Kategoriarkiv: PARTIET

Bortom fixeringen vid Xi Jinping – här är Kinas sju mäktigaste män

I både kinesisk och västerländsk press har Kinas president och kommunistpartiets ordförande Xi Jinping fått mycket uppmärksamhet sedan han tog över makten för snart tre år sedan.

Hans ledarskap beskrivs som ett brott med den kollektiva ledarskapsstil som kännetecknat kommunistpartiet under de senaste tjugo åren. Det sägs att Xi Jinping styr med en fastare hand och med dövare öron, han jämförs med reformfadern Deng Xiaoping snarare än med de direkta föregångarna Hu Jintao och Jiang Zemin. Det finns till och med de som skvallrar om att det skulle vara Mao Zedongs spöke som går igen.

Varje deprimerande nyhet tas som ett tecken på hur politiken i Kina utvecklats som ett resultat av Xi Jinpings maktfullkomlighet och diktatoriska stil. Det pratas om personkult av maoistiska mått, kultur som ska sättas i partiets tjänst, censur på internet, aggressiv utrikespolitik och repressiva åtgärder på universitetscampus.

Men även om denna bild stämmer, bör vi fråga oss till vilken grad detta är en ny utveckling under Xi Jinping.

Kulturpolitiken, till exempel, fortsätter vidare i samma riktning som Hu Jintao lade ut under ett partimöte på temat ”den socialistiska kulturens utveckling” – redan 2011. Då lades en rad principer fram om hur kulturen skulle ”vägledas” av partiet, man gick exempelvis in på hur kontrollen över internet skulle skärpas.

Den senaste tidens trakasserier av så kallade weiquan-advokater – jurister som försöker använda kinesiska lagar för att främja medborgares rättigheter gentemot partistaten – är tragiska men inte nya. Även här följer man en utveckling som påbörjades före Xi.

Om vi granskar saken närmare är det endast på två punkter som Xi Jinpings ledarskap framträder som radikalt annorlunda i jämförelse med föregångarna Hu och Jiangs. Dels omfattningen av den pågående antikorruptionskampanjen och dels hur Xi Jinping framställs i media.

Kampen mot korruption har visserligen varit på agendan tidigare. Under Hu Jintao avslöjades stora korruptionshärvor, som i fallet med Shanghais partisekreterare Chen Liangyu eller Chongqings partisekreterare Bo Xilai. Men den ihållande kampanjen under Xi Jinping är av en helt annan omfattning.

Det verkar rimligt att anta att Xi Jinpings kamp mot det egna partiet har ökat de inneboende motsättningarna. En starkt bidragande faktor – och ett möjligt motiv till korruptionsbekämpningen – är den ekonomiska omställning som den allt lägre tillväxten tvingar fram.

Ekonomiska reformer slår hårt mot särintressen inom partistatens byråkrati. Det är ingen slump att den statsägda oljeindustrin har blivit partiets disciplininspektions främsta mål samtidigt som där genomförs strukturella reformer.

På den andra punkten, hur media framställer Xi Jinpings, blir analysen närmast tautologisk. Pressen rapporterar att Xi Jinping måste vara en stark ledare eftersom pressen rapporterar så mycket om honom.

Det stämmer att kinesiska medier har varit mer fixerade vid Xi Jinpings person än Hu Jintaos. Men om vi minns Hus allt annat än karismatiska personlighet, hur kan vi klandra dem? Xi Dada och hans skönsjungande general till hustru är onekligen mer spännande. Vi ser dessutom hur ny kinesisk propaganda anammar amerikanska berättartekniker. Fixeringen vid presidentens person och landets First Lady kan till viss del förklaras med detta.

I vilket fall är vi milslångt från den personkult som bygges upp kring Mao Zedong och som nådde sin höjdpunkt under Kulturrevolutionen. Kinesiska tidningar har inte idolporträtt av Xi Jinping på förstasidan och inte heller ett dagligt Xi-citat. Det utförs inga danser till Xis ära och det råder inget frenetiskt samlande av broscher och medaljonger med presidentens nuna. Inte heller råkar man i trubbel om man råkar använda en tidning med ett foto av Ordförande Xi när man ska elda i brasan.

Poängen är inte att ingenting händer i den kinesiska politiken . Det stämmer att vi har sett en oroväckande utveckling under de senaste åren. Men det är tveksamt om vi kan ge Xi Jinping hela skulden för dessa.

Om vi istället släpper personfixeringen och ser till hur partiets absoluta toppskikt arbetat sedan maktskiftet för tre år sedan, då framträder en helt annan bild.

Kommunistpartiets – och därför också den kinesiska statens – mäktigaste politiska organ är politbyråns ständiga utskott.

Utskottet utgörs av sju män. Här råder inget brott med tidigare ledarskap; utskottets ledamöter har alltid varit män. Att partiet drog ned på antalet ledamöter från nio till sju i samband med maktskiftet nämns ibland som ett bevis för att Xi Jinpings makt ökar relativt, men under Jiang Zemin bestod utskottet också av sex till sju ledamöter.

De sju som sitter i utskottet är, förutom Xi Jinping, premiärminister Li Keqiang, disciplininspektionens Wang Qishan, propagandachefen Liu Yunshan, ekonomen Zhang Gaoli, Yu Zhengsheng och Zhang Dejiang.

För att ge våra läsare en bättre inblick i vilka dessa sju män är har VFL satt ihop ett interaktivt nätverksdiagram som visar deras väg till makten genom att kartlägga vilka positioner de har haft och har idag.

psc-network-thumb
Klicka på bilden för att komma till VFL:s interaktiva nätverksdiagram. Där går det att se närmare de olika vägar som de sju har tagit för att komma till makten.

Att Xi Jinping spenderade tid som utsänd ungdom, då han levde och arbetade i en folkkommun på landsbygden, lyfts ofta fram som något som skulle ha en inverkan på hans ledarskap. Vårt diagram visar att det är en erfarenhet han delar med fem av sina sju kollegor. Yu Zhengsheng undkom detta öde eftersom han studerade missilkonstruktion för militären och Zhang Gaoli var bondeson.

Diagrammet visar hur de sju ledamöternas erfarenheter kompletterar varandra. Liu Yunshan har exempelvis arbetat större delen av sitt liv med propaganda. Zhang Gaolis tidiga karriär var inom den statliga oljeindustrin (han sitter nu som vice ordförande i den grupp som ska leda arbetet mot utsläpp och klimatpåverkan). Premiärminister Li Keqiang liknar en amerikansk politiker i det att han påbörjade sin politiska karriär medan han studerade juridik och ekonomi vid Pekings universitet.

På samma sätt kompletterar männens karriärer varandra geografiskt. De sju kommer ursprungligen från sex olika provinser från sydöst till nordost och tillsammans har de levt och arbetat i arton av Kinas tjugotre provinser.

De har givetvis tillbringat en stor del av sina karriärer i Beijing, men även andra platser sticker ut som särskilt viktiga. Tre av de sju har suttit i Guangdongprovinsens partikommitté. Zhang Gaoli har suttit som partisekreterare i Shenzhen och koordinerat det ekonomiska arbetet i industristäderna längs Pärlfloden.

Zhang Dejiang påbörjade sin karriär på gränsen till Nordkorea och är den enda av de sju som studerat utomlands; mellan 1978 och 1980 läste han vid Kim Il Sungs universitet i Pyongyang.

Bara Wang Qishan och Zhang Gaoli har betydande erfarenheter från näringslivet. Zhang Gaoli från sina år inom oljebolaget Sinopec Corp och Wang Qishan från den statligt styrda banksektorn.

En sammantagen titt på de sju ledamöternas karriärer visar att en dryg tredjedel av de positioner de har haft har varit inom partiet, att jämföra med tjugofem procent inom statliga organ. Senare i karriären har de fått ansvar för de inflytelserika ledargrupper som koordinerar det politiska arbetet på nationell nivå.

Som statsvetaren Alice Miller har påvisat är det en hel del som pekar på att det kollektiva ledarskapet fortsätter att vara betydelsefullt under Xi Jinping. Något som styrker detta är de fortsatt viktiga ”ledande smågrupperna” (领导小组) som har det yttersta ansvaret inom olika nyckelområden.

Dessa ledargrupper har inte bara fortsatt inneha en viktig roll under Xi Jinping, de verkar rentav ha fått ökat inflytande. Nya ledargrupper har bildats med ansvar för nationell säkerhet, internet, ökat reformarbete och den så kallade enhetsfronten.

Xi Jinping är ordförande i sex av tolv ledande smågrupper, vilket är jämförbart med Hu Jintao som satt som ordförande i fyra av tio grupper under sin tid vid makten. Övriga grupper leds uteslutande av andra ledamöter i politbyråns ständiga utskott.

Långt ifrån att vara några demokratiska institutioner, visar dessa ledargrupper tvärtom hur det ständiga utskottet fortsätter att monopolisera makten. Men att Xi Jinping utökat snarare än inskränkt gruppernas inflytande tyder på att Kina inte styrs av en envåldshärskare. Istället är makten delad mellan männen i de sjus gäng.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

Bo Xilai, Zhou Yongkang and the factional threat

Följande inlägg publicerades ursprungligen på  bloggen The Pearl of Lao-tzu

The spectacular Bo Xilai case appears today as a prequel to the unprecedented campaign to curb corruption under Xi Jinping.

The scandal surrounding Bo, the former Party Secretary of Chongqing, unfolded gradually over the course of two years. It became public on 6 February 2012, when Chongqing Police Chief Wang Lijun fled the city and sought brief refuge at the U.S. Consulate in Chengdu, where he presented the staff with details regarding the murder of British citizen Neil Heywood, implicating Bo Xilai.

Six months later, Gu Kailai, an influential businesswoman married to Bo Xilai, was handed a suspended death sentence after having been found guilty of murdering Heywood through cyanide poisoning.

Shortly thereafter Wang Lijun himself was sentenced to 15 years in prison (and deprivation of his political rights) for power abuse, bribe taking, defection and ”bending the law for selfish ends.”

Following a protracted process Bo Xilai was finally put to trial in the fall of 2013. After finding him guilty on charges of corruption, taking bribes and abuse of power, the Intermediate People’s Court in Jinan sentenced Bo to life imprisonment.

While not unique, the Bo Xilai affair was highly significant. Not only because of the high standing Bo enjoyed within the CCP, but also due to the fact that the scandal took even the most experienced of specialists by complete surprise.

Up until Wang Linjun’s revelations, foreign diplomats and businessmen were competing to visit the rapidly developing metropolis of Chongqing and meet with its charismatic leader. Amongst the politicians, business leaders and diplomats coming from all over the world one can note, for example, the visit by Henry Kissinger, who attended a mass meeting as the special guest of Bo Xilai.

Bo’s Chongqing model – a policy of leaning to the left politically and socially, while encouraging foreign investment and economic development – enjoyed powerful support within the CCP as an alternative to general liberalization programmes promoted in places like Guangdong.

In October 2011, for example, the front page of the People’s Daily praised Chongqing for its achievements in constructing a socialist culture. Chinese top leaders – such as former Politburo Standing Committee member Wu Bangguo, the current Vice President of China Li Yuanchao, and Xi Jinping – payed visit to an exhibition in Chongqing dedicated to the campaign against organized crime led by Bo Xilai and Wang Lijun.

Zhou Yongkang, who was in charge of China’s law enforcement as head of the Political and Legal Affairs Commission, was among the first party leaders to visit the city. Like so many other high officials, he was reportedly full of praise for the Chongqing model, suggesting that its recipe for reform ”should be emulated by all other places in China.”

This did not happen. Instead the Chongqing model was dismantled while Bo Xilai’s associates were either purged or converted to the new line.

Under the brief leadership of Zhang Dejiang, now the third ranking member of the Politburo’s Standing committee, the western metropolis was cleansed of Bo’s influence. In November 2012, Zhang felt confident enough to state that ”the Chongqing model does not exist.”

How could the Chongqing model go from being promoted on the first page of the People’s Daily to having its existence negated by one of the top-ranking official in China in just one year? Corruption and power abuse probably played a role, but the rapid reversal seems hard to explain without acknowledging the existence of strong, disparate interests within the party, what is usually referred to as ”factionalism” by China watchers.

As Alice Miller wrote recently, there are numerous examples of factionalism playing a decisive role in party politics since the founding of the CCP. In August 1959, for example, alleged members of an ”anti-party clique” were purged. They were accused of having pursued a ”right opportunist line” under the leadership of People’s Liberation Army Marshal Peng Dehuai and former CCP General Secretary Zhang Wentian. A couple of years later, Xi Zhongxun, father of Xi Jinping, was purged as a leading member of another anti-party clique.

Factionalism, as well as the purging of members of alleged cliques, surged during the Cultural Revolution (1966-1976). The movement started in May 1966 with the purge of one gang of four, the PengLuoLuYang ”anti-party clique”, and ended in October 1976 with the purge of another, the ”counterrevolutionary clique” of Jiang Qing, Zhang Chunqiao, Yao Wenyuan and Wang Hongwen.

Immediately following the Cultural Revolution, the party made it its top priority to punish factional leaders. Core members of regional ”gangs of four” were dismissed from the party and sometimes criminally charged as responsible for ”beating, smashing and looting.” At the same time those who had earlier been persecuted as members of various ”counterrevolutionary cliques” were rehabilitated and put into work.

As Miller points out, references to factions largely disappeared from official discourse in the Reform Era:

Hu Yaobang’s demotion as party general secretary in January 1987, for example, was not accompanied by charges that he had formed a faction. Nor was Zhao Ziyang’s dismissal as party chief in the midst of the 1989 Tiananmen crisis, Beijing party secretary Chen Xitong’s in 1995, or Shanghai party boss Chen Liangyu’s in 2006.

To be sure, networks and groups with coinciding interests never disappeared from party politics, but these groups were not recognized as factions within the official discourse.

Today, however, in the aftermath of the Bo Xilai affair, the rhetorics used to denounce the Cultural Revolution seem to have made a comeback to explain the corruption, misconduct and power abuse that plagues the party today.

In the case of Bo Xilai, former Premier Wen Jiabao was one of the first officials to publicly suggest a link to the past. A month after the Wang Lijun incident, at a press conference in connection to the National People’s Congress in March 2012, the Premier warned that the Cultural Revolution was not necessarily gone forever:

Although our party has made resolutions on a number of historical issues, after the implementation of reform and opening up, the mistakes of the Cultural Revolution and feudalism have not been completely eliminated.

As the economy developed, it has caused unfair distribution, the loss of credibility, corruption and other issues. I know that to solve these problems, it’s necessary to not only enter into economic reform but also political reform, especially reform of the Party and the state’s leadership system.

Reform has reached a critical stage. Without the success of political reform, economic reforms cannot be carried out. The results that we have achieved may be lost. A historical tragedy like the Cultural Revolution may occur again. Each party member and cadre should feel a sense of urgency.

This ”sense of urgency” (not to say crisis) that Wen Jiabao felt was appropriate seems to have become one of the main characteristics of the Xi Jinping administration. Not only have long-time specialists of Chinese politics come to reevaluate the stability of party rule, the CCP seems to be thinking along the same lines.

Wang Qishan –  the ”devil” in charge of the Central Commission for Discipline Inspection – has ominously recommended Alexis de Tocqueville’s The Old Regime and the Revolution (1856) to Chinese officials. In this classic work, the author argues that when a regime tries to reform itself to meet the demands of certain social groups this leads to a redistribution of power that might actually increase the risk of revolution. The implications for the Communist party are clear, its success in improving social and economical conditions may actually weaken the strength of its rule.

In this state of increasing anxiety, it is no wonder that the references to the Dark Ages of the People’s Republic of China, the ”ten years of domestic turmoil,” have become increasingly frequent.

Late last year, party officials attending a meeting preceded over by Xi Jinping were told that ”organizing cliques within the party to run personal businesses” was ”absolutely not tolerated.”

In January this was followed up by an article in Xinhua revealing the existence of three ”cliques”: the ”Shanxi clique”, the ”Secretary clique” and the ”Petroleum clique”. The ”Petroleum clique” consists of officials in the oil industry, where Zhou Yongkang started his career and eventually became the CEO of China’s biggest oil company. Xinhua also stated that when corrupt senior officials are taken down, ”gangs of officials with countless collusive interests” are revealed.

A few days later a commentary in the People’s Daily further clarified the connection between corruption and factionalism:

Some cliques of officials are in essence parasitic relationships of transferring interests, and turning public power into private goods,” the commentary said. “The violations of laws and discipline are shocking, and the repercussions threaten to bring ruin to the country and its people

While these commentaries only referred to Zhou Yongkang indirectly, a white paper released by the Supreme People’s Court in March is much clearer. In the report, the names of Zhou Yongkang and Bo Xilai appear together. The two of them are accused of having collaborated with ”other people” to ”trample on the rule of law, sabotage the unity of the party and engage in non-organizational political activities.”

While the term ”non-organizational political activities” (非组织政治活动) is new in itself, it is strongly reminiscent of post-Cultural Revolution calls to end factional and informal politics.

In an interview with Beijing Youth Daily, Zhang Deshui from Peking University went as far as to say that the report from the Supreme People’s Court implied that the accused had “done something like the Gang of Four” when they ”created small interest groups, attempted to gain power and influenced the political attitudes of the public.”

Everything suggests that Alice Miller is right when she concludes that the factional competition of today is less about the ”all-out free-for-all power struggle” of the Cultural Revolution and more about ”an interest-driven competition that plays out within the increasingly institutionalized structures and processes according to broadly accepted norms and codes.”

However, the returning references to factionalism in official channels reveal that, while the way factionalism is used might not be theoretically appropriate, the concept is well-suited to a political discourse that carries with it a warning of imminent crisis.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Nyhetsåret 2014: Tigerjägaren Xi

Efter tio år med den robotliknande konsensuspresidenten Hu Jintao är det inte så konstigt att den internationella pressen reagerade med förtjusning när den betydligt mer karismatiske Xi Jinping tog över för två år sedan.

Det gav diverse Kinaskådare tillfälle att återvända till sin favoritsysselsättning: skvaller om partiledarskapet.

Under 2014 har en särskilt meningslös variant av denna spekulativa verksamhet varit populär, nämligen de återkommande debatterna om vem Xi Jinping egentligen är mera lik: Mao Zedong eller Deng Xiaoping?

Underhållande nog har den amerikanska pressen låtit väldigt lik den kinesiska propagandan. Istället för att förhålla sig kritiskt till den skönmålning av Xi Jinping som landets nya starkeman som tecknats upp av den kinesiska pressen, har medier runt om i världen basunerat ut samma budskap, om än i ett mera olycksbådande tonläge.

Vad Xi Jinping verkligen ska lyckas åstadkomma är dessvärre fortfarande ganska oklart. Så pass stor är ovissheten att en betydande andel av de forskningsanslag som staten beviljade under förra året gick till analyser av Xi Jinpings tal eller till forskning kring hans ”tänkande”.

Bra mycket mera sansat blev det när fokus flyttades till vad Xi Jinping faktiskt har gjort under sina två första år vid makten. Alice Miller skrev om den nye ledarens ledarskapsstil att den utgör ”en revidering av, inte ett radikalt brott från, ledarskapsarbetssystemet under Hu [Jintao]. Hus system var i sin tur en revidering av systemet under Jiang [Zemin].”

Men det finns ett område där Xi Jinping definitivt har utmärkt sig från sina företrädare: kampen mot korruption.

För även om Jiang Zemin och Hu Jintao båda genomförde liknande kampanjer när de tillträdde, är kampanjen under Xi Jinping på en helt annan skala. Så pass omfattande är den att vissa har gått så långt som att dödförklara den konsensuspolitik som har gällt inom partieliten i över tjugo år.

Strax efter det att Xi Jinping hade tagit över som kommunistpartiets generalsekreterare, lovade han att slå hårt mot korruptionen och att han skulle ge sig på både ”flugor och tigrar”, det vill säga: både lägre tjänstemän och inflytelserika beslutsfattare.

Enligt den kinesiska partipressen engagerar Xi Jinping sig väldigt aktivt i kampen mot korruptionen. Det uppges att han personligen beslutar om vilka sektorer eller instanser som ska beröras av de regelbundna inspektionsturerna.

Under 2014 genomförde kommunistpartiets kommission för disciplininspektion tre sådana turer. Den första fokuserade på Ministeriet för vetenskap och teknologi, China Grain Group och Universitetet Fudan. I den andra synade man FAW Group, Kinas akademi för vetenskap och Statens huvudkontor för sport. I den senaste turen inspekterades tretton statliga verk, offentliga institutioner och statsägda bolag.

Från slutet av 2012 fram till mitten av 2014 hade 182 000 partikadrer på olika nivåer kommit att utredas. Bara under de första nio månaderna av det gångna året åtalades 21 652 tjänstemän för korruption.

Det är inte bara partiapparaten och statliga myndigheter som har berörts av antikorruptionskampanjen, även inom Folkets befrielsearmé har det rensats bland leden.

Xu Caihou, pensionerad befälhavare inom armén och före detta ledamot i kommunistpartiets politbyrå, blev under sommaren utesluten ur partiet då han misstänktes för mutbrott och maktmissbruk. I och med att han förlorade sitt partimedlemskap förlorade Xu också sin straffimmunitet och förväntas ställas inför rätta.

Fallet Xu Caihou kom däremot snart att överskuggas av utredningen av partiäldsten Zhou Yongkang. Den senare var fram till sin pensionering för drygt två år sedan ordförande för Centralkommissionen för politik och rättsväsende.

Som ytterst ansvarig för det kinesiska rättsväsendet och som ledamot i politbyråns ständiga utskott, tillhörde Zhou Yongkang partiets absoluta toppskikt.

Redan under slutet av 2013 ryktades det att Zhou Yongkang skulle vara föremål för en internutredning, men det var inte förrän i juli förra året som det officiellt tillkännagavs att han misstänktes för ”allvarliga disciplinöverträdelser”.

Drygt fyra månader senare kom beskedet att Zhou hade uteslutits ur partiet och att en förundersökning om brott hade inletts.

Zhous fall är närmast unikt, inte sedan utrensningarna som följde efter statskuppen mot de fyras gäng 1976 har en så högt uppsatt makthavare utretts för brott.

Utredningen av Zhou Yongkang har inneburit en enorm process. Eftersom han har en så pass hög ställning och en så lång karriär har han lyckats bygga upp ett stort politiskt nätverk.

Kampen mot korruptionen har slagit särskilt hårt mot den statliga oljeindustrin och provinsen Sichuans förvaltning, områden där vi som av en händelse finner många av Zhou Yongkangs allierade. Zhou tillbringade nämligen större delen av sin politiska karriär inom just oljesektorn och runt millennieskiftet tog han  över som partisekreterare i Sichuan.

Det är inte helt lätt att veta hur en utrensningskampanj av en sådan omfattning och som slår mot så högt uppsatta makthavare ska förstås. Det vore nog naivt att tro att Zhou Yongkang skulle vara den enda som har fått händerna smutsiga i klättringen mot partitoppen. Handlar det då enbart om en strategi från partiets nye ledare i syfte att konsolidera makten och rensa ut politiska motståndare? Uppgifter om att Zhou Yongkang skulle ha stått bakom den fallne politikerstjärnan Bo Xilai ger visst stöd åt en sådan tolkning.

Men de flesta bedömare menar att en sådan förklaring är otillräcklig. Forskare från Brookings Institution går så långt som att kalla Xi Jinpings antikorruptionskampanj den ”modigaste och mest seriösa” någonsin.

De menar att Xi Jinpings administration har gjort en betydande insats för att komma till rätta med det högst verkliga problemet med korruption inom den kinesiska politiken. Dessutom ser de tendenser mot en ökad institutionalisering av korruptionsbekämpningen.

Det gångna årets kanske viktigaste politiska händelse – det fjärde plenumet – tycktes i viss mån bekräfta denna bild av ett parti som strävar emot att delegera mera ansvar till statliga institutioner.

I slutet av oktober höll kommunistpartiets artonde centralkommitté sitt fjärde plenum. Temat för partimötet var lagstyre eller rule of law.

Under plenumet kom centralkommittén överens om fördjupade juridiska reformer för att uppnå vad de kallar ett ”socialistiskt lagstyre med kinesiska förtecken”.

I den kommuniké som publicerades efter plenumet sammanfattas i sju punkter de principer som ska ligga till grund för detta ”socialistiska lagstyre”.

Bland annat ska den kinesiska konstitutionens ställning stärkas och den Nationella folkkongressen – landets högsta lagstiftande organ – ska få ökade möjligheter att se till att konstitutionen faktiskt implementeras.

Att kommunikén avslutas med ett stycke som poängterar partiets ledarställning – ”partiledarskap och socialistiskt lagstyre är en och samma sak, socialistiskt lagstyre måste stärka partiets ledarskap och partiet måste leda i enlighet med socialistiskt lagstyre” – visar på en och samma gång på gränserna för rättsstatsprincipen i Kina och på att det finns en uppriktig vilja att driva igenom betydande juridiska reformer.

Vilken sorts ledare är då Xi Jinping? Kommer han att gå till historien som den som räddade partiet och nationen (något som uppges vara hans personliga ambition) eller kommer vi att tänka tillbaka på Xi som någon som gjorde mycket väsen av sig men som i slutändan inte gjorde särskilt mycket?

Kommer arbetet för att få bukt med korruptionen att institutionaliseras i en allt högre grad och leda till en stabilare, mindre maktfullkomlig regim? Eller kommer slutet på konsensuspolitiken tvärtom att leda till fler och blodigare maktkamper inom partiet?

Det verkar i dagsläget som att det finns en stark politisk vilja hos Xi Jinpings administration  att driva igenom både ekonomiska och politiska reformer, under förutsättning att partiets ledarskap förblir stabilt.

Men frågan är om dessa ambitioner kommer att spela så stor roll när hela det kinesiska systemet – inte minst ekonomiskt – ser osäkrare ut än på länge.

Samtidigt som 2014 verkar ha stärkt presidentens ställning går det inte att komma ifrån känslan att det finns något desperat över Xi Jinpings ledarskap.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Några säger Xi, andra säger så

FOTO: Wikimedia Commons
Xi Jinping. FOTO: Wikimedia Commons

En av favoritsysselsättningarna för utländsk media verksamma i Kina är att klassificera kommunistpartiets relativt nya partiordförande Xi Jinping, en företeelse som blivit allt mer frekvent då Xi nu suttit drygt ett år på tronen.

Varje tal, varje gest, varje retoriskt grepp från regeringshögkvarteret Zhongnanhai tolkas, sorteras och klassificeras för att sedan presenteras som ett tecken på Kinas nya ledares likhet med Deng, Mao, Gorbachev eller Jultomten.

Analytiker och förståsigpåare famlar efter lämpliga historiska exempel som kan fästas vid Xi Jinpings slipsnål, för att på så sätt legitimera gissningar över vart partiet ämnar styra supertankern s/s Kina.

Det är förståeligt, och ligger i linje med hur journalister och andra försökt beskriva Kinas svårgenomträngliga politik genom åren. För kinesisk politik är till sin natur abstrakt och framträder i kommunistisk kod som blir tydligare i retrospekt, där de efterkonstruerade förklaringsmodellerna härskar.

När den politiska retoriken är diffus, och tolkningsutrymmet stort, så finns det en trygghet i att förankra personen Xi Jinping med tidigare kommunistiska ledare och bedöma Xis agerande, och i förlängningen Kinas agerande, i ljuset av detta historiens facit.

Det blir mer begripligt så. Dramaturgiskt enkelt.

När Xi besöker Shenzhen, öppnar upp för mer marknadskrafter inom ekonomin och pratar sig trött om pragmatisk politik så är han Kinas nästa Deng Xiaoping.

När Xi ler mot kamerorna, hälsar på i stugorna på sitt ”jordnära sätt” eller pratar gammelkommunistiska så är han nästa Mao Zedong.

När han kritiserar de ökade sociala klyftorna, korruptionen och brottsligheten är han en populistisk Bo Xilai. Kanske göms det till och med en smygreformist á la Gorbachev någonstans under hans korpulenta kroppshydda.

Rapporterar pressen. Och spår, kring framtiden, som nu framträder tydligare.

Men dessa ihärdiga försök att placera Xi Jinping i någon slags personcentrerad mall är ett förlegat grepp.

Det är dags att inse att Kina har kommit längre än vad somliga kanske vill erkänna. Kina år 2013 har inte så mycket gemensamt med Maos Kina, Dengs Kina, eller Gorbachevs Sovjetunionen.

Även om Mao och Deng under kulturrevolutionens dagar kan ses som två polariserade krafter, så har denna klyfta krympt under de gångna 40 åren, och idag så finns det ingen motsättning för kinesiska topp-politiker i att citera både Mao och Deng så det bara skvätter om det.

För Xi Jinping är mest av allt Xi Jinping – och han själv, tillsammans med den övriga partitoppen, bygger sitt mandat att styra landet på en fusion av gamla framgångar; Kina som kommunistisk framgångsstat med kinesiska förtecken är den bild som ska förmedlas. Ett Kina som vågar gå sin egen väg, en annan väg än den Väst proklamerar för.

För att narrativet om det framgångsrika Kina ska bli trovärdigt är det viktigt att inkorporera samtliga populära faktorer av det som är Mittens rike. Kontenan blir, för att låna ett populärt uttryck, en avsevärd mängd name dropping.

Xi hämtar kraft ur både Mao och Deng, från Konfucius och Marx, och snor friskt från både höger och vänster för att bygga en samlad maktbas varifrån han kan genomföra den politik som han, och hans kollegor i toppen, tror utgör de bästa lösningarna på de problem som Kina står inför.

För kanske definieras Xi Jinping mer av vem han inte är lik, och än så länge har han visat tecken på att vara betydligt mer handlingskraftig än vad Hu Jintao någonsin var.

Räkna därför inte med gamla lösningar på nya problem. Partiet har redan gjort klart att de själva äger definitionen på vad som är socialism, demokrati och marknadsliberalism i Kina. De lyder inte under några ideologiska begränsningar. Det enda som behövs är att trycka dit stämpeln ”… med kinesiska förtecken” efter vald terminologi.

Gör som jag säger, inte som jag gör, lyder en ordvits. Vi bör lita till vad Xi Jinping faktiskt gör, inte så mycket till vad han säger, för att få en klarare bild av vart Kina är på väg.

Det kommer på gott och ont blir ett nytt Kina, inte ett gammalt, som blir resultatet.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Det tredje plenumet – ett kommunistiskt fenomen

Allt sedan den kinesiska politiken ett par år efter Maos död kom att institutionaliseras så har det tredje mötet i ordningen, det så kallade tredje plenumet, för en ny centralkommitté på många sätt förknippats med reformer.

Traditionen kan till stor del tillskrivas reformledaren Deng Xiaoping, som vid den elfte centralkommitténs tredje plenum 1978 styrde in Kina på en väg mot uppöppnande mot omvärlden. Traditionen har också visat sig pragmatisk gångbar då det vid ett första plenum som följer på en partikongress är svårt att hitta konsensus i politiken; ett andra plenum handlar om att reda ut vem som ska sitta på vilken stol i en ny regering som utses när den första nationalkongressen sammanträder på våren.

Det tredje plenumet har därför i samtida kinesisk politik fått rollen som det första mötet där den nya partitoppen kan förväntas leverera besked om sin politik.

Vid det historiska tredje plenumet i december 1978 valde partiet att samlas kring Deng Xiaopings pragmatiska reformpolitik som kämpade för De fyra moderniseringarna; jordbruksreform, industriutveckling, teknik- och forskning samt försvar. Maos efterträdare, partiordföranden Hua Guofeng marginaliserades och hans politiska linje som uppmanade till fortsatt maoism gick i graven.

Under den något slitna kommunistiska termen ”Att söka sanning från fakta” (实事求是) övergavs därmed den mer extrema revolutionspolitiken, och plenumet utgjorde startskottet för Kinas ekonomiska under.

Deng skulle även spela huvudrollen för den 14:e centralkommitténs tredje plenum i november, 1993 – som på sitt sätt till ännu större grad präglat dagens Kina, då partiet beslutade att gradvis fasa ut sin planekonomi och istället ge mer utrymme för det som kallades för en socialistisk marknadsekonomi. Just ordet reform fick från den dagen en ny innebörd i Kina, då det innebar steg mot marknadsekonomi, istället för någon slags förändring inom den då rådande planekonomin.

Förutom en ideologisk ekonomisk ståndpunkt, drevs det vid det tredje plenumet 1993 igenom en hel del viktiga reformer: Skattesystemet reformerades och moderniserades (inkomstskatten, exempelvis), de statliga bolagsjättarna omvandlades till moderna företag (vilket skulle leda till enorma uppsägningar, och i vissa fall privatisering), banker startades och hinder för valutahandel bröts ner.

Om 1978 års tredje plenum styrt in Kina på en ny väg, så hade 1993 års tredje plenum asfalterat, satt upp gatlampor och planterat blomrabatter vid vägkanten. Knappt tio år senare, år 2001, gick Kina med i Världshandelsorganisationen, WTO.

I oktober för fem år sedan hölls den 17:e centralkommitténs tredje plenum. Det går nog inte till historien som en måttstock för reform och nytänkande, men innehöll ändå en del intressanta öppningar för framtida reformer som gissningsvis kan få mer sprängkraft nu.

Fokus för tredje plenumet år 2008 var landsbygden. Något av en profilfråga för dåvarande partiordföranden Hu Jintao. I Kina är det staten som äger all mark på landsbygden; bönder leasar marken på 30-årsbasis, och får inte sälja eller belåna den – men kan leasa vidare till exempelvis företag. Vid plenumet beslutades att denna 30-årsgräns kunde förlängas på obestämd tid (长久不变), vilket skulle ge bönderna ro att planera för framtiden.

Under plenumet beslutades det också att en organiserad marknad med regler för leasing, andrahandsuthyrning, byte och överföring av mark skulle upprättas. Under 90- och 2000-talet hade många konflikter och egna lösningar uppstått på grund av otydlighet kring markfrågan, och det försökte partiet nu åtgärda.

Detta är storpolitik i ett land där hälften av befolkningen fortfarande bor på landsbygden.

Vidare togs också frågan om hushållsregistrerings-systemet Hukou (户口) upp, i ljuset av den allt mer omfattande urbaniseringen. Detta är en stor fråga idag, men redan 2008 tog partiet mått och steg mot att göra det lättare för de som var registrerade på landsbygden att istället registrera sig i städerna. Detta så att urbaniseringen smidigt kunde fortgå på ett sätt som skulle stimulera konsumtionen.

Både markfrågan och hukou-systemet är två frågor som det inför det kommande tredje plenumet i november pratats mycket om. Att grunden lades redan 2008 talar för att partiet 2013 skulle våga gå ännu längre och kanske lägga fast en linje som pekar mot att bönderna inom en snar framtid kommer få rätt att sälja sin mark på en öppen marknad – vilket skulle innebära enormt mycket för urbaniseringen, ekonomin och framförallt bönderna själva.

Denna möjlighet, i kombination med flaggade reformer av ytterligare steg mot marknadsekonomi och tuffare tag mot den systematiska korruptionen, gör att det kommande 18:e centralkommitténs tredje plenum i november har potential att bli en viktig milstolpe i Kinas moderna historia.

Björn Djurberg
bjorn.durberg@vflnyheter.se

Sista spiken i kistan för Bo Xilai

Den stundande rättegången mot före detta topp-politikern Bo Xilai utgör kulmen i ett över ett och ett halvt år långt politiskt drama. Fallet Bo Xilai har visat upp djupa sprickor i kommunistpartiets illusion av enighet, och Peking hoppas nog att den kommande domen ska utgöra det sista ordet i en för regimen pinsam affär.

Få politiska skandaler i Kina i modern tid har fått så stor uppmärksamhet som fallet Bo Xilai. Historien är dramatisk; den innefattar allt från giftmord med obskyra motiv, biljakter och spionmisstankar till maoistiska revolutionära sånger och kinesisk inrikespolitik på högsta nivå där det gäller att vinna eller försvinna.

Bo Xilai fick uppleva det senare.

Han står nu åtalad misstänkt för maktmissbruk, mutbrott och förskingring. Allvarliga brott i Kina, som sannolikt kommer leda till Bo får spendera majoriteten av sina resterande dagar i fängelse.

En dyster framtid för en man som för blott två år sedan var en av Kinas starkast lysande politiska stjärnor. Bo Xilai var en erfaren partikader med framtiden för sig. Han var son till en av partiets riktiga revolutionshjältar, Bo Yibo, som under åttiotalet var en av partiets mest inflytelserika män. Efter att ha varit både handelsminister, borgmästare i miljonstaden Dalian, och guvernör i Liaoning-provinsen, tog Bo Xilai år 2007 över som partisekreterare i megastaden Chongqing; ett storstadsområde med över 30 miljoner invånare, och en av Kinas absolut viktigaste tillväxtregioner.

Chongqing var dock en stad plågad av organiserad brottslighet, och Bo Xilai gjorde det till sin uppgift att rensa upp i staden. Tillsammans med sin närmaste man, polischefen Wang Lijun, lanserades kampanjen ”slå ner mot det svarta, sjung det röda”. Det korrumperade polisväsendet rensades upp (Wang Lijuns företrädare avrättades exempelvis), tusentals misstänkta brottslingar arresterades och dömdes i snabba rättsprocesser. Samtidigt uppmuntrades lokalbefolkningen i maoistisk anda organisera sig för att sjunga revolutionära ”röda” sånger.

Miljarder investerades i infrastruktur, husprojekt och trädplanteringar. Utländskt kapital och investeringar strömmade in i Chongqing, och BNP-tillväxten höll sig stadigt över tio procent. Staden sågs som ett föredöme, och den så kallade ”Chongqing-modellen” applåderades till en början i Peking.

Men även personen Bo Xilai blev populär. Han blev en samlingspunkt för Kinas mer vänstervridna politiker och intellektuella, samt för miljontals andra som upplevt landets riktning som allt för högerinriktad och liberal, och som längtade tillbaka till en mer traditionell kommunistisk politik.

Kort sagt, Bo Xilai och det han stod för, började ta formen av ett politiskt alternativ till regimen i Peking, vilket naturligtvis är oacceptabelt i en kolossal enpartistat om 1,3 miljarder människor där partiet som institution kräver absolut mandat över den politiska diskursen.

Det råder ingen brist på maktstrider i det kinesiska kommunistpartiets historia. Allt sedan bildandet år 1921 har partiets toppskikt varit en farlig plats att vistas inom. Partiets ”store rorsman”, Mao Zedong själv, var flera gånger nära att stryka med under de många och hänsynslösa maktstriderna.

Allt sedan kulturrevolutionens slut har partiet dock gjort sitt bästa för att hålla konflikterna inom partiet, och minska på personkulter till förmån för en fasad av enighet, där partilinjen är skriven i sten.

Det är i denna kontext Bo Xilais roll som uppstickare ska ses, vilket ger djupare förståelse för vad som hände sedan.

I februari 2012 flydde polischefen Wang Lijun hals över huvud från Chongqing till systerstaden Chengdu. I sin bil försökte han undkomma sin egen polisstyrka, som jagade honom ända fram till portarna till det amerikanska konsulatet, dit Wang tog sin tillflykt. När han tillslut gav upp så var det till Pekings specialpolis, och inte till sina gamla kollegor, han överlämnade sig.

Varför flydde Wang? Det kan vi inte vara säkra på, men den officiella versionen från kinesiskt håll är att Wang var delaktig i att mörklägga ett mord på en brittisk medborgare, en 41-årig affärsman vid namn Neil Heywood. Gärningsmannen var ingen mindre än Gu Kailai, Bo Xilais fru. Mordet ska ha ägt rum några månader tidigare, i november 2011.

Detta var dock inte känt för allmänheten i mars 2012, då Kinas nationella kongress samlades för sitt årliga möte. I kongressens slutskede höll dåvarande premiärministern Wen Jiabao sin traditionsenliga presskonferens och kommenterar det som då kallades för Wang Lijun-incidenten. Wen sände en stark varning till partiledningen i Chongqing, och pratar kryptiskt om vikten av att undvika en ny kulturrevolution.

Dagen efter meddelade kommunistpartiets flaggskepp, Folkets Dagblad, att Bo Xilai inte längre var partisekreterare för Chongqing. Därefter dröjde det inte länge innan mordanklagelserna mot hans fru blev offentliga, och det totala karaktärsmordet på Bo Xilai tog vid.

I augusti 2012 dömdes Gu Kailai till döden med två års prövotid för mordet på Heywood. Prövotiden innebär att straffet, om Gu sköter sig, kan omvandlas till livstids fängelse om två år. I den för utländsk media stängda rättegången erkände hon att hon mördat Heywood genom att med hjälp av en medhjälpare tvinga i honom cyanid. Motivet ska ha varit en personlig konflikt med Heywood, som var en vän till familjen Bo, över parets son, Bo Guagua.

Heywood ska av någon anledning hotat Bo Guagua, varför Gu känt sig nödgad att giftmörda honom. Många frågetecken kvarstår dock, och uppgifter om att Heywood ska ha haft koppling till brittiska underrättelsetjänsten MI6 publicerades i bland annat Wall Street Journal.

Kort därefter dömdes Wang Lijun till 15 års fängelse, bland annat för att ha missbrukat sin ställning när han lade locket på mordutredningen.

Vid det här laget hade historier läckt ut i media om hur Bo Xilais styrt Chongqing med järnhand och gjort processen kort med politiska motståndare och andra som utmanade hans auktoritet.

Hösten 2012 stod Kina inför ett historiskt ledarskifte när stora delar av eliten inom kommunistpartiet förberedde sig på att stiga åt sidan till förmån för yngre partikadrar. Bo Xilai hade innan skandalen briserade varit en av de tänkbara kandidaterna till partiets innersta kärna, Politbyrån ständiga utskott. Istället för att vara med och forma Kinas framtid, fick den då 63-årige Bo samma höst se sig utesluten ur partiet, och sparkad från sin plats i parlamentet – vilket också effektivt annullerade hans straffimmunitet.

När Bo föll, så föll han hårt. Tillfället var visserligen illa valt (inför ett maktskifte), men Peking har med råge klarat av uppgiften att manövrera mellan partiets olika falanger, och Bo har snarare blivit ett avskräckande exempel, än en martyr. Partiet har rättat in sig i leden, och mycket tyder i nuläget på att den nya presidenten Xi Jinping därför tidigt fått ett ovanligt starkt mandat att styra landet.

Förloraren Bo Xilai har sedan mars 2012 suttit i husarrest på okänd ort. Den 26 juli, nästan på dagen ett år sedan hans fru åtalades, åtalades Bo själv vid domstolen i staden Jinan, långt ifrån hans förra maktbas i sydvästra Kina. Hans skugga har ständigt svävat över den nya partiledningens många krafttag mot korruption och brott mot partilinjen. En av den nya partiledningens största politiska kampanjer handlar om så kallat ”partibyggande” – att göra klart för samtliga av Kinas 85 miljoner partimedlemmar exakt vad som är den korrekta partilinjen, i allt från ekonomisk tillväxt till politisk ideologi.

Bo kommer med all säkerhet dömas för de brott han anklagats för. Att rättegången är uppgjort på förväg råder inget tvivel om – den är allt för viktig för att överlämnas till rättsväsendet. Sannolikt kommer han inte avrättas, då så pass högt uppsatta partikadrar som Bo som regel inte döms till döden.

Både Gu Kailais och Wang Lijuns rättegångar var snabba affärer som på blott några timmar var överstökade. Ingenting tyder på att Bo Xilais dag i rätten kommer bli annorlunda (även om spekulationer gör gällande att rättegången mot Bo kan pågå i hela två dagar). Vad som sedan återstår för partiet är att återigen bygga upp den fasad av enighet som partiet omhuldade innan Bo Xilais tunga fall slog hål på illusionen.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Ledarna som inget vet

Detta är den fjärde och sista delen i följeserien Agenter & Dissidenter som tagit upp frågor kring underrättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

När Kinas positiva import- och exportsiffror för mars månad publicerades den ledde nyheten till positiv respons på aktiemarknader världen över. Men samtidigt fanns det vissa tveksamheter vad gällde statistiken, frågor väcktes till exempel när statistiken jämförs med fraktstatistik från Hong Kong:

Siffrorna ifrån Hongkong och Kina går inte ihop. Istället för tio procents tillväxt ser vi två eller tre procent, kommenterade Francis Lun chefsekonom på GE Oriental Financial Group.

Bara några dagar senare erkände Zheng Yuesheng, talesman för den kinesiska tullen, att han refererat till ”grundlösa” siffror han hittat på internet i en presskonferens gällande nya infrastrukturprojekt.

Samma vecka rapporteras att Kinas före detta järnvägsminister (Liu Zhijun) åtalas för korruption samt maktmissbruk och att den före detta vice-guvernören i Shandong (Huang Sheng) ställs inför rätta för att ha tagit emot mutor på 12,23 miljoner yuan.

En vanlig vecka i Folkrepubliken med andra ord.

Den nya regeringen verkar vilja ändra på detta. Xi Jinping har lett en omfattande kampanj mot korruption som lovar slå mot både ”flugor och tigrar”. Dessutom har ett initiativ för ”rena tallrikar” dragits igång för att få slut på slöseri och överdåd inom den offentliga sektorn. Det senare har lett till problem för den omfattande kinesiska lyxindustrin, bland annat sjunkande aktier för lyxspritstillverkare som Maotai.

Korruption och tveksam statistik är emellertid bara symptom, det omfattande problemet med förvrängningar och lögner är strukturellt i den kinesiska partistaten. Problemet framstår som något så ovanligt som en historisk konstant – genom revolutioner och reformer – från den tidiga Folkrepubliken till idag.

Mao Zedong ska flera gånger ha klagat över att ingen längre berättade något för honom, bl.a. under kulturrevolutionen, berättar Michael Schoenhals, en av författarna till Mao’s Last Revolution. Partistatens enorma, invecklade byråkrati begränsade i sig själv den absoluta ledarens reella makt.

I ett brev från en ung tjänsteman vid Centralkommitténs sekretariat vid namn Qi Benyu, som i maj 1961 når Maos ögon, beskrivs hur arbetet med lokala undersökningar missköts av lägre partikadrer.

I sin rapport om hur kadrer satta att undersöka förhållandena i en bilfabrik missköter sitt arbete och utnyttjar sin ställning beskriver Qi vad som idag skulle kallas korruption och förskingring, även om det i dessa fall rörde sig om en extra bit kött till middag snarare än miljonbelopp.

Qi Benyu avslutar sin rapport med påpekandet att ”arbetet måste ske i strikt enlighet med ordförande Maos instruktioner”. Mao instämmer och skriver om dessa kadrer som inte sköter sitt jobb att ”partikommittén har rätt att läxa upp dem. Om de är inbitna byråkrater som vägrar lyssna, har partikommittén rätt att köra bort dem.”

Även om inga miljonbelopp förskingrades var dessa problem inte harmlösa i Maos Kina.

I ett brev till de centrala myndigheterna i Beijing berättar en anonym skribent – vi kallar honom Li – hur ett planerat besök till mostern i provinshuvudstaden slutade med en månad i fångenskap.

Li bodde på landsbygden i den sydöstra Anhuiprovinsen. Han berättar hur hans mor en dag sade åt honom att åka och hälsa på en sjuk moster i Hefei. Den väluppfostrade sonen gjorde som han var tillsagd, Li hade dessutom inget emot denna chans att besöka storstaden, den 9 oktober 1960 packade han ner presenterna till mostern och satte sig på tåget in mot stan.

När han kom fram gick han för att hitta ett hotell för natten, men blev snart stoppad av en främling som bryskt frågade honom var han var ifrån och var han hade sitt boenderegistreringsintyg eller hukou (户口). Li ville ogärna överlämna sina papper till en främling och krävde att få se den andres ID. Istället blev han helt sonika förd till det lokala häktet.

I en kafkaesk skildring berättar Li sedan hur han anklagas för att ha stulit alla sina tillhörigheter, pengar och kläder, dessa tas ifrån honom och han skickas iväg till ett arbetsläger för papperslösa. Den rättsmedvetne Li blir trakasserad, slagen och klassad som bråkstake. När han upplyser sina fångvaktare om att han inte gjort något olagligt svarar de: ”tro inte att vi inte kan göra vad vi vill med dig bara för att du inte har gjort något fel.”

Li skickas fram och tillbaka mellan två olika läger och beskriver i detalj de bedrövliga levnadsvillkoren. De som är starka nog sätts i arbete och får äta en tunn risgröt med grönsaker tre gånger om dagen. De som är för unga eller sjuka för att arbeta får äta vad som blir över. På nätterna fryser de med tunnare kläder så mycket att de inte kan sova.

Efter en månad skickas Li slutligen tillbaka hem tillsammans med några andra från samma region. Utan förklaring och utan ursäkt.

Li tar emellertid saken i egna händer och skriver ett sexton sidor långt brev till partiledningen. Han uppmanar kamraterna i Beijing att utreda de ”dåliga element” som gjorde hans vistelse i Hefei till ett helvete:

Jag hoppas att några vördade och älskade kamrater som ömmar för folket, som känner omsorg inför folkets mödor, som helhjärtat tjänar folket, ska göra sig möda att leta upp och utrota dessa giftiga kryp, dessa onda varelser.”

Två år efter Lis strapatser, under sommaren 1962, cirkuleras en hemlighetsstämplad rapport från Ministeriet för offentlig säkerhet. Rapporten behandlar problemen inom ett annat härad () i Anhuiprovinsen och tar upp många av de missförhållanden Li beskriver. Sammanfattningsvis skrivs att trots att ambitionerna inte alltid är helt fel, ”är de katastrofala konsekvenserna på det politiska planet extremt allvarliga.” Det vill säga att de godtyckliga och upprepade rättsövergreppen skapat en förtroendekris, myndigheternas legitimitet har försvagats.

Lis berättelse framstår på flera sätt som väldigt aktuell. Hukou skapar problem än idag, om än på helt andra sätt. På 60-talet gjorde ransoneringen det i princip omöjligt att leva utanför det område där ens hukou placerade en. Idag handlar problemen bland annat om att inte kunna köpa sin bostad eller låta sina barn gå i skola.

Det finns ändå starka paralleller mellan Lis historia och den uppmärksammade affären Sun Zhigang, 2003, då en ung man som arbetade i Guangzhou glömt sitt intyg hemma. Av denna futtiga anledning blev Sun arresterad och avled senare i häktet efter att ha blivit misshandlad av polisen.

Arbetslägren finns kvar också de. Under Bo Xilais styre i staden Chongqing ska exempelvis systemet med ”omskolning genom arbete” eller laojiao (劳动教养) ha använts i stor skala för att frihetsberöva kritiker och motståndare utan rättegång. Tack vare att Bo fallit i onåd har vittnesmål från stadens arbetsläger lyfts fram i kinesiska media och systemet har blivit föremål för mycket kritik.

Efter uppmärksamheten kring ”omskolning genom arbete” i Chongqing och i andra delar av landet har det kinesiska ledarskapet sagt att förändringar är på gång. Under folkkongressen i mars indikerades att systemet ska reformeras – men hur och när är fortfarande oklart.

Problemet med korruption som Qi Benyu nämnde framstår idag som växande, men skälet till detta kan helt enkelt vara att det finns en ökad mängd resurser att tillskansa sig. Det är effekterna av korruptionen som växer, inte fenomenet i sig. Informationsbortfall, förvrängning av fakta och rena lögner framstår alla som strukturella problem.

Varför framstår dessa problem som konstanta genom Folkrepublikens historia? Hur kommer det sig att varken Mao Zedong, Deng Xiaoping eller Xi Jinping har lyckats få bukt med det, trots att de alla tre understrukit vikten av att ”söka sanning ur fakta.”

Svaret är för komplext för att besvara här, men en sak är säker, samtidigt som de kinesiska ledarna säkerligen beklagar sig över information som undanhålls dem, har ovetskapen kommit att bli en strategi för att behålla centralmaktens legitimitet. Liksom Li vänder sig till de ”vördade och älskade kamraterna” i Beijing i sitt brev, har sociologer visat att även dagens kineser misstror lokala kadrer men känner en mycket hög tilltro till centralmakten i Beijing.

Partitoppen kan behålla sin legitimitet i folkets ögon om den framstår som okunnig om lokala missförhållanden och agerar kraftigt när de väl ”får kännedom” om problemen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Ett år med Världens Folkrikaste Land

För ett år sedan (den 27 juli) publicerade vi vår första artikel: Gu Kailai åtalad för giftmord. Samtidigt som vi startade Världens Folkrikaste Land gick nämligen den första etappen i kommunistpartiets största politiska skandal på årtionden – Bo Xilai-affären – mot sitt slut.

Rusningstid, Dongzhimen FOTO: Björn Djurberg

Rusningstid, tunnelbanestationen vid Dongzhimen

FALLET BO XILAI

Bo Xilai var partisekreterare i staden Chongqing och som son till en av kommunistpartiets revolutionära veteraner och högsta ledare var han en av partiets snabbast stigande (röda) stjärnor. Detta var såklart innan stadens polischef Wang Lijun flydde till amerikanska konsulatet i Chengdu med uppgifter om korruption, maktmissbruk och mord. Wang Lijun dömdes själv till 15 års fängelse i september förra året.

För ett år sedan ställdes alltså Gu Kailai – gift med Bo Xilai – inför rätta för mordet på brittiske medborgaren (och eventuella MI6-medarbetaren) Neil Heywood. Efter en summerisk rättegång dömdes hon till dödsstraff med två års prövotid, vilket i praktiken innebär att hon inte kommer avrättas men kan se fram emot ett långt fängelsestraff.

En dryg månad efter domen mot Gu Kailai uteslöts Bo Xilai ur partiet och sparkades från sin post som partisekreterare i Chongqing. Efter ytterligare en månad blev han av med sin plats i den Nationella folkkongressen och blev samtidigt av med den straffimmunitet som följer med platsen.

Bo Xilai har suttit i husarrest på okänd ort sedan våren 2012 och först på torsdagen (25 juli) blev han slutligen åtalad, misstänkt för förskingring, mutbrott och maktmissbruk.

När rättegången kommer sätta igång är ännu oklart, men få tvivlar på att Bo kommer dömas och det antas generellt att straffet redan är satt (de många spekulationerna varierar mellan 10 års fängelse och dödsstraff med två års prövotid).

Chongqingmodellen – en modell som byggde på inkomstfördelning, välfärdsbygge och revolutionsnostalgi – som Bo företrädde började monteras ned strax efter hans fall. Bos efterträdare gick till och med så långt att han helt och hållet förnekade Chongqingmodellens existens.

Hur kommer det sig Bo Xilai – vars politik så sent som i januari 2012 hyllades på Folkets Dagblads förstastida, som fick uttalat stöd av flera viktiga partiseniorer och har träffat både Henry Kissinger och familjen Wallenberg – kunde falla så fort och så hårt?

Det är svårt att säga något med säkerhet kring denna dunkla affär. Hur mycket som är sant i partiets anklagelser mot Bo och varför man beslutade att offentliggöra dessa anklagelser är fortfarande oklart.

Affären Bo Xilai följdes i vilket fall av en allt intensivare retorik mot korruption och uppmaningar om rättning i leden. Hu Jintao betonade vikten av att ”unifiera tänkandet inom partiet och tydliggöra den framtida riktningen” inför höstens viktigaste politiska händelse: den artonde partikongressen.

LÄS MER: Ingen mera Chongqingmodell · Kulturrevolutionens spöke och Bo Xilai · Villkorligt dödsstraff för Gu Kailai

MAKTSKIFTET

Det kinesiska kommunistpartiets 18:e nationella kongress inleddes i Beijing den åttonde november 2012. Det var den viktigaste delen i överförande av makten från partiets generalsekreterare Hu Jintao till efterträdaren Xi Jinping.

Samtidigt valdes ledamöterna till partiets absoluta toppskikt: politbyråns ständiga utskott. Det under Hu Jintao nio personer starka utskottet bantades till sju. Både liberaler och feminister blev besvikna när både den enda kvinnan på tal (Liu Yandong) och den kanske mest ekonomiskt liberale (Wang Yang) fick stryka på foten för mer seniora kadrer.

Alice Miller vid Stanfords universitet ser valet av ett nytt ständigt utskott som en del i en allt mer institutionaliserad process där senioritet innebär befordran. Enda undantaget var Liu Yandong, vilket Miller förklarar med gammal hederlig manschauvenism.

Enligt kollegan Joseph Fewsmith är utskottets nya uppställning tvärtom resultatet av den pensionerade presidenten Jiang Zemins inflytande och så kallad ”gammelmanspolitik” (老人政治). Hu Jintaos skyddslingar valdes bort till förmån för Jiang Zemins.

I vilket fall så fullbordade det nya ledarskapet sitt maktövertagande vid den Nationella folkkongressen i mars 2013. Då tog Xi Jinping även över rollen som Folkrepublikens president och Li Keqiang tog över som landets premiärminister.

Vid kongressen valdes också den nya regeringen. Liu Yandong och Wang Yang kunde trösta sig med varsin befordran till andra respektive tredje rangens vice premiärminister.

Förväntningarna och spekulationerna var många. Inte minst efter att Xi Jinping för sin första resa som generalsekreterare åkt söderut – i Deng Xiaopings fotspår – till Guangdong, centrum för tillverkningsindustri och hemvist för Kinas första Speciella Ekonomiska Zoner (SEZ) i Shenzhen och Zhuhai.

LÄS MER: Ett parti – många intressen · Kinas nästa president pratar ut · Partiets sju mäktigaste män · Hu, Xi och det nygamla Kina

KINESISKA DRÖMMEN

Samtidigt uppstod viss oro när den nye generalsekreteraren valde att hålla sitt första tal vid en utställning på Beijings nationalmuseum som berättar om Kinas moderna historia som en kamp för ”nationell renässans” mot både västerländsk imperialism och japansk ockupation under andra världskriget. Kommunistpartiet och framför allt Mao Zedong utmålas som denna renässans främsta förkämpar.

Utställningen tar varken upp det Stora språnget eller Kulturrevolutionen, utan berättar en ganska ospännande historia om kommunistpartiet där Deng Xiaopings reformer framstår som en rak fortsättning på Maos politik.

Likadant lät det när Xi Jinping höll ett tal inför ledamöterna i kommunistpartiets politbyrå i november förra året:

”Xi sade att det kinesiska projektet för att utveckla socialismen kan delas upp i två stadier enligt det avgörande beslutet att påbörja reformer och uppöppnande under det sena 1970-talet.

Även om principer och policy liksom praktik var väldigt olika under dessa två stadier, var de varken ömsesidigt obetydliga eller motsägande, sade han.

Socialism med kinesiska förtecken tog form efter att landet infört reformerna och uppöppnandet. Men den var baserad på det socialistiska systemet som etablerats alltsedan 1949, liksom de mer än 20 år av socialistiskt uppbyggande som följde, sade han.

Man kan inte förneka vad som utfördes före reformerna och uppöppnandet baserat på vad som hände efter dem och vice versa, sade han.”

Xi Jinpings har betonat två slogans sedan han tog över i höstas. ”Den kinesiska drömmen” (中国梦) och ”den kinesiska nationens stora renässans” (中华民族伟大复兴).

Inget av begreppen är nya. “Den kinesiska drömmen” användes bland annat som titel på en best-seller från en professor på försvarsakademin, överste Liu Mingfu. Den ”kinesiska nationens stora renässans” har minst hundra år gamla politiska rötter och har tidigare använts av både Jiang Zemin och Hu Jintao.

Men att Xi Jinping väljer att fokusera på nationen nu, samtidigt som den kinesiska militären växer sig starkare, ökonflikter med grannländerna åter blossar upp och USA stärker sin närvaro i Stilla Havet, har oroat flera observatörer.

LÄS MER: The Way to National Rejuvenation · Nationalist från Tsinghua på Europaturné · Xi Jinping om socialism, reform och Mao

HAVSTVISTERNA

Under september förra året bröt omfattande protester ut på flera håll i Kina, bland annat utanför den japanska ambassaden i Beijing. Anledningen var den japanska statens beslut att köpa och därmed nationalisera de omtvistade öar som Kina kallar Diaoyu och Japan Senkaku.

Demonstranterna var högljudda men för det mesta fredliga och kontrollerades av omfattande polisinsatser. Men ägg, sten och flaskor kastades mot japanska ambassaden i Beijing. På andra håll sattes japanska bilar i brand och skadegörelse förekom mot flera japanska företag.

Det värsta våldsdådet inträffade i Xi’an där den (kinesiska) ägaren till en japansk bil blev allvarligt misshandlad.

Den starka ilska som väckts till liv under konflikten kring dessa öar (i Japan såväl som i Kina) har förvånat många observatörer. Vissa har till och med gått så långt som att hävda att den kinesiska regeringen ”hjärntvättar” kineserna och har orkestrerat demonstrationerna.

Att avfärda demonstranterna som hjärntvättade är emellertid att göra det för lätt för sig. De antijapanska sentimenten är mycket starka hos många kineser (även om de högljudda demonstranterna inte nödvändigtvis är representiva för resten av befolkningen), men också på andra håll i Östasien.

Den kinesiska regeringen behöver därför inte uppvigla kinesiska studenter och andra demonstrationsbenägna grupper. Staten fungerar istället som en gatekeeper som bestämmer vilka demonstrationer som tillåts (utan polisens tillåtelse är demonstrationer olagliga) och vilka som bemöts med våldsam repression.

Av uppenbara skäl är staten mer benägen att tillåta anti-japanska demonstrationer än exempelvis demokratiaktivisters. Men tidigare har även nationalistiska demonstrationer förbjudits och demonstrationer mot exempelvis miljöfarliga byggen har tillåtits.

Vad gäller konflikten i sig gäller i stort sätt samma sak för tvisten med Japan som för konflikterna i Sydkinesiska havet, där Kina gör anspråk på samma territorium som bland andra Vietnam, Filippinerna. Då ingen av sidorna kan tänkas överge sina anspråk är det svårt att se en lösning inom en snar framtid.

Å andra sidan är en upptrappning av konflikten inte heller trolig. Alla inblandade har mycket att förlora och lite att vinna på en eventuell väpnad konflikt. När USA nu stärker sin närvaro i Stilla Havet som en del av sin plan för ett ”Pacific Century” ökar den eventuella kostnaden för en konflikt ytterligare.

Istället kan vi vänta oss ett utdraget status quo samt fortsatta provokationer och fördömanden från samtliga sidor i konflikterna.

Konflikterna tydliggör emellertid hur viktigt det är för Kina att utveckla sin marina kapacitet.

Folkrepubliken har länge kritiserat ”världshegemonen” USA för hur de använder sin enorma flotta för att utöva inflytande världen över. Kinas flotta kan inte på långa vägar mäta sig med USA:s, men landet gör sitt bästa för att dess flotta ska bli en makt att räkna med – i alla fall regionalt.

Ett viktigt steg var sjösättandet av hangarfartyget Liaoning och den första lyckade landningen på fartyget i november förra året. Hangarfartyg ger ett land möjlighet att etablera en närvaro långt ute till havs (på så kallat blått hav) och potentiellt långt från landets egna gränser.

LÄS MER: Lyckad landning på hangarfartyg · Ett aggressivare Kina kräver inflytande · Hat mot Japan är inte hjärntvätt

TILLVÄXTEN?

Den kinesiska regeringen står inte bara inför säkerhetspolitiska utmaningar, men också ekonomiska.

Redan tidigt blev det tydligt att Kinas nya ledarskap – med president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang i spetsen – skulle få tampas med den svagaste ekonomiska tillväxten sedan Deng Xiaoping öppnade upp ekonomin.

När Hu Jintao och Wen Jiabao tog över 2003 var tillväxten över nio procent. För 2013 sattes målet till 7,5% och nyligen har Li Keqiang sagt att en tillväxt på sju procent (men inte lägre) är acceptabelt.

Kinas extremt höga och långvariga tillväxt under de senaste årtiondena är unik i världshistorien. Tidigare kriser och recessioner – som den asiatiska finanskrisen 1997 – märktes enbart marginellt i Kina, men idag står landets ekonomi inför stora problem, eventuellt en omfattande kris.

Efter att räntan på lån mellan bankerna skjutit i höjden i juni framstår Kinas finanssektor som ”nytt centrum för den globala finanskrisen”. Att centralbanken i ett första skede lät detta hända utan att tillföra ny likviditet kan vara för att undvika att ytterligare blåsa upp en skuldbubbla, finansierad av tveksamma lån. I centrum för denna oro är de så kallade skuggbankerna.

Skuggbankernas lån har varit nödvändiga för småföretag i Kina för att snabbt kunna få finansiering i en kraftigt expanderande ekonomi, men på grund av den höga efterfrågan har skuggbankerna kommit att växa och finansiera en allt högre andel av ekonomin, trots att centralregeringen länge försökt begränsa dem. Tveksamma lån till verksamheter med hög risk blir en stor fara när tillväxten mattas av.

De ständigt stigande priserna på fastigheter i storstäderna har de senaste åren lett till återkommande spekulationer om när fastighetsbubblan ska spricka, regeringen har nyligen försökt kyla ned den överhettade marknaden men priserna fortsätter trots detta att stiga snabbt.

Överbelånade lokalregeringar är en annan källa till oro. En dämpad tillväxt leder till att stads- och provinsregeringar lånar stora belopp för att finansiera olika stimulansåtgärder, exempelvis genom att bygga ut infrastrukturen.

Nobelpristagaren Paul Krugman skriver att vi inte bör oroa oss för om tillväxten hamnar på sju eller sju och en halv procent, men för vad som händer om den kinesiska ekonomin går in i en kinesisk mur.

Trots att den kinesiska staten under lång tid försökt minska den dominanta position produktionen har i landets tillväxtmodell, är konsumtionen som del av BNP fortfarande låg. Enligt Krugman bygger den kinesiska tillväxtmodellen på ett överflöd av billig arbetskraft från den underutvecklade landsbygden.

Men denna billiga arbetskraft håller på att ta slut, samtidigt som tillverkningsindustrin fortsätter vara starkt beroende av den.

Dessutom är Kinas exportsektor beroende av fortsatt stigande efterfrågan från Europa och USA. Internationella valutafonden bedömer (18 juli) därför långvarig låg tillväxt i Europa som ett av de största hoten mot Kinas ekonomi. Recessionen i Europa kan leda till inbromsad produktion, företag oförmögna att betala tillbaka lån och banker oförmögna att fortsätta låna ut.

LÄS MER: Xi reser i Deng Xiaopings fotspår · Kina och Tanzania, vänner i vått och torrt · Gini visar på stora inkomstklyftor i Kina

AIRPOCALYPSE

En av våra allra första artiklar handlade om våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis i Qidong, strax norr om Shanghai. Anledningen till demonstrationerna var byggandet av en ny avloppsanläggning som invånarna i staden befarade skulle leda till nya föroreningar. Efter protesterna lyckades de stoppa bygget, en av många berättelser om miljöhot och kamp mot dessa från det gågna året.

Vi har kunnat se ett flertal skandaler relaterade till miljön, som till exempel utbytet av bilder på vattenföroreningar på Weibo, de 13 000 döda grisarna i Huangpufloden och smog, smog åter smog.

Efter en lång tid av påtryckningar öppnade Beijing i oktober förra året nya stationer för mätandet av de små, hälsofarliga partiklarna PM2.5. I januari uppmätte dessa stationer nivåer på över 900 i centrala Beijing, de högsta nivåerna sedan mätningarna började ett år tidigare (som jämförelse kan sägas att målet i Europa är en nivå under 25).

Den katastrofala luftkvaliteten i huvudstaden har blivit en fråga som engagerar organisationer och medier världen över och regeringen har kämpat för att förbättra situationen. Men trots att enorma summor spenderats på miljön, inte minst inför OS i Beijing 2008, så har man de senaste 15 åren i princip bara lyckats hålla luftföroreningarna på en jämn nivå.

Vissa årsmedelvärdena visar en knapp förbättring, men samtidigt tycks den enorma mängden invånare och framför allt bilar öka risken för smogkatastrofer där meteorologiska omständigheter (så som låg vindstyrka och luftfuktighet) bidrar till att Beijing under dagar, eller veckor, begravs i en tjock, grå och livsfarlig smog.

LÄS MER: Pekings 30-åriga luftkatastrof · Våldsamma demonstrationer stoppar industri · Rekordsmog drabbar Peking 

PERSPEKTIV

Som i fallet med Beijings luftkatastrof försöker vi på VFL så långt som möjligt visa hur utvecklingar i dagens Kina bättre kan förstås ur ett historiskt perspektiv.

Genom att se tillbaka på Kinas historia kan vi upptäcka att vad som framstår som en nyhet är återkomsten av något som tidigare existerat, eller fortsättningen på en historisk trend. Alternativt kan vi bekräfta att det verkligen rör sig om en nyhet, genom att kontrastera nya utvecklingar med föregående förhållanden.

Historieskrivning är aktuellt även i Kina. I konflikten med Japan är det exempelvis omöjligt att missa hur de Östasiatiska ländernas (Japan, Kina och Korea) olika historieuppfattning formar dialogen dem emellan.

När Japanska ledare besöker minnesplatsen i Yasukuni, tillägnad de japanska soldater som dog under Andra världskriget, möts det av upprörda protester från både Kina och Sydkorea.

Genom att titta bakåt i tiden kan vi även förstå varför Liu Yandong missade en plats i politbyråns ständiga utskott. Kvinnors deltagande i storpolitiken har nämligen varit deprimerande lågt sedan början på 80-talet och är trots en viss upphämtning under senare år inte i närheten av den relativt höga andelen kvinnor på toppositioner under 70-talet.

När Wen Jiabao indirekt kritiserade Bo Xilai under en presskonferens den 14 mars 2012 (ett tidigt tecken på att det nog inte skulle gå så bra för Bo) pratade han om nödvändigheten att försvara reformerna för att förhindra en ”historisk tragedi likt Kulturrevolutionen”.

Annars har Kulturrevolutionen varit frånvarande från toppolitikernas historieberättande, när Xi Jinping säger att Deng Xiaopings reformer är fortsättningen på Maos arbete glömmer han med nödvändighet bort denna beklämmande episod.

Men i Bo Xilais gamla fäste i Chongqing har kulturrevolutionen blivit föremål för ett seriöst historiskt arbete. Lokala historiker skriver där historien om de blodiga stridigheter som ägde rum i slutet av 60-talet. Arbetet har stöd av ett utskott av Chongqings politiskt rådgivande konferens och ska föras in i stadens officiella Historiska dokument (文史资料).

LÄS MER: Tocqueville och den nygamla regimen · Agenter & Dissidenter · Kärlek mellan likar, från kungarikena till idag

SVERIGE

På VFL försöker vi aktivt delta i den svenska debatten om Kina. Vi har bland annat gjort inlägg i debatten som utlöstes när Mo Yan fick Nobelpriset i litteratur och på senare tid deltagit i debatten om undervisning i kinesiska på grundskolan.

Dessutom följer vi och rapporterar kring utbyten och kontakter mellan Kina och Sverige. Under året som har gått har vi rapporterat om svenska affärsintressen i Kina, politiska samtal och kulturutbyten. Vi skrev bland annat om hur det gick när Carl Bildt tog steget ut i kinesiskt cyberspace för att svara på kinesiska internetanvändares frågor.

LÄS MER: Stora Enso pressar på kontroversiellt pappersbruk · Kinesiska dokumentärer till Stockholm · ”En ny startpunkt” för kinesisk litteratur

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Den nya regeringen

Vid den tolfte Nationella folkkongressen som nyligen avslutades i Beijing (5-17 mars) valdes Kinas nya regering av kongressens deltagare. De nya toppnamnen var mer eller mindre väntade, men vilka är egentligen de som kommer styra den kinesiska staten de följande fem åren? 

President:

Xi Jinping 习近平Xi Jinping

Född: 1953
Regeringspost: President (2013 – )
Militärpost: Ordförande för den Centrala militärkommittén (2012 – )
Partipost: Generalsekreterare (2012–), Ledarmot i Politbyråns ständiga utskott (2007 – ), Rektor för Centrala partiskolan (2007 – ), Ledamot i Centralkommittén (2002 – )

Bakgrund: Född och uppvuxen i Shaanxiprovinsen, där han också skickades ut i folkkommun som ung. Xi gick med i partiet 1974 och började sina studier till ingenjör vid Qinghuauniversitetet året efter. Han har även en doktorstitel i juridik från samma universitet.

Xi var tidigt i sin karriär personlig sekreterare åt försvarsministern Geng Biao (1979-82). Därefter var han runt i flera städer och provinser för att senare bli guvernör i Fujian (1999-02), guvernör i Zhejiang (2002) och partisekreterare i Zhejiang (2002—07). År 2007 var han partisekreterare i Shanghai.

Guanxi: Xi är son till före detta vice premiärminister Xi Zhongxun (1988—93). Xi anses också ha band till tidigare presidenten Jiang Zemin, som hjälpt honom uppåt i partiet.

Xi är gift med Peng Liyuan, en välkänd kinesisk sångerska och generalmajor i Befrielsearmén.

Premiärminister:

Li Keqiang 李克强Li Keqiang FOTO: Friends of Europe/Wikimedia commons

Född: 1955
Regeringspost: Premiärminister (2013 – )
Partipost: Ledamot i Politbyråns ständiga utskott (2007 – ), Ledamot i Centralkommittén (1997 – )

Bakgrund: Li föddes i den fattiga Anhuiprovinsen. Han gick med i partiet 1976 och blev partisekreterare i den folkkommun han tidigare arbetat i.

Li studerade sedan juridik och ekonomi på Pekings universitetet. Han var där samtidigt som en betydande andel av hans skolkamrater var ute och protesterade på Himmelska Fridens Torg 1988.

Han gjorde karriär i kommunistpartiets ungdomsförbund och blev förbundets förste sekreterare (1993–98). Därefter blev han vice partisekreterare och guvernör i Henan (1998—2004) och partisekreterare i Liaoning (2004–07)

Guanxi: Li avancerade inom partiet med hjälp av Hu Jintao som han lärde känna i ungdomsförbundets centralkommitté under början av 80-talet. Han tillhör den betydande grupp politiker som gjort sin karriär inom ungdomsförbundet.

Vice president:

Li Yuanchao 李源潮Li Yuanchao

Född: 1950
Regeringspost:
Vice president (2013-)
Partipost:
Ledamot i Politbyrån (2007 – ), Ledamot i Centralkommittén (2007 – )

Bakgrund: Född i Jiangsu och studerade matematik i Shanghai, där han sedan arbetade som lärare. Han har också en master i ekonomi och doktorstitel i juridik (båda erhållna genom deltidsstudier). Li har dessutom fått utbildning vid Harvard University’s Kennedy School of Government (2002), där han senare föreläst om Kinas politiska strategi.
Efter att ha varit sekreterare i kommunistpartiets ungdomsförbund (1983-93), var han biträdande chef på en avdelning tillhörande Centralkommittén (1993-96). Mellan 1996 och 2000 tjänstgjorde han som Kinas vice kulturminister, för att sedan bli partisekreterare i Nanjing (2000-03). Li blev därefter partisekreterare i Jiangsuprovinsen (2003-07).

Guanxi: Li är son till Li Gancheng, före detta vice borgmästare i Shanghai. Han har haft hjälp i karriären av sin relation till Hu Jintao, som han lärde känna i ungdomsförbundet.

Vice premiärministrar:

Zhang Gaoli 张高丽

Född: 1946
Regeringspost: Vice premiärminister (2013 – )
Partipost: Ledamot av Politbyrån (2007 – ), ledamot i Centralkommittén (2002 – )

Bakgrund: Uppvuxen och student i Fujianprovinsen. Zhang tog en examen i statistik från Xiamen universitet, efter detta inledde han en femton år lång karriär inom oljeindustrin i Guangdong (1970-85).

Zhang blev sedan vald till ordförande för den ekonomiska kommissionen i Guangdong och senare till vice guvernör i Guangdong (1988-97). Han tillbringade fyra år som partisekreterare i Shenzhen innan han blev befordrad till guvernör och senare partisekreterare i Shandong (2001-07). Zhang har fört en ekonomiskt liberal policy (framför allt i Shenzhen) och verkar allmänt för en friare marknad.

Guanxi: Han har goda kontakter med både tidigare president Jiang Zemin och dennes vice Zeng Qinghong. Under sin tid som partisekreterare i Shenzhen arbetade Zhang hårt för att göra om staden till en förebild i linje med Jiangs reformprogram.

Liu Yandong 刘延东Liu Yandong FOTO: Voice of America

Född: 1945
Regeringspost: Vice premiärminister (2013 – )
Partipost: Ledamot i Politbyrån (2007 – ), Ledamot i Centralkommitén (2002 – )

Bakgrund: Född i Jiangsuprovinsen men studerade till ingenjör vid Qinghua universitet (1964-70). Hon har senare erhållit en master i sociologi och en doktorstitel i juridik.

Hon blev medlem i kommunistpartiet 1964 och har varit medlem i ungdomsförbundets sekretariat. Hon har haft chefspositioner inom olika avdelningar av partiet, bland annat som kommunistpartiets partisekreterare vid Centralinstitutet för Socialism. Mellan 2002 och 2007 var hon vice ordförande för centralkommittén.

Guanxi: Liu är dotter till Liu Ruilong, tidigare lantbruksminister. Hennes familj har nära band till både tidigare president Jiang Zemins familj samt förre vicepresident Zeng Qinghongs familj, som alla har bott i Shanghai. Hon känner även Hu Jintao sedan ungdomen, de var samtidigt involverade i partiet på Qinghua och senare i ungdomsförbundets sekretariat.

Wang Yang 汪洋

Wang Yang FOTO: Voice of AmericaFödd: 1955
Regeringspost:
Vice premiärminister (2013 – )
Partipost:
Ledamot i Politbyrån (2007 – ), ledamot i Centralkommittén (2007 – )

Bakgrund: Född och uppvuxen i Anhui. Wang har studerat politik och administration vid den Centrala Partiskolan i Beijing och naturvetenskap i Hefei.

Han började sin karriär som arbetare i en fabrik gör att sedan göra karriär inom kommunistiska ungdomsförbundet, där han till slut blev vice ordförande i Anhui (1983-84). Han fortsatte sin karriär inom regeringen i Anhui och blev vice guvernör i provinsen (1993-99).

1999 förflyttades han till Beijing där han fick rollen som biträdande minister för den Nationella reform- och utvecklingskommissionen och sedan som vice generalsekreterare i Statsrådet (2003-05).

Mellan 2005 och 2007 var Wang Yang partisekreterare i Chongqing (där han efterträddes av rivalen Bo Xilai) och sedan dess i Guangdong.

Guanxi: Wang har nära band till Hu Jintao efter sin tid inom ungdomsförbundet. Hu var ordförande för förbundet samtidigt som Wang var ordförande för avdelningen i Anhui.

Ma Kai 马凯Ma Kai FOTO: Xinhua

Född: 1946
Regeringspost:
Vice premiärminister (2013-)
Partipost:
Ledamot i Politbyrån (2012 – ), Ledamot i Centralkommittén (2002 – )

Bakgrund: Född 1946 i Shanghai. Han gick med i Kommunistpartiet 1965, samma år som han började arbeta som lärare i Beijing. Han tillbringade Kulturevolutionen anställd vid olika skolor i Beijing. 1978 lyckades han komma in på ett masterprogram i politisk ekonomi på det nyöppnade Renmin-universitetet i Beijing. 1985 började Ma arbeta inom Beijings förvaltning, men hans ekonomiska expertis hjälpte honom att snabbt komma framåt i karriären, 1988 blev han vice direktör på den nationella prisbyrån. 1995 blev han viceminister på kommissionen för utveckling och reform. Han har sedan arbetat för statsrådet och inom partiets disciplinkommission.

Guanxi: Hans bakgrund inom ekonomi och finans gör att han tillsammans med Wang Yang kan bli en av de viktigaste medarbetarna till Li Keqiang i det ekonomiska policyarbetet.

The Way to National Rejuvenation

Talking about “The Great Rejuvenation of the Chinese Nation” in Chinese Politics

Ever since Xi Jinping took over as general secretary at the 18th Party Congress in November both journalists and academics have looked for signs of what might come to characterize his leadership. However, during Xi Jinping’s first months in power he has been preoccupied with party building and a large-scale anti-corruption campaign, rather than with making significant changes in policy. He has taken a clear stance in the battle against corruption, promising that he will go after both “flies and tigers”.

Additionally – as evident from his modest traveling style and his support for the recent “Operation Empty Plate” – Xi has been working to change the image of a leadership prone to luxury and excess.

While these developments are certainly interesting in themselves, they reveal little of how the process of policy-making (the making of foreign policy in particular) might look like under Xi Jinping. In the absence of clear-cut decisions on policy, some have been looking to the rhetorics employed by Xi in order to make some predictions for the future.

One speech in particular has attracted a lot of attention in Chinese press as well as in foreign media. During his visit to the exhibition “The Road Toward Rejuvenation” Xi Jinping held a speech in front of the portrait of Deng Xiaoping in which he spoke of two closely related goals; “The great rejuvenation of the Chinese nation” (中华民族伟大复兴) and the “Chinese dream” (中国梦).

The stressing of the importance of national rejuvenation has been interpreted as a possible sign of an increasingly assertive foreign policy or even a change towards a more nationalist agenda. However, the validity of this interpretation depends on the novelty in the way Xi Jinping employs the slogan of national rejuvenation. My question is therefore twofold:

First, in what way has the phrase “The great rejuvenation of the Chinese nation” been employed by the Chinese leadership historically? And second, does Xi Jinping use the concept differently (in a more assertive or nationalist way) than previous leaders?

In an attempt to answer these questions I will make a rough outline of the evolution of this phrase and then describe in greater detail the recent employment of the term within the Party leadership and its ideological apparatus.

Origins of rejuvenation

The idea of national rejuvenation in Chinese politics dates back further than does the Communist Party itself. Its roots can be traced back all the way to the final decades of the Qing Dynasty.

The founding father of modern China – Sun Zhongshan – is credited with inventing the earliest variation of the phrase. In 1894 he founded the “Revive China Society” and stated that “the purpose of founding this association is to revive [振兴] China in order to maintain the essence of the nation”. Due to his central role in founding the Republic of China and thus ending the “feudal society” of the Qing dynasty, Sun Zhongshan is considered as a national hero in the history writing of the Communist Party.

Another leader who frequently referred to the concept of national rejuvenation was the leader of the Guomindang – and later president on Taiwan – Jiang Jieshi. The phrase “Chinese national rejuvenation” (中华复兴) as well as the opposite “national humiliation” (国耻), became a central part of the rhetorics behind the nationalist unification project of Jiang Jieshi. He borrowed this phrase from the political philosopher Zhang Junmai, who was the first to employ the term. According to Jiang Jieshi, rejuvenating the nation was the only way to complete the republican revolution.


Rejuvenation after Mao

The phrase national rejuvenation was rarely invoked during the first era of the People’s Republic of China. Presumably it was not considered to be compatible with the socialist patriotism and internationalism propagated by the Party of Mao Zedong.

Even during the first decade of reform nationalism was refuted as an ideology of the bourgeoisie. In fact, Deng Xiaoping did not employ the term until the year after the massacre at Tiananmen, when he held a speech entitled “Revive the Chinese nation”. In this speech he connected his own project of modernization with the revival of the nation. However, it was during the decade that followed, under general secretary Jiang Zemin, that the concept became a widely used tool in the Party language toolkit.

In 1997 the 15th Party Congress was held in Beijing and the question in focus was how to bring “Socialism with Chinese characteristics” into the 21th century. The congress decided that the answer was to be found in the unity of the Party and the people; “this unity means founding a base of shared benefits in order to realize the complete revival of the Chinese nation”. The report presented at this congress stressed the central role of the Chinese nation, as well as the national “great rejuvenation”.

Five years later, Jiang Zemin bound the Party and the nation even closer together, stating that the start of “The great rejuvenation of the Chinese nation” was the Communist Revolution. He declared that the Communist Party was not only the avant-garde of the working class, but also of the Chinese people and the Chinese nation. Ever since the creation of a “New China” in 1949, the Communist Party has worked with the objective of national rejuvenation in mind.

Hu Jintao’s rejuvenation

Former general secretary Hu Jintao made regular references to national rejuvenation. In his speech at the 17th Party Congress he declared that ever since its foundation, the mission of the Communist Party has been to “lead the Chinese people to a life of happiness and to realize the great rejuvenation of the Chinese nation”.

In the speeches of Hu Jintao he uses national rejuvenation in reference to Chinese history as well as to the future. According to Hu, the first paces on the path to national rejuvenation were taken by the revolutionaries of 1911, and the Communist Party has continued marching on the same road ever since its foundation in 1921.

National rejuvenation has thus become a way to link the efforts of the Communist Party with an earlier, non-socialist modernization project. In his speech at the 100th anniversary of the Xinhai Revolution, Hu Jintao mentioned “The great rejuvenation of the Chinese nation” 23 times, while commemorating Sun Zhongshan and other revolutionary “pioneers”, as well as previous leaders of the Communist Party.

A new road to rejuvenation?

The general secretary Xi Jinping and the new Standing Committee of the Politburo had one of their first meetings with the press while visiting the exhibition “The Road Toward Rejuvenation” in late November 2012. The exhibition narrates 170 years of Chinese national history, beginning with the First Opium War and ending in the People’s Republic of today.

Placing himself in front of a portrait of Deng Xiaoping, the new general secretary Xi Jinping made his first public appearance outside of Zhongnanhai In a relaxed and simple speech he spoke about the need of national rejuvenation and a “Chinese dream”, stressing the importance of united efforts. In a summarizing fashion he stated that “when the state is doing well, when the nation is doing well, only then can all of us do well”.

In fact, Xi Jinping spoke on the subject of national rejuvenation even as he was first announced as the new general secretary. At the closing of the 18th Party Congress, he held a speech in front of a gathering of Chinese journalists and foreign correspondents. In this speech he stated that it was only after the creation of the Communist Party that the “poor and backwards old China” was able to develop towards a “wealthy and strong new China”. Through unity of the people and of the Party everybody will “keep on struggling to realize The great rejuvenation of the Chinese nation.”

What’s new?

A closer look at the history of the concept of national rejuvenation reveals that it can be traced back to the revolutionary discourse of the late Qing dynasty. Revolutionaries like Sun Zhongshan wanted to “Revive China” and the social democrat Zhang Junmai saw the “rejuvenation of the Chinese nation” as his own political objective. In the post-revolutionary rhetoric of the Communist Party, the employment of the term is much less radical.

Deng Xiaoping quoted Sun Zhongshan to motivate his “Four Modernizations”, but Jiang Zemin was the first to make extensive use of “The great rejuvenation of the Chinese nation”. He did so calling for unity within the Party and the nation, as well as to promote “Socialism with Chinese characteristics”.

In the speeches of Hu Jintao the concept becomes even broader, as it links the Communists to the “pioneer” revolutionaries of 1911. Finally, in his first couple of appearances, Xi Jinping seems to have used the term in much the same way as his predecessors. He refers to it in order to remind the Chinese that it was under the Communist Party that the nation finally started developing and that the nation is now on its way to become “wealthy and powerful” under the guidance of the Party.

In conclusion, “The great rejuvenation of the Chinese nation” does not in itself signal a change – quite the opposite – it is an integrated part of a well established modernization discourse, where the Party is identified as the bringer of prosperity and power to the nation.

The term is used with other key phrases, like that of the “moderately prosperous society” (小康社会), in order to legitimize Party rule. Xi Jinpings use of the phrase thus far is in line with that of Hu Jintao, or to an even further extent, with that of Jiang Zemin.

Finally, the frequent and regular use of the concept during a period of at least fifteen years suggests that there is no direct link between the current national rejuvenation discourse and a more assertive foreign policy or an increasingly nationalist agenda.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

VIDEO: Partikader går lös på inredningen

KUNMING Partikadern Yan Linkun (严林昆) från Yunnan-provinsen tappade helt fattning i förra veckan efter att han för andra gången på två dagar kommit för sent till boardningen på Kunmings internationella flygplats. I sin tre minuter långa bärsärkargång gick han lös på datorer, telefoner och ja, i stort sett hela inredningen i boardinggaten – inför en allt större publik. 

Videomaterial från säkerhetskameran läckte ut på nätet i fredags, och i helgen meddelades det från myndighetshåll att Yan Linkun dels får sparken som vice ordförande för Yunnan Mining Corp, samt att hans dagar som ledamot i häraden Shizongs konsultära politiska kommitté sannolikt är över, rapporterar Shanghai Daily. 

Yans raseriutbrott är rätt fascinerande dock, speciellt eftersom säkerhetspersonalen bara står och tittar på medan Yan inför sin fru och sina barn går lös på flygplatsens interiör.

Fyra minuters klipp från Tencent finns att tillgå här:

网曝曲靖政协委员自己误机打砸昆明长水登机口

En nedkortad version finns också att tillgå på Youtube:

Chinese Official Yan Linkun Caught On Camera Trashing Airport After He Misses Flight

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se 

Utsikterna är strålande: Internationella samfundet hyllar Xi Jinpings första 100 dagar vid makten

PEKING Partiorganet Folkets Dagblad publicerade under fredagen artikel på sin förstasida för att uppmärksamma partiets nya ledarklicks första hundra dagar vid makten. VFL har översatt det viktigaste.

Världens intryck av de första 100 dagarna:

Den 22 februari markerar de första 100 dagarna som Xi Jinping navigerat Kina efter att han tillträtt som partisekreterare för kommunistpartiet efter den 18:e partikongressen.

Under dessa 100 dagar så har det internationella samfundet följt hur partiets nya kärna av ledare deklarerat policys, noga observerat hur partiets nya ledare styr Kina i ord och i handling och hett diskuterat framtiden för Kina som stort utvecklingsland.

Målen är högt satta, vägen mot utveckling är klar, administrationsplanen är tydlig; Kommunistpartiet partibyggande och styret av Kina går in i en ny fas, en ny scen. Här följer intryck av de här 100 dagarna från internationella profiler och utländsk press.

Ett av intrycken är: Partiets centrala ledarklicks mål ”De två etthundra åren” och ”Den kinesiska drömmen” är storskaliga och samtidigt realistiska. Processen att genomföra dessa mål är en process som gynnar det kinesiska folket, och är också en process som oavbrutet gynnar världen.

Dessa 100 dagar har inte bara stimulerat det kinesiska folket att ha stora förhoppningar på ”Den kinesiska drömmen”, utan dessutom skapat en het diskussion bland utlänningar gällande Kinas framtidsutsikter och utveckling och hur detta påverkar världen.

Så som Xi Jinping har pekat ut, så innehåller ”Den kinesiska drömmen” flera generationer kinesers långt eftersökta önskningar, och utgör varje kinesisk pojke och flickas gemensamma hopp. Internationella profiler anser att ”Den kinesiska drömmen” manifesterar partiets nya ledares starka känsla för ansvarstagande sett i historiskt perspektiv gentemot det kinesiska folket. Vidare, att uppnå målet med ”De två etthundra åren” betyder att Kinas utveckling kommer nå två nya nivåer som kommer bana väg för ”Den kinesiska drömmen”.

Sedan följer en långt långt segment där olika ”internationella profiler” kommenterar kring det nya ledarskapets första 100 dagar vid rodret för världens folkrikaste land. Det handlar exempelvis om professorer från universitet i Kenya, Ryssland och på Kuba.

Artikeln avslutas med:

Partiets nya ledarklick har under de första 100 dagarna välkomnat en god ny start som gett världen ett positivt intryck, samt ökat världens tro på Kinas framtid.

Ljudet av partiets nya ledares vågade fotsteg kommer i framtiden, både på den internationella och inhemska scenen, att ljuda desto klarare.

Läs hela Folkets Dagblads ledare här (på kinesiska), eller läs en något nedtonad version, signerad Xinhuas engelska-avdelning här.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Jiang Zemin tar steg tillbaka

PEKING Kinas före detta president och mesta makt bakom tronen, Jiang Zemin, tar ett steg tillbaka. Partimegafonen Global Times skriver att Jiang nu begärt att hans namn ska nämnas längre ner på skalan när statlig media i vanlig ordning rabblar ledarnas namn i rangordning.

Det var i en rapport häromdagen som Jiang Zemins namn nämndes först efter nuvarande presidenten Hu Jintao, nuvarande generalsekreteraren Xi Jinping samt tidigare och nuvarande Politbyråns ständiga utskott.

Nyhetsrapporten, som handlade om begravningen av generalen Yang Baibing, toppade som av en händelse de flesta kinesiska nyhetsmedia under onsdagen.

Global Times skriver att det var på Jiang Zemins begäran att så skedde.

Tidigare har Jiangs namn alltid nämnts på andra plats, efter Hu Jintaos.

Nyhetsbyrån Xinhua skriver i en kommentar att handlingen är ”exemplarisk för en partimedlem, och visar på Jiangs ädla karaktär och öppna sinne.”

Jiang Zemin är 86 år gammal, och styrde Kina under större delen av nittiotalet och början på 2000-talet. Det är en dåligt bevarad hemlighet att han sedan han lämnade över presidenttiteln till Hu Jintao 2002 fortfarande haft mycket att göra med styret av världens folkrikaste land, inte minst vad gäller partipolitiken.

Mycket talar för att Jiang var den som fick sista ordet inför ledarskiftet under partikongressen i november förra året, och den nya Politbyråns ständiga utskott utgör nu till största delen män som kan anses stödja Jiang och hans politik.

Han satt under kongressen också vid Hu Jintaos vänstra sida.

Vad denna gest egentligen betyder är svårt att säga. Att Jiang Zemin skulle sluta lägga sig i kinesisk politik bedömer i alla fall undertecknad som osannolik, men kanske känner han sig tillfreds med utfallet av ledarskiftet i november, och litar på att Xi Jinping och Co håller fortet på egen hand.

Partiets analys, uttryckt av Cai Zhiqiang, professor vid kommunistpartiets partiskola, och publicerad i Global Times artikel, tycks i alla fall vara att Jiangs steg tillbaka, i kombination med Hu Jintaos beslut att direkt efter kongressen lämna över ordförandeskapet i Centrala Militärkommissionen (vilket Jiang höll kvar vid i två år efter hans avgång 2002) visar på att partiet kommit en god bit på vägen mot att institutionalisera ledarskiften inom kommunistpartiet.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Xi Jinping om socialism, reform och Mao

BEIJING Vid ett partimöte på lördagen uppmanade generalsekreterare Xi Jinping till att hålla fast vid och utveckla ”socialism med kinesiska förtecken”, rapporterar Xinhua. Xi betonade kommunistpartiets oavbrutna moderniseringsarbete och det historiska arvet från Maos Kina.

Xi Jinpings kommentarer under lördagen upprepade det tal han höll den 18 november förra året, direkt efter övertagandet som generalsekreterare. Xi Jinping poängterade vid båda tillfällena att det ideologiska vägvalet är det allra viktigaste för partiet, det är vad som avgör partiets öde.

Partimedlemmar måste fördjupa reformerna och uppöppnandet, ständigt göra nya upptäckter, innovationer och framsteg, menade Xi.

Detta arbete är vad ”socialism med kinesiska förtecken” syftar till enligt Xi Jinping.

”Socialism med kinesiska förtecken” var en slogan som från början användes av Deng Xiaoping för att legitimera omfattande ekonomiska reformer under kommunistpartiets styre.

Enligt Deng var planekonomi och marknadsekonomi inget mera än strategier. Ett socialistiskt samhälle kunde använda sig av bägge, det viktiga var resultaten.

”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit så länge den kan fånga möss”, sammanfattade Deng det hela.

Hos Deng Xiaoping markerade ”socialism med kinesiska förtecken” ett uppbrott med Maoismen och början på reformeran.

Xi Jinpings kommentarer tonar ned betydelsen av detta uppbrott. Från Xinhuas artikel:

”Xi sade att det kinesiska projektet för att utveckla socialismen kan delas upp i två stadier enligt det avgörande beslutet att påbörja reformer och uppöppnande under det sena 1970-talet.

Även om principer och policy liksom praktik var väldigt olika under dessa två stadier, var de varken ömsesidigt obetydliga eller motsägande, sade han.

Socialism med kinesiska förtecken tog form efter att landet infört reformerna och uppöppnandet. Men den var baserad på det socialistiska systemet som etablerats alltsedan 1949, liksom de mer än 20 år av socialistiskt uppbyggande som följde, sade han.

Man kan inte förneka vad som utfördes före reformerna och uppöppnandet baserat på vad som hände efter dem och vice versa, sade han.”

Hu Jintao har på liknande sätt beskrivit Kinas moderna historia som en historia utan avbrott. På årsdagen av Xinhairevolutionen berättade han en saga om ett nationsbygge som började med landsfadern Sun Yat-sen och fortsatte under kommunistpartiets ledning.

Xi Jinping har fortsatt på samma spår genom att tala om ”den kinesiska nationens stora renässans”. Dessutom har han sedan han tog över som generalsekreterare gjort flera direkta referenser till Mao Zedong. Behovet att distansera sig från Mao – som var så stort under Deng Xiaoping – verkar mindre nu när Folkrepublikens historia som en sammanhängande framgångssaga ska berättas.

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Nyhetsåret 2012: Brännpunkter

KINA När nu några dagar passerat på det nya året blickar VFL framåt och listar de områden som 2013 kommer utgöra de stora frågorna i och för Kina i Ormens år.

Korruptionen
Det har tjatats mycket om korruption och hur partiet nu börjat ta i med krafttag för att stävja denna. Denna retorik är inget nytt, speciellt vid ett ledarskifte. Faktum är att korruptionen eskalerat i årtionden, kommunistpartiets återkommande ansträngningar till trots. Räkna med att ett fåtal olyckliga partikadrar får stå som syndabockar under året, men att grunden till korruptionsproblemet, det diktatoriska enpartistyret utan insyn och möjlighet till oberoende granskning, finns kvar. Dock finns en strimma hopp om Wang Qishan, korad anti-korruptionsledare, lyckas (och vill) driva igenom systemreformer. Kanske kan den omdiskuterade solskenslagen, som skulle tvinga högt uppsatta partikadrar att redovisa sina tillgångar för allmänheten, plockas ut ur frysboxen.

Partibyggandet
Det nya gardet med Xi Jinping i spetsen grep en överraskande stark ställning efter partikongressen i november 2012. Nu handlar det om att samla partiet och skrämma in olika faktioner i ledet. Korruptionskanonen är laddad och hotar de som inte vill ställa upp på det nya ledarskapets villkor. Intressant blir också att se hur den yngre sjätte generationen under Xi och Co sköter sig på sina nya poster som de fått ta över av det nu upphöjda nya gardet. I mars väntar den nationella folkkongressen då Xi Jinping formellt kommer tillträda som president och Hu Jintao och Wen Jiabao en gång för alla försvinner från rampljuset.

PR
Partiets mediaoffensiv som går ut på att porträttera det nya ledarskapet som ”män av folket” kommer fortsätta under 2013. Slips är pampigt. Återhållsamhet är nyckelordet. Partiet satsar hårt på att återvinna något av folkets förtroende både i traditionella medier och i allt större utsträckning på sociala medier. Man vill kontrollera sin egen mediabild. Räkna med att det under 2013 kommer skrivas spaltmeter över hur Xi Jinping, iklädd flanellskjorta, cyklar till presskonferensen och där skojar lite med journalisterna/partikadrarna/lokalbefolkningen, för att i nästa ögonblick kicka en fotboll/bli bjuden på mat/laga mat, för att sedan lite avslappnat dra sig tillbaka till sitt enkla, men ändå rena, hotell. Alla ler.

Censuren
Om PR-maskinen är den snälla polisen, så finns den stora stygga censurpolisen inte långt borta. Allt tyder på att censuren kommer skärpas ytterligare under 2013 vad gäller internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Partiet verkar heller inte vilja släppa en millimeter på de traditionella medierna. Censuren blir en icke-fråga, om partiet själv får välja. Censurfrågor är dock en ständig katt och råtta-lek och överraskande frågor kan dyka upp.

Senkaku/Diaoyu-öarna
Även om Peking under 2013 mest kommer ha fokus på hemmaplan, så finns det en konflikt som inte låter sig ignoreras, nämligen den om ögruppen Diaoyu, eller Senkaku på japanska. Både i Kina och Japan sitter nu nya ledare som inte vill verka svaga på sina nya poster, och sannolikheten att någon kommer backa tillbaka över ökonflikten är därför liten. Den nationella prestigen i den lilla obebodda ögruppen utanför Taiwans nordöstra udde har växt sig för stor. Att USA är inblandad som allierade till Japan gör därför konflikten ännu skarpare. Konflikten Diaoyu, samt andra territoriella strider i Sydkinesiska havet, kommer sannolikt bli 2013 stora utrikespolitiska fråga för Kina, och vi på VFL har därför valt att särskilt fokusera på detta under året.

Ekonomin
Ett allmänt accepterat mantra är att så länge ekonomin rullar framåt i Kina så sitter partiet säkert på toppen. Detta är lika sant under 2013 som det varit under föregående år. Räkna med stort fokus från Pekings sida vad gäller ekonomin, och under året kommer sannolikt nya ekonomiska reformer presenteras. Den nya partiledningen har genom sin sydliga turné till Shenzhen och Guangzhou tydligt markerat att man står bakom fortsatta ekonomiska reformer. Kinas ekonomi ser också ut att återhämta sig något från bottenåret 2012.

Enbarnspolitiken
Under 2012 tilläts debatter kring enbarnspolitiken vilket kan vara ett tecken på att denna fråga allt mer förlorar sin stigma. Även partiet inser att den nuvarande enbarnspolicyn är ohållbar i längden. Kanske blir 2013 året då frågan om man som Hankines ska få föda fler än ett barn utan sanktioner äntligen tas upp på allvar. I tiden ligger det dessutom bra då den nya partiledningen kan plocka enkla politiska poäng genom att reformera denna extremt illa omtyckta regel.

Hukou-systemet
Ett annat illa omtyckt system är Hukou, det vill säga det system som gör att du endast har tillgång till vård, skola och omsorg på den plats där du är skriven, och att det är otroligt svårt att skriva sig någon annanstans. Li Keqiang verkar ha fått urbaniseringsfrågan på sitt bord och har uttalat sig en del kring detta i slutet av 2012. Detta sammanvägt med beskeden på partikongressen i november om att reformer väntar för Kinas flytande befolkning vad gäller tillgång till det sociala skyddsnätet ger hopp om att Hukou-systemet kan komma förändra utseende något under året.

Straffarbetesdebatten
Till sist, ett tredje mycket illa omtyckt system är det som på kinesiska kallas laojiao, på engelska Re-education through labor, och på svenska kort och gott kan översättas till straffarbete, eller omskolning genom arbete. Frågan om systemets vara eller icke vara har tillåtits föras upp på agendan under 2012, och kanske kommer trycket från allmänheten sammantaget med Pekings vilja att i alla fall på ytan se ut som ett rättssamhälle förändra systemet till det bättre under 2013. Systemet ger polisen rätt att utan rättegång skicka vem som helst till upp till tre års straffarbete och utnyttjas flitigt för att göra sig av med och skrämma obekväma medborgare.

Bubblare: Tibet, Miljöförstöringar, Vietnam, Filippinerna, Jiang Zemin, Konfucianism

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se