Kategoriarkiv: INTERNATIONELLT

Fallet Peter Dahlin – en förlust för alla inblandade

Det är oerhört glädjande att svenske Peter Dahlin, som fram tills den 25 januari satt frihetsberövad i Peking, släppts av kinesiska myndigheter och nu är åter i Sverige.

Han uppger för Sveriges Radio Ekot att han fortfarande riskeras gripas och ställas inför rätta om han återvänder till Kina. Enligt Dahlin släpptes han av ”medicinska och diplomatiska skäl”.

Det kan därför tyckas som om Dahlins frigivelse är en vinst för svensk diplomati. För visst kan vi anta att svenska UD-tjänstemän gjorde ett gediget jobb, eller som Dahlin själv uttryckte det, gick ”above and beyond”. Resultatet ser vi ju inte minst i och med frisläppandet. Men samtidigt så är det en enorm förlust för diplomatin som helhet att det dröjde flera veckor innan ambassaden fick möjlighet att träffa Dahlin. Detta oroar nog inte bara svenska UD utan säkerligen en hel del andra länder också, både i och utanför EU.

Dahlin själv, föresten, kan knappast ses som en vinnare. Visserligen hade det kunnat vara värre (det kan det alltid), men han kan som sagt inte återvända till Kina, med allt vad det innebär för hans personliga och professionella liv.

Men den kinesiska sidan har väl ändå lyckats kamma hem ett par poäng, eller? Nja. Visserligen drev de hem poängen om att den nya lagen som begränsar utländska NGO:ers verksamhet i Kina bör tas på allvar, men det gjordes med samma finess som en elefant i en porslinsaffär. Välproducerade TV-erkännanden till trots, det var nog få, även bland kineserna själva, som kände att Dahlins ”brott” stod i paritet med att paraderas inför en nationell publik. De summor han anklagades för att ha förskingrat var löjligt små i en kinesisk kontext och det andra ”brottet”, om att han vidareutbildat och betalat ut arvoden till advokater, lät nog rätt krystat för de flesta. Med undantag för de gapande ultra-nationalisterna på nätet var det nog fler som kände sympati för Dahlin än som blev bestörta över hans påstått kriminella handlingar.

Det de kinesiska myndigheterna eventuellt kunde sätta in på pluskontot: patriotiska känsloströmmar och skräckslagna NGO-anställda, bör rimligtvis balanseras med vad som samtidigt gick in på minuskontot. Nämligen en enorm förtroendeförlust bland utlänningar i allmänhet, både officiella mellanstatliga kontakter men sannolikt också bland företag, organisationer och handelskamrar. Riktigt dålig PR, helt enkelt.

Peter Dahlin gjorde sig också skyldig, liksom många före honom, till att ha ”sårat det kinesiska folkets känslor”. Många har drivit gäck med detta uttryck, men det finns de som argumenterar att det snarare, i ett kinesisk kontext, bör förstås som att man skadat relationerna med Kina. Sett ur det perspektivet är det uppenbart att fallet Peter Dahlin skadat relationerna med Kina och omvärlden. En pyrrhusseger för alla inblandade.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

Är det någon som tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden”?

Tre månader efter att ha försvunnit utan ett spår från sitt hem i Pattaya, Thailand, dyker Gui Minhai plötsligt upp på statlig kinesisk TV, söndagen 17 januari.

I en sändning som att döma av hans klädbyte spelades in vid två separata tillfällen, ”erkänner” svensken att han har flytt från Kina för att undvika att straffas för en tolv år gammal smitningsolycka. Samvetskvalen ska emellertid tilltagit med tiden, vilket uppges vara anledningen till att han nu valt att återvända.

I ett telegram från den statliga nyhetsbyrån Xinhua som VFL har översatt ber Gui Minhai omvärlden och Sverige att respektera hans ”val”:

Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.

Många frågor förblir dock obesvarade. Skulle det vara en tillfällighet att bokförläggaren Gui Minhai väljer att lämna över sig själv till kinesiska myndigheter just nu? När hans Hongkong-baserade företag fått uppmärksamhet för sina sensationalistiska böcker om kinesiska ledares privatliv, samtidigt som tre av hans kollegor har försvunnit och en fjärde påstås ”samarbeta” med en polisutredning på det kinesiska fastlandet.

Tre dagar senare gör ytterligare en svensk ett ”erkännande” på statlig kinesisk TV. Det är den 35-årige rättsaktivisten Peter Dahlin som medger att hans organisation, Chinese Urgent Action Working Group, gjort sig skyldig till uppvigling och skrivit falska människorättsrapporter som används för att smutskasta Kina.

Dahlin erkänner sin skuld och uttrycker ånger:

Jag bröt mot kinesisk lag genom mitt handlande här, jag har orsakat skada för den kinesiska regeringen, jag har skadat det kinesiska folkets känslor. Jag ber uppriktigt om förlåtelse för detta och jag är väldigt ledsen för att detta hände.

Mycket pekar på att de föga övertygande erkännandena är noggrant iscensatta. Xinhua rapporterar att Gui Minhai skrivit flera ”bekännelser” efter att ha överlämnat sig till myndigheterna. I kinesisk rätt är erkännanden extremt viktiga för fällande dom. Myndigheterna har en historia av att uppmana eller tvinga gripna personer att skriva ned bekännelser om och om igen, tills bekännelsen överensstämmer med anklagelserna. Ett kinesiskt talessätt sammanfattar attityden: ”lindrighet mot de som erkänner, hårdhet mot de som gör motstånd” (坦白从宽,抗拒从严). Trots att metoderna för att tvinga fram erkännanden ofta associeras med maoisttiden, uppger människorättsorganisationer att de fortfarande är i bruk och att de leder till både rättsövergrepp och tortyr.

Bekännelserna från Gui Minhai och Peter Dahlin följer ett tydligt mönster och innehåller flera nyckelfraser från kommunistpartiets vokbulär. Manipulationen förefaller genomskinlig. En naturlig följdfråga blir om någon faktiskt tror på dessa ”erkännanden”?

Många gör det inte, inte heller i Kina. Mer eller mindre välinformerade kineser påpekar det som är orimligt eller inkonsekvent i den officiella historien. Andra ser paralleller med framtvingade erkännanden från Kulturrevolutionens dagar. Somliga menar att gripandet av Gui Minhai och hans kollegor är ett resultat av att Hongkongs bokbransch har blivit ett slagfält i ett sorts proxykrig där kommunistpartiets ledare läcker hemligheter om varandra för att förstöra för politiska motståndare.

Individuellt sett är inget av dessa fall särskilt övertygande, men i både Gui Minhai och Peter Dahlins fall antyds att det inte handlar om enskilda kriminella utan att deras handlingar är del av ett större politisk sammanhang. I Guis fall talas det om ett utländskt mediedrev mot Kina och den svenska regeringen uppmanas hålla sig utanför vad som presenteras som en kinesisk angelägenhet. Att omvärldens medier är orättvist negativa i sin rapportering om Kina är något många kineser håller med om.

Dahlins fall berör en ännu känsligare fråga: vilken rätt har utländska organisationers att verka i Kina? Det lagliga utrymmet för icke-statliga organisationer i Kina har länge varit både begränsat och oklart, men ett lagförslag från förra året gör det ännu svårare för utländska organisationer att verka lagligt i landet.

Människorättsorganisationen Human Rights in China varnar för att lagens krav på betydande statlig kontroll och insyn hotar att ”skada Kinas intressen” genom att stänga ute nödvändiga resurser och expertis.

Trots detta verkar det som att Kina kommer att gå i Rysslands fotspår och försvåra för icke-statliga organisationer från utlandet. Misstänksamheten mot dessa organisationer härrör från en utbredd uppfattning om att de inte är något annat än instrument för västerländska intressen.

Berättelsen om ett hycklande och egennyttigt väst kan jämföras med den som företräds av politiker som Viktor Orbán i Ungern. På hans agenda står att göra slut på liberalismen och han nämner bland andra Ryssland och Kina som förebilder, de har visat att auktoritära stater kan vara globalt framgångsrika. Liknande röster hörs från Polens ledande parti Lag och rättvisa.

Ekonomisk kris och väpnade konflikter har gjort uppdelningar mellan öst och väst, syd och norr ännu tydligare och vad som är trovärdigt följer ofta dessa gränsdragningar.

För att återkomma till ursprungsfrågan – det vill säga om någon faktiskt tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden” – gäller det att förstå det världspolitiska sammanhang som gör att det kinesiska kommunistpartiet nu känner att  de kan gå så långt som att gripa svenska medborgare på mycket tveksamma grunder.

I Västeuropa finns ingenting mer orwellianskt än välregisserade ”erkännanden” på statlig TV, men på andra håll finns det ingenting som klingar mera falskt än universella rättigheter och humanitära insatser.

Det spelar därför mindre roll om de kinesiska TV-tittarna eller tidningsläsarna accepterar alla de osannolika tillfälligheterna och detaljerna i svenskarnas ”erkännanden,” så länge de kan övertygas om att fallen är en del av en politisk berättelse som de håller för trovärdig.

Att försöka förstå hur detta har kunnat ske är inte detsamma som att acceptera det. Den kinesiska statens instrumentalisering av erkännanden måste få ett slut och Peter Dahlin och Gui Minhai förtjänar en transparent och rättvis prövning.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Året som gick – utrikespolitiken

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Björn Djurberg, behandlar utrikespolitiken.

Kinesisk utrikespolitik är, eller vill i alla fall ge intryck utav att vara, långsiktig. Få tvära kast. Tålmodig, även i pågående konflikter, som man närmast tycks vårda ömt. Det är därför inte en överraskning att Kinas territorietvister med sina grannländer fortsatt i maklig takt under 2015 och då och då gett rubriker internationellt.

Om något så har det skett en skiftning i balansen i de två fallen med högst profil: konflikten med Japan över Diaoyudao/Senkaku har gått ner på sparlåga (redo att blåsa på om partiet så behöver) medan Sydkinesiska havet har intagit en infekterad förstaplats. Kina testar gränserna, bygger militärbaser och landningsbanor till sina grannländers – och USA:s – stora förtret. Detta är dock inte en ny strategi, utan en förlängning av den inhemska legitimering som påbörjades redan 2012, när Kina officiellt upprättade ”staden” Sansha på en av ögrupperna i havet.

Peking har lärt av historien – inte minst från väst – att man inte vinner några poäng på att fråga om lov. I lugn takt trampar de därför på för att uppfylla sin egen agenda. Stöter de på patrull går det bra att tillfälligt dämpa konflikten och istället väcka en annan ur sin vila. Geopolitiskt växelbruk. Inte heller behöver de oroa sig för att nästa ledarskapsgeneration ska ha en annan fokus. Partiet håller det inom familjen, så att säga. Det är osannolikt att dess målbild snabbt skulle ändras.

Hur väl än denna taktik för tillfället tycks passa partiets intressen – inrikes likväl som utrikes – så bidrar den dessvärre till kapprustning och långsiktig instabilitet i regionen då många länder, inte minst Japan och Vietnam, spenderar allt mer pengar på militär materiel. Ju mer vapen som är i omlopp desto större är risken att de faktiskt används och få, allra minst Kina, vill se en väpnad konflikt. Sannolikt (förhoppningsvis) har man i Peking rätt bra koll på hur långt man kan sträcka sig. Räkna därför med fortsatt vapenskrammel under 2016.

Vapenskrammel var det också gott om under den länge planerade militärparaden i Peking i september. Många tyckare ville se paraden som ett tecken på en tilltagande militarism och vissa som en varning mot omvärlden, men faktum är att ur ett historiskt perspektiv så var den inte särskilt märkvärdig. Militärparader får ändå anses relativt vanliga under Folkrepubliken. Som så ofta i kinesisk utrikespolitik så handlar det om inrikespolitik; att stärka självbilden, att strama upp den militära organisationen och att skapa ytterligare legitimitet åt Xi Jinping som Den Store Ledaren.

På tal om Xi Jinping. I vanlig ordning hade han ett aktivt år med många resor, under vilka han träffade sina kollegor Obama, Putin och Modi vid ett flertal tillfällen. XJP talade också inför FN-församlingen och hann med en kort after work på en lokal brittisk pub, tillsammans med David Cameron. Han träffade även statsminister Stefan Löfven med delegation under det ekonomiska toppmötet Boao i mars (som han också ledde). Mötet måste ha varit konstruktivt (och drog enligt uppgift ut på tiden) då regeringen Löfven kort därefter meddelade att Sverige skulle gå med i det kinesiska initiativet Asian Infrastructure Investment Bank, AIIB.

Löfven gick därmed i bräschen i arbetet för att upprätthålla de svensk-kinesiska relationerna, som får anses fortsatt goda. Då valet 2014 och hotet om nyval 2015 i praktiken hindrat samtliga svenska ministrar från att resa utomlands så var statsministerns besök i mars en förlösare och ketchupeffekten till Kina lät inte vänta på sig: statsministern följdes av vice-statsminister Romson, som följdes av folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Wikström som följdes av framtidsminister Persson och landsbygdsminister Bucht. Huvudfokus på samtliga besök var att på olika sätt främja svenska exportmöjligheter. I det avseendet är Sveriges relationer med Kina ett typexempel på hur västvärlden i allmänhet hanterar den nya supermakten och dess väldiga marknad.

Och det är på den ekonomiska fronten som Kinas utrikespolitiska framgångar varit som störst under 2015. AIIB, som Sverige nu alltså gått med i, lanserades i juni. Sjösattes under 2015 gjordes också New Development Bank, som kontrolleras av BRICS-staterna. Båda är internationella institutioner och konkurrenter till Världsbanken och IMF och utmanar den rådande västcentraliserade världsordningen. Den övergripande strategin One Belt One Road har gjort fortsatta framsteg i bland annat Centralasien – även om det ännu är oklart hur effektiv denna enorma ekonomiska investeringssatsning på handel och infrastruktur utefter de gamla sidenvägarna kommer vara långsiktigt. Peking lyckades dessutom med konststycket att få IMF att lägga till den kinesiska yuanen i sin valutakorg som reservvaluta – trots partiets historia av att manipulera sin valuta.

Om de svensk-kinesiska relationerna kan anses vara goda, så har de sino-amerikanska surnat till under året. Anklagelser om cyberspionage, företagsspionage och spionage i största allmänhet har haglat allt tätare från den amerikanska sidan. Kina har också i vanlig ordning använts som slagträ i den pågående valrörelsen. Peking har tagit det hela med ro. De vet lika väl som amerikanarna att även den mest högljudda kritiken kommer klinga av så fort valet är avklarat.

Ett val som kanske mer oroar partiet är det taiwanesiska, där den nuvarande Pekingvänliga presidenten Ma Ying-jeou och hans nationalistparti (Guomindang) väntas förlora till förmån för det mera Kinakritiska Democratic Progressive Party. Det var därför många som spekulerade i avsikterna i och med det historiska mötet mellan presidenterna Xi Jinping och Ma Ying-jeou i november. Mötet var det första mellan kommunistpartiets och nationalistpartiets ledare sedan Mao Zedong träffade Chiang Kai-shek för sista gången 1945. Den kinesiske ledare som lyckas återförena Taiwan med moderlandet skulle erhålla en mycket särskild position. Det står nog på president Xi:s önskelista, även om det inte är särskilt troligt inom överskådlig framtid.

Internationellt har Kina tagit steg framåt vad gäller sin cyberpolitik och under 2015 anordnades den andra World Internet Conference under pompa och ståt. Det blir allt tydligare att Kina inte kommer nöja sig med att passivt acceptera att majoriteten av världens länder värnar om ett öppet internet, fritt från censur. Att aktivt driva sin egen agenda av ”självstyre på internet” globalt är uppenbarligen en prioritet från partiets sida. Genom att liera sig med andra länder som förordar liknande kontrollsystem, samt tona ner skillnaderna med alternativet, så hoppas Kina på att deras egen allt hårdare censurapparat ska verka mindre kontroversiell. Frågan om rätten att övervaka och styra informationsflödet på internet tar sig allt mer formen av en grundbult i Kinas utrikespolitik. Där tycks det inte finnas utrymme för kompromiss, lite som Tibetfrågan.

Till sist så var Kina en nyckel till de relativt framgångsrika klimatförhandlingarna i Paris och de visade där att de gärna spelar med på den internationella arenan när det gynnar deras intressen. Med tanke på den veritabla miljökatastrof som Kina utgör idag och konsekvenserna om något inte görs så är det inte konstigt att partiet skriver under på det nya klimatavtalet – som dock är långtifrån bindande. Klart är i vilket fall att Kina, som det land med mest utsläpp, spelar en tung roll, och kommer naturligtvis fortsätta göra så. Återstår att se om Peking lever upp till sina åtaganden om (när?) den inhemska ekonomin börjar hacka.

Sammantaget var det utrikespolitiska året 2015 framgångsrikt för ledarskapet i Peking. Inga riktiga missar eller oförutsedda katastrofer utan en hel del strategiska vinster; milstolpar i partiets långsiktiga utrikespolitik som syftar mot att återupprätta Kina som kulturell och ekonomisk supermakt. Om något finns det en risk att partiet målar in sig i ett allt trängre hörn i och med den allt mer nationalistiska retoriken som används för att legitimera geopolitiska framryckningar. Genom att visa större styrka internationellt skapar man förväntningar hos sin egen befolkning. Vid en eventuell skarp konflikt kan det vara svårt för partiet att backa för att inte tappa ansiktet. Gissningsvis bedömer Peking sin egen förmåga att kontrollera informationsflödet som tillräcklig för att en sådan situation aldrig skulle vinklas som en förlust för Kina.

Den som lever får se. Gott nytt år!

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

”No End In Sight” – evig terror och ändlös tortyr kring Stilla Havet

Efter terrorattacken i Paris har frågan om waterboarding kommit på agendan i uppladdningen till det amerikanska presidentvalet.  Flera republikanska presidentkandidater verkar redo att i alla fall överväga ett återinförande av vattentortyren.

Den mest högljudda kandidaten uppgav att han på ett ögonblick skulle godkänna waterboarding eftersom tortyren ”fungerar”. Som en eftertanke, kanske med anledning av att det mesta pekar på metodens ineffektivitet, tillade han att även om waterboarding inte fungerar ”förtjänar de det för vad de gör mot oss”.

Medan Hillary Clinton tidigare har tagit avstånd från all användning av tortyr (men inte från de som torterat), har den republikanska lågoddsaren Marco Rubios betänkligheter istället rört huruvida waterboarding är effektivt eller inte och hans skarpaste kritik har riktat sig mot den kritiska granskningen av tortyren. Rubio kommenterade attackerna i Paris med att det på sätt och vis var ”en positiv utveckling” eftersom amerikanerna nu tvingas tänka mer på nationens säkerhet i en värld som har blivit ”en väldigt farlig plats”.

Efter över hundra år av waterboarding i den amerikanska utrikespolitikens tjänst är lätt att känna en viss uppgivenhet inför sådana resonemang. Tortyrens historia verkar vara allt annat än en spikrak linje mot dess avskaffande.

Samma dystra tanke drabbar läsaren av Amnestys senaste rapport om tortyr och framtvingade erkännanden i Kina, liksom Human Rights Watchs rapport på samma tema.

Trots att den kinesiska regeringen erkänt problemet och infört olika åtgärder för att få bukt med tortyren, blir det tydligt att Amnesty ser mörkt på situationen redan när man läser titeln: No End in Sight. Den kinesiska polisens starka ställning och rättssystemets beroende av erkännanden är enligt Amnesty bland de främsta anledningarna till den sorgliga framtidsutsikten:

Ett grundläggande problem är att den offentliga säkerheten, Kinas polismyndighet, fortfarande har för mycket makt inom rättssystemet och som ett resultat av detta är det få av de som gjort sig skyldiga till tortyr som ställs till svar. Men på kort och mellanlång sikt, är det metoder djupt rotade inom rättsväsendet som kan visa sig vara de främsta hindren för myndigheternas insatser för att få ett slut på metoderna för att tvinga fram ”erkännanden”. Systemet är fortfarande alltför beroende av ”erkännanden” som grund för de flesta fällande domarna, något som ger polisen ett nästan oemotståndligt incitament att få fram dessa med alla till buds stående medel. Detta, i sin tur, ökar risken för rättsliga misstag och felaktiga domar avsevärt.

Human Rights Watch skriver att de många åtgärderna som myndigheterna har vidtagit sedan 2009 inte har ”gått långt nog” och menar att omfattande reformer av hela rättssystemet krävs för att få slut på tortyren:

Utan mer genomgående reformer av det kinesiska systemet för kriminalrätt som skulle ge makt åt försvarsadvokater, domstolsväsendet och oberoende observatörer, är det osannolikt att rutinmässig tortyr och övergrepp skulle kunna elimineras.

De båda rapporterna publicerades under det senaste halvåret, inför det möte som hölls av FN:s kommitté mot tortyr den 18 november. Det gällde då att granska hur väl Kina har genomfört åtgärder för att få bukt med användning av ”tortyr och annan grym, inhuman eller förnedrande behandling eller straff” sedan kommitténs femte rapport om Kina publicerades för två år sedan.

Under mötet ställde kommitténs experter den kinesiska delegationen till svars på ett antal punkter gällande den juridiska definitionen av tortyr, dödsfall i landets häkten, tortyr av tibetanska fångar och framtvingade erkännanden. Frågorna följdes av svar från den kinesiska sidan, följt av en runda med följdfrågor och ytterligare svar.

I det stora hela sade sig Kinas FN-ambassadör Wu Hailong  vara nöjd med hur utfrågningen hade gått till:

[Han] sade att dialogen hade förts på ett konstruktivt och professionellt vis. Delegationen hade gjort sitt bästa för att svara på alla frågor. Experternas kommentarer och rekommendationer skulle övervägas med Kinas speciella omständigheter i åtanke. Kina sökte en objektiv och oberoende utvärdering av dess implementering av Konventionen [mot tortyr]. Kina skulle fortsätta ett allsidigt främjande av lagstyre och oavbrutna förbättringar av sitt rättssystem.

Människorättsorganisationerna var mindre imponerade av utfrågningen. Human Rights in China skriver i en kommentar att den kinesiska delegationen använda en beprövad strategi som bestod i att referera till långa listor med ofullständig statistik och formella regelverk som inte efterlevs i praktiken.

Rapporterna från FN och människorättsorganisationerna visar tydligt att det inom det kinesiska rättsväsendet finns en systematisk risk för tortyr och rättsövergrepp. Men när systemet lämnar sitt normaltillstånd ökar risken ytterligare.

Som Amnesty visar i sin rapport finns flera rättsliga undantagsregler för de som misstänks för terrorism, omfattande mutbrott eller för att ha hotat rikets säkerhet. Då är myndigheterna varken bundna att meddela den gripnas anhöriga eller låta den misstänkta träffa en advokat.

Utan något formellt gripande kan en misstänkt i dessa fall hållas på en”utvald plats” utan anhörigas vetskap, något som enligt Amnesty gör detta till en form av hemligt frihetsberövande som kan användas för att få misstänkta att bli mer medgörliga eller för att tvinga fram erkännanden.

Underligt nog var det enbart tibetanska fångar som specifikt nämndes under utfrågningen och inte uiguriska eller muslimska sådana. Trots att Kina sedan 2014 har trappat upp vad de kallar ett ”krig mot terrorism” i Xinjiang, nämndes inte situationen i den till stora delar muslimska regionen av FN:s experter.

Det är besynnerligt då det troligtvis är Xinjiang som de allra flesta rättsövergrepp i Kina sker just nu och de risker som det varnas för i rapporterna är allt än hypotetiska där.

Det senaste året har tongångarna i kinesiska medier kring det som kommit att kallas ett ”folkkrig mot terrorism” blivit allt hårdare.

Nyhetsbyrån Xinhua skrev att ”Kinas elfte september” – attacken mot en tågstation i Kunming som krävde 31 människors liv i mars 2014 – har lett till en förändring i det kinesiska folkets inställning gentemot terrorism.

Efter den attacken kallade president Xi Jinping, i vad som med internationella mått mätt måste räknas som försiktiga ordalag, terroristerna för ”råttor” som ska jagas genom gatorna av folket.

Samtidigt utlystes en kampanj för att ”slå hårt” mot terrorismen i Xinjiang. Denna kampanj resulterade i över tjugosjutusen gripanden under 2014, en fördubbling jämfört med året innan. Under samma år avrättades åtminstone 21 personer för terrorverksamhet; ytterligare tre dömdes till döden i en sportarena inför 7000 åskådare. De fällande domarna kom efter snabba rättegångar och exceptionella metoder. Som en del i kampanjen har myndigheterna bland annat vidtagit åtgärder för att förhindra vad de kallar jihad-migration över Kinas sydvästra gräns.

Myndigheterna skyller de flesta terrorattackerna på en skugglik organisation som kallas Östturkestans islamiska rörelse. Det mesta pekar på att det är lika lite en välorganiserad ”rörelse” som den Islamiska staten är en funktionell ”stat” och Al-Qaeda ett sammanhållet ”nätverk”.

Liksom på andra sidan Stilla Havet har terrorattackerna i Paris gjort sig påmind i den kinesiska politiken.

Liksom politiska ledare över hela världen, uttalade Xi Jinping sitt stöd för Frankrike och fördömde de ”barbariska” handlingarna:

Detta är en traumatisk tid för det franska folket och som företrädare för den kinesiska regeringen och det kinesiska folket, liksom å egna vägar, fördömer jag denna barbariska handling i de starkaste möjliga ordalag, uttrycker jag min djupa sorg för offren och framför mitt uppriktiga deltagande med de skadade och de familjer som har berövats medlemmar… Kina har varit konsekvent i sitt motstånd till alla former av terrorism och sin beredskap att arbeta med Frankrike och det internationella samfundet för att stärka säkerhetssamarbete och för att bekämpa terrorism tillsammans, så att vi kan skydda människoliv i alla länder.

Orden har följts av handling. Efter en terroristattack mot en kolgruva som dödade 18 personer, uppger kinesisk press att 28 medlemmar av en ”våldsam terroristgrupp under direkta order från en utländska extremistgrupp” ha skjutits ihjäl av kinesiska säkerhetsstyrkor. I en artikel uppges det att polisens specialstyrkor använde en eldkastare för att tvinga ut terrorister ur en grotta och att de tio terroristerna sedan ”tillintetgjordes”.

Från Xinjiang rapporteras vidare att internetanvändare som använt VPN eller WhatsApp via sina mobiltelefoner har fått sin trafik avbruten och har uppmanats att kontakta lokala polismyndigheter för att reaktivera den.

Liksom Hillary Clinton i sin reaktion efter attacken i Paris, lade den kinesiska ministern för offentlig säkerhet Guo Shangkun vikt på ökad datainsamling och mer informationsarbete i kriget mot terrorismen. Guo sade att detta ska göra det möjligt att ”krossa våldsam terrorism innan den uppstår” genom ”exakta tillslag och ökad kapacitet vad gäller tidiga varningar, försiktighets- och förebyggande åtgärder”.

Trots betydande skillnader vad gäller både politiska och juridiska system är det tydligt att det finns en samstämmighet både vad gäller retorik och vad som anses vara lämpliga åtgärder i det globala kriget mot terrorism.

Men formen för den granskning som FN:s kommitté mot tortyr genomför leder till ett fokus på de kinesiska rättsövergrepp som frångår internationella normer. Detta fokus reproduceras delvis av människorättsorganisationerna som i sina rapporter ger bilden av en positiv utveckling mot det normalt accepterade som ännu inte har gått långt nog.

Det är inget fel med en sådan framställning och kritiken mot det kinesiska rättsystemet är helt klart befogad. Men när det gäller tortyr och relaterade rättsövergrepp måste en förklaringsmodell som bygger på att det är en effekt av ett ”onormalt” kinesiskt rättssystem kompletteras med iakttagelsen att Kina blir alltmer ”normalt” i sitt krig mot terrorismen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Skämtet som aldrig vill ta slut – Castro får Konfuciuspris

Den tionde december 1973 läste den amerikanske ambassadören Thomas R. Byrne upp ett tal vid mottagningsceremonin för Nobels fredspris. Han var där som representant för fredspristagaren och krigsförbrytaren Henry Kissinger.

I sin roll som nationell säkerhetsrådgivare hade Kissinger hjälpt Richard Nixon att nå ”peace with honor” i Vietnam och fick därför priset tillsammans med sin motpart under fredsförhandlingarna i Paris, den nordvietnamesiska kommunistledaren Le Duc Tho.

I det av ambassadören upplästa tacktalet framstod Kissinger som en ödmjuk fredskämpe:

The Nobel Peace Prize is as much an award to a purpose as to a person /…/ Certain war has yielded to an uncertain peace in Vietnam. Where there was once only despair and dislocation, today there is hope, however frail. In the Middle East the resumption of full scale war haunts a fragile ceasefire. In Indochina, the Middle East and elsewhere, lasting peace will not have been won until contending nations realise the futility of replacing political competition with armed conflict. America’s goal is the building of a structure of peace, a peace in which all nations have a stake and therefore to which all nations have a commitment. We are seeking a stable world, not as an end in itself but as a bridge to the realisation of man’s noble aspirations of tranquility and community.

Det hade kanske klingat lite mindre falskt om det inte hade varit för Henry Kissingers drivande roll i utformandet av den amerikanska politiken i Indokina (däribland bombningen av det neutrala Kambodja under Vietnamkriget) och Latinamerika (exempelvis genom utbildningen av kontrarevolutionära militärjuntor vid Fort Bennings School of the Americas som enligt kongressledamot Joseph Kennedy ”has run more dictators than any other school in the history of the world” ).

Men Kissinger kan trösta sig med att han har gott sällskap bland de amerikanska fredspristagarna, där finner vi bland annat kollegan Cordell Hull — som rådde presidenten att skicka tillbaka en båtlast med politiska flyktingar till Nazityskland — och krigspresidenten Barack Obama.

Det kan tyckas märkligt att inte Nobels fredspris inte bara lägger ned efter pristagare som Michail Gorbatjov, Jimmy Carter, Al Gore och EU. Ännu obegripligare är att någon skulle få för sig att det vore en bra idé att instifta ett nytt fredspris efter samma modell.

Men det var vad som hände när Liu Xiaobo fick Nobelpriset 2010 och en kinesisk kommitté snabbt bildades för att utse den första mottagaren av Konfucius fredspris: den taiwanesiska politikern Lien Chan. Men Lien tog inte emot priset själv och hävdade när journalisterna ringde honom att han aldrig ens hade hört talas om det.

Skämtet fortsatte året efter när fredspriset 2011 gick till ingen mindre än… Vladimir Putin.

Fredspriset delas ut av en privat stiftelse som numera är registrerad i Hongkong och det verkar inte ha någon direkt koppling med myndigheterna. Helt solkar är saken emellertid inte, då det från början delades ut av ”avdelningen för bevarandet av traditionell kultur” vid Kinas förbund för inhemsk konst som i sin tur är ett förbund underställt kulturministeriet.

Men 2011 gick förbundet och kulturministeriet ut med ett beslut i vilket man förnekade allt samröre med priset och helt sonika lade ned den kulturbevarande avdelningen.

I år, nästan på dagen 41 år sedan ceremonin för Henry Kissinger i Oslo, hölls en ceremoni i Beijing där den före detta guerillaledaren och diktatorn Fidel Castro tilldelades Konfuciuspriset för sina ”värdefulla insatser för freden” och för att ha hanterat konflikter ”särskilt med USA” utan våld eller vapenmakt. Vid en prisceremoni vid Pekings universitet fick en grupp kubanska utbytesstudenter ta emot priset å Castros vägnar.

Ok. Vi har fattat skämtet. Men kan ni lägga ned nu, snälla?

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Historisk balans – det odramatiska i Kinas uppgång

Kinesisk flagga. FOTO: BJÖRN DJURBERG

Mer ofta än sällan dramatiseras Kinas växande inflytande i världen som något nytt, något aldrig tidigare skådat. En avvikelse, om man så vill, i det storslagna narrativ där västvärlden alltid var ämnat skulle stå för dagordningen.

Vad som ofta glöms bort är att denna dominans är en relativt kort framgångssaga. Länge var Europa både fattigare, mer instabilt och på många sätt mindre civiliserat än stora delar av Asien – och då inte bara under de mörkare delarna av medeltiden – ändra fram till 1800-talet var Kina i många avseenden enligt dåtidens mått mätt ett mer framgångsrikt samhälle.

Detta präglar det globala handelssystem som mognade fram under de dryga tusen åren som föregick år 1800; tyngdpunkten låg alltid på Asien, Kina och Indiska oceanen, det var där åtråvärda råvaror stod att finna och det var där tillverkningsindustrin var som mest konkurrenskraftig.

Europa utgjorde i hög grad en slags periferi, en kontinent med få produkter att erbjuda världsmarknaden, ständigt plågad av krig. Först efter industrialiseringen övertog Väst rollen som centrum, mitten av ett våldsamt handelssystem som effektivt straffade ut eventuella konkurrenter.

Under ett par hundra år rann pengaflödet därför åt andra hållet, från Öst till Väst.

Men, som mycket nu pekar mot, var detta en temporär trend. Befolkningstyngden har alltid, genom historien, legat i Asien, där marknaden alltid varit större, likaså de ekonomiska musklerna.

Denna revansch har inte minst de senaste årtiondenas utveckling visat på. Japan, tigerekonomierna Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore. Indien. Kina. Exemplen är många.

Asien (och andra delar av världen, ska tilläggas) har efter en två hundra år lång glipa tillslut kommit ifatt Väst teknologisk, vilket sätter spår ekonomiskt. Att tro att detta är en fluga är historielöst.

Ekonomi är däremot inget nollsummespel, och bara för att Asien återtar sin ekonomiska centrala roll i världsekonomin, så kommer Europa sannolikt inte falla ner i något slags svart depressions-vakuum, även om läget för tillfället ser bekymmersamt ut. Poängen är dock den att vi bör vänja oss vid tanken på att majoriteten av världens kapital kommer ackumuleras i Asien i framtiden, och då med en stor portion i Kina.

Om något understryker Kinas månlandning häromdagen, den första på 37 år, min poäng.

Det som ofta sägs tala emot exempelvis Kina är demokratifrågan. Kina kan inte bli en rik stormakt, och samtidigt vara en enpartistat, menar kritikerna.

Men även det argumentet är historielöst. Den absoluta majoriteten av världens stormakter har aldrig varit särskilt demokratiska i den bemärkelsen att folket haft särskilt mycket att säga till om. Oftast har det handlat om en ekonomiskt stark elit som bestämt var skåpet ska stå.

När gapet mellan västvärlden och ”resten” uppstod under industrialiseringen på 1800- och 1900-talet så var det inte demokrati som styrelseskick som var avgörande, det existerade ännu inte i sin nuvarande form. Först efter årtionden (om inte århundraden) av gradvis utveckling kan vi ta åt oss äran för att ha gjort världen lite bättre genom att ha upprättat fungerande demokratiska stater.

Orsakerna bakom Västs framgångar kan snarare tillskrivas ekonomiska institutionella incitament, teknologi och senare framförallt humankapital – vilket blev tydligt när Storbritannien tappade sin stormaktsroll i slutet av 1800-talet mycket på grund av sitt undermåliga skolsystem.

Den senaste Pisa-undersökningen, där asiatiska länder fullkomligt utklassade övriga OECD-länders studieresultat bland niondeklassare, är därför värt att notera.

Framgångsreceptet innefattar därför inte ett demokratiskt flerpartisystem, även om den ofta på lång sikt brukar följa med en mer informerad och välmående befolkning som ställer högre krav på sitt land och sitt liv.

Demokratiargumentet är dock förhastat. Även om Kina skulle demokratiseras och gå mot ett flerpartisystem så är detta sannolikt en process som kommer ta årtionden – om historien är något att lära av, det vill säga.

Sannolikt är att Kina först utvecklar sitt civilsamhälle på annat vis, vilket kan få svårt att passa in i det gällande relativt snäva västerländska narrativet.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Anna-Karin Hatt och myten om föregångslandet Sverige

Anna-Karin Hatt. FOTO: Regeringskansliet
Anna-Karin Hatt. FOTO: Regeringskansliet

Den 8-13 oktober besökte it- och energiminister Anna-Karin Hatt Kina. I ett anförande på Tsinghua talade Hatt sig varm om den svenska modellen för internet; om vår framstående digitalisering som grundar sig i en demokratisk modell och tro på mänskliga rättigheter. Att Kina på många områden redan kommit längre än Sverige utan vare sig demokrati eller mänskliga rättigheter har gått ministern förbi.

Det är tydligt att Anna-Karin Hatt besöker Kina med Sverige-mössan långt neddragen över ögonen.

Under sitt tal på för eleverna på elituniversitetet Tsinghua i Beijing pratar Hatt sig varm om Sverige, föregångslandet. I Sverige finns det e-handel, e-myndigheter och e-banker.

I Sverige tittar snart ingen på TV längre, vi använder istället internet för att tillfredsställa vårt kulturella behov. Ja, i Sverige så har vi till och med kommit så långt att vi inte använder CD-skivor längre; alla lyssnar istället på Spotify.

Jag kan tänka mig hur tankarna gick hos åhörarna: ”Sverige och Kina är visst mer lika varandra än vad jag först trodde ändå, svenskarna gör ju precis som vi!”

För utvecklingen av internet i Kina har gått, och fortsätter gå, fantastiskt snabbt. Snabbare än i Sverige, skulle jag vilja påstå, trots att kommunistpartiet allt som oftast stoppar censurkäppar i hjulen.

Kinesiska Taobao (淘宝), världens största e-handelssajt, omsätter mer än eBay och Amazon tillsammans.

Kinas mesta mikroblogg Sina Weibo (新浪微薄) är minst lika stor i Kina som Twitter är globalt.

Det finns visserligen ingen bra motsvarighet till Facebook i Kina – kopian Renren (人人网) kan dock nämnas – men det råder ingen brist på andra sociala nätverk och medier som fullkomligt svämmar över marknaden; hetast nu är appen WeChat (微信) som blivit otroligt populärt på kort tid (över 300 miljoner användare).

På många sätt har kinesernas digitalisering även passerat Sveriges för länge sedan. Kina har inte bara infört e-banker, de har också integrerat banktjänsterna i de sociala medierna, och sedan knutit samman allt med telefonen: Så varför inte fylla på telefonens kontantkort, genom att betala med din bank genom Taobao genom din telefon?

E-handeln som sektor växer explosionsartat, och var och varannan ung kines i storstäderna har öppnat en egen butik på nätet, lite på sidan av sitt vanliga nio-till-fem jobb. I Sverige har e-handeln svårt att resa sig utanför Blockets betongramar.

När det kommer till att konsumera kultur så streamas TV-serier friskt (och gratis) från Youku (忧酷), Sogou (搜狗), Baidu (百度) och en uppsjö andra distributörer; CD-skivor är lika passé här som i västvärlden – men istället för Spotify så tillgodoses musikbehovet av Duomi (多米) och QQ-music och dess likar.

I mångt och mycket leder Kina nu utvecklingen på dessa områden – mycket på grund av att de aldrig tvingats tampas med gamla maktintressen som ogillar den nya ordningen. Copyright är också ett relativt begrepp i Mittens rike, vilket sannolikt varit behjälpligt.

Än så länge har den gamla sanningen om integritetsskyddets måste visat sig falsk i den neo-kapitalistiska enpartistaten Kina.

Att likt Anna-Karin Hatt hävda att demokrati och åsiktsfrihet är ett annat måste för en teknologisk utveckling på internet känns i ljuset av Kinas digitalisering tveksamt.

För visst är det i Kina, och inte i Sverige, som myndigheterna i raketfart börjat använda sig av och experimenterar med de sociala medierna. Nyligen sattes exempelvis ett nytt praxis i att släppa transkriberingar av pågående rättegångar på domstolars Weibo.

Nu är det inte så att att på något sätt tycker demokratiska fri- och rättigheter eller åsiktsfrihet är något dåligt. I allra högsta grad tvärtom. Men efter att ha läst igenom Anna-Karin Hatts blir det tydligt att hon ställer fel fråga.

Det handlar inte om hur demokrati och mänskliga rättigheter är en förutsättning för innovationskraft och digitalisering. Det handlar om hur vi ska kunna säkra att vi i framtiden har en fortsatt stark demokrati och åsiktsfrihet, trots en omfattande innovationskraft och digitalisering.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Svar till Erik Ringmar

Erik Ringmar skriver idag för DN Debatt under rubriken ”Studier i kinesiska språket ofta slöseri med resurser”.

Ringmars tes är att “Kalle och lilla Lisa” inte behöver lära sig kinesiska eftersom “Wei och lilla Ying” redan lär sig engelska.

Ringmar uppmanar “övermedelklassföräldrar med statusångest” att lugna ned sig. Kinesiskan är inget lingua franca, kineserna använder engelska när de gör affärer med omvärlden. Ringmar håller det för otroligt att en svensk skulle prata med en italiernare på kinesiska, eller en vietnames för den delen.

Jag håller med Ringmar om att ”övermedelklasföräldrar med statusångest” bör ta det lugnt. Inget kommer bli bättre av att skolbarn som ska välja ett nytt främmande språk att ta till sig pressas av ångestfyllda föräldrar som ser Kina som landet av framtida möjligheter.

I en perfekt värld bör detta val motiveras av eget intresse, inte spekulationer kring om det är bättre att lära sig tyska eller kinesiska för framtida affärer.

Mina invändningar mot Ringmars artikel handlar framför allt om att han har missförstått poängen med att lära sig ett tredje språk. För kinesiskan konkurrerar inte med engelskan men med tyskan, franskan och spanskan.

Värdet av ett första möte med dessa språk i grundskolan ligger inte i första hand att lära sig kommunicera med icke-engelsktalande utan i att få nya lingvistiska och kulturella erfarenheter.

Under grundskolans sista fyra år försökte jag lära mig spanska. Denna tid kan ses som bortkastad, resurserna staten lade ut på mig kan ses som förslösade, för idag kan jag knappt beställa in quesadillas på min knackliga spanska.

Själv är jag däremot övertygad om att jag haft mycket glädje av att lära mig spanska, både privat och professionellt.

Jag har läst Don Quijote (i svensk översättning) och fått upp ögonen för Almodovars mästerverk, jag har lärt mig om Latinamerikansk historia och politik och jag lärde mig grunderna för latinsk verbböjning – ovärderligt när jag långt senare beslutade mig för att studera i Frankrike.

Jag läste inte kinesiska på gymnasiet men började från början på universitetet efter studenten. De första tre månaderna hade jag ett helvete med att hänga med, inte minst då flera av mina klasskamrater hade tagit kinesiska innan. Efter en termin av helttidsstudier var gapet emellertid mycket mindre.

Ringmar har alltså rätt i att kinesiskakunskaperna från grundskolan och gymnasiet inte räcker långt vad gäller effektiv kommunikation. Han har även rätt när han skriver:

Visst kommer behovet av kunskap om Kina att öka. Dock kommer det inte att behövas lika många Kinaexperter som det ofta sägs. Ett par dussin på UD och på svenska universitet räcker, och några på svenska företag med stora Kinaaffärer och en i Svenska Akademien förstås. Sammantaget rör det sig maximalt om ett par hundra personer.

Men han har som sagt missat poängen. Kinesiskaundervisningen på grundskolan och gymnasiet handlar inte om att göra någon till Kinaexpert, lika lite som samhällsvetenskapen gör någon till statsvetare, där håller Ringmar säkert med.

Vad kinesiskaundervisningen faktiskt kan göra är att öka intresset och förståelsen för Kina i Sverige, som är beklagligt ojämn. Kinesiska ses fortfarande som svårt, kinesiska namn som krångliga, kinesisk politik som otillgänglig.

Vår före detta näringsminister Maud Olofsson gav ett gått exempel på detta när hon uttalade Chongqing som Tjong-ging. Obegripligt för även engelsktalande kineser.

Mot slutet av sin artikel haltar Ringmars logik, när han skriver att kinesiska är för svårt för att ges någon prioritet: ”Den bistra sanningen är dessutom att kinesiska är svårt – mycket svårare än europeiska språk.”

Varför är det så mycket svårare med kinesiska än europeiska språk då? Jo, för att det skiljer sig åt så kraftigt. Problemet är att det samma gäller för kineser som försöker lära sig engelska – det är svårt.

Därför är kunskaperna i engelska – framför allt vad gäller talspråk – mycket sämre än vad Ringmar påstår. Utanför den skyddande världen på toppuniversitet Jiaotong i Shanghai är det mycket svårt att förstå och göra sig förstådd på engelska, även när det gäller affärer och kontakt med myndigheter.

Engelska har en ohotad position som lingua franca, men det betyder inte att kunskaper i kinesiska, franska, tyska, spanska eller arabiska är oviktiga.

Och förresten; jag har använt mina kunskaper i kinesiska för att prata med bekanta från Korea, Japan, Ghana och Vietnam. Inte som en markering utan för att engelska inte var ett alternativ.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

USA:s spaning – eko av femtiotalets Kina

Detta är den andra delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Trots att kommunisterna konsoliderat makten och utropat Folkrepubliken Kina den första oktober 1949 fanns hotet från kontrarevolutionärerna alltjämnt kvar, det var ett av skälen till varför ett nationellt nätverk för inhämtande och inrapportering av ”sociala information” (社情调查) uppstod under femtiotalet.

Rapporteringen var så utbredd och ingående att ministeriet för offentlig säkerhet år 1959 lade fram statistik som visade att det exakta antalet ”kontrarevolutionära element” tillsammans med som tillhörde den bredare kategorin ”kontrarevolutionens sociala fundament” var 22 767 904.

Det nationella säkerhetsinitiativet för rapportering av misstänkt aktivitet (Suspicious Activity Reporting, SAR) är ett program för inhämtande och delande av information om misstänkt aktivitet i USA. SAR-initiativet utgör en av pelarna för de amerikanska myndigheters spaningsarbete sedan 2009.

Varandes en produkt av kriget mot terrorn är det främsta målet med detta arbete givetvis att förhindra terror, mer specifikt genom att träna agenter och poliser i att identifiera, rapportera och bedöma ”pre-incident terrorism”.

Varför ens ge sig på en jämförelse mellan Folkrepublikens spaning efter kontrarevolutionärer för sextio år sedan och USA:s försök att kartlägga misstänkta terroristbeteenden idag? En tänkbar motivation kan vara plockandet av billiga politiska poäng. Vi kan anklaga USA för att själva använda sig av samma metoder de fördömmer hos andra och visa att de inte lever upp till de ideal de säger sig representera.

I själva verket är det ingen dålig motivation. Att dra paralleller mellan då och nu samt visa på gapet mellan de ideal som sägs representeras och de metoder som används verkar vara en god anledning till att läsa historia. Men om vi nöjer oss med detta, riskerar vår jämförelse att falla platt.

Oavsett om vi breddar vårt perspektiv eller tittar närmare på saken märker vi nämligen att jämförelsen mellan dessa båda system är långt ifrån självklar.

För det första är Kina och USA inte de enda länderna som spionerar på sina egna medborgare. Den omfattande jakten på kontrarevolutionärer har vi sett inte bara i Kina, utan i socialiststater som exempelvis Sovjetunionen och Kuba. Vi kan sannolikt hitta fler paralleller (och direkta kunskapsutbyten) mellan dessa tre, än mellan programmen i Kina och USA.

USA kan för sin del sälla sig till den inte särskilt stolta skaran av liberala demokratier som utövat och utövar omfattande spioneri mot sina egna medborgare. Sida vid sida med länder som Storbritannien och Sverige kan de hävda både rätten till och nödvändigheten i att övervaka sin befolkning.

Om vi istället tar fram förstoringsglaset märker vi att det finns avgörande skillnader i vilka principer som vägleder beskrivning och utförande av de två projekten. Två olikheter är särskilt anmärkningsvärda: vi har till att börja med ett urval av misstänkta baserat på utmärkande beteende och ett annat baserat på social kategori (klass). För det andra handlar det om ett program framtaget inom ramarna av ett välutvecklat rättssystem mot ett konstruerat av en nyetablerad, revolutionär regim.

I nittonhundrafemtiotalets Nya Kina framstod klass i sig som grund till brottsmisstanke. I en samhällsanalys starkt inspirerad av marxism var klassintresset överordnat alla övriga betänkanden. Kommunisternas framgång innebar att ”massorna” hade tagit över makten, men trots att dessa massor representerade majoritetens klassintressen var hotet från de före detta privilegierade klasserna överhängande inom en övergångsperiod. Den objektiva motsättningarna mellan dessa och massorna gjorde dem till potentiella kontrarevolutionärer och steget var inte långt till att bli ”element under övervakning” (被管制分子)

I tvåtusentiotalets USA ser det annorlunda ut. Här dominerar ett ideal som underkänner sociala kategorier som meningsfulla verktyg för analys. Istället vägleds människor av individuella intressen och komplexa psykosociala resonemang. SAR är baserat helt och hållet på misstänkt beteende och vänder sig uttryckligen emot misstänkliggörande utifrån ”ras, etnicitet eller kön” (klass framstår inte ens som en kategori att förhålla sig till).

SAR-initativet är det amerikanska justitiedepartementets ansvar, det är ett nationellt program framtaget efter år av betänkanden och kompromisser för att få fram en enhetlig process för rapporteringen av misstänkta terroristaktiviteter. Det har inspekterats och justerats för att slutligen få ett godkännande av sociologer och psykologer, men framför allt för att överensstämma med ett välutvecklat rättssystem.

Rent juridiskt är det nämligen komplicerat för USA att övervaka de sina, på grund av det konstitutionella skyddet av privatliv och individuella rättigheter, men sedan The Patriot Act gick igenom efter den 11 september har nya möjligheter öppnat sig.

SAR-initiativet hade aldrig varit aktuellt om inte det permanenta undantagstillståndet som kallas ”kriget mot terrorn” (som följer det tidigare undantagstillståndet – kriget mot kommunismen) öppnat upp för konstitutionella kompromisser, men det var fortfarande tvunget att formuleras inom ramarna för USA:s avancerade rättssystem.

I den nybildade Folkrepubliken såg situationen annorlunda ut. En konstitution antogs 1954, baserad på ett tidigare ”gemensamt program” från 1949. Denna konstitution fastslog att alla medborgare var lika inför lagen och delade samma rätt att rösta (oavsett ”egendomssituation” 财产状况), men i samma konstitution beskrevs Folkrepubliken som varandes i en övergångsperiod där det gällde att ”motsätta sig fiender innanför och utanför landets gränser”. Det är dessutom välkänt att den konstitutionella jämlikheten och rösträtten i praktiken var och forsätter vara starkt begränsad.

Trots att konstitutionen inte drar några direkta länkar mellan särskilda klasser och kontrarevolutionen, klargör den att ”staten förbjuder kapitalister att i sitt agerande skada det allmänna intresset, skapa oro inom det socialekonomiska systemet eller förstöra statens ekonomiska planering”. Konstitutionens svaga ställning, underställandet av den Högsta domstolen under den Nationella folkkongressen och symbiosen mellan partiet, staten och rättsväsendet gör det slutligen svårt att jämföra det kinesiska rättssystemet med det amerikanska. 

De två programmen liknar emellertid varandra i omfattning. Det rör sig om enorma initiativ i två stora och folkrika länder. Detta leder till betydande paralleller också vad gäller organisation.

De båda projekten litar till den ordinära poliskåren som vidareutbildas för att kunna identifiera misstänkta element. Detta i kontrast till de många initiativ som förlitar sig till specialiserade polisstyrkor som Gestapo, KGB eller Säpo, eller särskilda myndigheter som NSA, GHCQ eller FRA.

I omfattande träningsprogram får de amerikanska poliserna lära sig att identifiera ”pre-incident terrorism indicators”, medan deras kinesiska kollegor fick läsa manualer om utredningsmetoder och hur det gällde att ”närma sig massorna” för att nå framgång i utredningarna.

Eftersom projekten litar till vanliga polisers insamlande av enorma mängder material är en kvalitetscheck och sållning nödvändig.

Även här kan vi se likheter. Innan uppgifter kan föras från en instans till en annan kräver SAR-initiativet att en överordnad undersöker dem, för att se om uppgifterna verkligen överensstämmer med de kriterier för misstänkta beteendemönsterna som satts upp.

I dokumenten från Kina hittar vi både instruktioner som skickats ut till lokalnivå och de rapporter som skickats tillbaka, för att sedan inspekteras, sammanställas och eventuella följas av vidare åtgärder. I dessa rapporter registreras till och med klotter och enskilda kommentarer. Också i dagens USA finns det mycket flitiga agenter, som inte bara avlyssnar medborgarnas telefonsamtal utan också letar terrorister bland deltagarna i en sångtävling för skolungdomar.

För att sammanfatta; paralleller men också stora skillnader. Skillnaderna framträder särskilt tydligt på en nivå som kan kallas ideologisk eller diskursiv. SAR-initaivet och de sociala utredningarna formuleras och motiveras på helt olika sätt.

Det förstnämnda beskriver terrorism som ett beteende hos individen, att vara terrorist är ett personligt val som innebär anammandet av viss praktik. Detta synsätt överensstämmer med identifikationen av fienden som ett löst sammanhängande och definierat nätverk, exempelvis Al-Qaida eller Anonymous.

Hos kommunisterna är det istället klassintresset som avgör. Vissa grupper i samhället är rationellt sett mer benägna att vara kontrarevolutionärer som en följd av motsatta intressen. Dessa element måste därför kontrolleras av representanter för den stora massan av befolkningen.

Dessa diskursiva skillnader avgör hur projekten beskrivs och legitimiseras, men ur ett funktionellt perspektiv framstår de två som mycket lika.

Båda två bygger på nationella, decentraliserade strukturer som förenklar identifikation och rapportering av särskilda misstänkta element, medan definitionen av vad som är misstänkt sker centralt. Båda två använder sig dessutom av det ordinära polisväsendet. Lokala poliser tränas att på ett korrekt sätt identifiera misstänkta och rapportera uppåt. Detta är den avgörande likheten och här får den inledande frågan sitt svar.

De uppgifter som dessa poliser utför är bedrägligt lika deras ordinära uppgifter, men de är i själva verket väsensskilda. I sitt vanliga arbete har polisen till uppgift att övervaka och vid misstanke om brott agera. Polisen identifierar misstänkta som del av detta arbete, men då gäller det att hitta de som misstänks bryta mot lagen. 

Detta är den avgörande skillnaden mellan polisen, som har som uppgift att med våld upprätthålla statens lagar, och spionen, vars uppgift är att identifiera fiender till staten oavsett om dessa bryter mot lagarna eller inte.

Här finns en koppling mellan kontrarevolutionären och terroristen, eftersom de inte behöver misstänkas för utförandet av brott för att stämplas som statens fiender. 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Stora tecken inne i Paris

“Väggtidningar med stora tecken” eller dazibao (大字报) är protester i form av handskrivna väggtidningar uppsatta på en väl synlig vägg i det offentliga rummet. Det är ett sätt för vem som helst som har ett klagomål (och är skrivkunnig) att få sin röst hörd.

Kommunikation och protest via väggtidningar har en lång tradition i Kina, men ordet dazibao kopplas starkt ihop med de väggtidningar som sattes upp under Kulturrevolutionen (1966-76).

En viktig händelse i kulturrevolutionens tidiga historia var uppsättandet av en dazibao författad av en grupp på åtta lärare – ledda av filosofiläraren Nie Yuanzi – vid Pekings universitet, den 25 maj 1966.

I sin dazibao anklagade Nie universitetets administration och rektor för att vara ”svarta antipartigangsters” och frågade retoriskt vad de egentligen hade gjort för att främja kulturrevolutionen?

Strax därefter uttryckte Mao Zedong sitt gillande. Han kallade väggtidningen ”landets första marxistleninistiska väggtidning” och ”propaganda för 60-talets Pariskommun”.

Nies dazibao blev genast en modell att följa och oräkneliga väggtidningar sattes upp över hela landet under kulturrevolutionen. 1975 skrevs rätten att sätta upp dazibao in i den kinesiska konstitutionen.

Att bli kritiserad i en väggtidning kunde innebära slutet på ens karriär och göra en till föremål för månader av kritik och glåpord. Kapitalister, antirevolutionärer, byråkrater och sexuellt lössläppta kvinnor var bland de många målen för dessa dazibao.

Något väggtidningarna inte användes till var att göra reklam för köpcentrum eller uppmana till shopping. Anledningarna var två: för det första skulle nog både köpcentrum och shopping ses som ideologiskt tveksamma företeelser, för det andra fanns de varken köpcentrum eller tillfälle att shoppa loss.

I dagens Paris är det annorlunda och här har dazibao återuppstått i en helt ny form. I köpcentrumet Les Halles, liksom utanför biografen vid Montparnasse (bild), har dazibao satts upp för att informera intresserade konsumenter om fördelaktiga kampanjer och nya filmer.

Borta är kritiken – vare sig det gäller kapitalism eller lössläppthet. Borta är ”folkligheten” – idag handlar det om envägskommunikation från säljare till presumtiv köpare.

Det är inte en helt ny företeelse. Profithungern har länge tvingat företagare att bli nihilister. Lyckligtvis täcker intäkterna från Che Guevara-tischor och Lenindockor väl upp för eventuella ideologiska betänkligheter.

Det konstiga med dessa dazibao i Paris är att referensen måste vara obskyr för de flesta av Les Halles kunder. En udda rubrik skriven i oöversatt pinyin ges inte någon vidare förklaring och särskilt välljudande är det inte heller – dazibao – ens om vi lyckas med att uttala det.

Det är därför svårt att tänka sig att det skulle vara proftihungern som motiverar valet av rubrik. Visst är det möjligt att ett par av 68-rörelsens gamla maoister känner en släng av nostalgi när de passerar en dazibao som gör reklam för Iron Man 3, men inte ens deras samlade köpkraft räcker som förklaring.

Vad är då svaret på gåtan med dessa nya dazibao?

Det är helt enkelt namnet på reklambyrån som formgivit affischerna. På dazibaocom.com kan vi läsa att Dazibao är en ”studio för grafisk kommunikation” som säljer sin analys och kreativitet till intresserade företagare.

Studions välkomstsida pryds av en kolibri och texten ”I ♥ Dazibao”.

Det är absurt. Det är ironiskt och lite perverst. Det är kulturrevolutionen sedd genom en skrattspegel.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Agenter & Dissidenter I: Snowdens val

Detta är den första delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Edward Snowden valde Hongkong som sin första tillflyktsort när han beslutat sig för att avslöja det gigantiska amerikanska övervakningsinitiativet Prism.

Kanske kommer det visa sig att beslutet var taktiskt felaktigt, Hongkong har nämligen ett utelämmningsavtal med USA som de med några få undantag följer. Dessutom kan Beijing besluta sig för att de har en hel del att tjäna på att se till att Snowden överlämnas till amerikanska myndigheter.

Både Beijing och Washington är måna om att upprätthålla ömsesidigt goda relationer, särskilt i dagarna efter det avslappnade mötet mellan Obama och Xi Jinping i Sunnylands, Kalifornien.

Det skulle också innebära en annan sorts vinst för Kina. Att lämna över en dissident till amerikanerna som sedan med största sannolikhet – efter en uppmärksammad rättegång – skulle avrätta honom kan ses som en moralisk vinst för Beijing.

Vi kan fråga oss hur ett sådant scenario skulle påverka chanserna för nästa Chen Guangcheng som flyr till amerikanska ambassaden?

Även om vi avstår från spekulationer, även om Edward Snowden förhoppningsvis undkommer överlämning och avrättning, även om han lyckas ta sig till Island eller en annan mer eller mindre säker plats, så är valet av Hongkong som första fristad ändå intressant.

Hongkong är i sig en fascinerande plats. En hypermodern stadsstat och före detta koloni med en internationell, kosmopolitisk elit, ett sydkinesiskt mellanskikt och en nästan lika internationell (men knappast kosomopolitisk) prekär arbetarklass, huvudsakligen från Fastlandskina och Filippinerna.

På finansdistriktet Wan Chais bargator serveras brittisk och tysk öl till brittiska och tyska affärsmän. På andra sidan Victoria Harbour ligger Kowloon och det ökända Chungking Mansions, där indier och backpackers samsas om stadens billigaste boende och bästa curry.

Sedan 1997 är Hongkong inte längre en brittisk koloni, men en del av Kina. Under systemet ”Ett land, två system” lyder emellertid speciella juridiska och politiska villkor i Hongkong, garanterade av de ickekonstitutionella grundlagarna. Bland annat har Hongkongneser rätt att välja sina ledare samt betydande pressfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet.

Dessa friheter ska officiellt sett vara ohotade åtminstone till år 2047, men i själva verket råder en stor osäkerhet och en ständig politisk och juridisk kamp mellan Beijing – som strävar efter ökat inflytande – och de som vill upprätthålla Hongkongs höga grad av autonomi.

Edward Snowden motiverar sitt val av Hongkong med att ”de har ett starkt engagemang för yttrandefrihet och politiska dissidenters rättigheter”.

Detta ”starka engagemang” är en produkt av Hongkongs unika politiska situation som varken suverän stat eller helt och hållet under Beijings kontroll.

Hongkong har länge varit en fristad för dissidenter och regimkritik från fastlandet och stadens invånare har haft ett stort inflytande över frihets- och demokratiförespråkare i Folkrepubliken.

Studentörelsen som formades kring Tiananmen i Beijing 1989 fick viktigt ekonomiskt och organisationellt stöd från föreningar och privatpersoner i Hongkong.

I en värld dominerad av nationalstater framstår Hongkong i sig självt också som något av en dissident. Tack vare sin särskilda historia har staden lyckats förhandla sig till en begränsad suveränitet utan att behöva axla nationens ok.

Om du var Snowden, var hade du flytt?

Taktikerna skulle kanske välja Västeuropa, Assange har föreslagit Latinamerika. Rent pragmatiskt är det nog bra val, men de erbjuder inga ideologiska alternativ. Västeuropeerna är duktiga på att övervaka de egna, inte heller i Latinamerika hittar vi några idealregimer.

På Kalla Krigets dagar var det enkelt att hoppa av, alternativet var tydligt där, men för Snowden är det betydligt svårare. Var finns de ideologiska alternativen till USA:s övervakning? Inte i Europa och definitivt inte i Kina.

Kinesiska myndigheter arbetar mer eller mindre öppet med internetbolag som möjliggör censur och övervakning av internetanvändare. Kina har registrerat vad som sagts över Skype, liksom över det inhemska chattprogrammet QQ och på landets svar på Twitter – Weibo

På det stora hela verkar inte mycket skilja sig mellan myndigheternas metoder i en ”diktatur” och en ”demokrati”.

Men Snowden flydde inte till Kina utan till Hongkong.

Om du var Snowden, var hade du flytt?

Ju mer jag tänker på det, desto mer lutar jag mot Snowdens val. En idealiserad drömbild tar form: Hongkong som fristad i kriget mellan nationella giganter (och deras inbördeskrig mot de egna undersåtarna).

Dissidenten Snowden har satt sig upp mot världens mäktigaste nationalstat och väljer att fly till dissidenten Hongkong som satt sig upp mot en annan av världens mäktigaste nationalstater.

Kanske är Snowden en drömmare och idealist som letar efter sprickorna i en krass världsordning?

Taktiskt sett var det kanske fel att fly till Hongkong, men som politiskt ställningstagande verkar det som det enda rätta.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Nationalist från Tsinghua på Europaturné

En av Kinas mest inflytelserika akademiker – Professor Yan Xuetong – är på en Europaturné som inleddes i Paris på måndagen. Där var han huvudattraktionen vid en konferens kallad ”Kinas strategiska perspektiv på en värld i förändring”.

Med en doktorstitel från Berkeley är han idag ordförande för institutet för moderna internationella relationer vid toppuniversitetet Tsinghua i Beijing. Yan Xuetong är också en övertygad nationalist.

Nationalism har sedan mitten av 90-talet blivit populärt bland många kinesiska intellektuella. Att kalla sig nationalist (民族主义者) är att visa sin lojalitet med den kinesiska nationen, men det är också en distinktion från patriotismen (爱国主义) som i Folkrepubliken Kina kommit att bli intimt förknippad med socialismen och kommunistpartiet.

Yan Xuetong säger själv att patriotism och nationalism är som mervärde och profit – ”två ord för samma sak”.

Nationalisterna i Kina har har väldigt lite gemensamt med rasisterna och fascisterna i Sverige och Europa. Yan Xuetong skriver i sin bok Ancient Chinese Philosophy, Modern Chinese Power:

”Kina borde främja den öppenhetsprincip som återfinns i den traditionella idén om allt under himlen är ett, det vill säga, Kina borde vara öppet för hela världen och alla världens länder borde vara öppet för Kina […] Kina borde främja principen för frihet att resa, att leva och att arbete varsomhelst i världen.”

Nationalisten Yan Xuetong är inte formad av någon bakgrund inom rasistiska organisationer, utan av sina erfarenheter av Kulturrevolutionen.

Yan Xuetong – som är ett år äldre än president Xi Jinping – menar att det var de hårda villkoren under uppväxten i nordöstra Kina som senare gjorde att han anammade ett realistiskt perspektiv på internationella relationer.

Vid sin konferens i Paris under måndagen pratade Yan Xuetong både om sina egna idéer och om det nya kinesiska ledarskapets perspektiv på utrikespolitiken.

Professor Yan är känd för att ge raka, tydliga förutsägelser om framtiden och han bjöd på flera sådana även under måndagen.

Icke-intervention och neutralitet

Kina kommer inte inleda eller ta aktiv del i några militära interventioner mot något annat land inom en tioårsperiod. Landet kommer alltså fortsätta sin nuvarande linje som betonar vikten av nationell suveränitet och motstånd mot alla former av intervention.

Däremot kommer Kina inte att fortsätta att avstå från att rösta i dessa frågor, som landet gjorde under omröstningen i FN:s säkerhetsråd om en militärintervention i Libyen. Regeringen har lärt av sina erfarenheter att det är bättre att aktivt ta ställning än att förbli passiv.

Den kinesiska regeringen menar att olika länders olika utvecklingstakt – också politiskt – måste respekteras, liksom principen om nationell suveränitet. Därför vänder sig landet emot all typ av politiskt motiverad intervention, vare sig det gäller militära interventioner eller ekonomiska sanktioner.

Kinas motstånd mot ekonomiska sanktioner, liksom deras egna ”politiskt neutrala” bistånd framställs ofta som omoraliskt i europeiska och amerikanska medier. Enligt Yan Xuetong är det tvärtom ett uttryck för en moralisk princip om respekt för andra staters självbestämmande och för olikheter i deras politiska utveckling. Kina kommer därför inte att agera för att byta ut andra länders regimer.

Att Kina nyligen gav sitt stöd för ekonomiska sanktioner mot Nordkorea är inte ett brott från denna linje. Sanktionerna mot Nordkorea motiverades inte av landets politiska situation eller brott mot mänskligheten, utan av landets brott mot ickespridningsavtalet för kärnvapen som Kina stödjer.

Nordkorea är det enda land som kan sägas vara allierat med Kina, men länderna har inga militära utbyten. Det finns inget som binder Kina att försvara Nordkorea om landet skulle hamna i krig.

Dagens kinesiska utrikespolitik är baserad på en princip om icke-allians. Landet har inga formella allierade utan enbart så kallade strategiska partnerskap (varav det enda verkliga partnerskapet är det med Ryssland). Ofta har denna princip kommit att framställas som en lång, obruten tradition i kinesisk historia, men den kan egentligen bara spåras tillbaka till 1992 och slutet på Kalla Kriget.

Folkrepubliken Kina var först allierad med Sovjetunionen fram till 1960 och började ett drygt decennium senare bygga en antisovjetisk allians med USA.

Det var Sovjetunionens kollaps och slutet på Kalla Kriget som gjorde den kinesisk-amerikanska alliansen onödig och ledde till en försämring i ländernas relationer. Därefter har Kina gått in i en period där landet valt bort allianser och istället försökt hålla en låg internationell profil.

Från låg profil till nationell föryngring

Det blir emellertid svårare och svårare för Kina att hålla en låg profil i internationella sammanhang. Enligt Yan Xuetong inser det nya ledarskapet att Kina måste börja ta del i formandet av den internationella politiken och inte bara reagera på vad som händer i omvärlden.

Regeringen – liksom internationella valutafonden och världsbanken – hävdar alltjämt att Kina är ett utvecklingsland, men många både inom och utanför Kina tycker att denna beteckning passar dåligt för att beskriva världens andra största ekonomi.

Länderna i BRICS – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – är alla starka ekonomier och viktiga internationella aktörer, dessutom räknas de alla som utvecklingsländer. Dessa länder har nyligen gått samman för att starta en egen ”utvecklingsbank”, som ska utmana industriländernas motsvarigheter.

BRICS-sammarbetet och utvecklingsbanken är enligt Yan Xuetong tecken på en viktigt förändring. Kina och BRICS-länderna behåller sin identitet som utvecklingsländer, men själva innebörden i ordet ”utvecklingsland” håller på att förändras. Det håller på att bli en politisk – snarare än ekonomisk – identitet. Kina kommer fortsätta att kalla sig utvecklingsland oavsett sin ekonomiska prestation, eftersom landet står på utvecklingsländernas sida.

Ytterligare ett tecken på att det nya kinesiska ledarskapet vill ta mera internationellt ansvar ser Yan Xuetong i Xi Jipings första tal som generalsekreterare för kommunistpartiet.

Xi Jinping höll talet på det Nationalhistoriska museet i Beijing, där han talade om ”den kinesiska drömmen” om ”en stor renässans för den kinesiska nationen”. Enligt Yan Xuetong handlar detta om utrikespolitik och inget annat. ”Renässansen” innebär helt enkelt att Kina åter blir en viktig aktör på den internationella arenan.

Deng Xiaoping ville inte att Kina skulle ta en global ledarroll, inte ens att landet skulle bli en ledande aktör för utvecklingsländerna. Redan på nittiotalet började kinesiska intellektuella emellertid att hoppas på en framtid där Kina är en viktig internationell ledare.

För Yan Xuetong är frågan idag om Kina verkligen kan ta på sig ett ökat internationellt ansvar utan att också ta på sig en ledarroll?

Kina, USA och Asien

Relationen med USA framstår som den allra viktigaste utrikespolitiska frågan. Xi Jinping har talat flera gånger om vikten av relationerna mellan 大国, men det är fortfarande oklart om detta borde översättas som ”supermakter” (som då betyder Kina och USA) eller ”stormakter” (där Frankrike, Ryssland, Storbritannien med flera också kan räknas in).

I vilket fall betonar Xi Jinping vikten av en god relation med USA och en ”fredlig, positiv konkurrens” länderna emellan.

Det nya ledarskapet ser Kina som en Östasiatisk makt och inte som en global makt. Men även om Kina i nuläget inte satsar på att utmana USA:s roll som världsledare, anser de att relationen med USA är avgörande, också för Kinas relationer med sina grannländer. Så länge Kina och USA kommer överens förblir proxykrig mellan Kina och amerikanska allierade som Filippinerna och Japan osannolika.

I både kinesisk och utländsk press spekuleras det en hel del kring konflikterna i Östasien, framför allt kring öarna Diaoyu/Senkaku och Sydkinesiska havet.

Även om det är sant att spänningarna har ökat de senaste åren, gäller det att komma ihåg att Östasien är en av de säkraste regionerna i världen. Regionen har inte varit drabbad av krig sedan fredsavtalet mellan Vietnam och Kambodja 1991. Detta kan jämföras med Europa där kriget i Kosovo höll på ända fram till 1999.

Enligt Yan Xuetong är tvisten kring öarna Senkaku/Diaoyu framprovocerad från japanskt håll. Japan har två gånger medvetet eskalerat konflikten.

Första gången var 2010 när Japan arresterade och höll kvar en kinesisk fiskare i området kring de omtvistade öarna. Förra året blossade konflikten åter upp efter att japanska staten beslutat att köpa öarna. Detta skedde trots att USA rådde Japan att avstå, då de bedömde att statens köp av öarna skulle ses som en allvarlig provokation från kinesiskt håll.

Yan Xuetongs förklaring till Japans agerande är enkel. Han menar att den japanska regeringen helt enkelt provocerar fram en konflikt med Kina för att kunna driva igenom en förändring av den japanska grundlagen.

Sedan andra världskrigets slut har artikel 9 i den japanska grundlagen förbjudit Japan att använda våld för att lösa internationella konflikter. Landet är också förbjudet enligt lag att ha en reguljär armé.

På senare år har fler och fler röster höjts för en förändring av grundlagen så att Japan kan bli ett ”normalt land” – med rätten och kapaciteten att gå i krig. Premiärminister Shinzo Abe har så sent som i februari sagt att tiden är inne för en översyn av grundlagen.

De stridande staterna och moderna internationella relationer

Yan Xuetongs mest kända bok Ancient Chinese Philosophy, Modern Chinese Power undersöker hur de klassiska kinesiska tänkarna från de stridande staterna (453 f Kr – 221 f Kr) kan berika modern teori om internationella relationer.

Vår- och höstperioden (771 f Kr – 453 f Kr) tillsammans med de stridande staterna kan jämföras med den grekiska antiken. Det var under denna period som klassiska kinesiska tänkare som Konfucius, Mencius, Laozi, Mozi och Xunzi levde.

De stridande staterna var en period som präglades av ett rikt intellektuellt liv, men också av konkurrens, konflikt och krig mellan kungadömena kring den Gula floden. Yan Xuetong ser betydande paralleller mellan denna period och vår egen.

Han lyfter fram två element av detta klassiska tankegods som speciellt intressanta idag: dels idén om den humana auktoriteten och dels erkännandet av en hierarkisk ordning mellan stater.

Den ”humana auktoriteten” (王道 betyder bokstavligen ”kungens väg”) var denna tids ideal för en härskare. Att följa den humana auktoritetens väg innebar att härskaren litade till sitt goda, moraliska styre för att inspirera lydnad hos sina undersåtar och respekt från andra länder.

Detta ideal ställdes emot det näst bästa alternativet: hegemoni (霸道), vilket var styrandet genom politisk makt och mäktiga allianser. Det allra värsta styrelseskicket var tyranni (强道), styrandet genom militär makt och krig.

Yan Xuetong ser den humanitära auktoriteten som ett politiskt ideal giltigt än idag, men han erkänner villigt att de moraliska idealen har förändrats. För moderna ledare och ett modernt moraliskt styre anser han att universella värden som demokrati, frihet och jämlikhet är oumbärliga.

Det andra elementet Yan Xuetong vill lyfta fram från antikens idévärld är erkännandet av en hierarkisk ordning mellan stater.

Under vår- och höstperioden, liksom under stora delar av de stridande staternas period, sågs det som självklart att kungadömena betalade en tribut till företrädarna för Zhoudynastin. Zhou var formellt sett överordnat alla de andra staterna.

Idag är alla nationalstaternas lika värde en grundläggande princip för internationella relationer, trots att ländernas politiska, militära och ekonomiska kapacitet varierar kraftigt.

De viktigaste internationella organisationerna (FN, Världsbanken, Internationella valutafonden) är emellertid alla hierarkiskt ordnade. FN har säkerhetsrådet och dess permanenta medlemmar, medan vikten av olika nationers röster i Världsbanken varierar beroende av storleken på deras ekonomi.

Yan Xuetong vill att vi – liksom de antika kinesiska tänkarna – ska erkänna dessa olikheter länder emellan och att enskilda nationers internationella inflytande – liksom deras skyldigheter – ska tillåtas vara hierarkiskt ordnade.

Problemen med en internationell ordning där vi låtsas att alla länder är lika är sorgligt uppenbara för Yan. Vi ser det bland annat i frågor som rör ekonomiskt bistånd, eller ännu tydligare i miljöfrågor där utvecklade industriländers krav på lika villkor för alla länder omöjliggör verkliga framsteg.

Yan Xuetong förespråkar inte ett kinesiskt alternativ – varken till demokrati eller politisk teori – men han anser att klassiska kinesiska idéer kan lånas och användas där de passar, allt för ”globaliseringens bästa”

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kina och Tanzania, vänner i vått och torrt

Efter sitt besök i Moskva anlände president Xi Jinping på söndagen till staden Dar es Salam i Tanzania.

Under sin vistelse i landet ska han bland annat möta president Jakaya Kikwete, hålla ett tal vid Nyerere International Conference Center och besöka den särskilda kyrkogård som uppförts för kinesiska experter som avlidit i Tanzania.

Folkets Dagblad skriver att Kina och Tanzania är ”vänner i vått och torrt” sedan 49 år. Det vill säga allt sedan 1964, då socialistledaren Julius Nyerere blev den förste presidenten i det nybildade Tanzania.

Senaste gången en kinesisk statschef besökte landet var 2009, då Hu Jintao var där som del av en längre rundresa i Afrika. Han talade varmt om relationen mellan Kina och Tanzania som ”en modell för samarbete både mellan Kina-Afrika och mellan Syd-Syd”.

Det finns viss sanning i dessa plattityder, Tanzania skiljer sig från de flesta länder i det att de lyckats behålla nära och stabila relationer med Kina under en lång tid.

Ideologiskt har länderna också haft mycket gemensamt, båda har varit föregångsländer för rural socialism, Tanzania hade ujamaa och Kina maoismen.

Dessutom har länderna haft ett nära ekonomiskt samarbete. Den kanske främsta symbolen för detta samarbete var bygget av järnvägen mellan Tanzania och Zambia (TAZARA). Efter att Världsbanken nekat ett lån för byggandet av denna 180 mil långa järnväg, erbjöd sig Kina att bygga den istället.

1965 anlände en grupp kinesiska experter för att undersöka möjligheterna för bygget och 1967 skrevs de två parterna under en överenskommelse i Beijing.

Järnvägen stod klar 1976, efter fem års arbete av sammanlagt 50 000 kineser. Järnvägen har emellertid förfallit till den grad att Kina 2010 beviljade ett räntefritt lån på $39 miljoner för reparationer och upprustande.

Det är framför allt på senare år som Kina har börjat investera på stor skala i Östafrika. Där andra länder visat sig tveksamma på grund av ”dåligt investeringsklimat”, har kinesiska företag investerat i storskaliga infrastrukturprojekt.

2011 lånade Tanzania 1 miljard dollar för byggandet av en 522 kilometer lång gaspipeline, till en ränta på tre procent.

Kinesiska intressen i Tanzania och Afrika ökar ständigt, även om regionen fortsätter att representera en förhållandevis liten del av den totala mängden kinesiska investeringar. Bara några enstaka procent av kinesiska direktinvesteringar går till verksamhet i Afrika, lejonparten stannar istället i Asien.

Kinesernas ökade intresse för Afrika har emellertid kritiserats, för bland annat neokolonialism och likgiltighet inför enskilda regimers agerande.

Enligt vissa är den senare punkten tvärtom en styrka. Den kinesiske statsvetaren Yan Xuetong menar att trots att de kinesiska investeringar i Afrika är små i förhållande till dem från de gamla kolonialmakterna, får kineserna ut mer valuta för pengarna. Eftersom investeringarna kommer fria från politiska strängar, föredrar den afrikanska politiska eliten de kinesiska pengarna.

Även Tanzanias president Kikwete har tydligt uttryckt sitt stöd:

”Afrika behöver en marknad för sina produkter. Afrika behöver teknologi för sin utveckling. Kina är redo att tillhandahålla allt detta. Vad är det för fel med det?”

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

The Way to National Rejuvenation

Talking about “The Great Rejuvenation of the Chinese Nation” in Chinese Politics

Ever since Xi Jinping took over as general secretary at the 18th Party Congress in November both journalists and academics have looked for signs of what might come to characterize his leadership. However, during Xi Jinping’s first months in power he has been preoccupied with party building and a large-scale anti-corruption campaign, rather than with making significant changes in policy. He has taken a clear stance in the battle against corruption, promising that he will go after both “flies and tigers”.

Additionally – as evident from his modest traveling style and his support for the recent “Operation Empty Plate” – Xi has been working to change the image of a leadership prone to luxury and excess.

While these developments are certainly interesting in themselves, they reveal little of how the process of policy-making (the making of foreign policy in particular) might look like under Xi Jinping. In the absence of clear-cut decisions on policy, some have been looking to the rhetorics employed by Xi in order to make some predictions for the future.

One speech in particular has attracted a lot of attention in Chinese press as well as in foreign media. During his visit to the exhibition “The Road Toward Rejuvenation” Xi Jinping held a speech in front of the portrait of Deng Xiaoping in which he spoke of two closely related goals; “The great rejuvenation of the Chinese nation” (中华民族伟大复兴) and the “Chinese dream” (中国梦).

The stressing of the importance of national rejuvenation has been interpreted as a possible sign of an increasingly assertive foreign policy or even a change towards a more nationalist agenda. However, the validity of this interpretation depends on the novelty in the way Xi Jinping employs the slogan of national rejuvenation. My question is therefore twofold:

First, in what way has the phrase “The great rejuvenation of the Chinese nation” been employed by the Chinese leadership historically? And second, does Xi Jinping use the concept differently (in a more assertive or nationalist way) than previous leaders?

In an attempt to answer these questions I will make a rough outline of the evolution of this phrase and then describe in greater detail the recent employment of the term within the Party leadership and its ideological apparatus.

Origins of rejuvenation

The idea of national rejuvenation in Chinese politics dates back further than does the Communist Party itself. Its roots can be traced back all the way to the final decades of the Qing Dynasty.

The founding father of modern China – Sun Zhongshan – is credited with inventing the earliest variation of the phrase. In 1894 he founded the “Revive China Society” and stated that “the purpose of founding this association is to revive [振兴] China in order to maintain the essence of the nation”. Due to his central role in founding the Republic of China and thus ending the “feudal society” of the Qing dynasty, Sun Zhongshan is considered as a national hero in the history writing of the Communist Party.

Another leader who frequently referred to the concept of national rejuvenation was the leader of the Guomindang – and later president on Taiwan – Jiang Jieshi. The phrase “Chinese national rejuvenation” (中华复兴) as well as the opposite “national humiliation” (国耻), became a central part of the rhetorics behind the nationalist unification project of Jiang Jieshi. He borrowed this phrase from the political philosopher Zhang Junmai, who was the first to employ the term. According to Jiang Jieshi, rejuvenating the nation was the only way to complete the republican revolution.


Rejuvenation after Mao

The phrase national rejuvenation was rarely invoked during the first era of the People’s Republic of China. Presumably it was not considered to be compatible with the socialist patriotism and internationalism propagated by the Party of Mao Zedong.

Even during the first decade of reform nationalism was refuted as an ideology of the bourgeoisie. In fact, Deng Xiaoping did not employ the term until the year after the massacre at Tiananmen, when he held a speech entitled “Revive the Chinese nation”. In this speech he connected his own project of modernization with the revival of the nation. However, it was during the decade that followed, under general secretary Jiang Zemin, that the concept became a widely used tool in the Party language toolkit.

In 1997 the 15th Party Congress was held in Beijing and the question in focus was how to bring “Socialism with Chinese characteristics” into the 21th century. The congress decided that the answer was to be found in the unity of the Party and the people; “this unity means founding a base of shared benefits in order to realize the complete revival of the Chinese nation”. The report presented at this congress stressed the central role of the Chinese nation, as well as the national “great rejuvenation”.

Five years later, Jiang Zemin bound the Party and the nation even closer together, stating that the start of “The great rejuvenation of the Chinese nation” was the Communist Revolution. He declared that the Communist Party was not only the avant-garde of the working class, but also of the Chinese people and the Chinese nation. Ever since the creation of a “New China” in 1949, the Communist Party has worked with the objective of national rejuvenation in mind.

Hu Jintao’s rejuvenation

Former general secretary Hu Jintao made regular references to national rejuvenation. In his speech at the 17th Party Congress he declared that ever since its foundation, the mission of the Communist Party has been to “lead the Chinese people to a life of happiness and to realize the great rejuvenation of the Chinese nation”.

In the speeches of Hu Jintao he uses national rejuvenation in reference to Chinese history as well as to the future. According to Hu, the first paces on the path to national rejuvenation were taken by the revolutionaries of 1911, and the Communist Party has continued marching on the same road ever since its foundation in 1921.

National rejuvenation has thus become a way to link the efforts of the Communist Party with an earlier, non-socialist modernization project. In his speech at the 100th anniversary of the Xinhai Revolution, Hu Jintao mentioned “The great rejuvenation of the Chinese nation” 23 times, while commemorating Sun Zhongshan and other revolutionary “pioneers”, as well as previous leaders of the Communist Party.

A new road to rejuvenation?

The general secretary Xi Jinping and the new Standing Committee of the Politburo had one of their first meetings with the press while visiting the exhibition “The Road Toward Rejuvenation” in late November 2012. The exhibition narrates 170 years of Chinese national history, beginning with the First Opium War and ending in the People’s Republic of today.

Placing himself in front of a portrait of Deng Xiaoping, the new general secretary Xi Jinping made his first public appearance outside of Zhongnanhai In a relaxed and simple speech he spoke about the need of national rejuvenation and a “Chinese dream”, stressing the importance of united efforts. In a summarizing fashion he stated that “when the state is doing well, when the nation is doing well, only then can all of us do well”.

In fact, Xi Jinping spoke on the subject of national rejuvenation even as he was first announced as the new general secretary. At the closing of the 18th Party Congress, he held a speech in front of a gathering of Chinese journalists and foreign correspondents. In this speech he stated that it was only after the creation of the Communist Party that the “poor and backwards old China” was able to develop towards a “wealthy and strong new China”. Through unity of the people and of the Party everybody will “keep on struggling to realize The great rejuvenation of the Chinese nation.”

What’s new?

A closer look at the history of the concept of national rejuvenation reveals that it can be traced back to the revolutionary discourse of the late Qing dynasty. Revolutionaries like Sun Zhongshan wanted to “Revive China” and the social democrat Zhang Junmai saw the “rejuvenation of the Chinese nation” as his own political objective. In the post-revolutionary rhetoric of the Communist Party, the employment of the term is much less radical.

Deng Xiaoping quoted Sun Zhongshan to motivate his “Four Modernizations”, but Jiang Zemin was the first to make extensive use of “The great rejuvenation of the Chinese nation”. He did so calling for unity within the Party and the nation, as well as to promote “Socialism with Chinese characteristics”.

In the speeches of Hu Jintao the concept becomes even broader, as it links the Communists to the “pioneer” revolutionaries of 1911. Finally, in his first couple of appearances, Xi Jinping seems to have used the term in much the same way as his predecessors. He refers to it in order to remind the Chinese that it was under the Communist Party that the nation finally started developing and that the nation is now on its way to become “wealthy and powerful” under the guidance of the Party.

In conclusion, “The great rejuvenation of the Chinese nation” does not in itself signal a change – quite the opposite – it is an integrated part of a well established modernization discourse, where the Party is identified as the bringer of prosperity and power to the nation.

The term is used with other key phrases, like that of the “moderately prosperous society” (小康社会), in order to legitimize Party rule. Xi Jinpings use of the phrase thus far is in line with that of Hu Jintao, or to an even further extent, with that of Jiang Zemin.

Finally, the frequent and regular use of the concept during a period of at least fifteen years suggests that there is no direct link between the current national rejuvenation discourse and a more assertive foreign policy or an increasingly nationalist agenda.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kina fördömer Nordkoreas kärnvapenprov

PEKING Nordkoreas kärnvapenprovsprängning under tisdagen har lett till en internationell kris. Frågan många ställer sig är hur Nordkoreas viktigaste (och enda?) allierade, Kina, kommer hantera frågan. Nedan Kinas utrikesministeriums uttalande efter provsprängningen, översatt av VFL från kinesiska till svenska: 

Uttalande från Folkrepubliken Kinas Utrikesministerium:

Den 12 februari 2012,

Kinas regering vänder sig kraftigt emot att Koreas Demokratiska Folkrepublik (Nordkorea) återigen, i strid mot det internationella samfundet, genomfört ett kärnvapentest.

Kinas fasta ståndpunkt är att upprätthålla freden och stabiliteten i nordöstra Asien, förhindra spridningen av kärnvapen, samt förverkliga kärnvapennedrustning på Koreahalvön.

Vi uppmanar starkt Nordkorea att hålla sig till en icke-nukleär linje, och att inte genomföra någon åtgärd som ytterligare kan förvärra situationen.

Det ligger i alla parters bästa att upprätthålla fred och stabilitet på Koreahalvön. Kinas regering uppmanar till lugn hos alla parter, att insistera på dialog, samt att inom ramen för sexparts-samtalen lösa kärnvapenfrågan på Koreahalvön.

Originalet på kinesiska finns att läsa här. 

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se