Kategoriarkiv: RECENSION

Guan Hus hämnddrama om vanligt folk mot ”tigrar”

Titel: Mr. Six / 老炮儿
Regi: Guan Hu / 管虎
Skådespelare: Feng Xiaogang / 冯小刚, Kris Wu / 吴亦凡, Li Yifeng/李易峰, Zhang Hanyu/张涵予

Innehåller avslöjande detaljer om filmens berättelse

Hämnd är en rätt som bäst serveras kall, lyder det gamla ordspråket, men ännu bättre blir det om den serveras enligt reglerna, i alla fall om Mr. Six/六爷 (Feng Xiaogang) får bestämma. Mr. Six är en avdankad gammal gangster som lever livets stilla dagar undangömd i en hutong där han spenderar dagarna med att upprätthålla ordning och reda i sitt kvarter genom sitt personliga värderingssytem. Herr Lius guiju (规矩), regler, är solida och rättvisa problemet är bara att de är föråldrade och svårapplicerade för resten av människorna i det kinesiska samhället.

Mr. Sixs regler sätts på test när hans son, Xiaobo (spelad av Li Yifeng/李易峰) , plötsligt blir kidnappad av en rik tjänstemans son, Xiaofei (spelad av Kris Wu/吴亦凡), efter det att Xiaobo har flörtat med hans tjej och repat hans svindyra Ferrari. Redan här, tidigt in i filmen, etablerar regissören Guan Hu en tydlig dikotomi mellan de rättfärdiga gamla värderingarna och de nya förkastliga där endast jakten efter pengar och nöje gör vardagen meningsfull för den nya generationen vuxna. Men Guan Hu känner sin publik väl och basunerar inte ut konfliktpotentialen som man finner i de sociala klyftor i dagens Kina. Istället drar han paralleller till välkända händelser där Mr. Six fungerar som en ventil för samhällelig frustration och visar både ideala och omöjliga lösningar på sådana situationer. Till exempel lyckas han medla mellan en gatuförsäljare och chengguan (en polisiär myndighet som har hand om stadsplanering och som är ökända för att vara våldsamma) men han är också en vanmäktig åskådare till en potentiell självmordsscen där folk uppmanar en person till att ta sitt liv.

Precis som Jia Zhangkes A Touch of Sin berättar också Guan Hu en modern wuxia-berättelse där ett nytt modernt Kina kanske är den största antagonisten. För Mr. Sixs del har förvandlingen av Kina till en modern stat inte bara gjort honom främmande inför sitt eget folk utan han klarar inte heller av den rent kroppsligt. Hans kropp håller på att ge upp och han att åka bil för snabbt klarar han inte heller av. Den stora skillnaden ligger ändå i de som har mycket och de som har mindre vilket blir som tydligast när Mr. Sixs försöker att betala för de skador som hans son har åsamkat på Xiaofeis Ferrari. Xiaofei och hans följe är inte bara våldsamma och helt fria från skrupler utan de är också födda in i rikedom. En av filmens dramaturgiska felsteg är just hur Xiaofei och hans gäng skildras. Som om deras karaktärsdrag och klasstillhörighet, som rika ungar till korrumperade affärsmän och tjänstemän, inte skulle vara nog för att demonisera dem stiliserar man dem till den grad att de ser ut som androgyna popstjärnor som blivit skedmatade med ondska sen barnsben.

Trots den starka kontrasten av de olika personerna och dess grupptillhörighet är filmen annars ett snyggt stadsporträtt av det gamla och nya Beijing. De spatiala skiftningarna mellan hutongerna vid Houhai och ringvägarna runt Beijing stärker inte bara scishmen mellan klassiskt och modernt utan visar också upp huvudstaden från dess vackra sida fri från airpocalypse-atmosfär och sovjetisk monumentalarkitektur. Den relativt okända fotografen Luo Pan  imponerar som mest i slutscenen där de frusna sjöarna ute vid Sommarpalatset utgör filmens absoluta höjdpunkt i visuellt artisteri.

Dou Pengs relativt lugna och lågmälda musik, med främst gitarr, piano och trumpet, passar bra in till att ackomponjera Mr. Sixs ensamhet och när allvaret hänger i luften skiftar musiken till en mer utdragen ominös keyboard.

Mr. Six hade vid första anblick en oerhörd stor potential att bli 2000-talets kanske viktigaste film i Kina. Personligen tror jag att en hämndfilm, speciellt en med individ vs. etablissemanget-tema och så vidsträckt popularitet som Mr. Six, skulle vara den bästa form av katharsis för frustrerade kinesiska medborgare. Men istället blir filmen en röst åt centralkommitten för disciplinär inspektion  (中纪委) och deras kampanj mot korruption. Även om det är konsekvent med Mr. Sixs karaktär blir hans rättspatos tandlöst och den potentiella kritiken mot samhället i stort får inte samma genomslagskraft. Trots den partivänliga slutklämmen är filmen redan en modern wuxia-klasssiker som är värd att ta en titt på. Jag kan dock inte hjälpa att jämföra Mr. Six med Dahai/大海 (spelad av Jiang Wu/姜武) från A Touch of Sin där Dahais våldsamma avslut på sin jakt efter rättvisa fortfarande gör mig kluven inför frågan: kan man lösa problem med våld?

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Strax efter filmens premiär blev dialogen i filmen uppmärksammad då vissa tyckte att den innehöll  alldeles för mycket svordomar. Detta ledde i sin tur till en diskussion kring det icke-existerande åldersgränssystem för filmer som går upp på bio i Kina. Tyvärr avtog debatten rätt snabbt men filmälskare runt om i Kina kunde i alla fall se fram emot en tre timmars directors cut av Mr. Six. Samma dag som filmen skulle visas på nätet drog dock SAPPRFT in visningstillståndet. Det är alltså nu andra gången Feng Xiaogang blir censurerad. 

Platt berättelse om 3D-animerad Kung Markatta

Titel: Monkey King: Hero is Back / 西游记之大圣归来
Regi: Tian Xiaopeng / 田晓鹏
Skådespelare: 张磊/Zhang Lei, 林子杰/Lin Zijie, 童自荣/Tong Zirong

Sun Wukong (孙悟空) är kanske världens mest berömda och omtyckta apa. Detta märks inte minst på bioduken där den rebelliske apkungen fått figurera i en rad olika berättelser bara de senaste åren. En av dem är regidebuterande Tian Xiaopengs animerade film Monkey King: Hero is Back.

Sun Wukong har förmågan att ändra sitt utseende till 72 olika skepnader, han har evigt liv då han raderat sitt namn från Dödsboken och sin åtta ton tunga stav Jingubang (金箍棒) kan han gömma i sitt högra öra; mytologin och det universum som kretsar kring apkungen är så stort och invecklat att det är omöjligt att berätta hela berättelsen på 90 minuter. För en publik som har hört historien tidigare kan man lätt fylla i luckorna, annars blir det svårt att hänga med i denna animerade version. Apkungens uppror mot Himlen och Buddhas straff avverkas snabbt och filmen går sedan över till att berätta om den föräldralösa Jiang Liu (江流).

Alternativa tolkningar av den klassiska kinesiska sagan Färden till västern finns det gott om till exempel är Stephen Chow nu inne på sin fjärde film om apkungen där handligen oftast befinner sig långt ifrån orginalet medan bröderna Wans återskapande av berättelsen från 1961 bland annat inte visar hur Sun Wukong straffas av Buddha för att stärka hans rebelliska natur.

Monkey King: Hero is Back lägger också till nya element i berättelsen, men lyckas inte gjuta nytt liv i historien och faller på sin egen platthet. Berättelsen om Jiang Liu och den gamla buddhistmunken Fa Ming (法明), som har tagit hand om Jiang Liu sen han var spädbarn, är minst sagt underutvecklad. Filmskaparna lägger istället stor kraft på att locka fram skratt och beundran för animationerna och det tar inte lång tid innan Jiang Liu och Fa Ming stöter på problem i form av bergsdemoner. Redan här avbryts berättandet för att lämna plats åt en generisk berg- och dalbana scen (som är alltför vanlig i dagens 3D-filmer) där beundran för väger tyngre än en väl berättad historia. Faktum är att filmen är fylld av sådana scener. Att filmen är gjord för att ses i 3D är övertydligt då regissören satsat hårt på att låta diverse objekt flyga ut från skärmen mot publiken.

Monkey King är däremot tidvis en vacker film. Speciellt när omgivningarna får ta plats. Tyvärr är kvaliteten långt ifrån jämn och ibland känns animationerna som om de plockats från en mycket tidigare animerad upplaga. Precis som i One Hundred Thousand Bad Jokes ser man tydliga influenser från japansk anime även i Monkey King. Demonkungen Hundun (妖王混沌), som inte ens finns med i den litterära förlagan, är väldigt lik No-Face karaktären från Miyazakis Spirited Away och scenen där Jiang Liu bestiger fem-finger-berget är en snarlik kopia av den där Ashitaka i Princess Mononoke träffar på de små vita skogsväsena “kodomas” för första gången.

Monkey King försöker förnya berättelsen med nya karaktärer. Det är därför ironiskt att det är just på grund av detta som filmen misslyckas. Till exempel är relationen mellan Jiang Liu och Fa Ming helt statisk och kall vilket beror mesta dels på att de båda karaktärerna under stora delar av filmen mest befinner sig på flykt ifrån varandra. Det enda de verkligen lyckas göra är att etablera de buddhistiska elementen i filmen. Zhu Bajie (Galten), den karaktär vars laster många av oss kan relatera till, fungerar endast som en comic-relief åt Sun Wukong och har blivit helt berövad de antagonistiska egenskaper som han annars besitter i originalberättelsen. Denna uppdelning mellan ont och gott där alla relationer har blivit strömlinjeformade för att minska friktionen mellan de ”goda” karaktärerna bidrar också till filmens saknad av karaktärsdynamik.

Sensmoralen genom filmen, som i många andra animerade filmer riktade mot barn, lägger fokus på vördnad inför andra människor men också en oväntad trögstartad vänskap som luckras upp genom filmen för att sedan blomstra ut i slutet. Filmen saknar det där extra lagret av djup hos karaktärerna vilket gör att man kan identifiera med dem. Monkey King är en saga där det “fantastiska” står i centrum men det verkar som att regissören inte har insett att människans komplexa natur också är en källa för en bra filmupplevelse. Slutresultatet är att filmen ger ett intryck av att inte våga utmana den kinesiska filmmarknaden med nya idéer utan nöjer sig med att maximera vinsten och buga sig inför statligt utfärdade filmdirektiv samtidigt som man försöker nyttja filmen IP (intellectual property) till max genom att sälja på publiken ett Sun Wukong-kramdjur.

Linus   Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Recension: The Barefoot Lawyer

Chen Guangcheng (陈光诚) är en man som verkligen tror på sig själv och det han gör. Att kalla honom envis är en grov underdrift, ungefär som att kalla en vithaj för en fisk, eller Frihetsgudinnan för en staty. Han är mycket envis.

I Sverige, där vi inte praktiserar ett statskick som förtrycker, plågar och förföljer oliktänkande, hade Chen nog blivit en framstående aktivist, en ledarfigur, eller i värsta fall en rättshaverist. I Kina, där partiet styr och ställer utan att snegla särskilt ofta på vad som faktiskt står i de lagar och regler man själv infört, blev han en Dissident. En för makten obekväm sådan; en ständig nagel i ögat på kommunistpartiets lokala företrädare som bara ville ha lite lugn och ro och få göra lite som man vill!

CGC:s självbiografi reflekterar hans egen personlighet. Den innehåller kraft och övertygelse. Språket är enkelt och rättframt. Boken är också en detaljerad fallstudie i systematisk ondska. Den typen av Kafka-liknande ondska där ingen vill ta ansvar för sina mindre trevliga handlingar. Typen där förövarna avhumaniserar sina offer. Det kan handla om att misshandla gravida föräldrar för att de inte vill genomföra en tvångsabort. Att fabricera brott och manipulera domstolar, eller att utöva utpressning mot handikappade och med våld tvinga dem betala extra skatter.

I boken berättar CGC om sitt liv. Från det att han som liten pojk blir av med synen i en febersjukdom, till det att han kliver på planet till USA för att aldrig återvända till sitt hemland, stämplad som landsförrädare. Det är en berättelse om en man som ständigt strävar efter något bättre. Inte bara för sig själv, utan även för andra. Att som blind i 70-, 80- och 90-talets Kina slå sig fram var allt annat än lätt. Basala saker som skolgång var inte garanterat, speciellt inte för fattiga bybor som Chen. Trots det lyckades han inte bara kämpa sig igenom grundskolan, utan även ta en universitetsexamen – som den första i sin familj (och då har han ändå tre bröder, alla äldre än honom själv).

Historien är den om en man vars drömmar ständigt krossas, vars tilltro på att partiet, staten och myndigheterna år efter år urholkas, tills dess att ingenting längre återstår. CGC:s liv ger därför insikt i källan till cynismen som ofta präglar det moderna Kina. Att tro på något, att föra fram ideal, anses närmast idiotiskt. Men trots det behåller Chen sin övertygelse och sin tilltro på en möjlig rättsstat. Trots att han själv blir offer för justitiemord och får avtjäna både fängelsestraff och olaglig husarrest under tortyrliknande former i sju år.

Det övergripande temat är något av ”bergen är höga och kejsaren långt borta”: så fort partikadrar, borgmästare och andra lokala myndighetspersoner tror sig kunna komma undan med något illdåd, så gör de också det. I de fall där CGC lyckas skapa uppmärksamhet i media eller genom att larma det internationella samfundet för att bringa fram oförrätter i ljusan dager, så vinner rättvisan.

Till syvende och sist så är The Barefoot Lawyer en aktivistbok; om än inte en objektiv granskning av det kinesiska (o)rättssystemet så absolut en gripande historia, ett människoöde och en otrolig inspiration. Det är en påminnelse om vad en människa kan genomlida och ändå gå stärkt därifrån.

Så när det känns som att världens undergång kryper närmare med diverse kriser, miljöhot och terroristattacker så kan det vara värt att dra sig till minnes hur en blind, undernärd man med bruten fot lyckades passera ett 70-tal vakter, strålkastare och kameror för att på egen hand fly från den fångenskap han på olagliga grunder förpassats till.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Chen Guangchengs The Barefoot Lawyer: A Blind Man’s Fight for Justice and Freedom in China gavs ut den 10 mars 2015 och går att köpa på bl.a. på Amazon i Kindle-version. 

Bokrecension: Pionjär och veteran – 50 år med Kina

Det finns en spänning som gång på gång gör sig påmind under läsningen av Göran Leijonhufvuds omfångsrika Pionjär och veteran – 50 år med Kina. Det är en spänning mellan det personliga, självbiografiska berättandet och skildringen av den kinesiska historien i breda drag.

Själv kom Leijonhufvud för första gången till Kina med en studieresa från Utrikespolitiska Föreningen vid Stockholms Universitet. Den åttonde juni 1966 anlände 29 svenska studenter till Beijing, där Kulturrevolutionen nyss hade dragit igång.

Då han var en av mycket få utländska observatörer på plats, är Leijonhufvuds iakttagelser värdefulla för den som vill förstå denna turbulenta tid. Det framgår tydligt att inte bara de svenska besökarna var förvirrade, kineserna förstod inte heller riktigt vad som pågick.

Överallt sjöng man Östern är röd – en hymn till Mao Zedongs och Kommunistpartiets ära – och på gatorna rörde sig processioner med trumslagande studenter. Tydligen skulle man även kritisera den intellektuelle Deng Tuo som gått från att vara Folkets dagblads chefsredaktör till kommunistpartiets värste förrädare.

För att göra så pass omtumlande skeenden begripliga för läsaren växlar Leijonhufvud mellan att återge sina egna erfarenheter och att ge övergripande förklaringar. I det senare fallet förlitar han sig till stor del på forskning. Att Leijonhufvud håller sig uppdaterad på detta område framgår av källförteckningen som innehåller många intressanta, nyligen publicerade verk.

Med källförteckning och register är Göran Leijonhufvuds bok närmare niohundra sidor lång, men det är inte så konstigt med tanke på dess ambitiösa omfång.

Boken innehåller personliga skildringar från vardagen i Beijing och Hongkong under femtio år samt unika vittnesmål från en som var på plats under Kulturrevolutionen, under Nixons historiska besök till Kina, under Deng Xiaopings reformer, under studentrörelsen 1989 och under förberedelserna för OS i Beijing 2008.

Dessutom förses läsaren med sammanfattningar av övergripande historiska skeenden som sträcker sig från slutet av 1800-talet till idag. Detta kontrasteras med hjälp ett synnerligen lyckat grepp där Leijonhufvud under rubriken ”Tidslinjer” ger rum åt mindre berättelser, han låter historien om en familj, om ett bostadskvarter, om en mönsterby eller om cyklarna i Beijing komma fram.

Det rör sig alltså om väldigt olika typer av berättande. I bästa fall berikar den skarpa analysen från historikern Leijonhufvud de unika iakttagelserna från ögonvittnet Göran.

Så är till exempel fallet i det fascinerande kapitlet om den roll som väggtidningarna har spelat för protesterna i Kina. Här blandas vetenskaplig analys, historisk bakgrund och unika fallstudier perfekt.

Spänningen mellan historikerns arbetssätt och memoarförfattarens ger alltså upphov till synergieffekter som hjälper läsaren att bättre förstå de femtio år som skildras. Dessvärre finns där även en baksida.

Självbiografins stora förtjänst är att den utmanar vår välordnade syn på den kinesiska historien. Vi är vana vid att höra att Kulturrevolutionen, efter Maos död 1976, avlöstes av den liberala reformeran som i sin tur tog slut på Himmelska Fridens torg 1989 och därefter följde dagens teknokratiska regim som försöker balansera ekonomiska reformer och de åtgärder som krävs för att lugna ett samhälle som störtat ned i ideologisk kris.

En berättelse som spänner över femtio år – en tidsperiod som har valts ut av den enkla anledning att den råkar motsvara Leijonhufvuds personliga erfarenheter av Kina – låter läsaren uppfatta samband och brytpunkter som inte nödvändigtvis sammanfaller med den ovanstående mallen över den kinesiska historien. Därför är det synd när Leijonhufvud på några ställen låter alldeles för schematiska förklaringar ta över.

Exempelvis lämnas läsaren föga övertygad av beskrivningen av ett kinesiskt samhälle präglat av en hierarkisk och auktoritär huvudriktning i form av konfucianismen som ibland kan utmanas av ”jämlika och öppna ideal som går tillbaka till Mencius”.

Denna dialektiska modell skiljer på ett artificiellt vis två mycket närliggande idétraditioner och ignorerar historiska variationer över drygt tvåtusen år. Mest påminner denna förklaring om Mao Zedongs idé om den politiska konflikten mellan konfucianism och legalism.

Den historiska förståelsen påverkar inte bara skildringen av det kinesiska samhället, utan även författarens inställning till sitt yngre jag.

Boken är uppdelad i två delar: ”Maoisten” och ”Postmaoisten”. Den första delen omfattar författarens första möte med Kina och tiden som korrespondent i Beijing under Kulturrevolutionen. Den andra börjar med åttiotalets ”brytningstid” och fortsätter med skildringar av det kinesiska samhället idag.

Leijonhufvud är alltför ärlig och seriös i nedtecknandet av sin levnadshistoria för att falla för frestelsen att beskriva sitt yngre jag som enbart naiv och förledd. Istället beskriver han en kritisk, reflekterande ung journalist som anstränger sig för att försöka förstå och återge den politiska och sociala verkligheten i Kina.

Han förklarar också hur denna unga journalist – och betydande delar av det svenska samhället – kom att sympatisera med det kinesiska kommunistpartiet och det kinesiska folket. Leijonhufvuds personliga intresse för Kina härstammade till stor del ur ett engagemang för tredje världen och för kampen mot kolonialmakter och imperialism.

Hedervärt kan tyckas, men ändå känner Leijonhufvud att han måste ta avstånd från sitt yngre jag genom den där stämpeln: ”Maoist”.

Trots att han inte var med i något politiskt parti, trots att han bara var på några enstaka demonstrationer mot kriget i Vietnam, trots att pappan var bankdirektör och trots att de mest hårdföra kommunisterna nog skulle ha kallat honom ”borgerlig individualist”, beskriver Leijonhufvud en politisk och intellektuell resa (parallell med den kinesiska politikens), från entusiastisk ”skrivbordsmaoist” under sjuttiotalet till ”kritisk observatör” idag.

Men vad innebar det egentligen att vara maoist i ett Sverige där kronprinsen Carl Gustaf uppgav att Mao Zedong var idolen? Kan inte sympatierna för den asiatiska socialismen förstås när USA, som Leijonhufvud skriver år 2014, ”terrorbombade” Vietnam?

Under sjuttiotalet var Göran Leijonhufvud utan tvekan en av Sveriges kunnigaste Kinaobservatörer, om hans sympatier för den politiska ledningen berodde på naivitet, vem var i så fall inte naiv?

Jag kan inte komma ifrån känslan att Göran Leijonhufvud undviker en mycket viktig fråga när han stämplar sitt yngre jag som maoist. I synnerhet då han idag titulerar sig som postmaoist.

Genom att beskriva sig själv som en tillnyktrad maoist, sätter författaren upp en gräns mellan den självkritiska analysen av det egna politiska tänkandet under sjuttiotalet och dess fortsättning fram till idag.

Denna invändning är inte obetydlig, men den förtar inte på något sätt det mycket positiva helhetsintrycket.

Pionjär och veteran kan läsas som en engagerande introduktion till Folkrepubliken Kinas historia, som en samling fascinerande berättelser från det kinesiska samhället eller som en personlig krönika över livet som korrespondent i Kina. Att boken dessutom är full av unika iakttagelser och kunskaper från historiska händelser gör läsningen mycket givande även för den mer initierade läsaren.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Recension: Pekingsyndromet – Kina, makten, pengarna

I Ola Wongs senaste bok Pekingsyndromet följer den ständiga Kinakorrespondenten i samma fotspår som författaren Naomi Klein och dokumentärfilmaren Adam Curtis när det kommer till berättarstil. Precis som Klein i Chockdoktrinen och Curtis i The Century of the Self använder sig Wong av ett psykologiskt fenomen för att förklara ett samhälles nuvarande tillstånd och dess befolknings mentalitet.

I Wongs fall har han använt sig av Stockholmssyndromet, som myntades av Nils Bejerot efter Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973, för att beskriva hur ”Mao höll genom partiet Kina som gisslan, och för att överleva i det systemet gjorde dagens partiledare sig själva till lydiga och lojala slavar åt gisslantagaren”.

Ibland tenderar berättelsen om den psykiska åkomman (Pekingsyndromet) och de drabbade (de kinesiska ledarna) att vara alltför krystad för att skapa tillräcklig många övertygande och tydliga exempel.

Visst, det är ett otroligt intressant och fängslande berättarkoncept, men det som gör denna bok riktigt bra är Ola Wongs journalistiska arbete samt hans essästil och förmåga att leverera allegorier och liknelser för att tydliggöra bilden av dagens Kina.

I Pekingsyndromet mjukstartar Wong med att berätta om Kina sedan revolutionen 1949 ända fram till partikongressen 2012. Inledningen, som fortsätter rätt långt in i boken, är informativ och en repetition för alla dem som redan är bekanta med modern kinesisk historia.

Men även om man kan sin historia är Ola Wong ett nöje att läsa eftersom han varvar historia med små korta avbrott där han låter till exempel historikern och förre detta Xinhuajournalisten Yang Jisheng (杨继绳) bryta in med kommentarer om sin egen forskning kring det Stora språnget (från hans bok Tombstone – The Untold story of Maos’s Great Famine). På samma sätt får Han Pingzao berätta att Kulturrevolutionen fortfarande hemsöker den kinesiska befolkningen och att Kina riskerar att återigen upprepa det förflutna för att man ännu inte har talat ut om det

Makt + pengar = omvandling.

Det är även i inledningen som Wong etablerar en annan idé kring hur kineser förhåller sig till makt och pengar. Och det är i maktens korridorer och bland pengavalvens skuggor som Wong skapar ett gripande narrativ med en röd tråd som hänger med ända till slutet. Denna dynamik, som Wong själv kallar det, mellan makt och pengar är de kugghjul som får samhället att gå framåt, att omvandlas, och mitt i detta maskineri finner vi tjänstemännen vars enda alternativ för att tjäna lika mycket som sina motparter i den privata sektorn är att förskingra pengar.

Korruption, detta ord som nästan har blivit synonymt med stora delar av Kina, sipprar ner i alla skikt inom samhället. I en intervju med Chen Chao, en ung företagare, förklarar han att i Kina köper man sin position som tjänsteman och för att kunna betala tillbaks måste man bli korrupt: ”Den som inte är korrupt får problem”

Kulturell härdsmälta

Stundvis kan Ola Wongs exposé över det kinesiska samhället vara mörk och cynisk men han balanserar upp det hela genom att låta innovativa och kreativa personer göra sig hörda. Författaren Murong Xuecun (慕容雪村), som även jobbar som professor i litteratur på Beijings Folkuniversitet (人民大学), berättar om det minimala intresse hans studenter har för litteratur och hur de istället har valt författarkarriären för att den kan leda till välbetalda jobb inom förlag- och tryckeribranschen.

Likadana trender finner Wong hos Kinas framtida skådespelare som också har valt att följa Mammons lockelser istället för sin egen kreativa ådra. Wong redogör för en nationell tv-industri som, ovillig att förändras, fortsätter att sända tv-serier om det kriget mellan Kina och Japan där japanerna ständigt demoniseras och framställs som ansiktslösa mördare.

Viss fakta som Wong levererar berättar bitvis inte hela bilden av ett fenomen. Till exempel berättar han hur den kinesiska staten ständigt försöker att låsa ute utländsk kultur för att gynna den inhemska. Som ett exempel tar han att 9 av de 10 mest populära filmerna 2012 var utländska. Men även om de utländska filmerna dominerar i toppen är det i slutändan de kinesiska filmerna som lockar mest besökare, speciellt i ”mindre” storstäder som exempelvis Tianjin och Hefei.

Till den mer positiva utvecklingen skriver Wong om de kinesiska journalisterna och hur de hela tiden måste vara på sin vakt för att inte skriva fel och hur detta i sig föder en ny slags kreativitet. Han talar också om tidningars enorma potential — i form av tillgängliga ekonomiska resurser — för innovation där bland annat ett möte mellan Ai Weiwei och ett hav av journalister (däribland Ola Wong själv) figurerar som ett bra exempel.

Murong Xuecun, Yan Lianke (阎连科) och Yu Hua (余华) är bara några få exempel på författare i Kina idag som inspirerar bortom det egna landets gränser. Bland bokens mest intressanta partier finns berättelsen om Wongs besöks hos de glada aktivisterna i Sichuan. Wong möter en grupp med människor som av olika anledningar har tagit kampen om rättvisa till rättssalen och som med sitt hårda arbete och sin omänskliga optimism kan utgöra en viktig pusselbit i formandet av en kinesisk rättstat.

Global påverkan

Ola Wong formulerar i slutet av boken sina tankar kring Kinas framtid och det kinesiska kommunistpartiets vara och icke vara. En av dessa visioner kallar han Singapore-modellen:”Där trotsar Kina tvivlarna och bevisar att en utvecklad kunskapsekonomi inte behöver frihet, transparens eller rättsstat”.

Han lägger fram andra exempel på hur en framtid skulle kunna se ut men det är denna som han själv tror är den mest troliga och jag kan inte mer än att hålla med.

Det finns de röster i Kina som kan tänka sig att kompromissa och som inte kräver demokrati i dess fulla form utan menar att kommunistpartiet kan få sitta kvar som styrande organ men att man i alla fall bör stärka yttrandefriheten och stärka rättsstaten.

En av Ola Wongs främsta poänger som vi alla bör ta till oss är att vi inte längre kan placera miljöpolitik i en nationell kontext. När regeringen talar om att vi har ökat BNP och minskat utsläpp samt klappar sig själv på axeln för ett bra jobb är man långt ifrån sanningen. Utsläppen må ha minskats men de har ökat någon annanstans, med allra största sannolikhet i Kina.

Behovet av mer energi kommer att öka i takt med att Kinas ekonomi växer och det är något som får geopolitiska konsekvenser. Till exempel är den precis påbörjade konstruktionen av en gaspipeline mellan Ryssland och Kina ett steg i rätt riktning för att minska kolfabrikernas framväxt samtidigt som det sätter käppar i hjulet på EUs sanktioner mot Ryssland för att ha invaderat Ukraina.

Pekingsyndromet fascinerar och påminner mig ständigt under läsningen om varför jag älskar Kina så mycket och varför det samtidigt gör mig konfunderad och förbannad. Fascinationen ligger delvis i hur landet gått från att vara bunden till Mao Zedongs tänkande — det som professor Lodén kallat en ”totalitär ideologisk ortodoxi — till att nu applicera en auktoritär pragmatisk statskapitalism och hur denna förändring skett i häpnadsväckande snabb fart. Fascinationen beror också mycket på folket och deras historier som gör denna förändringsprocess mer personlig och det är de berättelser som Ola Wong lyckas fånga och återspegla på ett lysande sätt.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Utgrävning söker massakerns sanning – Recension av Tiananmen Redux

Tiananmen Redux

Johan Lagerkvist, 2014, Albert Bonniers förlag

Vad vet vi egentligen om studentrörelsen på torget framför den Himmelska Fridens port – Tiananmen – under våren 1989? Vad vet vi om massakern natten mot den fjärde juni då de soldater som avancerade mot torget öppnade eld mot upproriska Pekingbor?

Med tanke på den omfattande bevakningen från internationella medier på plats i Peking 1989 och efter de hyllmeter av ögonvittnesskildringar och memoarer, sammanställningar av dokument och akademiska analyser som har producerat på ämnet är det lätt att föreställa att vi redan vet ganska mycket.

Men den enorma – ofta motsägelsefulla – litteraturen gör det väldigt svårt att få överblick. Att få grepp om vad studentrörelsen egentligen gick ut på och vad Fjärdejunimassakern har för roll i historien är fortfarande en utmaning.

Det är av denna anledning som Johan Lagerkvists Tiananmen Redux är ett välkommet tillskott till litteraturen.

Med hjälp av viktiga verk som givits ut sedan millennieskiftet – exempelvis den kontroversiella Tiananmen Papers och Prisoner of the State av generalsekreteraren som slutade sitt liv i husarrest – lyckas Lagerkvist skriva den mest uppdaterade och detaljerade historien över studentrörelsen som hittills har givits ut på svenska.

Och det är bara inledningen av denna ambitiösa bok i tre delar som även vill visa vilken inverkan Pekingvåren 1989 har haft på den politiska, ekonomiska – till och med moraliska – utvecklingen i Kina och i resten av världen.

Lagerkvist ger sig på ett grundläggande problem som historiker har brottats med i århundraden, åtminstone sedan den franska revolutionen: händelsens inverkan på historiska förlopp.

Om beskrivningen av historiska processer, politiska, ekonomiska och sociala förändringar över lång tid, kan te sig förhållandevis rättfram, har det visat sig mycket svårare att isolera effekterna hos enskilda politiska initiativ eller sociala rörelser.

Enligt Lagerkvist är studentrörelsen 1989 och den våldsamma repressionen ett exempel på en Händelse med stort H som kan jämföras med attacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 eller med Berlinmurens fall i november 1989.

Men få inser den ”globala betydelsen” av den kinesiska proteströrelsen. Den är ”nästan helt bortglömd”, både i Kina där få ens känner till den och i resten av världen där dess inverkan på vår samtid underskattats.

Lagerkvists undersökning utgår alltså ifrån ett försök att ge en sanningsenlig bild av studentrörelsen, något som enligt honom ger oss en djupare förståelse för Kinas plats i världen idag. Sanningen om vad som hände där och då leder oss vidare till sanningen om vad som hänt i Kina sedan dess och i världen idag.

Tiananmen Redux rör sig mellan tre nivåer: från det lokala, till det nationella och slutligen det globala.

Tragedin Tiananmen

Eftersom sanningen om studentrörelsen tillmäts så stor vikt för vad som hände senare är det också logiskt att bokens första del är både längst och mest fullbordad.

Berättelsen är detaljerad och personlig. Ledarna inom både partiet och studentrörelsen blir levande med hjälp av referat och citat från memoarer och andrahandskällor.

Fjärdejunimassakern kallas ofta för en tragedi och i Lagerkvists händer finns det verkligen något teatralt över det hela. När det fungerar förstärker det hans berättelses inverkan, men när det inte fungerar går det över i ren personfixering. Som när Lagerkvist föreslår att historien skulle ha sett annorlunda ut med en kinesisk Nelson Mandela eller Dalai Lama vid rodret.

Karaktärerna i Lagerkvists drama blir ofta ensidiga och de lever alltför ofta upp till sina förväntade roller.

Partiets patriark Deng Xiaoping framstår som en hård och målinriktad – ”obeveklig” – ledare. Han är densamma från tiden som ”exekutör” av den ”fullständiga inkvisitionen” mot högerelement 1957 till dagen då han blir den ytterst ansvarige för massakern 1989.

I skarp kontrast till detta står den före detta generalsekreteraren Hu Yaobang vars död gav studenterna en anledning att inleda protesterna på torget och som var ”en av få mildrande krafter” både under Maos dagar och reformeran.

En av de mest citerade källorna i Lagerkvists skildring av maktspelet inom partiet är Zhao Ziyangs Prisoner of the State. Zhao var partiets generalsekreterare som på grund av sin ”mjuka” linje fick ta skulden för partiets misslyckande att få kontroll över protesterna och fick tillbringa de sista femton åren av sitt liv i husarrest. Där spelade han in sina memoarer på kassettband som sedan smugglades ut för publikation i USA och Hongkong.

Memoarerna avspeglar enligt Lagerkvist en ”demokratiskt sinnad och övertygad person” som om han bara hade fått fortsätta vid makten troligen hade lett Kina på en helt annan bana.

Berättelsens tragiska hjältar är välkända studentledare som Wuer Kaixi, Wang Dan och Chai Ling (den enda kvinnliga protagonisten framstår i Lagerkvists skildring, liksom i så många andra, som emotionell och på gränsen till oansvarig), tillsammans med aktiva supportrar som fysikern Fang Lizhi och den fängslade nobelpristagaren Liu Xiaobo.

Att studenterna på Himmelska fridens torg framförde krav på ökade demokratiska och medborgerliga rättigheter är obestridligt, men på frågan om varför studenterna valde att bege sig för att protestera på torget finns flera svar.

Vissa har betonat ett populärt motstånd mot den utbredda korruptionen, andra har fört fram den kraftiga inflationen eller de begränsade möjligheterna för kinesiska akademikerna att profitera på de ekonomiska reformerna.

För Lagerkvist framstår ändå det demokratiska idealet som den enda verkliga motivationen. Studenternas uttalade protester mot korruption och inflation, liksom försäkran om att de stödde socialismen och partiet var inget annat än en taktik för att minska risken för repression.

Men var det verkligen så enkelt? Just Liu Xiaobo har kritiserat sig själv och demokratirörelsens ledare för elitism och en bristande förståelse för vad demokrati innebär.

Vi bör inte heller glömma bort att inflation – eller mer exakt prishöjningar på mat – kan ge upphov till betydande proteströrelser. Så var fallet i Tunisien 2011, men också i Polen under åttiotalet.

Som mest fascinerande blir Lagerkvists skildring när han skriver om scenen där dramat utvecklade sig. Med inspiration från Wu Hungs lysande studie av Tiananmen som ett politiskt rum beskriver Lagerkvist torgets politiska historia.

Från ett ceremoniellt palatstorg förvandlades Tiananmen till en politisk arena när studenterna intog torget under den epokgörande Fjärdemajrörelsen 1919 – en rörelse mot imperialism och för de moderna idealen vetenskap och demokrati – och senare en plats för folket under Mao Zedong. Ett folk som definierades och representeras av kommunistpartiet.

Kommunisterna utvidgade torget genom att rasera kejserliga konstruktioner och ersatte dem med socialistiska monument, som monoliten Monument över Folkets Hjältar som i tio tablåer beskriver Kinas ”revolutionära historia”. När studenterna 1989 reclaimade torget och rätten till representation på den politiska scenen blev detta monument till den naturliga mittpunkten.

Det var intill monumentet som några konstnärsstudenter trotsigt reste sin Demokratigudinna den 30 maj, 1989. Statyn fick stå kvar i fyra dagar innan ”upprorsmakarnas andliga stöttepelare” krossades av en stridsvagn från Folkets befrielsearmés trettioåttonde enhet.

Den nya nationella ordningen

Om den våldsamma repressionen på Pekings gator (dödandet skedde inte på själva torget utan när invånarna i huvudstaden försökte att hindra militärens framfart) var slutet på en rörelse, var detta enligt Lagerkvist även början på någonting nytt: intensifierade ekonomiskt liberala reformer hand i hand med en nyauktoritär, nynationalistisk politik.

Idén om en ny kinesisk nationalism som Johan Lagerkvist har plockat upp blev under nittio- och nollnoll-talet otroligt populär bland både akademiker och journalister, framför allt i USA.

Mycket verkar tala för en nationalistisk reaktion efter det kosmopolitiska åttiotalets ideologiska nederlag. Lagerkvist tar upp de mest välkända exemplen: den patriotiska utbildningskampanjen och den patriotiska kommersen i form av populärnationalistiska böcker, filmer och dagstidningar.

Men samtidigt har den akademiska litteraturen haft svårt att hitta övertygande bevis för att det skulle röra sig om något verkligt nytt, att en våg av nationalism skulle ha sköljt över Kina någon gång runt millennieskiftet.

Det är svårt att se hur den patriotiska utbildningskampanjen som lanserades 1994 kan ha haft någon direkt effekt på den nationalistiska, kommersiella litteraturen som växte fram mer eller mindre samtidigt. Yngre kineser verkar inte heller vara mer nationalistiska än de äldre, inget tyder på att nationalismen i dagens Kina skulle vara en generationsfråga.

Även om forskarna under åttiotalet var förhållandevis ointresserade av just nationalism som verktyg för att beskriva dåtidens Kina, betyder inte detta i sig att det inte fanns någon nationalism i samhället. Tvärtom går det att hitta exempel som tyder på motsatsen.

Att det som sågs som traditionellt kinesiskt – mahjong, pekingopera, kampsport – upplevde något av en renässans under ”kulturfebern” som drabbade det kinesiska samhället efter den revolutionära ortodoxins upplättande är ett exempel. Debatten kring den kinesiska nationens essentiella karaktär i samband med TV-serien Heshang är ett annat.

Lagerkvist lyfter själv fram hur viktigt det var för studenterna 1989 att deras rörelse skulle erkännas som patriotisk och kommenterar skarpsinnigt att det rörde sig om ”en kamp om själva definitionen av patriotism”. Vem hade rätt att representera den kinesiska nationen – partiet, studenterna eller rentav en demokratisk vald regering? Det var nationella frågor som engagerade demonstranterna.

Nittiotalet var början på slutet för det revolutionära kommunistpartiet. Veteranerna från revolutionen blev allt färre och ledarskapet togs över av en generation som inte hade något minne av tiden före Folkrepublikens grundande. Men att revolutionärerna lämnade över makten till förvaltarna av det socialistiska nationsbygget är inte samma sak som att kommunismen har övergivits till förmån för nationalismen.

Istället går det att likna det kinesiska ledarskapet efter Deng Xiaoping vid ett gäng nationella ingenjörer som försöker passa in den nya reformpolitiken i en postrevolutionär nationell mall. Allt under kommunistpartiets fortsatta ledarskap.

I motsats till Mao Zedong, som såg revolution, uppror och uppbrott som det som driver historien framåt, står ledare som före detta presidenten Jiang Zemin och Xi Jinping.Den förstnämnde såg till att inkludera entreprenörerna i det folk som partiet är tänkt att representera, medan den senare påminner oss om att vi inte får använda det revolutionära Kina som mått för att negera reformerna, men inte heller använda reformerna för att negera de framsteg som gjordes under Mao. Den nationella historien är inte längre full av uppbrott utan en kontinuerlig, utdragen process.

Som ackompanjemang till denna beskrivning av historien hittar vi det nya ledarskapets främsta besatthet: stabilitet.

De ”tumult” som utbröt under Tiananmenrörelsen och under Kulturrevolutionen är de värsta exemplen på hotet mot denna stabilitet. Idag, skriver Lagerkvist, upprätthålls denna stabilitet av en enorm säkerhetsapparat som efter Fjärdejunimassakern har fått allt större anslag.

Nyliberal auktoritet

De som för något årtionde sedan menade att hela världen efter Sovjetunionens fall var på väg i samma riktning – mot en demokratisk marknadsekonomi av europeisk-amerikansk modell – har för den mesta delen tystnat. Liksom de som såg framför sig en multipolär, mera ansvarstagande världsordning – en världsby.

I kontrast till denna saga beskriver Lagerkvist övertygande hur världen likriktas under ett flexibelt neoliberalt paradigm som fungerar lika bra i Thatchers Storbritannien och Bildts Sverige som i kommunistpartiets Kina.

Det finns ingen motsättning mellan marknadssamhället och en auktoritär stat, liksom demokratiska stater inte verkar ha några större problem med att inkludera auktoritära härskartekniker som massövervakning i sin arsenal. ”Idag tenderar världens maktlogik att konvergera”, sammanfattar Lagerkvist läget.

Mindre övertygande blir det när han påstår att repressionen av studentrörelsen var avgörande för att Kina skulle nå sin nuvarande ”supermaktsstatus”. Det är svårt att göra samma koppling mellan massakern och de intensifierade ekonomiska reformerna under Jiang Zemin som Lagerkvist gör.

”De genomgripande marknadsreformerna som han ansåg nödvändiga mötte så hårt motstånd att han bara kunde vinna striden genom det indirekta hotet om ytterligare militärt våld”, skriver Lagerkvist om Deng Xiaopings agerande under våren 1989. Men soldaterna sattes inte in mot motståndare till reformpolitiken inom partiet, utan mot en proteströrelse som på det hela taget måste ses som förhållandevis positiva till reformerna.

Ett potentiellt viktigare incitament till att motverka splittring inom partiledarskapet och till fortsatt direkt kontroll över armén kan vara det politiska spel som föranledde Sovjetunionens fall. En av få historiska referenser som har oroat kommunistpartiet mer än protesterna på Himmelska fridens torg.

Här kommer vi tillbaka till det som är så otroligt komplicerat i det som Lagerkvist tar sig an: att isolera effekterna av en enskild historisk händelse. För även om vi håller med om den historiska utveckling som han beskriver levererar Lagerkvist inte tillräckligt med bevis för att kunna belägga ett orsakssamband mellan just studentrörelsen och det som enligt honom karakteriserar dagens Kina.

För att visa på ett sådant samband skulle det ha behövts fler och andra källor. Lagerkvist citerar friskt ur memoarer och historieskildringar som givits ut i Hongkong. Dessa är ofta fulla av detaljerade, dramatiska skildringar av viktiga historiska ögonblick och ger en känsla av att vi tagit oss innanför maktens låsta dörrar. Men eftersom de bygger på självupplevda händelser eller anonyma källor är de mycket fattigare vad gäller källhänvisningar. De lider också av samma Good Guy/Bad Guy-syndrom som återfinns i Tiananmen Redux.

Inte heller Lagerkvist refererar till särskilt många källor. Framför finns knappt någon hänvisning till den massiva, sofistikerade forskning som gjorts kring studentrörelsen. Det är synd, för skildringen hade varit mera övertygande om den hade skrivits i dialog med tidigare studier.

Visserligen är Tiananmen Redux ingen akademisk studie, men det ursäktar inte slapp källkritik. Att en så tveksam källa som Tiananmen Papers används utan vidare är ett talande exempel.

Detta verk som utger sig för att vara baserat på hemlighetsstämplade dokument utsmugglade från Kina kunde ha varit en potentiell guldgruva om det inte hade varit för att personen som står bakom sammanställningen är anonym och att de påstådda förstahandsdokumenten inte ens har visats för de tre akademiker som sammanställt den amerikanska utgåvan. Slutresultatet är en grovt redigerad text vars innehåll antingen stämmer väl överens med tidigare källor eller är näst intill omöjligt att kontrollera.

Kanske har Lagerkvist rätt när han undrar om det inte skulle behövas ett sanningsserum för att komma tillrätta med historien kring Tiananmenrörelsen. Eller ännu otroligare: en öppning av arkiven.

I vilket fall är det beklagligt att en författare som fäster en så stor vikt vid att föra fram sanningen om det som är bortglömt eller förljuget inte klarar av att belägga sina påståenden på ett mer konkret, mer övertygande sätt.

Det är ett mycket ambitiöst projekt som Lagerkvist har givit sig på och det är bitvis en väldigt givande läsning. Det vore även orättvist att helt och hållet beskylla bristerna i Tiananmen Redux på författaren, ämnet är och förblir svårhanterligt.

Lagerkvist tar oss med på ett återbesök till ett av samtidshistoriens dunklaste förlopp och kan förhoppningsvis bidraga till att motverka att studentrörelsens och massakerns betydelse glöms bort.

Tills tiden är mogen för en Tiananmen Redux Redux är Lagerkvists bok ett provokativt och intressant tillskott till litteraturen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Recension: Den sista kejsarinnan av Kina

I Den sista kejsarinnan av Kina beskriver den kontroversiella författaren Jung Chang änkekejsarinnans liv in i minsta detalj och vi får delta i hennes utveckling från dagarna som maktlös konkubin åt kejsare Xianfeng, följt av hur hon blev änkekejsarinna och regent, för att slutligen försöka dra sig undan och leva ett fridfullt liv i Sommarpalatset.

Modernitet och tradition

Min egen bild av Cixi är formad av de filmer där hon porträtterats på ett övervägande negativt vis. I Bertoluccis  Den sista kejsaren är hon en snarast häxliknande individ och i 55 dagar i Peking är hon en maktlysten kvinna som ligger bakom Boxarupproret och talar i obegripliga metaforer när hon utfärdar sina edikt.

Denna bild demonteras sakta men säkert medan jag läser Den sista kejsarinnan. Chang beskriver istället Cixi som en operaälskande person med mycket kärlek för sin son och stor respekt för traditioner och konfucianska riter. Chang ger mycket utrymme i boken till att försöka illustrera för läsaren vikten av att dessa traditioner och riter upprätthölls.

Dikotomin mellan modernisering och tradition gör sig hela tiden påmind och motorn i berättandet är denna schism mellan de som inte vill kuva sig för västerländsk modernitet mot de ivriga reformförespråkarna.

Detta görs tydligt i den passage som beskriver Cixis försök till att modernisera Kina genom att bygga järnväg. Det blir svårt för henne att ställa sig bakom detta projekt, då oljudet från tågen sägs skapa obalans i harmonin för alla begravningsplatserna i närheten av järnvägen.

En annan berättelse är den om hur hon försökte modernisera den kinesiska flottan och vikten av att upprätthålla denna moderna standard. Speciellt eftersom andra personer ständigt motarbetar henne. Misslyckandet med att bygga upp en modern armé ledde senare till att Japan fick övertaget och kunde gå vinnande ur det första sino-japanska kriget (1894-95).

Etnicitet och klassklyftor

Hur mycket Chang än försöker att bevisa godheten bakom Cixis handlingar kan hon inte – trots de positiva formuleringar hon använder sig av – förneka änkekejsarinnans kontrollbehov och, för oss idag, skeva världsbild (I efterordet nämner hon dock att Cixi också kunde vara ”oerhört grym”).

Cixis fascination för musik och iver att renovera det gamla sommarpalatset verkar ha gjort henne blind för hur folk ute på landsbygden levde sina liv, ständigt på gränsen till svält. Chang tar också upp hur uppdelningen mellan hankineser och manchuer institutionaliserades inom vissa skikt av samhället.

Denna etniska hierarki skapade vrede runt om i Kina och redan i slutet av 1700-talet stärktes motviljan mot den manchuriska Qingdynastin i och med den Vita lotus-sektens uppror (1794-1805) och ett halvsekel senare under Taipingupproret (1850-1864). Chang utelämnar till stor del denna historiska utveckling i en strävan att istället fokusera på individen Cixi. Ibland ser man tendenser till att Cixi verkar ha levt i ett vakuum där hon med myopisk syn iakttar hur riket sakta men säkert förfaller.

Matriarken mot patriarkatet

En av de mer intressanta delarna av Changs berättelse är den som beskriver Cixi som en pionjär bland kvinnokämpar. Cixi beskrivs som en kvinna vars mål inte bara var att modernisera landet genom konkret utveckling inom olika industrier utan hon ville även luckra upp patriarkala maktmönster och skapa en mer modern (läs västerländsk) syn på kvinnan.

Genom prins Gong valde Cixi ut en manchurisk man från tullverket vid namn Binchun som skickades till Storbritannien för att studera en västerländsk nation: ”Binchun blev djupt betagen i europeiska kvinnor och det faktum att de fritt umgicks med män”, skriver Chang.

Betraktelserna av kvinnornas ställning i Europa som förmedlades till Cixi måste ha sporrat henne i intresset för kvinnosaksfrågor. Särskilt med tanke på att hon oftast fick hålla audiens bakom ett skynke då hon inte fick visa sig själv inför män. Något som Chang verkar vara allra mest stolt över är hur hon kan visa (hon är emellertid långt ifrån den första) att det var Cixi och inte kommunistpartiet som la grunden till förbudet mot bundna fötter.

Hon var inte grym av naturen.”

En sökning på Jung Changs namn (张戎) på den kinesiska sökmotorn Baidu ger – förutom vad gäller en lärd man med samma namn från Handynastin – inte mycket matnyttigt. Hon kallas bl.a. för ”en författare med munnen full av lögner”. Det verkar som hon jobbar i uppförsbacke sedan den förra boken Mao: Den sanna historien.

Den sista kejsarinnan av Kina tillhör en av de böcker som jag kan tänka mig blir bra sommarläsning. Här finns inte bara en väldetaljerad skildring av Qingdynastins hovliv utan även intriger och politiska komplotter som framställs på ett sätt som ställer alla maktkamper i Game of Thrones till skam.

I denna boken, till skillnad från hennes förra bok om Mao, beskrivs Cixis gärning som en produkt av den tid hon levde, där den tusenåriga traditionens bojor håller henne tillbaka samtidigt som hon står emot en oändlig hord av antagonister. Jag ser spänt fram emot Jung Changs nästa projekt.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Bokrecension: Peking – Förändringarnas stad

Bokrecension: Peking - Förändringarnas stad FOTO: Björn Djurberg

Frilansjournalisten Jojje Olssons debutbok är en inbjudande glimt in i ett samtida Kina där invånarna i landets huvudstad med egna ord får utrymme att beskriva sin omgivning – på gott och ont.

Att skriva en bok om Beijing, med sin rika historia och snabba expansion, är långt ifrån enkelt. Det är därför imponerande hur väl Jojje Olsson lyckas fånga känslan av staden – den puls av möjlighet och mångfald grundat i något större, som kompromisslöst utgör realiteten i en av världens viktigaste städer.

Staden beskrivs i boken till stor del genom författarens vänner och bekantas egna upplevelser och intryck av livet där, varvat med mer historiska redogörelser signerat Olsson själv.

Ibland dyker mer reportageliknande kapitel upp, som vid nästa sida snabbt lämnar plats åt ett tips till en restaurang eller plats värd ett besök.

En genomläsning av Peking – förändringarnas stad riskerar därför bli förvirrad upplevelse. Är det en reportagebok, en guidebok eller rent av en historiebok? Svaret är att den är tänkt att vara lite allt i ett; något som förlaget Laurella & Wallin beskriver som ”… en berättelse att relatera till och att inspireras av, på resan eller hemma i vardagen”.

Men, bortser läsaren från den lätt schizofrena läsupplevelsen, så fungerar det. Ibland mycket bra. Starkast i boken är personporträtten; de personer i Olsson närhet och de personer han träffat längs vägen under sina många år i staden. Vi möter Hou Lei, en ansvarslös ung Beijingbo vars mål i livet tycks vara att göra så lite som möjligt, så länge som möjligt; Yang Ying, en ung karriärskvinna från landet som står med foten i två kulturella världar och Lily, kritisk journalist som drömmer om ett annat, friare Kina.

Många av dessa karaktärer följer med boken igenom i ett stilistiskt grepp som känns genomtänkt och naturligt.

Det är lätt att se författarens egna kärlek till staden mellan raderna. Trots de många problemen som Beijing dras med så är det ändå med en positiv grundton som problematiken beskrivs. Retoriken är entusiastisk. Det är därför en behaglig upplevelse att plöja sig igenom de knappt 250 sidorna; språket är avskalat och lättillgängligt.

Ibland blir dock denna lättillgänglighet alltför banal. Där ett trubbigt och grovt talspråk fungerar nog så bra för att levandegöra personerna i boken – så faller här trovärdigheten i de historiska delarna. Här blir det snarare ett hinder; det känns klumpigt, och den förenklade historieskrivningen lämnar stort utrymme för feltolkningar för de som saknar förkunskaper i kinesisk historia. Olsson är svepande där han borde vara detaljerad, och drar ibland snabba slutsatser av historiska skeenden som inte alls är självklara.

Med reportageböcker och historiska avhandlingar följer ofta referenser och källhänvisningar, och sannolikt hade också Peking – förändringarnas stad mått bättre av en mer grundlig källkritisk genomgång.

En mer grundlig språklig genomarbetning hade också varit på sin plats, då enhetligheten stundvis brister när kinesiska möter engelska som möter svenska. Resultatet blir en ibland märklig satsbyggnad som kryddas med en dos svengelska.

Som ett subjektivt intryck av Beijing och en inspirationskälla för en framtida resa så är Peking – förändringarnas stad väl värd en genomläsning. Den är en spännande och intressant och blir aldrig tråkig. Boken ger läsaren inte bara en skymt av Beijing, utan speglar en del av hela det framväxande moderna Kina.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se