Peter-Dahlin

Fallet med Kinasvenskarna visar på dåligt kinesiskt självförtroende

De senaste dagarna har vi sett två svenska medborgare som paraderats runt i de kinesiska statliga medierna i något som bäst kan beskrivas som ett spel i skuld och skam. Deras båda fall har inte många likheter i sak, likheter finns dock i hur det kinesiska (o)rättssystemet hanterar fallen:

  • Både Gui Minhai och Peter Dahlin ”försvann spårlöst” och Kina förnekade till en början all kännedom om deras försvinnande.
  • Båda har blivit dömda på förhand genom en omfattande mediakampanj som innefattar nationella tv-sända ”erkännanden” och detaljerade beskrivningar över brotten ifråga.
  • Ingen har fått (vad vi vet) tillgång till advokat.

Att handlingarna ovan är främmande för en rättsstat är självklart. Tyvärr är varken Gui Minhai eller Peter Dahlin de första att kidnappas av detta drakoniska system; liknande metoder har dessvärre blivit ”det nya normala” för många kinesiska advokater, journalister och inflytelserika oliktänkande de senaste åren.

Dahlin och Gui är dock utlänningar – i det här fallet svenskar. Vilket gör deras båda fall ovanliga.

Här måste dock en stor brasklapp kastas in: i Kinas ögon så är Gui Minhai inte svensk, utan kines. Att han varit svensk medborgare i tjugo år räknas inte, det har den statliga nyhetsbyrån Xinhua (och därmed Kinas politiska ledning) klargjort med all önskvärd tydlighet i Guis egen ”bekännelse”. En gång kines, alltid kines.

I partiets ögon handlar det därför bara om en utlänning. Att det finns likheter i hur deras fall hanterats är därför anmärkningsvärt då det tyder på en viss strömlinjeformning i hur oönskade personer behandlas.

Ni har väl föresten inte glömt hur den brittiske riskkonsulten Peter Humphrey redan 2013 erkände sina brott på nationell tv (även det nära på gripandet)?

Det finns fler exempel.

Att utlänningar skuldbeläggs offentligt handlar alltså inte nödvändigtvis om ny policy, utan om offer för en åtminstone flera år gammal redan etablerad doktrin. Att de drabbade denna gången är två svenska medborgare är nog mest en slump. Det tåls också att påminnas om att utlänningar som regel fortfarande särbehandlas (positivt) av rättssystemet i Kina.

Vilka slutsatser, om några, går det då att dra utifrån fallen Gui och Dahlin?

För det första så tycks Kina inte vara särskilt pigga på att kännas vid sina politiska arresteringar, eller vill i vilket fall fördröja att de uppmärksammas, vilket kan vara en indikation på att man inte är särskilt säker på ”vad man har på fötterna” innan ett faktiskt gripande.

För det andra så tycks det vara oerhört viktigt att visa inför offentligheten att man har gjort ett korrekt gripande, så fort som möjligt. Det finns inget tålamod att vänta tills en eventuell rättegång för att avgöra skuldfrågan. Återigen, ett tecken på osäkerhet.

Det är uppenbart att Xi Jinpings många tal om lagstyre får ge vika för realpolitik. Det finns i Kina ännu inte någon verklig tilltro till rättssystemet, inte ens hos det parti som säger sig förespråka det och som dessutom kontrollerar hela systemet. Politiken trumfar juridiken.

Många ser gripandena av Gui Minhai och Peter Dahlin som ett tecken på ett mer intolerant Kina som vågar visa styrka. Det må vara sant till viss del. Men i denna styrkedemonstration så uppvisar partiet också extremt dåligt självförtroende när man inte vågar lita på sina egna institutioner. Dessa institutioner ger intrycket av att vara, mer än någonsin nu, fasader, bakom vilka ett allt mer toppstyrt parti gömmer sig.

Det Kina med sina metoder tror sig vinna i självcensur och stabilitet förlorar man i förtroende – både från omvärlden och från sina egna medborgare.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*