Etikettarkiv: Peter Dahlin

Kyligt värre

Kina upplever just nu den kallaste vintern i mannaminne, med rekordkyla på många håll i landet. Ironiskt nog gäller kylan inte enbart det faktiska klimatet; temperaturen har sjunkit märkbart även i det offentliga samtalet, vilket inte minst manifesterat sig i fallen med de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin.

Graderna har sjunkit till så låga nivåer att till och med Hu Xijin, chefredaktör för den nationalistiska partiblaskan Global Times, verkar oroad och uppmanar partiet att vara mer öppet för kritik.

Prognosen ser dock mörk ut. En del pratar om ett gryende samhälle ”styrt av rädsla” snarare än det ”lagstyre” som Xi Jinpings regim haft som ledord.

Häromdagen kom ytterligare en pålaga. Nya regler som träder i kraft i mars kan tolkas som att utländska företag och organisationer helt stängs ute från att publicera ”innehåll” på nätet. Förutom rena texter/artiklar så definierar den relevanta myndigheten (SAPPRFT) även innehåll bl.a. som: böcker, kartor, musik, seriestrippar och datorspel.

Reglerna betyder att utländska företag måste ingå samarbeten med kinesiska diton, som först därefter kan söka tillstånd för att få publicera innehåll online. Mer kontroll på menyn, alltså. Förutom att skapa mer problem för media i synnerhet, gissar jag att även utländska intresse- och non-profitorganisationer riskerar att drabbas hårt.

Antalet avvikande åsikter ska minimeras. Där spelar inhemsk media en viktig roll, att troget tjäna partistaten och fungera som dess megafon. Eller som presidenten själv uttryckte det på ett symposium för nyhetsmedia, fredagen 19 februari:

All news media run by the Party must work to speak for the Party’s will and its propositions and protect the Party’s authority and unity, Xi said. They should enhance their awareness to align their ideology, political thinking and deeds to those of the CPC Central Committee and help fashion the Party’s theories and policies into conscious action by the general public while providing spiritual enrichment to the people, he said.

Sanningen får dock inte glömmas bort, sade Xi. Den är otroligt viktig och kan likställas med journalistikens livskraft. Bara sanningen överensstämmer med partiets världsbild, dvs:

”Truthfulness is the life of journalism, and the facts must be reported based on the truth,” Xi said. ”While accurately reporting individual facts, journalists must also grasp and reflect the overall situation of an event from a broad view.”

Brr! Räkna med fortsatt kallt väder under den kommande Folkkongressen i mars.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Fallet Peter Dahlin – en förlust för alla inblandade

Det är oerhört glädjande att svenske Peter Dahlin, som fram tills den 25 januari satt frihetsberövad i Peking, släppts av kinesiska myndigheter och nu är åter i Sverige.

Han uppger för Sveriges Radio Ekot att han fortfarande riskeras gripas och ställas inför rätta om han återvänder till Kina. Enligt Dahlin släpptes han av ”medicinska och diplomatiska skäl”.

Det kan därför tyckas som om Dahlins frigivelse är en vinst för svensk diplomati. För visst kan vi anta att svenska UD-tjänstemän gjorde ett gediget jobb, eller som Dahlin själv uttryckte det, gick ”above and beyond”. Resultatet ser vi ju inte minst i och med frisläppandet. Men samtidigt så är det en enorm förlust för diplomatin som helhet att det dröjde flera veckor innan ambassaden fick möjlighet att träffa Dahlin. Detta oroar nog inte bara svenska UD utan säkerligen en hel del andra länder också, både i och utanför EU.

Dahlin själv, föresten, kan knappast ses som en vinnare. Visserligen hade det kunnat vara värre (det kan det alltid), men han kan som sagt inte återvända till Kina, med allt vad det innebär för hans personliga och professionella liv.

Men den kinesiska sidan har väl ändå lyckats kamma hem ett par poäng, eller? Nja. Visserligen drev de hem poängen om att den nya lagen som begränsar utländska NGO:ers verksamhet i Kina bör tas på allvar, men det gjordes med samma finess som en elefant i en porslinsaffär. Välproducerade TV-erkännanden till trots, det var nog få, även bland kineserna själva, som kände att Dahlins ”brott” stod i paritet med att paraderas inför en nationell publik. De summor han anklagades för att ha förskingrat var löjligt små i en kinesisk kontext och det andra ”brottet”, om att han vidareutbildat och betalat ut arvoden till advokater, lät nog rätt krystat för de flesta. Med undantag för de gapande ultra-nationalisterna på nätet var det nog fler som kände sympati för Dahlin än som blev bestörta över hans påstått kriminella handlingar.

Det de kinesiska myndigheterna eventuellt kunde sätta in på pluskontot: patriotiska känsloströmmar och skräckslagna NGO-anställda, bör rimligtvis balanseras med vad som samtidigt gick in på minuskontot. Nämligen en enorm förtroendeförlust bland utlänningar i allmänhet, både officiella mellanstatliga kontakter men sannolikt också bland företag, organisationer och handelskamrar. Riktigt dålig PR, helt enkelt.

Peter Dahlin gjorde sig också skyldig, liksom många före honom, till att ha ”sårat det kinesiska folkets känslor”. Många har drivit gäck med detta uttryck, men det finns de som argumenterar att det snarare, i ett kinesisk kontext, bör förstås som att man skadat relationerna med Kina. Sett ur det perspektivet är det uppenbart att fallet Peter Dahlin skadat relationerna med Kina och omvärlden. En pyrrhusseger för alla inblandade.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

Är det någon som tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden”?

Tre månader efter att ha försvunnit utan ett spår från sitt hem i Pattaya, Thailand, dyker Gui Minhai plötsligt upp på statlig kinesisk TV, söndagen 17 januari.

I en sändning som att döma av hans klädbyte spelades in vid två separata tillfällen, ”erkänner” svensken att han har flytt från Kina för att undvika att straffas för en tolv år gammal smitningsolycka. Samvetskvalen ska emellertid tilltagit med tiden, vilket uppges vara anledningen till att han nu valt att återvända.

I ett telegram från den statliga nyhetsbyrån Xinhua som VFL har översatt ber Gui Minhai omvärlden och Sverige att respektera hans ”val”:

Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.

Många frågor förblir dock obesvarade. Skulle det vara en tillfällighet att bokförläggaren Gui Minhai väljer att lämna över sig själv till kinesiska myndigheter just nu? När hans Hongkong-baserade företag fått uppmärksamhet för sina sensationalistiska böcker om kinesiska ledares privatliv, samtidigt som tre av hans kollegor har försvunnit och en fjärde påstås ”samarbeta” med en polisutredning på det kinesiska fastlandet.

Tre dagar senare gör ytterligare en svensk ett ”erkännande” på statlig kinesisk TV. Det är den 35-årige rättsaktivisten Peter Dahlin som medger att hans organisation, Chinese Urgent Action Working Group, gjort sig skyldig till uppvigling och skrivit falska människorättsrapporter som används för att smutskasta Kina.

Dahlin erkänner sin skuld och uttrycker ånger:

Jag bröt mot kinesisk lag genom mitt handlande här, jag har orsakat skada för den kinesiska regeringen, jag har skadat det kinesiska folkets känslor. Jag ber uppriktigt om förlåtelse för detta och jag är väldigt ledsen för att detta hände.

Mycket pekar på att de föga övertygande erkännandena är noggrant iscensatta. Xinhua rapporterar att Gui Minhai skrivit flera ”bekännelser” efter att ha överlämnat sig till myndigheterna. I kinesisk rätt är erkännanden extremt viktiga för fällande dom. Myndigheterna har en historia av att uppmana eller tvinga gripna personer att skriva ned bekännelser om och om igen, tills bekännelsen överensstämmer med anklagelserna. Ett kinesiskt talessätt sammanfattar attityden: ”lindrighet mot de som erkänner, hårdhet mot de som gör motstånd” (坦白从宽,抗拒从严). Trots att metoderna för att tvinga fram erkännanden ofta associeras med maoisttiden, uppger människorättsorganisationer att de fortfarande är i bruk och att de leder till både rättsövergrepp och tortyr.

Bekännelserna från Gui Minhai och Peter Dahlin följer ett tydligt mönster och innehåller flera nyckelfraser från kommunistpartiets vokbulär. Manipulationen förefaller genomskinlig. En naturlig följdfråga blir om någon faktiskt tror på dessa ”erkännanden”?

Många gör det inte, inte heller i Kina. Mer eller mindre välinformerade kineser påpekar det som är orimligt eller inkonsekvent i den officiella historien. Andra ser paralleller med framtvingade erkännanden från Kulturrevolutionens dagar. Somliga menar att gripandet av Gui Minhai och hans kollegor är ett resultat av att Hongkongs bokbransch har blivit ett slagfält i ett sorts proxykrig där kommunistpartiets ledare läcker hemligheter om varandra för att förstöra för politiska motståndare.

Individuellt sett är inget av dessa fall särskilt övertygande, men i både Gui Minhai och Peter Dahlins fall antyds att det inte handlar om enskilda kriminella utan att deras handlingar är del av ett större politisk sammanhang. I Guis fall talas det om ett utländskt mediedrev mot Kina och den svenska regeringen uppmanas hålla sig utanför vad som presenteras som en kinesisk angelägenhet. Att omvärldens medier är orättvist negativa i sin rapportering om Kina är något många kineser håller med om.

Dahlins fall berör en ännu känsligare fråga: vilken rätt har utländska organisationers att verka i Kina? Det lagliga utrymmet för icke-statliga organisationer i Kina har länge varit både begränsat och oklart, men ett lagförslag från förra året gör det ännu svårare för utländska organisationer att verka lagligt i landet.

Människorättsorganisationen Human Rights in China varnar för att lagens krav på betydande statlig kontroll och insyn hotar att ”skada Kinas intressen” genom att stänga ute nödvändiga resurser och expertis.

Trots detta verkar det som att Kina kommer att gå i Rysslands fotspår och försvåra för icke-statliga organisationer från utlandet. Misstänksamheten mot dessa organisationer härrör från en utbredd uppfattning om att de inte är något annat än instrument för västerländska intressen.

Berättelsen om ett hycklande och egennyttigt väst kan jämföras med den som företräds av politiker som Viktor Orbán i Ungern. På hans agenda står att göra slut på liberalismen och han nämner bland andra Ryssland och Kina som förebilder, de har visat att auktoritära stater kan vara globalt framgångsrika. Liknande röster hörs från Polens ledande parti Lag och rättvisa.

Ekonomisk kris och väpnade konflikter har gjort uppdelningar mellan öst och väst, syd och norr ännu tydligare och vad som är trovärdigt följer ofta dessa gränsdragningar.

För att återkomma till ursprungsfrågan – det vill säga om någon faktiskt tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden” – gäller det att förstå det världspolitiska sammanhang som gör att det kinesiska kommunistpartiet nu känner att  de kan gå så långt som att gripa svenska medborgare på mycket tveksamma grunder.

I Västeuropa finns ingenting mer orwellianskt än välregisserade ”erkännanden” på statlig TV, men på andra håll finns det ingenting som klingar mera falskt än universella rättigheter och humanitära insatser.

Det spelar därför mindre roll om de kinesiska TV-tittarna eller tidningsläsarna accepterar alla de osannolika tillfälligheterna och detaljerna i svenskarnas ”erkännanden,” så länge de kan övertygas om att fallen är en del av en politisk berättelse som de håller för trovärdig.

Att försöka förstå hur detta har kunnat ske är inte detsamma som att acceptera det. Den kinesiska statens instrumentalisering av erkännanden måste få ett slut och Peter Dahlin och Gui Minhai förtjänar en transparent och rättvis prövning.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Fallet med Kinasvenskarna visar på dåligt kinesiskt självförtroende

De senaste dagarna har vi sett två svenska medborgare som paraderats runt i de kinesiska statliga medierna i något som bäst kan beskrivas som ett spel i skuld och skam. Deras båda fall har inte många likheter i sak, likheter finns dock i hur det kinesiska (o)rättssystemet hanterar fallen:

  • Både Gui Minhai och Peter Dahlin ”försvann spårlöst” och Kina förnekade till en början all kännedom om deras försvinnande.
  • Båda har blivit dömda på förhand genom en omfattande mediakampanj som innefattar nationella tv-sända ”erkännanden” och detaljerade beskrivningar över brotten ifråga.
  • Ingen har fått (vad vi vet) tillgång till advokat.

Att handlingarna ovan är främmande för en rättsstat är självklart. Tyvärr är varken Gui Minhai eller Peter Dahlin de första att kidnappas av detta drakoniska system; liknande metoder har dessvärre blivit ”det nya normala” för många kinesiska advokater, journalister och inflytelserika oliktänkande de senaste åren.

Dahlin och Gui är dock utlänningar – i det här fallet svenskar. Vilket gör deras båda fall ovanliga.

Här måste dock en stor brasklapp kastas in: i Kinas ögon så är Gui Minhai inte svensk, utan kines. Att han varit svensk medborgare i tjugo år räknas inte, det har den statliga nyhetsbyrån Xinhua (och därmed Kinas politiska ledning) klargjort med all önskvärd tydlighet i Guis egen ”bekännelse”. En gång kines, alltid kines.

I partiets ögon handlar det därför bara om en utlänning. Att det finns likheter i hur deras fall hanterats är därför anmärkningsvärt då det tyder på en viss strömlinjeformning i hur oönskade personer behandlas.

Ni har väl föresten inte glömt hur den brittiske riskkonsulten Peter Humphrey redan 2013 erkände sina brott på nationell tv (även det nära på gripandet)?

Det finns fler exempel.

Att utlänningar skuldbeläggs offentligt handlar alltså inte nödvändigtvis om ny policy, utan om offer för en åtminstone flera år gammal redan etablerad doktrin. Att de drabbade denna gången är två svenska medborgare är nog mest en slump. Det tåls också att påminnas om att utlänningar som regel fortfarande särbehandlas (positivt) av rättssystemet i Kina.

Vilka slutsatser, om några, går det då att dra utifrån fallen Gui och Dahlin?

För det första så tycks Kina inte vara särskilt pigga på att kännas vid sina politiska arresteringar, eller vill i vilket fall fördröja att de uppmärksammas, vilket kan vara en indikation på att man inte är särskilt säker på ”vad man har på fötterna” innan ett faktiskt gripande.

För det andra så tycks det vara oerhört viktigt att visa inför offentligheten att man har gjort ett korrekt gripande, så fort som möjligt. Det finns inget tålamod att vänta tills en eventuell rättegång för att avgöra skuldfrågan. Återigen, ett tecken på osäkerhet.

Det är uppenbart att Xi Jinpings många tal om lagstyre får ge vika för realpolitik. Det finns i Kina ännu inte någon verklig tilltro till rättssystemet, inte ens hos det parti som säger sig förespråka det och som dessutom kontrollerar hela systemet. Politiken trumfar juridiken.

Många ser gripandena av Gui Minhai och Peter Dahlin som ett tecken på ett mer intolerant Kina som vågar visa styrka. Det må vara sant till viss del. Men i denna styrkedemonstration så uppvisar partiet också extremt dåligt självförtroende när man inte vågar lita på sina egna institutioner. Dessa institutioner ger intrycket av att vara, mer än någonsin nu, fasader, bakom vilka ett allt mer toppstyrt parti gömmer sig.

Det Kina med sina metoder tror sig vinna i självcensur och stabilitet förlorar man i förtroende – både från omvärlden och från sina egna medborgare.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se