Jia_Zhangke_2008

Nyhetsåret 2014: odysséer och soft power på film

Nyheten om att Kina hade tagit över som världens näst största filmmarkad, efter det att Japan trillat ner på en tredje plats, har blivit ett slags mantra som används vid all rapportering om Kinas box-office-siffror.

Amerikanska och kinesiska filmproducenter jobbar nu aktivt tillsammans för att undvika potentiella byråkratiska och språkliga hinder i samproduktionerna och Kina är nu inte längre en back-up-marknad som amerikanska filmbolag kan falla tillbaks på, ifall den inhemska biljettförsäljningen skulle misslyckas. Istället är den nu en kraft att räkna med, vilket Transformers: Age of Extincton bevisade när biljettintäkterna i Kina översteg de i USA.

Men vad innebär det egentligen för Kina och andra länder att den kinesiska filmekonomin är den andra största i världen samtidigt som inhemskt producerade filmer har svårt att ta sig utanför landets egna gränser?

Den mest påtagliga effekten för länder runt om i världen som nu suktar efter att få dra nektar från den kinesiska filmmarknaden är att en rad olika kontrakt mellan Kina och andra länder har etablerats för framtida samproduktioner (Indien och Sydkorea för att nämna ett par) samt att biljettförsäljningen för utländska filmer i Kina ökade med några procentenheter under 2014, medan inhemska filmer gick lite sämre jämfört med året innan.

Den kinesiska filmen lider dock inte på brist av goda nyheter. Biljettförsäljningen för kinesiska filmer utomlands har ökat med 32 procent (2011 låg den på 330 miljoner dollar och året därpå hade den gått ner till 170 miljoner dollar) samt att biljettintäkterna hemma, för samtliga filmer, har ökat med 36 procent sen 2013.

Det råder dock delade meningar kring Kinas soft power vara och icke-vara. I början av september skrev Dr. Ying Zhu att trots alla skriverierna om hur Michael Bay skulle ha axlat rollen som det kinesiska kommunistpartiets knähund när han framställde Kinas militär som handlingskraftig och USA som inkompetent i den senaste Transformer-filmen, är det fortfarande amerikansk individualism och exceptionalism som vinner.

Filmvetaren och sinologen Chris Berry var inne på samma spår när han skrev att Hollywoods förmåga att anpassa sig till den kinesiska marknaden: ”only have incidental soft power payoffs for the Chinese government.”

Rädslan för den “gula faran” på kulturområdet och för att Kinas censurapparat skulle ha betydande internationella effekter är och förblir en vanföreställning.

Elena Pollacchi, forskare på institutionen för östasiatiska språk i Stockholm, skriver i senaste Kinarapport om soft power i den kinesiska filmindustrin. Hon menar att även om produktplaceringen av kinesiska varor i Transformers 4 skapar spatialkonfusion bidrar den: “dock till ett slags “bekantskap” med bilder om Kina samtidigt som Kina utökar sin roll i den amerikanska filmindustrin.”

Chris Homewood, vid Leeds universitet, menar att Kina helt enkelt använder sin hard power (ekonomiska incitament) för att åka snålskjuts på Hollywoods soft power.

Hur väl lyckas den kinesiska filmindustrin stå på egna ben då? Den står stabilt, men kinesiska filmer får oftast inte åtnjuta internationell berömmelse. Anledningen är framför allt att de oftast gör film för kineser och inte för en världspublik.

För närvarande tycks filmmarknaden vara relativt statisk: superhjältefilmer, fantasy och science fiction hör till de största vinnarna på box-office.

Rent generellt ”lider” kreativitetens livsådra av det som producenten Lynda Obst kallar pre-awareness-sjukan (till exempel Transformers; Mockingjay-trilogin; Red Cliff). Många länder tenderar dessutom att marknadsföra sig genom redan etablerade kulturella fenomen (Sverige har Scandinavian noir), vilket för Kinas del innebär sagoinspirerad kampkonst i form av så kallade wuxia-filmer.

Även wuxia-genren anspelar på en lång kulturell tradition i Kina och den har visat sig vara mycket populär utomlands. Filmer som Stephen Chows senaste nytolkning av Resan till väst (西游降魔篇), där en av Kinas klassiska litterära verk kombineras med den moderna komedistilen Mo lei tau (无厘头), liksom Ning Haos göra-slut-komedi (med box-office-magneterna Huang Bo och Xu Zheng) Breakup Buddies (心花路放) har dessvärre inte gjort någon större succé utomlands. Däremot rankas de som fjärde respektive femte mest sedda film i Kina någonsin.

Det är dock oklart hur den kinesiska publiken ställer sig till sina egna filmer. Enligt en enkät från CCTV är majoriteten negativt inställda till kinesisk film och bland de 10 000 svarande hävdade några att den kinesiska filmen saknar kvalité.

Zhang Hongsen, direktör för den kinesiska filmbyrån, menar tvärtom att biljettförsäljningen visar att den kinesiska biopubliken är nöjd med den inhemska filmen.

En annan fråga är vem den kinesiska filmarbetaren egentligen tjänar. Under 2014 har filmskapare upplevt fortsatta påtryckningar från ledarskiktet. Kinas president Xi Jinping pratade exempelvis i oktober om hur den kinesiska konsten och kulturen ska: “disseminate contemporary Chinese values, embody traditional Chinese culture and reflect Chinese people’s aesthetic pursuit.”

Xi hävdade vidare att konstnärer och kulturarbetare inte ska lägga för mycket vikt på kommersiell gångbarhet utan istället fokusera på vad folket vill ha. Förutom att dessa vaga politiska direktiv ofta är motsägelsefulla, står de dessutom i direkt konflikt med hur den nu privatiserade filmindustrin i Kina fungerar.

Filmarbetare måste inte bara fjäska för tjänstemän från översynsmyndigheten SAPPRFT för att få ett fördelaktigt premiärdatum för sin film, eller för att ens få inspelningstillstånd och distributionstillstånd, de har även krav på sig att tjäna in pengar åt sitt filmbolag samt att försöka realisera sina konstnärliga idéer om hur filmen ska se ut.

Som om denna tillsynes omöjliga förhandlingsposition inte innebar tillräckligt med stress, tillade  Zhang Hongsen att de kinesiska filmskaparna: “should be aware of pressures and challenges and enhance filmmaking quality in 2015.”.

Detta godtyckliga och mest diffusa av alla ord — ”kvalité” — kommer förmodligen mest att skapa förvirring bland kinesiska filmskapare. Zhang själv nämner Taking of Tiger Mountain (智取威虎山), Coming Home (归来) och Dearest (亲爱的) som tre utomordentligt bra kinesiska filmer år 2014.

Taking of Tiger Mountain fortsätter på spåret inom kultursfären där det verkar som man vill återuppliva de kinesiska modelloperorna (样板戏) genom moderna tolkningar (senast var under CCTV nyårsgala för det kinesiska nyåret 2014).

Dearest är istället en film om två skilda föräldrar som förenas igen efter det att deras son har försvunnit.

Det enda valet av Zhang Hongsens favoritfilmer för 2014 som överraskar är Zhang Yimous film Coming Home. Filmen handlar om hur fadern Lu Yanshi (spelad av Chen Daoming) kommer hem efter att ha blivit rehabiliterad för sina “brott” under kulturrevolutionen och finner att makan Feng Wanyu (Gong Li) lider av amnesi.

Filmer som skildrar “känsliga” historiska händelser, som till exempel kulturrevolutionen, tenderar annars att inte få distributionstillstånd.

Filmen Black Coal Thin Ice (白日焰火) lyckades med konststycket att hyllas på Berlins filmfestival förra året, komma över 100 miljoners tröskeln i biljettförsäljning och väljas ut som Kinas bästa film av filmsajten Mtime.com. Men Jia Zhangkes film A Touch of Sin (天注定) — regissören är enligt översättaren och filmvetaren Tony Rayns Xi Jinpings favorit — fick inte ens distributionstillstånd.

Trots positiv kritik internationellt tystades alla nyheter om A Touch of Sin ned. I protest vägrade regissören Feng Xiaogang dela ut pris i kategorierna ”Bästa regissör” och ”Bästa film” under China Film Directors’ Guild Awards med motivationen: “China needs to get back its art. Right now, we don’t need to pat ourselves on the back, we need to set a higher standard”, vilket många såg som en pik gentemot de statliga instanser som tabubelagt A Touch of Sin.

Den kinesiska filmindustrins ironi är att det oftast är filmer som blir förbjudna eller censurerade hemma som dem lyckas locka till sig uppmärksamhet utomlands.

Den kinesiska närvaron på bioduken i Sverige kommer även under år 2015 att domineras av Hollywood-filmer, även om mindre biografkedjor som till exempel Folkets Bio förhoppningsvis kommer att visa upp en annan sida av kinesisk film.

För svenska filmentusiaster går det under 2015 att se fram emot kinesiska titlar som Black Coal Thin Ice och Crouching Tiger Hidden Dragon 2: The Green Legend. Båda filmerna kommer både att visas upp på bio och distribueras via DVD, Bluray och VOD (Video On Demand).

Vi kommer med stor sannolikhet också att få se Jiang Wens Gone With the Bullets (一步之遥), uppföljare till Let the Bullets Fly. Med lite tur är det också någon distributör som släpper Kinas Oscarsbidrag The Nightingale (夜莺).

Personligen hoppas jag att Wang Xiaoshuais drama Red Amnesia (闯入者), den sista i hans trilogi om kulturrevolutionen, och Lou Yes film Blind Massage (推拿) når Sverige. Ifall de inte skulle släppas här kan vi hoppas att man kan se dem på andra sätt.

En av de mest spännande titlarna, som möjligen skulle kunna göra bra ifrån sig både på den kinesiska och internationella marknaden, är Wolf Totem (狼图腾). Filmen är baserad på den bästsäljande boken med samma namn och handlar om den unge studenten Chen Zhen som blir skickad till Inre Mongoliet för att undervisa lokalbefolkningen under den politiska kampanjen för att skicka ungdomar till landsbygden.

Wolf Totem och The Nightingale har gemensamt att de båda iscensattes av utländska regissörer.

Tyvärr har filmatiseringen för Liu Cixins trilogi Three Body redan börjat, så Christopher Nolan kan inte ta rollen som regissör. Men eventuellt bjuder framtiden på mer intressanta kulturella utbyten. Kanske får vi inom kort se en amerikansk regissör tolka klassikern Berättelser från träskmarkerna och, i stil med Ridley Scotts Exodus, låta John Goodman spela den törstige munken Lu Zhishen och Dwayne ”The Rock” Johnson spela tigerdödaren Wu Song.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*