Robert Mugabe

Havererat Kinafrämjande eller geopolitisk ironi?

Att dela ut ett Pris är ett klassiskt grepp i marknadsföring. Det visar på intresse (man bryr sig), seriositet och framförallt är det lätt att få genomslag i media för ett Pris.

I staters arbete med mjuk makt är det därför inte ovanligt att Pris används. Begrunda för ett ögonblick Nobelpriset: ett av Sveriges starkaste varumärken. Hela världens blickar riktas mot vårt land under ett par veckor varje år. Även om Nobelpriset inte är statens pris per se används det flitigt av representanter för densamma: ambassader, kungahuset, regeringen mm. Detta är vad som på kanslisvenska brukar kallas främjande.

Kinas Kinafrämjande är gigantiskt i jämförelse med Sveriges. Kina går fram som en ångvält på världsarenan och öppnar hundratals Konfuciusinstitut, skickar pandor till världens fyra hörn och lockar med hjälp av fantasilöner över utländska profiljournalister till sin internationella CCTV-satsning.

Men så var det det där med Pris.

Konfucius fredspris delades år 2015 ut till Robert Mugabe, Zimbabwes långvariga diktator, med motiveringen att han bl.a. ”övervunnit stora svårigheter i sitt styre av landet sedan 80-talet och att han skapat politiska och ekonomiska strukturer som kommit Zimbabwes befolkning till gagn”.

Vi behöver inte gå in på detaljer men det räcker väl att konstatera att Mugabe inte är den fredligaste av fredspristagare, då han konsekvent använder sig av våld mot sin egen befolkning.

Men samtidigt som medier världen över gör sig lustiga över hur ”Kinas” fredspris gått till en av världens mer ökända diktatorer så är det diffust vem som faktiskt delar ut Konfuciuspriset.

Priset grundades 2010 som en rektion på att Nobels fredspris det året gick till aktivisten Liu Xiaobo. Grundarna var en av Kinas många luddiga halvstatliga organisationer: The Chinese Folk Art Association. För att göra en lång historia kort så blev det fars när mottagaren (fd taiwanesiska vice-presidenten Lien Chan) varken kände till priset eller kände sig nödgad att bege sig till Peking för att ta emot det. Året därpå drog Kulturministeriet proppen ur projektet och tvingade organisatörerna att lägga ner det hela.

Det hela kunde (och borde?) ha slutat där. Men en utbrytargrupp ur The Chinese Folk Art Association ville annorlunda och begav sig prompt till Hongkong och registrerade en ny organisation (Kinesiska internationella fredsinstitutet) som år 2011 delade ut Konfucius fredspris till Vladimir Putin (!).

På den vägen är det. I det perspektivet är steget från Vladimir Putin till Robert Mugabe inte så långt.

Trots brottet med de officiella myndigheterna i Peking undrar jag ändå om allt inte ändå är en ambitiös mjuk-makt strategi från kinesiskt håll. Alternativet skulle ju vara ett haveri av Kinafrämjandet.

Överväg följande:

1: Kina är missnöjda med vissa mottagare av Nobelpriset och försöker likt Hitler på 30-talet skapa ett alternativ. Inser dock att de inte kan vinna varumärkeskampen mot Nobel och byter fokus på priset: från seriöst pris löst kopplat till officiella kanaler till något som kan liknas vid partisanverksamhet. Likt Putins mediestrategi med bl.a. RT (Russia Today) så handlar det inte om att skapa trovärdighet för sin egen världsuppfattning utan endast om att så tvivel hos den ”andra sidan”.

2: Skulle inte Kina om de verkligen ville kunna stänga ner organisationen bakom priset i Hongkong? Eller i minsta fall stänga ner den officiella webbsajten (registrerad i Peking) och hindra dem från att dela ut priset i Fastlandskina? Så är inte fallet och årets pris kommer enligt arrangörerna delas ut i Peking (tillsammans med en prissumma på 500 000 RMB). Uppenbarligen ser Kina fördelar med att priset finns kvar (se 1).

3: Det skrivs då och då om priset och organisationen bakom det i partipressen: China Daily, Folkets Dagblad osv. Ytterligare tecken på att någon ser ett värde i att informera den kinesiska allmänheten, samt att organisatörerna bakom det hela har kontakter inom mediebranschen.

Slutsatsen som jag drar av omständigheterna ovan är att det uppenbarligen finns personer inom Kinas propagandaverksamhet som ser fler fördelar än nackdelar med att priset finns kvar. Trots den badwill som Kina drar på sig från Väst så bör goodwill från länder så som Zimbabwe och Ryssland inte underskattas: Det är här Kinas mjuka makt har god jordmån.

Partitjänstemän är inte kända för sin humor men jag kan heller inte låta bli att undra om inte hela manövern med en ”fristående” organisation bakom Konfucius fredspris är satir på norska nobelkommitténs fristående ställing från den norska regeringen; Norge befinner sig alltjämt i den diplomatiska frysboxen sedan LXB:s fredspris 2010 och har förgäves försökt förklara för Kina att de inte kan påverka processen.

Aha! Utbrister Kina och slår ut med händerna: Vi har ingen aning om varför 2016:s års fredspris gick postumt till Vidkun Quisling för hans förmåga att skapa stabilitet och att undvika direkt konflikt under andra världskriget.

Skämt åsido. Konfucius fredspris 2016 kommer med säkerhet tilldelas antingen Xi Jinping eller Jultomten.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*