Etikettarkiv: soft power

Nyhetsåret 2014: odysséer och soft power på film

Nyheten om att Kina hade tagit över som världens näst största filmmarkad, efter det att Japan trillat ner på en tredje plats, har blivit ett slags mantra som används vid all rapportering om Kinas box-office-siffror.

Amerikanska och kinesiska filmproducenter jobbar nu aktivt tillsammans för att undvika potentiella byråkratiska och språkliga hinder i samproduktionerna och Kina är nu inte längre en back-up-marknad som amerikanska filmbolag kan falla tillbaks på, ifall den inhemska biljettförsäljningen skulle misslyckas. Istället är den nu en kraft att räkna med, vilket Transformers: Age of Extincton bevisade när biljettintäkterna i Kina översteg de i USA.

Men vad innebär det egentligen för Kina och andra länder att den kinesiska filmekonomin är den andra största i världen samtidigt som inhemskt producerade filmer har svårt att ta sig utanför landets egna gränser?

Den mest påtagliga effekten för länder runt om i världen som nu suktar efter att få dra nektar från den kinesiska filmmarknaden är att en rad olika kontrakt mellan Kina och andra länder har etablerats för framtida samproduktioner (Indien och Sydkorea för att nämna ett par) samt att biljettförsäljningen för utländska filmer i Kina ökade med några procentenheter under 2014, medan inhemska filmer gick lite sämre jämfört med året innan.

Den kinesiska filmen lider dock inte på brist av goda nyheter. Biljettförsäljningen för kinesiska filmer utomlands har ökat med 32 procent (2011 låg den på 330 miljoner dollar och året därpå hade den gått ner till 170 miljoner dollar) samt att biljettintäkterna hemma, för samtliga filmer, har ökat med 36 procent sen 2013.

Det råder dock delade meningar kring Kinas soft power vara och icke-vara. I början av september skrev Dr. Ying Zhu att trots alla skriverierna om hur Michael Bay skulle ha axlat rollen som det kinesiska kommunistpartiets knähund när han framställde Kinas militär som handlingskraftig och USA som inkompetent i den senaste Transformer-filmen, är det fortfarande amerikansk individualism och exceptionalism som vinner.

Filmvetaren och sinologen Chris Berry var inne på samma spår när han skrev att Hollywoods förmåga att anpassa sig till den kinesiska marknaden: ”only have incidental soft power payoffs for the Chinese government.”

Rädslan för den “gula faran” på kulturområdet och för att Kinas censurapparat skulle ha betydande internationella effekter är och förblir en vanföreställning.

Elena Pollacchi, forskare på institutionen för östasiatiska språk i Stockholm, skriver i senaste Kinarapport om soft power i den kinesiska filmindustrin. Hon menar att även om produktplaceringen av kinesiska varor i Transformers 4 skapar spatialkonfusion bidrar den: “dock till ett slags “bekantskap” med bilder om Kina samtidigt som Kina utökar sin roll i den amerikanska filmindustrin.”

Chris Homewood, vid Leeds universitet, menar att Kina helt enkelt använder sin hard power (ekonomiska incitament) för att åka snålskjuts på Hollywoods soft power.

Hur väl lyckas den kinesiska filmindustrin stå på egna ben då? Den står stabilt, men kinesiska filmer får oftast inte åtnjuta internationell berömmelse. Anledningen är framför allt att de oftast gör film för kineser och inte för en världspublik.

För närvarande tycks filmmarknaden vara relativt statisk: superhjältefilmer, fantasy och science fiction hör till de största vinnarna på box-office.

Rent generellt ”lider” kreativitetens livsådra av det som producenten Lynda Obst kallar pre-awareness-sjukan (till exempel Transformers; Mockingjay-trilogin; Red Cliff). Många länder tenderar dessutom att marknadsföra sig genom redan etablerade kulturella fenomen (Sverige har Scandinavian noir), vilket för Kinas del innebär sagoinspirerad kampkonst i form av så kallade wuxia-filmer.

Även wuxia-genren anspelar på en lång kulturell tradition i Kina och den har visat sig vara mycket populär utomlands. Filmer som Stephen Chows senaste nytolkning av Resan till väst (西游降魔篇), där en av Kinas klassiska litterära verk kombineras med den moderna komedistilen Mo lei tau (无厘头), liksom Ning Haos göra-slut-komedi (med box-office-magneterna Huang Bo och Xu Zheng) Breakup Buddies (心花路放) har dessvärre inte gjort någon större succé utomlands. Däremot rankas de som fjärde respektive femte mest sedda film i Kina någonsin.

Det är dock oklart hur den kinesiska publiken ställer sig till sina egna filmer. Enligt en enkät från CCTV är majoriteten negativt inställda till kinesisk film och bland de 10 000 svarande hävdade några att den kinesiska filmen saknar kvalité.

Zhang Hongsen, direktör för den kinesiska filmbyrån, menar tvärtom att biljettförsäljningen visar att den kinesiska biopubliken är nöjd med den inhemska filmen.

En annan fråga är vem den kinesiska filmarbetaren egentligen tjänar. Under 2014 har filmskapare upplevt fortsatta påtryckningar från ledarskiktet. Kinas president Xi Jinping pratade exempelvis i oktober om hur den kinesiska konsten och kulturen ska: “disseminate contemporary Chinese values, embody traditional Chinese culture and reflect Chinese people’s aesthetic pursuit.”

Xi hävdade vidare att konstnärer och kulturarbetare inte ska lägga för mycket vikt på kommersiell gångbarhet utan istället fokusera på vad folket vill ha. Förutom att dessa vaga politiska direktiv ofta är motsägelsefulla, står de dessutom i direkt konflikt med hur den nu privatiserade filmindustrin i Kina fungerar.

Filmarbetare måste inte bara fjäska för tjänstemän från översynsmyndigheten SAPPRFT för att få ett fördelaktigt premiärdatum för sin film, eller för att ens få inspelningstillstånd och distributionstillstånd, de har även krav på sig att tjäna in pengar åt sitt filmbolag samt att försöka realisera sina konstnärliga idéer om hur filmen ska se ut.

Som om denna tillsynes omöjliga förhandlingsposition inte innebar tillräckligt med stress, tillade  Zhang Hongsen att de kinesiska filmskaparna: “should be aware of pressures and challenges and enhance filmmaking quality in 2015.”.

Detta godtyckliga och mest diffusa av alla ord — ”kvalité” — kommer förmodligen mest att skapa förvirring bland kinesiska filmskapare. Zhang själv nämner Taking of Tiger Mountain (智取威虎山), Coming Home (归来) och Dearest (亲爱的) som tre utomordentligt bra kinesiska filmer år 2014.

Taking of Tiger Mountain fortsätter på spåret inom kultursfären där det verkar som man vill återuppliva de kinesiska modelloperorna (样板戏) genom moderna tolkningar (senast var under CCTV nyårsgala för det kinesiska nyåret 2014).

Dearest är istället en film om två skilda föräldrar som förenas igen efter det att deras son har försvunnit.

Det enda valet av Zhang Hongsens favoritfilmer för 2014 som överraskar är Zhang Yimous film Coming Home. Filmen handlar om hur fadern Lu Yanshi (spelad av Chen Daoming) kommer hem efter att ha blivit rehabiliterad för sina “brott” under kulturrevolutionen och finner att makan Feng Wanyu (Gong Li) lider av amnesi.

Filmer som skildrar “känsliga” historiska händelser, som till exempel kulturrevolutionen, tenderar annars att inte få distributionstillstånd.

Filmen Black Coal Thin Ice (白日焰火) lyckades med konststycket att hyllas på Berlins filmfestival förra året, komma över 100 miljoners tröskeln i biljettförsäljning och väljas ut som Kinas bästa film av filmsajten Mtime.com. Men Jia Zhangkes film A Touch of Sin (天注定) — regissören är enligt översättaren och filmvetaren Tony Rayns Xi Jinpings favorit — fick inte ens distributionstillstånd.

Trots positiv kritik internationellt tystades alla nyheter om A Touch of Sin ned. I protest vägrade regissören Feng Xiaogang dela ut pris i kategorierna ”Bästa regissör” och ”Bästa film” under China Film Directors’ Guild Awards med motivationen: “China needs to get back its art. Right now, we don’t need to pat ourselves on the back, we need to set a higher standard”, vilket många såg som en pik gentemot de statliga instanser som tabubelagt A Touch of Sin.

Den kinesiska filmindustrins ironi är att det oftast är filmer som blir förbjudna eller censurerade hemma som dem lyckas locka till sig uppmärksamhet utomlands.

Den kinesiska närvaron på bioduken i Sverige kommer även under år 2015 att domineras av Hollywood-filmer, även om mindre biografkedjor som till exempel Folkets Bio förhoppningsvis kommer att visa upp en annan sida av kinesisk film.

För svenska filmentusiaster går det under 2015 att se fram emot kinesiska titlar som Black Coal Thin Ice och Crouching Tiger Hidden Dragon 2: The Green Legend. Båda filmerna kommer både att visas upp på bio och distribueras via DVD, Bluray och VOD (Video On Demand).

Vi kommer med stor sannolikhet också att få se Jiang Wens Gone With the Bullets (一步之遥), uppföljare till Let the Bullets Fly. Med lite tur är det också någon distributör som släpper Kinas Oscarsbidrag The Nightingale (夜莺).

Personligen hoppas jag att Wang Xiaoshuais drama Red Amnesia (闯入者), den sista i hans trilogi om kulturrevolutionen, och Lou Yes film Blind Massage (推拿) når Sverige. Ifall de inte skulle släppas här kan vi hoppas att man kan se dem på andra sätt.

En av de mest spännande titlarna, som möjligen skulle kunna göra bra ifrån sig både på den kinesiska och internationella marknaden, är Wolf Totem (狼图腾). Filmen är baserad på den bästsäljande boken med samma namn och handlar om den unge studenten Chen Zhen som blir skickad till Inre Mongoliet för att undervisa lokalbefolkningen under den politiska kampanjen för att skicka ungdomar till landsbygden.

Wolf Totem och The Nightingale har gemensamt att de båda iscensattes av utländska regissörer.

Tyvärr har filmatiseringen för Liu Cixins trilogi Three Body redan börjat, så Christopher Nolan kan inte ta rollen som regissör. Men eventuellt bjuder framtiden på mer intressanta kulturella utbyten. Kanske får vi inom kort se en amerikansk regissör tolka klassikern Berättelser från träskmarkerna och, i stil med Ridley Scotts Exodus, låta John Goodman spela den törstige munken Lu Zhishen och Dwayne ”The Rock” Johnson spela tigerdödaren Wu Song.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kultursöndag: 27 juli 2014

I Sverige och i andra delar av världen betyder sommaren utehäng, ökad glassförsäljning och ökat koldioxidutsläpp eftersom luftkonditioneringen går för fullt, samt ett outtalat förakt mot alla dem som fortfarande vill vara inne under sommaren.

Men sommaren är ju också blockbusterfilmernas högsäsong och den tid då biofilmerna tenderar att sälja flest biljetter. Ett av sommarens stora biofenomen är Transformers: Age of Extinction som i Sverige än så länge inte ens är på topp-10 listan över mest sedda 2014 medan filmen i Kina har slagit alla tidigare rekord (rekordet hölls tidigare av Avatar).

Transformers: Age of Extinction, precis som Avatar för fyra år sedan, har hamnat i blåsväder sedan filmen blivit föremål för rättsliga tvister. En av de som har väckt åtal mot personerna bakom Transformers är företaget Hubei Zhou Hei Ya Food Company (湖北周黑鸭食品有限公司) som tycker att de inte fick tillräckligt mycket med exponering av sitt varumärke i filmen i relation till vad de betalat för produktplaceringen.

Hur mycket Zhou Hei Ya har betalat för att synas i Transformers är oklart, men enligt Li Zhiqi, marknadskonsult i Beijing, är detta en taktik för att få sitt varumärke exponerat lite extra i media.

Som om det inte var nog med en juridisk process så har även Wulong Karst Company (武隆喀斯特有限公司) stämt Paramount Pictures för att filmen inte på ett tydligt sätt visar att delar av filmen utspelar sig i Wulong parken.

Själv funderar jag över Michael Bays reaktion på att man under premiären av Transformers: Dark of the Moon i Kina hade ställt upp en kopia av transfomern Bumblebee med texten: ”Transformers 3 önskar det Kinesiska kommunistpartiet ett långt liv”.

Transformers 4: China is using Hollywood to take on the world – The Conversation

Transformers: Age of Extinction är inte bara en sommarhit i Kina utan också en samproduktion mellan Kina och USA. Chris Homewood, lektor på Leeds universitet, visar tydligt hur man med Tranformers-filmen lyckas falla under samproduktions-kategorin och hur man som amerikansk producent kan hiva in 38% av biljettintäkter istället för 25% – vilket är standard för filmer som inte är inhemska produktioner. För att en film ska klassificeras som en samproduktion måste den även innehålla positiva bilder av Kina. Filmer som tidigare har hamnat i samproduktionskategorin är Iron Man 3 och Loopers. Homewood försöker även visa hur Kina nyttjar Hollywoods soft power för att stärka den positiva bilden av Kina runt om i världen.

China in their eyes: Korean actors and investors to profit from film co-productions – South China Morning Post

Under den kinesiske presidenten Xi Jinpings vistelse i Sydkorea den 4 juli passade de båda nationerna på att skriva under ett kontrakt i hopp om att locka fler koreanska filmarbetare och investerare över till Kina. Kontraktet innebär att koreanska och kinesiska samproduktioner kommer att klassificeras som inhemska filmer. I vanliga fall importeras endast en till två koreanska filmer per år på grund av kvoten som endast tillåter att 34 utländska filmer får visas i Kina varje år. Tidigare filmavtal mellan länderna har gjorts men experter menar att denna gången har man klargjort vissa klausuler för att undvika missförstånd. Kinas första dam, Peng Liyuan, påpekade skämtsamt under vistelsen att hon ibland hade fantiserat om att Xi Jinping spelade den manliga huvudrollen i den mycket populära tv-serien My Love from the Star (来自星星的你).

Book review: The Forbidden Game – Smart Shanghai

Kanske är du en av många resenärer som har åkt till Kina i hopp om att köpa billiga golfattiraljer och som efter ditt köp har funderat över hur det skulle vara att spela golf i detta land. Författaren och före detta sportjournalisten Dan Washburn kanske inte har svaret på hur det är att spela golf i Kina men han kan förklara för dig att endast 12 av de flera hundra golfbanorna Kina är godkända av regeringen medan de resterande banorna inte ”finns”. Washburns bok berättar om tre olika människoöden i Kina som på ett eller annat sätt har kommit kontakt med den förbjudna sporten. Det handlar inte bara om de som har varit med och skapat golfbanorna utan även om de som ställt sig framför bulldozern när de har fått reda på att deras hem ska rivas för att göra plats för en golfbana. Boken kom ut i juni och finns tillgänglig hos svenska återförsäljare.

The forgotten army of the first world war: How Chinese labourers helped shape Europe – South China Morning Post

South China Morning Post har en intressant infographic om kinesiska arbetare som hjälpte Ententen under det första världskriget. Forskare uppskattar att arbetsstyrkan bestod av upp till 140.000 arbetare där majoriteten kom från den kinesiska landsbygden. Enligt Li Zhixues icke publicerade forskning ska en halv miljon kineser ha hjälpt till på den ryska fronten fram till Oktoberrevolutionen 1917. Den dåvarande kinesiska presidenten Yuan Shikai (袁世凯) försökte, genom att sända arbetare till Europa, få en chans att påverka samtalen efter kriget för att styra det till sin egen fördel – man ville till exempel få tillbaks kontrollen över Shandong-halvön som på den tiden var under tysk kontroll. Många av de arbetare som deltog i denna storskaliga kampanj kom senare att stanna i Europa och skapa sina egna samhällen i exempelvis Paris och London.

13 januari 2014

Efter den brand som härjade under natten mot lördag (11 januari) i den ”arkaiska” stadsdelen Duzekong i Shangri-la, har nästan 300 hus brunnit ned till grunden och 2600 invånare har fått omlokaliseras.

Att branden blev så pass förödande berodde delvis på att vattenreservoarerna frusit i den bistra vintern. Shangri-la ligger på 3000 meters höjd på den södra sidan av de tibetanska bergsmassiven.

Ytterligare en anledning uppges vara att Duzekongs omoderna konstruktion försvårade släckningen av branden. De många träbyggnaderna gjorde att branden spred sig snabbt och de smala gränderna försvårade för brandkåren att komma fram, skriver Xinhua.

Samtidigt finns det frågetecken kring hur genuin denna historiska, tibetanska stadsdel egentligen är. Shangri-la fick inte namnet Shangri-la förrän 2001 (namnet kommer från James Hiltons best-seller) och enligt uppgift har de flesta av de traditionella husen i Duzekong byggts upp efter det. Liksom så många av Kinas historiska minnesmärken är Dukezhong alltså väldigt modernt.

Dagens länkar:

China and Nation Branding – The Diplomat

Kina fortsätter satsa hård på sitt nationella varumärke som kulturell gigant – men är inte denna ”soft-power” inriktning de facto missriktad? Studier visar att Kina står stadigt och hyser aktning som kulturell supermakt, image-problemet som landet har är istället en misstro mot dess politiska system. Vore det inte bättre att lägga PR-resurserna där, resonerar doktoranden Nicholas Dynon för The Diplomat: “China: Now 55 Percent Less Communist!”

Beijing sees sharp fall in tourism – China Daily

2013 var ett tufft turist-år för Beijing, då antalet utländska turister minskade med över 10 procent. En svag världsekonomi, en högt värderad kinesisk valuta och stadens luftkvalitet pekas ut som anledningarna bakom fallet.

China overturned draft air defense zone, expanded it toward Japan – The Asahi Shimbun

I en tydlig markering mot Japan utökade Kina sin flygförsvarszon efter det ursprungliga förslaget från luftvapnets forskare.

New York Times Hires Bloomberg Reporter in China Controversy – New York Times

Micahel Forsythe, reportern som lämnade Bloomberg efter att han anklagat nyhetsbyrån för att ha ställt hans story om kopplingar mellan näringslivet och parti-toppen, får nu nytt jobb hos New York Times (som rapporterade friskt om självcensur-skandalen).

Plastic arts – The Economist

Recension av Adam Minters nya bok ”Junkyard planet” – om den globala skräp- och returekonomin som årligen omsätter 500 miljarder dollar, varav en stor del är förlagd till Kina. Står på VFL:s att-läsa-lista, men om någon av våra läsare redan hunnit före och vill skriva en recension så är det välkommet!

Corruption Crackdown Presents New Problem for Xi – WSJ

Xi Jinpings kampanj mot korruptionen upplevs som ”väldigt strikt” av kinesiska kadrer vars inkomster och livsstil blivit märkbart blygsammare. I en undersökning uppger två tredjedelar av kadrerna att förbudet mot gåvor och liknande åtgärder är alltför svepande och drabbar underbetalda tjänstepersoner. I en internationell jämförelse är kinesiska politikers officiella löner relativt låga, med runt 3000-5000 yuan per månad.

The real Chinese dream isn’t prosperity, it’s reform of the one-child policy – The Guardian

Krönika om den senaste skandalen rörande regissören Zhang Yimou, som tvingades betala över sju miljoner yuan i böter för att ha brutit mot Kinas ettbarnspolicy och skaffat tre barn. Men är inte detta den riktiga ”kinesiska drömmen”, skriver krönikören Yuan Ren för The Guardian. Drömmen om att kunna ha precis så stor familj som man vill ha, utan att myndigheterna lägger sig i.

人民日报评论部:如何定义我们的时代气质?– Folkets Dagblad

Folkets dagblad reflekterar kring betydelsen av rikedom och andra värden utifrån faktumet att det gamla ordet för en rikebonde som tyranniserar landsbygden (土豪) blivit ironisk internetslang för rika personer.