Kategoriarkiv: KULTUR

Guan Hus hämnddrama om vanligt folk mot ”tigrar”

Titel: Mr. Six / 老炮儿
Regi: Guan Hu / 管虎
Skådespelare: Feng Xiaogang / 冯小刚, Kris Wu / 吴亦凡, Li Yifeng/李易峰, Zhang Hanyu/张涵予

Innehåller avslöjande detaljer om filmens berättelse

Hämnd är en rätt som bäst serveras kall, lyder det gamla ordspråket, men ännu bättre blir det om den serveras enligt reglerna, i alla fall om Mr. Six/六爷 (Feng Xiaogang) får bestämma. Mr. Six är en avdankad gammal gangster som lever livets stilla dagar undangömd i en hutong där han spenderar dagarna med att upprätthålla ordning och reda i sitt kvarter genom sitt personliga värderingssytem. Herr Lius guiju (规矩), regler, är solida och rättvisa problemet är bara att de är föråldrade och svårapplicerade för resten av människorna i det kinesiska samhället.

Mr. Sixs regler sätts på test när hans son, Xiaobo (spelad av Li Yifeng/李易峰) , plötsligt blir kidnappad av en rik tjänstemans son, Xiaofei (spelad av Kris Wu/吴亦凡), efter det att Xiaobo har flörtat med hans tjej och repat hans svindyra Ferrari. Redan här, tidigt in i filmen, etablerar regissören Guan Hu en tydlig dikotomi mellan de rättfärdiga gamla värderingarna och de nya förkastliga där endast jakten efter pengar och nöje gör vardagen meningsfull för den nya generationen vuxna. Men Guan Hu känner sin publik väl och basunerar inte ut konfliktpotentialen som man finner i de sociala klyftor i dagens Kina. Istället drar han paralleller till välkända händelser där Mr. Six fungerar som en ventil för samhällelig frustration och visar både ideala och omöjliga lösningar på sådana situationer. Till exempel lyckas han medla mellan en gatuförsäljare och chengguan (en polisiär myndighet som har hand om stadsplanering och som är ökända för att vara våldsamma) men han är också en vanmäktig åskådare till en potentiell självmordsscen där folk uppmanar en person till att ta sitt liv.

Precis som Jia Zhangkes A Touch of Sin berättar också Guan Hu en modern wuxia-berättelse där ett nytt modernt Kina kanske är den största antagonisten. För Mr. Sixs del har förvandlingen av Kina till en modern stat inte bara gjort honom främmande inför sitt eget folk utan han klarar inte heller av den rent kroppsligt. Hans kropp håller på att ge upp och han att åka bil för snabbt klarar han inte heller av. Den stora skillnaden ligger ändå i de som har mycket och de som har mindre vilket blir som tydligast när Mr. Sixs försöker att betala för de skador som hans son har åsamkat på Xiaofeis Ferrari. Xiaofei och hans följe är inte bara våldsamma och helt fria från skrupler utan de är också födda in i rikedom. En av filmens dramaturgiska felsteg är just hur Xiaofei och hans gäng skildras. Som om deras karaktärsdrag och klasstillhörighet, som rika ungar till korrumperade affärsmän och tjänstemän, inte skulle vara nog för att demonisera dem stiliserar man dem till den grad att de ser ut som androgyna popstjärnor som blivit skedmatade med ondska sen barnsben.

Trots den starka kontrasten av de olika personerna och dess grupptillhörighet är filmen annars ett snyggt stadsporträtt av det gamla och nya Beijing. De spatiala skiftningarna mellan hutongerna vid Houhai och ringvägarna runt Beijing stärker inte bara scishmen mellan klassiskt och modernt utan visar också upp huvudstaden från dess vackra sida fri från airpocalypse-atmosfär och sovjetisk monumentalarkitektur. Den relativt okända fotografen Luo Pan  imponerar som mest i slutscenen där de frusna sjöarna ute vid Sommarpalatset utgör filmens absoluta höjdpunkt i visuellt artisteri.

Dou Pengs relativt lugna och lågmälda musik, med främst gitarr, piano och trumpet, passar bra in till att ackomponjera Mr. Sixs ensamhet och när allvaret hänger i luften skiftar musiken till en mer utdragen ominös keyboard.

Mr. Six hade vid första anblick en oerhörd stor potential att bli 2000-talets kanske viktigaste film i Kina. Personligen tror jag att en hämndfilm, speciellt en med individ vs. etablissemanget-tema och så vidsträckt popularitet som Mr. Six, skulle vara den bästa form av katharsis för frustrerade kinesiska medborgare. Men istället blir filmen en röst åt centralkommitten för disciplinär inspektion  (中纪委) och deras kampanj mot korruption. Även om det är konsekvent med Mr. Sixs karaktär blir hans rättspatos tandlöst och den potentiella kritiken mot samhället i stort får inte samma genomslagskraft. Trots den partivänliga slutklämmen är filmen redan en modern wuxia-klasssiker som är värd att ta en titt på. Jag kan dock inte hjälpa att jämföra Mr. Six med Dahai/大海 (spelad av Jiang Wu/姜武) från A Touch of Sin där Dahais våldsamma avslut på sin jakt efter rättvisa fortfarande gör mig kluven inför frågan: kan man lösa problem med våld?

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Strax efter filmens premiär blev dialogen i filmen uppmärksammad då vissa tyckte att den innehöll  alldeles för mycket svordomar. Detta ledde i sin tur till en diskussion kring det icke-existerande åldersgränssystem för filmer som går upp på bio i Kina. Tyvärr avtog debatten rätt snabbt men filmälskare runt om i Kina kunde i alla fall se fram emot en tre timmars directors cut av Mr. Six. Samma dag som filmen skulle visas på nätet drog dock SAPPRFT in visningstillståndet. Det är alltså nu andra gången Feng Xiaogang blir censurerad. 

Platt berättelse om 3D-animerad Kung Markatta

Titel: Monkey King: Hero is Back / 西游记之大圣归来
Regi: Tian Xiaopeng / 田晓鹏
Skådespelare: 张磊/Zhang Lei, 林子杰/Lin Zijie, 童自荣/Tong Zirong

Sun Wukong (孙悟空) är kanske världens mest berömda och omtyckta apa. Detta märks inte minst på bioduken där den rebelliske apkungen fått figurera i en rad olika berättelser bara de senaste åren. En av dem är regidebuterande Tian Xiaopengs animerade film Monkey King: Hero is Back.

Sun Wukong har förmågan att ändra sitt utseende till 72 olika skepnader, han har evigt liv då han raderat sitt namn från Dödsboken och sin åtta ton tunga stav Jingubang (金箍棒) kan han gömma i sitt högra öra; mytologin och det universum som kretsar kring apkungen är så stort och invecklat att det är omöjligt att berätta hela berättelsen på 90 minuter. För en publik som har hört historien tidigare kan man lätt fylla i luckorna, annars blir det svårt att hänga med i denna animerade version. Apkungens uppror mot Himlen och Buddhas straff avverkas snabbt och filmen går sedan över till att berätta om den föräldralösa Jiang Liu (江流).

Alternativa tolkningar av den klassiska kinesiska sagan Färden till västern finns det gott om till exempel är Stephen Chow nu inne på sin fjärde film om apkungen där handligen oftast befinner sig långt ifrån orginalet medan bröderna Wans återskapande av berättelsen från 1961 bland annat inte visar hur Sun Wukong straffas av Buddha för att stärka hans rebelliska natur.

Monkey King: Hero is Back lägger också till nya element i berättelsen, men lyckas inte gjuta nytt liv i historien och faller på sin egen platthet. Berättelsen om Jiang Liu och den gamla buddhistmunken Fa Ming (法明), som har tagit hand om Jiang Liu sen han var spädbarn, är minst sagt underutvecklad. Filmskaparna lägger istället stor kraft på att locka fram skratt och beundran för animationerna och det tar inte lång tid innan Jiang Liu och Fa Ming stöter på problem i form av bergsdemoner. Redan här avbryts berättandet för att lämna plats åt en generisk berg- och dalbana scen (som är alltför vanlig i dagens 3D-filmer) där beundran för väger tyngre än en väl berättad historia. Faktum är att filmen är fylld av sådana scener. Att filmen är gjord för att ses i 3D är övertydligt då regissören satsat hårt på att låta diverse objekt flyga ut från skärmen mot publiken.

Monkey King är däremot tidvis en vacker film. Speciellt när omgivningarna får ta plats. Tyvärr är kvaliteten långt ifrån jämn och ibland känns animationerna som om de plockats från en mycket tidigare animerad upplaga. Precis som i One Hundred Thousand Bad Jokes ser man tydliga influenser från japansk anime även i Monkey King. Demonkungen Hundun (妖王混沌), som inte ens finns med i den litterära förlagan, är väldigt lik No-Face karaktären från Miyazakis Spirited Away och scenen där Jiang Liu bestiger fem-finger-berget är en snarlik kopia av den där Ashitaka i Princess Mononoke träffar på de små vita skogsväsena “kodomas” för första gången.

Monkey King försöker förnya berättelsen med nya karaktärer. Det är därför ironiskt att det är just på grund av detta som filmen misslyckas. Till exempel är relationen mellan Jiang Liu och Fa Ming helt statisk och kall vilket beror mesta dels på att de båda karaktärerna under stora delar av filmen mest befinner sig på flykt ifrån varandra. Det enda de verkligen lyckas göra är att etablera de buddhistiska elementen i filmen. Zhu Bajie (Galten), den karaktär vars laster många av oss kan relatera till, fungerar endast som en comic-relief åt Sun Wukong och har blivit helt berövad de antagonistiska egenskaper som han annars besitter i originalberättelsen. Denna uppdelning mellan ont och gott där alla relationer har blivit strömlinjeformade för att minska friktionen mellan de ”goda” karaktärerna bidrar också till filmens saknad av karaktärsdynamik.

Sensmoralen genom filmen, som i många andra animerade filmer riktade mot barn, lägger fokus på vördnad inför andra människor men också en oväntad trögstartad vänskap som luckras upp genom filmen för att sedan blomstra ut i slutet. Filmen saknar det där extra lagret av djup hos karaktärerna vilket gör att man kan identifiera med dem. Monkey King är en saga där det “fantastiska” står i centrum men det verkar som att regissören inte har insett att människans komplexa natur också är en källa för en bra filmupplevelse. Slutresultatet är att filmen ger ett intryck av att inte våga utmana den kinesiska filmmarknaden med nya idéer utan nöjer sig med att maximera vinsten och buga sig inför statligt utfärdade filmdirektiv samtidigt som man försöker nyttja filmen IP (intellectual property) till max genom att sälja på publiken ett Sun Wukong-kramdjur.

Linus   Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Året som gick – Film

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Linus Fredriksson, behandlar den kinesiska filmindustrin.

Jia Zhangkes nya film Mountains May Depart (山河故人) blir antagen till Cannes filmfestival och Fast & Furious 7 tjänar över 2.42 miljarder RMB i Kina. Den taiwanesiska art-house regissören Hou Hsiao-hsien regisserar igen efter flera års uppehåll och Furious 7 tjänar över 381 miljoner dollar i Kina. Monster Hunt (捉妖记, Raman Hui/许诚毅) slår rekord i biljettförsäljning och Furious 7 är den utländska film som tjänat in mest på biljettförsäljning i Kina någonsin. Furious 7.

Ingen förstod riktigt varför Furious 7 blev en sådan hit i Kina. Några försökte förklara det genom det växande intresset för bilar i Kina andra menade att filmen anspelar på en gruppdynamik och värdegrund som även används i wuxia-litteraturen. Ingen kan riktigt förklara varför. Under US-China Film Summit (Frontiers in Content: New Players, New Avenues for U.S.-China Collaboration), en sammankomst av filmarbetare från både USA och Kina, var många av deltagarna, bland annat Michael Uslan från Branded Entertainment, noggranna med att betona att om man skulle göra film för den kinesiska marknaden krävdes inte bara en bra berättelse utan även en djup förståelse för den kinesiska kulturen. Att endast ha kinesisk produktplacering och en kinesisk skådespelare med endast några enstaka repliker räckte inte för att göra en lyckad produktion som den kinesiska publiken skulle älska.

Att spekulera om en films uppgång eller fall i Kina är för det första problematiskt för att marknaden är fortfarande ung, speciellt samarbetsproduktioner mellan Kina och andra nationer, vilket därför gör det svårt att hitta en trend som kan användas som grund för framtida produktioner. Bland de tio filmer som har störst biljettförsäljning i Kina är fem utländska och tre av dem har inget samarbete med Kina samt att innehållet i fyra av filmerna inte hade något med Kina att göra. En av dessa fem filmer, Transformers: Age of Extinction, hade ett samarbete men i just denna produktion var samarbetet av den karaktär att där endast fanns med en kinesisk skådespelare (Li Bingbing) med några enstaka repliker och samt dålig produktplacering av kinesiska företag. Furious 7 hade inte ens en bra berättarstruktur.

Att förutspå en films ekonomiska framgång är lika mycket tebladskikande som en professionell uträkning av olika variabler. Den kinesiska drömmen är en dröm om att lyckas och filmskapare över hela världen vill realisera den. Konkurrensen är tuff och speciellt bland de inhemska komedierna. Denna genren fortsätter att vara den mest populära och även om Monster Hunt (捉妖记) klassificeras som en ”fantasy-film” (魔幻/monster fantasy) är filmen också en komedi med en rejäl nypa buskisestetik. Regissören och tillika skådespelaren Xu Zheng som tidigare gjort den omåttligt populära resekomedin Lost in Thailand (泰囧, 2012) fortsatte med samma vinnande koncept även 2015 där hans film Lost in Hongkong (港囧) var den tredje mest sedda förra året. Da Peng (大鹏), ny på filmarenan men känd från TV-serien Diors Man (屌丝男士)  gjorde filmen The Pancake Man (煎饼侠) som inte bara är en hyllning till arbetare och personer vars ambition inte är att göra karriär utan som istället vill förverkliga en enkel dröm om att tillaga jianbing åt hungriga kunder. Om jag inte visste bättre försöker Da Peng att anspela på president Xi Jingpings slogan ”den kinesiska drömmen”.

Filmen som jag själv såg mest fram emot var Lu Chuans (陆川) filmatisering av Zhang Muyes (张牧野, pseudonymTianxia Bachang天下霸唱) bok The Ghost Who Blew Out the Candle (鬼吹灯). Filmen, som fick namnet Chronicles of a Ghostly Tribe (九层妖塔), levde dock inte upp till mina förväntningar mycket på grund av att filmen har svårt att förmedla berättelsen utan att lämna en massa luckor. Denna gång har Lu Chuan valt att göra en film som inte är lika moraliskt utmanande som hans andra filmer, där skiljelinjen mellan gott och ont har blivit utsuddade. Istället har han fokuserat på att göra en äventyrsfilm där spänning varvas med romantiska inslag som i sin tur växlar till action när så behövs. Det intressanta med filmatiseringen av The Ghost Who Blew Out the Candle är att följande film, Mojin – The Lost Legend (寻龙诀) regisserades av Wuershan (乌尔善) och skådespelarensemblem var helt olik den tidigare versionens. En tredje film verkar vara på väg och även denna gång  är det olika personer framför och bakom kameran.

Den inhemska action- och äventyrsgenren tog lite mer utrymme på repertoaren än 2014. I år skapade inte bara de två ovannämnda filmerna rubriker utomlands på grund av sin popularitet utan även uppföljaren till The Man From Macau (澳门风云/赌城风云), som är en fortsättning på Hongkong-filmserien God of Gamblers som började redan i slutet av 80-talet, och Wolf Warriors (战狼). I Wolf Warrior spelar kungfu-stjärnan Wu Jing (吴京) inte bara huvudrollen utan han regisserar också vad som måste vara 2015 mest patriotiska verk där publiken inte längre får gåshud till crescendot från filmmusiken utan från de tusentals skottsalvor som faller mot marken när Wu Jing försvarar Kina mot utländska angripare.

Årets stora flopp måste vara Sun Zhous (孙周) scifi-komedi Impossible (不可思异) där inte ens några av Kinas mest kända skådespelare, Wang Baoqiang (王宝强) och Da Peng, kunde rädda filmen från dåliga siffror. One Hundred Thousand Bad Jokes var årets överraskning. Här blandas interkulturella referenser med högljudd rapp dialog och helt utan den där överspelade emotionella slutklämmen som präglar en del komedier. Skulle jag dock rekommendera er att se en enda film från 2015 hade jag valt Wang Rens (王壬) Waterdrop (水滴). Filmen är endast 15 minuter lång och är en enda lång utzoomning där den första bilden föreställer den minsta beståndsdelen i vårt universum och där den sista bilden är en long-shot på ett rymdskepp i rymden. Fílmen är en hyllning till science fiction-författaren Liu Cixins (刘慈欣) bok The Dark Forest (黑暗森林).

När man pratar om kinesisk film är det svårt att undvika ämnet kring den kinesiska regeringens inblandning i produktionsprocessen. Själv fick jag chansen att delvis prata om detta ämne på SRP3 i programmet PP3 och förklarade kort att det är ett godtyckligt censursystem. En film som först har fått klartecken för distribution kan en kort tid efter plötsligt försvinna och bli svartlistad från diskursen i kinesiska medier. Chai Jings (柴静) dokumentär Under the Dome (穹顶之下) blev ett viralt fenomen på nolltid och när diskursen inte längre kunde styras satte man stopp för dokumentären.

Men även om innehållet i en film skulle vara politiskt känsligt eller skulle på något sätt kasta ljus över den rådande ojämna maktrelationen mellan stat och folk i Kina behöver detta nödvändigtvis inte betyda att en film inte får visas. Till exempel fick Jia Zhangke, som är känd för sina ärliga och föga smickrande porträtt av det kontemporära Kina,  äntligen upp sin spelfilm Mountains May Depart på duken efter att inte ha kunnat visa sina filmer på ett par år i de kinesiska biograferna. November år 2014 sköts premiären av The Hunger Games: Mockingjay Part 1 upp hela tre månader och då spekulerade jag själv i hur detta skulle kunna ha något att göra med filmens anti-autokratiska tematik, och att det var i samband med Hongkong-protesterna, men det handlade förmodligen mer om att  ändra visningsdatumet av utländska filmer för att gynna de lokala produktionerna.

Frågan om censur grundar sig i Kommunistpartiets vilja att styra diskurser inom olika medier och en biprodukt av censuren finner vi i producenternas våta dröm att potentiellt visa film för1,4 miljarder konsumenter som då ger upphov till självcensur. Ibland är den rätt harmlös och handlar mer om att inte porträttera kineser í negativt ljus och ibland handlar det om en motvilja att visa upp amerikansk militarism.

Denna utveckling i den amerikanska filmbranschen låg förmodligen också bakom Us-China Economic and Security Review Commission rapport Directed by Hollywood, Edited by China: How China’s Censorship and Influence Affect Films Worldwide. Rapporten ger en bra redogörelse för en rad olika anledningar till varför vissa amerikanska filmer har censurerats och vilka ämnen man bör undvika om man vill få sin film visad i Kina. Rapporten gör ibland ytliga spekulationer som att filmer med en berättelse där vördnad för äldre (孝) framgår tydligt skulle ha lättare för att kringgå censuren än andra filmer utan det.

När nu ridån har gått ner för Kinas silverdukar 2015 kan jag konstatera att film i Kina handlar mer om att tappa de kinesiska konsumenterna på pengar än vad det handlar om innovation och att förmedla nya berättelser. Förstå mig inte fel, de kinesiska filmarbetarna arbetar frenetiskt med att lära sig allt dem kan från Hollywood för att sedan kunna konkurrera mot dem på världsmarknaden. Men trots att filmarbetarna har den tekniska innovationen inom räckhåll jobbar dem också i motvind då krav på förnyelse även kommer uppifrån vilket inte minst märktes i Xi Jingpings tal om konst och kultur från oktober 2014. Mer tradition och mindre plagiat lät det. Men samtidigt som det blir svårare att få fullt utlopp för sin kreativitet på grund av politiska påbud kopierar nu de kinesiska filmbolagen Hollywood genom vertikal integration i produktionsprocessen. Mycket pekar då på att man satsar på filmer med en stor budget och vars innehåll redan är känt för publiken. Hollywood-producenten Lynda Obst kallar detta för pre-awareness själv kallar jag det för kreativ stagnation.

Kanske kommer de kommande åren visa hur plagiarism tappar mark och hur tradition vinner mark. Fast, tradition har vunnit för länge sen bara inte på det sätt som Xi Jingping vill. För vad är inte en hyllning till tradition om inte nyheten om Furious 8 och Transformers 5.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Recension: One Hundred Thousand Bad Jokes

Regi: Lu Hengyu, Li Shujie
Skådespelare (röst): Lu Hengyu, A Jie, Huang Zhenli
Filmbolag: Toonmax Media, Wanda Media

Den kinesiska animerade filmen har förmodligen gjort sig mest känd i Sverige mycket tack vare Hasse Alfredssons rösttolkning åt den rebelliska markattan Sun Wukong i 60-tals filmen Apkungen (大闹天宫, regi Wan Laiming). Men One Hundred Thousand Bad Jokes (十万个冷笑话) kommer inte, till skillnad från Wan-brödernas animerade filmer, att gå till historien som en av de mer konstnärliga filmerna. Den kommer snarare att bli ihågkommen för sin fusion av högljudd dialog och transnationella kulturreferenser.

I OHTBJ lär vi känna den skräniga superhjälten A.J. (阿杰, samma namn som röstskådespelaren) vars superstyrka beror helt och hållet på hur mycket han snackar. Hans superkraft visar sig inte bara vara otroligt effektiv utan den har även förmågan att förstöra hela jorden, vilket han gör inom de första fem minuterna av filmen.

I ett desperat försök att rädda jorden, igen, övertalar A.J. – Tidsdomaren (时光机) eller Tidskycklingen ( 时光鸡) – att skicka honom tillbaka i tiden så han kan ställa allt till rätta igen. Denna odyssé genom tiden visar sig vara allt annat än normal. Det faktum att berättelsestrukturen överges till förmån för ett fullständigt fokus på kinesisk dialoghumor blir till OHTBJs främsta styrka.

Filmen består i stort sätt enbart av mindre komiska sketcher som utspelas mellan de olika karaktärerna, huvudberättelsen tillåts endast vid några få tillfällen komma in och ta över. Men det gör faktiskt inget för de återkommande episoderna av hongkongesisk-inspirerad  humor är själva filmens själ.

Tidskycklingens sydkinesiska tal i kombination med ett evigt tjatande om dåliga arbetsvillkor som vårdare av tidsmaskinen är komedi som man sällan skådar.

Trots att alla dialoger och monologer utgör den främsta källan till skrattsalvor är regissörerna väl medvetna om sin plats i den kinesiska film och tv-marknaden. Här drivs och satiriseras det med allt som skulle kunna ha varit romantiska eller där stort hjältemod uppvisas. Inte ens den historiske Tang-generalen Li Jing slipper undan från skaparnas hånande.

Det är uppfriskande att se en kinesisk film som vägrar att fastna i det sentimentala träsket, fullt av självuppoffrande nationalism och sötsliskig romans. Detta trots att filmen i grund och botten är en klassisk kinesisk parodi.

Vid första anblick av OHTBJ ser man att japansk anime har haft stor påverkan på estetiken, men det tar inte många sekunder innan man inser att filmen även förlitar sig starkt på intertextualitet och referenser till andra populärkulturella fenomen. Referenshumorn  är så pass vital att filmen förmodligen skulle ha varit blott några minuter kort om den klipptes bort. Skämten i filmen är även starkt kopplade till trender och språkliga uttryck i dagens Kina vilket gör att den engelska översättningen ibland inte räcker till.

Även om filmen inte har samma värme som i Feng Xiaogangs mänskliga komedier eller samma fars känsla som i Jiang Wens Devils on the Doorstep placerar sig OHTBJ i en egen kategori som har samma potential som ovannämnda.

Nyhetsåret 2014: odysséer och soft power på film

Nyheten om att Kina hade tagit över som världens näst största filmmarkad, efter det att Japan trillat ner på en tredje plats, har blivit ett slags mantra som används vid all rapportering om Kinas box-office-siffror.

Amerikanska och kinesiska filmproducenter jobbar nu aktivt tillsammans för att undvika potentiella byråkratiska och språkliga hinder i samproduktionerna och Kina är nu inte längre en back-up-marknad som amerikanska filmbolag kan falla tillbaks på, ifall den inhemska biljettförsäljningen skulle misslyckas. Istället är den nu en kraft att räkna med, vilket Transformers: Age of Extincton bevisade när biljettintäkterna i Kina översteg de i USA.

Men vad innebär det egentligen för Kina och andra länder att den kinesiska filmekonomin är den andra största i världen samtidigt som inhemskt producerade filmer har svårt att ta sig utanför landets egna gränser?

Den mest påtagliga effekten för länder runt om i världen som nu suktar efter att få dra nektar från den kinesiska filmmarknaden är att en rad olika kontrakt mellan Kina och andra länder har etablerats för framtida samproduktioner (Indien och Sydkorea för att nämna ett par) samt att biljettförsäljningen för utländska filmer i Kina ökade med några procentenheter under 2014, medan inhemska filmer gick lite sämre jämfört med året innan.

Den kinesiska filmen lider dock inte på brist av goda nyheter. Biljettförsäljningen för kinesiska filmer utomlands har ökat med 32 procent (2011 låg den på 330 miljoner dollar och året därpå hade den gått ner till 170 miljoner dollar) samt att biljettintäkterna hemma, för samtliga filmer, har ökat med 36 procent sen 2013.

Det råder dock delade meningar kring Kinas soft power vara och icke-vara. I början av september skrev Dr. Ying Zhu att trots alla skriverierna om hur Michael Bay skulle ha axlat rollen som det kinesiska kommunistpartiets knähund när han framställde Kinas militär som handlingskraftig och USA som inkompetent i den senaste Transformer-filmen, är det fortfarande amerikansk individualism och exceptionalism som vinner.

Filmvetaren och sinologen Chris Berry var inne på samma spår när han skrev att Hollywoods förmåga att anpassa sig till den kinesiska marknaden: ”only have incidental soft power payoffs for the Chinese government.”

Rädslan för den “gula faran” på kulturområdet och för att Kinas censurapparat skulle ha betydande internationella effekter är och förblir en vanföreställning.

Elena Pollacchi, forskare på institutionen för östasiatiska språk i Stockholm, skriver i senaste Kinarapport om soft power i den kinesiska filmindustrin. Hon menar att även om produktplaceringen av kinesiska varor i Transformers 4 skapar spatialkonfusion bidrar den: “dock till ett slags “bekantskap” med bilder om Kina samtidigt som Kina utökar sin roll i den amerikanska filmindustrin.”

Chris Homewood, vid Leeds universitet, menar att Kina helt enkelt använder sin hard power (ekonomiska incitament) för att åka snålskjuts på Hollywoods soft power.

Hur väl lyckas den kinesiska filmindustrin stå på egna ben då? Den står stabilt, men kinesiska filmer får oftast inte åtnjuta internationell berömmelse. Anledningen är framför allt att de oftast gör film för kineser och inte för en världspublik.

För närvarande tycks filmmarknaden vara relativt statisk: superhjältefilmer, fantasy och science fiction hör till de största vinnarna på box-office.

Rent generellt ”lider” kreativitetens livsådra av det som producenten Lynda Obst kallar pre-awareness-sjukan (till exempel Transformers; Mockingjay-trilogin; Red Cliff). Många länder tenderar dessutom att marknadsföra sig genom redan etablerade kulturella fenomen (Sverige har Scandinavian noir), vilket för Kinas del innebär sagoinspirerad kampkonst i form av så kallade wuxia-filmer.

Även wuxia-genren anspelar på en lång kulturell tradition i Kina och den har visat sig vara mycket populär utomlands. Filmer som Stephen Chows senaste nytolkning av Resan till väst (西游降魔篇), där en av Kinas klassiska litterära verk kombineras med den moderna komedistilen Mo lei tau (无厘头), liksom Ning Haos göra-slut-komedi (med box-office-magneterna Huang Bo och Xu Zheng) Breakup Buddies (心花路放) har dessvärre inte gjort någon större succé utomlands. Däremot rankas de som fjärde respektive femte mest sedda film i Kina någonsin.

Det är dock oklart hur den kinesiska publiken ställer sig till sina egna filmer. Enligt en enkät från CCTV är majoriteten negativt inställda till kinesisk film och bland de 10 000 svarande hävdade några att den kinesiska filmen saknar kvalité.

Zhang Hongsen, direktör för den kinesiska filmbyrån, menar tvärtom att biljettförsäljningen visar att den kinesiska biopubliken är nöjd med den inhemska filmen.

En annan fråga är vem den kinesiska filmarbetaren egentligen tjänar. Under 2014 har filmskapare upplevt fortsatta påtryckningar från ledarskiktet. Kinas president Xi Jinping pratade exempelvis i oktober om hur den kinesiska konsten och kulturen ska: “disseminate contemporary Chinese values, embody traditional Chinese culture and reflect Chinese people’s aesthetic pursuit.”

Xi hävdade vidare att konstnärer och kulturarbetare inte ska lägga för mycket vikt på kommersiell gångbarhet utan istället fokusera på vad folket vill ha. Förutom att dessa vaga politiska direktiv ofta är motsägelsefulla, står de dessutom i direkt konflikt med hur den nu privatiserade filmindustrin i Kina fungerar.

Filmarbetare måste inte bara fjäska för tjänstemän från översynsmyndigheten SAPPRFT för att få ett fördelaktigt premiärdatum för sin film, eller för att ens få inspelningstillstånd och distributionstillstånd, de har även krav på sig att tjäna in pengar åt sitt filmbolag samt att försöka realisera sina konstnärliga idéer om hur filmen ska se ut.

Som om denna tillsynes omöjliga förhandlingsposition inte innebar tillräckligt med stress, tillade  Zhang Hongsen att de kinesiska filmskaparna: “should be aware of pressures and challenges and enhance filmmaking quality in 2015.”.

Detta godtyckliga och mest diffusa av alla ord — ”kvalité” — kommer förmodligen mest att skapa förvirring bland kinesiska filmskapare. Zhang själv nämner Taking of Tiger Mountain (智取威虎山), Coming Home (归来) och Dearest (亲爱的) som tre utomordentligt bra kinesiska filmer år 2014.

Taking of Tiger Mountain fortsätter på spåret inom kultursfären där det verkar som man vill återuppliva de kinesiska modelloperorna (样板戏) genom moderna tolkningar (senast var under CCTV nyårsgala för det kinesiska nyåret 2014).

Dearest är istället en film om två skilda föräldrar som förenas igen efter det att deras son har försvunnit.

Det enda valet av Zhang Hongsens favoritfilmer för 2014 som överraskar är Zhang Yimous film Coming Home. Filmen handlar om hur fadern Lu Yanshi (spelad av Chen Daoming) kommer hem efter att ha blivit rehabiliterad för sina “brott” under kulturrevolutionen och finner att makan Feng Wanyu (Gong Li) lider av amnesi.

Filmer som skildrar “känsliga” historiska händelser, som till exempel kulturrevolutionen, tenderar annars att inte få distributionstillstånd.

Filmen Black Coal Thin Ice (白日焰火) lyckades med konststycket att hyllas på Berlins filmfestival förra året, komma över 100 miljoners tröskeln i biljettförsäljning och väljas ut som Kinas bästa film av filmsajten Mtime.com. Men Jia Zhangkes film A Touch of Sin (天注定) — regissören är enligt översättaren och filmvetaren Tony Rayns Xi Jinpings favorit — fick inte ens distributionstillstånd.

Trots positiv kritik internationellt tystades alla nyheter om A Touch of Sin ned. I protest vägrade regissören Feng Xiaogang dela ut pris i kategorierna ”Bästa regissör” och ”Bästa film” under China Film Directors’ Guild Awards med motivationen: “China needs to get back its art. Right now, we don’t need to pat ourselves on the back, we need to set a higher standard”, vilket många såg som en pik gentemot de statliga instanser som tabubelagt A Touch of Sin.

Den kinesiska filmindustrins ironi är att det oftast är filmer som blir förbjudna eller censurerade hemma som dem lyckas locka till sig uppmärksamhet utomlands.

Den kinesiska närvaron på bioduken i Sverige kommer även under år 2015 att domineras av Hollywood-filmer, även om mindre biografkedjor som till exempel Folkets Bio förhoppningsvis kommer att visa upp en annan sida av kinesisk film.

För svenska filmentusiaster går det under 2015 att se fram emot kinesiska titlar som Black Coal Thin Ice och Crouching Tiger Hidden Dragon 2: The Green Legend. Båda filmerna kommer både att visas upp på bio och distribueras via DVD, Bluray och VOD (Video On Demand).

Vi kommer med stor sannolikhet också att få se Jiang Wens Gone With the Bullets (一步之遥), uppföljare till Let the Bullets Fly. Med lite tur är det också någon distributör som släpper Kinas Oscarsbidrag The Nightingale (夜莺).

Personligen hoppas jag att Wang Xiaoshuais drama Red Amnesia (闯入者), den sista i hans trilogi om kulturrevolutionen, och Lou Yes film Blind Massage (推拿) når Sverige. Ifall de inte skulle släppas här kan vi hoppas att man kan se dem på andra sätt.

En av de mest spännande titlarna, som möjligen skulle kunna göra bra ifrån sig både på den kinesiska och internationella marknaden, är Wolf Totem (狼图腾). Filmen är baserad på den bästsäljande boken med samma namn och handlar om den unge studenten Chen Zhen som blir skickad till Inre Mongoliet för att undervisa lokalbefolkningen under den politiska kampanjen för att skicka ungdomar till landsbygden.

Wolf Totem och The Nightingale har gemensamt att de båda iscensattes av utländska regissörer.

Tyvärr har filmatiseringen för Liu Cixins trilogi Three Body redan börjat, så Christopher Nolan kan inte ta rollen som regissör. Men eventuellt bjuder framtiden på mer intressanta kulturella utbyten. Kanske får vi inom kort se en amerikansk regissör tolka klassikern Berättelser från träskmarkerna och, i stil med Ridley Scotts Exodus, låta John Goodman spela den törstige munken Lu Zhishen och Dwayne ”The Rock” Johnson spela tigerdödaren Wu Song.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Recept: Julmustbräserat sidfläsk

En av de rätter som jag kom att tycka allra mest om från de många vistelserna i Kina är rödbräserat sidfläsk (红烧肉). Första gången jag hörde talas om den, eller i alla fall lyckades lägga namnet på minnet, var när jag satt på en restaurang i närheten av Wudaokous (五道口) tunnelbanestation. En amerikanare pratade på flytande kinesiska med en av servitörerna som om de hade känt varandra i flera år och en av de fraser som jag lyckades förstå var:

– 红烧肉是毛主席最爱吃的菜对不对? (Visst var det så att röd bräserat sidfläsk var Ordförande Maos favoriträtt?)

Efter att ha hört detta var jag bara tvungen att äta den. Jag vet inte riktigt hur jag kom fram till att en diktators favoriträtt var något som jag helt enkelt var tvungen att pröva. Kanske var det den anekdotiska potentialen kring diktatorns och hans rätt som lockade eller så var det bara att jag vid det laget hade blivit rejält trött på att beställa in Kung Pao-kyckling (宫保鸡丁) .

Under åren som gick kom rätten att refereras till när jag läste böcker eller tittade på TV. Ola Wong har med receptet i slutet av sin bok När tusen eldar slickar himlen och Fredrik Önnevall kom att ha ett kortare reportage om rätten i samband med att han intervjuade Dong Linfa — som under sextiotalet var Mao Zedongs personliga kock — i tv-programmet Kinas mat. Det tog mig själv några gånger innan jag fann den version som jag gillade mest och idag delar jag med mig av detta recept.

20141201_181653

När julmust säljs i Kina kallas det helt enkelt för ”jul-Cola” (圣诞可乐) eller så används det mera mystiskt klingande namnet ”fånga-drömmen-Cola” (追梦可乐). Och julmustbräserat sidfläsk (圣诞可乐红烧肉) är precis vad det låter som.

Ingredienser:

Sidfläsk – 1 kg (funkar även bra med fläskestek och ribbestek)
Mörk soja – 0,5 dl
Ljus soja – 1,5 matskedar
Torr sherry – 1 – 2 matskedar
Olja – ca 0,5 dl
Julmust – 0,75 l
Salladslök – 5 st
Vitlök – 4 klyftor
Ingefära – 5 skivor
Höns-/Kycklingbuljong

1. Börja med att förbereda alla ingredienser. Skär fläskköttet i bitar som är lite större än ditt pekfinger (cirka 1-2 cm tjocka).

2. Värm upp en wokpanna och häll på oljan när woken har blivit riktigt varm. När oljan i sig har blivit varm lägger du i ingefäran och vitlöken (vill du ha en starkare rätt kan du även lägga i torkade chilifrukter vid detta tillfälle). Stek vitlöken och ingefäran i mindre än 30 sekunder sen lägger du i köttet. Stek köttet i 2-3 minuter.

3. Häll i sherryn och sedan den ljusa och mörka sojan. När köttet har tagit färg av sojan kan du börja hälla i julmusten (Om du av någon outgrundlig anledning inte gillar julmust kan du istället ta en bit bröstsocker och tillräckligt med vatten för att täcka köttet).

sockerjulmust

4. Efter det att du har hällt i julmusten väntar du tills den har börjat koka sen kan du lägga i salladslöken. Ifall du vill ha en ännu juligare känsla än vad detta receptet erbjuder kan du även lägga ned en kanelstång. Låt det koka med lock i cirka 50 minuter.

20141201_182427

5. När det har kokat i 50 minuter så kommer du förmodligen att ha väldigt mycket vätska kvar. Ta av locket och låt det koka mellan 10-20 minuter, beroende på hur tjock/tunn du vill att såsen ska vara.

utanlock

6. Så enkelt var det. Till denna rätt är det brukligt att servera ett gäng andra kinesiska rätter, men det duger lika bra med en liten skål kokt jasminris. Den givna måltidsdrycken är givetvis julmust.

färdigt

Och med detta vill vi på VFL-nyheter önska våra läsare en glad advent!

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Xi Jinping vs Alice Bah Kuhnke om konsten

Inom loppet av ett par veckor presenterade först den kinesiske presidenten, tillika Kinas Kommunistpartis generalsekreterare, Xi Jinping sin syn på konst och litteratur i ett tal under Beijings litteratur- och konstforum, sedan presenterade miljöpartisten och nyblivne kulturministern Alice Bah Kuhnke sina visioner för kulturen. Det finns givetvis ingen direkt koppling, men en snabb jämförelse av retoriken är upplysande.

För miljöpartisten är kulturen en autonom organism — levande och ekologisk — som bubblar lite men som inte rör sig i någon särskild riktning. Inget kunde vara längre från kommunistledarens syn på saken; konstnärerna är tjänare åt folket (Xi vänder sig uttryckligen mot ”marknadens slavar”) och konsten ska representera den framåtsträvande nationen och tidsandan.

Det finns även intressanta paralleller. Kulturen presenteras som instrumental av båda två, antingen den är ett verktyg i folkets eller demokratins tjänst.

Konstens ställning:

ABK

“För människan och samhället är kulturen oumbärlig. Med ett oberoende kulturliv följer värden som inte kan överskattas. Som kulturminister är min främsta uppgift att skapa förutsättningar som ger kulturen möjlighet att självständigt utvecklas.” 

XJP

“[Xi Jingping] betonade att litteraturen och konsten utgör en framåtmarschernande eras hornstöt, de kan bäst representera det som kännetecknar en era och de kan bäst leda en eras stämning framåt. För att uppnå vårt kampmål, ”de två århundradena”, och för att realisera den kinesiska drömmen om den kinesiska nationens stora renässans, finns det ingen ersättning för den roll som litteraturen och konsten spelar, därmed kan litteratur- och konstarbetare verkligen sägas vara förebilder. De breda lagren av litteratur- och konstarbetare måste från sin upphöjda position förstå litteraturens och konstens ställning och roll, de måste förstå sitt eget historiska uppdrag och ansvar, de bör fortsätta att skapa med hänsyn till att sätta folket i centrum och sträva efter att skapa ännu fler framstående verk värdiga denna era, de ska främja den kinesiska själen, sammanföra Kinas krafter och uppmuntra folk av alla etniciteter i hela landet att marschera mot framtiden fulla av vigör och livskraft.”

Konstens uppgift:

ABK

”Se på konstarterna. Deras uttryck speglar människans väsen och känsloliv. Litteraturen och lyriken ger människans inre liv språklig dräkt, och när orden inte räcker till tar musiken vid. Eller bilden. Eller den sceniska gestaltningen. Konsten stimulerar intellekt och skaparkraft. Visst är det så att mat för dagen och tak över huvudet är en nödvändighet för människans omedelbara trygghet. Men för att människan ska känna mening och delaktighet behöver hon också intellektuell och själslig stimulans. Kulturen skapar just sådana processer. Den utmanar, får oss att ifrågasätta normer och skifta perspektiv. Möjligheten till kulturell bildning och kulturell delaktighet är därför en fråga om välfärd och demokrati.”

XJP

”Xi Jinping påpekade att det mest grundläggande för att främja litteraturen och konstens blomstring och utveckling är skapandet av framstående verk värdiga denna enastående nation och enastående era. Litteratur- och konstarbetare måste ständigt komma ihåg att det är skapandet som är deras centrala uppgift, skapelsen är grunden för deras existens, de bör skapa med ett lugnt sinne, sträva efter ständig förkovran och förse folket med själslig föda av högsta klass. Den centrala länken som binder samman all litteratur och konst måste vara skapandet av framstående verk, vi måste sträva mot att skapa ännu fler framstående verk som förmedlar dagens kinesiska värdegrund, som visar upp den kinesiska kulturens själ, som speglar kinesernas estetiska strävan och som på ett organiskt vis sammanför ideologi, konstnärligt värde och njutning.”

Politikens roll:

ABK

”Ett levande kulturliv tillhör grunden i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Kulturen har också alltid haft en framskjuten position i Miljöpartiets politik. Många av kulturlivets organisationer kan vittna om hur Miljöpartiet arbetat för sådant som kulturskaparnas villkor, kultur i skolan, bibliotek, kulturell tillgänglighet, ett levande föreningsliv och ett oberoende medieutbud.”

XJP

”Först och främst poängterade [Xi Jinping] att det litterära och konstnärliga åtagandet är ett viktigt åtagande för Partiet och för folket, den litterära och konstnärliga frontlinjen är en viktig frontlinje för Partiet och för folket. De breda lagren av litteratur- och konstarbetare har sedan lång tid tillbaka hängivit sig åt litterära och konstnärliga skapelser, framträdanden, forskning och diffusion. Inom sina respektive områden har de arbetat flitigt och hårt, de har tjänat folket, de har nått uppenbara framgångar och de har gjort viktiga insatser. Genom allas gemensamma ansträngningar blommar hundra blommor i vårt lands litterära och konstnärliga trädgård och där finns otaligt med frukt; det är ett levande panorama över blomstring och utveckling. Xi Jinping uttryckte sin uppriktiga vördnad för hela landets litteratur- och konstarbetare.”

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Vägen till rikedom – via penningpaddor och kinakål

Visste du att man i Kina förknippar små guldgrisar med barnafödande, tur, framgång och välstånd?

Att de hattformade mynten (元宝) förknippas med en önskan om att bli välsignad med rikedom?

Att den vinkande katten (招财猫) i de kinesiska skyltfönstren härstammar från Japan och har till uppgift att vinka in affärer?

Att föremålen ovan hade anknytning till vidskepelse kring rikedom — en av de nio kinesiska välsignelserna — var kanske inte så svårt att lista ut, men det finns andra föremål som kan te sig betydligt mer svårförstådda för en oinsatt, såsom den utmejslade kinakålen, den ursinniga militärgeneral med svart eller rött ansikte, eller den bevingade lejondraken.

Varelserna huvuduppgift är att dra till sig rikedom. Deras mångfald är en reflektion av den varierade kinesiska kulturen och vi kommer här att skrapa lite på ytan för att se vilka dessa figurer är, var de kommer ifrån och hur de arbetar för att dra till sig rikedomens välsignelse.

En stark tro på ödet och på människans möjlighet att påverka det har växt fram genom tiderna och influerats mycket utav klassiska kinesiska läror och tidiga influenser västerifrån.

I berättelsen Anathapindika, som kinesiska buddhister delvis varit med och utformat, kommer Buddha i kontakt med en rik köpman som frågar om det är nödvändigt att ge upp rikedomen, hemmet och affärerna för att kunna leva ett fromt liv. Han svarade:

“Den som klamrar sig fast vid rikedom gör bättre i att kasta bort den än att låta den binda och förgifta ens sinne. Men den som inte klamrar sig fast vid sina rikedomar utan använder dem på ett förnuftigt och rättfärdigt sätt, är till välsignelse för sina medmänniskor.”

Den konfucianska livsåskådningen har inte heller något emot rikedom som sådan, men är samstämmig i att kärleken till pengar är direkt skadlig och ovärdig en bildad människa. Inom daoismen går det däremot att finna en direkt fientlig inställning till rikedomar och materiellt välstånd.

Efter det kommunistiska maktövertagandet 1949 och fram till år 1976 (och än idag) var kommunisterna i färd med att försöka modernisera landet. I linje med de idéer som uppkommit i samband med Fjärde maj-rörelsen (五四运动) på tio- och tjugotalet ansåg man att den gamla kulturens värderingar var fulla av reaktionära inslag, skrock och vidskeplighet och var en anledning till att Kina hamnat på efterkälken.

Med våld och propaganda tvingades gamla idéer, vanor och synsätt undan och det hela kulminerade mer eller mindre i ödeläggelse av det nationella kulturarvet i och med Kulturrevolutionen som härjade i landet 1966-1976.

Med start i början på 80-talet tog vardagslivet i Kina en ny vändning i samband med att man långsamt införde mer och mer marknadsekonomi och öppnade upp för investeringar ifrån omvärlden. Pendeln svängde tillbaka och det blev viktigare än någonsin för vanligt folk att driva in pengar och uppnå materiellt välstånd.

Mer accepterat blev det också att se tillbaks på sin kulturs förflutna och återupptäcka traditionella symboler och budskap. Som ett resultat av både ett tilltagande intresse för den egna traditionen och den ständiga penningivern har de artefakter som anses kunna dra åt sig rikedomar fått ett nytt uppsving.

Bland det myller av symboler som representerar rikedom ska vi här titta närmare på några av de mest populära figurerna och deras tillhörande berättelser.

Den bevingade lejondraken 

Finns i många former och sägs sakna kön, alternativt vara tvåkönad, och ha gråvit päls. Pixiu (貔貅) hette ursprungligen Bixie (辟邪) vilket betyder att den skyddar mot onda makter. Den lever på att flyga runt och glufsa i sig rikedomar, i synnerhet guld och silver, samt fånga in och suga i sig livsessensen från demoner som även dessa omvandlas till…. ja, just det… rikedomar… Det fina (eller tråkiga) med med kråksången är att Pixiu inte kan gå på toaletten och att rikedomarna den ätit upp således “stannar” hos ägaren.

Den skrattande buddhan

Det är intressant hur något som symboliserar befrielse från begär också har blivit synonymt med rikedom. Denne belevade tjockis är dock bara en buddha i mängden, och därmed inte någon Siddharta Gautama. Mannens namn är Qici och han levde på att klä ut sig till munk, tigga och bete sig egendomligt på gatorna i Ningbo en bit ifrån Shanghai för omkring 1000 år sedan. Han symboliserar naiv godmodighet och tur, då han sägs ha haft förmågan att förutse kommande olyckor och katastrofer. Att ta på herr Qicis mage tros ge tur. Denne tiggande hemlöse ses ofta med en tygsäck eller en väldig guldklimp i handen och förknippas paradoxalt nog med det goda livet: rikedom, hälsa och glädje. Hallelujah.

Trebenta penningpaddan

Den trebenta paddan (三足蟾) är inte direkt någon trevlig typ, den är faktiskt en ond demon som besegrats och tämjts av daoistguden Liu Hai (en odödlig som ser ut mer eller mindre som Karlsson på taket). Den sväljer gärna allt som lyser och blänker, och kan även spotta ur sig rikedomar – något som Liu Hai dragit nytta av för att hjälpa de fattiga. Den trebenta paddan sägs bo på månen, som den sväljer lite då och då och därmed orsakar månförmörkelser. Paddans försök att svälja mer än den klarar av har gjort den till en symbol för det ouppnåeliga. Oavsett vilket så attraherar Guldpaddan (金蝉) som den även kallas rikedomar och placeras med fördel vid ingången till hemmet eller affären.

Fiskar 

På kinesiska heter fisk “yu” (鱼) och är likljudande med orden för både rikedom (jade), överflöd och välstånd. Att ha tillgång på fisk varje år (nian nian you yu) är således synonymt med att leva varje år i överflöd. Guldfisken (金鱼) ses som den ultimata penningsymbolen då ordet låter som “överflöd av guld”. Därför har många gärna en skål med guldfiskar vid kassan, eller varför inte en hel fiskdamm med guldfiskar eller karpar på bakgården?

Rikedomens Gud

Rikedomens gud — Caishen (财神) — dyker upp lite här och var och i många olika skepnader, troligtvis på grund av viss förvirring kring det antal olika penninggudar som finns i Kina. Vanligtvis är Caishen klädd som ämbetsman eller militärbefälhavare. Han är svag för citrusfrukter, så om du har några till övers och är sugen på att bli rik så är det bara att börja offra. Men det handlar inte bara om personligt välstånd, en viktig uppgift för många rikedomsgudar i kinesisk mytologi var att se till att tillgångarna fördelades rättvist.

Caishenkandidat numero 1: Guanyu 

Guanyu (关羽) är en storvuxen general som ofta ses med rött ansikte iklädd gröna kläder. Han levde under de tre kungadömena på 200-300-talet och det sägs att han aldrig ska ha förlorat ett enda fältslag. Trots att Guanyus kungadöme sjöng på sista versen och fienden konstant sökte muta över honom till sin sida lät han sig aldrig kuvas. Han symboliserar oövervinnlighet och skyddar med sin hillebard mot illasinnade tjuvar.

Caishenkandidat numero 2: Zhao Gongming

Ett svart ansikte och ett ursinnigt ansiktsuttryck i kombination med en tung rustning är kännetecknande för bergsbon Zhao Gongming (赵公明) . Han sägs ha levt på Emeiberget i Sichuan för ca 2000 år sen, och rider runt på ett svart lejon och kastar handgranater i form av magiska pärlor. Han tros ha makt att skydda folket från sjukdomar och naturkatastrofer, men har även till uppgift att skipa rättvisa genom att se till att välfärden sprids jämt över världen.

Caishenkandidat numero 3: Jadekejsaren 

Tar hand om allt som rör himlen, jorden och haven. Om han inte är the-one-and-only Caishen (玉皇帝) så är han åtminstone den som rikedomens gud rapporterar till varje kinesiskt nyår. Efter detta möte vet sedan Caishen hur rikedomarna bättre kan fördelas under det kommande året. Jadekejsaren ses ofta avbildad som en kejsare med en Ruyispira.

Kinakål

Är butiksägaren ett veggie-fan? Nja. Denna grönsak förekommer ofta i påkostad jade och kan föreställa kinakål (大白菜) eller bokchoy (小白菜). Gemensamt är att båda innehåller ordet ”bai cai” vilket låter som “hundrafaldig rikedom.” Grönsaken är med andra ord en riktig pengamagnet.

Röda Kuvert 

I Kina är det tradition att vid varje kinesiskt nyår ge yngre familjemedlemmar pengar i röda kuvert (红包). De anställda i huset eller på företaget kommer vid nyåret även att förvänta sig en bonus som ofta motsvarar åtminstone en månadslön, så förbered dig på att köpa många kuvert och börja lägga undan pengar i god tid så slipper du migrän sen.

Citrusfrukter

Att ha ett citrusträd i affären eller hemma på gården kan vara ett smart drag för den som hoppas på bättre tider. De dignande frukterna anses påminna om hängande mynt till form och färg och är även populära som gåvor som helst bör ges med kvistar och blad intakta, samt i jämt antal. Gesten betyder att man önskar någon framgång och rikedom.

Chilipeppar

Ja, det går att äta sig rik! Inte bara genom att äta kopiös mängder jiaozi, degknytena som påminner om yuanbao-mynten, utan även med hjälp av chilin.Den är röd (红), vilket inte bara är något utan en favoritfärg i Kina, utan även låter som ordet för evighet. Rött används också i kinesiskt vardagsspråk för att beskriva något som blomstrar, är väldigt populärt eller rentav sexigt. En klase chilipeppar som hängs över en ingång leder tankarna till uttrycket “rött rött eld eld” (红红火火), vilket är synonymt med en förhoppning om att pengar ska välla in genom dörren. Dekorationer med röda smatterbandsfyrverkerier har ungefär samma innebörd.

Denna artikel är skriven av gästskribenten Oskar Sundberg som läser historia vid Södertörns Högskola och har en kandidatexamen i Östasienkunskap från Lunds universitet.

En skymt av framtidens expansiva kinesiska filmmarknad

Linus Fredriksson skriver om hur Kinas växande filmmarknad blir allt mer mångfacetterad – och rymmer allt från statliga storproduktioner till korta independent-filmer på nätet.

När filmer som Iron Man 3 och Fast and Furious 6 dominerar den kinesiska filmmarknaden är det svårt att tänka sig utrymme för annan film som varken är en uppföljare eller som lockar med stora budgetar och dyra effekter.

Ibland händer det dock något med publikens intresse, och året har hittills bjudit på flera exempel på filmer som har visat att stora pengar och redan etablerade titlar inte behöver vara ett måste för att en film ska bli en kassasuccé.

Den första filmen som kom att slå alla rekord för kinesisk film var Lost in Thailand (人再囧途之泰囧) vars regissör, Xu Zheng, använde sig av slapstick komedi och mundiarré-dialog för att skapa en av de mest inkomstbringande filmerna någonsin i Kina (Avatar innehar fortfarande förstaplatsen). Ungefär samtidigt hade Back to 1942 (一九四二), en påkostad film av Feng Xiaogang om torkan i Henan år 1942, premiär. Anledningen till filmens dåliga försäljningssiffror är fortfarande något som förbryllar, men en biobesökare menade att den:

”… kinesiska biopubliken var trött på att bli påmind om Kinas mörka historia och ville numera ta del av mer lättsama filmer.”

Lite mindre än fem månader efter premiären av Lost in Thailand kom skådespelaren Zhao Wei med sin regidebut So Young (致我们终将逝去的青春); återigen en lågbudgetfilm. Filmen handlar om en grupp universitetsstudenters liv under och efter studietiden.

So Young är en film om unga människors hopp och drömmar för framtiden, det är i mångt och mycket en balanserad film som handlar lika mycket om de glada universitetsdagarna som den handlar om obesvarad kärlek och tragiska öden. Filmen verkade till en början vara ett enkelt okomplicerat romantiskt drama men under klimax gör protagonisten en allegori till kärlek mellan två personer och kärleken till fosterlandet. En nationalromans som kändes krystad och felplacerad i berättelsen.

Nationalistiska allegorier och komedier; de kinesiska lågbudgetfilmerna som har tävlat mot Hollywoods blockbusters, har hittat något som genuint intresserar den kinesiska filmpubliken. Vad det hemliga receptet för succé skulle kunna tänkas innehålla har fått Hollywood att söka frenetiskt efter de rätta ingredienserna.

Ända sedan filmen kom till Kina på slutet av 1800-talet har det funnits en vilja att koppla den till den egna kulturhistorien. Detta genom att speciellt referera till kinesiskt skuggspel (皮影戏) och den kinesiska teatern (戏剧). Enligt filmhistorikerna Zhong Dafeng och Shu Xiaoming hade amerikansk film så pass stor påverkan på Kinas befolkning redan 1915 att filmen The Black Ring ansågs ha lärt människor hur det bäst gick att begå brott.

Bilden har dock sedan dess förändrats och amerikanska filmproducenter arbetar idag nitiskt med att försöka locka fler av den kinesiska befolkningen till att gå och se på film från USA – men när de försöker flörta lite extra med den kinesiska biopubliken brister slutresultatet.

Exempelvis som när Iron Man 3 hade premiär i Kina, och det släpptes en egen version av filmen för den kinesiska marknaden – en version som innehöll flera extrascener som introducerade Kina och kinesiska superstjärnan Fan Bingbing i filmen. Visserligen lyckades greppet och pengarna flödade in, men publiken bjöds på en filmversion med narrativ-haveri och logiska luckor i handlingen.

Ska man se till de filmer som än så länge har tjänat mest pengar på den kinesiska filmmarknaden är det amerikanska Scifi-filmer som legat i topp sedan 2007. Filmproduktioner med en stor budget är alltså fortfarande de filmer på lång sikt som dominerar på biograferna runtom i Kina.

En intressant riktning som den internationella filmindustrin har tagit på senaste är dock att fler och fler länder upprättar samarbetsavtal med Kina i hopp om att lättare få producera och distribuera film i landet. De två senaste avtalen som har slutits är de mellan England och Kina samt mellan Östeuropeiska länder och Kina (China-Eastern Europe Film Promotion Program).

Trots den allt mer internationella närvaron på den kinesiska filmmarknaden, finns det fortfarande en del produktioner som enbart riktar sig till en helkinesisk publik. Ett exempel är Zhou Xingchis Resan till väst som redan har haft premiär i år. Yan Zidan spelar Kung Markatta i ytterligare en annan filmtolkning av den klassiska kinesiska boken som släpps lagom till jul.

Han Sanping, ordförande för China Film Group, har regisserat filmen The Founding of a Republic (建国大业) och Beginning of The Great Revival (建党伟业). Den förstnämnda handlar om Mao Zedong och hans väg till makten, och den andra om grundandet av Kinas kommunistparti. Det sägs att en tredje film på samma koncept redan är på väg; denna gång om grundandet av Röda armén.

Trots de många skämten och sarkasmen kring filmernas innehåll fortsätter partiet att subventionera film som har anknytning till partiet och dess historia. Nästa storfilm sägs vara en nytolkning av Tunnel Warfare (地道战) – en film som sägs vara den mest sedda filmen i Kina någonsin. Filmen hade premiär 1965 och den kom att visas i stor utsträckning på utebiografer runt om i landet.

Den kinesiska filmmarknaden växer allt mer, och blir allt mer diversifierad. Enligt filmforskaren Sheila Cornelius är de kinesiska filmer som blir förbjudna i Kina (exempelvis Zhang Yimous Att leva och Lou Yes Summerpalace) mer populära i väst just på grund av att de blivit förbjudna i Fastlandskina. Internets enorma popularitet och utveckling har gett upphov till så kallade ”minifilmer” (微电影), ett filmformat som nu används av många unga kinesiska filmmakare för att lägga grunden till sin framtida karriär.

Detta blev ett faktum för Xiao Yang som år 2010 gjorde filmen Old Boy (老男孩) som genast fick ett positivt gehör bland många 70- och 80-talister, och som senare även ledde till att Xiao fick fler regissörsjobb.

Partilinjen må vara utsuddad och otydlig när det kommer till dess påverkan på kinesisk film men biograflinjens framtid är ännu inte färdigritad. Nu, precis som då i Kina, spelar kontakter – guanxi – en viktig roll för många filmares framtid. Om det inte hade varit för att Zhao Wei lyckats övertalat tjänstemännen att skjuta upp Iron Man 3-premiären en vecka hade förmodligen hennes egen film So Young inte gått särskilt bra.

Men den framtida kinesiska marknaden kan även likna den framtid som George Lucas och Steven Spielberg tidigare siat om. En marknad där video-on-demand dominerar och storproduktioner inte längre prioriteras då en film kostar så mycket att den riskerar hota ett bolags framtid. Netflix finns redan etablerat i större delar av världen och i Kina har man motsvarigheter som PPTV och Aiqi. 1963 höll Kleopatra på att sätta 20th Century Fox i konkurs på grund av sin stora budget och dåliga biljettintäkt. Denna risk är verkar dock inte särskilt överhängande i Kina; med staten bakom sig har filmindustrin i råd att producera Kleopatra många gånger om.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Guldålder väntar Kinas transnationella filmsamarbete?

KINA Etablerade skådespelare från Hollywood börjar ta allt större utrymme bland de ledande rollerna i kinesiska filmer. I Feng Xiaogangs senaste film ”1942” har både Adrien Brody och Tim Robbins relativt stora roller. Filmen var ett av bidragen till bästa film vid Roms filmfestival som avslutades i helgen.

Filmen utspelar sig under den japanska ockupationen av Kina år 1942 och har sitt fokus på den torka som drabbade Henan provinsen samma år, samt folkvandringen västerut som skedde i samband med dessa händelser.

Adrien Brody spelar journalisten och historikern Theodore H. White, som rapporterade för Time magazine, medan Tim Robbins spelar en katolsk präst. Feng Xiaogang har jobbat med skådespelare från andra länder tidigare, tex med Donald Sutherland i filmen ”Big Shot’s Funeral” och är även en av de största regisörerna av sin generation. En av hans senaste filmer ”If You Are the One 2” är en av de filmer som spelat in mest pengar i Kina någonsin.

USA:s kulturella hegemoni inom filmindustrin är fortfarande obestridd men den kinesiska kulturen har visat sig allt starkare även bland amerikanska filmer. Exempel på detta är ”Kung Fu Panda”-filmserien och forne Wu Tang Clan-medlemmen RZA:s kommande film ”The Man With The Iron Fists” där den kinesiska kampsportskulturen gör sig tydlig i båda filmerna.

Andra exempel på filmer under senaste åren där de båda kulturerna möts och krockar in i varandra är ”Shanghai Calling”, ”Snow Flower and the Secret Fan”, ”Inseperable” och ”Dark Matter”. Listan kan göras lång men ”Dark Matter” står ut som en av de filmer där en kines, i detta fallet spelad av Ye Liu, inte behöver spela kampsportsexpert.

Det är svårt att sätta fingret på vilken västerlänning det var som först etablerade sig i den kinesiska filmindustrin. Ett namn som dyker upp väldigt tidigt är Joris Ivens och till skillnad från Adrien Brody stod Joris Ivens bakom kameran. Han spelade in en dokumentärfilm med namnet ”The 400 Million” om den nu legendariske Långa marschen. I den kinesiska DVD-utgåvan av Ivens film ”Den spanska jorden” kan man utläsa orden ”Kinas vän, Joris Ivens.” på framsidan av fordralet.

Efter inspelningen av Zhang Yimous ”The Flowers of War” fick Christian Bale istället för nya vänner bland det kinesiska etablissemanget fler ovänner, när han försökte besöka den blinda aktivisten Chen Guangcheng i hans hem i Shandong-provinsen, till vilket han fram till våren 2012 var förpassad i husarrest.

Transnationella samarbete inom film är som sagt inte helt fria från problem och konflikter. Skillnader i tolkningen av samhälleliga och historiska händelser kan lägga grunden för en långvarig schism. Li Bingbing vägrade till exempel att marknadsföra ”Resident Evil: Retribution” i Japan på grund av den pågående dispyten om huruvida Diaoyu-öarna tillhör Kina eller Japan.

Några nätanvändare har redan kommenterat problematiken med att porträttera hur japanska stridsflyg bombar civila flyktingar i ”1942”.

De som såg bioversionen av ”Pirates of the Carribean: Vid världens ände” i Kina kanske också kommer ihåg att skådespelaren Chow Yun-Fat knappt fick vara med i den kinesiska censurerade versionen. Anledningen var att hans karaktär bröt mot de bestämmelser som gällde inom den kinesksa filmbyråns regelverk.

Om sådana här inskränkningar kommer fortsätta inom filmsamarbetet mellan Kina och USA är oklart, men det väcker en del frågor kring vems regelverk det är man ska arbeta efter. Det tog USA lite mer än 30 år innan produktionskoden – även kallad Hays code – reformerades 1968. Hur lång tid kommer det att ta innan Kinas nuvarande motsvarighet försvinner?

Vem vet, kanske kommer Feng Xiaogang att befinna sig på andra sidan Stilla havet nästa gång han spelar in film.

Om trenden håller i sig med utländska skådespelare i kinesisk film kommer vi förmodligen att se ett större kulturellt utbyte och samarbete mellan de båda stornationerna.

Detta kommer leda till att skådespelare med internationell stjärnstatus utnyttjas mer för deras kändisskap för att öka filmens marknadsföringseffekt, det så kallade stjärnsystemet, kommer förmodligen att implementeras på större delar av den kinesiska och amerikanska filmmarknaden och celebriteter runt om i världen kommer att uppleva en ny guldålder.

Feng Xiaogangs ”1942” går upp på kinesiska biografer den 29 november. I nuläget är det oklart om filmen kommer distribueras i Sverige.

Linus Fredriksson
linuslinlu@gmail.com 

Kinesiska dokumentärer till Stockholm

STOCKHOLM Den kinesiska filmfestivalen China DOX kommer till Stockholm i november. Här kommer filmer från vad som har kallats Kinas ”nya våg” av dokumentärfilmare visas, utom kinesiska myndigheters räckhåll.

Den 4-6 november hålls den kinesiska dokumentärfilmsfestivalen China DOX i Stockholm. Festivalen hölls tidigare i Beijing (under namnet DOCHINA) men 2011 tvingades arrangörerna ta beslutet att stänga ned festivalen, efter problem med myndigheter och att ”den övergripande situationen var spänd”.

Den ”nya vågen” av kinesisk dokumentärfilm – som tog form under 90-talet – har beskrivits som en av de mest betydelsefulla rörelserna inom kinesisk film. Dessa filmskapares skarpa förmåga att skildra sociala verkligheter på individnivå har haft en betydande social och estetisk påverkan:

”Varje försök att förstå Kinas visuella kultur idag måste börja i en förståelse för den Nya Dokumentärfilmsrörelsen”, konstateras det i New Chinese Documentery Film Movement: For the Public Record.

Filmskapande inom Kina präglas ständigt av en stor osäkerhet. VFL har tidigare skrivit om den Kinesiska Filmbyråns inkonsekventa censur och dess nära koppling till makten.

Regissören Lou Ye – som förbjöds att göra film i fem år efter sin spelfilm ”Sommarpalatset” 2006 – sade nyligen följande angående filmbyrån:

”Det finns ingen film som är säker, ingen filminvestering som är säker, ingen regissörs skapelse som är säker.”

Dokumentärfilmen har tidigare verkat vara mindre känslig, på grund av sin blygsamma budget och smalare marknad. Att en av de viktigaste plattformerna för kinesisk dokumentärfilm nu fått flytta till Stockholm visar emellertid tydligt att spelfilmens problem finns också här.

På festivalen i Stockholm visas två filmer. Först ut är ”Petition” av internationellt kände Zhao Liang. Filmen visar hur vanliga kineser utnyttjar en klassisk kinesisk tradition – petitionering – för att få sina röster hörda, trots de faror det medför (VFL har tidigare skrivit om Tang Hui som skickades till arbetsläger på grund av sina klagomål)

Den andra filmen är ”When the Bough Breaks” av Ji Dan, en närgående skildring av en familjs sönderfall och känslomässigt våld.

Utöver filmvisningar erbjuder festivalen bland annat en masterclass med kinesiska filmskapare och föreläsning om Kinarapportering från samarbetspartnern UR.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Mo Yan och politiken

Debatten i princip varenda media som på något sätt bevakar Kina och / eller litteratur har sedan i torsdags handlat om huruvida det var rätt att ge kinesiske författaren Mo Yan Nobelpriset i litteratur. Den samlade åsikten tycks vara ja, men också nej.

Grundförutsättningen i hela debatten är för det första att man i över huvudtaget skriver under på att Nobelpriset ska ta hänsyn till någonting annat än en författares verk. Här sträcker sig skalan allt från Svenska Akademien, som säger sig endast se till den litterära faktorn, bort till exempelvis kinesisk media som Global Times, som gärna tolkar priset som en politisk gärning.

Men, som de flesta ändå konstaterat. Oavsett Svenska Akademiens påstådda konsekvensneutralitet, så får deras val naturligtvis konsekvenser, vilket årets utnämning inte minst visat.

För att ge priset till Guan Moye, mer känd under pseudonymen Mo Yan (som ironiskt nog betyder ”tala inte”), är kontroversiellt.

Varför? Det handlar om det demokratiska samvetet, mänskliga rättigheter, enpartiproblematik och alla andra dilemman som Sverige, och alla andra länder som nu bedriver handel med Kina, varje dag ställs inför.

Ska enskilda individer kollektivt bestraffas för att de verkar inom en diktatur? Nej, naturligtvis inte.

Frågan som media och andra retoriskt ställt sig under dagarna sedan Nobelpriset är, för att utrycka mig krasst: är Mo Yan en partikramare och en kollaboratör, eller är han en mer subtil frihetskämpe, en författare som lärt sig hantera systemet?

Och, om han är det senare, hur påverkar detta hans författarskap?

De som läst hans böcker har nog dock uteslutit den första frågeställningen, då Mo Yans böcker inte är några hyllningsepos till partiet. De är tvärtom kritiska mot överhögheten, och stämplar ibland partiföreträdare som korrupta, ondsinta översittare.

Men, hur mycket av kritiken i böckerna är egentligen, så att säga, ”farlig” kritik?

Katastrofer som Det stora språnget framåt och Kulturrevolutionen är inget som man i Kina är stolt över. Att i konst och litteratur kritisera dessa snedsteg är inte förbjudet. Det har gjorts många gånger tidigare. Partiet har själv gjort det. Så det som Peter Englund och Svenska Akademien ser som en subtil kritik av systemet är en historisk kritik över händelser som partiet redan fördömt.

Partiet förnekar inte att korruption i sina egna led är ett stort problem. Faktum är att man inför den 18:e partikongressen i år lyft fram just denna frågan (mycket på grund av fallet Bo Xilai). Partiet förnekar inte att mycket av vad Mao Zedong tog sig för var galet, den officiella hållningen är att den store ledaren endast hade rätt i 70 procent av fallen.

Det som partiet däremot inte vill se, är förslag på demokratisering och kritik mot det rådande systemet idag. Detta är tabu, vilket fredsprisvinnaren Liu Xiaobo, som nu avtjänar ett elvaårigt fängelsestraff, kan skriva under på.

Men, för att vara en stor författare så måste man naturligtvis heller inte vara en politisk författare.

Dissidentrörelsen slänger däremot in en befogad brasklapp – går det att verka som konstnär eller författare i Kina utan att blanda in politik?

I Kina genomsyrar politiken allt, när den så vill – så även om en författares som Mo Yan säger sig vilja stå utanför detta så är det tydligt att han inte har så mycket till val. Partiets propagandaavdelning har nämligen jobbat övertid de senaste dagarna för att proklamera detta Kinas senaste tecken på framgång.

Nobelpriset har i Kina kidnappat av partiet. Vem Mo Yan är och vad han har skrivit är mindre viktigt än det faktum att han är en kines som spelat efter partiets regler, och därför kan lyftas fram som ett gott föredöme för hela det kinesiska folket att följa. Se på Mo Yan, skanderar partiet, han var fattig och levde ett hårt liv (vilket många kineser nog kan relatera till), men, han trodde på sig själv (och på partiet), och nu har han vunnit det finaste litteraturpriset i världen.

Dagen efter kvällen före toppades i princip varenda tidning i Kina förstasidan med Mo Yan, och det tog blott två dagar för partiet att utlysa att man omgående kommer införa en av Mo Yans texter som obligatoriskt studiematerial i grundskolan.

Att två dagar efter utnämningen kunna säga att man nu, i hela Kina, obligatoriskt kommer studera Mo Yan i grundskolan, det säger mycket om vad Kina är för land och hur beslutsprocesserna går till.

Mo Yan har nu blivit till en bricka i partiets spel, och då han under hela sin karriär varit inbäddad i systemet (han är både partimedlem och vice-ordförande i Kinas statskontrollerade författarförbund) så är det desto svårare nu att slå sig fri, även om han skulle vilja det.

Och är Mo Yan så befriad från politisering som han vill framställa sig? Tidigare i år ställde han upp på att kopiera Mao Zedongs kontroversiella tal från Yan’an 1942, där media, enligt gammal god partiretorik, uppmanas underställa sig partiets linje och därmed ”tjäna folket”. Kort och gott, censur.

Samtidigt så har Mo Yan på en presskonferens i fredags för första gången uttalat sig om Liu Xiaobo, när han sa att han ”hoppas att Liu så fort som möjligt får sin frihet”.

Kanske kan utmärkelsen som partiet vill se som sitt första Nobelpris (Gao Xingjians pris 2000 är inget man vill fira) just det verktyg som kan få Mo Yan att ta bladet från munnen och börja prata.

Så, är Mo Yan en värdig vinnare av årets Nobelpris i litteratur? Det återstår att se. På grund av Mo Yans ställning inom etablissemanget i Kina så har han en betydligt större chans att påverka den breda massan än vad dissidenter i exil har. Och kanske var det detta som Svenska Akademien siktade på.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

”En ny startpunkt” för kinesisk litteratur

STOCKHOLM Den kinesiske författaren Mo Yan blev den förste kinesiske medborgaren att ta hem Nobelpriset i litteratur. Nyheten toppade de största kinesiska nyhetssidorna.

Gert Fylkings ”Äntligen!” sammanfattar väl många kinesers reaktion när en kinesisk medborgare nu för första gången tilldelas nobelpriset i litteratur. Det blev förhandsfavoriten Mo Yan som tog hem priset.

Folkets dagblad toppar sin sida med rubriken ”Grattis till nobelpriset i litteratur, Mo Yan”. De skriver att kinesiska författare och det kinesiska folket väntat alltför länge på detta pris.

De skriver lyriskt att ett land som Kina, ”en klassisk kultur som fött fram Konfucius, Qu Yuan, Li Bai, Du Fu och Cao Xueqin”, förtjänar ett nobelpris i litteratur. ”Det är en tröst, det är ett bevis, det är en försäkran och ännu mer är det en ny startpunkt”, skriver de.

Mo Yan är en författare som är välkänd och ofta läst inom Kina. Flera av hans böcker har filmatiserats, två (Det röda fältet, 1987 och Glada Tider, 2000) av den erkände kinesiske regissören Zhang Yimou.

Global Times beskriver i sin artikel Mo Yans stil, som hämtat inspiration från både en kinesisk tradition av social kritik och Latinamerikas magiska realism. De skriver att han pendlar mellan komplexa känslor, mellan att ”längta efter hembygden” (怀乡) och ”avsky hembygden” (怨乡).

Mo Yan räknas till de kinesiska författare som under 1980-talet började ”söka efter sina rötter” (寻根文学). Rörelsen uppstod efter att såren från kulturrevolutionen börjat läka och många kinesiska författare kände ett behov av att söka efter sina rötter.

På Weibo är ”Mo Yan” och ”Nobelpriset” två av de populäraste taggarna just nu. Många är stolta över landets starka litterära tradition och det har länge varit en nagel i ögat att ingen kinesisk författare fått nobelpriset i litteratur.

Gao Xingjian (som fick priset år 2000), kommer visserligen från Kina, men har levt en stor del av sitt liv i Frankrike och är fransk medborgare sedan 1997. Dessutom är alla hans böcker bannlysta i Kina efter en pjäs från 1989 som tog upp massakern på Himmelska Fridens Torg.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Mo Yan tippas ta hem Nobelpriset i litteratur

STOCKHOLM En av Kinas absolut populäraste författare, Mo Yan, är en av toppkandidaterna till årets Nobelpris i litteratur. Tillsammans med japanska författaren Haruki Murakami ligger han i topp hos spelbolagen.

I vanlig ordning går även i år att tippa på Nobelpriset i litteratur, och det verkar som att Asien ligger bra till i år. På första plats hos Unibet ligger kinesiska Mo Yan som just nu ger lite drygt fem gånger pengarna, Haruki Murakami landar på andraplats för åtta gånger pengarna.

Konkurrenten Ladbrokes verkar dock vara säkrare på japansk vinst; Haruki Murakami ger tre gånger pengarna, Mo Yan på andraplats nio gånger pengarna.

Oddsen har inte gått kinesisk media förbi. Nationalistiska Global Times konstaterar bittert att Mo Yan visserligen tippas som en toppkandidat, men att den svenska Nobelkommitténs värderingar sällan överensstämmer med det tidningen kallar ”kinesiska allmänna värderingar”.

GT syftar då till att den enda gången Kines tilldelats Nobelpriset i litteratur var för tolv år sedan då dissidenten Gao Xingjian, som är bosatt i Frankrike, erhöll priset.

Tidningen kritiserar också Nobelkommittén, och inkluderar då även Nobels fredspris, för att på senare år politiserats. Att till personer så som Dalai Lama och kinesiska aktivisten Liu Xiaobo tilldela fredspriset är kontroversiellt, anser Global Times.

Lite paradoxalt vill tidningen tona ner betydelsen av att få priset (om Mo Yan nu inte skulle vinna), samtidigt som man å andra sidan beskriver priset som av yttersta vikt för en nations moral och självkänsla, både politiskt och kulturellt.

Det sagt så är Mo Yan, nu 57 år, en stor författare. Hans mest kända bok är nog sannolikt Det röda fältet, som också filmatiserats av Zhang Yimou. Mo Yan är för övrigt en pseudonym som på kinesiska kan översättas till ”prata inte”, hans riktiga namn är Guan Moye.

Nobelpriset i litteratur meddelas på torsdag klockan 13.00.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kinesisk Miss World utsedd på hemmaplan

ORDOS 23-åriga kinesiskan Yu Wenxia kröntes till ny Miss World under lördagen, när tävlingen avgjordes i en av Kinas största spökstäder, Ordos, i provinsen Inre Mongoliet.

Yu Wenxia är den andra kinesiskan som tilldelas titeln, senast 2007 vann Zhang Zilin skönhetstävlingen, skriver Wall Street Journal. Yu studerar till vardags musik, och har sagt att hon i framtiden vill arbeta som musiklärare.

Frågan man kan ställa sig är så klart varför tävlingen hölls just i Ordos. Ordos är en gruvstad rik på kol, som ligger i Inre Mongoliet, provinsen som gränsar till Gobiöknen. Ordos är känt för att vara en av de rikaste städerna i Kina, räknat på inkomst, men samtidigt så är den känd som Kinas största spökstad.

Större delen av Ordos är nämligen nybyggt, som ett resultat av Kinas fastighetsboom där miljarder och åter miljarder investerats i nya byggprojekt. När BBC besökte staden i mars i år så var den fortfarande i stort sett tom på invånare.

Enligt beräkningar bor det endast omkring 30 000 personer i staden som är tänkt för tio gånger så många.

Hur processen gick till för att välja just Ordos som värdstad för årets Miss World har inte tillkännagivits. Däremot så verkar deltagarna passa på att prata sig varma för stadens framtidsutsikter.

Till kanadensiska The Globe And Mail säger till exempel Barbados kandidat Marielle Willkie att ”Ordos kan mycket väl bli nästa Dubai”. Även Albaniens Floriana Garu verkar säker på Ordos kommande storhet. ”Om tio år kommer staden blomstra”, säger hon till tidningen.

2013 års tävling kommer dock anordnas på Bali.

 Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se