Etikettarkiv: Cixi

Recension: Den sista kejsarinnan av Kina

I Den sista kejsarinnan av Kina beskriver den kontroversiella författaren Jung Chang änkekejsarinnans liv in i minsta detalj och vi får delta i hennes utveckling från dagarna som maktlös konkubin åt kejsare Xianfeng, följt av hur hon blev änkekejsarinna och regent, för att slutligen försöka dra sig undan och leva ett fridfullt liv i Sommarpalatset.

Modernitet och tradition

Min egen bild av Cixi är formad av de filmer där hon porträtterats på ett övervägande negativt vis. I Bertoluccis  Den sista kejsaren är hon en snarast häxliknande individ och i 55 dagar i Peking är hon en maktlysten kvinna som ligger bakom Boxarupproret och talar i obegripliga metaforer när hon utfärdar sina edikt.

Denna bild demonteras sakta men säkert medan jag läser Den sista kejsarinnan. Chang beskriver istället Cixi som en operaälskande person med mycket kärlek för sin son och stor respekt för traditioner och konfucianska riter. Chang ger mycket utrymme i boken till att försöka illustrera för läsaren vikten av att dessa traditioner och riter upprätthölls.

Dikotomin mellan modernisering och tradition gör sig hela tiden påmind och motorn i berättandet är denna schism mellan de som inte vill kuva sig för västerländsk modernitet mot de ivriga reformförespråkarna.

Detta görs tydligt i den passage som beskriver Cixis försök till att modernisera Kina genom att bygga järnväg. Det blir svårt för henne att ställa sig bakom detta projekt, då oljudet från tågen sägs skapa obalans i harmonin för alla begravningsplatserna i närheten av järnvägen.

En annan berättelse är den om hur hon försökte modernisera den kinesiska flottan och vikten av att upprätthålla denna moderna standard. Speciellt eftersom andra personer ständigt motarbetar henne. Misslyckandet med att bygga upp en modern armé ledde senare till att Japan fick övertaget och kunde gå vinnande ur det första sino-japanska kriget (1894-95).

Etnicitet och klassklyftor

Hur mycket Chang än försöker att bevisa godheten bakom Cixis handlingar kan hon inte – trots de positiva formuleringar hon använder sig av – förneka änkekejsarinnans kontrollbehov och, för oss idag, skeva världsbild (I efterordet nämner hon dock att Cixi också kunde vara ”oerhört grym”).

Cixis fascination för musik och iver att renovera det gamla sommarpalatset verkar ha gjort henne blind för hur folk ute på landsbygden levde sina liv, ständigt på gränsen till svält. Chang tar också upp hur uppdelningen mellan hankineser och manchuer institutionaliserades inom vissa skikt av samhället.

Denna etniska hierarki skapade vrede runt om i Kina och redan i slutet av 1700-talet stärktes motviljan mot den manchuriska Qingdynastin i och med den Vita lotus-sektens uppror (1794-1805) och ett halvsekel senare under Taipingupproret (1850-1864). Chang utelämnar till stor del denna historiska utveckling i en strävan att istället fokusera på individen Cixi. Ibland ser man tendenser till att Cixi verkar ha levt i ett vakuum där hon med myopisk syn iakttar hur riket sakta men säkert förfaller.

Matriarken mot patriarkatet

En av de mer intressanta delarna av Changs berättelse är den som beskriver Cixi som en pionjär bland kvinnokämpar. Cixi beskrivs som en kvinna vars mål inte bara var att modernisera landet genom konkret utveckling inom olika industrier utan hon ville även luckra upp patriarkala maktmönster och skapa en mer modern (läs västerländsk) syn på kvinnan.

Genom prins Gong valde Cixi ut en manchurisk man från tullverket vid namn Binchun som skickades till Storbritannien för att studera en västerländsk nation: ”Binchun blev djupt betagen i europeiska kvinnor och det faktum att de fritt umgicks med män”, skriver Chang.

Betraktelserna av kvinnornas ställning i Europa som förmedlades till Cixi måste ha sporrat henne i intresset för kvinnosaksfrågor. Särskilt med tanke på att hon oftast fick hålla audiens bakom ett skynke då hon inte fick visa sig själv inför män. Något som Chang verkar vara allra mest stolt över är hur hon kan visa (hon är emellertid långt ifrån den första) att det var Cixi och inte kommunistpartiet som la grunden till förbudet mot bundna fötter.

Hon var inte grym av naturen.”

En sökning på Jung Changs namn (张戎) på den kinesiska sökmotorn Baidu ger – förutom vad gäller en lärd man med samma namn från Handynastin – inte mycket matnyttigt. Hon kallas bl.a. för ”en författare med munnen full av lögner”. Det verkar som hon jobbar i uppförsbacke sedan den förra boken Mao: Den sanna historien.

Den sista kejsarinnan av Kina tillhör en av de böcker som jag kan tänka mig blir bra sommarläsning. Här finns inte bara en väldetaljerad skildring av Qingdynastins hovliv utan även intriger och politiska komplotter som framställs på ett sätt som ställer alla maktkamper i Game of Thrones till skam.

I denna boken, till skillnad från hennes förra bok om Mao, beskrivs Cixis gärning som en produkt av den tid hon levde, där den tusenåriga traditionens bojor håller henne tillbaka samtidigt som hon står emot en oändlig hord av antagonister. Jag ser spänt fram emot Jung Changs nästa projekt.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kultursöndag: 30 mars 2014

Jung Chang: Kreativitet föds ur tankefrihet – Sydsvenskan

I tisdags kom den bästsäljande men hårt kritiserade författaren Jung Chang (张戎) till Malmö stadsbibliotek för att diskutera den nya boken Den sista kejsarinnan av Kina som kom ut i svensk översättning i början av mars. I en intervju med författarinnan berättar hon för Sydsvenskan om uppväxten i Kina, om hur familjen förlorade allt efter revolutionen 1949 och om hennes far som dog under Kulturrevolutionen. Chang förklarar att hennes intresse för änkekejsarinnan Cixi började under arbetet med den självbiografiska Vilda Svanar: tre döttrar av Kina. Chang hade länge trott att det var Kommunistpartiet som låg bakom förbudet mot bindandet av kvinnors fötter men fick senare lära sig att det var Cixi som satte stopp för den vidriga traditionen att krossa och linda små flickors fötter för att hindra dem från att växa, denna fruktansvärda tortyr mot kinesiska kvinnor, bland dem min egen mormor.” Nästa veckas Kultursöndag kommer innehålla en recension av Den sista kejsarinnan av Kina.

Landmark ritual bronze vessel returns home to China – Global Times

Andelen kineser som köper konst på den internationella marknaden ökar. Detta märks särskilt för de kinesiska museer som får ta emot donationer bestående av antika objekt som köpts tillbaka till ursprungslandet av kinesiska konsthandlare. Ett av de senaste objekten donerades till Hunans provinsmuseum nu i veckan. Det handlar om en antik vinbehållare i brons kallad Min Fanglei (皿方罍). En grupp konsthandlare köpte tillbaks objektet förra veckan på en auktion vid Christie’s i New York. En av konsthandlarna, Tan Guobin, säger att de erbjöd 20 miljoner dollar för vinbehållaren men han vill inte avslöja hur mycket de fick betala i slutpris. Behållaren som består av två delar – ett lock och en behållare – hittades 1922 under en utgrävning i Hunan. Locket till behållaren kom tillbaks till Kina redan 1956 efter att ha cirkulerat bland olika konsthandlare i USA. Vinbehållaren är daterad till slutet av Shangdynastin (1600 f.kr – 1046 f.kr).

HBO to launch documentary channel in China – The Hollywood Reporter

HBO har varit tillgängligt i Kina sedan 1994 men precis som CNN och BBC får bolagets sändningar endast visas på hotell och ambassader. Ma Runsheng, direktör för China Radio, Film & Television Programs Exchanging Center, berättar att HBO nu ska öppna en ny kanal för visandet av dokumentärfilmer. Utbudet ska delvis produceras av CCTV men kommer även inkludera dokumentärer från andra delar av världen. Ma hoppas att öppnandet av tv-kanalen kommer leda till att dokumentärer producerade i Kina också kommer att visas i USA.

Chris Lee boosts China’s second distribution license initiative – Variety

För tillfället är det enbart det statligt ägda filmbolaget China Film Group som har rätt att distribuera utländsk film i Kina. Men i veckan initierades en process som ska ge det statsägda, Hongkong-baserade filmbolaget China National Culture Group (tidigare China Railsmedia Group) en licens för att kunna distribuera utländsk film i Kina. CNCG har nära kopplingar till China National Culture & Arts Centre (CNCAC) som i sin tur kontrolleras direkt av det kinesiska kulturdepartementet. Tilldelningen av den nya licensen – som förmodligen kommer att ske någon gång under årets andra kvartal – kommer inte att leda till någon nämnvärd förändring av villkoren för Hollywoodfilmer på den kinesiska filmmarknaden. Alla filmer måste fortfarande godkännas av den statliga byrån State Administration of Press, Publication, Radio, Film and Television (SAPPRFT) innan de får distributionstillstånd.

Standing ovation or lost in translation? The ‘accidental’ popularity of American comedy shows in China – South China Morning Post

VFL har tidigare skrivit om amerikanska sitcoms och tv-seriers ständigt ökande popularitet bland kineserna. Nu ser det ut som amerikanska talkshows också når allt större framgång. Ett avsnitt av Jon Stewarts The Daily Show parodierade Nordkorea vilket ledde till att avsnittet snabbt blev viralt på det kinesiska internet. The Colbert Report upplevde samma virala spridning när Stephen Colbert skämtade om den kinesiska talkshown The Banquet som kopierat sin inledning från Colbert. Värre är det dock för Jimmy Kimmel som i sin talkshow Jimmy Kimmel Live förra året hade en sketch där det talades om att döda alla kineser för att lösa skuldfrågan mellan USA och Kina.