Etikettarkiv: språk

Svar till Erik Ringmar

Erik Ringmar skriver idag för DN Debatt under rubriken ”Studier i kinesiska språket ofta slöseri med resurser”.

Ringmars tes är att “Kalle och lilla Lisa” inte behöver lära sig kinesiska eftersom “Wei och lilla Ying” redan lär sig engelska.

Ringmar uppmanar “övermedelklassföräldrar med statusångest” att lugna ned sig. Kinesiskan är inget lingua franca, kineserna använder engelska när de gör affärer med omvärlden. Ringmar håller det för otroligt att en svensk skulle prata med en italiernare på kinesiska, eller en vietnames för den delen.

Jag håller med Ringmar om att ”övermedelklasföräldrar med statusångest” bör ta det lugnt. Inget kommer bli bättre av att skolbarn som ska välja ett nytt främmande språk att ta till sig pressas av ångestfyllda föräldrar som ser Kina som landet av framtida möjligheter.

I en perfekt värld bör detta val motiveras av eget intresse, inte spekulationer kring om det är bättre att lära sig tyska eller kinesiska för framtida affärer.

Mina invändningar mot Ringmars artikel handlar framför allt om att han har missförstått poängen med att lära sig ett tredje språk. För kinesiskan konkurrerar inte med engelskan men med tyskan, franskan och spanskan.

Värdet av ett första möte med dessa språk i grundskolan ligger inte i första hand att lära sig kommunicera med icke-engelsktalande utan i att få nya lingvistiska och kulturella erfarenheter.

Under grundskolans sista fyra år försökte jag lära mig spanska. Denna tid kan ses som bortkastad, resurserna staten lade ut på mig kan ses som förslösade, för idag kan jag knappt beställa in quesadillas på min knackliga spanska.

Själv är jag däremot övertygad om att jag haft mycket glädje av att lära mig spanska, både privat och professionellt.

Jag har läst Don Quijote (i svensk översättning) och fått upp ögonen för Almodovars mästerverk, jag har lärt mig om Latinamerikansk historia och politik och jag lärde mig grunderna för latinsk verbböjning – ovärderligt när jag långt senare beslutade mig för att studera i Frankrike.

Jag läste inte kinesiska på gymnasiet men började från början på universitetet efter studenten. De första tre månaderna hade jag ett helvete med att hänga med, inte minst då flera av mina klasskamrater hade tagit kinesiska innan. Efter en termin av helttidsstudier var gapet emellertid mycket mindre.

Ringmar har alltså rätt i att kinesiskakunskaperna från grundskolan och gymnasiet inte räcker långt vad gäller effektiv kommunikation. Han har även rätt när han skriver:

Visst kommer behovet av kunskap om Kina att öka. Dock kommer det inte att behövas lika många Kinaexperter som det ofta sägs. Ett par dussin på UD och på svenska universitet räcker, och några på svenska företag med stora Kinaaffärer och en i Svenska Akademien förstås. Sammantaget rör det sig maximalt om ett par hundra personer.

Men han har som sagt missat poängen. Kinesiskaundervisningen på grundskolan och gymnasiet handlar inte om att göra någon till Kinaexpert, lika lite som samhällsvetenskapen gör någon till statsvetare, där håller Ringmar säkert med.

Vad kinesiskaundervisningen faktiskt kan göra är att öka intresset och förståelsen för Kina i Sverige, som är beklagligt ojämn. Kinesiska ses fortfarande som svårt, kinesiska namn som krångliga, kinesisk politik som otillgänglig.

Vår före detta näringsminister Maud Olofsson gav ett gått exempel på detta när hon uttalade Chongqing som Tjong-ging. Obegripligt för även engelsktalande kineser.

Mot slutet av sin artikel haltar Ringmars logik, när han skriver att kinesiska är för svårt för att ges någon prioritet: ”Den bistra sanningen är dessutom att kinesiska är svårt – mycket svårare än europeiska språk.”

Varför är det så mycket svårare med kinesiska än europeiska språk då? Jo, för att det skiljer sig åt så kraftigt. Problemet är att det samma gäller för kineser som försöker lära sig engelska – det är svårt.

Därför är kunskaperna i engelska – framför allt vad gäller talspråk – mycket sämre än vad Ringmar påstår. Utanför den skyddande världen på toppuniversitet Jiaotong i Shanghai är det mycket svårt att förstå och göra sig förstådd på engelska, även när det gäller affärer och kontakt med myndigheter.

Engelska har en ohotad position som lingua franca, men det betyder inte att kunskaper i kinesiska, franska, tyska, spanska eller arabiska är oviktiga.

Och förresten; jag har använt mina kunskaper i kinesiska för att prata med bekanta från Korea, Japan, Ghana och Vietnam. Inte som en markering utan för att engelska inte var ett alternativ.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se