Studenter demonstrerar vid Tiananmen 1989 FOTO: Wikimedia Commons

Teser om demokrati – lärdomar från Kina och NSA

1. Farligast är inte censuren utan självcensuren; varför övervakning är ett hot mot demokratin

Censur gör oss förbannade. Det vet kinesiska redaktörer och författare som tvingas förändra sitt budskap för att kunna få det publicerat, det vet den som surfar i Kina och måste skaffa en proxy för att kunna ”hoppa över muren” (翻墙, det vill säga komma i kontakt med internet utanför Kina), det vet även den som får sina inlägg ”harmoniserade” (censurerade) av klåfingriga censorer på diverse internetforum.

Censuren i Kina formar det offentliga samtalet och påverkar opinionen. När vissa nyckelfraser systematiskt censureras går det inte längre att tala klarspråk.

I reaktion till detta föder censuren också kreativitet. Internetcensuren har till exempel skapat ett rikt språk av ironi, metaforer och koder som lyckats mer eller mindre väl med att komma runt censuren. Exempel som Gräsgyttjehästen (草泥马) är välkända. Det är ett påhittat djur som uppfunnits enbart för att namnet låter som ”knulla din mamma” (操你马). Den antiauktoritära hästen lever dessutom av att äta flodkrabbor (ett ord som låter som före detta president Hu Jintaos favoritord: harmoni 和谐). Det är emellertid inte en praktik som uppstått i och med internet. Under kulturrevolutionen var kineserna experter på att använda Mao-språk för att föra fram sina åsikter och läsare av politiska dokument och tidningar roar sig än idag med dechiffrera de omständliga partiformuleringarna (提法) för att få reda på vad som egentligen sägs.

I början av nittiotalet skrev Jia Pingwa den erotiska romanen ”Den värdelösa huvudstaden” (废都), en bok som tangerade gränserna för det moraliskt acceptabla med sina ingående beskrivningar av sex. Sexscener förstärktes ytterligare av ett kreativt grepp; Jia inkluderade efter de särskilt explicita passagerna en kommentar där han berättade för läsaren hur många tecken som han fått censurera: ”här har författaren fått ta bort 42 tecken”. Läsarens fantasi eggades ytterligare av dessa mystiska tecken som var så obscena att de var tvungna att tas bort, framför allt då bokens innehåll redan var så pass explicit. Jia Pingwas användning av censuren var så framgångsrik att många spekulerade i att han på egen hand hade utelämnat tecknen. Boken blev en omedelbar bestseller men förbjöds kort efter sin publicering, 2009 fick emellertid förlaget tillåtelse att ge ut den igen.

Hur kommer det sig att censuren föder både ilska och kreativitet? Det beror på att censuren är förutsägbar. Ofta, men inte alltid (som exemplet från Nanfang Zhoumo tydligt visar), går det att avgöra om något kan komma att censureras eller inte. Censur kan dessutom mätas och kartläggas, något forskare från Harvard nyligen gjort med den kinesiska internetcensuren. De visade att det inte var ett inläggs radikala natur som gjorde att det togs bort, utan snarare dess potential att orsaka ”kollektivt handlande”

Självcensur – som inte enbart är en följd av censur – är mycket svårare. Om censur ger upphov till ilska ligger självcensuren närmare rädsla. Det är denna ständigt närvarande oro som gör att den kinesiska journalisten frågar sig om scoopet kommer att kosta hänom jobbet, att den europeiska akademikern undrar om undersökningen kommer att få hänom svartlistad i Kina, och att den amerikanska författaren tvekar att skriva för att inte bli ett mål för NSA:s avlyssning.

Problemet med självcensur går inte att lösa enbart genom att garantera det fria ordet utan har även att göra med rätten till ett visst mått av autonomi gentemot staten. Nödvändigheten av en sfär där statens makt och tillträde är begränsat. Författarorganisationen PEN:s undersökning Chilling Effect visar hur avslöjanden om omfattande övervakning utförd av NSA leder till att författare censurerar sig själva. Det är ett tydligt exempel på de negativa effekterna av en förminskad autonom sfär i en kontext där ingen formell censur föreligger.

I en välkänd metafor liknar den av Kina svartlistade sinologen Perry Link statsmakten vid en anakonda uppkrupen i en kristallkrona. Självcensuren fungerar för att vi i vår paranoida rädsla för att anakondan ska hugga är överdrivet aktsamma med vad vi säger, vi censurerar oss även där vi inte skulle behöva göra det.

2. Viktigast är inte fria val utan yttrandefrihet, organisationsfrihet och mötesfrihet; varför demokratin inte nödvändigtvis garanteras av den parlamentariska staten

Sveriges politiska historia mellan 1936-1991 är ett tydligt exempel på att fria val inte garanterar en levande opposition.

Socialdemokraternas ideologiska och politiska dominans gjorde den svenska modellen intressant inte bara för diverse beundrare av folkhemmet, men också för auktoritära partier runtom i världen. Däribland Kinas kommunister som frågade sig hur ett socialistiskt parti kunde lyckas med konststycket att legitimera sig genom regelbundna val samtidigt som det behöll den politiska makten, i stort sett oavbrutet, under 55 år?

Fria val garanterar i sig inte särskilt mycket frihet alls. De flesta av de fri- och rättigheter som vi idag associerar med ett demokratiskt samhälle följer av en global ideologisk utveckling som var som intensivast under 1800-talet och i början av 1900-talet. En utveckling som främjades av ett växande civilsamhälle (vissa skulle istället säga tilltagande klassmotsättningar). Detta spirande civilsamhälle föregick som regel de fria valen.

Suffragetterna kämpade exempelvis för allmän rösträtt även för kvinnor, men deras kamp möjliggjordes av faktumet att de flesta av de demokratiska fri- och rättigheterna redan fanns på plats för dem att utnyttja. Deras kamp möttes av betydande repression från den patriarkala staten, men formen som deras protest tog var relativt ny i historien och var beroende av redan institutionaliserade demokratiska rättigheter.

Den kinesiska konstitutionen garanterar i teorin yttrandefrihet, organisationsfrihet och mötesfrihet, liksom regimens demokratiska natur. Ledarskapet kan inte gärna ha det på något annat sätt eftersom kommunistpartiet beskriver sin historia som intimt kopplad till ikoniska politiska och sociala rörelser.

Trots att partiet ännu inte var bildat vid tidpunkten för de berömda studentdemonstrationerna i maj 1919 så var två av kommunistpartiets grundare (Chen Duxiu och Li Dazhao) ledande figurer i vad som kommit att kallas Fjärde Maj-rörelsen. Partiet skryter också med sin roll i den patriotiska studentrörelsen under vintern 1935-1936 som ville få den kinesiska nationalistregeringen att ta upp kampen mot Japan.

Dessvärre var det länge sedan kommunistpartiet respekterade sitt historiska arv eller sin konstitution, redan innan kommunisternas maktövertagande kritiserade grundaren Chen Duxiu – som på gamla dagar blivit trotskist – de tendenser han såg i riktning mot att bli ett antidemokratiskt parti. Under 1980-talet, efter Maos död och påbörjandet av omfattande reformer, trodde de flesta att detta var på väg att förändras, att Kina var på väg bort från kommunism och mot parlamentarisk demokrati. Denna illusion grusades definitivt när Tiananmenrörelsen 1989 bemöttes med våldsam repression. Sedan dess har samtliga försök till organisering för demokratiska fri- och rättigheter i Kina fått utstå hård statlig repression.

Oftast, och i allt högre grad sedan millennieskiftet, efterfrågar inte de kinesiska dissidenterna fria val eller ett flerpartisystem. Istället handlar de hårdaste kamperna idag om det fria ordet, ökad autonomi från staten och styre i enlighet med konstitutionen.

När vi kämpar för demokrati – oavsett om det gäller i Kina eller i Europa – gäller det att veta vad det är vi kämpar för. Att inte missta demokratiska formaliteter för essentiella demokratiska institutioner och att inte tro att ett någotsånär fungerande parlament för den skull säkrar vår demokratiska framtid.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*