I love dazibao

Stora tecken inne i Paris

“Väggtidningar med stora tecken” eller dazibao (大字报) är protester i form av handskrivna väggtidningar uppsatta på en väl synlig vägg i det offentliga rummet. Det är ett sätt för vem som helst som har ett klagomål (och är skrivkunnig) att få sin röst hörd.

Kommunikation och protest via väggtidningar har en lång tradition i Kina, men ordet dazibao kopplas starkt ihop med de väggtidningar som sattes upp under Kulturrevolutionen (1966-76).

En viktig händelse i kulturrevolutionens tidiga historia var uppsättandet av en dazibao författad av en grupp på åtta lärare – ledda av filosofiläraren Nie Yuanzi – vid Pekings universitet, den 25 maj 1966.

I sin dazibao anklagade Nie universitetets administration och rektor för att vara ”svarta antipartigangsters” och frågade retoriskt vad de egentligen hade gjort för att främja kulturrevolutionen?

Strax därefter uttryckte Mao Zedong sitt gillande. Han kallade väggtidningen ”landets första marxistleninistiska väggtidning” och ”propaganda för 60-talets Pariskommun”.

Nies dazibao blev genast en modell att följa och oräkneliga väggtidningar sattes upp över hela landet under kulturrevolutionen. 1975 skrevs rätten att sätta upp dazibao in i den kinesiska konstitutionen.

Att bli kritiserad i en väggtidning kunde innebära slutet på ens karriär och göra en till föremål för månader av kritik och glåpord. Kapitalister, antirevolutionärer, byråkrater och sexuellt lössläppta kvinnor var bland de många målen för dessa dazibao.

Något väggtidningarna inte användes till var att göra reklam för köpcentrum eller uppmana till shopping. Anledningarna var två: för det första skulle nog både köpcentrum och shopping ses som ideologiskt tveksamma företeelser, för det andra fanns de varken köpcentrum eller tillfälle att shoppa loss.

I dagens Paris är det annorlunda och här har dazibao återuppstått i en helt ny form. I köpcentrumet Les Halles, liksom utanför biografen vid Montparnasse (bild), har dazibao satts upp för att informera intresserade konsumenter om fördelaktiga kampanjer och nya filmer.

Borta är kritiken – vare sig det gäller kapitalism eller lössläppthet. Borta är ”folkligheten” – idag handlar det om envägskommunikation från säljare till presumtiv köpare.

Det är inte en helt ny företeelse. Profithungern har länge tvingat företagare att bli nihilister. Lyckligtvis täcker intäkterna från Che Guevara-tischor och Lenindockor väl upp för eventuella ideologiska betänkligheter.

Det konstiga med dessa dazibao i Paris är att referensen måste vara obskyr för de flesta av Les Halles kunder. En udda rubrik skriven i oöversatt pinyin ges inte någon vidare förklaring och särskilt välljudande är det inte heller – dazibao – ens om vi lyckas med att uttala det.

Det är därför svårt att tänka sig att det skulle vara proftihungern som motiverar valet av rubrik. Visst är det möjligt att ett par av 68-rörelsens gamla maoister känner en släng av nostalgi när de passerar en dazibao som gör reklam för Iron Man 3, men inte ens deras samlade köpkraft räcker som förklaring.

Vad är då svaret på gåtan med dessa nya dazibao?

Det är helt enkelt namnet på reklambyrån som formgivit affischerna. På dazibaocom.com kan vi läsa att Dazibao är en ”studio för grafisk kommunikation” som säljer sin analys och kreativitet till intresserade företagare.

Studions välkomstsida pryds av en kolibri och texten ”I ♥ Dazibao”.

Det är absurt. Det är ironiskt och lite perverst. Det är kulturrevolutionen sedd genom en skrattspegel.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*