Etikettarkiv: Gui Minhai

Kyligt värre

Kina upplever just nu den kallaste vintern i mannaminne, med rekordkyla på många håll i landet. Ironiskt nog gäller kylan inte enbart det faktiska klimatet; temperaturen har sjunkit märkbart även i det offentliga samtalet, vilket inte minst manifesterat sig i fallen med de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin.

Graderna har sjunkit till så låga nivåer att till och med Hu Xijin, chefredaktör för den nationalistiska partiblaskan Global Times, verkar oroad och uppmanar partiet att vara mer öppet för kritik.

Prognosen ser dock mörk ut. En del pratar om ett gryende samhälle ”styrt av rädsla” snarare än det ”lagstyre” som Xi Jinpings regim haft som ledord.

Häromdagen kom ytterligare en pålaga. Nya regler som träder i kraft i mars kan tolkas som att utländska företag och organisationer helt stängs ute från att publicera ”innehåll” på nätet. Förutom rena texter/artiklar så definierar den relevanta myndigheten (SAPPRFT) även innehåll bl.a. som: böcker, kartor, musik, seriestrippar och datorspel.

Reglerna betyder att utländska företag måste ingå samarbeten med kinesiska diton, som först därefter kan söka tillstånd för att få publicera innehåll online. Mer kontroll på menyn, alltså. Förutom att skapa mer problem för media i synnerhet, gissar jag att även utländska intresse- och non-profitorganisationer riskerar att drabbas hårt.

Antalet avvikande åsikter ska minimeras. Där spelar inhemsk media en viktig roll, att troget tjäna partistaten och fungera som dess megafon. Eller som presidenten själv uttryckte det på ett symposium för nyhetsmedia, fredagen 19 februari:

All news media run by the Party must work to speak for the Party’s will and its propositions and protect the Party’s authority and unity, Xi said. They should enhance their awareness to align their ideology, political thinking and deeds to those of the CPC Central Committee and help fashion the Party’s theories and policies into conscious action by the general public while providing spiritual enrichment to the people, he said.

Sanningen får dock inte glömmas bort, sade Xi. Den är otroligt viktig och kan likställas med journalistikens livskraft. Bara sanningen överensstämmer med partiets världsbild, dvs:

”Truthfulness is the life of journalism, and the facts must be reported based on the truth,” Xi said. ”While accurately reporting individual facts, journalists must also grasp and reflect the overall situation of an event from a broad view.”

Brr! Räkna med fortsatt kallt väder under den kommande Folkkongressen i mars.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Är det någon som tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden”?

Tre månader efter att ha försvunnit utan ett spår från sitt hem i Pattaya, Thailand, dyker Gui Minhai plötsligt upp på statlig kinesisk TV, söndagen 17 januari.

I en sändning som att döma av hans klädbyte spelades in vid två separata tillfällen, ”erkänner” svensken att han har flytt från Kina för att undvika att straffas för en tolv år gammal smitningsolycka. Samvetskvalen ska emellertid tilltagit med tiden, vilket uppges vara anledningen till att han nu valt att återvända.

I ett telegram från den statliga nyhetsbyrån Xinhua som VFL har översatt ber Gui Minhai omvärlden och Sverige att respektera hans ”val”:

Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.

Många frågor förblir dock obesvarade. Skulle det vara en tillfällighet att bokförläggaren Gui Minhai väljer att lämna över sig själv till kinesiska myndigheter just nu? När hans Hongkong-baserade företag fått uppmärksamhet för sina sensationalistiska böcker om kinesiska ledares privatliv, samtidigt som tre av hans kollegor har försvunnit och en fjärde påstås ”samarbeta” med en polisutredning på det kinesiska fastlandet.

Tre dagar senare gör ytterligare en svensk ett ”erkännande” på statlig kinesisk TV. Det är den 35-årige rättsaktivisten Peter Dahlin som medger att hans organisation, Chinese Urgent Action Working Group, gjort sig skyldig till uppvigling och skrivit falska människorättsrapporter som används för att smutskasta Kina.

Dahlin erkänner sin skuld och uttrycker ånger:

Jag bröt mot kinesisk lag genom mitt handlande här, jag har orsakat skada för den kinesiska regeringen, jag har skadat det kinesiska folkets känslor. Jag ber uppriktigt om förlåtelse för detta och jag är väldigt ledsen för att detta hände.

Mycket pekar på att de föga övertygande erkännandena är noggrant iscensatta. Xinhua rapporterar att Gui Minhai skrivit flera ”bekännelser” efter att ha överlämnat sig till myndigheterna. I kinesisk rätt är erkännanden extremt viktiga för fällande dom. Myndigheterna har en historia av att uppmana eller tvinga gripna personer att skriva ned bekännelser om och om igen, tills bekännelsen överensstämmer med anklagelserna. Ett kinesiskt talessätt sammanfattar attityden: ”lindrighet mot de som erkänner, hårdhet mot de som gör motstånd” (坦白从宽,抗拒从严). Trots att metoderna för att tvinga fram erkännanden ofta associeras med maoisttiden, uppger människorättsorganisationer att de fortfarande är i bruk och att de leder till både rättsövergrepp och tortyr.

Bekännelserna från Gui Minhai och Peter Dahlin följer ett tydligt mönster och innehåller flera nyckelfraser från kommunistpartiets vokbulär. Manipulationen förefaller genomskinlig. En naturlig följdfråga blir om någon faktiskt tror på dessa ”erkännanden”?

Många gör det inte, inte heller i Kina. Mer eller mindre välinformerade kineser påpekar det som är orimligt eller inkonsekvent i den officiella historien. Andra ser paralleller med framtvingade erkännanden från Kulturrevolutionens dagar. Somliga menar att gripandet av Gui Minhai och hans kollegor är ett resultat av att Hongkongs bokbransch har blivit ett slagfält i ett sorts proxykrig där kommunistpartiets ledare läcker hemligheter om varandra för att förstöra för politiska motståndare.

Individuellt sett är inget av dessa fall särskilt övertygande, men i både Gui Minhai och Peter Dahlins fall antyds att det inte handlar om enskilda kriminella utan att deras handlingar är del av ett större politisk sammanhang. I Guis fall talas det om ett utländskt mediedrev mot Kina och den svenska regeringen uppmanas hålla sig utanför vad som presenteras som en kinesisk angelägenhet. Att omvärldens medier är orättvist negativa i sin rapportering om Kina är något många kineser håller med om.

Dahlins fall berör en ännu känsligare fråga: vilken rätt har utländska organisationers att verka i Kina? Det lagliga utrymmet för icke-statliga organisationer i Kina har länge varit både begränsat och oklart, men ett lagförslag från förra året gör det ännu svårare för utländska organisationer att verka lagligt i landet.

Människorättsorganisationen Human Rights in China varnar för att lagens krav på betydande statlig kontroll och insyn hotar att ”skada Kinas intressen” genom att stänga ute nödvändiga resurser och expertis.

Trots detta verkar det som att Kina kommer att gå i Rysslands fotspår och försvåra för icke-statliga organisationer från utlandet. Misstänksamheten mot dessa organisationer härrör från en utbredd uppfattning om att de inte är något annat än instrument för västerländska intressen.

Berättelsen om ett hycklande och egennyttigt väst kan jämföras med den som företräds av politiker som Viktor Orbán i Ungern. På hans agenda står att göra slut på liberalismen och han nämner bland andra Ryssland och Kina som förebilder, de har visat att auktoritära stater kan vara globalt framgångsrika. Liknande röster hörs från Polens ledande parti Lag och rättvisa.

Ekonomisk kris och väpnade konflikter har gjort uppdelningar mellan öst och väst, syd och norr ännu tydligare och vad som är trovärdigt följer ofta dessa gränsdragningar.

För att återkomma till ursprungsfrågan – det vill säga om någon faktiskt tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden” – gäller det att förstå det världspolitiska sammanhang som gör att det kinesiska kommunistpartiet nu känner att  de kan gå så långt som att gripa svenska medborgare på mycket tveksamma grunder.

I Västeuropa finns ingenting mer orwellianskt än välregisserade ”erkännanden” på statlig TV, men på andra håll finns det ingenting som klingar mera falskt än universella rättigheter och humanitära insatser.

Det spelar därför mindre roll om de kinesiska TV-tittarna eller tidningsläsarna accepterar alla de osannolika tillfälligheterna och detaljerna i svenskarnas ”erkännanden,” så länge de kan övertygas om att fallen är en del av en politisk berättelse som de håller för trovärdig.

Att försöka förstå hur detta har kunnat ske är inte detsamma som att acceptera det. Den kinesiska statens instrumentalisering av erkännanden måste få ett slut och Peter Dahlin och Gui Minhai förtjänar en transparent och rättvis prövning.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Fallet med Kinasvenskarna visar på dåligt kinesiskt självförtroende

De senaste dagarna har vi sett två svenska medborgare som paraderats runt i de kinesiska statliga medierna i något som bäst kan beskrivas som ett spel i skuld och skam. Deras båda fall har inte många likheter i sak, likheter finns dock i hur det kinesiska (o)rättssystemet hanterar fallen:

  • Både Gui Minhai och Peter Dahlin ”försvann spårlöst” och Kina förnekade till en början all kännedom om deras försvinnande.
  • Båda har blivit dömda på förhand genom en omfattande mediakampanj som innefattar nationella tv-sända ”erkännanden” och detaljerade beskrivningar över brotten ifråga.
  • Ingen har fått (vad vi vet) tillgång till advokat.

Att handlingarna ovan är främmande för en rättsstat är självklart. Tyvärr är varken Gui Minhai eller Peter Dahlin de första att kidnappas av detta drakoniska system; liknande metoder har dessvärre blivit ”det nya normala” för många kinesiska advokater, journalister och inflytelserika oliktänkande de senaste åren.

Dahlin och Gui är dock utlänningar – i det här fallet svenskar. Vilket gör deras båda fall ovanliga.

Här måste dock en stor brasklapp kastas in: i Kinas ögon så är Gui Minhai inte svensk, utan kines. Att han varit svensk medborgare i tjugo år räknas inte, det har den statliga nyhetsbyrån Xinhua (och därmed Kinas politiska ledning) klargjort med all önskvärd tydlighet i Guis egen ”bekännelse”. En gång kines, alltid kines.

I partiets ögon handlar det därför bara om en utlänning. Att det finns likheter i hur deras fall hanterats är därför anmärkningsvärt då det tyder på en viss strömlinjeformning i hur oönskade personer behandlas.

Ni har väl föresten inte glömt hur den brittiske riskkonsulten Peter Humphrey redan 2013 erkände sina brott på nationell tv (även det nära på gripandet)?

Det finns fler exempel.

Att utlänningar skuldbeläggs offentligt handlar alltså inte nödvändigtvis om ny policy, utan om offer för en åtminstone flera år gammal redan etablerad doktrin. Att de drabbade denna gången är två svenska medborgare är nog mest en slump. Det tåls också att påminnas om att utlänningar som regel fortfarande särbehandlas (positivt) av rättssystemet i Kina.

Vilka slutsatser, om några, går det då att dra utifrån fallen Gui och Dahlin?

För det första så tycks Kina inte vara särskilt pigga på att kännas vid sina politiska arresteringar, eller vill i vilket fall fördröja att de uppmärksammas, vilket kan vara en indikation på att man inte är särskilt säker på ”vad man har på fötterna” innan ett faktiskt gripande.

För det andra så tycks det vara oerhört viktigt att visa inför offentligheten att man har gjort ett korrekt gripande, så fort som möjligt. Det finns inget tålamod att vänta tills en eventuell rättegång för att avgöra skuldfrågan. Återigen, ett tecken på osäkerhet.

Det är uppenbart att Xi Jinpings många tal om lagstyre får ge vika för realpolitik. Det finns i Kina ännu inte någon verklig tilltro till rättssystemet, inte ens hos det parti som säger sig förespråka det och som dessutom kontrollerar hela systemet. Politiken trumfar juridiken.

Många ser gripandena av Gui Minhai och Peter Dahlin som ett tecken på ett mer intolerant Kina som vågar visa styrka. Det må vara sant till viss del. Men i denna styrkedemonstration så uppvisar partiet också extremt dåligt självförtroende när man inte vågar lita på sina egna institutioner. Dessa institutioner ger intrycket av att vara, mer än någonsin nu, fasader, bakom vilka ett allt mer toppstyrt parti gömmer sig.

Det Kina med sina metoder tror sig vinna i självcensur och stabilitet förlorar man i förtroende – både från omvärlden och från sina egna medborgare.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Utredning av fallet med den “försvunne” Gui Minhai, chef för bokhandel i Hongkongs Causeway Bay

Världens Folkrikaste Land har översatt nedanstående telegram från nyhetsbyrån Xinhua (17/1). Telegrammet återger vad man påstår är en bekännelse från Gui Minhai som sitter häktad på okänd ort. Det är en första bekräftelse från officiellt kinesiskt håll på att man har gripit den svenske medborgaren Gui Minhai som försvann från sitt hem i Thailand i november 2015. En bekännelse från en tårögd Gui Minhai har även sänts av statliga tevekanalen CCTV (17/1). Gui Minhais dotter avfärdar uppgifterna om att hennes far skulle ha lämnat över sig till kinesiska myndigheter frivilligt och säger att hon aldrig har hört talas om den smitningsolycka som han ska ha arresterats för (17/1). Xinhuas telegram avslutas med en kommentar om att Gui Minhai också misstänks för “andra brott”, men nämner inte att tre av Guis bokhandlarkollegor också har “försvunnit” och att en fjärde “samarbetar med myndigheterna” efter att förflyttat sig från Hongkong till det kinesiska fastlandet under oklara omständigheter.

— VFL red

Telegram från Nyhetsbyrån Xinhua, Beijing, 17 januari

Rubrik: Utredning av fallet med den “försvunne” Gui Minhai, chef för bokhandel i Hongkongs Causeway Bay

“Under alla dessa år som jag har varit borta, har jag levt i oavbruten oro, jag hade ofta mardrömmar och drömde också ofta om mitt hem och om att möta mina nära och kära.

Detta berättar Gui Minhai från sin plats i häkte, den 13 januari.

Chefen för en bokhandel i Hongkongs Causeway Bay, Gui Minhai, har under de senaste dagarna blivit fokus för offentlig debatt i utlandet – uppgifterna om “Causeway-bokhandlarchefens försvinnande” har föranlett ett mediadrev i Hongkong och i utlandet, det finns till och med de som har startat en rörelse för att “hitta Gui Minhai”. Vem är Gui Minhai? Vad är egentligen den verkliga historien bakom hans så kallade försvinnande?   

Rattfylleri och smitning, en blomstrande ung kvinna som plötsligt vissnade

Vi går in i en liten lägenhet på 60 kvadratmeter i ett bostadshus i staden Hangzhou, i Zhejiangprovinsen, här bor 83-årige herr Shen med 65-åriga fru Zhou.

Trots att lägenheten är liten, finns där ett särskilt sovrum som är till bredden fyllt av foton från en ung flickas liv. Där finns några enkla krysantemum och leksaker från barndomstiden, kontrasterade av fotografier av ett en gång sprudlande, leende ansikte.  

“Min man vågar aldrig gå in där eftersom så fort han går in i rummet tänker han på när vår dotter var liten, alla minnen från hennes uppväxt kommer tillbaka. Från morgon till kväll håller jag vår dotter sällskap där inne i rummet… Det har nu gått elva år, hur mycket smärta ryms i våra hjärtan?“

När dottern kommer på tal har fru Zhou svårt att dölja sin sorg. Hon säger att rummet är inrett precis så som deras dotter tyckte om det när hon levde. För varje år som passerar köper fru Zhou nya kläder som hon hänger vid sängkarmen, för att ge intryck av att dottern aldrig hade lämnat dem.

En trafikolycka för elva år sedan berövade två gamla människor deras enda älskade dotter. Den som låg bakom smitningsolyckan var ingen mindre än Gui Minhai. Född i maj 1964 och ursprungligen skriven i Ningbo, i provinsen Zhejiang, blev han svensk medborgare 1996.   

Den 8 december 2003, i Ningbo organiserade Gui Minhai en affärsmiddag under vilken det skålades friskt till höger och vänster. När middagen avslutats fattade Gui Minhai ett beslut som han skulle komma att ångra ända till idag, han valde att själv köra hem sina vänner.

Samma kväll sjutton minuter över nio, när Gui Minhai körde förbi ett av Ningbos universitet som låg på vägen mellan Jiangdong-distriktet och Zhenhai-distriktet, körde han på och dödade en kvinnlig universitetsstudent som gick över vägen.

För Gui Minhai är det hela ett smärtsamt minne: “Min syn är inte bra, jag hörde bara en duns och så var olyckan ett faktum.”

Enligt relevanta rättsdokument visade ett prov att alkoholhalten i Gui Minhais blod efter olyckan var 1.14 mg/ml, vilket når upp till gränsen för rattfylleri. Polismyndigheten beslutade i enlighet med lagen att Gui Minhai bär det fulla ansvaret för olyckan.

Hon hette Shen, den kvinnliga universitetsstudenten som dött i olyckan, knappt över 20 år gammal var hon i sin blomstrande ungdom, något som gjorde hennes familjs olycka ännu större: denna skatt till dotter hade fötts när hennes far redan var över ett halvt sekel gammal. Hon hade varit faderns ögonsten, han hade sett sitt barn växa upp och längtat efter att hon skulle bilda familj och skaffa sig en karriär, det är svårt att förstå hur denna vackra önskan kunde krossas så hänsynslöst och istället förvandlas till den hjärtskärande smärta som det innebär när de gamla måste begrava sina unga.

“Vår familj föll samman på en sekund,” berättar fru Zhou. Det plötsliga dödsbudet hade gjort både henne och hennes man sjuka, särskilt illa var det för hennes man vid nyår, då hans läge förvärrades. Han var ofta frånvarande och gick in i depression, en gång gick det så långt att han ville ta sitt eget liv.

Rädsla för fängelse ledde till landsflykt från villkorligt straff

I augusti 2004 dömdes Gui Minhai i domstol till två års fängelse för att ha smitit från trafikolyckan, det omvandlades till en två års villkorlig dom. Offrets familj motsatte sig domen och krävde ett hårdare straff för Gui Minhai.

Gui Minhai ångrade djupt hur hans rattfylla på ett ögonblick hade krossat en lycklig familj. Men hans oro för att han verkligen skulle behöva tillbringa tid i fängelse var ännu större. Följaktligen, efter domstolens beslut och innan han helt betalat av den ersättning som han var skyldig, gjorde Gui Minhai ännu ett felaktigt val.  

“Jag började bli rädd, rädd för att sitta i fängelse. Dessutom hade jag inga möjligheter att fortsätta göra något i landet efter en sådan här händelse, så jag tänkte att det var nog bättre att ge mig iväg,” berättar Gui Minhai.

I november 2004, medan Gui Minhai fortfarande avtjänade sitt villkorliga straff och enligt lagen inte fick lämna landet, gick han till verket med en noggrann plan, han använde en annan persons ID-handlingar och tog sig över gränsen som turist, han reste mellan flera länder, alltjämnt på rymmen i utlandet.

I augusti 2006 fattade man beslut angående Gui Minhais flykt från sitt straff, domstolen upphävde beslutet att ge Gui Minhai två års villkorlig dom och utfärdade en häktningsorder för att verkställa det ursprungliga tvååriga fängelsestraffet. Polismyndigheten inledde eftersökningar via internet.

Gui Minhais flykt innebar ännu mer smärta för offrets familj. I flera år hade detta äldre par investerat nästan hela sina liv i fallet, deras inre önskan var att den redan dömde Gui Minhai skulle avtjäna sitt straff, för att ge tröst åt dotterns själ i himlen.

Efter elva år på flykt fick den överväldigande smärtan honom att besluta att överlämna sig åt rättvisan

Tiden på flykt var allt annat än behaglig. Under denna tid har Gui Minhai slagit sig ihop med andra för att göra affärer, men en ständigt växande rikedom kunde inte kväva en ständigt växande skuldkänsla och skam. När han pratar om sitt liv på flykt är de ord han använder oftast “skräck” och “skuld”.

“Efter att ha lämnat landet, trodde jag i början att den psykiska påfrestelsen skulle lindras, men i själva verket blev den värre,” säger Gui Minhai. “För det första, har  jag genom att fly mitt ansvar tillfogat ännu mer smärta för offrets familj, för det andra, har jag genom att fly inte bara undvikit mitt ursprungliga straff, men även ytterligare brutit mot kinesisk lag, det är ett brott efter ett annat.”

Eftersom han var på flykt från sitt straff vågade Gui Minhai inte återvända hem, han kunde inte utföra sin plikt som son att vara vid sina föräldrars sida. “Utan mitt land, utan min familj, utan mitt hem… I antiken sade man att hemmet är där ens sinne kan vila. När sinnet inte får vila, är hemmet ingenstans,” säger han. “Mitt inre är plågat, jag har ofta använt materiella njutningar för att döva denna plåga, men i själva verket går den inte att döva. Under lång tid har mitt inre pinats, hela dagar har jag haft mardrömmar, vilket lett till att mitt blodtryck har höjts, hjärtproblem och oerhörda plågor…”   

Gui Minhai säger att trots att han lyckades fly utomlands under dessa år, har han i sitt sinne kännt sig som på drift, utan rötter. I synnerhet efter att han fått veta att hans far blivit allvarligt sjuk, som familjens ende son har han inte kunnat vara vid den gamles sida för att ta hand om honom, mer än en gång har han tänkt att han borde återvända för att lämna över sig själv åt polisen, men i slutändan har han inte lyckats uppbringa mod nog för att ta det slutgiltiga steget.

Det var i juni 2015, när han vaknade mitt i natten från en dröm, fortfarande brottandes med frågan om han borde överlämna sig själv eller inte, som han nåddes av nyheten att hans far hade gått bort. Gui Minhai hade gått miste om sin sista möjlighet att träffa sin far, han kunde bara skicka sina kondoleanser, i ett långt brev med titeln “I fars minne” öppnade han sitt plågade hjärta: “När jag dör föredrar jag att begravas vid mina föräldrars grav, för att kunna hålla dem sällskap i döden. Att inte veta var jag kommer att begravas när jag dör, det är tragiskt.”  

Gui Minhai berättar att det var i detta ögonblick som han först börjat rannsaka sig själv. När han själv upplevde hur smärtsamt det var att ta ett sista farväl, något som han genom sin bristande respekt inför lagen hade tvingat en annan familj att göra för 11 år sedan. Detta fick honom att bestämma sig att återvända till Kina och överlämna sig.

“När min far dog hade jag ingen möjlighet att närvara vid hans begravning på grund av den här saken och det berörde mig djupt. Min mor är över 80 år och är redan i slutet av sitt liv. Jag har tänkt på det från hundratals vinklar, funderat på det dag som natt, i mitt hjärta finns ständigt en djup känsla av skuld. Jag drabbas ofta av plötslig och djup depression och stark sorg.

“Därför dröjde sig mina tankar alltid kvar vid att återvända till Kina och överlämna mig. Jag ville lösa den här saken så att jag under min mors sista år kan träffa henne ännu en gång.” Vid det här laget så är Gui Minhas kinder fulla av tårar och han begraver sitt huvud i sina händer. “Tidigare har jag aldrig haft modet att ta det här steget, men nu tänker jag att det är dags att jag tar det.”

I oktober 2015 överlämnade Gui Minhai sig själv till polismyndigheten.

Ett allvarligt tillkännagivande: “Låt mig lösa mina egna problem på egen hand”

Från det att Gui Minhai började samarbeta med polismyndighetens utredning har han skrivit flera bekännelser. Han säger att från det ögonblick då han beslutade sig att återvända till Kina och överlämna sig själv till rättvisan var han redan förberedd: “Jag måste ta mitt ansvar inför lagen, och jag accepterar vilket straff som helst.”

Efter att ha hört talas om den drabbade familjens miserabla situation har Gui Minhai haft ännu svårare att hantera sina samvetskval och han hoppas kunna framföra sina djupaste kondoleanser: “Jag vill uttrycka en ärlig ursäkt till den drabbade familjen: förlåt mig! Jag vet att jag inte kan gottgöra den skada och smärta som jag har åsamkat dem. Så länge jag lever kommer jag att göra mitt yttersta för att sona mina brott, trots att detta inte kan ge dem mer än en minimal tröst.

Efter att ha fått reda på att hans beslut att återvända till Kina spridits i utlandet som ett “försvinnande” vill Gui Minhai göra ett allvarligt tillkännagivande: “Det var mitt frivilliga val att återvända till Kina och överlämna mig till rättvisan, det hela rör ingen annan. Detta är ett ansvar som jag måste ta på mig själv och jag vill inte att någon annan blandar sig i situationen eller lägger sig i det faktum att jag återvänt till Kina, eller till och med genomför illvilliga mediadrev.

Gui Minhai fortsätter:  “Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.”

Utredningen har visat att Gui Minhai också är misstänkt för andra brott. Berörda individer samarbetar just nu med utredningen. Fallet är för närvarande ett steg närmare åtal.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

 

Året som gick – rättssamhället

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Puck Engman, behandlar lag och rätt.

För det kinesiska rättssamhället har år 2015 varit ett år fullt av kontraster. På vissa håll har nya åtgärder stärkt rättsväsendet gentemot partiet, på andra har statens godtyckliga repression om något blivit värre.

Medan nya lagar har förbättrat skyddet för offer för våld i hemmet och för män som utsatts för sexuellt våld, verkar myndigheternas tidigare överseende attityd gentemot feminister ha förändrats i en oroväckande riktning. När polisen grep fem feministiska aktivister i samband med internationella kvinnodagen, var det ett tecken på att det kinesiska ledarskapet har lärt av sina ryska kollegor att feminismen kan vara farlig.

Å ena sidan ledde de senaste förändringarna av den kinesiska straffrätten till att nio brottsbeteckningar inte längre kan ge dödsstraff. Av allt att döma fortsätter avrättningarnas starkt avtagande trend i Kina. Eftersom den exakta siffran fortsätter att vara en statshemligheter går det bara att uppskatta antalet. Enligt den amerikanska organisationen Duihua har antalet dödsstraff sjunkit från 12 000 per år till 2 400 mellan 2002-2013. Dessutom har ett oroväckande antal dödsstraff utdömts efter snabba rättegångar i det som i den kinesiska propagandan heter ”folkkriget mot terrorismen”, ett krig som till största delen utspelar sig i den västliga regionen Xinjiang.

De senaste årens reformer av den kinesiska processrätten har fortsatt. Bland annat har en reformplan utarbetats enligt vilken åklagarämbetet i tretton olika provinser under en testperiod ska få befogenhet att  på egen hand väcka åtal i allmänhetens intresse. Detta, tillsammans med att Högsta Folkdomstolen anser att vissa miljöorganisationer bör få motsvarande befogenheter, indikerar att man vill låta domstolarna ta ett större ansvar i åtgärdandet av diverse samhällsproblem. Men i kontrast till detta har kommunistpartiets repressiva kampanj mot samhällsmedvetna jurister fortsatt, nu senast genom domen mot Pu Zhiqiang.

För att förstå dessa motsättningar och hur lagåret 2015 har sett ut, kan det vara bra att börja redan i oktober 2014. Det var då Xi Jinpings kommunistparti höll sitt fjärde plenum, bakom lyckta dörrar på arméhotellet Jingxi. Överst på mötesagendan var ämnet lagstyre (法治). Ökat lagstyre framställs i Kina som en av Xi Jinpings främsta ambitioner, men kritikerna menar att när kommunistpartiet säger styra i enlighet med lagen, menar de egentligen styra med hjälp av lagen.

Den begränsade insynen i kommunistpartiets beslutsprocess har öppnat upp för skilda meningar om vad mötet egentligen har haft för betydelse. Den kommuniké som skickades ut efter plenumet var så pass vag att diverse experter kunde projicera lite vad som helst, deras diverse tolkningar säger mer om hur de själva bedömer situationen i Kina än om mötets dagordning.

Hur som helst annonserades över 180 specifika reformförslag i samband med plenumet. I mångt och mycket har 2015 därför kommit att handla om hur dessa förslag omsatts i konkreta åtgärder.

Värda att nämna är de pilotprojekt som lanserats i sex olika provinser och städer för att testa nya juridiska reformåtgärder på en mindre skala. Beslutet om pilotprojekten kom redan 2014 och fattades av en särskilt arbetsgrupp ledd av president Xi Jinping själv.

Bland de sex regioner där dessa ambitiösa reformprojektet ska testat märks Shanghai. Att staden redan sedan tidigare har en särskild zon tillägnad reformer inom finanssektorn belyser en av de främsta motiven till de juridiska reformer i Kina: att behålla investerare, företag och kapital i landet.

Men ändå är det något med den enkla globaliseringssagan – enligt vilken handel mellan länder i sig självt leder till att liberala rättssamhällen poppar upp världen över – som inte verkar stämma i fallet Kina.

En som har undersökt detta är forskaren Yuhua Wang som i en bok publicerad under det gångna året frågar sig varför en auktoritär regim som den kinesiska någonsin skulle gå med på att ”binda sina händer” genom att främja rule of law. 

Wang ser auktoritärt lagstyre som resultatet av en outtalad förhandling mellan inflytelserika grupper i samhället och staten. Detta sätt att se saken leder honom till en inte helt oväntad, men övertygande, slutledning: stater kan tvingas att ”binda sina händer” och införa partiellt lagstyre inom särskilda sektorer, för att på så sätt försäkra sig om fortsatt samarbete från mäktiga grupper i samhället. Men sådana strategiska åtgärder leder inte nödvändigtvis till övergripande reformer i samma riktning.

Om Kina till exempel gör det lättare för företag att lösa sina tvister i oberoende domstolar så betyder inte detta att kommunistpartiet kommer att tillåta att domstolarna agerar med samma oberoende i andra rättsfall. Enligt Wang har alltså utländska investeringar en direkt inverkan inom den ekonomiska sektorn, men knappt någon alls när det kommer till politiska rättigheter.

Yuhua Wangs forskning är ett exempel på hur viktigt det är att förstå att det kinesiska rättsväsendet fungerar olika beroende både på vilken del av landet och vilken typ av fall vi talar om.

Att Shanghai samtidigt går i bräschen för både finansiella och juridiska reformer belyser den geografiska dimensionen. Som den främsta bland rika kuststäder, har staden gått särskilt långt i sitt välkomnande av utländska investerare, vilket följaktligen gör den till den perfekta kandidaten för att testa partiets lagstyre med kinesiska förtecken.

Men parallellt med att Shanghai fortsätter att öppna upp sig för omvärlden, stänger sig vissa områden allt mer. Cyperspace är ett sådant område.

Det kinesiska ledarskapet har på senare år i allt högre grad betonat att internet är en del av det nationella territoriet och bör styras så. Cybersuveränitet, kallar man (tillsammans med Ryssland) idéen om att internet bör styras genom regionala överenskommelser och enligt nationella regelverk. Denna vision står i skarp kontrast till hur internet organiseras idag, i enlighet med internationella (mestadels amerikanska) principer och gemensamma konventioner.

Visionen märks tydligt i det lagförslag angående cybersäkerhet som sågs över av den nationella folkkongressen i juli. Detta dokument bestående av 68 artiklar fastställer de kinesiska myndigheternas befogenheter att upprätthålla ”samhällsordning”, bland annat genom ”informationshantering” (dvs. censur). Lagförslaget ger även myndigheterna rätt att i nödfall helt kapa kopplingen till internet i en region – något som redan har skett i Xinjiang – för att värna den nationella säkerheten.

Just Xinjiang är en annan av de platser där lagen appliceras annorlunda än i resten av Kina, vilket rättfärdigas av det pågående kriget mot terrorism. Liksom i Paris, har undantagstillståndet i Xinjiang normaliserats. I december klubbades en ny antiterrorlag igenom som utökar lagutrymmet för övervakning, censur och polisiärt våld i kampen mot terrorism. Men vad som egentligen kan kallas terrorism i lagens mening är inte helt tydligt. Human Rights Watch har varnat för att lagens definition är ”farligt vag och öppen”.

I sista stund skrotade man förslaget om att företag skulle tvingas installera ”bakdörrar” som skulle ge myndigheterna enorma möjligheter att komma åt uppgifter i terrormål. Denna eftergift ger ökad trovärdighet åt Yuhua Wangs argument om att den kinesiska staten är beredd att gå vissa intressegrupper till mötes, utan att det för den delen leder till bättre rättssäkerhet generellt.

Terrorismen utgör tillsammans med mutbrott och hot mot den nationella säkerheten tre specialfall inom kinesisk straffrätt. Dessa tre beteckningar appliceras generellt på ett icke-transparent vis, men med uppenbar inblandning från kommunistpartiet. Dessutom ges myndigheterna särskilda befogenheter för att hantera de som är misstänkta; dessa kan till exempel – helt lagligt –hållas på hemlig ort och förvägras kontakt med en advokat. Risken för att misstänkta torteras eller på andra sätt tvingas erkänna brott kan i dessa fall bedömas som förhållandevis stor.

I ett fall från slutet av 2015 verkar det som att fastlandskinesiska myndigheter inte bara har agerat utanför lagen, men de kan även ha överskridit sina befogenheter genom att göra insatser Hongkong och Thailand. I oktober försvann nämligen fyra medarbetare hos ett Hongkong-förlag. Tre försvann i södra Kina, medan den fjärde, den svenske medborgaren Gui Minhai, verkar ha kidnappats från sitt hem i Thailand.

Misstanken om att de fyra har tillhandahållits av kinesisk polis – möjligtvis på grund av en bok om Xi Jinpings privatliv – stärktes ytterligare i slutet av december, när en  kollega meddelade att han var i Shenzhen för att hjälpa den polisen i en utredning. Hur han kommit från Hongkong till Shenzhen är fortfarande oklart, i synnerhet då fastlandskinesiska myndigheter saknar befogenhet att göra gripanden i Hongkong, men det var knappast av egen fri vilja.

Det är undantagen som dessa som gör det så svårt att på ett meningsfullt sätt sammanfatta läget för det kinesiska rättsväsendet i slutet av år 2015. Möjligen skulle vissa säga att det ändå skett en generell förbättring, undantagen och oegentligheterna till trots. Men det vore att ignorera hur undantagen har normaliserats och i vissa fall även fått laga kraft.

Istället kan vi tänka oss att rättsstaten endast existerar fläckvis, lite här och där i Kina. På dess insida blir möjligheterna till en rättvis juridisk prövning gradvis fler, men på utsidan är det undantagen som är det normala.

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se