Kina-tänjer-gränserna

Döda kycklingar och skrämma apor

Kina-tänjer-gränserna. FOTO: Björn Djurberg

Den senaste censurskandalen hos amerikanska nyhetsbyrån Bloomberg upprör världspressen. Kritiken haglar efter att det sipprat ut att chefredaktören Matthew Winkler beordrat sina reportrar att begrava en planerad artikel om kopplingar mellan Kinas rikaste man och partitoppen.

Winkler ska ha varit rädd för att nyheten skulle reta upp kommunistpartiet till den grad att det skulle innebära praktiska hinder för Bloomberg att fortsätta verka i Kina. Chefredaktören ska enligt läckorna motiverat sitt beslut om självcensur för reportrarna med att jämföra med hur somliga utländska medier i Nazi-Tyskland utövade självcensur för att få stanna kvar i landet.

Matthew Winkler har efter att skandalen briserat förnekat att så ska ha varit fallet. Artikeln är inte begravd, den är bara inte redo för publicering, hävdar han.

Men förtroendet för Bloombergs Kina-rapportering befinner sig i fritt fall. Det bästa Winkler kan göra för att rädda situationen är sannolikt att omgående publicera storyn.

Ironiskt är att det var Bloomberg som förra året publicerade en exposé över nuvarande partiordförande Xi Jinpings tillgångar. Efter denna publicering censurerades nyhetsbyråns hemsida i Kina, och går fortfarande inte att komma åt från Fastlandskina. Kanske var det detta som fick Winkler att dra ur proppen denna gång?

Bloomberg fick lära sig vad det innebär att reta draken, och fick möta insikten som träffar så många andra intressen i dagsläget: vi behöver Kina mer än vad Kina behöver oss.

Bloombergskandalen är dock bara ett symptom på ett allt mer reellt faktum; det att Kina blir allt mäktigare, och nu börjar kräva tribut.

För media innebär denna tribut: Gör som vi säger, rapportera det vi säger.

Se på fallet Melissa Chan, Al-Jazeera-reportern som förra året blev den första journalist på över ett decennium som sparkades ut ur Kina.

Det knotades och klagades en del, men glömdes snart bort.

i förra veckan vägrades Paul Mooney journalistvisum för sitt nya jobb på Reuters Beijingkontor. Mooney har jobbat som journalist i 18 år i Kina.

Det Chan och Mooney har gemensamt är att rapportera kritiskt om känsliga ämnen i Kina. De båda är långt ifrån ensamma. Det finns många exempel på hur journalister vägras visum, eller får sina visumprövningar dragna i långbänk. Det är svårt att misstolka de signaler som Kina skickar till världspressen.

Världspressen sedan, har svårt att slå tillbaka. Att i protest sluta rapportera om Kina är ett alternativ som jag gissar få seriöst överväger; om en nyhetsbyrå lägger ner sin Kinabevakning så fyller snabbt en annan mediaorganisation detta vakuum.

Återstår då att gilla läget – och gränserna flyttas fram.

Precis som med Tibet – ni minns, det där landet som ingen längre vill prata om, eller med för den delen. Senast i maj fick Tibets ledare i exil, Lobsang Sangay, nobben av regeringen Reinfeldt under sitt Sverigebesök.

Rent pragmatiskt så är det enkelt att förstå varför. Efter att Storbritanniens David Cameron mötte Tibets spirituella ledare Dalai Lama 2012 så frös de bilaterala kontakterna mellan Kina och Storbritannien i princip till is.

Först för någon månad sedan normaliserades situationen något efter att Londons borgmästare Boris Johnson, ackompanjerad av finansministern George Osborne, åkte på charm-resa till Kina med kappsäcken full med handelsavtal.

Även vårt grannland Norge kan i det avseendet fungera som avskräckande exempel. Sedan Nobelkommittén i Oslo 2010 tilldelade dissidenten Liu Xiaobo Fredspriset så har den norske diplomaten i Beijing enligt uppgift blivit en rackare på tennis – så mycket annat att göra om dagarna tycks han inte ha.

Ett kinesisk talesätt lyder: Döda kycklingen för att skrämma aporna (杀鸡吓猴). Denna strategi tycks fungera lika väl i Kinas inrikespolitik som i dess utrikespolitik.

Nästa kyckling på tur?

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

En reaktion på “Döda kycklingar och skrämma apor”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*