Etikettarkiv: historia

1945 och kommunistpartiets historiedisciplin

I år har det gått sjuttio år sedan krigsslutet, något som gjort att en mängd olika aktörer inom världspolitiken gång på gång har uppmanat oss att minnas kriget och dess lärdomar.

I Ryssland och Kina har segern iscensatts med hjälp av spektakulära militärparader. Spektakel som med sina gästlistor inte bara för tankarna till krigsslutet, utan även till det kalla krig som följde.

På andra håll har diverse politiker använt förintelsen för att betona allvaret i de politiska frågor de försöker att driva. Den politiska och moraliska katastrof som är resultatet av Europas korrupta migrationspolitik har i sin tur föranlett illavarslande jämförelser med hur europeiska gränser stängdes för judiska flyktingar under trettiotalet. Parallellt med detta har myten om ett principfast brittiskt motstånd mot ”fascism” utnyttjats för att motivera luftangrepp mot den Islamiska Staten i Syrien.

Leder alla dessa historiska paralleller verkligen till en bättre förståelse för de utmaningar vi står inför? Det tror inte Ian Buruma, författare till Year Zero: A History of 1945. Han skriver i bokens introduktion att han är tveksam till om vi kan lära oss att upprepa våra misstag genom att studera historien och att det i vilket fall ofta är farligare att vantolka det förflutna än att glömma bort det.

Också det kinesiska kommunistpartiet hävdar att det största hotet kommer från de som vantolkar historien, med vilket det menar alla de som avviker från den acceptabla ”mainstream” som partiets officiella historieskrivning representerar. Partiets svar på detta hot är emellertid inte Burumas ödmjuka skepsis, utan en politisk offensiv riktad mot de som inte håller sig inom den politiska korrekthetens snäva ramar.

I slutet av augusti publicerade partiets språkrör Folket Dagblad en artikelserie i fem delar (12345) som sökte svara på frågan: ”vilket historieperspektiv behöver vi?”

Frågeställningen kommer från kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinpings upprepade uppmaningar till att ”vidhålla ett korrekt historieperspektiv” (坚持正确历史观). Folkets Dagblad har länge haft rollen som uttolkare av budskapet bakom partiets slogans och de förklaringar som publiceras av tidningen kan betraktas som officiella.

Tidpunkten för publikationen är i sig talande, det sista avsnittet i serien publicerades med bara ett par veckor kvar till den stora militärparad som hölls i Beijing den tredje september för att uppmärksamma Japans villkorslösa kapitulation sjuttio år tidigare.

Varför det är så viktigt att uppmärksamma denna historiska händelse förklaras redan i den första artikeln:

Varför ska vi hålla en militärparad som återskapar den strålande tidpunkt som segern i motståndskriget innebar? Varför ska vi stärka historieforskningen och insamlingen av historiskt material och därigenom bevara detta dyrbaraste bland nationella minnen? Det är för att denna stora seger, som öppnade upp den nya väg som ledde till det gamla Kinas fenixliknande återfödelse, var ett viktig del i att lägga den historiska grunden för den kinesiska nationens ”ödesgemenskap”.

Det gäller att hålla fast vid det egna ”motståndskrigsperspektivet”, förklarar Folkets Dagblad vidare. Det vill säga det perspektiv som betonar det kinesiska folkets motstånd mot den japanska ockupationen, samtidigt som det tonar ned de avgörande amerikanska och ryska kampanjerna. Det faktum att det var nationaliststyrkorna och inte kommunisterna som stod för lejonparten av motståndet slätas också över.

Rent konkret har ”det korrekta historieperspektivet” inneburit nysatsningar för museer i Nanjing och Harbin som uppmärksammar japanska krigsförbrytelser. De har försetts med nya, större byggnader ritade av samma arkitektfirma som stod bakom den kinesiska paviljongen till Världsutställningen i Shanghai 2010.

På den diplomatiska arenan har Kina tagit på sig en ledande roll i regionen när det gäller att uppmärksamma minnet av japansk militarism och expansion under den första hälften av 1900-talet.

När Shinzo Abe höll ett tal inför den amerikanska kongressen tidigare i år så kritiserades han i både Kina och Sydkorea för att han inte varit tillräckligt grundlig när han talade om Japans roll under andra världskriget. Sydkoreas president Park Guen-hye också tog det kontroversiella beslutet att åka till Beijing för att delta vid segerparaden i september. Även om motivet till beslutet i första hand var behovet av kinesisk hjälp för att hantera Nordkorea, visar det hur den delade historien av japansk ockupation kan användas för att underlätta politiska samarbeten.

Kinas begäran att inkludera dokument relaterade till massakern i Nanjing i UNESCO:s Världsminnesregister godkändes nyligen, vilket ledde till upprörda kommentarer från det japanska utrikesdepartementet som kallade beslutet ”extremt beklagligt” och menade att det innebar en politisering av registret. Den starka reaktionen vittnar om hur minnet av kriget blivit ett känsligt tema även inom den japanska politiken.

Kina har sedan dess sökt stöd från Sydkorea för att få in ytterligare dokumentation kring japanska krigsförbrytelser på listan. Denna gång gällande den japanska arméns hållande av så kallade tröstekvinnor (en eufemism för sexslavar) i Kina och Korea.

Medan de två första av Folkets Dagblads artiklar förklarar vilka principer som bör gälla för hanteringen av historien, tar den tredje artikeln istället sikte på dissidenterna på den historiska arenan. Den historieskrivning som inte respekterar den officiella, marxist-leninistiska historieskrivningens principer ges här ett namn – ”historienihilism” (历史虚无主义).

Enligt Folkets Dagblad kan historienihilismen ta sig många uttryck, det kan handla om att skriva kontrafaktisk historier, att ställa enstaka exempel mot den generella tendensen eller att skönmåla skurkar och smutskasta hjältefigurer.

Artikeln listar några konkreta exempel. Det är till exempel historienihilism att hävda att opiumkriget var katalysatorn som ledde Kina in i moderniteten.  Liksom det är historienihilism att hävda att soldaten Lei Fengs dagbok är falsk eller att änkekejsarinnan Cixi var en enastående politiker.

För den som fortfarande ser de kinesiska kommunisterna som marxist-leninister kommer det kanske som en överraskning att också de som vill ”slå sönder den traditionella kulturen med ett slag” är att betrakta som historienihilister. Det är till exempel fel att säga att konfucianismen var en slavideologi, att taoismen höll folk på sin plats och att legalismen upprätthöll ett auktoritärt samhälle.

På senare tid har utrymmet för akademisk debatt i Kina blivit mer begränsat. Den ideologiska kontrollen på universiteten har tilltagit och tillgången till offentliga uppgifter har försämrats. Med denna bakgrund bör Folkets Dagblads artikelserie ses som en uppmaning till landets historiker att rätta in sig i ledet.

Det blir extra tydligt när samma budskap förs fram i den akademiska fackpressen. I juli utkom ett särskilt nummer av tidskriften Lishi Yanjiu, publicerad av Kinas akademi för samhällsvetenskap, även det på temat historienihilism.

Tidskriftens redaktör skriver att målet med temanumret är att kritisera en ideologi präglad av ”nationell nihilism och historienihilism” som funnits i Kina sedan åttiotalet – en tidsreferens som är tänkt att föra läsarens tankar till protesterna i Beijing 1989 och hotet från en Sovjetliknande kollaps.

Enligt redaktören har denna ideologi, som förnekar den historiska nödvändighet som ledde Kina till socialismen och kommunistpartiet till makten, åter gjort sig påmind under de senaste två åren. Det har därför blivit dags för en grundlig motoffensiv från marxistiskt håll.

Att motoffensiven inte är begränsad till teoretiska diskussioner är plågsamt tydligt. Bara några veckor innan artiklarna i Folkets Dagblad och Lishi Yanjiu publicerade Yang Jisheng – författare till Tombstone: The Untold Story of Mao’s Great Famine – två öppna brev där han förklarade att han såg sig tvungen att lämna sin roll som redaktör för den frispråkiga historietidskriften Yanhuang Chunqiu efter nya, hårdare censurregler.

I december rapporterades att en ny bok från Tsinghua-historikern Qin Hui plötsligt hade försvunnit från hyllorna hos de stora bokhandlarna. Möjligen är bokens tema – Qing-dynastins fall och konstitutionens ställning i den nybildade Republiken Kina – också att betrakta som historienihilism? I brist på nya instruktioner från Folkets Dagblad kan vi bara gissa att så nog är fallet.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

25 januari 2014

The Economist har publicerat en lång och välskriven artikel om det framväxande kinesiska konsumtionssamhället under rubriken ”Doing it their way”. Landet uppskattas redan vara världens andra största ”konsument”, och har de senaste åren bidrag mer än något annat land till den globala konsumtionstillväxten.

Den välutvecklade e-handeln sätter dock en annorlunda prägel på den kinesiska konsumtionen (t-ex. annorlunda än USA och Europa under fordismens gyllene tidsålder). E-handeln har skapat ett läge av mycket tuff konkurrens mellan olika märken och företag. Internet har gett kineserna ett globalt shopping-perspektiv redan från start. Kineserna är nu världens flitigaste turist-shoppare, skriver tidningen.

Tuff konkurrens räcker dock inte för att skrämma bort utländska företag, som allt mer anpassar sina produkter för den kinesiska marknaden.

Dagens länkar:

China appoints Xi to head national security commission – Reuters

Xi Jinping har valts till ordförande för den nybildade säkerhetskommissionen som skapades efter tredje plenumet. Li Keqiang och Zhang Dejiang blir vice-ordförande, enligt statlig media. Ingen överraskning, men visst ser Xis position starkare ut dag för dag. 

Staff of Hong Kong Paper Stage Silent Protest Against Beijing’s Encroachment – Tea Leaf Nation

Journalisterna på en av Hongkongs mest inflytelserika tidningar, Ming Pao, protesterade genom att publicera blanka artiklar, efter att deras chefredaktör avskedats på det man anser är politiska grunder.

Kyrgyzstan says kills 11 Uighur militants near Chinese border – Reuters

Kirgizisk gränspolis har skjutit ihjäl elva personer som antas vara medlemmar av en uigurisk militant grupp. Gruppen tog sig olagligt in i Kirgizistan där de hamnade i strid med en ensam jägare som de hade ihjäl innan de sköts ihjäl av gränspolisen. Händelsen verkar inte ha några kopplingar till gårdagens explosioner i Xinjiang-provinsen som dödade tre och skadade två.

Defying Economy, Chinese Hit the Road – Sinosphere

Antalet kinesiska turister beräknas fördubblas till 200 miljoner år 2020, enligt ny statistik. Förra året gjordes 97 miljoner kinesiska reser utomlands; de allra flesta till Hongkong dit över 40 miljoner kineser reste under 2013. Shopping är det som drar mest.

Erik Prince: Out of Blackwater and Into China – WSJ

Lång intressant intervju med Erik Prince, mannen bakom den kontroversiella amerikanska säkerhetsfirman Blackwater, som nu startat ett nytt bolag listat i Hongkong som ska samarbeta med kinesiska statliga bolagsjättar i Afrika.

Beijingers urged to shun fireworks during Spring Festival – Xinhua

Beijingbor uppmanas undvika att köpa fyrverkerier under det kinesiska nyåret, för att inte bidra till stadens katastrofala luftkvalitet.

I’M A LOSER, BABY: THE LIFE AND TIMES OF PRINCE DUAN – Jottings from the Granite Studio

Kort historiskt porträtt på prins Duan, en av änkekejsarinnans Cixis hantlangare, som misslyckats med det mesta han tog sig för under sin karriär; till och med hans namn var ett misstag.

Kärlek mellan likar, från kungarikena till idag

På några få år har rätten till samkönat äktenskap blivit en stor politisk fråga i länder runtom i världen. Med början i Nederländerna (2001) och sedan i länder som Sydafrika (2006), Argentina (2010) och i nio stater i USA har homosexuella fått rätten att gifta sig.

Frågan har kommit att bli en vattendelare där fler än de som direkt berörs av lagändringen har engagerat sig. Lika rättighet till äktenskap har plötsligt blivit en het politisk fråga i moderna, sekulära samhällen.

President Obama har efter mycket om och men till sist kommit ut i sitt stöd för samkönat äktenskap.

I Frankrike håller en lagändring på att klubbas igenom som ska möjliggöra samkönat äktenskap, något som fått motståndarna att ta till gatorna för att protestera. Dessa ovana rebeller har i sin desperation jämfört sig med nordafrikanska revolutionärer, men den politiska eliten har inte lyssnat och polisens tårgas har visat sig lika effektiv mot demonstranter från höger som från vänster.

Frågan har kommit att handla om modernitet. Genom att stödja allas lika rätt till äktenskap visar vi upp en modern, sekulär tolerans. Frågan är emellertid inte så enkel och det finns ingen självklar koppling mellan modernitet, upplysningsideal och samkönat äktenskap.

I ett längre historiskt perspektiv ser vi hur repressionen mot kärlek mellan samma kön har varierat mellan olika epoker. Till och med den katolska kyrkan verkar en gång ha varit betydligt mer accepterande än de är idag.

I sin bok Christianity, Social Tolerance, and Homosexuality slår Yalehistorikern John Bosswell fast att det fanns fall där män vigdes med män i kyrkliga bröllop och biskopar kunde ha manliga älskare i 1100-talets katolska Europa. Dåtidens skrifter – författade av det lärda prästerskapet – tog ofta upp kärlek mellan män som något positivt. Att det skulle finnas en oavbruten historia av motstånd mot homosexuella från Moses till pastor Åke Green verkar inte stämma.

I Kina har vi inte sett någon omfattande, offentlig diskussion kring frågan om samkönat äktenskap (även om andra länders lagändringar har rapporterats i kinesiska medier och besöket från Islands president tillsammans med hennes fru fick vissa att reagera). Det är tvärtom inte mycket offentlig diskussion kring homosexualitet över huvud taget. Policyn från högsta ledningen har sedan några år tillbaka varit att ge homosexualitet så lite uppmärksamhet som möjligt.

När frågan om samkönat äktenskap ändå förts fram har svaret (förutom hyschande) varit förvånansvärt likt det vi ser på andra håll i världen: Kina är inte redo för samkönat äktenskap. Eftersom Kina är ett land på väg att moderniseras – men ännu inte är riktigt där – är tiden inte inne för samkönat äktenskap.

Boom. Modernitetsargumentet slår tillbaka.

Tanken på en progressiv modernitetsprocess som på något sätt leder till samkönat äktenskap är givetvis lika mycket bullshit i Kina som någon annanstans.

Sexuell historia och traditioner i Kina

Pan Zhang var en ung man med ett vackert utseende, hans samtida tävlade med varandra i sin beundran av honom. När Wang Chongxian från kungadömet Chu hörde om den berömde Zhang kom han för att be om att bli dennes studiekamrat, till vilket Zhang samtyckte. Skälet för denna överenskommelse att studera tillsammans var att de båda blev förälskade vid första ögonkastet. Deras känslor för varandra var som de mellan man och hustru, således delade de samma täcke och huvudkudde ochderas vänskap kände inga gränser. När de slutligen dog tillsammans, sörjdes de av folket som sålunda begravde dem sida vid sida vid berget Luofu. På deras grav växte omedelbart ett träd upp. Av alla trädets grenar och kvistar fanns inte en enda som inte var inflikad med en annan. Folket av denna tid häpnade inför detta och kallade trädet “Den delade kuddens träd”.

Detta stycke (översättningen är min, orginaltexten finns här) ur en antologi nedskriven under Songdynastin (960-1279) illustrerar något som verkar motsvara ett äktenskap mellan två män från kungadömet Chu (ca 1030 – 223 f. Kr). Den förmoderna berättelsen om män som lever tillsammans hade av allt att döma mycket lite att göra med politik när den skrevs.

Kärlek mellan kvinnor finns belagt i Boken om Han som beskriver hur drottningen Chen (ca 150 – 110 f. Kr) – i sin förtvivlan över att inte ha lyckats föda fram en arvinge – skickar efter en häxa för att bota henne, men påverkad av den afrodisiak som häxan ger henne blir hon istället förälskad i häxan.

En annan berättelse från samma bok – om två konkubiner som älskar varandra likt ”man och hustru” – är ursprunget till ordet för ”lesbisk” i klassisk kinesiska: ”ömsesidigt ätande” (对食). Ordet var ursprungligen en metafor för att beskriva de bådas ömhet för varandra, men har senare tolkats på ett helt annat sätt.

Historiska krönikor som beskriver Handynastin (206 f. Kr – 220 e. Kr) ända fram till Songdynastin (960-1279) visar hur adelsmäns och ämbetsmäns manliga ”favoriter” har spelat en betydande roll i palatsets politiska spel, utan att några särskilda värderingar verkar ha fästs vid dessa relationer.

Kärlek och sex mellan män framstår som relativt oproblematiskt under stora delar av kejsardömets historia, men det är inte fråga om ”homosexualitet” som vi tänker på det idag.

Ens sexuella preferenser verkar inte ha varit kopplat till någon särskild identitet eller livsstil. Kravet på att gifta sig och skaffa barn (framför allt söner) var ständigt där och relationerna män och kvinnor emellan skedde utanför äktenskapets ramar.

Under Qingdynastin märks en mer fientlig inställning mot sex mellan män, en alltmera sofistikerade lag mot män som våldtar män infördes och upprätthölls noggrant.

Dessutom har sexuell måtta länge varit ett ideal. Sexuell extravagans har ofta varit illa sett och kejsares dekadenta sexliv har använts som förevändning för att avsätta dynastier som inte längre har ”Himlens Mandat” (天命).

Homosexuella från Väst

Historikern Frank Dikötter skriver i sin bok att inte ens när idén att kärlek mellan personer av samma kön var uttryck för en särskild sexualitet slog igenom i Republiken Kina (1911-1949) skiljdes homosexualitet ut från andra dekadenta beteenden. När homosexualitet förkastades var det tillsammans med prostitution, våldtäkt, otrogenhet och alla andra sexuella aktiviteter som inte ledde till födseln av en rättmätig arvinge.

När kommunisterna kom till makten i Kina upprätthöll de ett ideal av sexuell måttlighet, även om Mao personligen verkar ha varit motsatsen till detta. Prostitution förbjöds, liksom konkubiner och homosexualitet.

Det dekadenta beteende som förkastats under Qingdynastin och i Republiken Kina stämplades nu som förlegat och borgerligt. Det var i modernitetens och socialismens namn som homosexualitet blev ett brott i Kina ända fram till 1997, först 2001 togs sjukdomsstämpeln bort.

Dagens situation är dubbel. Samtidigt som en välutvecklad gaykultur går att hitta i de flesta större städer är många av invånarna i samma städer helt ovetande om detta. Det finns fortfarande de som tror att homosexualitet inte existerar i Kina.

När jag studerade i staden Wuhan – känd för en väl utvecklad bögkultur, med en gayklubb precis vid den största bargatan – hade jag följande konversation med en av stadens unga invånare:

– Det finns inga homosexuella i Kina, sa hon

– Men jag har en vän från Kina som är homosexuell, sa jag

– På riktigt? Varifrån?

– Shanghai

– Jaha. Ja, men Shanghai är väldigt influerat av Väst

Att homosexualitet skulle komma in i Kina från Väst via Shanghai är givetvis lika tokigt som den tidigare kopplingen mellan homosexualitet och bourgeoisien. Men att liberalismen, socialismen eller moderniteten på något sätt skulle ha stått på de homosexuellas sida är också en historisk förenkling.

Att koppla ihop rätten till samkönat äktenskap med modernitet har blivit ett sätt att plocka billiga poänger på hemmaplan, men i det långa loppet och ur ett bredare perspektiv är en ärligare debatt – som fokuserar på andra argument – att föredra.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se