myndigheter har i princip övergivit tidigare totalitära ambitionerna att kontrollera det privata samtalet. De har även anpassat sig till det faktum att det i vår tid inte går att dra en skarp gräns mellan det privata samtalet och offentligheten på internet. I praktiken innebär detta att censuren i allt högre grad ersätts av informationskontroll. Subversiva, obscena och stötande budskap får vara kvar — så länge de inte når ut till alltför många.

Den kittlande känslan som den upphetsade cyberdissidenten får när hän publicerar en politiskt subversiv harang på sin blogg har mer att göra med rebellens självbild än med den verkliga risken för påföljder. Riskabelt blir det först om denna aspirerande dissident har tillräckligt många vänner för att läsarkretsens omfattning i sig ska skapa oro.

Den klassiska censuren på nätet är inte bara tekniskt komplicerad, den är inte politiskt åtråvärd. Istället satsar kinesiska myndigheter på selektiv repression riktad mot inflytelserika användare, som i kampanjen mot internetrykten och ”stora V:n”.

Kina är ett informationstekniskt välutvecklat samhälle, jämförbart med Europa eller USA. I det globala cyberrummet är det inte yttrandefriheten som är viktigast, det är makten att bli hörsammad.

Det är av denna anledning som attacken mot Charlie Hebdo inte kommer inte att få några direkta konsekvenser för yttrandefriheten (annat än om den skulle hjälpa Le Pens reaktionära Front National till valseger). Om det finns något hot mot det klassiska satirtecknandet har det inget att göra med yttrandefrihet, det är samma hot som för den traditionella pressen i stort: internet. Den typ av liberal modernitet som Charlie Hebdo representerar (tecknaren Luz jämför tidningen med ikonoklasten Jean-Marc Reiser) är utdöende och med den yttrandefriheten som vi tidigare har förstått den.

Charlie Hebdos mördade anställda är inte martyrer i en strid om yttrandefriheten, de är collateral damage i ett krig med många namn, vi kan kalla det ”kriget mot terrorismen”, ”kriget mot korsriddarna” eller ”kriget mot imperialismen”.

Som tecknaren Luz  så väl sammanfattar det: ”Detta fanzine har blivit en nationell och internationell symbol, men det var människor som dödades, inte yttrandefriheten!”

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Nyhetsåret 2014: Internetprivilegier och cybersuveränitet

År 2014 avslutades med att chefen för Statsrådets kontor för nätverksinformation Lu Wei besökte USA. Där träffade han både amerikanska politiker och företrädare för Silicon Valleys giganter.

Bland annat fotograferades han skrattandes tillsammans med Mark Zuckerberg, med Xi Jinping: The Governance of China strategiskt utplacerad i förgrunden.

Att internet har en särskild plats i hur Xi tänker sig att Kina ska styras blev uppenbart när han i februari 2014 själv ledde det första mötet för den nybildade Centrala ledningsgruppen för internetsäkerhet och informationisering.

Xi Jinping lovade då att göra Kina till en cybermakt genom att satsa på inhemsk teknologi.

När partiet talar om internet ur ett ekonomiskt perspektiv brukar ”innovation” vara nyckelordet, politiskt brukar ”säkerhet” vara populärt och ideologiskt har det på senaste år handlat om konceptet ”opinionsvägledning”.

När Lu Wei höll ett tal vid det gångna årets sommar-Davos i Tianjin försökte han föra samman de olika perspektiven.

Lu använde sig därför av en metafor (som för övrigt var kusligt lik Leon Trotskijs allegori om demokratins gränser): internet är som en bil, oavsett hur avancerat systemet är behöver vi bromsar för att färden inte ska sluta med en olycka. Det gäller därför att hitta balansen mellan innovationsfrämjande och garanterandet av säkerheten.

Internet ska, enligt Lu, styras i enlighet med tre principer: för det första ska det styras multilateralt, för det andra ska det styras demokratiskt och för det tredje ska det styras transparent.

“Frihet och ordning är tvillingsystrar”, fortsatte Lu Wei, “och de måste bo tillsammans.”

Det vore nog inte överdrivet att säga att den kinesiska regimens sätt att förhålla sig till internet har gått igenom ett paradigmskifte under de senaste åren, men denna förändring har i hög grad gått obemärkt förbi.

Den mest populära metaforen för att prata om kontrollen av information i Kina är fortfarande ”The Great Firewall of China”. Regimen har rest en stor mur som håller ute den fria informationen och skärmar av kineserna från omvärlden.

Men, fortsätter allegorin, de allra modigaste internauterna har tagit hjälp av de senaste frihetsteknologierna – som VPN-klienter och proxytjänster – för att ”klättra över muren” och ut på det fria internet.

Med dessa internetdissidenters hjälp tänker vi oss gärna att muren sakta men säkert kommer att monteras ned – sten för sten.

Denna beskrivning av villkoren för internet i Kina var nog en grov förenkling redan från början, men allegorin har nog aldrig varit så missvisande som år 2014. Ett tag såg det faktiskt ut som att den kinesiska regimen var fastlåst i en hopplös kamp där den fria informationen stod emot censuren.

Så verkade det i alla fall när USA:s president Bill Clinton var i Kina år 2000. Clinton påpekade tvärsäkert att det var lika omöjligt att hålla tillbaka det allt större informationsflödet som att försöka ”spika upp Jell-O på väggen”.

Vid millennieskiftet menade den amerikanske presidenten att den nya tekniken med nödvändighet skulle göra både USA och Kina till friare, öppnare samhällen.

I juli 2011 visade tågolyckan i Wenzhou hur misslyckat det kunde bli när myndigheterna försökte att begränsa nyhetsflödet på det sätt man varit van vid.

Medan landets etablerade mediabolag tvingades vänta på klartecken från den tvekande byråkratin, spreds nyheten blixtsnabbt via sociala medier. Resultatet var ilska riktad mot officiellt håll på grund av långsamheten och oärligheten i rapporteringen.

Regimen förlorade slaget, men bara några månader senare presenterades en omarbetad strategi vid ett viktigt partimöte. Partiets sjätte plenum i oktober 2011 – som hölls av dåvarande generalsekreteraren Hu Jintaos och hade temat “den socialistiska kulturens utveckling” – kan ses som ett skifte för hur kommunistpartiet hanterar internet.

Ledordet för Hu Jintaos recept för ett starkare partistyre på internet var ”opinionsvägledning” (舆论引导). Istället för att fåfängt försöka spika upp gelén på väggen, satsar partiet numera på att kontrollera hur, var, när och till vem den serveras.

På samma sätt som för din e-posttjänsts skräppostfilter och Facebooks hierarkiska presentation av dina vänners inlägg, bygger den nya kontrollprincipen på att sortera informationsflödet.

Förutsatt att partiet lyckas med denna förändring av spelets villkor, kan konflikten mellan fri information och censur undvikas. De som förut var internetdissidenter i kamp mot censurregimen framstår alltmer som priviligierade individer i en informationsekonomi.

Och liksom ekonomin i stort framstår informationsekonomin på samma gång som global och nationell.

Lu Wei pratar därför inte bara om vikten av ”multilaterala samarbeten” utan även om vikten av de rent nationella aspekterna av internet – det han kallar för ”cybersuveränitet”.

I ett debattinlägg publicerat av Huffington Post skriver Lu: ”Alla länder, stora som små, bör vara jämlika. Vi bör respektera varandras cybersuveränitet, internetstyre, huvudsakliga betänkligheter och kulturella skillnader.”

Det innebär inte bara att internet i allt högre grad ska styras i enlighet med nationella lagar och regelverk (med ökat juridiskt ansvar genom bland annat krav på registrering med verkliga namn på sociala medier och skärpta lagar), utan är även kopplat till planer som ska leda till att Kinas IT-infrastruktur domineras av inhemska företag.

Utvecklingen i Kina kan förstås som en del av en juridisk balkanisering av internet på global skala.

Om det tidigare ansågs vara mer eller mindre självklart att internet skulle styras av samma liberala principer världen över, har vi idag en helt annan bild. En som har präglats av avslöjanden om övervakningssamarbeten mellan politiskt och militärt allierade nationer och de senaste årens fokus på cybersäkerhet.

Vi börjar se internets geografiska konturer och gränsdragningar. På individuell nivå får det konsekvensen att en internetanvändares sociala ställning avgör dess rörelsefrihet i cyberspace.

De kunskaper som möjliggör för en individ att korsa gränserna för det nationella internet – att klättra över ”The Great Firewall” – förstärks utav andra sociala och ekonomiska privilegier.

I Maos Kina var tillgång till interna partipublikationer avgörande för att kunna räkna sig till Folkrepublikens mer välinformerade skara. Idag kan förmågan att läsa på engelska öppna upp en värld av information, de som dessutom har råd att köpa en mobiltelefon som inte är begränsad till den programvara som erbjuds av Baidus onlinebutik har möjlighet att ta till sig ännu mer.

Om vi på detta sätt tänker oss tillgången till information som ett privilegium var det inte motsägelsefullt när det under World Internet Conference – som Kina höll i november – öppnades vad som kan kallas en temporärt priviligerad internetzon i konferensstaden Wuzhen.

Ett tusental deltagare från ett hundratal länder träffades och det talades framför allt om affärsmöjligheter och innovationsfrämjande. På plats var representanter för Kinas största internetbolag: sökmotorn Baidu, sociala nätverksföretaget Tencent och konglomeratet Alibaba Group.

Enligt Lu Wei var målet för konferensen att ge ”en panoramabild för första gången över Kinas internets utvecklingskoncept och dess åstakommanden.”

Att ha relativt fri tillgång till internet är något som i den kinesiska informationsekonomin begränsas till en priviligerad minoritet. Kinas internetregim är beroende av denna ojämlika fördelning av information och när slagord som ”innovation” används parallellt med ”opinionsvägledning” är det ett tecken på att informationsgapet kommer att bestå – åtminstone under nästa år.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Teser om demokrati – lärdomar från Kina och NSA

1. Farligast är inte censuren utan självcensuren; varför övervakning är ett hot mot demokratin

Censur gör oss förbannade. Det vet kinesiska redaktörer och författare som tvingas förändra sitt budskap för att kunna få det publicerat, det vet den som surfar i Kina och måste skaffa en proxy för att kunna ”hoppa över muren” (翻墙, det vill säga komma i kontakt med internet utanför Kina), det vet även den som får sina inlägg ”harmoniserade” (censurerade) av klåfingriga censorer på diverse internetforum.

Censuren i Kina formar det offentliga samtalet och påverkar opinionen. När vissa nyckelfraser systematiskt censureras går det inte längre att tala klarspråk.

I reaktion till detta föder censuren också kreativitet. Internetcensuren har till exempel skapat ett rikt språk av ironi, metaforer och koder som lyckats mer eller mindre väl med att komma runt censuren. Exempel som Gräsgyttjehästen (草泥马) är välkända. Det är ett påhittat djur som uppfunnits enbart för att namnet låter som ”knulla din mamma” (操你马). Den antiauktoritära hästen lever dessutom av att äta flodkrabbor (ett ord som låter som före detta president Hu Jintaos favoritord: harmoni 和谐). Det är emellertid inte en praktik som uppstått i och med internet. Under kulturrevolutionen var kineserna experter på att använda Mao-språk för att föra fram sina åsikter och läsare av politiska dokument och tidningar roar sig än idag med dechiffrera de omständliga partiformuleringarna (提法) för att få reda på vad som egentligen sägs.

I början av nittiotalet skrev Jia Pingwa den erotiska romanen ”Den värdelösa huvudstaden” (废都), en bok som tangerade gränserna för det moraliskt acceptabla med sina ingående beskrivningar av sex. Sexscener förstärktes ytterligare av ett kreativt grepp; Jia inkluderade efter de särskilt explicita passagerna en kommentar där han berättade för läsaren hur många tecken som han fått censurera: ”här har författaren fått ta bort 42 tecken”. Läsarens fantasi eggades ytterligare av dessa mystiska tecken som var så obscena att de var tvungna att tas bort, framför allt då bokens innehåll redan var så pass explicit. Jia Pingwas användning av censuren var så framgångsrik att många spekulerade i att han på egen hand hade utelämnat tecknen. Boken blev en omedelbar bestseller men förbjöds kort efter sin publicering, 2009 fick emellertid förlaget tillåtelse att ge ut den igen.

Hur kommer det sig att censuren föder både ilska och kreativitet? Det beror på att censuren är förutsägbar. Ofta, men inte alltid (som exemplet från Nanfang Zhoumo tydligt visar), går det att avgöra om något kan komma att censureras eller inte. Censur kan dessutom mätas och kartläggas, något forskare från Harvard nyligen gjort med den kinesiska internetcensuren. De visade att det inte var ett inläggs radikala natur som gjorde att det togs bort, utan snarare dess potential att orsaka ”kollektivt handlande”

Självcensur – som inte enbart är en följd av censur – är mycket svårare. Om censur ger upphov till ilska ligger självcensuren närmare rädsla. Det är denna ständigt närvarande oro som gör att den kinesiska journalisten frågar sig om scoopet kommer att kosta hänom jobbet, att den europeiska akademikern undrar om undersökningen kommer att få hänom svartlistad i Kina, och att den amerikanska författaren tvekar att skriva för att inte bli ett mål för NSA:s avlyssning.

Problemet med självcensur går inte att lösa enbart genom att garantera det fria ordet utan har även att göra med rätten till ett visst mått av autonomi gentemot staten. Nödvändigheten av en sfär där statens makt och tillträde är begränsat. Författarorganisationen PEN:s undersökning Chilling Effect visar hur avslöjanden om omfattande övervakning utförd av NSA leder till att författare censurerar sig själva. Det är ett tydligt exempel på de negativa effekterna av en förminskad autonom sfär i en kontext där ingen formell censur föreligger.

I en välkänd metafor liknar den av Kina svartlistade sinologen Perry Link statsmakten vid en anakonda uppkrupen i en kristallkrona. Självcensuren fungerar för att vi i vår paranoida rädsla för att anakondan ska hugga är överdrivet aktsamma med vad vi säger, vi censurerar oss även där vi inte skulle behöva göra det.

2. Viktigast är inte fria val utan yttrandefrihet, organisationsfrihet och mötesfrihet; varför demokratin inte nödvändigtvis garanteras av den parlamentariska staten

Sveriges politiska historia mellan 1936-1991 är ett tydligt exempel på att fria val inte garanterar en levande opposition.

Socialdemokraternas ideologiska och politiska dominans gjorde den svenska modellen intressant inte bara för diverse beundrare av folkhemmet, men också för auktoritära partier runtom i världen. Däribland Kinas kommunister som frågade sig hur ett socialistiskt parti kunde lyckas med konststycket att legitimera sig genom regelbundna val samtidigt som det behöll den politiska makten, i stort sett oavbrutet, under 55 år?

Fria val garanterar i sig inte särskilt mycket frihet alls. De flesta av de fri- och rättigheter som vi idag associerar med ett demokratiskt samhälle följer av en global ideologisk utveckling som var som intensivast under 1800-talet och i början av 1900-talet. En utveckling som främjades av ett växande civilsamhälle (vissa skulle istället säga tilltagande klassmotsättningar). Detta spirande civilsamhälle föregick som regel de fria valen.

Suffragetterna kämpade exempelvis för allmän rösträtt även för kvinnor, men deras kamp möjliggjordes av faktumet att de flesta av de demokratiska fri- och rättigheterna redan fanns på plats för dem att utnyttja. Deras kamp möttes av betydande repression från den patriarkala staten, men formen som deras protest tog var relativt ny i historien och var beroende av redan institutionaliserade demokratiska rättigheter.

Den kinesiska konstitutionen garanterar i teorin yttrandefrihet, organisationsfrihet och mötesfrihet, liksom regimens demokratiska natur. Ledarskapet kan inte gärna ha det på något annat sätt eftersom kommunistpartiet beskriver sin historia som intimt kopplad till ikoniska politiska och sociala rörelser.

Trots att partiet ännu inte var bildat vid tidpunkten för de berömda studentdemonstrationerna i maj 1919 så var två av kommunistpartiets grundare (Chen Duxiu och Li Dazhao) ledande figurer i vad som kommit att kallas Fjärde Maj-rörelsen. Partiet skryter också med sin roll i den patriotiska studentrörelsen under vintern 1935-1936 som ville få den kinesiska nationalistregeringen att ta upp kampen mot Japan.

Dessvärre var det länge sedan kommunistpartiet respekterade sitt historiska arv eller sin konstitution, redan innan kommunisternas maktövertagande kritiserade grundaren Chen Duxiu – som på gamla dagar blivit trotskist – de tendenser han såg i riktning mot att bli ett antidemokratiskt parti. Under 1980-talet, efter Maos död och påbörjandet av omfattande reformer, trodde de flesta att detta var på väg att förändras, att Kina var på väg bort från kommunism och mot parlamentarisk demokrati. Denna illusion grusades definitivt när Tiananmenrörelsen 1989 bemöttes med våldsam repression. Sedan dess har samtliga försök till organisering för demokratiska fri- och rättigheter i Kina fått utstå hård statlig repression.

Oftast, och i allt högre grad sedan millennieskiftet, efterfrågar inte de kinesiska dissidenterna fria val eller ett flerpartisystem. Istället handlar de hårdaste kamperna idag om det fria ordet, ökad autonomi från staten och styre i enlighet med konstitutionen.

När vi kämpar för demokrati – oavsett om det gäller i Kina eller i Europa – gäller det att veta vad det är vi kämpar för. Att inte missta demokratiska formaliteter för essentiella demokratiska institutioner och att inte tro att ett någotsånär fungerande parlament för den skull säkrar vår demokratiska framtid.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Döda kycklingar och skrämma apor

Kina-tänjer-gränserna. FOTO: Björn Djurberg

Den senaste censurskandalen hos amerikanska nyhetsbyrån Bloomberg upprör världspressen. Kritiken haglar efter att det sipprat ut att chefredaktören Matthew Winkler beordrat sina reportrar att begrava en planerad artikel om kopplingar mellan Kinas rikaste man och partitoppen.

Winkler ska ha varit rädd för att nyheten skulle reta upp kommunistpartiet till den grad att det skulle innebära praktiska hinder för Bloomberg att fortsätta verka i Kina. Chefredaktören ska enligt läckorna motiverat sitt beslut om självcensur för reportrarna med att jämföra med hur somliga utländska medier i Nazi-Tyskland utövade självcensur för att få stanna kvar i landet.

Matthew Winkler har efter att skandalen briserat förnekat att så ska ha varit fallet. Artikeln är inte begravd, den är bara inte redo för publicering, hävdar han.

Men förtroendet för Bloombergs Kina-rapportering befinner sig i fritt fall. Det bästa Winkler kan göra för att rädda situationen är sannolikt att omgående publicera storyn.

Ironiskt är att det var Bloomberg som förra året publicerade en exposé över nuvarande partiordförande Xi Jinpings tillgångar. Efter denna publicering censurerades nyhetsbyråns hemsida i Kina, och går fortfarande inte att komma åt från Fastlandskina. Kanske var det detta som fick Winkler att dra ur proppen denna gång?

Bloomberg fick lära sig vad det innebär att reta draken, och fick möta insikten som träffar så många andra intressen i dagsläget: vi behöver Kina mer än vad Kina behöver oss.

Bloombergskandalen är dock bara ett symptom på ett allt mer reellt faktum; det att Kina blir allt mäktigare, och nu börjar kräva tribut.

För media innebär denna tribut: Gör som vi säger, rapportera det vi säger.

Se på fallet Melissa Chan, Al-Jazeera-reportern som förra året blev den första journalist på över ett decennium som sparkades ut ur Kina.

Det knotades och klagades en del, men glömdes snart bort.

i förra veckan vägrades Paul Mooney journalistvisum för sitt nya jobb på Reuters Beijingkontor. Mooney har jobbat som journalist i 18 år i Kina.

Det Chan och Mooney har gemensamt är att rapportera kritiskt om känsliga ämnen i Kina. De båda är långt ifrån ensamma. Det finns många exempel på hur journalister vägras visum, eller får sina visumprövningar dragna i långbänk. Det är svårt att misstolka de signaler som Kina skickar till världspressen.

Världspressen sedan, har svårt att slå tillbaka. Att i protest sluta rapportera om Kina är ett alternativ som jag gissar få seriöst överväger; om en nyhetsbyrå lägger ner sin Kinabevakning så fyller snabbt en annan mediaorganisation detta vakuum.

Återstår då att gilla läget – och gränserna flyttas fram.

Precis som med Tibet – ni minns, det där landet som ingen längre vill prata om, eller med för den delen. Senast i maj fick Tibets ledare i exil, Lobsang Sangay, nobben av regeringen Reinfeldt under sitt Sverigebesök.

Rent pragmatiskt så är det enkelt att förstå varför. Efter att Storbritanniens David Cameron mötte Tibets spirituella ledare Dalai Lama 2012 så frös de bilaterala kontakterna mellan Kina och Storbritannien i princip till is.

Först för någon månad sedan normaliserades situationen något efter att Londons borgmästare Boris Johnson, ackompanjerad av finansministern George Osborne, åkte på charm-resa till Kina med kappsäcken full med handelsavtal.

Även vårt grannland Norge kan i det avseendet fungera som avskräckande exempel. Sedan Nobelkommittén i Oslo 2010 tilldelade dissidenten Liu Xiaobo Fredspriset så har den norske diplomaten i Beijing enligt uppgift blivit en rackare på tennis – så mycket annat att göra om dagarna tycks han inte ha.

Ett kinesisk talesätt lyder: Döda kycklingen för att skrämma aporna (杀鸡吓猴). Denna strategi tycks fungera lika väl i Kinas inrikespolitik som i dess utrikespolitik.

Nästa kyckling på tur?

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Hårdare tag mot internetrykten

Under våren och sommaren har en statlig kampanj för att hålla internet ”rent” intensifierats, den främsta måltavlan under de gågna veckorna har varit opinionsbildande kändisar som anklagas för ryktesspridning. Denna repressiva kampanj har väckt frågor kring det nya ledarskapets reformvilja, men partihistorien visar att omfattande reformer ofta går hand i hand med förföljelse av politiska motståndare.

Efter Nanfang Zhoumos uppmärksammade protester mot censuren av tidningens nyårsledare ser partiet ut att gå till motattack. Flera inblandade har sedan dess arresterats och kontrollen av medierna har hårdnat.

Ihärdiga rykten gör gällande att partiets propagandachefer samlades för en konferens i Beijing i mars för att höra de nya riktlinjerna för stärkandet partiets kontroll över media.

Bland annat ska konferensen ha pekat ut de så kallade ”nya tre anti” – de som är mot partiet, mot staten och mot nationen – inom publicitetsapparaten. Formuleringen är en direkt referens till 1951 års ”tre anti”-kampanj för att rensa upp inom den nybildade Folkrepublikens byråkrati.

I slutet av april ska ett hemlighetsstämplat dokument ha skickats från Kommunistpartiets generalkontor ut till kadrer på länsnivå runt om i landet. Där uppmanades att sprida den 18:de partikongressens anda och propagera för den kinesiska drömmen.

Dessutom ska dokumentet lista ”sju nämn-icke” (七不讲), det vill säga sju ämnen som inte får diskuteras. Anonyma källor uppger att ”universella värden”, ”civilsamhälle” och ”konstitutionalism” är bland de sju otillåtna ämnena.

Förutom att stärka partiets styre av traditionella medier har fokus till stor del legat på internet och sociala medier. Framför allt har det gällt det svårcensurerade Weibo – Kinas motsvarighet till Twitter.

Förbättrandet av internetmiljön har varit på partiets agenda sedan ordförande Hu Jintao ledde den förra centralkommitténs sjätte plenum i oktober 2011 på temat “den socialistiska kulturens utveckling”.

Då var höghastighetstågolyckan i Wenzhou färsk i minnet, nyheten spreds först på sociala media och officiella medier anklagades för att vara både långsamma och tona ned situationens allvar.

Under centralkommitténs möte identifierades både möjligheter och risker med internet, men framför allt handlade det om att stärka partiets ”vägledning och kontroll”. Tiden efter plenumet skedde ett fåtal – av statlig press uppmärksammade – tillslag mot ryktesspridning på internet.

Under 2013 har denna kampanj intensifierats ytterligare.

På senaste tid har de främsta målen varit de stora V:na, det vill säga verifierade konton på Weibo med stora mängder följare. De inflytelserika opinionsbildare som äger dessa konton har identifierats som ett subversivt hot mot regimen.

Tillsammans med medborgarrättsadvokater (维权律师), underjordiska trossamfund (地下宗教), dissidenter (异见人士), utsatta grupper (弱势人群) har internetledare (网络领袖) beskrivits som de ”nya fem svarta kategorierna”, en referens till de värst sedda samhällskategorierna under kulturrevolutionen.

I en artikel publicerad i partitidsskriften Röda Fanan i april skriver Ren Xianliang, vice propagandachef i Shaanxi att myndigheterna alltför länge sett mellan fingrarna vad gäller dessa stora V:n och att det nu är dags att göra något åt det:

Även när det gäller de där mäktiga medierna, kända websajterna, kända bloggarna och Weibos stora V:n måste administrationen våga sätta hårt mot hårt, när de bör varnas ska de varnas, när de bör tystas ska de tystas, när de bör stängas ned ska de stängas ned. Om lagar, regler och förordningar bryts så ska det hanteras i enlighet med lagen, aldrig med silkeshandskar.

Under sommaren verkar temperaturen ha stigit ytterligare och statlig media har uppmanat till bättre beteende online och propagerat mot ryktesspridning.

I mitten av augusti hölls en konferens kring Kinas internet där sju baslinjer för ett ”rent” internet lades fram (28 augusti). Det handlade bland annat om att upprätthålla ”lagar och regler” och ”det socialistiska systemet” men också ”informationens riktighet”.

Det teoretiska arbetet har även fått praktiska konsekvenser.

I Wuhan greps 27 personer på ett företag misstänkt för att ha spridit rykten via 312 stora V-konton.

Mest uppmärksammat har ett polisingripande i Beijing blivit. Där greps ytterligare 27 personer misstänkta för att ha varit involverade i en prostitutionshärva (29 augusti).

Skälet till uppmärksamheten är att den kines-amerikanske Charles Xue – med över 12 miljoner följare på Sina Weibo – finns bland de gripna. Händelsen har skapat stora rubrikerna i statlig press och artiklarnas vinkling visar hur man genom gripandet försöker undergräva allmänhetens förtroende för de “stora V:na”.

Av många uppfattas det emellertid som en smutskastningskampanj och kommentarerna på Weibo är till stor del satiriska och cyniska. Många uttrycker öppet stöd till Charles Xue, de tror antingen att anklagelserna är påhittade (trots att Xue uppges ha erkänt i polisförhör) eller att han är skyldig men att motivationen bakom polisens ingripande är politiskt.

Kontrollen över media har visserligen hårdnat sedan Nanfang Zhoumos protester i början av året, dessutom har kampen mot ryktesspridning intensifierats under våren och sommaren, men det rör sig som sagt inte om nya initiativ.

Istället verkar staten nu i allt högre grad implementera de riktlinjer som lades fram av Hu Jintaos administration 2011.

Även om det påstådda förbudet mot att skriva om ”universella värden” och ”konstitutionalism” är oroande, innebär därför inte dessa bakslag för yttrandefriheten nödvändigtvis att Xi Jinpings nya administration är rödare eller mer konservativ än tidigare antagits.

Tvärtom har de omfattande ekonomiska och politiska reformer som ägt rum sedan Deng Xiaoping öppnade upp Kina ofta genomdrivits på samma gång som repressiva kampanjer.

Att påstå – som vissa nu gör – att den store ”reformfadern” Deng Xiaoping skulle agerat annorlunda i Xi Jinpings plats, att han skulle ha ”arbetat hårt för att göra samhället till en allierade” är historielöst. Även om vi glömmer bort de värsta brotten från 1989.

Under Deng Xiaopings ledning bedrevs kampanjer först mot ”andlig förorening” och senare mot ”borgerlig liberalisation” som fick en alltför frispråkig författares son att utbrista: ”För alla andra är kulturrevolutionen över, men för våran familj fortsätter den!”

Jiang Zemin – som var president under Kinas ekonomiskt kanske mest liberala årtionde – var den ytterst ansvarige för förföljelser mot Falun Gong och Kinas Demokratiparti. Samtidigt som demokratiaktivister och sektmedlemmar fängslades eller försvann förhandlade premiärminister Zhu Rongji med USA om Kinas medlemskap i Världshandelsorganisationen.

Det återstår att hur den nuvarande smutsiga kampanjen mot opinionsbildare utanför partiets kontroll fortsätter. Likaledes återstår det att se hur Xi Jinpings kinesiska dröm egentligen ser ut, kanske kommer vi veta lite mer efter partiets tredje plenum i november.

Oavsett vilket kan vi vänta oss att partiet kommer fortsätta sitt arbete för social (och medial) kontroll, oavsett vilka ekonomiska och politiska reformer som står på tur.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

USA:s spaning – eko av femtiotalets Kina

Detta är den andra delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Trots att kommunisterna konsoliderat makten och utropat Folkrepubliken Kina den första oktober 1949 fanns hotet från kontrarevolutionärerna alltjämnt kvar, det var ett av skälen till varför ett nationellt nätverk för inhämtande och inrapportering av ”sociala information” (社情调查) uppstod under femtiotalet.

Rapporteringen var så utbredd och ingående att ministeriet för offentlig säkerhet år 1959 lade fram statistik som visade att det exakta antalet ”kontrarevolutionära element” tillsammans med som tillhörde den bredare kategorin ”kontrarevolutionens sociala fundament” var 22 767 904.

Det nationella säkerhetsinitiativet för rapportering av misstänkt aktivitet (Suspicious Activity Reporting, SAR) är ett program för inhämtande och delande av information om misstänkt aktivitet i USA. SAR-initiativet utgör en av pelarna för de amerikanska myndigheters spaningsarbete sedan 2009.

Varandes en produkt av kriget mot terrorn är det främsta målet med detta arbete givetvis att förhindra terror, mer specifikt genom att träna agenter och poliser i att identifiera, rapportera och bedöma ”pre-incident terrorism”.

Varför ens ge sig på en jämförelse mellan Folkrepublikens spaning efter kontrarevolutionärer för sextio år sedan och USA:s försök att kartlägga misstänkta terroristbeteenden idag? En tänkbar motivation kan vara plockandet av billiga politiska poäng. Vi kan anklaga USA för att själva använda sig av samma metoder de fördömmer hos andra och visa att de inte lever upp till de ideal de säger sig representera.

I själva verket är det ingen dålig motivation. Att dra paralleller mellan då och nu samt visa på gapet mellan de ideal som sägs representeras och de metoder som används verkar vara en god anledning till att läsa historia. Men om vi nöjer oss med detta, riskerar vår jämförelse att falla platt.

Oavsett om vi breddar vårt perspektiv eller tittar närmare på saken märker vi nämligen att jämförelsen mellan dessa båda system är långt ifrån självklar.

För det första är Kina och USA inte de enda länderna som spionerar på sina egna medborgare. Den omfattande jakten på kontrarevolutionärer har vi sett inte bara i Kina, utan i socialiststater som exempelvis Sovjetunionen och Kuba. Vi kan sannolikt hitta fler paralleller (och direkta kunskapsutbyten) mellan dessa tre, än mellan programmen i Kina och USA.

USA kan för sin del sälla sig till den inte särskilt stolta skaran av liberala demokratier som utövat och utövar omfattande spioneri mot sina egna medborgare. Sida vid sida med länder som Storbritannien och Sverige kan de hävda både rätten till och nödvändigheten i att övervaka sin befolkning.

Om vi istället tar fram förstoringsglaset märker vi att det finns avgörande skillnader i vilka principer som vägleder beskrivning och utförande av de två projekten. Två olikheter är särskilt anmärkningsvärda: vi har till att börja med ett urval av misstänkta baserat på utmärkande beteende och ett annat baserat på social kategori (klass). För det andra handlar det om ett program framtaget inom ramarna av ett välutvecklat rättssystem mot ett konstruerat av en nyetablerad, revolutionär regim.

I nittonhundrafemtiotalets Nya Kina framstod klass i sig som grund till brottsmisstanke. I en samhällsanalys starkt inspirerad av marxism var klassintresset överordnat alla övriga betänkanden. Kommunisternas framgång innebar att ”massorna” hade tagit över makten, men trots att dessa massor representerade majoritetens klassintressen var hotet från de före detta privilegierade klasserna överhängande inom en övergångsperiod. Den objektiva motsättningarna mellan dessa och massorna gjorde dem till potentiella kontrarevolutionärer och steget var inte långt till att bli ”element under övervakning” (被管制分子)

I tvåtusentiotalets USA ser det annorlunda ut. Här dominerar ett ideal som underkänner sociala kategorier som meningsfulla verktyg för analys. Istället vägleds människor av individuella intressen och komplexa psykosociala resonemang. SAR är baserat helt och hållet på misstänkt beteende och vänder sig uttryckligen emot misstänkliggörande utifrån ”ras, etnicitet eller kön” (klass framstår inte ens som en kategori att förhålla sig till).

SAR-initativet är det amerikanska justitiedepartementets ansvar, det är ett nationellt program framtaget efter år av betänkanden och kompromisser för att få fram en enhetlig process för rapporteringen av misstänkta terroristaktiviteter. Det har inspekterats och justerats för att slutligen få ett godkännande av sociologer och psykologer, men framför allt för att överensstämma med ett välutvecklat rättssystem.

Rent juridiskt är det nämligen komplicerat för USA att övervaka de sina, på grund av det konstitutionella skyddet av privatliv och individuella rättigheter, men sedan The Patriot Act gick igenom efter den 11 september har nya möjligheter öppnat sig.

SAR-initiativet hade aldrig varit aktuellt om inte det permanenta undantagstillståndet som kallas ”kriget mot terrorn” (som följer det tidigare undantagstillståndet – kriget mot kommunismen) öppnat upp för konstitutionella kompromisser, men det var fortfarande tvunget att formuleras inom ramarna för USA:s avancerade rättssystem.

I den nybildade Folkrepubliken såg situationen annorlunda ut. En konstitution antogs 1954, baserad på ett tidigare ”gemensamt program” från 1949. Denna konstitution fastslog att alla medborgare var lika inför lagen och delade samma rätt att rösta (oavsett ”egendomssituation” 财产状况), men i samma konstitution beskrevs Folkrepubliken som varandes i en övergångsperiod där det gällde att ”motsätta sig fiender innanför och utanför landets gränser”. Det är dessutom välkänt att den konstitutionella jämlikheten och rösträtten i praktiken var och forsätter vara starkt begränsad.

Trots att konstitutionen inte drar några direkta länkar mellan särskilda klasser och kontrarevolutionen, klargör den att ”staten förbjuder kapitalister att i sitt agerande skada det allmänna intresset, skapa oro inom det socialekonomiska systemet eller förstöra statens ekonomiska planering”. Konstitutionens svaga ställning, underställandet av den Högsta domstolen under den Nationella folkkongressen och symbiosen mellan partiet, staten och rättsväsendet gör det slutligen svårt att jämföra det kinesiska rättssystemet med det amerikanska. 

De två programmen liknar emellertid varandra i omfattning. Det rör sig om enorma initiativ i två stora och folkrika länder. Detta leder till betydande paralleller också vad gäller organisation.

De båda projekten litar till den ordinära poliskåren som vidareutbildas för att kunna identifiera misstänkta element. Detta i kontrast till de många initiativ som förlitar sig till specialiserade polisstyrkor som Gestapo, KGB eller Säpo, eller särskilda myndigheter som NSA, GHCQ eller FRA.

I omfattande träningsprogram får de amerikanska poliserna lära sig att identifiera ”pre-incident terrorism indicators”, medan deras kinesiska kollegor fick läsa manualer om utredningsmetoder och hur det gällde att ”närma sig massorna” för att nå framgång i utredningarna.

Eftersom projekten litar till vanliga polisers insamlande av enorma mängder material är en kvalitetscheck och sållning nödvändig.

Även här kan vi se likheter. Innan uppgifter kan föras från en instans till en annan kräver SAR-initiativet att en överordnad undersöker dem, för att se om uppgifterna verkligen överensstämmer med de kriterier för misstänkta beteendemönsterna som satts upp.

I dokumenten från Kina hittar vi både instruktioner som skickats ut till lokalnivå och de rapporter som skickats tillbaka, för att sedan inspekteras, sammanställas och eventuella följas av vidare åtgärder. I dessa rapporter registreras till och med klotter och enskilda kommentarer. Också i dagens USA finns det mycket flitiga agenter, som inte bara avlyssnar medborgarnas telefonsamtal utan också letar terrorister bland deltagarna i en sångtävling för skolungdomar.

För att sammanfatta; paralleller men också stora skillnader. Skillnaderna framträder särskilt tydligt på en nivå som kan kallas ideologisk eller diskursiv. SAR-initaivet och de sociala utredningarna formuleras och motiveras på helt olika sätt.

Det förstnämnda beskriver terrorism som ett beteende hos individen, att vara terrorist är ett personligt val som innebär anammandet av viss praktik. Detta synsätt överensstämmer med identifikationen av fienden som ett löst sammanhängande och definierat nätverk, exempelvis Al-Qaida eller Anonymous.

Hos kommunisterna är det istället klassintresset som avgör. Vissa grupper i samhället är rationellt sett mer benägna att vara kontrarevolutionärer som en följd av motsatta intressen. Dessa element måste därför kontrolleras av representanter för den stora massan av befolkningen.

Dessa diskursiva skillnader avgör hur projekten beskrivs och legitimiseras, men ur ett funktionellt perspektiv framstår de två som mycket lika.

Båda två bygger på nationella, decentraliserade strukturer som förenklar identifikation och rapportering av särskilda misstänkta element, medan definitionen av vad som är misstänkt sker centralt. Båda två använder sig dessutom av det ordinära polisväsendet. Lokala poliser tränas att på ett korrekt sätt identifiera misstänkta och rapportera uppåt. Detta är den avgörande likheten och här får den inledande frågan sitt svar.

De uppgifter som dessa poliser utför är bedrägligt lika deras ordinära uppgifter, men de är i själva verket väsensskilda. I sitt vanliga arbete har polisen till uppgift att övervaka och vid misstanke om brott agera. Polisen identifierar misstänkta som del av detta arbete, men då gäller det att hitta de som misstänks bryta mot lagen. 

Detta är den avgörande skillnaden mellan polisen, som har som uppgift att med våld upprätthålla statens lagar, och spionen, vars uppgift är att identifiera fiender till staten oavsett om dessa bryter mot lagarna eller inte.

Här finns en koppling mellan kontrarevolutionären och terroristen, eftersom de inte behöver misstänkas för utförandet av brott för att stämplas som statens fiender. 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Agenter & Dissidenter I: Snowdens val

Detta är den första delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Edward Snowden valde Hongkong som sin första tillflyktsort när han beslutat sig för att avslöja det gigantiska amerikanska övervakningsinitiativet Prism.

Kanske kommer det visa sig att beslutet var taktiskt felaktigt, Hongkong har nämligen ett utelämmningsavtal med USA som de med några få undantag följer. Dessutom kan Beijing besluta sig för att de har en hel del att tjäna på att se till att Snowden överlämnas till amerikanska myndigheter.

Både Beijing och Washington är måna om att upprätthålla ömsesidigt goda relationer, särskilt i dagarna efter det avslappnade mötet mellan Obama och Xi Jinping i Sunnylands, Kalifornien.

Det skulle också innebära en annan sorts vinst för Kina. Att lämna över en dissident till amerikanerna som sedan med största sannolikhet – efter en uppmärksammad rättegång – skulle avrätta honom kan ses som en moralisk vinst för Beijing.

Vi kan fråga oss hur ett sådant scenario skulle påverka chanserna för nästa Chen Guangcheng som flyr till amerikanska ambassaden?

Även om vi avstår från spekulationer, även om Edward Snowden förhoppningsvis undkommer överlämning och avrättning, även om han lyckas ta sig till Island eller en annan mer eller mindre säker plats, så är valet av Hongkong som första fristad ändå intressant.

Hongkong är i sig en fascinerande plats. En hypermodern stadsstat och före detta koloni med en internationell, kosmopolitisk elit, ett sydkinesiskt mellanskikt och en nästan lika internationell (men knappast kosomopolitisk) prekär arbetarklass, huvudsakligen från Fastlandskina och Filippinerna.

På finansdistriktet Wan Chais bargator serveras brittisk och tysk öl till brittiska och tyska affärsmän. På andra sidan Victoria Harbour ligger Kowloon och det ökända Chungking Mansions, där indier och backpackers samsas om stadens billigaste boende och bästa curry.

Sedan 1997 är Hongkong inte längre en brittisk koloni, men en del av Kina. Under systemet ”Ett land, två system” lyder emellertid speciella juridiska och politiska villkor i Hongkong, garanterade av de ickekonstitutionella grundlagarna. Bland annat har Hongkongneser rätt att välja sina ledare samt betydande pressfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet.

Dessa friheter ska officiellt sett vara ohotade åtminstone till år 2047, men i själva verket råder en stor osäkerhet och en ständig politisk och juridisk kamp mellan Beijing – som strävar efter ökat inflytande – och de som vill upprätthålla Hongkongs höga grad av autonomi.

Edward Snowden motiverar sitt val av Hongkong med att ”de har ett starkt engagemang för yttrandefrihet och politiska dissidenters rättigheter”.

Detta ”starka engagemang” är en produkt av Hongkongs unika politiska situation som varken suverän stat eller helt och hållet under Beijings kontroll.

Hongkong har länge varit en fristad för dissidenter och regimkritik från fastlandet och stadens invånare har haft ett stort inflytande över frihets- och demokratiförespråkare i Folkrepubliken.

Studentörelsen som formades kring Tiananmen i Beijing 1989 fick viktigt ekonomiskt och organisationellt stöd från föreningar och privatpersoner i Hongkong.

I en värld dominerad av nationalstater framstår Hongkong i sig självt också som något av en dissident. Tack vare sin särskilda historia har staden lyckats förhandla sig till en begränsad suveränitet utan att behöva axla nationens ok.

Om du var Snowden, var hade du flytt?

Taktikerna skulle kanske välja Västeuropa, Assange har föreslagit Latinamerika. Rent pragmatiskt är det nog bra val, men de erbjuder inga ideologiska alternativ. Västeuropeerna är duktiga på att övervaka de egna, inte heller i Latinamerika hittar vi några idealregimer.

På Kalla Krigets dagar var det enkelt att hoppa av, alternativet var tydligt där, men för Snowden är det betydligt svårare. Var finns de ideologiska alternativen till USA:s övervakning? Inte i Europa och definitivt inte i Kina.

Kinesiska myndigheter arbetar mer eller mindre öppet med internetbolag som möjliggör censur och övervakning av internetanvändare. Kina har registrerat vad som sagts över Skype, liksom över det inhemska chattprogrammet QQ och på landets svar på Twitter – Weibo

På det stora hela verkar inte mycket skilja sig mellan myndigheternas metoder i en ”diktatur” och en ”demokrati”.

Men Snowden flydde inte till Kina utan till Hongkong.

Om du var Snowden, var hade du flytt?

Ju mer jag tänker på det, desto mer lutar jag mot Snowdens val. En idealiserad drömbild tar form: Hongkong som fristad i kriget mellan nationella giganter (och deras inbördeskrig mot de egna undersåtarna).

Dissidenten Snowden har satt sig upp mot världens mäktigaste nationalstat och väljer att fly till dissidenten Hongkong som satt sig upp mot en annan av världens mäktigaste nationalstater.

Kanske är Snowden en drömmare och idealist som letar efter sprickorna i en krass världsordning?

Taktiskt sett var det kanske fel att fly till Hongkong, men som politiskt ställningstagande verkar det som det enda rätta.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

New York Times attackerade av kinesiska hackers

USA/KINA Amerikanska New York Times har allt sedan tidningen publicerade en känslig artikel om premiärminister Wen Jiabao i slutet av oktober förra året utsatts för omfattande cyberattacker som säkerhetsföretag hävdar kommer från Kina, skriver New York Times.

Enligt säkerhetsföretaget Mandiant, som tidningen hyrt in för att skydda sig mot digitala attacker, använder hackarna metoder som företaget kopplar samman med hur den kinesiska militären tidigare genomfört digitala cyberattacker.

Syftet med cyberattackerna ska enligt Mandiant varit att främst komma åt tidningens byråchef i Shanghai, David Barbozas, mail och andra lösenord, samt Jim Yardley, som tidigare jobbade som byråchef i Peking.

Det var David Barboza som skrev storyn om Wen Jiabao, och hans familjs kopplingar till försäkringsbolaget Ping An, och hur hans familj var god för miljarder, som VFL tidigare skrivit om här. 

Enligt New York Times ska hackerattackerna pågått i månader, och hackarna ska ha lyckats ta sig in i tidningens intranät och ska där ha installerat programvara och lagt beslag på lösenord. Däremot ska ingen information av vikt ha blivit stulen, och NYT ska nu tillsammans med Mandiant ha åtgärdad säkerhetsbristerna.

Från Pekings håll nekar man till anklagelserna.

Just cyberattacker från Kina mot utländska företag och myndigheter har dock blivit allt intensivare de senaste åren, vilket Bloomberg kunde berätta i sin omfattande kartläggning sommaren 2012.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

 

Censurfall triggar pressfrihetsdebatt

GUANGZHOU En omfattande pressfrihetsdebatt har blossat upp i Kina efter att veckotidningen Nanfang Zhoumo, Söderns Veckoblad, kraftfullt protesterat mot censureringen utav en av tidningens ledarartiklar.

Nanfang Zhoumo är en av Kinas mer kontroversiella tidningar och är känd för att utmana makten med vågade publiceringar. Nu står tidningen verkligen i partiets fokus efter att journalisterna vid tidningen de senaste dagarna gått ut i strejk mot att Guangdongs propagandaavdelning censurerat tidningens traditionella nyårsledare.

Ledarartikeln handlade om Kinas konstitution där värderingar så som yttrandefrihet och pressfrihet bland annat slås fast (men som inte efterlevs).

Tuo Zheng, Guangdongs propagandachef, stoppade däremot i sista sekund publiceringen, och skrev istället om ledaren efter eget tycke – något som alltså retade upp redaktionen på Nanfang Zhoumo.

Rikliga protester blev följden, både på internet och utanför redaktionens lokaler i Guangzhou. Censuren av Nanfang Zhoumo har fått tjäna som språngbräda till en bredare debatt om pressfrihet.

Att en tidning som Nanfang Zhoumo testar gränserna för den nya partiledningen är väntat. Det som är mer oväntat är att tidningen fått starkt stöd från diverse kändisar på de kinesiska sociala medierna, och också från andra mediahus och tidningar; när propagandaministeriet centralt gav order om att samtliga skulle publicera statliga Global Times ledarartikel som fördömde Nanfang Zhoumos agerande, så mötte detta ett stort motstånd.

Stora etablerade mediahus som Sina och Tencent publicerade visserligen ledarartikeln, men med ett tillhörande förord som tillkännagav att ledarartikeln inte representerade tidningens egna ställning.

Tidningen Pekings Tidender gick till och med så långt att man helt vägrade publicera artikeln, och chefsredaktören uppges ha avgått i protest.

Klart är att denna starka reaktion överraskat även partiet, och Guangdongs nyutsedde partisekreterare Hu Chunhua rapporteras personligen ha gett sig ut för att lösa konflikten på ett så smidigt sätt som möjligt.

Än så länge har storsläggan inte kommit fram, och partiets motdrag har varit mer åt det diplomatiska hållet, men om konflikten håller i sig är frågan vad partiet tar sig till: kommer man våga släppa på censuren eller blir det silkesvantarna av?

Även om Xi Jinping ända sedan partikongressen i november talat högt och brett om reformer så har Peking snarare visat på hårdare tag i frågor som rör dissidenter, censur och kontroll över informationsflödet. I slutet av december klubbades till exempel en ny lag igenom som tvingar samtliga internetanvändare att registrera sig med sitt riktiga namn och id-nummer.

Att den nya ledningen skulle böja sig för krav om utökad pressfrihet är därför försvinnande liten, men hoppet finns där.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Världen skrattar åt partimegafons publiceringsmiss

PEKING Kinas kommunistpartis flaggskepp Folkets Dagblad plockade under tisdagen upp nyheten om att Nordkoreas ledare Kim Jong-Un utsetts till 2012 års sexigaste man, men missade helt det faktum att tidningen The Onion, som stod bakom utnämningen, är en satirtidskrift. Reaktionerna från en skadeglad världspress lät inte vänta på sig. 

Att redaktörerna på partitidningen Folkets Dagblad saknar omdöme har vi på VFL misstänkt många gånger då tidningen bland annat brukar dra stort på att publicera bildserier på lättklädda kvinnor och kalla det nyheter, till exempel så var en av deras vinklar under den 18:e partikongressen en bildserie på ”kongressens fina utsikt” där kvinnliga journalister som ansågs attraktiva fick se sig ingå, vare sig de ville det eller ej.

Förutom den billiga sex-anspelningsbiten, så är stora delar av Folkets Dagblads material snustorr kommunistpartipropaganda med rubriker så som ”China, India to further increase strategic mutual trust”, så det är inte konstigt att redaktörerna under tisdagen kanske blev lite väl uppspelta när de såg sin chans att rapportera en viktig nyhet på ett roligt sätt, det vill säga att Nordkoreas nyutsedda toppman Kim Jong-Un utsetts till världens sexigaste man.

Det som undgick Folkets Dagblad var dock att tidningen The Onion är en satirtidskrift. Det kan ju tyckas uppenbart att The Onion inte riktigt är på riktigt, när tidningen under gårdagen exempelvis toppade med nyheten om att ”42 miljoner amerikaner omkommit under svarta fredagen”, men redaktörerna i Peking tyckte kanske också att motivationen bakom priset (och tidigare pristagare så som Unabombaren Ted Kaczynski) lät rätt rimlig.

With his devastatingly handsome, round face, his boyish charm, and his strong, sturdy frame, this Pyongyang-bred heartthrob is every woman’s dream come true. Blessed with an air of power that masks an unmistakable cute, cuddly side, Kim made this newspaper’s editorial board swoon with his impeccable fashion sense, chic short hairstyle, and, of course, that famous smile.

“He has that rare ability to somehow be completely adorable and completely macho at the same time,” Onion Style and Entertainment editor Marissa Blake-Zweibel said. “And that’s the quality that makes him the sort of man women want, and men want to be. He’s a real hunk with real intensity who also knows how to cut loose and let his hair down.”

Men, immuna mot satir, så valde Folkets Dagblad att lägga in nyheten i snurran på förstasidan, publicera 52 bilder på hunken Kim, samt att ogenerat citera The Onion som källa, och publicera deras motivation.

Det tog inte lång tid innan nyheten om Folkets Dagblads publiceringsmiss började sprida sig, först på twitter, och sedan till världsmedia, så som The Guardian, The New York Times och Wall Street Journal.

Även svensk media tyckte såklart att detta var rätt roligt. Expressen, Svenska Dagbladet, DN och SVT, för att nämna några, publicerade alla storyn.

Populära expat-bloggen Beijing Cream, kommenterade:

People’s Daily: once again proving there’s no need for satire when you are your own parody.

Förutom Twitter, så har storyn nu börjat cirkulera även i kinesisk social media. Bloggen Ministry of Tofu har sammanställt några kommentarer från Sina Weibo. Mest träffande kanske, var användaren Cateyes猫咪咖啡屋 kommentar:

Actually, both of them are spoof websites.

The Onion själva blev såklart glada över uppmärksamheten, och uppdaterade sin artikel med en hälsning till Folkets Dagblad:

For more coverage on The Onion’s Sexiest Man Alive 2012, Kim Jong-Un, please visit our friends at the People’s Daily in China, a proud Communist subsidiary of The Onion, Inc. Exemplary reportage, comrades.

Folkets Dagblad hade under onsdagen plockat bort nyheten.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Frispråkig tidning straffas

SHANDONG Den relativt frispråkiga tidningen The Economic Observer har belagts med administrativa åtgärder och några av tidningens arbetare har berövats sina journalistlicenser. Enligt Xinhuas rapport så har tidningen gjort sig skyldig till att upprepade gånger ha publicerat rapporter med falskt information.

Den Shandong-baserade tidningen The Economic Observer känd för sina vågade reportage om bland annat tågkraschen i Wenzhou under sommaren 2011, har länge varit en av få tidningar som vågat testa gränserna.

Tidningen har i grunden ett starkt ekonomiskt fokus, men har ofta publicerat grävande rapporter med mycket vågat innehåll.

Enligt Xinhuas rapport har tidningen i år publicerat två artiklar som har brutit mot reglerna.

En rapport om det skandalomsusade järnvägsministeriet, vars före detta minister Li Zhijun har anklagats för korruption och dålig moral, sades ha grundats på internetbaserad information och individuella experters utlåtande.

Den andra rapporten, om en person som begått självmord genom att ha hoppat från mobiljätten Samsungs huvudkontor i provinsen Shanxi, ska ha gett upphov till ”negativa sociala effekter”.

I kinesisk media är det vanligt att Kommunistpartiet sätter upp ett varningens finger, speciellt i samband med viktiga politiska händelser.

Det är möjligt att dessa administrativa åtgärder, som alla gäller rapporter som publicerades för lång tid sedan, är ett sätt att dra åt remmarna inför ledarskiftet som ska ske senare i år. Detta är en tidpunkt då Partiet allra mest vill ha kontroll över media.

 Fredrik Jandréus
fredrik.jandreus@vfl.se