Etikettarkiv: Folkkongressen

Den positiva sidan av Folkkongressen

Just nu pågår den två veckor långa Folkkongressen (Lianghui 两会) i Peking; tidigare en mastodontisk icke-politisk händelse som på senare år blivit till ett mastodontisk symbolpolitiskt spektakel.

Partiet gillar stora spektakel, vilket man bevisade med råge exempelvis under militärparaden 2015. Gärna vill man inför omvärlden (och det egna folket) visa hur stort allting är i Kina (och det är det) och hur många det finns av allting: journalister som bevakar den, delegater som är lyckliga över den store ledaren Xi Jinping, positiva reaktioner på Xi Jinping, hyllningar till Xi Jinping… ja, ni fattar.

Xi Jinping har sedan han tillträdde 2013 fortsatt driva en linje som kopplat ett allt hårdare grepp om media och det offentliga samtalet i Kina. Diskursen kring Folkkongressen är inget undantag. Tvärtom: Den utmärkta webbplatsen China Digital Times har publicerat en läckt lista om 21 förhållningsregler för kinesiska journalister som utgått från regeringen rörande rapportering från kongressen i Peking.

Nedan några utdrag från listan, som kan tjäna som exempel på den kinesiska censurapparaten anno 2016. De reportrar och mediehus som inte följer reglerna riskerar självfallet att ligga pyrt till:

1: Rapportera omfattande om XJP:s medverkande i Folkkongressen. Fokusera på reaktioner.

4: Rapportera inte om säkerhetsapparaten kring Folkkongressen.

6: Gör inga ”bakom-scenen” reportage från Folkkongressens presskonferenser, exempelvis ”vackra kvinnliga tolkar” (detta är ett avsevärt trendbrott mot tidigare år då de stora statliga medierna publicerat otaliga bildspel på olika typer av ”vackra” kvinnor som gör saker på Folkkongressen: värdinnor, journalister, you name it).

7: Rapportera inte om delegaternas personliga tillgångar.

8: Rapportera inte om försvarsbudgeten.

9: Rapportera inte om begravningsreformen.

15: Kontrollera strikt negativa rapporter i nya medier (sociala medier).

18: Rapportera inte om smog (jämför med förra året då smogfrågan stod i fokus).

19: Rapportera inget negativt om fastighetsmarknaden, utländsk valuta, börsen, trafikstockningar eller ”sjukhusköplatsockrare” (det sista ett fenomen där folk säljer sina köplatser på sjukhusen).

20: … skoja inte om delegaternas motioner.

Som ni ser så ska Folkkongressen avbildas som ett positivt vis, där endast de frågor som partiet vill diskutera diskuteras. Media ska fyllas med positiv kraft, för vilka problem kan inte lösas om man bara hindrar folk från att prata/läsa om det?

Och framförallt Xi Jinping. XJP framförallt.

Fräscht.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Ett år med Världens Folkrikaste Land

För ett år sedan (den 27 juli) publicerade vi vår första artikel: Gu Kailai åtalad för giftmord. Samtidigt som vi startade Världens Folkrikaste Land gick nämligen den första etappen i kommunistpartiets största politiska skandal på årtionden – Bo Xilai-affären – mot sitt slut.

Rusningstid, Dongzhimen FOTO: Björn Djurberg

Rusningstid, tunnelbanestationen vid Dongzhimen

FALLET BO XILAI

Bo Xilai var partisekreterare i staden Chongqing och som son till en av kommunistpartiets revolutionära veteraner och högsta ledare var han en av partiets snabbast stigande (röda) stjärnor. Detta var såklart innan stadens polischef Wang Lijun flydde till amerikanska konsulatet i Chengdu med uppgifter om korruption, maktmissbruk och mord. Wang Lijun dömdes själv till 15 års fängelse i september förra året.

För ett år sedan ställdes alltså Gu Kailai – gift med Bo Xilai – inför rätta för mordet på brittiske medborgaren (och eventuella MI6-medarbetaren) Neil Heywood. Efter en summerisk rättegång dömdes hon till dödsstraff med två års prövotid, vilket i praktiken innebär att hon inte kommer avrättas men kan se fram emot ett långt fängelsestraff.

En dryg månad efter domen mot Gu Kailai uteslöts Bo Xilai ur partiet och sparkades från sin post som partisekreterare i Chongqing. Efter ytterligare en månad blev han av med sin plats i den Nationella folkkongressen och blev samtidigt av med den straffimmunitet som följer med platsen.

Bo Xilai har suttit i husarrest på okänd ort sedan våren 2012 och först på torsdagen (25 juli) blev han slutligen åtalad, misstänkt för förskingring, mutbrott och maktmissbruk.

När rättegången kommer sätta igång är ännu oklart, men få tvivlar på att Bo kommer dömas och det antas generellt att straffet redan är satt (de många spekulationerna varierar mellan 10 års fängelse och dödsstraff med två års prövotid).

Chongqingmodellen – en modell som byggde på inkomstfördelning, välfärdsbygge och revolutionsnostalgi – som Bo företrädde började monteras ned strax efter hans fall. Bos efterträdare gick till och med så långt att han helt och hållet förnekade Chongqingmodellens existens.

Hur kommer det sig Bo Xilai – vars politik så sent som i januari 2012 hyllades på Folkets Dagblads förstastida, som fick uttalat stöd av flera viktiga partiseniorer och har träffat både Henry Kissinger och familjen Wallenberg – kunde falla så fort och så hårt?

Det är svårt att säga något med säkerhet kring denna dunkla affär. Hur mycket som är sant i partiets anklagelser mot Bo och varför man beslutade att offentliggöra dessa anklagelser är fortfarande oklart.

Affären Bo Xilai följdes i vilket fall av en allt intensivare retorik mot korruption och uppmaningar om rättning i leden. Hu Jintao betonade vikten av att ”unifiera tänkandet inom partiet och tydliggöra den framtida riktningen” inför höstens viktigaste politiska händelse: den artonde partikongressen.

LÄS MER: Ingen mera Chongqingmodell · Kulturrevolutionens spöke och Bo Xilai · Villkorligt dödsstraff för Gu Kailai

MAKTSKIFTET

Det kinesiska kommunistpartiets 18:e nationella kongress inleddes i Beijing den åttonde november 2012. Det var den viktigaste delen i överförande av makten från partiets generalsekreterare Hu Jintao till efterträdaren Xi Jinping.

Samtidigt valdes ledamöterna till partiets absoluta toppskikt: politbyråns ständiga utskott. Det under Hu Jintao nio personer starka utskottet bantades till sju. Både liberaler och feminister blev besvikna när både den enda kvinnan på tal (Liu Yandong) och den kanske mest ekonomiskt liberale (Wang Yang) fick stryka på foten för mer seniora kadrer.

Alice Miller vid Stanfords universitet ser valet av ett nytt ständigt utskott som en del i en allt mer institutionaliserad process där senioritet innebär befordran. Enda undantaget var Liu Yandong, vilket Miller förklarar med gammal hederlig manschauvenism.

Enligt kollegan Joseph Fewsmith är utskottets nya uppställning tvärtom resultatet av den pensionerade presidenten Jiang Zemins inflytande och så kallad ”gammelmanspolitik” (老人政治). Hu Jintaos skyddslingar valdes bort till förmån för Jiang Zemins.

I vilket fall så fullbordade det nya ledarskapet sitt maktövertagande vid den Nationella folkkongressen i mars 2013. Då tog Xi Jinping även över rollen som Folkrepublikens president och Li Keqiang tog över som landets premiärminister.

Vid kongressen valdes också den nya regeringen. Liu Yandong och Wang Yang kunde trösta sig med varsin befordran till andra respektive tredje rangens vice premiärminister.

Förväntningarna och spekulationerna var många. Inte minst efter att Xi Jinping för sin första resa som generalsekreterare åkt söderut – i Deng Xiaopings fotspår – till Guangdong, centrum för tillverkningsindustri och hemvist för Kinas första Speciella Ekonomiska Zoner (SEZ) i Shenzhen och Zhuhai.

LÄS MER: Ett parti – många intressen · Kinas nästa president pratar ut · Partiets sju mäktigaste män · Hu, Xi och det nygamla Kina

KINESISKA DRÖMMEN

Samtidigt uppstod viss oro när den nye generalsekreteraren valde att hålla sitt första tal vid en utställning på Beijings nationalmuseum som berättar om Kinas moderna historia som en kamp för ”nationell renässans” mot både västerländsk imperialism och japansk ockupation under andra världskriget. Kommunistpartiet och framför allt Mao Zedong utmålas som denna renässans främsta förkämpar.

Utställningen tar varken upp det Stora språnget eller Kulturrevolutionen, utan berättar en ganska ospännande historia om kommunistpartiet där Deng Xiaopings reformer framstår som en rak fortsättning på Maos politik.

Likadant lät det när Xi Jinping höll ett tal inför ledamöterna i kommunistpartiets politbyrå i november förra året:

”Xi sade att det kinesiska projektet för att utveckla socialismen kan delas upp i två stadier enligt det avgörande beslutet att påbörja reformer och uppöppnande under det sena 1970-talet.

Även om principer och policy liksom praktik var väldigt olika under dessa två stadier, var de varken ömsesidigt obetydliga eller motsägande, sade han.

Socialism med kinesiska förtecken tog form efter att landet infört reformerna och uppöppnandet. Men den var baserad på det socialistiska systemet som etablerats alltsedan 1949, liksom de mer än 20 år av socialistiskt uppbyggande som följde, sade han.

Man kan inte förneka vad som utfördes före reformerna och uppöppnandet baserat på vad som hände efter dem och vice versa, sade han.”

Xi Jinpings har betonat två slogans sedan han tog över i höstas. ”Den kinesiska drömmen” (中国梦) och ”den kinesiska nationens stora renässans” (中华民族伟大复兴).

Inget av begreppen är nya. “Den kinesiska drömmen” användes bland annat som titel på en best-seller från en professor på försvarsakademin, överste Liu Mingfu. Den ”kinesiska nationens stora renässans” har minst hundra år gamla politiska rötter och har tidigare använts av både Jiang Zemin och Hu Jintao.

Men att Xi Jinping väljer att fokusera på nationen nu, samtidigt som den kinesiska militären växer sig starkare, ökonflikter med grannländerna åter blossar upp och USA stärker sin närvaro i Stilla Havet, har oroat flera observatörer.

LÄS MER: The Way to National Rejuvenation · Nationalist från Tsinghua på Europaturné · Xi Jinping om socialism, reform och Mao

HAVSTVISTERNA

Under september förra året bröt omfattande protester ut på flera håll i Kina, bland annat utanför den japanska ambassaden i Beijing. Anledningen var den japanska statens beslut att köpa och därmed nationalisera de omtvistade öar som Kina kallar Diaoyu och Japan Senkaku.

Demonstranterna var högljudda men för det mesta fredliga och kontrollerades av omfattande polisinsatser. Men ägg, sten och flaskor kastades mot japanska ambassaden i Beijing. På andra håll sattes japanska bilar i brand och skadegörelse förekom mot flera japanska företag.

Det värsta våldsdådet inträffade i Xi’an där den (kinesiska) ägaren till en japansk bil blev allvarligt misshandlad.

Den starka ilska som väckts till liv under konflikten kring dessa öar (i Japan såväl som i Kina) har förvånat många observatörer. Vissa har till och med gått så långt som att hävda att den kinesiska regeringen ”hjärntvättar” kineserna och har orkestrerat demonstrationerna.

Att avfärda demonstranterna som hjärntvättade är emellertid att göra det för lätt för sig. De antijapanska sentimenten är mycket starka hos många kineser (även om de högljudda demonstranterna inte nödvändigtvis är representiva för resten av befolkningen), men också på andra håll i Östasien.

Den kinesiska regeringen behöver därför inte uppvigla kinesiska studenter och andra demonstrationsbenägna grupper. Staten fungerar istället som en gatekeeper som bestämmer vilka demonstrationer som tillåts (utan polisens tillåtelse är demonstrationer olagliga) och vilka som bemöts med våldsam repression.

Av uppenbara skäl är staten mer benägen att tillåta anti-japanska demonstrationer än exempelvis demokratiaktivisters. Men tidigare har även nationalistiska demonstrationer förbjudits och demonstrationer mot exempelvis miljöfarliga byggen har tillåtits.

Vad gäller konflikten i sig gäller i stort sätt samma sak för tvisten med Japan som för konflikterna i Sydkinesiska havet, där Kina gör anspråk på samma territorium som bland andra Vietnam, Filippinerna. Då ingen av sidorna kan tänkas överge sina anspråk är det svårt att se en lösning inom en snar framtid.

Å andra sidan är en upptrappning av konflikten inte heller trolig. Alla inblandade har mycket att förlora och lite att vinna på en eventuell väpnad konflikt. När USA nu stärker sin närvaro i Stilla Havet som en del av sin plan för ett ”Pacific Century” ökar den eventuella kostnaden för en konflikt ytterligare.

Istället kan vi vänta oss ett utdraget status quo samt fortsatta provokationer och fördömanden från samtliga sidor i konflikterna.

Konflikterna tydliggör emellertid hur viktigt det är för Kina att utveckla sin marina kapacitet.

Folkrepubliken har länge kritiserat ”världshegemonen” USA för hur de använder sin enorma flotta för att utöva inflytande världen över. Kinas flotta kan inte på långa vägar mäta sig med USA:s, men landet gör sitt bästa för att dess flotta ska bli en makt att räkna med – i alla fall regionalt.

Ett viktigt steg var sjösättandet av hangarfartyget Liaoning och den första lyckade landningen på fartyget i november förra året. Hangarfartyg ger ett land möjlighet att etablera en närvaro långt ute till havs (på så kallat blått hav) och potentiellt långt från landets egna gränser.

LÄS MER: Lyckad landning på hangarfartyg · Ett aggressivare Kina kräver inflytande · Hat mot Japan är inte hjärntvätt

TILLVÄXTEN?

Den kinesiska regeringen står inte bara inför säkerhetspolitiska utmaningar, men också ekonomiska.

Redan tidigt blev det tydligt att Kinas nya ledarskap – med president Xi Jinping och premiärminister Li Keqiang i spetsen – skulle få tampas med den svagaste ekonomiska tillväxten sedan Deng Xiaoping öppnade upp ekonomin.

När Hu Jintao och Wen Jiabao tog över 2003 var tillväxten över nio procent. För 2013 sattes målet till 7,5% och nyligen har Li Keqiang sagt att en tillväxt på sju procent (men inte lägre) är acceptabelt.

Kinas extremt höga och långvariga tillväxt under de senaste årtiondena är unik i världshistorien. Tidigare kriser och recessioner – som den asiatiska finanskrisen 1997 – märktes enbart marginellt i Kina, men idag står landets ekonomi inför stora problem, eventuellt en omfattande kris.

Efter att räntan på lån mellan bankerna skjutit i höjden i juni framstår Kinas finanssektor som ”nytt centrum för den globala finanskrisen”. Att centralbanken i ett första skede lät detta hända utan att tillföra ny likviditet kan vara för att undvika att ytterligare blåsa upp en skuldbubbla, finansierad av tveksamma lån. I centrum för denna oro är de så kallade skuggbankerna.

Skuggbankernas lån har varit nödvändiga för småföretag i Kina för att snabbt kunna få finansiering i en kraftigt expanderande ekonomi, men på grund av den höga efterfrågan har skuggbankerna kommit att växa och finansiera en allt högre andel av ekonomin, trots att centralregeringen länge försökt begränsa dem. Tveksamma lån till verksamheter med hög risk blir en stor fara när tillväxten mattas av.

De ständigt stigande priserna på fastigheter i storstäderna har de senaste åren lett till återkommande spekulationer om när fastighetsbubblan ska spricka, regeringen har nyligen försökt kyla ned den överhettade marknaden men priserna fortsätter trots detta att stiga snabbt.

Överbelånade lokalregeringar är en annan källa till oro. En dämpad tillväxt leder till att stads- och provinsregeringar lånar stora belopp för att finansiera olika stimulansåtgärder, exempelvis genom att bygga ut infrastrukturen.

Nobelpristagaren Paul Krugman skriver att vi inte bör oroa oss för om tillväxten hamnar på sju eller sju och en halv procent, men för vad som händer om den kinesiska ekonomin går in i en kinesisk mur.

Trots att den kinesiska staten under lång tid försökt minska den dominanta position produktionen har i landets tillväxtmodell, är konsumtionen som del av BNP fortfarande låg. Enligt Krugman bygger den kinesiska tillväxtmodellen på ett överflöd av billig arbetskraft från den underutvecklade landsbygden.

Men denna billiga arbetskraft håller på att ta slut, samtidigt som tillverkningsindustrin fortsätter vara starkt beroende av den.

Dessutom är Kinas exportsektor beroende av fortsatt stigande efterfrågan från Europa och USA. Internationella valutafonden bedömer (18 juli) därför långvarig låg tillväxt i Europa som ett av de största hoten mot Kinas ekonomi. Recessionen i Europa kan leda till inbromsad produktion, företag oförmögna att betala tillbaka lån och banker oförmögna att fortsätta låna ut.

LÄS MER: Xi reser i Deng Xiaopings fotspår · Kina och Tanzania, vänner i vått och torrt · Gini visar på stora inkomstklyftor i Kina

AIRPOCALYPSE

En av våra allra första artiklar handlade om våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis i Qidong, strax norr om Shanghai. Anledningen till demonstrationerna var byggandet av en ny avloppsanläggning som invånarna i staden befarade skulle leda till nya föroreningar. Efter protesterna lyckades de stoppa bygget, en av många berättelser om miljöhot och kamp mot dessa från det gågna året.

Vi har kunnat se ett flertal skandaler relaterade till miljön, som till exempel utbytet av bilder på vattenföroreningar på Weibo, de 13 000 döda grisarna i Huangpufloden och smog, smog åter smog.

Efter en lång tid av påtryckningar öppnade Beijing i oktober förra året nya stationer för mätandet av de små, hälsofarliga partiklarna PM2.5. I januari uppmätte dessa stationer nivåer på över 900 i centrala Beijing, de högsta nivåerna sedan mätningarna började ett år tidigare (som jämförelse kan sägas att målet i Europa är en nivå under 25).

Den katastrofala luftkvaliteten i huvudstaden har blivit en fråga som engagerar organisationer och medier världen över och regeringen har kämpat för att förbättra situationen. Men trots att enorma summor spenderats på miljön, inte minst inför OS i Beijing 2008, så har man de senaste 15 åren i princip bara lyckats hålla luftföroreningarna på en jämn nivå.

Vissa årsmedelvärdena visar en knapp förbättring, men samtidigt tycks den enorma mängden invånare och framför allt bilar öka risken för smogkatastrofer där meteorologiska omständigheter (så som låg vindstyrka och luftfuktighet) bidrar till att Beijing under dagar, eller veckor, begravs i en tjock, grå och livsfarlig smog.

LÄS MER: Pekings 30-åriga luftkatastrof · Våldsamma demonstrationer stoppar industri · Rekordsmog drabbar Peking 

PERSPEKTIV

Som i fallet med Beijings luftkatastrof försöker vi på VFL så långt som möjligt visa hur utvecklingar i dagens Kina bättre kan förstås ur ett historiskt perspektiv.

Genom att se tillbaka på Kinas historia kan vi upptäcka att vad som framstår som en nyhet är återkomsten av något som tidigare existerat, eller fortsättningen på en historisk trend. Alternativt kan vi bekräfta att det verkligen rör sig om en nyhet, genom att kontrastera nya utvecklingar med föregående förhållanden.

Historieskrivning är aktuellt även i Kina. I konflikten med Japan är det exempelvis omöjligt att missa hur de Östasiatiska ländernas (Japan, Kina och Korea) olika historieuppfattning formar dialogen dem emellan.

När Japanska ledare besöker minnesplatsen i Yasukuni, tillägnad de japanska soldater som dog under Andra världskriget, möts det av upprörda protester från både Kina och Sydkorea.

Genom att titta bakåt i tiden kan vi även förstå varför Liu Yandong missade en plats i politbyråns ständiga utskott. Kvinnors deltagande i storpolitiken har nämligen varit deprimerande lågt sedan början på 80-talet och är trots en viss upphämtning under senare år inte i närheten av den relativt höga andelen kvinnor på toppositioner under 70-talet.

När Wen Jiabao indirekt kritiserade Bo Xilai under en presskonferens den 14 mars 2012 (ett tidigt tecken på att det nog inte skulle gå så bra för Bo) pratade han om nödvändigheten att försvara reformerna för att förhindra en ”historisk tragedi likt Kulturrevolutionen”.

Annars har Kulturrevolutionen varit frånvarande från toppolitikernas historieberättande, när Xi Jinping säger att Deng Xiaopings reformer är fortsättningen på Maos arbete glömmer han med nödvändighet bort denna beklämmande episod.

Men i Bo Xilais gamla fäste i Chongqing har kulturrevolutionen blivit föremål för ett seriöst historiskt arbete. Lokala historiker skriver där historien om de blodiga stridigheter som ägde rum i slutet av 60-talet. Arbetet har stöd av ett utskott av Chongqings politiskt rådgivande konferens och ska föras in i stadens officiella Historiska dokument (文史资料).

LÄS MER: Tocqueville och den nygamla regimen · Agenter & Dissidenter · Kärlek mellan likar, från kungarikena till idag

SVERIGE

På VFL försöker vi aktivt delta i den svenska debatten om Kina. Vi har bland annat gjort inlägg i debatten som utlöstes när Mo Yan fick Nobelpriset i litteratur och på senare tid deltagit i debatten om undervisning i kinesiska på grundskolan.

Dessutom följer vi och rapporterar kring utbyten och kontakter mellan Kina och Sverige. Under året som har gått har vi rapporterat om svenska affärsintressen i Kina, politiska samtal och kulturutbyten. Vi skrev bland annat om hur det gick när Carl Bildt tog steget ut i kinesiskt cyberspace för att svara på kinesiska internetanvändares frågor.

LÄS MER: Stora Enso pressar på kontroversiellt pappersbruk · Kinesiska dokumentärer till Stockholm · ”En ny startpunkt” för kinesisk litteratur

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se