FOTO: www.kremlin.ru

Några säger Xi, andra säger så

FOTO: Wikimedia Commons
Xi Jinping. FOTO: Wikimedia Commons

En av favoritsysselsättningarna för utländsk media verksamma i Kina är att klassificera kommunistpartiets relativt nya partiordförande Xi Jinping, en företeelse som blivit allt mer frekvent då Xi nu suttit drygt ett år på tronen.

Varje tal, varje gest, varje retoriskt grepp från regeringshögkvarteret Zhongnanhai tolkas, sorteras och klassificeras för att sedan presenteras som ett tecken på Kinas nya ledares likhet med Deng, Mao, Gorbachev eller Jultomten.

Analytiker och förståsigpåare famlar efter lämpliga historiska exempel som kan fästas vid Xi Jinpings slipsnål, för att på så sätt legitimera gissningar över vart partiet ämnar styra supertankern s/s Kina.

Det är förståeligt, och ligger i linje med hur journalister och andra försökt beskriva Kinas svårgenomträngliga politik genom åren. För kinesisk politik är till sin natur abstrakt och framträder i kommunistisk kod som blir tydligare i retrospekt, där de efterkonstruerade förklaringsmodellerna härskar.

När den politiska retoriken är diffus, och tolkningsutrymmet stort, så finns det en trygghet i att förankra personen Xi Jinping med tidigare kommunistiska ledare och bedöma Xis agerande, och i förlängningen Kinas agerande, i ljuset av detta historiens facit.

Det blir mer begripligt så. Dramaturgiskt enkelt.

När Xi besöker Shenzhen, öppnar upp för mer marknadskrafter inom ekonomin och pratar sig trött om pragmatisk politik så är han Kinas nästa Deng Xiaoping.

När Xi ler mot kamerorna, hälsar på i stugorna på sitt ”jordnära sätt” eller pratar gammelkommunistiska så är han nästa Mao Zedong.

När han kritiserar de ökade sociala klyftorna, korruptionen och brottsligheten är han en populistisk Bo Xilai. Kanske göms det till och med en smygreformist á la Gorbachev någonstans under hans korpulenta kroppshydda.

Rapporterar pressen. Och spår, kring framtiden, som nu framträder tydligare.

Men dessa ihärdiga försök att placera Xi Jinping i någon slags personcentrerad mall är ett förlegat grepp.

Det är dags att inse att Kina har kommit längre än vad somliga kanske vill erkänna. Kina år 2013 har inte så mycket gemensamt med Maos Kina, Dengs Kina, eller Gorbachevs Sovjetunionen.

Även om Mao och Deng under kulturrevolutionens dagar kan ses som två polariserade krafter, så har denna klyfta krympt under de gångna 40 åren, och idag så finns det ingen motsättning för kinesiska topp-politiker i att citera både Mao och Deng så det bara skvätter om det.

För Xi Jinping är mest av allt Xi Jinping – och han själv, tillsammans med den övriga partitoppen, bygger sitt mandat att styra landet på en fusion av gamla framgångar; Kina som kommunistisk framgångsstat med kinesiska förtecken är den bild som ska förmedlas. Ett Kina som vågar gå sin egen väg, en annan väg än den Väst proklamerar för.

För att narrativet om det framgångsrika Kina ska bli trovärdigt är det viktigt att inkorporera samtliga populära faktorer av det som är Mittens rike. Kontenan blir, för att låna ett populärt uttryck, en avsevärd mängd name dropping.

Xi hämtar kraft ur både Mao och Deng, från Konfucius och Marx, och snor friskt från både höger och vänster för att bygga en samlad maktbas varifrån han kan genomföra den politik som han, och hans kollegor i toppen, tror utgör de bästa lösningarna på de problem som Kina står inför.

För kanske definieras Xi Jinping mer av vem han inte är lik, och än så länge har han visat tecken på att vara betydligt mer handlingskraftig än vad Hu Jintao någonsin var.

Räkna därför inte med gamla lösningar på nya problem. Partiet har redan gjort klart att de själva äger definitionen på vad som är socialism, demokrati och marknadsliberalism i Kina. De lyder inte under några ideologiska begränsningar. Det enda som behövs är att trycka dit stämpeln ”… med kinesiska förtecken” efter vald terminologi.

Gör som jag säger, inte som jag gör, lyder en ordvits. Vi bör lita till vad Xi Jinping faktiskt gör, inte så mycket till vad han säger, för att få en klarare bild av vart Kina är på väg.

Det kommer på gott och ont blir ett nytt Kina, inte ett gammalt, som blir resultatet.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*