Etikettarkiv: Zhang Dejiang

Bortom fixeringen vid Xi Jinping – här är Kinas sju mäktigaste män

I både kinesisk och västerländsk press har Kinas president och kommunistpartiets ordförande Xi Jinping fått mycket uppmärksamhet sedan han tog över makten för snart tre år sedan.

Hans ledarskap beskrivs som ett brott med den kollektiva ledarskapsstil som kännetecknat kommunistpartiet under de senaste tjugo åren. Det sägs att Xi Jinping styr med en fastare hand och med dövare öron, han jämförs med reformfadern Deng Xiaoping snarare än med de direkta föregångarna Hu Jintao och Jiang Zemin. Det finns till och med de som skvallrar om att det skulle vara Mao Zedongs spöke som går igen.

Varje deprimerande nyhet tas som ett tecken på hur politiken i Kina utvecklats som ett resultat av Xi Jinpings maktfullkomlighet och diktatoriska stil. Det pratas om personkult av maoistiska mått, kultur som ska sättas i partiets tjänst, censur på internet, aggressiv utrikespolitik och repressiva åtgärder på universitetscampus.

Men även om denna bild stämmer, bör vi fråga oss till vilken grad detta är en ny utveckling under Xi Jinping.

Kulturpolitiken, till exempel, fortsätter vidare i samma riktning som Hu Jintao lade ut under ett partimöte på temat ”den socialistiska kulturens utveckling” – redan 2011. Då lades en rad principer fram om hur kulturen skulle ”vägledas” av partiet, man gick exempelvis in på hur kontrollen över internet skulle skärpas.

Den senaste tidens trakasserier av så kallade weiquan-advokater – jurister som försöker använda kinesiska lagar för att främja medborgares rättigheter gentemot partistaten – är tragiska men inte nya. Även här följer man en utveckling som påbörjades före Xi.

Om vi granskar saken närmare är det endast på två punkter som Xi Jinpings ledarskap framträder som radikalt annorlunda i jämförelse med föregångarna Hu och Jiangs. Dels omfattningen av den pågående antikorruptionskampanjen och dels hur Xi Jinping framställs i media.

Kampen mot korruption har visserligen varit på agendan tidigare. Under Hu Jintao avslöjades stora korruptionshärvor, som i fallet med Shanghais partisekreterare Chen Liangyu eller Chongqings partisekreterare Bo Xilai. Men den ihållande kampanjen under Xi Jinping är av en helt annan omfattning.

Det verkar rimligt att anta att Xi Jinpings kamp mot det egna partiet har ökat de inneboende motsättningarna. En starkt bidragande faktor – och ett möjligt motiv till korruptionsbekämpningen – är den ekonomiska omställning som den allt lägre tillväxten tvingar fram.

Ekonomiska reformer slår hårt mot särintressen inom partistatens byråkrati. Det är ingen slump att den statsägda oljeindustrin har blivit partiets disciplininspektions främsta mål samtidigt som där genomförs strukturella reformer.

På den andra punkten, hur media framställer Xi Jinpings, blir analysen närmast tautologisk. Pressen rapporterar att Xi Jinping måste vara en stark ledare eftersom pressen rapporterar så mycket om honom.

Det stämmer att kinesiska medier har varit mer fixerade vid Xi Jinpings person än Hu Jintaos. Men om vi minns Hus allt annat än karismatiska personlighet, hur kan vi klandra dem? Xi Dada och hans skönsjungande general till hustru är onekligen mer spännande. Vi ser dessutom hur ny kinesisk propaganda anammar amerikanska berättartekniker. Fixeringen vid presidentens person och landets First Lady kan till viss del förklaras med detta.

I vilket fall är vi milslångt från den personkult som bygges upp kring Mao Zedong och som nådde sin höjdpunkt under Kulturrevolutionen. Kinesiska tidningar har inte idolporträtt av Xi Jinping på förstasidan och inte heller ett dagligt Xi-citat. Det utförs inga danser till Xis ära och det råder inget frenetiskt samlande av broscher och medaljonger med presidentens nuna. Inte heller råkar man i trubbel om man råkar använda en tidning med ett foto av Ordförande Xi när man ska elda i brasan.

Poängen är inte att ingenting händer i den kinesiska politiken . Det stämmer att vi har sett en oroväckande utveckling under de senaste åren. Men det är tveksamt om vi kan ge Xi Jinping hela skulden för dessa.

Om vi istället släpper personfixeringen och ser till hur partiets absoluta toppskikt arbetat sedan maktskiftet för tre år sedan, då framträder en helt annan bild.

Kommunistpartiets – och därför också den kinesiska statens – mäktigaste politiska organ är politbyråns ständiga utskott.

Utskottet utgörs av sju män. Här råder inget brott med tidigare ledarskap; utskottets ledamöter har alltid varit män. Att partiet drog ned på antalet ledamöter från nio till sju i samband med maktskiftet nämns ibland som ett bevis för att Xi Jinpings makt ökar relativt, men under Jiang Zemin bestod utskottet också av sex till sju ledamöter.

De sju som sitter i utskottet är, förutom Xi Jinping, premiärminister Li Keqiang, disciplininspektionens Wang Qishan, propagandachefen Liu Yunshan, ekonomen Zhang Gaoli, Yu Zhengsheng och Zhang Dejiang.

För att ge våra läsare en bättre inblick i vilka dessa sju män är har VFL satt ihop ett interaktivt nätverksdiagram som visar deras väg till makten genom att kartlägga vilka positioner de har haft och har idag.

psc-network-thumb
Klicka på bilden för att komma till VFL:s interaktiva nätverksdiagram. Där går det att se närmare de olika vägar som de sju har tagit för att komma till makten.

Att Xi Jinping spenderade tid som utsänd ungdom, då han levde och arbetade i en folkkommun på landsbygden, lyfts ofta fram som något som skulle ha en inverkan på hans ledarskap. Vårt diagram visar att det är en erfarenhet han delar med fem av sina sju kollegor. Yu Zhengsheng undkom detta öde eftersom han studerade missilkonstruktion för militären och Zhang Gaoli var bondeson.

Diagrammet visar hur de sju ledamöternas erfarenheter kompletterar varandra. Liu Yunshan har exempelvis arbetat större delen av sitt liv med propaganda. Zhang Gaolis tidiga karriär var inom den statliga oljeindustrin (han sitter nu som vice ordförande i den grupp som ska leda arbetet mot utsläpp och klimatpåverkan). Premiärminister Li Keqiang liknar en amerikansk politiker i det att han påbörjade sin politiska karriär medan han studerade juridik och ekonomi vid Pekings universitet.

På samma sätt kompletterar männens karriärer varandra geografiskt. De sju kommer ursprungligen från sex olika provinser från sydöst till nordost och tillsammans har de levt och arbetat i arton av Kinas tjugotre provinser.

De har givetvis tillbringat en stor del av sina karriärer i Beijing, men även andra platser sticker ut som särskilt viktiga. Tre av de sju har suttit i Guangdongprovinsens partikommitté. Zhang Gaoli har suttit som partisekreterare i Shenzhen och koordinerat det ekonomiska arbetet i industristäderna längs Pärlfloden.

Zhang Dejiang påbörjade sin karriär på gränsen till Nordkorea och är den enda av de sju som studerat utomlands; mellan 1978 och 1980 läste han vid Kim Il Sungs universitet i Pyongyang.

Bara Wang Qishan och Zhang Gaoli har betydande erfarenheter från näringslivet. Zhang Gaoli från sina år inom oljebolaget Sinopec Corp och Wang Qishan från den statligt styrda banksektorn.

En sammantagen titt på de sju ledamöternas karriärer visar att en dryg tredjedel av de positioner de har haft har varit inom partiet, att jämföra med tjugofem procent inom statliga organ. Senare i karriären har de fått ansvar för de inflytelserika ledargrupper som koordinerar det politiska arbetet på nationell nivå.

Som statsvetaren Alice Miller har påvisat är det en hel del som pekar på att det kollektiva ledarskapet fortsätter att vara betydelsefullt under Xi Jinping. Något som styrker detta är de fortsatt viktiga ”ledande smågrupperna” (领导小组) som har det yttersta ansvaret inom olika nyckelområden.

Dessa ledargrupper har inte bara fortsatt inneha en viktig roll under Xi Jinping, de verkar rentav ha fått ökat inflytande. Nya ledargrupper har bildats med ansvar för nationell säkerhet, internet, ökat reformarbete och den så kallade enhetsfronten.

Xi Jinping är ordförande i sex av tolv ledande smågrupper, vilket är jämförbart med Hu Jintao som satt som ordförande i fyra av tio grupper under sin tid vid makten. Övriga grupper leds uteslutande av andra ledamöter i politbyråns ständiga utskott.

Långt ifrån att vara några demokratiska institutioner, visar dessa ledargrupper tvärtom hur det ständiga utskottet fortsätter att monopolisera makten. Men att Xi Jinping utökat snarare än inskränkt gruppernas inflytande tyder på att Kina inte styrs av en envåldshärskare. Istället är makten delad mellan männen i de sjus gäng.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se