Etikettarkiv: Årskrönika

Året som gick – utrikespolitiken

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Björn Djurberg, behandlar utrikespolitiken.

Kinesisk utrikespolitik är, eller vill i alla fall ge intryck utav att vara, långsiktig. Få tvära kast. Tålmodig, även i pågående konflikter, som man närmast tycks vårda ömt. Det är därför inte en överraskning att Kinas territorietvister med sina grannländer fortsatt i maklig takt under 2015 och då och då gett rubriker internationellt.

Om något så har det skett en skiftning i balansen i de två fallen med högst profil: konflikten med Japan över Diaoyudao/Senkaku har gått ner på sparlåga (redo att blåsa på om partiet så behöver) medan Sydkinesiska havet har intagit en infekterad förstaplats. Kina testar gränserna, bygger militärbaser och landningsbanor till sina grannländers – och USA:s – stora förtret. Detta är dock inte en ny strategi, utan en förlängning av den inhemska legitimering som påbörjades redan 2012, när Kina officiellt upprättade ”staden” Sansha på en av ögrupperna i havet.

Peking har lärt av historien – inte minst från väst – att man inte vinner några poäng på att fråga om lov. I lugn takt trampar de därför på för att uppfylla sin egen agenda. Stöter de på patrull går det bra att tillfälligt dämpa konflikten och istället väcka en annan ur sin vila. Geopolitiskt växelbruk. Inte heller behöver de oroa sig för att nästa ledarskapsgeneration ska ha en annan fokus. Partiet håller det inom familjen, så att säga. Det är osannolikt att dess målbild snabbt skulle ändras.

Hur väl än denna taktik för tillfället tycks passa partiets intressen – inrikes likväl som utrikes – så bidrar den dessvärre till kapprustning och långsiktig instabilitet i regionen då många länder, inte minst Japan och Vietnam, spenderar allt mer pengar på militär materiel. Ju mer vapen som är i omlopp desto större är risken att de faktiskt används och få, allra minst Kina, vill se en väpnad konflikt. Sannolikt (förhoppningsvis) har man i Peking rätt bra koll på hur långt man kan sträcka sig. Räkna därför med fortsatt vapenskrammel under 2016.

Vapenskrammel var det också gott om under den länge planerade militärparaden i Peking i september. Många tyckare ville se paraden som ett tecken på en tilltagande militarism och vissa som en varning mot omvärlden, men faktum är att ur ett historiskt perspektiv så var den inte särskilt märkvärdig. Militärparader får ändå anses relativt vanliga under Folkrepubliken. Som så ofta i kinesisk utrikespolitik så handlar det om inrikespolitik; att stärka självbilden, att strama upp den militära organisationen och att skapa ytterligare legitimitet åt Xi Jinping som Den Store Ledaren.

På tal om Xi Jinping. I vanlig ordning hade han ett aktivt år med många resor, under vilka han träffade sina kollegor Obama, Putin och Modi vid ett flertal tillfällen. XJP talade också inför FN-församlingen och hann med en kort after work på en lokal brittisk pub, tillsammans med David Cameron. Han träffade även statsminister Stefan Löfven med delegation under det ekonomiska toppmötet Boao i mars (som han också ledde). Mötet måste ha varit konstruktivt (och drog enligt uppgift ut på tiden) då regeringen Löfven kort därefter meddelade att Sverige skulle gå med i det kinesiska initiativet Asian Infrastructure Investment Bank, AIIB.

Löfven gick därmed i bräschen i arbetet för att upprätthålla de svensk-kinesiska relationerna, som får anses fortsatt goda. Då valet 2014 och hotet om nyval 2015 i praktiken hindrat samtliga svenska ministrar från att resa utomlands så var statsministerns besök i mars en förlösare och ketchupeffekten till Kina lät inte vänta på sig: statsministern följdes av vice-statsminister Romson, som följdes av folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Wikström som följdes av framtidsminister Persson och landsbygdsminister Bucht. Huvudfokus på samtliga besök var att på olika sätt främja svenska exportmöjligheter. I det avseendet är Sveriges relationer med Kina ett typexempel på hur västvärlden i allmänhet hanterar den nya supermakten och dess väldiga marknad.

Och det är på den ekonomiska fronten som Kinas utrikespolitiska framgångar varit som störst under 2015. AIIB, som Sverige nu alltså gått med i, lanserades i juni. Sjösattes under 2015 gjordes också New Development Bank, som kontrolleras av BRICS-staterna. Båda är internationella institutioner och konkurrenter till Världsbanken och IMF och utmanar den rådande västcentraliserade världsordningen. Den övergripande strategin One Belt One Road har gjort fortsatta framsteg i bland annat Centralasien – även om det ännu är oklart hur effektiv denna enorma ekonomiska investeringssatsning på handel och infrastruktur utefter de gamla sidenvägarna kommer vara långsiktigt. Peking lyckades dessutom med konststycket att få IMF att lägga till den kinesiska yuanen i sin valutakorg som reservvaluta – trots partiets historia av att manipulera sin valuta.

Om de svensk-kinesiska relationerna kan anses vara goda, så har de sino-amerikanska surnat till under året. Anklagelser om cyberspionage, företagsspionage och spionage i största allmänhet har haglat allt tätare från den amerikanska sidan. Kina har också i vanlig ordning använts som slagträ i den pågående valrörelsen. Peking har tagit det hela med ro. De vet lika väl som amerikanarna att även den mest högljudda kritiken kommer klinga av så fort valet är avklarat.

Ett val som kanske mer oroar partiet är det taiwanesiska, där den nuvarande Pekingvänliga presidenten Ma Ying-jeou och hans nationalistparti (Guomindang) väntas förlora till förmån för det mera Kinakritiska Democratic Progressive Party. Det var därför många som spekulerade i avsikterna i och med det historiska mötet mellan presidenterna Xi Jinping och Ma Ying-jeou i november. Mötet var det första mellan kommunistpartiets och nationalistpartiets ledare sedan Mao Zedong träffade Chiang Kai-shek för sista gången 1945. Den kinesiske ledare som lyckas återförena Taiwan med moderlandet skulle erhålla en mycket särskild position. Det står nog på president Xi:s önskelista, även om det inte är särskilt troligt inom överskådlig framtid.

Internationellt har Kina tagit steg framåt vad gäller sin cyberpolitik och under 2015 anordnades den andra World Internet Conference under pompa och ståt. Det blir allt tydligare att Kina inte kommer nöja sig med att passivt acceptera att majoriteten av världens länder värnar om ett öppet internet, fritt från censur. Att aktivt driva sin egen agenda av ”självstyre på internet” globalt är uppenbarligen en prioritet från partiets sida. Genom att liera sig med andra länder som förordar liknande kontrollsystem, samt tona ner skillnaderna med alternativet, så hoppas Kina på att deras egen allt hårdare censurapparat ska verka mindre kontroversiell. Frågan om rätten att övervaka och styra informationsflödet på internet tar sig allt mer formen av en grundbult i Kinas utrikespolitik. Där tycks det inte finnas utrymme för kompromiss, lite som Tibetfrågan.

Till sist så var Kina en nyckel till de relativt framgångsrika klimatförhandlingarna i Paris och de visade där att de gärna spelar med på den internationella arenan när det gynnar deras intressen. Med tanke på den veritabla miljökatastrof som Kina utgör idag och konsekvenserna om något inte görs så är det inte konstigt att partiet skriver under på det nya klimatavtalet – som dock är långtifrån bindande. Klart är i vilket fall att Kina, som det land med mest utsläpp, spelar en tung roll, och kommer naturligtvis fortsätta göra så. Återstår att se om Peking lever upp till sina åtaganden om (när?) den inhemska ekonomin börjar hacka.

Sammantaget var det utrikespolitiska året 2015 framgångsrikt för ledarskapet i Peking. Inga riktiga missar eller oförutsedda katastrofer utan en hel del strategiska vinster; milstolpar i partiets långsiktiga utrikespolitik som syftar mot att återupprätta Kina som kulturell och ekonomisk supermakt. Om något finns det en risk att partiet målar in sig i ett allt trängre hörn i och med den allt mer nationalistiska retoriken som används för att legitimera geopolitiska framryckningar. Genom att visa större styrka internationellt skapar man förväntningar hos sin egen befolkning. Vid en eventuell skarp konflikt kan det vara svårt för partiet att backa för att inte tappa ansiktet. Gissningsvis bedömer Peking sin egen förmåga att kontrollera informationsflödet som tillräcklig för att en sådan situation aldrig skulle vinklas som en förlust för Kina.

Den som lever får se. Gott nytt år!

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Nyhetsåret 2012: Makten och de sociala medierna

KINA De sociala medierna har under 2012 legat i framkant och drivit samhällsdebatten i Kina. Då de traditionella medierna är hårt hållna och förutsägbara i sin självcensur så är det på mikrobloggarna som de viktiga frågorna diskuteras.

Över 538 miljoner kineser använder internet. Mikrobloggarna Weibo är otroligt populära och har sedan starten 2009 blivit ett naturligt inslag i det kinesiska samhället på ett ännu större sätt än vad Facebook och Twitter blivit i exempelvis Sverige.

Under 2012 utvecklades den trenden ytterligare, och även makten insåg värdet och började figurera i allt större grad på de sociala medierna. När så Kinas State Council, det vill säga regeringen, i november öppnade upp ett eget Weibo-konto så fick det 150 000 följare på 24 timmar.

Men trots att partiet i form av myndigheter och organ ger sken av att vilja vara med och verka i de sociala medierna på lika villkor, så är det dock mest den omfattande censuren som kännetecknar dess inblandning.

Under 2012 har striden mot censuren rasat i de sociala medierna, efter att partiet i början på året tvingat mikrobloggarna att införa så kallat ”Real Name Registration”, det vill säga att alla användare måste registrera sig med sitt riktiga namn och ID-nummer.

Detta mötte stort motstånd, och det pratades om Weipocalypse, undergången för Weibo.

Men, som många domedagsprofetior så utmättes inte domen. De stora mikrobloggarna Sina och Tencent uppmanade visserligen sina användare att registrera sig, men systemet var långt ifrån vattentätt och Weibos framgångssaga kunde fortsätta.

Däremot inte sagt att mikrobloggarna på något sätt står över censuren. Tvärtom. Mikrobloggarna censureras och övervakas kraftigt, och det är sällan någon känsligt material får ligga kvar särskilt länge. Men, Weibos styrka ligger i den stora mängden av användare som postar, och den snabbhet i vilket nyheter kan färdas över nätet och nå miljontals människor innan de raderas.

Det är just detta faktum som partiet är oroliga för och som man vill stävja. Illvillig ryktesspridning, är den officiella benämningen på nyheter som partiet bedömer som känsligt, och 2012 fick se sin beskärda del av detta.

Den största ryktesskandalen briserade i slutet av mars, efter att topp-politikern Bo Xilai fått foten i slutet av den nationella kongressen. Någon tyckte sig ha hört skottlossning, och säkerheten vid regeringskvarteren Zhongnanhai i Peking var misstänksamt stort, tyckte en annan. Ryktet om att en militärkupp ägt rum spred sig som en löpeld över Kina.

Konsekvensen blev straffsanktioner mot mikrobloggarna Tencent och Sina, samt att en handfull personer greps för att ha spridit ryktena.

Bo Xilai var sedan huvudperson i många rykten i Kina under 2012. Däribland den omtalade Ferrarikraschen, även den i mars, där en ung man omkom när han tillsammans med två kvinnor körde rakt in i en bro. Det visade sig dock lång senare att mannen som omkom inte var Bo Xilais son Guagua som ryktats, utan Ling Gu, en av presidenten Hu Jintaos närmaste mäns son.

Men då politiska rykten enligt karaktären ovan snabbt censureras, så finns det andra historier som snabbt får spridning och som också tillåts av partiet.

Ett exempel på detta var historien om 23-åriga Feng Jianmei, som tvingades till abort i sjunde månaden då hon inte kunde betala avgiften för att föda ytterligare ett barn. Händelsen skapade ett ramaskri på Weibo. Andra liknande historier har under året uppmärksammat och enbarnspolicyn är hårt ansatt från många håll.

Att debatten tillåts är naturligtvis ett tecken på att partiet själv funderar över samma frågor. Feng Jianmeis antagonister fick sparken.

Ett annat växande fenomen under 2012 har varit mikrobloggares jakt efter korrupta, lokala partikadrar. Mest känd kanske Yang Dacai, som fick gå efter att mikrobloggare samlat ihop och publicerat en rad olika bilder på honom bärandes olika dyra märkesklockor som han omöjligt hade kunnat haft råd med på sin lön.

Under hösten har också allt fler sex-skandaler uppdagats, där korrupta partikadrar håller sig med älskarinnor. Lei Zhengfu, partikader i Chongqing, var den första, men långt ifrån den sista, som under hösten föll offer för detta.

En mer annorlunda historia som blev vida omtalad var historien om japanen som fick sin cykel stulen i Wuhan, men som med hjälp av bland annat tiotusentals mikrobloggare på Weibo tillslut fick tillbaka den. Historien ledde till en debatt om hur polisen behandlar utlänningar och kineser olika.

Utlänningar var för övrigt ett populärt hatobjekt på Weibo under 2012: Den engelska turisten som ofredade en kinesisk kvinna och sedan slogs ner på öppen gata, och den ryske violinisten som förolämpade en kinesisk gammal kvinna på ett tåg var två videos som snabbt spred sig och spädde på utlänningshatet bland Kinas arga unga män.

Många arga unga män, och kvinnor var det också som under året protesterade mot fabriksbyggen i Qidong och i Shifang, och där bilderna på tusentals demonstranter som drabbade samman med polis spreds över de sociala medierna.

Censurens dom var hård också under årsdagen för massakern på himmelska fridens torg. Kinesiska mikrobloggare visade sitt stöd med att lägga upp bilder och emos på ljus på sina Weibo, eftersom alla ord som ens kunde misstänkas ha den ringaste koppling till händelsen redan censurerats. Tillslut censurerades även ljusen.

Facebook, Twitter och Youtube är som bekant censurerat i Kina, men lagen är inte lika för alla. Under hösten uppdagades det att statliga nyhetsbyrån Xinhua använder både Twitter och Youtube i sin nyhetsförmedling, till kinesernas förtret.

2012 var också året där mikrobloggarna, trots sin popularitet, fick konkurrens. Allt fler kineser väljer att kommunicera över Wechat, eller Weixin på kinesiska. Med över 200 miljoner användare så har appen tagit Kina med storm, och på Wechat kan kineser skicka korta ljudmeddelanden, lägga upp bilder eller chatta med varandra helt utan kostnad. Bakom Wechat står Tencent, som också ligger bakom QQ och Tencent Weibo.

För svenskt vidkommande kan konstateras att även Utrikesdepartementet fått upp ögonen för vikten av kinesiska sociala medier. Carl Bildt överraskade att under sitt statsbesök i början på december under en timme öppet svara på frågor från kinesiska mikrobloggare på Sina Weibo.

Även FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, publicerade under hösten en rad analyserande artiklar över Weibos nya plats i det kinesiska samhället.

För visst tar de sociala medierna allt större plats i Kina idag, en trend som snarare kommer växa än minska. Förtroendet för de traditionella medierna är väldigt lågt i Kina, varför de sociala medierna inte bara fått rollen som en social plattform utan också den plattform dit folk vänder sig först för att få reda på vad man bedömer som mer sanningsenlig information. På gott eller ont, då mycket av det som finns att läsa på Weibo också är osanning.

Detta är såklart partiet mycket medvetna om och satsar hårt på att reglera och tygla Weibos inflytande, och styra det enligt sin egna tanke. Och där är självcensuren det effektivaste verktyget.

I slutet av december 2012 lanserade sålunda partiet en ny lag som tvingar samtliga internetanvändare att registrera sig med sina riktiga namn och ID-nummer till sin internetleverantör.

Peking har långt ifrån gett upp kampen om internet, och mycket pekar på att de också är framgångsrika i att i allt större utsträckning kontrollera och limitera kinesiska internetanvändares möjligheter att uttrycka sig.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Nyhetsåret 2012: Ett aggressivare Kina kräver inflytande

KINA Året 2012 har långt ifrån varit ett lugnt år för Kina sett ur landets relationer med omvärlden. Det allt större utrymme som Kina kräver i det offentliga rummet har under året allvarligt börjat skava på relationerna med sina granländer till den punkt att det riskerar få militära konsekvenser.

Först var det konflikten under våren med Filippinerna över ögruppen Scarborough Shoal, ett tiotal mil utanför Filippinernas kust, som Kina gav sig in i med näbbar och klor. Konsekvensen blev ett upptrappat läge med handelsblockader, demonstrationer och militära styrkeuppvisningar.

Därefter följde konflikten med Vietnam över Spratly- och Paracelöarna. För att slå fast sitt anspråk över ögrupperna så började Kina helt sonika bygga upp en stad på en av öarna, Sansha City.

Fallet Vietnam, Filippinerna och Kina i Sydkinesiska havet är fortsatt olöst. Snarare ser relationerna länderna emellan ut att bli allt mer infekterad.

Den territoriella konflikt som under året visat sig än mer explosiv är dock dragkampen med ärkerivalen Japan över ögruppen Senkaku, eller Diaoyu, om man så vill. Den lilla ögruppen utanför Taiwans nordöstra udde har vuxit till att bli den viktigaste frågan för de båda ländernas nationella stolthet och prestige.

Det mesta av aggressiviteten har dock Kina stått för, med inhemska upplopp som följd som under augusti och september fick fritt spelrum i de flesta av landets större städer. Förhoppningar om att den bilaterala handeln ska lugna ner krigshetsarna har uteblivit, och i Kina är Japanhatet större än på länge.

Frågan är om partiet kan kontrollera de nationella strömningarna som man underblåser.

Kinas dispyter med sina grannländer handlar såklart också i förlängningen om USA, som ju är allierade med både Japan och Filippinerna. Washingtons uttalade policy att ”återvända” till Asien har minst sagt irriterat Peking – och under utrikesminister Hillary Clintons Asientur i somras duggade anklagelserna om dolda agendor tätt från den kinesiska propagandaapparaten.

Att världens tre största ekonomier, USA, Kina och Japan nu är indragna i ett triangeldrama som till största del består av prestige är i sanning oroande. För vem vågar ge avkall på den nationella prestigen när de tre länderna under 2012 alla på ett eller annat sätt fått nytt ledarskap?

Kina tycks än så länge vara beredd att sätta hårt mot hårt när man under hösten sjösatte sitt första hangarfartyg.

Det Kina inte gjorde under 2012 var att ändra sin Nordkorea-policy, trots att Nordkoreanska ”pirater” i maj bordade tre kinesiska fiskebåtar och höll ett trettiotal kineser fångar. I vanlig ordning har istället de pro-Nordkoreanska bildreportagen frekvent figurerat i kinesisk statlig media; Folkets Dagblad överträffade till och med sig själv när man gjorde en rewrite på satirsajten The Onions utnämning av Kim Jong-un som världens sexigaste man 2012.

Den största inrikespolitiska skandalen 2012, den om topp-politikern Bo Xilai, fick också utrikespolitiska konsekvenser, då Bo Xilais fru visade sig ha mördat en brittisk medborgare. Rättegången mot Gu Kailai var en av få rättegångar i Kina som fått internationell uppmärksamhet.

Även USA var inblandad på ett hörn, då Wang Lijun, Bo Xilais andreman, i ett misslyckat försök till defekt flydde till USA:s ambassad i Chengdu.

Ett mer lyckat försök till defekt var den blinde rättskämpen Chen Guangcheng som mitt i natten flydde från sitt hem i Shandong-provninsen där han i flera år suttit i husarrest. Mot alla odds tog han sig till Peking och sökte skydd på den amerikanska ambassaden. Även om Kina tillslut lät Chen Guangcheng lämna Kina, så satte man klorna i hans brorson och dömde denne till tre års fängelse för att ha satt sig upp emot de inhyrda hantlangare som bröt sig in i hans hem och misshandlade hans föräldrar.

En som inte ville lämna Kina var däremot Melissa Chan, erfaren kinakorrespondent på Al Jazeera. Chan blev den första utländska journalist som i praktiken blev utsparkad från Kina på 14 år, när Peking vägrade förnya hennes journalistvisum.

Melissa Chan var nog inte ensam om att känna sig ovälkommen i Mittens Rike under 2012. I maj drog Peking igång sin kampanj mot illegala utlänningar, kallad ”de tre olagliga”-kampanjen. Under hundra dagar uppmanades lokalbefolkningen genom speciella heta linjer till polisen rapportera utlänningar som kunde misstänkas uppehålla sig, arbeta eller bo utan giltigt visum.

Kampanjen spred sig till övriga städer, och även om Kinas många engelskalärare nog kände sig utpekade, så var det nog immigranter från Kinas grannländer i söder, samt från Afrika, som drog det längsta strået och som drabbades hårdast.

Med piskan kom också en morot. I slutet av 2012 lanserade Peking och Shanghai nya visumregler som innebär att transitresenärer från 45 länder kan uppehålla sig 72 timmar i de båda städerna från och med nästa år.

Ett av de få länder i Europa som lämnades utanför var dock Norge, vars befolkning enligt Peking var av mindre bra kvalitet och betedde sig illa. Att 2010 ge den kinesiske demokratikämpen Liu Xiaobo Nobels fredspris är något som partiet sent vill att Oslo ska glömma.

Men nobelpriset är inte bara en nagel i ögat på enpartiregimen; För när den kinesiska författaren Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur var det svårt att hitta sura miner i partileden. Debatten har sedan dess i oförminskad takt rasat, både i Sverige och internationellt, huruvida det var rätt att ge en författare inbäddad i den kommunistiska partiapparaten ett nobelpris.

Att världens andra största ekonomi och folkrikaste land tar större plats på världsarenan är en naturlig utveckling. Frågan är dock hur länge denna från Kinas håll uttalade ”fredliga” uppgång kan hålla i sig. 2012 har visat på sprickor i fasaden.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se