kinesisk flagga

Historisk balans – det odramatiska i Kinas uppgång

Kinesisk flagga. FOTO: BJÖRN DJURBERG

Mer ofta än sällan dramatiseras Kinas växande inflytande i världen som något nytt, något aldrig tidigare skådat. En avvikelse, om man så vill, i det storslagna narrativ där västvärlden alltid var ämnat skulle stå för dagordningen.

Vad som ofta glöms bort är att denna dominans är en relativt kort framgångssaga. Länge var Europa både fattigare, mer instabilt och på många sätt mindre civiliserat än stora delar av Asien – och då inte bara under de mörkare delarna av medeltiden – ändra fram till 1800-talet var Kina i många avseenden enligt dåtidens mått mätt ett mer framgångsrikt samhälle.

Detta präglar det globala handelssystem som mognade fram under de dryga tusen åren som föregick år 1800; tyngdpunkten låg alltid på Asien, Kina och Indiska oceanen, det var där åtråvärda råvaror stod att finna och det var där tillverkningsindustrin var som mest konkurrenskraftig.

Europa utgjorde i hög grad en slags periferi, en kontinent med få produkter att erbjuda världsmarknaden, ständigt plågad av krig. Först efter industrialiseringen övertog Väst rollen som centrum, mitten av ett våldsamt handelssystem som effektivt straffade ut eventuella konkurrenter.

Under ett par hundra år rann pengaflödet därför åt andra hållet, från Öst till Väst.

Men, som mycket nu pekar mot, var detta en temporär trend. Befolkningstyngden har alltid, genom historien, legat i Asien, där marknaden alltid varit större, likaså de ekonomiska musklerna.

Denna revansch har inte minst de senaste årtiondenas utveckling visat på. Japan, tigerekonomierna Sydkorea, Taiwan, Hongkong och Singapore. Indien. Kina. Exemplen är många.

Asien (och andra delar av världen, ska tilläggas) har efter en två hundra år lång glipa tillslut kommit ifatt Väst teknologisk, vilket sätter spår ekonomiskt. Att tro att detta är en fluga är historielöst.

Ekonomi är däremot inget nollsummespel, och bara för att Asien återtar sin ekonomiska centrala roll i världsekonomin, så kommer Europa sannolikt inte falla ner i något slags svart depressions-vakuum, även om läget för tillfället ser bekymmersamt ut. Poängen är dock den att vi bör vänja oss vid tanken på att majoriteten av världens kapital kommer ackumuleras i Asien i framtiden, och då med en stor portion i Kina.

Om något understryker Kinas månlandning häromdagen, den första på 37 år, min poäng.

Det som ofta sägs tala emot exempelvis Kina är demokratifrågan. Kina kan inte bli en rik stormakt, och samtidigt vara en enpartistat, menar kritikerna.

Men även det argumentet är historielöst. Den absoluta majoriteten av världens stormakter har aldrig varit särskilt demokratiska i den bemärkelsen att folket haft särskilt mycket att säga till om. Oftast har det handlat om en ekonomiskt stark elit som bestämt var skåpet ska stå.

När gapet mellan västvärlden och ”resten” uppstod under industrialiseringen på 1800- och 1900-talet så var det inte demokrati som styrelseskick som var avgörande, det existerade ännu inte i sin nuvarande form. Först efter årtionden (om inte århundraden) av gradvis utveckling kan vi ta åt oss äran för att ha gjort världen lite bättre genom att ha upprättat fungerande demokratiska stater.

Orsakerna bakom Västs framgångar kan snarare tillskrivas ekonomiska institutionella incitament, teknologi och senare framförallt humankapital – vilket blev tydligt när Storbritannien tappade sin stormaktsroll i slutet av 1800-talet mycket på grund av sitt undermåliga skolsystem.

Den senaste Pisa-undersökningen, där asiatiska länder fullkomligt utklassade övriga OECD-länders studieresultat bland niondeklassare, är därför värt att notera.

Framgångsreceptet innefattar därför inte ett demokratiskt flerpartisystem, även om den ofta på lång sikt brukar följa med en mer informerad och välmående befolkning som ställer högre krav på sitt land och sitt liv.

Demokratiargumentet är dock förhastat. Även om Kina skulle demokratiseras och gå mot ett flerpartisystem så är detta sannolikt en process som kommer ta årtionden – om historien är något att lära av, det vill säga.

Sannolikt är att Kina först utvecklar sitt civilsamhälle på annat vis, vilket kan få svårt att passa in i det gällande relativt snäva västerländska narrativet.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

En reaktion på “Historisk balans – det odramatiska i Kinas uppgång”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*