mo-yan

Mo Yan och politiken

Debatten i princip varenda media som på något sätt bevakar Kina och / eller litteratur har sedan i torsdags handlat om huruvida det var rätt att ge kinesiske författaren Mo Yan Nobelpriset i litteratur. Den samlade åsikten tycks vara ja, men också nej.

Grundförutsättningen i hela debatten är för det första att man i över huvudtaget skriver under på att Nobelpriset ska ta hänsyn till någonting annat än en författares verk. Här sträcker sig skalan allt från Svenska Akademien, som säger sig endast se till den litterära faktorn, bort till exempelvis kinesisk media som Global Times, som gärna tolkar priset som en politisk gärning.

Men, som de flesta ändå konstaterat. Oavsett Svenska Akademiens påstådda konsekvensneutralitet, så får deras val naturligtvis konsekvenser, vilket årets utnämning inte minst visat.

För att ge priset till Guan Moye, mer känd under pseudonymen Mo Yan (som ironiskt nog betyder ”tala inte”), är kontroversiellt.

Varför? Det handlar om det demokratiska samvetet, mänskliga rättigheter, enpartiproblematik och alla andra dilemman som Sverige, och alla andra länder som nu bedriver handel med Kina, varje dag ställs inför.

Ska enskilda individer kollektivt bestraffas för att de verkar inom en diktatur? Nej, naturligtvis inte.

Frågan som media och andra retoriskt ställt sig under dagarna sedan Nobelpriset är, för att utrycka mig krasst: är Mo Yan en partikramare och en kollaboratör, eller är han en mer subtil frihetskämpe, en författare som lärt sig hantera systemet?

Och, om han är det senare, hur påverkar detta hans författarskap?

De som läst hans böcker har nog dock uteslutit den första frågeställningen, då Mo Yans böcker inte är några hyllningsepos till partiet. De är tvärtom kritiska mot överhögheten, och stämplar ibland partiföreträdare som korrupta, ondsinta översittare.

Men, hur mycket av kritiken i böckerna är egentligen, så att säga, ”farlig” kritik?

Katastrofer som Det stora språnget framåt och Kulturrevolutionen är inget som man i Kina är stolt över. Att i konst och litteratur kritisera dessa snedsteg är inte förbjudet. Det har gjorts många gånger tidigare. Partiet har själv gjort det. Så det som Peter Englund och Svenska Akademien ser som en subtil kritik av systemet är en historisk kritik över händelser som partiet redan fördömt.

Partiet förnekar inte att korruption i sina egna led är ett stort problem. Faktum är att man inför den 18:e partikongressen i år lyft fram just denna frågan (mycket på grund av fallet Bo Xilai). Partiet förnekar inte att mycket av vad Mao Zedong tog sig för var galet, den officiella hållningen är att den store ledaren endast hade rätt i 70 procent av fallen.

Det som partiet däremot inte vill se, är förslag på demokratisering och kritik mot det rådande systemet idag. Detta är tabu, vilket fredsprisvinnaren Liu Xiaobo, som nu avtjänar ett elvaårigt fängelsestraff, kan skriva under på.

Men, för att vara en stor författare så måste man naturligtvis heller inte vara en politisk författare.

Dissidentrörelsen slänger däremot in en befogad brasklapp – går det att verka som konstnär eller författare i Kina utan att blanda in politik?

I Kina genomsyrar politiken allt, när den så vill – så även om en författares som Mo Yan säger sig vilja stå utanför detta så är det tydligt att han inte har så mycket till val. Partiets propagandaavdelning har nämligen jobbat övertid de senaste dagarna för att proklamera detta Kinas senaste tecken på framgång.

Nobelpriset har i Kina kidnappat av partiet. Vem Mo Yan är och vad han har skrivit är mindre viktigt än det faktum att han är en kines som spelat efter partiets regler, och därför kan lyftas fram som ett gott föredöme för hela det kinesiska folket att följa. Se på Mo Yan, skanderar partiet, han var fattig och levde ett hårt liv (vilket många kineser nog kan relatera till), men, han trodde på sig själv (och på partiet), och nu har han vunnit det finaste litteraturpriset i världen.

Dagen efter kvällen före toppades i princip varenda tidning i Kina förstasidan med Mo Yan, och det tog blott två dagar för partiet att utlysa att man omgående kommer införa en av Mo Yans texter som obligatoriskt studiematerial i grundskolan.

Att två dagar efter utnämningen kunna säga att man nu, i hela Kina, obligatoriskt kommer studera Mo Yan i grundskolan, det säger mycket om vad Kina är för land och hur beslutsprocesserna går till.

Mo Yan har nu blivit till en bricka i partiets spel, och då han under hela sin karriär varit inbäddad i systemet (han är både partimedlem och vice-ordförande i Kinas statskontrollerade författarförbund) så är det desto svårare nu att slå sig fri, även om han skulle vilja det.

Och är Mo Yan så befriad från politisering som han vill framställa sig? Tidigare i år ställde han upp på att kopiera Mao Zedongs kontroversiella tal från Yan’an 1942, där media, enligt gammal god partiretorik, uppmanas underställa sig partiets linje och därmed ”tjäna folket”. Kort och gott, censur.

Samtidigt så har Mo Yan på en presskonferens i fredags för första gången uttalat sig om Liu Xiaobo, när han sa att han ”hoppas att Liu så fort som möjligt får sin frihet”.

Kanske kan utmärkelsen som partiet vill se som sitt första Nobelpris (Gao Xingjians pris 2000 är inget man vill fira) just det verktyg som kan få Mo Yan att ta bladet från munnen och börja prata.

Så, är Mo Yan en värdig vinnare av årets Nobelpris i litteratur? Det återstår att se. På grund av Mo Yans ställning inom etablissemanget i Kina så har han en betydligt större chans att påverka den breda massan än vad dissidenter i exil har. Och kanske var det detta som Svenska Akademien siktade på.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*