Operation FOTO: Wikimedia Commons

Recension: Pekingsyndromet – Kina, makten, pengarna

I Ola Wongs senaste bok Pekingsyndromet följer den ständiga Kinakorrespondenten i samma fotspår som författaren Naomi Klein och dokumentärfilmaren Adam Curtis när det kommer till berättarstil. Precis som Klein i Chockdoktrinen och Curtis i The Century of the Self använder sig Wong av ett psykologiskt fenomen för att förklara ett samhälles nuvarande tillstånd och dess befolknings mentalitet.

I Wongs fall har han använt sig av Stockholmssyndromet, som myntades av Nils Bejerot efter Norrmalmstorgsdramat i augusti 1973, för att beskriva hur ”Mao höll genom partiet Kina som gisslan, och för att överleva i det systemet gjorde dagens partiledare sig själva till lydiga och lojala slavar åt gisslantagaren”.

Ibland tenderar berättelsen om den psykiska åkomman (Pekingsyndromet) och de drabbade (de kinesiska ledarna) att vara alltför krystad för att skapa tillräcklig många övertygande och tydliga exempel.

Visst, det är ett otroligt intressant och fängslande berättarkoncept, men det som gör denna bok riktigt bra är Ola Wongs journalistiska arbete samt hans essästil och förmåga att leverera allegorier och liknelser för att tydliggöra bilden av dagens Kina.

I Pekingsyndromet mjukstartar Wong med att berätta om Kina sedan revolutionen 1949 ända fram till partikongressen 2012. Inledningen, som fortsätter rätt långt in i boken, är informativ och en repetition för alla dem som redan är bekanta med modern kinesisk historia.

Men även om man kan sin historia är Ola Wong ett nöje att läsa eftersom han varvar historia med små korta avbrott där han låter till exempel historikern och förre detta Xinhuajournalisten Yang Jisheng (杨继绳) bryta in med kommentarer om sin egen forskning kring det Stora språnget (från hans bok Tombstone – The Untold story of Maos’s Great Famine). På samma sätt får Han Pingzao berätta att Kulturrevolutionen fortfarande hemsöker den kinesiska befolkningen och att Kina riskerar att återigen upprepa det förflutna för att man ännu inte har talat ut om det

Makt + pengar = omvandling.

Det är även i inledningen som Wong etablerar en annan idé kring hur kineser förhåller sig till makt och pengar. Och det är i maktens korridorer och bland pengavalvens skuggor som Wong skapar ett gripande narrativ med en röd tråd som hänger med ända till slutet. Denna dynamik, som Wong själv kallar det, mellan makt och pengar är de kugghjul som får samhället att gå framåt, att omvandlas, och mitt i detta maskineri finner vi tjänstemännen vars enda alternativ för att tjäna lika mycket som sina motparter i den privata sektorn är att förskingra pengar.

Korruption, detta ord som nästan har blivit synonymt med stora delar av Kina, sipprar ner i alla skikt inom samhället. I en intervju med Chen Chao, en ung företagare, förklarar han att i Kina köper man sin position som tjänsteman och för att kunna betala tillbaks måste man bli korrupt: ”Den som inte är korrupt får problem”

Kulturell härdsmälta

Stundvis kan Ola Wongs exposé över det kinesiska samhället vara mörk och cynisk men han balanserar upp det hela genom att låta innovativa och kreativa personer göra sig hörda. Författaren Murong Xuecun (慕容雪村), som även jobbar som professor i litteratur på Beijings Folkuniversitet (人民大学), berättar om det minimala intresse hans studenter har för litteratur och hur de istället har valt författarkarriären för att den kan leda till välbetalda jobb inom förlag- och tryckeribranschen.

Likadana trender finner Wong hos Kinas framtida skådespelare som också har valt att följa Mammons lockelser istället för sin egen kreativa ådra. Wong redogör för en nationell tv-industri som, ovillig att förändras, fortsätter att sända tv-serier om det kriget mellan Kina och Japan där japanerna ständigt demoniseras och framställs som ansiktslösa mördare.

Viss fakta som Wong levererar berättar bitvis inte hela bilden av ett fenomen. Till exempel berättar han hur den kinesiska staten ständigt försöker att låsa ute utländsk kultur för att gynna den inhemska. Som ett exempel tar han att 9 av de 10 mest populära filmerna 2012 var utländska. Men även om de utländska filmerna dominerar i toppen är det i slutändan de kinesiska filmerna som lockar mest besökare, speciellt i ”mindre” storstäder som exempelvis Tianjin och Hefei.

Till den mer positiva utvecklingen skriver Wong om de kinesiska journalisterna och hur de hela tiden måste vara på sin vakt för att inte skriva fel och hur detta i sig föder en ny slags kreativitet. Han talar också om tidningars enorma potential — i form av tillgängliga ekonomiska resurser — för innovation där bland annat ett möte mellan Ai Weiwei och ett hav av journalister (däribland Ola Wong själv) figurerar som ett bra exempel.

Murong Xuecun, Yan Lianke (阎连科) och Yu Hua (余华) är bara några få exempel på författare i Kina idag som inspirerar bortom det egna landets gränser. Bland bokens mest intressanta partier finns berättelsen om Wongs besöks hos de glada aktivisterna i Sichuan. Wong möter en grupp med människor som av olika anledningar har tagit kampen om rättvisa till rättssalen och som med sitt hårda arbete och sin omänskliga optimism kan utgöra en viktig pusselbit i formandet av en kinesisk rättstat.

Global påverkan

Ola Wong formulerar i slutet av boken sina tankar kring Kinas framtid och det kinesiska kommunistpartiets vara och icke vara. En av dessa visioner kallar han Singapore-modellen:”Där trotsar Kina tvivlarna och bevisar att en utvecklad kunskapsekonomi inte behöver frihet, transparens eller rättsstat”.

Han lägger fram andra exempel på hur en framtid skulle kunna se ut men det är denna som han själv tror är den mest troliga och jag kan inte mer än att hålla med.

Det finns de röster i Kina som kan tänka sig att kompromissa och som inte kräver demokrati i dess fulla form utan menar att kommunistpartiet kan få sitta kvar som styrande organ men att man i alla fall bör stärka yttrandefriheten och stärka rättsstaten.

En av Ola Wongs främsta poänger som vi alla bör ta till oss är att vi inte längre kan placera miljöpolitik i en nationell kontext. När regeringen talar om att vi har ökat BNP och minskat utsläpp samt klappar sig själv på axeln för ett bra jobb är man långt ifrån sanningen. Utsläppen må ha minskats men de har ökat någon annanstans, med allra största sannolikhet i Kina.

Behovet av mer energi kommer att öka i takt med att Kinas ekonomi växer och det är något som får geopolitiska konsekvenser. Till exempel är den precis påbörjade konstruktionen av en gaspipeline mellan Ryssland och Kina ett steg i rätt riktning för att minska kolfabrikernas framväxt samtidigt som det sätter käppar i hjulet på EUs sanktioner mot Ryssland för att ha invaderat Ukraina.

Pekingsyndromet fascinerar och påminner mig ständigt under läsningen om varför jag älskar Kina så mycket och varför det samtidigt gör mig konfunderad och förbannad. Fascinationen ligger delvis i hur landet gått från att vara bunden till Mao Zedongs tänkande — det som professor Lodén kallat en ”totalitär ideologisk ortodoxi — till att nu applicera en auktoritär pragmatisk statskapitalism och hur denna förändring skett i häpnadsväckande snabb fart. Fascinationen beror också mycket på folket och deras historier som gör denna förändringsprocess mer personlig och det är de berättelser som Ola Wong lyckas fånga och återspegla på ett lysande sätt.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*