Etikettarkiv: Kommunistpartiet

Bortom fixeringen vid Xi Jinping – här är Kinas sju mäktigaste män

I både kinesisk och västerländsk press har Kinas president och kommunistpartiets ordförande Xi Jinping fått mycket uppmärksamhet sedan han tog över makten för snart tre år sedan.

Hans ledarskap beskrivs som ett brott med den kollektiva ledarskapsstil som kännetecknat kommunistpartiet under de senaste tjugo åren. Det sägs att Xi Jinping styr med en fastare hand och med dövare öron, han jämförs med reformfadern Deng Xiaoping snarare än med de direkta föregångarna Hu Jintao och Jiang Zemin. Det finns till och med de som skvallrar om att det skulle vara Mao Zedongs spöke som går igen.

Varje deprimerande nyhet tas som ett tecken på hur politiken i Kina utvecklats som ett resultat av Xi Jinpings maktfullkomlighet och diktatoriska stil. Det pratas om personkult av maoistiska mått, kultur som ska sättas i partiets tjänst, censur på internet, aggressiv utrikespolitik och repressiva åtgärder på universitetscampus.

Men även om denna bild stämmer, bör vi fråga oss till vilken grad detta är en ny utveckling under Xi Jinping.

Kulturpolitiken, till exempel, fortsätter vidare i samma riktning som Hu Jintao lade ut under ett partimöte på temat ”den socialistiska kulturens utveckling” – redan 2011. Då lades en rad principer fram om hur kulturen skulle ”vägledas” av partiet, man gick exempelvis in på hur kontrollen över internet skulle skärpas.

Den senaste tidens trakasserier av så kallade weiquan-advokater – jurister som försöker använda kinesiska lagar för att främja medborgares rättigheter gentemot partistaten – är tragiska men inte nya. Även här följer man en utveckling som påbörjades före Xi.

Om vi granskar saken närmare är det endast på två punkter som Xi Jinpings ledarskap framträder som radikalt annorlunda i jämförelse med föregångarna Hu och Jiangs. Dels omfattningen av den pågående antikorruptionskampanjen och dels hur Xi Jinping framställs i media.

Kampen mot korruption har visserligen varit på agendan tidigare. Under Hu Jintao avslöjades stora korruptionshärvor, som i fallet med Shanghais partisekreterare Chen Liangyu eller Chongqings partisekreterare Bo Xilai. Men den ihållande kampanjen under Xi Jinping är av en helt annan omfattning.

Det verkar rimligt att anta att Xi Jinpings kamp mot det egna partiet har ökat de inneboende motsättningarna. En starkt bidragande faktor – och ett möjligt motiv till korruptionsbekämpningen – är den ekonomiska omställning som den allt lägre tillväxten tvingar fram.

Ekonomiska reformer slår hårt mot särintressen inom partistatens byråkrati. Det är ingen slump att den statsägda oljeindustrin har blivit partiets disciplininspektions främsta mål samtidigt som där genomförs strukturella reformer.

På den andra punkten, hur media framställer Xi Jinpings, blir analysen närmast tautologisk. Pressen rapporterar att Xi Jinping måste vara en stark ledare eftersom pressen rapporterar så mycket om honom.

Det stämmer att kinesiska medier har varit mer fixerade vid Xi Jinpings person än Hu Jintaos. Men om vi minns Hus allt annat än karismatiska personlighet, hur kan vi klandra dem? Xi Dada och hans skönsjungande general till hustru är onekligen mer spännande. Vi ser dessutom hur ny kinesisk propaganda anammar amerikanska berättartekniker. Fixeringen vid presidentens person och landets First Lady kan till viss del förklaras med detta.

I vilket fall är vi milslångt från den personkult som bygges upp kring Mao Zedong och som nådde sin höjdpunkt under Kulturrevolutionen. Kinesiska tidningar har inte idolporträtt av Xi Jinping på förstasidan och inte heller ett dagligt Xi-citat. Det utförs inga danser till Xis ära och det råder inget frenetiskt samlande av broscher och medaljonger med presidentens nuna. Inte heller råkar man i trubbel om man råkar använda en tidning med ett foto av Ordförande Xi när man ska elda i brasan.

Poängen är inte att ingenting händer i den kinesiska politiken . Det stämmer att vi har sett en oroväckande utveckling under de senaste åren. Men det är tveksamt om vi kan ge Xi Jinping hela skulden för dessa.

Om vi istället släpper personfixeringen och ser till hur partiets absoluta toppskikt arbetat sedan maktskiftet för tre år sedan, då framträder en helt annan bild.

Kommunistpartiets – och därför också den kinesiska statens – mäktigaste politiska organ är politbyråns ständiga utskott.

Utskottet utgörs av sju män. Här råder inget brott med tidigare ledarskap; utskottets ledamöter har alltid varit män. Att partiet drog ned på antalet ledamöter från nio till sju i samband med maktskiftet nämns ibland som ett bevis för att Xi Jinpings makt ökar relativt, men under Jiang Zemin bestod utskottet också av sex till sju ledamöter.

De sju som sitter i utskottet är, förutom Xi Jinping, premiärminister Li Keqiang, disciplininspektionens Wang Qishan, propagandachefen Liu Yunshan, ekonomen Zhang Gaoli, Yu Zhengsheng och Zhang Dejiang.

För att ge våra läsare en bättre inblick i vilka dessa sju män är har VFL satt ihop ett interaktivt nätverksdiagram som visar deras väg till makten genom att kartlägga vilka positioner de har haft och har idag.

psc-network-thumb
Klicka på bilden för att komma till VFL:s interaktiva nätverksdiagram. Där går det att se närmare de olika vägar som de sju har tagit för att komma till makten.

Att Xi Jinping spenderade tid som utsänd ungdom, då han levde och arbetade i en folkkommun på landsbygden, lyfts ofta fram som något som skulle ha en inverkan på hans ledarskap. Vårt diagram visar att det är en erfarenhet han delar med fem av sina sju kollegor. Yu Zhengsheng undkom detta öde eftersom han studerade missilkonstruktion för militären och Zhang Gaoli var bondeson.

Diagrammet visar hur de sju ledamöternas erfarenheter kompletterar varandra. Liu Yunshan har exempelvis arbetat större delen av sitt liv med propaganda. Zhang Gaolis tidiga karriär var inom den statliga oljeindustrin (han sitter nu som vice ordförande i den grupp som ska leda arbetet mot utsläpp och klimatpåverkan). Premiärminister Li Keqiang liknar en amerikansk politiker i det att han påbörjade sin politiska karriär medan han studerade juridik och ekonomi vid Pekings universitet.

På samma sätt kompletterar männens karriärer varandra geografiskt. De sju kommer ursprungligen från sex olika provinser från sydöst till nordost och tillsammans har de levt och arbetat i arton av Kinas tjugotre provinser.

De har givetvis tillbringat en stor del av sina karriärer i Beijing, men även andra platser sticker ut som särskilt viktiga. Tre av de sju har suttit i Guangdongprovinsens partikommitté. Zhang Gaoli har suttit som partisekreterare i Shenzhen och koordinerat det ekonomiska arbetet i industristäderna längs Pärlfloden.

Zhang Dejiang påbörjade sin karriär på gränsen till Nordkorea och är den enda av de sju som studerat utomlands; mellan 1978 och 1980 läste han vid Kim Il Sungs universitet i Pyongyang.

Bara Wang Qishan och Zhang Gaoli har betydande erfarenheter från näringslivet. Zhang Gaoli från sina år inom oljebolaget Sinopec Corp och Wang Qishan från den statligt styrda banksektorn.

En sammantagen titt på de sju ledamöternas karriärer visar att en dryg tredjedel av de positioner de har haft har varit inom partiet, att jämföra med tjugofem procent inom statliga organ. Senare i karriären har de fått ansvar för de inflytelserika ledargrupper som koordinerar det politiska arbetet på nationell nivå.

Som statsvetaren Alice Miller har påvisat är det en hel del som pekar på att det kollektiva ledarskapet fortsätter att vara betydelsefullt under Xi Jinping. Något som styrker detta är de fortsatt viktiga ”ledande smågrupperna” (领导小组) som har det yttersta ansvaret inom olika nyckelområden.

Dessa ledargrupper har inte bara fortsatt inneha en viktig roll under Xi Jinping, de verkar rentav ha fått ökat inflytande. Nya ledargrupper har bildats med ansvar för nationell säkerhet, internet, ökat reformarbete och den så kallade enhetsfronten.

Xi Jinping är ordförande i sex av tolv ledande smågrupper, vilket är jämförbart med Hu Jintao som satt som ordförande i fyra av tio grupper under sin tid vid makten. Övriga grupper leds uteslutande av andra ledamöter i politbyråns ständiga utskott.

Långt ifrån att vara några demokratiska institutioner, visar dessa ledargrupper tvärtom hur det ständiga utskottet fortsätter att monopolisera makten. Men att Xi Jinping utökat snarare än inskränkt gruppernas inflytande tyder på att Kina inte styrs av en envåldshärskare. Istället är makten delad mellan männen i de sjus gäng.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

Fredag 13 juni 2014

China denounces Japan protest over military jets’ close brush – Reuters

Japan framförde protester under onsdagen efter en incident över Östkinesiska havet då ett kinesiskt stridsflyg ska ha flugit ”onormalt nära” japanska flygplan. Kina menar att det japanska uttalandet är ett sätt att försöka föra det internationella samfundet bakom ljuset. China’s Defense Ministry said Japan’s repeated accusations ”were aimed at furthering the deception of the international community, smearing the image of our military and manufacturing tensions in the region”. ”This type of vile approach by Japan disregards the facts, confuses right and wrong and is entirely the villain bringing suit against his victims,” the ministry said in a statement on its website.

Revealed: Wen Jiabao’s family is behind Cambridge University professorship – The Telegraph

Välgörenhetsorganisationen Chong Hua Foundation som gav 3,7 miljoner pund till Cambridge universitet för en professorstjänst i studier i kinesisk utveckling tillhör medlemmar av den före detta premiärministern Wen Jiabaos familj, avslöjar entreprenören Vivien Wang för The Telegraph. Cambridge University had previously denied that Chong Hua has links to the Chinese government, but new information recently received by The Telegraph indicates that the foundation is controlled by Wen Ruchun, the daughter of China’s former prime minister.

Harsh Sentence Feared for Detained Rights Lawyer – NYT

Efter att advokaten Zhang Sizhi slutligen tillåtits möta sin klient Pu Zhiqiang, uttryckte Zhang sig pessimistiskt om fallet. Zhang antydde att Pu kan komma att åtalas på flera punkter och möjligen sättas i fängelse. “As far as the details of the case go, present developments are extremely unfavorable,” Mr. Zhang wrote.

Emerging trends in Chinese studies and the role of the party – Xinhua

Eric X. Li skriver om vad han kallar den västerländska sinologins tre faser. Efter den historiska och den ideologiska fasen står vi nu inför en tredje fas med en starkare teoretisk och empirisk bas. Eric X. Li välkomnar denna rörelse från det ”ideologiska” mot det ”empiriska” och uppmanar till fler studier av partiet. Perhaps today can be the beginning of a new and rewarding period. The party will further open itself to the world. And the world will undertake to study and understand the most important institution that is at the center of the most important phenomenon in political governance of our time. En av de bättre översikterna av partiet på senare tid är David Shambaughs China’s Communist Party.

Post-Snowden China looks to ‘hack-proof’ quantum communications – SCMP

 Tio månader efter Edward Snowdens avslöjanden påbörjade Kina arbetet med ett nätverk för kvantkommunikation mellan Beijing och Shanghai. Överförandet av information med hjälp av kvantpartiklar ska ge ”det starkast möjliga skyddet för regerings- och finansiell data”. Kina planerar även att skicka upp världens första satellit för kvantkommunikation år 2016. Quantum communication, which transfers information by using a technology called quantum key distribution, is the holy grail of data encryption. Theoretically, it is impossible to hack. In quantum mechanics, connections are made between two points when photons of light become entangled. This creates an encryption key that can be used to send the message through normal channels.

Shanghai Full of Pride: China’s ‘Most Gay-Friendly City’ Prepares to Celebrate – WSJ

Idag invigs Shanghai Pride i staden som enligt arrangörerna ligger före resten av Kina vad gäller öppenhet gentemot HBTQ-grupper. “We’re taking the lead in China,” he said. “Other cities are just taking baby steps.” Gay pride events are still rare in mainland China, although they are a regular feature of the gay scene in Taipei and Hong Kong. In 2013, police detained one of the organizers of a small gay pride march in Changsha, central China.

How Eating Broccoli Can Help Your Body Cope With Air Pollution – WSJ

Tips till alla våra vänner i Beijing: drick broccoligroddar för att överleva luftföroreningarna. According to a study published this week by the journal Cancer Prevention Research, an experiment conducted in eastern China’s Jiangsu province found that feeding villagers beverages concocted from broccoli sprouts had various salutary effects, including helping the body to more speedily eliminate ingested air pollutants.

Teser om demokrati – lärdomar från Kina och NSA

1. Farligast är inte censuren utan självcensuren; varför övervakning är ett hot mot demokratin

Censur gör oss förbannade. Det vet kinesiska redaktörer och författare som tvingas förändra sitt budskap för att kunna få det publicerat, det vet den som surfar i Kina och måste skaffa en proxy för att kunna ”hoppa över muren” (翻墙, det vill säga komma i kontakt med internet utanför Kina), det vet även den som får sina inlägg ”harmoniserade” (censurerade) av klåfingriga censorer på diverse internetforum.

Censuren i Kina formar det offentliga samtalet och påverkar opinionen. När vissa nyckelfraser systematiskt censureras går det inte längre att tala klarspråk.

I reaktion till detta föder censuren också kreativitet. Internetcensuren har till exempel skapat ett rikt språk av ironi, metaforer och koder som lyckats mer eller mindre väl med att komma runt censuren. Exempel som Gräsgyttjehästen (草泥马) är välkända. Det är ett påhittat djur som uppfunnits enbart för att namnet låter som ”knulla din mamma” (操你马). Den antiauktoritära hästen lever dessutom av att äta flodkrabbor (ett ord som låter som före detta president Hu Jintaos favoritord: harmoni 和谐). Det är emellertid inte en praktik som uppstått i och med internet. Under kulturrevolutionen var kineserna experter på att använda Mao-språk för att föra fram sina åsikter och läsare av politiska dokument och tidningar roar sig än idag med dechiffrera de omständliga partiformuleringarna (提法) för att få reda på vad som egentligen sägs.

I början av nittiotalet skrev Jia Pingwa den erotiska romanen ”Den värdelösa huvudstaden” (废都), en bok som tangerade gränserna för det moraliskt acceptabla med sina ingående beskrivningar av sex. Sexscener förstärktes ytterligare av ett kreativt grepp; Jia inkluderade efter de särskilt explicita passagerna en kommentar där han berättade för läsaren hur många tecken som han fått censurera: ”här har författaren fått ta bort 42 tecken”. Läsarens fantasi eggades ytterligare av dessa mystiska tecken som var så obscena att de var tvungna att tas bort, framför allt då bokens innehåll redan var så pass explicit. Jia Pingwas användning av censuren var så framgångsrik att många spekulerade i att han på egen hand hade utelämnat tecknen. Boken blev en omedelbar bestseller men förbjöds kort efter sin publicering, 2009 fick emellertid förlaget tillåtelse att ge ut den igen.

Hur kommer det sig att censuren föder både ilska och kreativitet? Det beror på att censuren är förutsägbar. Ofta, men inte alltid (som exemplet från Nanfang Zhoumo tydligt visar), går det att avgöra om något kan komma att censureras eller inte. Censur kan dessutom mätas och kartläggas, något forskare från Harvard nyligen gjort med den kinesiska internetcensuren. De visade att det inte var ett inläggs radikala natur som gjorde att det togs bort, utan snarare dess potential att orsaka ”kollektivt handlande”

Självcensur – som inte enbart är en följd av censur – är mycket svårare. Om censur ger upphov till ilska ligger självcensuren närmare rädsla. Det är denna ständigt närvarande oro som gör att den kinesiska journalisten frågar sig om scoopet kommer att kosta hänom jobbet, att den europeiska akademikern undrar om undersökningen kommer att få hänom svartlistad i Kina, och att den amerikanska författaren tvekar att skriva för att inte bli ett mål för NSA:s avlyssning.

Problemet med självcensur går inte att lösa enbart genom att garantera det fria ordet utan har även att göra med rätten till ett visst mått av autonomi gentemot staten. Nödvändigheten av en sfär där statens makt och tillträde är begränsat. Författarorganisationen PEN:s undersökning Chilling Effect visar hur avslöjanden om omfattande övervakning utförd av NSA leder till att författare censurerar sig själva. Det är ett tydligt exempel på de negativa effekterna av en förminskad autonom sfär i en kontext där ingen formell censur föreligger.

I en välkänd metafor liknar den av Kina svartlistade sinologen Perry Link statsmakten vid en anakonda uppkrupen i en kristallkrona. Självcensuren fungerar för att vi i vår paranoida rädsla för att anakondan ska hugga är överdrivet aktsamma med vad vi säger, vi censurerar oss även där vi inte skulle behöva göra det.

2. Viktigast är inte fria val utan yttrandefrihet, organisationsfrihet och mötesfrihet; varför demokratin inte nödvändigtvis garanteras av den parlamentariska staten

Sveriges politiska historia mellan 1936-1991 är ett tydligt exempel på att fria val inte garanterar en levande opposition.

Socialdemokraternas ideologiska och politiska dominans gjorde den svenska modellen intressant inte bara för diverse beundrare av folkhemmet, men också för auktoritära partier runtom i världen. Däribland Kinas kommunister som frågade sig hur ett socialistiskt parti kunde lyckas med konststycket att legitimera sig genom regelbundna val samtidigt som det behöll den politiska makten, i stort sett oavbrutet, under 55 år?

Fria val garanterar i sig inte särskilt mycket frihet alls. De flesta av de fri- och rättigheter som vi idag associerar med ett demokratiskt samhälle följer av en global ideologisk utveckling som var som intensivast under 1800-talet och i början av 1900-talet. En utveckling som främjades av ett växande civilsamhälle (vissa skulle istället säga tilltagande klassmotsättningar). Detta spirande civilsamhälle föregick som regel de fria valen.

Suffragetterna kämpade exempelvis för allmän rösträtt även för kvinnor, men deras kamp möjliggjordes av faktumet att de flesta av de demokratiska fri- och rättigheterna redan fanns på plats för dem att utnyttja. Deras kamp möttes av betydande repression från den patriarkala staten, men formen som deras protest tog var relativt ny i historien och var beroende av redan institutionaliserade demokratiska rättigheter.

Den kinesiska konstitutionen garanterar i teorin yttrandefrihet, organisationsfrihet och mötesfrihet, liksom regimens demokratiska natur. Ledarskapet kan inte gärna ha det på något annat sätt eftersom kommunistpartiet beskriver sin historia som intimt kopplad till ikoniska politiska och sociala rörelser.

Trots att partiet ännu inte var bildat vid tidpunkten för de berömda studentdemonstrationerna i maj 1919 så var två av kommunistpartiets grundare (Chen Duxiu och Li Dazhao) ledande figurer i vad som kommit att kallas Fjärde Maj-rörelsen. Partiet skryter också med sin roll i den patriotiska studentrörelsen under vintern 1935-1936 som ville få den kinesiska nationalistregeringen att ta upp kampen mot Japan.

Dessvärre var det länge sedan kommunistpartiet respekterade sitt historiska arv eller sin konstitution, redan innan kommunisternas maktövertagande kritiserade grundaren Chen Duxiu – som på gamla dagar blivit trotskist – de tendenser han såg i riktning mot att bli ett antidemokratiskt parti. Under 1980-talet, efter Maos död och påbörjandet av omfattande reformer, trodde de flesta att detta var på väg att förändras, att Kina var på väg bort från kommunism och mot parlamentarisk demokrati. Denna illusion grusades definitivt när Tiananmenrörelsen 1989 bemöttes med våldsam repression. Sedan dess har samtliga försök till organisering för demokratiska fri- och rättigheter i Kina fått utstå hård statlig repression.

Oftast, och i allt högre grad sedan millennieskiftet, efterfrågar inte de kinesiska dissidenterna fria val eller ett flerpartisystem. Istället handlar de hårdaste kamperna idag om det fria ordet, ökad autonomi från staten och styre i enlighet med konstitutionen.

När vi kämpar för demokrati – oavsett om det gäller i Kina eller i Europa – gäller det att veta vad det är vi kämpar för. Att inte missta demokratiska formaliteter för essentiella demokratiska institutioner och att inte tro att ett någotsånär fungerande parlament för den skull säkrar vår demokratiska framtid.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

31 oktober 2013

Fem personer har gripits misstänkta för bilkraschen vid Tiananmen som nu rubriceras som en terrorattack, rapporterar statliga nyhetsbyrån Xinhua.

Enligt polisen var attacken, som dödade fem och skadade 40, noggrant planerad och organiserad. Tre av de döda inkluderar föraren av bilen tillsammans med hans fru och mor som båda färdades med honom i bilen.

Namnen på de fem gripna och på föraren tyder på att de är uigurer från den västra Xinjiangprovinsen. Polisen uppger även att de har samarbetat med kollegor i Xinjiang under gripandet. Myndigheterna har också hittat bevis som tyder på att det rör sig om ett dåd utfört av islamska extremister.

Samtidigt uppger källor till Reuters att den statliga kontrollen i Xinjiangprovinsen blivit ännu hårdare de senaste dagarna.

Dagens länkar:

Wallenberg: Underskatta inte Kina – TV4 (Björn Djurberg)

Svenske finansmannen och Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg varnar för att omvärlden och Sverige underskattar Kina, och riskerar att bli överkörda ekonomiskt.

Chinese Communism and the 70-Year Itch – The Atlantic

Kinas kommunistparti står inför den så kallade 70-åriga spärren; den livslängd som ett auktoritärt system i modern tid överlevt utan att kollapsa eller demokratiseras. Det politiska läget ser skakigt ut för partiet, om inte nödvändiga politiska reformer genomförs, skriver The Atlantics Larry Diamond. Argumentet att Kina måste genomföra politiska reformer känns dock allt tunnare ju längre partiet styr. De ekonomiska reformerna som väntas implementeras kan mycket väl ge partiet förnyad legitimitet en lång tid framöver.

Exposed: Australia’s Asia spy network – The Sydney Morning Herald

Australiensiska ambassader används som del av USA:s spionnätverk i Asien genom att plocka upp samtal och data, enligt nya uppgifter från Edward Snowden. Fairfax Media has been told that signals intelligence collection takes place from embassies in Jakarta, Bangkok, Hanoi, Beijing and Dili, and High Commissions in Kuala Lumpur and Port Moresby, as well as other diplomatic posts.

Kinesen slänger kläderna för konsten – TV4

Kinesiske konstnären Ou Zhihang ställer ut i Trollhättan. Utställningen består av Ou som klär av sig naken och gör armhävningar på symboliska platser runtom i Kina.

Beijing Police Strive to Save Women From Driving ‘Mistakes’ – Sinosphere

Polisen i Beijing har lagt upp instruktioner och ”tips” till stadens kvinnliga bilförare för hur de kan bli bättre på att köra bil. Detta eftersom ”kvinnor har ett erkänt dåligt lokalsinne, en oförmåga att fatta snabba beslut och en tendens att få panik vid pressade situationer”, enligt Beijingpolisen. Mötts av kritikstorm på internet.

三中全会纲领性文件如何出台 – Beijing Youth Daily

Hur kommer det dokument som lägger fram riktlinjerna för partiets tredje plenum till egentligen? Enligt Beijing Youth Daily så tar det vanligtvis runt ett halvår att komma överens om hur det viktiga dokumentet ska se ut. Det första utkastet tas fram av en liten arbetsgrupp. Efter det gås det igenom grundligt under fem möten med Kinas sju högsta politiker, ledamöterna i politbyråns ständiga utskott, och ses över under två-tre möten där alla de 25 ledamöterna i politbyrån deltar.

周易漫画 – Joakim Eriksson

Ny seriestripp ligger uppe:

周易漫画7

Nya partieliten – 18:e centralkommittén

BEIJING Folkets dagblad har publicerat en lista med namnen på de 205 ledamöterna i partiets nya centralkommitté tillsammans med deras post i partiet.

Om politbyråns ständiga utskott är kommunistpartiets absoluta toppskikt utgör de 205 fullständiga ledamöterna i centralkommittén den bredare partieliten.

Ledamöterna tenderar att ha höga poster inom partiet och/eller statsapparaten, som exempelvis chefsposter inom ministerier, partiorgan eller provinser.

Det är centralkommittén som står för mycket av det som i Kina kallas ”demokrati inom partiet”.

Kandidater till kommittén nomineras från partitoppen och sedan väljer partikongressens delegater ut ett bestämt antal ledamöter. Vid den artonde partikongressen valde 2270 delegater ut 205 fullständiga ledamöter och 171 alternerande.

Folkets dagblad har offentliggjort en lista med namnen på samtliga ledamöter i kommittén, tillsammans med deras nuvarande post inom partiet.

Några intressanta namn och förflyttningar är värda att ses närmare på.

Sun Chunlan, som länge varit Kinas enda kvinnliga partisekreterare på provinsnivå har fått en befordran.

Hon var tidigare partisekreterare i kustprovinsen Fujian men tar nu över ledarskapet i metropolen Tianjin. Där efterträder hon Zhang Gaoli som nu blivit en av Kinas topp-sju. Sun Chunlan valdes dessutom in i den 25 personer starka politbyrån.

Inom politbyråns ständiga utskott har Wang Qishan och Liu Yunshan fått nya toppositioner.

Wang Qishan har tagit över den för politiska maktkamper viktiga disciplininspektionen och Liu har blivit förste sekreterare i partisekreterariatet, ett organ som har hand om tillsättning av poster inom både partiet och staten.

Vad gäller poster inom statsapparaten kommer detta inte bestämmas (officiellt) förrän vid den nationella folkkongressen i mars 2013. Det är då Xi Jinping kommer ta över som president och Li Keqiang som premiärminister.

Att övriga ledamöter i det ständiga utskottet (Zhang Dejiang, Zhang Gaoli, Yu Zhengsheng) inte ännu fått några befordringar innebär att de kommer ta över höga poster inom statsapparaten.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

 

Kvinnliga kadrer missgynnas systematiskt

BEIJING En av de tänkbara kandidaterna till politbyråns ständiga utskott är Liu Yandong, hon är en av få högt uppsatta kvinnor inom kommunistpartiet. Dessa kvinnor fortsätter emellertid vara undantag inom ett parti som systematiskt missgynnat dem under de senaste trettio åren.

”Kinas Liu Yandong bär på hopp – och oro – åt den moderna feminismen”.

Så lyder den slagkraftiga rubriken till Tania Branigans artikel för The Guardian förra veckan. I sin utmärkta artikel beskriver Branigan väl det rådande läget för kvinnorna i kinesisk politik.

Enligt statistiken utgör kvinnor endast en femtedel av Kinas lagstiftande organ och knappt en sextondel av partiets centralkommitté. Li Bin är landets enda kvinnliga guvernör och Sun Chunlan den enda pressekreteraren på provinsnivå.

Men Branigan lyfter också fram mera hoppingivande exempel, bland annat ett program av riksorganisationen All-China Women’s Federation som syftar till att öka kvinnors deltagande i politiken.

Störst hopp fäster artikeln emellertid vid 67-åriga Liu Yandong. Men trots att hennes meritlista är imponerande, bedöms hennes chanser att ta sig in i politbyråns ständiga utskott som små.

Om hon mot förmodan skulle ta sig in i utskottet skulle Liu Yandong bli den första kvinnan att nå denna topposition och kunna räkna sig som den mäktigaste kvinnliga politikern sedan Maos änka, Jiang Qing, styrde landet tillsammans med de fyras gäng.

Att det finns kvinnlig representation i Kinas politiska toppskikt kan givetvis ses som ett mål i sig självt, men frågan är vad Liu Yandongs framgångar innebär för kinesiska kvinnors politiska deltagande i stort?

Generellt sett har kvinnors deltagande i storpolitiken inte ökat de senaste 30 åren, istället har villkoren försämrats betydligt. Denna försämring kan observeras från och med den tolfte partikongressen 1982.

Antalet kvinnliga representanter på partikongressen 1982 var bara 4,1% (jämfört med föregående 11,4%) och antalet kvinnor i folkkongressens ständiga utskott var året efter det blott 9% (tidigare 21%).

Trots att procentantalet kvinnor har återhämtat sig något sedan bottennivåerna under 80-90-talen, är kvinnliga politiker fortfarande systematiskt missgynnade.

I februarinumret av American Political Science Review presenteras en statistisk analys av allt det som hjälper och stjälper en partikader på väg uppåt i karriären. Analysen visar att kvinnliga politiker varit lägre rankade från och med 80-talet till idag.

”Kvinnor missgynnades inte jämfört med män vid den 12:e partikongressen 1982, men var systematiskt lägre rankade vid de flesta senare partikongresserna. Hur kan den relativt rättvisa behandlingen av kvinnor vid den 12:e partikongressen, och den följande nedgången, förklaras? Möjligtvis var det kvinnliga veteraner från den Långa Marschen, fortfarande politiskt aktiva vid den 12:e partikongressen, som arbetade för att befordra kvinnliga suppleanter och ledamöter inom centralkommittén.”

Under samma period som kommunistpartiet tog avstånd från maoismen och patriarken Deng Xiaoping öppnade upp landet, kan vi alltså observera början på ett minskat kvinnligt inflytande inom politiken.

Kvinnors deltagande inom partiet institutionaliserades aldrig till någon högre grad och det omfattande arbete som utfördes av tidigare kvinnliga ledare har därför nu gått förlorat.

Idag är Kina därför i en situation som ser dålig ut, inte bara i internationella jämförelser, utan också i jämförelse med den tidigare partihistorien.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Ett parti – många intressen

När 1900-talets revolutionärer lyckades ta makten i sina respektive länder, valde de att själva ta på sig rollen som den styrande klassen.

Så var också fallet när kommunistpartiet tog makten i Kina, de gamla revolutionärerna blev det nya ledarskapet. Ända in på 90-talet var det de ”Åtta äldste” som hade kontrollen i kommunistpartiet – de var alla före detta militärer och revolutionärer. Reformatorn Deng Xiaoping var en gång befälhavare i den Röda Armén.

Ungdomsförbundet och Kronprinsarna

Idag är detta inte längre fallet, kandidaterna till politbyråns ständiga utskott är alla födda mellan 1945-1955, de var knappt födda när kommunistpartiet tog makten.

Det nuvarande partitoppen har kommit till makten på två olika sätt. Antingen har de haft turen att födas in i en politikerfamilj eller haft vänner i politiken, eller så har de jobbat sig upp genom partiets ungdomsförbund och där knutit kontakter med andra presumtiva ledare. Hos sinologer och journalister kallas dessa olika grupper ofta för ”kronprinsar” (太子党) respektive ”tuanpai” (团派) och behandlas som två distinkta grupperingar inom kommunistpartiet, trots att de verkar sakna någon som helst formell organisation.

I en artikel för den i USA inflytelserika tankesmedjan Brookings Institution delar Cheng Li på ett liknande sätt upp partiet i ”elitister” och ”populister”, han skriver:

The Populist coalition is more focused on social cohesion – Hu Jintao’s harmonious society – regional development, a people-centred rhetoric, and advocate ‘green GDP’. They are concerned with social factors, migration patterns and the urban poor. In contrast the Elitist coalition, is interested in economic efficiency, coastal development, and less concerned about the environment, emphasising rapid GDP growth. They represent the interests of entrepreneurs and the emerging middle class.

Även om det kan vara givande att klassificera kommunistpartiets ledare efter deras kontaktnät, är det inte två partier det handlar om. Cheng Lis politiska profilering stämmer inte alltid med verkligheten.

Motsägelsefulla exempel

När Kinas mäktigaste ledargrupp – politbyråns ständiga utskott – väljs ut i november, är det mycket troligt att en kompromiss nås mellan de som räknas till ”tuanpai” och ”kronprinsarna”.

Samtidigt verkar de många intressena inom partiet inte alltid gå att dela upp så enkelt. Ett gott exempel är de forna rivalerna Wang Yang och Bo Xilai.

Wang Yang började som arbetare i en matfabrik och engagerade sig politiskt i partiets ungdomsförbund, där han bland annat arbetade med Hu Jintao. Han är en typisk representant för ”tuanpai”, men som partisekreterare i Chongqing och senare Guangdong har han satsat hårt på ekonomisk tillväxt och en friare marknad.

Bo Xilai å andra sidan är son till Bo Yibo, en av Kinas mäktigaste ledare under 80- och 90-talen. Trots detta blev Chongqing under hans ledarskap till en modell för kommunistpartiets nya vänster. Med sitt fokus på sociala reformer och hyllningar till Mao framstod han som allt annat än en typisk ”kronprins”.

Privatintressets furier”

En annan viktig faktor som kommer påverka de kinesiska ledarnas beslut är deras privata ekonomiska intressen. Liksom en svensk utrikesministers trovärdighet skadas om han suttit som styrelsemedlem i Lundin Petroleum, så kan reformviljan ifrågasättas hos de kinesiska politiker som har nära band till landets – mycket förmögna och inflytelserika – statliga företag.

Flera av Kinas framtida ledare har familjer eller nära vänner i statliga företag eller banker. Familjen till Xi Jinping (som är son till revolutionären Xi Zhongxun) har investerat i bland annat mineraler, fastigheter och mobiltelefonteknologi.

Andra möjliga kandidater till politbyråns ständiga utskott har också liknande kontakter. Exempelvis Wang Qishan, vars fru arbetat för China Native Produce & Animal Import and Export Corporation; Zhang Gaoli som startade sin karriär i ett statsägt oljeföretag; Zhang Dejiang som är gift med en viktig bankchef.

Pensionärsinflytande

I Kinas partipolitik har det inte alltid varit den på den högsta posten som har den verkliga makten. Mao Zedong var den verklige ledaren oavsett vilken hans officiella position var, Deng Xiaoping likaså. Jiang Zemin fortsätter att ha stort inflytande än idag, trots sin ålder och skröpliga hälsa.

Vad Hu Jintao och Wen Jiabaos plan är efter Xi Jinping och Li Keqiangs övertagande återstår att se. Klart är att som före detta ordförande i ungdomsförbundet har Hu Jintao nära band till många av nästa generations ledare, många har honom att tacka för de positioner de har idag.

— — —

Kina är en enpartistat, men partiet representerar inte en enad vilja. Efter skandalen med Bo Xilai blev detta alltför uppenbar och partiet har uppmanat till enighet och rättning i leden.

Det ser nu ut som Xi Jinping och de som stödjer honom lyckats stabilisera situationen inför partikongressen, men det politiska spelet inom kommunistpartiet fortsätter alltjämt, när de många olika intressena konkurrerar om makten.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

 

 

Datum satt för 18:e partikongressen

PEKING Kommunistpartiets 18:e partikongress kommer starta den 8 november, det meddelade nyhetsbyrån Nya Kina sent på fredagskvällen kinesisk tid.

Den 8 november är ett senare datum än de flesta ryktena tidigare gjort gällande, som snarare pekat på att kongressen skulle äga rum i mitten eller slutet av oktober.

För att förbereda dagordningen för den 18:e partikongressen så kommer Kommunistpartiets Centralkommitté att hålla sitt sjunde plenum den första november.

Beslutet ska ha tagits under fredagen under ett Politbyråmöte som leddes av president Hu Jintao, rapporterar Nya Kina.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Nedsaktad ekonomi väntar Xi Jinping

KINA När Xi Jinping och Li Keqiang tar över makten i Kina kommer de få tampas med den svagaste ekonomiska tillväxten sedan Deng Xiaoping öppnade upp landets ekonomi, skriver Bloomberg.

Kina kommer få kämpa för att nå sitt tillväxtmål på 7,5 procent i år. En siffra som kan jämföras med 9 procent när Hu Jintao och Wen Jiabao tog över 2003 och 14 procent när Jiang Zemin tog över efter Deng Xiaoping 1993.

Den för Kina relativt låga tillväxten innebär nya utmaningar för det tillträdande ledarskapet.

Efter det att Deng Xiaoping öppnat upp Kinas ekonomi och Jiang Zemin satsat på att maximera landets tillväxt, kunde Hu Jintaos administration fokusera på andra områden. Ett stabilt samhälle och en förbättrad välfärd blev de nya målen.

Xi Jinping kommer ha ett helt annat utgångsläge. Ekonomisk kris i Europa och USA betyder problem för Kinas exportdrivna ekonomi.

I en rapport från februari (”China 2030: Building a Modern, Harmonious, and Creative High-Income Society”) skriver Världsbanken att Kina måste ”fullgöra sin övergång till marknadsekonomi”, även om detta sker till nackdel för de stora statsägda företagen och bankerna.

Men det är osäkert om Kinas nya ledarskap kommer följa Världsbankens reflexmässiga rop efter liberalisering av marknaden. Xi Jinping med flera tilltänkta ledares familjer har nära ekonomiska och personliga kopplingar till både statsägda företag och storbankerna.

Kina står dessutom inför betydande demografiska problem. Efter ettbarnspolitikens framgångar blir landets arbetskraft nu allt äldre. Eventuellt kommer detta leda till ytterligare försämringar för Kinas redan hårt pressade arbetare, till exempel i form av höjd pensionsålder.

Trots allt detta har den kinesiska staten ett bättre utgångsläge än många andra. Staten har sparat och fortsätter spara mer än något annat land.

Statliga investeringar och projekt kan därför vara effektiva åtgärder på kort sikt, till exempel genom utbyggning av infrastruktur. Det finns också rum för ökad urbanisering, en stor del av Kinas befolkning lever fortfarande av jordbruk.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kina leker med elden när ökonflikt eskalerar

KINA Den senaste tidens massprotester mot Japan i flera kinesiska städer över Diaoyu-öarna lättar visserligen på undertryckt frustration hos det kinesiska folket, men riskerar falla regeringen ur händerna om konflikten med Japan fortsätter. Kina leker med elden när partiet tillåter de anti-japanska protesterna.

Som tidigare har rapporterats i VFL har konflikten mellan Kina och Japan rörande rätten till ögruppen Senkaku/Diaoyu fördjupats den senaste veckan efter att japanska regeringen köpt loss tre av de omtvistade öarna.

Öarna kontrolleras av Japan men nåddes i slutet av augusti av en grupp kinesiska aktivister som landsteg på en av öarna för att markera vad de betraktar som ett rättmätigt anspråk på ögruppen.

Att aktivisterna arresterades av japansk kustbevakning och inte utlämnades förrän detta krävdes av regeringen i Peking har utlöst inte bara en diplomatisk kris utan även massiva gatuprotester och demonstrationer i flera städer i Kina.

Den kinesiska regeringen skickade i fredags övervakningsbåtar till området som svar på den japanska nationaliseringen, varpå den japanska ambassaden i Peking under lördagen attackeras av över tusen människor som kastade stenar och flaskor mot byggnaden, rapporterar South China Morning Post.

I ett land där minsta uttryck för folkligt missnöje befaras leda till social instabilitet kan det verka underligt att dessa protester tillåts av regeringen. Men enligt Kinakännaren Gordon G. Chang i tidningen World Affairs har nationalistiska och anti-japanska åsikter länge varit en av få missnöjesuttryck som kunnat manifesteras offentligt i Kina.

Chang bedömer att den kinesiska regeringen ser genom fingrarna på den senaste tidens protester, kanske i hopp om att de ska kunna fungera som en ventil för allmän ilska och frustration över situationen i dagens Kina. En av de protesterande utanför japanska ambassaden uppgav till South China Morning Post att det är tydligt att regeringen inte väljer att ingripa.

Stort folkligt engagemang i frågan pressar den kinesiska regeringen att hålla en tuff linje mot Japan. Om konflikten mellan Kina och Japan trappas upp ytterligare är det osannolikt att de kinesiska protesterna skulle upphöra, hävdar Chang som vidare uttrycker tvivel över möjligheten för demonstrationerna att fortsätta vara en missnöjesventil på lång sikt, så länge inte betydande reformer genomförs.

Det är därför en farlig balansgång som den kinesiska regeringen måste gå för att fortsätta driva sina territoriella ambitioner men samtidigt undvika att agitera den egna befolkningen så till den grad att ilskan vänds mot makthavarna själva.

Miriam Tardell
miriam.tardell@hotmail.com

Betraktelse från Beidaihe

BEIDAIHE Till hösten väntar ledarskifte i Kina. Förutom att den nya presidenten kommer heta Xi Jinping och premiärminister blir Li Keqiang, så är det ännu svårt att säga hur lagupställningen under dessa två herrar kommer se ut. Sannolikt avgörs allt de kommande veckorna på badorten Beidaihe.

Tåget från Peking är hårt bevakat. Innan jag får komma ut på perrongen måste jag passera genom två säkerhetskontroller; metalldetektorer, visitering, röntgning. Överallt uniformerade vakter.

Perrongen på Pekings äldsta tågstation är i princip tom på folk. Förutom vakterna då, som står i givakt med tio meters mellanrum. Väl inne i tågvagnen sitter det dock inga stela politiker i svarta kostymer – istället utgörs klientelet av vad jag skulle betrakta som kinesisk medelklass, något rikare modell, som ska på badsemester.

Kanske sitter de stela politikerna i en annan vagn.

För när tåget börjar rulla ut från Peking tycks det mig att jag är medpassagerare med någon eller några för Kina väldigt viktiga personer. Ett faktum som blir allt tydligare ju längre från Peking vi kommer. Längs med rälsen, på ungefär 500 meters mellanrum, står det under resan uniformerad personal i givakt. Med ryggen till.

Till en början tänkte jag att detta säkerhetspådrag nog skulle tyna bort när vi lämnat huvudstaden bakom oss, men under hela den 20 mil långa resan till Beidaihe, så stod vakterna utposterade utan avbrott, i givakt, blöta från regnet som föll allt tyngre ju närmare kusten vi rörde oss.

Väl framme i Beidaihe väntade en lång bilkortege svarta mercedesbilar med tonade rutor på vem eller vilka som nu rest med detta tåg.

Under den vecka jag jobbat med research gällande Beidaihes hemliga politiska möten hade en och annan expert jag talat med spekulerat i att Beidaihes tid som politisk maktpol kanske var över, och att hemliga möten inför kommunistpartiets 18:e kongress i höst snarare ägde rum någon annanstans. Det löjligt stora säkerhetspådrag som jag nu däremot stött på övertygade mig om att Beidaihe fortfarande har en stor roll att spela i kinesisk politik.

Beidaihe är en semesterort som ligger vid Bohai-bukten, nordöst om Peking. Orten är känd för sina många västerländska villor, då de västerländska kolonialmakterna hade som vana att ta igen sig här, då det begavs sig. Efter revolutionen 1949 fattade uppenbarligen också ordförande Mao tycke för platsen, och höll politiska topp-möten i Beidaihe.

Han passade också på, i gammal god Mao-anda, att visa upp sina simkunskaper i Bohai.

Sedan dess har partiet och Beidaihe varit som ler och långhalm.

Det var bland annat härifrån som generalen, och Maos före detta närmaste man, Lin Biao flydde med sin familj efter att han anklagats för att planera ett kuppförsök mot ordföranden. Planet som lyfte från flygplatsen i Qinhuangdao, strax norr om Beidaihe, kraschade däremot i Inre Mongoliet och alla ombord omkom i kraschen.

Även Deng Xiaoping höll möten i Beidaihe, och Jiang Zemin efter honom. Nuvarande presidenten Hu Jintao försökte 2003 att limitera Beidaihes inflytande över kinesisk politik, och förbjöd officiella toppmöten där. Sedan dess har det hela skett mer i hemlighet. För fortfarande är det så att departementen och politikerna har egna huskomplex och villor på orten.

Enligt Zhou Zhiren, professor i statskunskap vid Pekings Universitet, finns det ett tydligt mönster de senaste 20 åren som visar på att Beidaihe har varit platsen där maktstriderna avgörs vad gäller politiska positioner och regeringsposter. Politiken kan partiet hamra ut annorstädes, men enligt Zhou så är det i Beidaihe som man bestämmer till exempel vem som ska sitta i Politbyråns ständiga utskott, Kinas hösta beslutande organ.

Så nu, när Kina för första gången på tio år ska byta ledare till hösten, så är Beidaihe återigen i rampljuset.

De som följt kinesisk politik det senaste året vet nog redan att det är Xi Jinping som kommer ta över rodret från Hu Jintao till hösten. Och premiärminister blir nog Li Keqiang. Men förutom dessa två topp-positioner så ska hela Politbyråns ständiga utskott bytas ut.

Och så även Politbyrån. Och även bland borgmästare och partisekreterare runtom i Kinas provinser väntar nya personer i bakgrunden, redo att ta över. Hela politiska Kina byter personal 2012.

I Beidaihe öser regnet ner. Det har det gjort i flera dagar. På vägen ner till stranden genomgår jag ytterligare passkontroller.

Stranden är däremot, mot alla odds, fullt av folk. Kineser som badar och lattjar i sanden. Många passar på att ta kort och posera bredvid den stora sten med Mao Zedongs namn som står mitt på stranden.

En bit längre bort är stränderna dock tomma. Detta är kommunistpartiets privata stränder, avspärrade med stängsel, både på stranden och ute i havet. Här ligger också den del av Beidaihe som är helt avspärrad under två månader varje sommar. Hela kvarter avsatta till partiet.

På gatan utanför är det förbjudet att stanna om du kör bil, upplyser min chaufför mig om. Det är en säkerhetsrisk. Vakter finns det många av, och de upplyser mig gärna om att jag absolut, vad jag än gör, inte får filma i, på, eller kring detta område.

De kineser jag pratar med är inte särskilt intresserade av att prata politik. Jag förstår inte sådana saker, säger de.

Det är för känsligt, absolut nu, säger min chaufför. Försök igen efter 18:e partikongressen, säger han.

För att citera journalisten John Garnaut, på Sydney Morning Herald som jag pratade med förra veckan: Det är lätt att glömma hur svårt det är att ha smidiga maktskiften i en diktatur där det inte finns några institutionaliserade regler, där allt handlar om ”power politics”.

John Garnaut sa också att ledarskiften i Kina blir allt mer komplicerat ju längre ifrån kommunistpartiets grundare och revolutionen man kommer. Hela den generation som genomförde revolutionen i Kina är alla nu döda. Så, frågade sig Garnaut, var får Kinas nya ledare sitt mandat att styra landet ifrån?

I Beidaihe finns svaret: Från en extremt utbredd säkerhetsapparat.

Se mitt första inslag för TV4Nyheterna om Beidaihe här. Det andra inslaget som mer fokuserar på konsekvenserna av vårens Bo Xilai-skandal och hur det påverkar det kommande ledarskiftet kommer sändas söndag kväll, också på TV4 såklart.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se