Platt berättelse om 3D-animerad Kung Markatta

Titel: Monkey King: Hero is Back / 西游记之大圣归来
Regi: Tian Xiaopeng / 田晓鹏
Skådespelare: 张磊/Zhang Lei, 林子杰/Lin Zijie, 童自荣/Tong Zirong

Sun Wukong (孙悟空) är kanske världens mest berömda och omtyckta apa. Detta märks inte minst på bioduken där den rebelliske apkungen fått figurera i en rad olika berättelser bara de senaste åren. En av dem är regidebuterande Tian Xiaopengs animerade film Monkey King: Hero is Back.

Sun Wukong har förmågan att ändra sitt utseende till 72 olika skepnader, han har evigt liv då han raderat sitt namn från Dödsboken och sin åtta ton tunga stav Jingubang (金箍棒) kan han gömma i sitt högra öra; mytologin och det universum som kretsar kring apkungen är så stort och invecklat att det är omöjligt att berätta hela berättelsen på 90 minuter. För en publik som har hört historien tidigare kan man lätt fylla i luckorna, annars blir det svårt att hänga med i denna animerade version. Apkungens uppror mot Himlen och Buddhas straff avverkas snabbt och filmen går sedan över till att berätta om den föräldralösa Jiang Liu (江流).

Alternativa tolkningar av den klassiska kinesiska sagan Färden till västern finns det gott om till exempel är Stephen Chow nu inne på sin fjärde film om apkungen där handligen oftast befinner sig långt ifrån orginalet medan bröderna Wans återskapande av berättelsen från 1961 bland annat inte visar hur Sun Wukong straffas av Buddha för att stärka hans rebelliska natur.

Monkey King: Hero is Back lägger också till nya element i berättelsen, men lyckas inte gjuta nytt liv i historien och faller på sin egen platthet. Berättelsen om Jiang Liu och den gamla buddhistmunken Fa Ming (法明), som har tagit hand om Jiang Liu sen han var spädbarn, är minst sagt underutvecklad. Filmskaparna lägger istället stor kraft på att locka fram skratt och beundran för animationerna och det tar inte lång tid innan Jiang Liu och Fa Ming stöter på problem i form av bergsdemoner. Redan här avbryts berättandet för att lämna plats åt en generisk berg- och dalbana scen (som är alltför vanlig i dagens 3D-filmer) där beundran för väger tyngre än en väl berättad historia. Faktum är att filmen är fylld av sådana scener. Att filmen är gjord för att ses i 3D är övertydligt då regissören satsat hårt på att låta diverse objekt flyga ut från skärmen mot publiken.

Monkey King är däremot tidvis en vacker film. Speciellt när omgivningarna får ta plats. Tyvärr är kvaliteten långt ifrån jämn och ibland känns animationerna som om de plockats från en mycket tidigare animerad upplaga. Precis som i One Hundred Thousand Bad Jokes ser man tydliga influenser från japansk anime även i Monkey King. Demonkungen Hundun (妖王混沌), som inte ens finns med i den litterära förlagan, är väldigt lik No-Face karaktären från Miyazakis Spirited Away och scenen där Jiang Liu bestiger fem-finger-berget är en snarlik kopia av den där Ashitaka i Princess Mononoke träffar på de små vita skogsväsena “kodomas” för första gången.

Monkey King försöker förnya berättelsen med nya karaktärer. Det är därför ironiskt att det är just på grund av detta som filmen misslyckas. Till exempel är relationen mellan Jiang Liu och Fa Ming helt statisk och kall vilket beror mesta dels på att de båda karaktärerna under stora delar av filmen mest befinner sig på flykt ifrån varandra. Det enda de verkligen lyckas göra är att etablera de buddhistiska elementen i filmen. Zhu Bajie (Galten), den karaktär vars laster många av oss kan relatera till, fungerar endast som en comic-relief åt Sun Wukong och har blivit helt berövad de antagonistiska egenskaper som han annars besitter i originalberättelsen. Denna uppdelning mellan ont och gott där alla relationer har blivit strömlinjeformade för att minska friktionen mellan de ”goda” karaktärerna bidrar också till filmens saknad av karaktärsdynamik.

Sensmoralen genom filmen, som i många andra animerade filmer riktade mot barn, lägger fokus på vördnad inför andra människor men också en oväntad trögstartad vänskap som luckras upp genom filmen för att sedan blomstra ut i slutet. Filmen saknar det där extra lagret av djup hos karaktärerna vilket gör att man kan identifiera med dem. Monkey King är en saga där det “fantastiska” står i centrum men det verkar som att regissören inte har insett att människans komplexa natur också är en källa för en bra filmupplevelse. Slutresultatet är att filmen ger ett intryck av att inte våga utmana den kinesiska filmmarknaden med nya idéer utan nöjer sig med att maximera vinsten och buga sig inför statligt utfärdade filmdirektiv samtidigt som man försöker nyttja filmen IP (intellectual property) till max genom att sälja på publiken ett Sun Wukong-kramdjur.

Linus   Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Fallet Peter Dahlin – en förlust för alla inblandade

Det är oerhört glädjande att svenske Peter Dahlin, som fram tills den 25 januari satt frihetsberövad i Peking, släppts av kinesiska myndigheter och nu är åter i Sverige.

Han uppger för Sveriges Radio Ekot att han fortfarande riskeras gripas och ställas inför rätta om han återvänder till Kina. Enligt Dahlin släpptes han av ”medicinska och diplomatiska skäl”.

Det kan därför tyckas som om Dahlins frigivelse är en vinst för svensk diplomati. För visst kan vi anta att svenska UD-tjänstemän gjorde ett gediget jobb, eller som Dahlin själv uttryckte det, gick ”above and beyond”. Resultatet ser vi ju inte minst i och med frisläppandet. Men samtidigt så är det en enorm förlust för diplomatin som helhet att det dröjde flera veckor innan ambassaden fick möjlighet att träffa Dahlin. Detta oroar nog inte bara svenska UD utan säkerligen en hel del andra länder också, både i och utanför EU.

Dahlin själv, föresten, kan knappast ses som en vinnare. Visserligen hade det kunnat vara värre (det kan det alltid), men han kan som sagt inte återvända till Kina, med allt vad det innebär för hans personliga och professionella liv.

Men den kinesiska sidan har väl ändå lyckats kamma hem ett par poäng, eller? Nja. Visserligen drev de hem poängen om att den nya lagen som begränsar utländska NGO:ers verksamhet i Kina bör tas på allvar, men det gjordes med samma finess som en elefant i en porslinsaffär. Välproducerade TV-erkännanden till trots, det var nog få, även bland kineserna själva, som kände att Dahlins ”brott” stod i paritet med att paraderas inför en nationell publik. De summor han anklagades för att ha förskingrat var löjligt små i en kinesisk kontext och det andra ”brottet”, om att han vidareutbildat och betalat ut arvoden till advokater, lät nog rätt krystat för de flesta. Med undantag för de gapande ultra-nationalisterna på nätet var det nog fler som kände sympati för Dahlin än som blev bestörta över hans påstått kriminella handlingar.

Det de kinesiska myndigheterna eventuellt kunde sätta in på pluskontot: patriotiska känsloströmmar och skräckslagna NGO-anställda, bör rimligtvis balanseras med vad som samtidigt gick in på minuskontot. Nämligen en enorm förtroendeförlust bland utlänningar i allmänhet, både officiella mellanstatliga kontakter men sannolikt också bland företag, organisationer och handelskamrar. Riktigt dålig PR, helt enkelt.

Peter Dahlin gjorde sig också skyldig, liksom många före honom, till att ha ”sårat det kinesiska folkets känslor”. Många har drivit gäck med detta uttryck, men det finns de som argumenterar att det snarare, i ett kinesisk kontext, bör förstås som att man skadat relationerna med Kina. Sett ur det perspektivet är det uppenbart att fallet Peter Dahlin skadat relationerna med Kina och omvärlden. En pyrrhusseger för alla inblandade.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

Är det någon som tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden”?

Tre månader efter att ha försvunnit utan ett spår från sitt hem i Pattaya, Thailand, dyker Gui Minhai plötsligt upp på statlig kinesisk TV, söndagen 17 januari.

I en sändning som att döma av hans klädbyte spelades in vid två separata tillfällen, ”erkänner” svensken att han har flytt från Kina för att undvika att straffas för en tolv år gammal smitningsolycka. Samvetskvalen ska emellertid tilltagit med tiden, vilket uppges vara anledningen till att han nu valt att återvända.

I ett telegram från den statliga nyhetsbyrån Xinhua som VFL har översatt ber Gui Minhai omvärlden och Sverige att respektera hans ”val”:

Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.

Många frågor förblir dock obesvarade. Skulle det vara en tillfällighet att bokförläggaren Gui Minhai väljer att lämna över sig själv till kinesiska myndigheter just nu? När hans Hongkong-baserade företag fått uppmärksamhet för sina sensationalistiska böcker om kinesiska ledares privatliv, samtidigt som tre av hans kollegor har försvunnit och en fjärde påstås ”samarbeta” med en polisutredning på det kinesiska fastlandet.

Tre dagar senare gör ytterligare en svensk ett ”erkännande” på statlig kinesisk TV. Det är den 35-årige rättsaktivisten Peter Dahlin som medger att hans organisation, Chinese Urgent Action Working Group, gjort sig skyldig till uppvigling och skrivit falska människorättsrapporter som används för att smutskasta Kina.

Dahlin erkänner sin skuld och uttrycker ånger:

Jag bröt mot kinesisk lag genom mitt handlande här, jag har orsakat skada för den kinesiska regeringen, jag har skadat det kinesiska folkets känslor. Jag ber uppriktigt om förlåtelse för detta och jag är väldigt ledsen för att detta hände.

Mycket pekar på att de föga övertygande erkännandena är noggrant iscensatta. Xinhua rapporterar att Gui Minhai skrivit flera ”bekännelser” efter att ha överlämnat sig till myndigheterna. I kinesisk rätt är erkännanden extremt viktiga för fällande dom. Myndigheterna har en historia av att uppmana eller tvinga gripna personer att skriva ned bekännelser om och om igen, tills bekännelsen överensstämmer med anklagelserna. Ett kinesiskt talessätt sammanfattar attityden: ”lindrighet mot de som erkänner, hårdhet mot de som gör motstånd” (坦白从宽,抗拒从严). Trots att metoderna för att tvinga fram erkännanden ofta associeras med maoisttiden, uppger människorättsorganisationer att de fortfarande är i bruk och att de leder till både rättsövergrepp och tortyr.

Bekännelserna från Gui Minhai och Peter Dahlin följer ett tydligt mönster och innehåller flera nyckelfraser från kommunistpartiets vokbulär. Manipulationen förefaller genomskinlig. En naturlig följdfråga blir om någon faktiskt tror på dessa ”erkännanden”?

Många gör det inte, inte heller i Kina. Mer eller mindre välinformerade kineser påpekar det som är orimligt eller inkonsekvent i den officiella historien. Andra ser paralleller med framtvingade erkännanden från Kulturrevolutionens dagar. Somliga menar att gripandet av Gui Minhai och hans kollegor är ett resultat av att Hongkongs bokbransch har blivit ett slagfält i ett sorts proxykrig där kommunistpartiets ledare läcker hemligheter om varandra för att förstöra för politiska motståndare.

Individuellt sett är inget av dessa fall särskilt övertygande, men i både Gui Minhai och Peter Dahlins fall antyds att det inte handlar om enskilda kriminella utan att deras handlingar är del av ett större politisk sammanhang. I Guis fall talas det om ett utländskt mediedrev mot Kina och den svenska regeringen uppmanas hålla sig utanför vad som presenteras som en kinesisk angelägenhet. Att omvärldens medier är orättvist negativa i sin rapportering om Kina är något många kineser håller med om.

Dahlins fall berör en ännu känsligare fråga: vilken rätt har utländska organisationers att verka i Kina? Det lagliga utrymmet för icke-statliga organisationer i Kina har länge varit både begränsat och oklart, men ett lagförslag från förra året gör det ännu svårare för utländska organisationer att verka lagligt i landet.

Människorättsorganisationen Human Rights in China varnar för att lagens krav på betydande statlig kontroll och insyn hotar att ”skada Kinas intressen” genom att stänga ute nödvändiga resurser och expertis.

Trots detta verkar det som att Kina kommer att gå i Rysslands fotspår och försvåra för icke-statliga organisationer från utlandet. Misstänksamheten mot dessa organisationer härrör från en utbredd uppfattning om att de inte är något annat än instrument för västerländska intressen.

Berättelsen om ett hycklande och egennyttigt väst kan jämföras med den som företräds av politiker som Viktor Orbán i Ungern. På hans agenda står att göra slut på liberalismen och han nämner bland andra Ryssland och Kina som förebilder, de har visat att auktoritära stater kan vara globalt framgångsrika. Liknande röster hörs från Polens ledande parti Lag och rättvisa.

Ekonomisk kris och väpnade konflikter har gjort uppdelningar mellan öst och väst, syd och norr ännu tydligare och vad som är trovärdigt följer ofta dessa gränsdragningar.

För att återkomma till ursprungsfrågan – det vill säga om någon faktiskt tror på Kinasvenskarnas ”erkännanden” – gäller det att förstå det världspolitiska sammanhang som gör att det kinesiska kommunistpartiet nu känner att  de kan gå så långt som att gripa svenska medborgare på mycket tveksamma grunder.

I Västeuropa finns ingenting mer orwellianskt än välregisserade ”erkännanden” på statlig TV, men på andra håll finns det ingenting som klingar mera falskt än universella rättigheter och humanitära insatser.

Det spelar därför mindre roll om de kinesiska TV-tittarna eller tidningsläsarna accepterar alla de osannolika tillfälligheterna och detaljerna i svenskarnas ”erkännanden,” så länge de kan övertygas om att fallen är en del av en politisk berättelse som de håller för trovärdig.

Att försöka förstå hur detta har kunnat ske är inte detsamma som att acceptera det. Den kinesiska statens instrumentalisering av erkännanden måste få ett slut och Peter Dahlin och Gui Minhai förtjänar en transparent och rättvis prövning.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Fallet med Kinasvenskarna visar på dåligt kinesiskt självförtroende

De senaste dagarna har vi sett två svenska medborgare som paraderats runt i de kinesiska statliga medierna i något som bäst kan beskrivas som ett spel i skuld och skam. Deras båda fall har inte många likheter i sak, likheter finns dock i hur det kinesiska (o)rättssystemet hanterar fallen:

  • Både Gui Minhai och Peter Dahlin ”försvann spårlöst” och Kina förnekade till en början all kännedom om deras försvinnande.
  • Båda har blivit dömda på förhand genom en omfattande mediakampanj som innefattar nationella tv-sända ”erkännanden” och detaljerade beskrivningar över brotten ifråga.
  • Ingen har fått (vad vi vet) tillgång till advokat.

Att handlingarna ovan är främmande för en rättsstat är självklart. Tyvärr är varken Gui Minhai eller Peter Dahlin de första att kidnappas av detta drakoniska system; liknande metoder har dessvärre blivit ”det nya normala” för många kinesiska advokater, journalister och inflytelserika oliktänkande de senaste åren.

Dahlin och Gui är dock utlänningar – i det här fallet svenskar. Vilket gör deras båda fall ovanliga.

Här måste dock en stor brasklapp kastas in: i Kinas ögon så är Gui Minhai inte svensk, utan kines. Att han varit svensk medborgare i tjugo år räknas inte, det har den statliga nyhetsbyrån Xinhua (och därmed Kinas politiska ledning) klargjort med all önskvärd tydlighet i Guis egen ”bekännelse”. En gång kines, alltid kines.

I partiets ögon handlar det därför bara om en utlänning. Att det finns likheter i hur deras fall hanterats är därför anmärkningsvärt då det tyder på en viss strömlinjeformning i hur oönskade personer behandlas.

Ni har väl föresten inte glömt hur den brittiske riskkonsulten Peter Humphrey redan 2013 erkände sina brott på nationell tv (även det nära på gripandet)?

Det finns fler exempel.

Att utlänningar skuldbeläggs offentligt handlar alltså inte nödvändigtvis om ny policy, utan om offer för en åtminstone flera år gammal redan etablerad doktrin. Att de drabbade denna gången är två svenska medborgare är nog mest en slump. Det tåls också att påminnas om att utlänningar som regel fortfarande särbehandlas (positivt) av rättssystemet i Kina.

Vilka slutsatser, om några, går det då att dra utifrån fallen Gui och Dahlin?

För det första så tycks Kina inte vara särskilt pigga på att kännas vid sina politiska arresteringar, eller vill i vilket fall fördröja att de uppmärksammas, vilket kan vara en indikation på att man inte är särskilt säker på ”vad man har på fötterna” innan ett faktiskt gripande.

För det andra så tycks det vara oerhört viktigt att visa inför offentligheten att man har gjort ett korrekt gripande, så fort som möjligt. Det finns inget tålamod att vänta tills en eventuell rättegång för att avgöra skuldfrågan. Återigen, ett tecken på osäkerhet.

Det är uppenbart att Xi Jinpings många tal om lagstyre får ge vika för realpolitik. Det finns i Kina ännu inte någon verklig tilltro till rättssystemet, inte ens hos det parti som säger sig förespråka det och som dessutom kontrollerar hela systemet. Politiken trumfar juridiken.

Många ser gripandena av Gui Minhai och Peter Dahlin som ett tecken på ett mer intolerant Kina som vågar visa styrka. Det må vara sant till viss del. Men i denna styrkedemonstration så uppvisar partiet också extremt dåligt självförtroende när man inte vågar lita på sina egna institutioner. Dessa institutioner ger intrycket av att vara, mer än någonsin nu, fasader, bakom vilka ett allt mer toppstyrt parti gömmer sig.

Det Kina med sina metoder tror sig vinna i självcensur och stabilitet förlorar man i förtroende – både från omvärlden och från sina egna medborgare.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Utredning av fallet med den “försvunne” Gui Minhai, chef för bokhandel i Hongkongs Causeway Bay

Världens Folkrikaste Land har översatt nedanstående telegram från nyhetsbyrån Xinhua (17/1). Telegrammet återger vad man påstår är en bekännelse från Gui Minhai som sitter häktad på okänd ort. Det är en första bekräftelse från officiellt kinesiskt håll på att man har gripit den svenske medborgaren Gui Minhai som försvann från sitt hem i Thailand i november 2015. En bekännelse från en tårögd Gui Minhai har även sänts av statliga tevekanalen CCTV (17/1). Gui Minhais dotter avfärdar uppgifterna om att hennes far skulle ha lämnat över sig till kinesiska myndigheter frivilligt och säger att hon aldrig har hört talas om den smitningsolycka som han ska ha arresterats för (17/1). Xinhuas telegram avslutas med en kommentar om att Gui Minhai också misstänks för “andra brott”, men nämner inte att tre av Guis bokhandlarkollegor också har “försvunnit” och att en fjärde “samarbetar med myndigheterna” efter att förflyttat sig från Hongkong till det kinesiska fastlandet under oklara omständigheter.

— VFL red

Telegram från Nyhetsbyrån Xinhua, Beijing, 17 januari

Rubrik: Utredning av fallet med den “försvunne” Gui Minhai, chef för bokhandel i Hongkongs Causeway Bay

“Under alla dessa år som jag har varit borta, har jag levt i oavbruten oro, jag hade ofta mardrömmar och drömde också ofta om mitt hem och om att möta mina nära och kära.

Detta berättar Gui Minhai från sin plats i häkte, den 13 januari.

Chefen för en bokhandel i Hongkongs Causeway Bay, Gui Minhai, har under de senaste dagarna blivit fokus för offentlig debatt i utlandet – uppgifterna om “Causeway-bokhandlarchefens försvinnande” har föranlett ett mediadrev i Hongkong och i utlandet, det finns till och med de som har startat en rörelse för att “hitta Gui Minhai”. Vem är Gui Minhai? Vad är egentligen den verkliga historien bakom hans så kallade försvinnande?   

Rattfylleri och smitning, en blomstrande ung kvinna som plötsligt vissnade

Vi går in i en liten lägenhet på 60 kvadratmeter i ett bostadshus i staden Hangzhou, i Zhejiangprovinsen, här bor 83-årige herr Shen med 65-åriga fru Zhou.

Trots att lägenheten är liten, finns där ett särskilt sovrum som är till bredden fyllt av foton från en ung flickas liv. Där finns några enkla krysantemum och leksaker från barndomstiden, kontrasterade av fotografier av ett en gång sprudlande, leende ansikte.  

“Min man vågar aldrig gå in där eftersom så fort han går in i rummet tänker han på när vår dotter var liten, alla minnen från hennes uppväxt kommer tillbaka. Från morgon till kväll håller jag vår dotter sällskap där inne i rummet… Det har nu gått elva år, hur mycket smärta ryms i våra hjärtan?“

När dottern kommer på tal har fru Zhou svårt att dölja sin sorg. Hon säger att rummet är inrett precis så som deras dotter tyckte om det när hon levde. För varje år som passerar köper fru Zhou nya kläder som hon hänger vid sängkarmen, för att ge intryck av att dottern aldrig hade lämnat dem.

En trafikolycka för elva år sedan berövade två gamla människor deras enda älskade dotter. Den som låg bakom smitningsolyckan var ingen mindre än Gui Minhai. Född i maj 1964 och ursprungligen skriven i Ningbo, i provinsen Zhejiang, blev han svensk medborgare 1996.   

Den 8 december 2003, i Ningbo organiserade Gui Minhai en affärsmiddag under vilken det skålades friskt till höger och vänster. När middagen avslutats fattade Gui Minhai ett beslut som han skulle komma att ångra ända till idag, han valde att själv köra hem sina vänner.

Samma kväll sjutton minuter över nio, när Gui Minhai körde förbi ett av Ningbos universitet som låg på vägen mellan Jiangdong-distriktet och Zhenhai-distriktet, körde han på och dödade en kvinnlig universitetsstudent som gick över vägen.

För Gui Minhai är det hela ett smärtsamt minne: “Min syn är inte bra, jag hörde bara en duns och så var olyckan ett faktum.”

Enligt relevanta rättsdokument visade ett prov att alkoholhalten i Gui Minhais blod efter olyckan var 1.14 mg/ml, vilket når upp till gränsen för rattfylleri. Polismyndigheten beslutade i enlighet med lagen att Gui Minhai bär det fulla ansvaret för olyckan.

Hon hette Shen, den kvinnliga universitetsstudenten som dött i olyckan, knappt över 20 år gammal var hon i sin blomstrande ungdom, något som gjorde hennes familjs olycka ännu större: denna skatt till dotter hade fötts när hennes far redan var över ett halvt sekel gammal. Hon hade varit faderns ögonsten, han hade sett sitt barn växa upp och längtat efter att hon skulle bilda familj och skaffa sig en karriär, det är svårt att förstå hur denna vackra önskan kunde krossas så hänsynslöst och istället förvandlas till den hjärtskärande smärta som det innebär när de gamla måste begrava sina unga.

“Vår familj föll samman på en sekund,” berättar fru Zhou. Det plötsliga dödsbudet hade gjort både henne och hennes man sjuka, särskilt illa var det för hennes man vid nyår, då hans läge förvärrades. Han var ofta frånvarande och gick in i depression, en gång gick det så långt att han ville ta sitt eget liv.

Rädsla för fängelse ledde till landsflykt från villkorligt straff

I augusti 2004 dömdes Gui Minhai i domstol till två års fängelse för att ha smitit från trafikolyckan, det omvandlades till en två års villkorlig dom. Offrets familj motsatte sig domen och krävde ett hårdare straff för Gui Minhai.

Gui Minhai ångrade djupt hur hans rattfylla på ett ögonblick hade krossat en lycklig familj. Men hans oro för att han verkligen skulle behöva tillbringa tid i fängelse var ännu större. Följaktligen, efter domstolens beslut och innan han helt betalat av den ersättning som han var skyldig, gjorde Gui Minhai ännu ett felaktigt val.  

“Jag började bli rädd, rädd för att sitta i fängelse. Dessutom hade jag inga möjligheter att fortsätta göra något i landet efter en sådan här händelse, så jag tänkte att det var nog bättre att ge mig iväg,” berättar Gui Minhai.

I november 2004, medan Gui Minhai fortfarande avtjänade sitt villkorliga straff och enligt lagen inte fick lämna landet, gick han till verket med en noggrann plan, han använde en annan persons ID-handlingar och tog sig över gränsen som turist, han reste mellan flera länder, alltjämnt på rymmen i utlandet.

I augusti 2006 fattade man beslut angående Gui Minhais flykt från sitt straff, domstolen upphävde beslutet att ge Gui Minhai två års villkorlig dom och utfärdade en häktningsorder för att verkställa det ursprungliga tvååriga fängelsestraffet. Polismyndigheten inledde eftersökningar via internet.

Gui Minhais flykt innebar ännu mer smärta för offrets familj. I flera år hade detta äldre par investerat nästan hela sina liv i fallet, deras inre önskan var att den redan dömde Gui Minhai skulle avtjäna sitt straff, för att ge tröst åt dotterns själ i himlen.

Efter elva år på flykt fick den överväldigande smärtan honom att besluta att överlämna sig åt rättvisan

Tiden på flykt var allt annat än behaglig. Under denna tid har Gui Minhai slagit sig ihop med andra för att göra affärer, men en ständigt växande rikedom kunde inte kväva en ständigt växande skuldkänsla och skam. När han pratar om sitt liv på flykt är de ord han använder oftast “skräck” och “skuld”.

“Efter att ha lämnat landet, trodde jag i början att den psykiska påfrestelsen skulle lindras, men i själva verket blev den värre,” säger Gui Minhai. “För det första, har  jag genom att fly mitt ansvar tillfogat ännu mer smärta för offrets familj, för det andra, har jag genom att fly inte bara undvikit mitt ursprungliga straff, men även ytterligare brutit mot kinesisk lag, det är ett brott efter ett annat.”

Eftersom han var på flykt från sitt straff vågade Gui Minhai inte återvända hem, han kunde inte utföra sin plikt som son att vara vid sina föräldrars sida. “Utan mitt land, utan min familj, utan mitt hem… I antiken sade man att hemmet är där ens sinne kan vila. När sinnet inte får vila, är hemmet ingenstans,” säger han. “Mitt inre är plågat, jag har ofta använt materiella njutningar för att döva denna plåga, men i själva verket går den inte att döva. Under lång tid har mitt inre pinats, hela dagar har jag haft mardrömmar, vilket lett till att mitt blodtryck har höjts, hjärtproblem och oerhörda plågor…”   

Gui Minhai säger att trots att han lyckades fly utomlands under dessa år, har han i sitt sinne kännt sig som på drift, utan rötter. I synnerhet efter att han fått veta att hans far blivit allvarligt sjuk, som familjens ende son har han inte kunnat vara vid den gamles sida för att ta hand om honom, mer än en gång har han tänkt att han borde återvända för att lämna över sig själv åt polisen, men i slutändan har han inte lyckats uppbringa mod nog för att ta det slutgiltiga steget.

Det var i juni 2015, när han vaknade mitt i natten från en dröm, fortfarande brottandes med frågan om han borde överlämna sig själv eller inte, som han nåddes av nyheten att hans far hade gått bort. Gui Minhai hade gått miste om sin sista möjlighet att träffa sin far, han kunde bara skicka sina kondoleanser, i ett långt brev med titeln “I fars minne” öppnade han sitt plågade hjärta: “När jag dör föredrar jag att begravas vid mina föräldrars grav, för att kunna hålla dem sällskap i döden. Att inte veta var jag kommer att begravas när jag dör, det är tragiskt.”  

Gui Minhai berättar att det var i detta ögonblick som han först börjat rannsaka sig själv. När han själv upplevde hur smärtsamt det var att ta ett sista farväl, något som han genom sin bristande respekt inför lagen hade tvingat en annan familj att göra för 11 år sedan. Detta fick honom att bestämma sig att återvända till Kina och överlämna sig.

“När min far dog hade jag ingen möjlighet att närvara vid hans begravning på grund av den här saken och det berörde mig djupt. Min mor är över 80 år och är redan i slutet av sitt liv. Jag har tänkt på det från hundratals vinklar, funderat på det dag som natt, i mitt hjärta finns ständigt en djup känsla av skuld. Jag drabbas ofta av plötslig och djup depression och stark sorg.

“Därför dröjde sig mina tankar alltid kvar vid att återvända till Kina och överlämna mig. Jag ville lösa den här saken så att jag under min mors sista år kan träffa henne ännu en gång.” Vid det här laget så är Gui Minhas kinder fulla av tårar och han begraver sitt huvud i sina händer. “Tidigare har jag aldrig haft modet att ta det här steget, men nu tänker jag att det är dags att jag tar det.”

I oktober 2015 överlämnade Gui Minhai sig själv till polismyndigheten.

Ett allvarligt tillkännagivande: “Låt mig lösa mina egna problem på egen hand”

Från det att Gui Minhai började samarbeta med polismyndighetens utredning har han skrivit flera bekännelser. Han säger att från det ögonblick då han beslutade sig att återvända till Kina och överlämna sig själv till rättvisan var han redan förberedd: “Jag måste ta mitt ansvar inför lagen, och jag accepterar vilket straff som helst.”

Efter att ha hört talas om den drabbade familjens miserabla situation har Gui Minhai haft ännu svårare att hantera sina samvetskval och han hoppas kunna framföra sina djupaste kondoleanser: “Jag vill uttrycka en ärlig ursäkt till den drabbade familjen: förlåt mig! Jag vet att jag inte kan gottgöra den skada och smärta som jag har åsamkat dem. Så länge jag lever kommer jag att göra mitt yttersta för att sona mina brott, trots att detta inte kan ge dem mer än en minimal tröst.

Efter att ha fått reda på att hans beslut att återvända till Kina spridits i utlandet som ett “försvinnande” vill Gui Minhai göra ett allvarligt tillkännagivande: “Det var mitt frivilliga val att återvända till Kina och överlämna mig till rättvisan, det hela rör ingen annan. Detta är ett ansvar som jag måste ta på mig själv och jag vill inte att någon annan blandar sig i situationen eller lägger sig i det faktum att jag återvänt till Kina, eller till och med genomför illvilliga mediadrev.

Gui Minhai fortsätter:  “Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.”

Utredningen har visat att Gui Minhai också är misstänkt för andra brott. Berörda individer samarbetar just nu med utredningen. Fallet är för närvarande ett steg närmare åtal.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

 

Året som gick – Film

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Linus Fredriksson, behandlar den kinesiska filmindustrin.

Jia Zhangkes nya film Mountains May Depart (山河故人) blir antagen till Cannes filmfestival och Fast & Furious 7 tjänar över 2.42 miljarder RMB i Kina. Den taiwanesiska art-house regissören Hou Hsiao-hsien regisserar igen efter flera års uppehåll och Furious 7 tjänar över 381 miljoner dollar i Kina. Monster Hunt (捉妖记, Raman Hui/许诚毅) slår rekord i biljettförsäljning och Furious 7 är den utländska film som tjänat in mest på biljettförsäljning i Kina någonsin. Furious 7.

Ingen förstod riktigt varför Furious 7 blev en sådan hit i Kina. Några försökte förklara det genom det växande intresset för bilar i Kina andra menade att filmen anspelar på en gruppdynamik och värdegrund som även används i wuxia-litteraturen. Ingen kan riktigt förklara varför. Under US-China Film Summit (Frontiers in Content: New Players, New Avenues for U.S.-China Collaboration), en sammankomst av filmarbetare från både USA och Kina, var många av deltagarna, bland annat Michael Uslan från Branded Entertainment, noggranna med att betona att om man skulle göra film för den kinesiska marknaden krävdes inte bara en bra berättelse utan även en djup förståelse för den kinesiska kulturen. Att endast ha kinesisk produktplacering och en kinesisk skådespelare med endast några enstaka repliker räckte inte för att göra en lyckad produktion som den kinesiska publiken skulle älska.

Att spekulera om en films uppgång eller fall i Kina är för det första problematiskt för att marknaden är fortfarande ung, speciellt samarbetsproduktioner mellan Kina och andra nationer, vilket därför gör det svårt att hitta en trend som kan användas som grund för framtida produktioner. Bland de tio filmer som har störst biljettförsäljning i Kina är fem utländska och tre av dem har inget samarbete med Kina samt att innehållet i fyra av filmerna inte hade något med Kina att göra. En av dessa fem filmer, Transformers: Age of Extinction, hade ett samarbete men i just denna produktion var samarbetet av den karaktär att där endast fanns med en kinesisk skådespelare (Li Bingbing) med några enstaka repliker och samt dålig produktplacering av kinesiska företag. Furious 7 hade inte ens en bra berättarstruktur.

Att förutspå en films ekonomiska framgång är lika mycket tebladskikande som en professionell uträkning av olika variabler. Den kinesiska drömmen är en dröm om att lyckas och filmskapare över hela världen vill realisera den. Konkurrensen är tuff och speciellt bland de inhemska komedierna. Denna genren fortsätter att vara den mest populära och även om Monster Hunt (捉妖记) klassificeras som en ”fantasy-film” (魔幻/monster fantasy) är filmen också en komedi med en rejäl nypa buskisestetik. Regissören och tillika skådespelaren Xu Zheng som tidigare gjort den omåttligt populära resekomedin Lost in Thailand (泰囧, 2012) fortsatte med samma vinnande koncept även 2015 där hans film Lost in Hongkong (港囧) var den tredje mest sedda förra året. Da Peng (大鹏), ny på filmarenan men känd från TV-serien Diors Man (屌丝男士)  gjorde filmen The Pancake Man (煎饼侠) som inte bara är en hyllning till arbetare och personer vars ambition inte är att göra karriär utan som istället vill förverkliga en enkel dröm om att tillaga jianbing åt hungriga kunder. Om jag inte visste bättre försöker Da Peng att anspela på president Xi Jingpings slogan ”den kinesiska drömmen”.

Filmen som jag själv såg mest fram emot var Lu Chuans (陆川) filmatisering av Zhang Muyes (张牧野, pseudonymTianxia Bachang天下霸唱) bok The Ghost Who Blew Out the Candle (鬼吹灯). Filmen, som fick namnet Chronicles of a Ghostly Tribe (九层妖塔), levde dock inte upp till mina förväntningar mycket på grund av att filmen har svårt att förmedla berättelsen utan att lämna en massa luckor. Denna gång har Lu Chuan valt att göra en film som inte är lika moraliskt utmanande som hans andra filmer, där skiljelinjen mellan gott och ont har blivit utsuddade. Istället har han fokuserat på att göra en äventyrsfilm där spänning varvas med romantiska inslag som i sin tur växlar till action när så behövs. Det intressanta med filmatiseringen av The Ghost Who Blew Out the Candle är att följande film, Mojin – The Lost Legend (寻龙诀) regisserades av Wuershan (乌尔善) och skådespelarensemblem var helt olik den tidigare versionens. En tredje film verkar vara på väg och även denna gång  är det olika personer framför och bakom kameran.

Den inhemska action- och äventyrsgenren tog lite mer utrymme på repertoaren än 2014. I år skapade inte bara de två ovannämnda filmerna rubriker utomlands på grund av sin popularitet utan även uppföljaren till The Man From Macau (澳门风云/赌城风云), som är en fortsättning på Hongkong-filmserien God of Gamblers som började redan i slutet av 80-talet, och Wolf Warriors (战狼). I Wolf Warrior spelar kungfu-stjärnan Wu Jing (吴京) inte bara huvudrollen utan han regisserar också vad som måste vara 2015 mest patriotiska verk där publiken inte längre får gåshud till crescendot från filmmusiken utan från de tusentals skottsalvor som faller mot marken när Wu Jing försvarar Kina mot utländska angripare.

Årets stora flopp måste vara Sun Zhous (孙周) scifi-komedi Impossible (不可思异) där inte ens några av Kinas mest kända skådespelare, Wang Baoqiang (王宝强) och Da Peng, kunde rädda filmen från dåliga siffror. One Hundred Thousand Bad Jokes var årets överraskning. Här blandas interkulturella referenser med högljudd rapp dialog och helt utan den där överspelade emotionella slutklämmen som präglar en del komedier. Skulle jag dock rekommendera er att se en enda film från 2015 hade jag valt Wang Rens (王壬) Waterdrop (水滴). Filmen är endast 15 minuter lång och är en enda lång utzoomning där den första bilden föreställer den minsta beståndsdelen i vårt universum och där den sista bilden är en long-shot på ett rymdskepp i rymden. Fílmen är en hyllning till science fiction-författaren Liu Cixins (刘慈欣) bok The Dark Forest (黑暗森林).

När man pratar om kinesisk film är det svårt att undvika ämnet kring den kinesiska regeringens inblandning i produktionsprocessen. Själv fick jag chansen att delvis prata om detta ämne på SRP3 i programmet PP3 och förklarade kort att det är ett godtyckligt censursystem. En film som först har fått klartecken för distribution kan en kort tid efter plötsligt försvinna och bli svartlistad från diskursen i kinesiska medier. Chai Jings (柴静) dokumentär Under the Dome (穹顶之下) blev ett viralt fenomen på nolltid och när diskursen inte längre kunde styras satte man stopp för dokumentären.

Men även om innehållet i en film skulle vara politiskt känsligt eller skulle på något sätt kasta ljus över den rådande ojämna maktrelationen mellan stat och folk i Kina behöver detta nödvändigtvis inte betyda att en film inte får visas. Till exempel fick Jia Zhangke, som är känd för sina ärliga och föga smickrande porträtt av det kontemporära Kina,  äntligen upp sin spelfilm Mountains May Depart på duken efter att inte ha kunnat visa sina filmer på ett par år i de kinesiska biograferna. November år 2014 sköts premiären av The Hunger Games: Mockingjay Part 1 upp hela tre månader och då spekulerade jag själv i hur detta skulle kunna ha något att göra med filmens anti-autokratiska tematik, och att det var i samband med Hongkong-protesterna, men det handlade förmodligen mer om att  ändra visningsdatumet av utländska filmer för att gynna de lokala produktionerna.

Frågan om censur grundar sig i Kommunistpartiets vilja att styra diskurser inom olika medier och en biprodukt av censuren finner vi i producenternas våta dröm att potentiellt visa film för1,4 miljarder konsumenter som då ger upphov till självcensur. Ibland är den rätt harmlös och handlar mer om att inte porträttera kineser í negativt ljus och ibland handlar det om en motvilja att visa upp amerikansk militarism.

Denna utveckling i den amerikanska filmbranschen låg förmodligen också bakom Us-China Economic and Security Review Commission rapport Directed by Hollywood, Edited by China: How China’s Censorship and Influence Affect Films Worldwide. Rapporten ger en bra redogörelse för en rad olika anledningar till varför vissa amerikanska filmer har censurerats och vilka ämnen man bör undvika om man vill få sin film visad i Kina. Rapporten gör ibland ytliga spekulationer som att filmer med en berättelse där vördnad för äldre (孝) framgår tydligt skulle ha lättare för att kringgå censuren än andra filmer utan det.

När nu ridån har gått ner för Kinas silverdukar 2015 kan jag konstatera att film i Kina handlar mer om att tappa de kinesiska konsumenterna på pengar än vad det handlar om innovation och att förmedla nya berättelser. Förstå mig inte fel, de kinesiska filmarbetarna arbetar frenetiskt med att lära sig allt dem kan från Hollywood för att sedan kunna konkurrera mot dem på världsmarknaden. Men trots att filmarbetarna har den tekniska innovationen inom räckhåll jobbar dem också i motvind då krav på förnyelse även kommer uppifrån vilket inte minst märktes i Xi Jingpings tal om konst och kultur från oktober 2014. Mer tradition och mindre plagiat lät det. Men samtidigt som det blir svårare att få fullt utlopp för sin kreativitet på grund av politiska påbud kopierar nu de kinesiska filmbolagen Hollywood genom vertikal integration i produktionsprocessen. Mycket pekar då på att man satsar på filmer med en stor budget och vars innehåll redan är känt för publiken. Hollywood-producenten Lynda Obst kallar detta för pre-awareness själv kallar jag det för kreativ stagnation.

Kanske kommer de kommande åren visa hur plagiarism tappar mark och hur tradition vinner mark. Fast, tradition har vunnit för länge sen bara inte på det sätt som Xi Jingping vill. För vad är inte en hyllning till tradition om inte nyheten om Furious 8 och Transformers 5.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Året som gick – Ekonomin

 I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Daniel Ekström, behandlar ekonomin.

Ekonomiåret 2015 kom att bli ett viktigt år för internationaliseringen av den kinesiska ekonomin. Tumult på de kinesiska aktiemarkanderna fick stor påverkan på de internationella marknaderna. Samtidigt debuterade Kinas ledning i rollen som global ekonomiskpolitisk aktör genom en allt mer aktiv ekonomisk utrikespolitik. Det blev tydligt att Kina framöver vill ta en större roll i det globala ekonomiska systemet. Samtidigt förblir den inhemska ekonomiska situationen i fokus. Kina befinner sig mitt i ett skifte av den ekonomiska tillväxtmodellen vilket gör ekonomin sårbar. Nya drivkrafter för tillväxten ska ta över, samtidigt som problem förknippade med den tidigare tillväxtmodellen måste hanteras.  Sammantaget leder detta till en svår ekonomisk balansgång för Kinas ledning.

Den kinesiska ledningen gick in i 2015 med stort självförtroende. Vid politbyråns möte 2014 slogs det fast att 2015 skulle bli ett ”nyckelår för fördjupade reformer”. Kina skulle visa att man menade allvar med reformplanerna som presenterades i samband med den 18:e centralkommitténs tredje plenum i november 2013. Avgörande reformer skulle nu implementeras.

Ett nytt normaltillstånd

Att Kina nu gått in i en ny ekonomisk fas blev under året tydligt. Perioden med en snabb tillväxt på runt tio procent är nu definitivt över och fokus ligger istället på att skapa förutsättningar för långsiktigt hållbar tillväxt. Vid den årliga Nationella folkkongressen (NPC) som gick av stapeln i mars upprepade premiärminister Li Keqiang mantrat att Kina nu befinner sig i ett nytt normaltillstånd (New normal) med lägre tillväxt. Termen syftar till att skruva ner förväntningarna på en återgång till den höga tillväxttakten som rådde före 2010. Argumentet är att Kina måste sänka tillväxttakten för att försäkra sig om kvaliteten på tillväxten och för att hantera de problem som 35 år av snabb tillväxt lämna efter sig. Inte minst handlar det om att komma till rätta med överkapaciteten inom industrin, hantera miljöproblematiken och att strukturera landets skenande skulder.

Tillväxtmålet för 2015 sattes till ”omkring sju procent” vilket var i enlighet med förväntningarna, men samtidigt det lägsta tillväxtmålet på femton år. Att siffran inte specificerades mer kan tolkas som att Kinas ledning vill röra sig bort från en statligt styrd tillväxt.

I efterhandtycks det som Kina uppnått sitt mål. En rapport från CAS som nyligen publicerats pekar på att tillväxten för 2015 till slut hamnade på 6.9 procent, alltså något lägre än regeringens mål, men överlag i enlighet med förväntningarna. En fråga som dock lämnas obesvarad är hur förankrade i verkligheten dessa siffror är. I takt med att den kinesiska ekonomin bromsat in har allt fler ifrågasatt trovärdigheten i de officiella BNP-siffrorna.  Siffrorna är inte tagna ur luften men på många håll finns incitament till att blåsa upp tillväxten. Dessa frågetecken kring Kinas faktiska ekonomiska läge kommer inte heller att kunna besvaras när de slutgiltiga siffrorna publiceras av Kinas statistikbyrå i slutet av januari.

Mot en ny tillväxtmodell

Så som fastslagits i beslutsdokumenten från tredje plenum ska Kina gå från en ekonomi som varit beroende av investeringar och produktion av enkla varor till en ekonomi baserad på avancerad tillverkning och innovation. Detta är en långsiktig process och varken något nytt som presenterades 2015, eller som fullbordades 2015. Däremot skulle reformarbetet under året gå in i en avgörande period, där många av de utlovade förändringarna skulle förverkligas.

Över lag var reformtakten under året hög. Tre nya frihandelszoner öppnades i Tianjin, Guangdong och i Fujian, även om förväntningarna på zonernas betydelse skruvats ner betydligt sedan den första zonen lanserades i Shanghai 2013. Samtidigt genomfördes flertalet reformer för att konsolidera och effektivisera de statliga företagen. Det privata företagandet stärktes genom att marknadshinder eliminerades samtidigt som företagsregistreringen förenklades för små företag.

Sammantaget rör sig detta dock om små reformer. De stora reformerna har trots tal om 2015 som ett avgörande år lyst med sin frånvaro. Hit hör bland annat finansiella reformer, skattereformer och reformer av systemet för hushållsregistrering kallat Hukou. Särskilt höga var förväntningarna under 2015 på reformer inom finanssystemet. Dessa fick sig en rejäl törn i samband med sommarens stora ras på aktiemarknaden och 2015 är inte heller det ödesår som det på förhand utsetts till.  

Ett turbulent aktieår

Den mest uppmärksammade ekonomiska händelsen i Kina var utan tvekan sommarens tumult på aktiemarknaderna.  Under våren steg de kinesiska börserna snabbt och många privatpersoner lockades av den snabba uppgången. Mellan februari och juni steg Shanghaibörsen med 65 procent. Utvecklingens påhejades av Kinas statliga medier som gärna gjorde kopplingar mellan uppgången och det pågående reformarbetet. Med den inbromsande ekonomin som bakgrund var det oklart vilka underliggande ekonomiska faktorer som motiverade uppgången.

börs

Fallet inleddes under sommaren efter farhågor om att den kinesiska industrin gick sämre än väntat. Ett utdraget prisfall över flera veckor urholkade förtroendet för marknaden. I början av juli fick en betydande andel av aktierna handelsstopp på grund av allt för snabba prisfall.  För att bromsa prisfallet genomfördes en rad åtgärder. Bland annat gjordes en omfattande kreditinjektion via statligt ägda China Securities Finance Corp, samtidigt som en rad begränsningar för försäljning infördes och investeringar på nedgång, så kallad blankning, förbjöds.

När marknaden stabiliserade sig under hösten hade hela uppgången från våren utraderats. Samtidigt pekade många bedömare på att myndigheternas panikartade agerande hade skadat förtroendet för marknaden. Satt i perspektiv, inte minst med vårens uppgång som bakgrund, var kursraset inte extremt. Samtidigt gick agerandet rakt emot de utfästelser som gjorts om att ge marknaden en avgörande roll i ekonomin. The Economist uttryckte det hela som att:

”The economic hopes invested in Messrs Xi and Li stemmed from their pledge in late 2013 to let market forces play a “decisive role” in allocating resources. The actions of the past ten days have made abundantly clear that it is still the other way around: the Chinese government wants a decisive role in markets.”

Kina är långt ifrån det första landet som försöker begränsa och hindra en fallade aktiemarknad. Men åtgärderna måste samtidigt sättas i perspektiv, och med bakgrund av den omfattande uppgång som föregick den hastiga nedgången är frågan om statens inblandning verkligen var proportionerlig. Myndigheternas plumpa agerande under sommaren har ökat osäkerheten inför hur kommande motgångar kommer att hanteras framöver. Även om agerandet på kort sikt kan ha hindrat fallet kan statens handlade på lång sikt vara förödande för tilliten och funktionen av Kinas finansiella marknader.

2016:s inledning, med fallande börser ger en klar återkoppling till tumultet under sommaren 2015. Det misslyckade försöket med automatiska handelsstopp vid snabba kursfall, så kallade ”circuit breakers” visar att det altjämt finns många barnsjukdomar på de kinesiska finansmarkananderna. Detta är i sig inget konstigt.  Vägen till mogna välfungerande finansmarkander kommer att kantas av misslyckanden. Den avgörande utmaningen för Kina kvarstår dock och ligger i att släpps kontrollen öven finansmarknaden och att sedan acceptera utfallet. I alla andra fall blir den moraliska risken överhängade.

Asiatiska Investeringsbanken för Infrastruktur

En klar framgång under året var etablering av den av Kina föreslagna Asiatiska Investeringsbanken för Infrastruktur (AIIB). När anmälningstiden för att bli en ursprunglig medlem i banken gick ut den 31 mars stod det klart att 51 länder ansökt om att bli ursprungliga medlemmar, däribland USA:s nära allierade Storbritannien och Frankrike. USA har intagit en skeptisk hållning gentemot AIIB, som har framställts som en möjlig konkurrent till redan existerande Världsbanken och Asiatiska Investeringsbanken, i vilka USA respektive Japan har stort inflytande. Även Sverige valde i sista stund att ansöka om medlemskap i AIIB.

aiib

Bankens syfte är att investera i utbyggd infrastruktur på den asiatiska kontinenten, ett till synes legitimt syfte med tanke på det omfattande behov som uppstår i takt med att kontinentens ekonomier växer. Det finns samtidigt tydliga kinesiska intressen bakom sådana satsningar. När Kina nu söker sig bort från en investeringsdriven tillväxtmodell behövs nya marknader för den industri som tidigare byggt ut Kinas infrastruktur.  Det är också svårt att bortse från kopplingen till Kinas initiativ om en ny sidenväg. Under 2015 meddelades att ett dammbygge i Pakistan valts ut som det första projektet under initiativet. Bolaget som utsetts för att bygga dammen är det statliga jättebolaget China Three Gorges Corporation

Det finns farhågor om att banken kan utvecklas till ett kinesiskt maktinstrument i regionen.  Av denna anledning kom frågor om representation och röstfördelning bli centrala i förhandlingarna om bankens stadgar och styrning. Från väst var kraven på transparens viktiga, något som Kina sagt att man stödjer. Det är möjligt att framgången med det stora intresse som banken gavs fick en bitter eftersmak genom kraven på begränsat kinesiskt inflytande. Den lyckade etableringen av AIIB är alltjämt en viktig milstolpe för Kina som aktör i den internationella ekonomin

Framgångar på valutaområdet

Kina nåde 2015 nya framgångar i internationaliseringen av landets valuta yuanen. Under hösten togs besluta om att yuanen ska ingå Internationella valutafonden IMF:s valutakorg, den så kallade SDR, Special Drawings Right. Valutakorgen har liten praktisk användning i den globala handeln och att yuanen nu inkluderas i valutakorgen tjänar främst som symbol och ett erkännande av valutans roll internationellt. Inte minst kan beslutet öka yuanens status som reservvaluta. Beskedet togs också som ett tecken på samförstånd i det internationella ekonomiska systemet, vilket öppnar för en smidig anpassning till en allt mer utåtagerande kinesisk ekonomi.

Peking har under lång tid arbetat för en mer internationell yuan, och upptagandet i SDR var en viktig händelse i detta arbete. Diskussionen inför beskedet handlade till stor del om att yuanen  ännu inte är fritt konvertibel, och att den kinesiska centralbanken PBC alltjämt har mycket att säga till om i värderingen av valutan. Kravet för att en valuta ska upptas i SDR är att den ska vara ”fritt användbar”. För att uppnå detta genomfördes några förändringar i yuanens styrning vilka gjorde intervention från PBC betydligt dyrare. Förändringarna till trots är det dock en bra bit kvar innan den kinesiska valutan kan handlas fritt, men beslutet att uppta yuanen i SDR ökar ytterligare förväntningarna på en sådan utveckling.

Utmaningar som kvarstår

2015 blev ett år där den kinesiska ekonomin i högre grad en tidigare tog plats på den internationella arenan. Betydelsen av den kinesiska marknaden framgick med all tydlighet under sommarens börstumult när rasen på de kinesiska börserna fick efterverkningar världen över. På många sätt är detta en bekräftelse på att Kina nu på riktigt blivit en ekonomisk stormakt,  samtidigt som det är långt ifrån den entré som Kinas ledning hade hoppats på. Minst lika mycket som intåget på den internationella scenen kom att handla om de stora framsteg som gjorts hamnade fokus på de stora utmaningar som ligger framför Kina. På detta sätt har reformarbetet under 2015 skaffat sig en internationell publik. Detta ökar pressen på att genomföra utlovade reformer.

Det är på många områden tydligt att Kina befinner sig i en ovan situation. Agerandet på hemmaplan så väl som internationellt vittnar om osäkerhet inför de nya utmaningarna som landet står inför. Framgångarna på den internationella arenan banar vägen för ett allt mer aktivt Kina i globala ekonomiska affärer. Samtidigt finns de stora utmaningarna på hemmaplan. 2015 blev inte det nyckelår i reformarbetet som förutspåtts. För en hållbar ekonomisk utveckling måste utlovade reformer genomföras. Om Kina, lockad av sina initiala framgångar, låter sitt internationella agerande ske före de interna reformerna kommer riskerar ett bakslag inte bara påverka Kina. Som 2015 har visat har kinesiska förkylningar en påtaglig global smittorisk.

Daniel Ekström
daniel.ekstrom@vflnyheter.se

Året som gick – rättssamhället

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Puck Engman, behandlar lag och rätt.

För det kinesiska rättssamhället har år 2015 varit ett år fullt av kontraster. På vissa håll har nya åtgärder stärkt rättsväsendet gentemot partiet, på andra har statens godtyckliga repression om något blivit värre.

Medan nya lagar har förbättrat skyddet för offer för våld i hemmet och för män som utsatts för sexuellt våld, verkar myndigheternas tidigare överseende attityd gentemot feminister ha förändrats i en oroväckande riktning. När polisen grep fem feministiska aktivister i samband med internationella kvinnodagen, var det ett tecken på att det kinesiska ledarskapet har lärt av sina ryska kollegor att feminismen kan vara farlig.

Å ena sidan ledde de senaste förändringarna av den kinesiska straffrätten till att nio brottsbeteckningar inte längre kan ge dödsstraff. Av allt att döma fortsätter avrättningarnas starkt avtagande trend i Kina. Eftersom den exakta siffran fortsätter att vara en statshemligheter går det bara att uppskatta antalet. Enligt den amerikanska organisationen Duihua har antalet dödsstraff sjunkit från 12 000 per år till 2 400 mellan 2002-2013. Dessutom har ett oroväckande antal dödsstraff utdömts efter snabba rättegångar i det som i den kinesiska propagandan heter ”folkkriget mot terrorismen”, ett krig som till största delen utspelar sig i den västliga regionen Xinjiang.

De senaste årens reformer av den kinesiska processrätten har fortsatt. Bland annat har en reformplan utarbetats enligt vilken åklagarämbetet i tretton olika provinser under en testperiod ska få befogenhet att  på egen hand väcka åtal i allmänhetens intresse. Detta, tillsammans med att Högsta Folkdomstolen anser att vissa miljöorganisationer bör få motsvarande befogenheter, indikerar att man vill låta domstolarna ta ett större ansvar i åtgärdandet av diverse samhällsproblem. Men i kontrast till detta har kommunistpartiets repressiva kampanj mot samhällsmedvetna jurister fortsatt, nu senast genom domen mot Pu Zhiqiang.

För att förstå dessa motsättningar och hur lagåret 2015 har sett ut, kan det vara bra att börja redan i oktober 2014. Det var då Xi Jinpings kommunistparti höll sitt fjärde plenum, bakom lyckta dörrar på arméhotellet Jingxi. Överst på mötesagendan var ämnet lagstyre (法治). Ökat lagstyre framställs i Kina som en av Xi Jinpings främsta ambitioner, men kritikerna menar att när kommunistpartiet säger styra i enlighet med lagen, menar de egentligen styra med hjälp av lagen.

Den begränsade insynen i kommunistpartiets beslutsprocess har öppnat upp för skilda meningar om vad mötet egentligen har haft för betydelse. Den kommuniké som skickades ut efter plenumet var så pass vag att diverse experter kunde projicera lite vad som helst, deras diverse tolkningar säger mer om hur de själva bedömer situationen i Kina än om mötets dagordning.

Hur som helst annonserades över 180 specifika reformförslag i samband med plenumet. I mångt och mycket har 2015 därför kommit att handla om hur dessa förslag omsatts i konkreta åtgärder.

Värda att nämna är de pilotprojekt som lanserats i sex olika provinser och städer för att testa nya juridiska reformåtgärder på en mindre skala. Beslutet om pilotprojekten kom redan 2014 och fattades av en särskilt arbetsgrupp ledd av president Xi Jinping själv.

Bland de sex regioner där dessa ambitiösa reformprojektet ska testat märks Shanghai. Att staden redan sedan tidigare har en särskild zon tillägnad reformer inom finanssektorn belyser en av de främsta motiven till de juridiska reformer i Kina: att behålla investerare, företag och kapital i landet.

Men ändå är det något med den enkla globaliseringssagan – enligt vilken handel mellan länder i sig självt leder till att liberala rättssamhällen poppar upp världen över – som inte verkar stämma i fallet Kina.

En som har undersökt detta är forskaren Yuhua Wang som i en bok publicerad under det gångna året frågar sig varför en auktoritär regim som den kinesiska någonsin skulle gå med på att ”binda sina händer” genom att främja rule of law. 

Wang ser auktoritärt lagstyre som resultatet av en outtalad förhandling mellan inflytelserika grupper i samhället och staten. Detta sätt att se saken leder honom till en inte helt oväntad, men övertygande, slutledning: stater kan tvingas att ”binda sina händer” och införa partiellt lagstyre inom särskilda sektorer, för att på så sätt försäkra sig om fortsatt samarbete från mäktiga grupper i samhället. Men sådana strategiska åtgärder leder inte nödvändigtvis till övergripande reformer i samma riktning.

Om Kina till exempel gör det lättare för företag att lösa sina tvister i oberoende domstolar så betyder inte detta att kommunistpartiet kommer att tillåta att domstolarna agerar med samma oberoende i andra rättsfall. Enligt Wang har alltså utländska investeringar en direkt inverkan inom den ekonomiska sektorn, men knappt någon alls när det kommer till politiska rättigheter.

Yuhua Wangs forskning är ett exempel på hur viktigt det är att förstå att det kinesiska rättsväsendet fungerar olika beroende både på vilken del av landet och vilken typ av fall vi talar om.

Att Shanghai samtidigt går i bräschen för både finansiella och juridiska reformer belyser den geografiska dimensionen. Som den främsta bland rika kuststäder, har staden gått särskilt långt i sitt välkomnande av utländska investerare, vilket följaktligen gör den till den perfekta kandidaten för att testa partiets lagstyre med kinesiska förtecken.

Men parallellt med att Shanghai fortsätter att öppna upp sig för omvärlden, stänger sig vissa områden allt mer. Cyperspace är ett sådant område.

Det kinesiska ledarskapet har på senare år i allt högre grad betonat att internet är en del av det nationella territoriet och bör styras så. Cybersuveränitet, kallar man (tillsammans med Ryssland) idéen om att internet bör styras genom regionala överenskommelser och enligt nationella regelverk. Denna vision står i skarp kontrast till hur internet organiseras idag, i enlighet med internationella (mestadels amerikanska) principer och gemensamma konventioner.

Visionen märks tydligt i det lagförslag angående cybersäkerhet som sågs över av den nationella folkkongressen i juli. Detta dokument bestående av 68 artiklar fastställer de kinesiska myndigheternas befogenheter att upprätthålla ”samhällsordning”, bland annat genom ”informationshantering” (dvs. censur). Lagförslaget ger även myndigheterna rätt att i nödfall helt kapa kopplingen till internet i en region – något som redan har skett i Xinjiang – för att värna den nationella säkerheten.

Just Xinjiang är en annan av de platser där lagen appliceras annorlunda än i resten av Kina, vilket rättfärdigas av det pågående kriget mot terrorism. Liksom i Paris, har undantagstillståndet i Xinjiang normaliserats. I december klubbades en ny antiterrorlag igenom som utökar lagutrymmet för övervakning, censur och polisiärt våld i kampen mot terrorism. Men vad som egentligen kan kallas terrorism i lagens mening är inte helt tydligt. Human Rights Watch har varnat för att lagens definition är ”farligt vag och öppen”.

I sista stund skrotade man förslaget om att företag skulle tvingas installera ”bakdörrar” som skulle ge myndigheterna enorma möjligheter att komma åt uppgifter i terrormål. Denna eftergift ger ökad trovärdighet åt Yuhua Wangs argument om att den kinesiska staten är beredd att gå vissa intressegrupper till mötes, utan att det för den delen leder till bättre rättssäkerhet generellt.

Terrorismen utgör tillsammans med mutbrott och hot mot den nationella säkerheten tre specialfall inom kinesisk straffrätt. Dessa tre beteckningar appliceras generellt på ett icke-transparent vis, men med uppenbar inblandning från kommunistpartiet. Dessutom ges myndigheterna särskilda befogenheter för att hantera de som är misstänkta; dessa kan till exempel – helt lagligt –hållas på hemlig ort och förvägras kontakt med en advokat. Risken för att misstänkta torteras eller på andra sätt tvingas erkänna brott kan i dessa fall bedömas som förhållandevis stor.

I ett fall från slutet av 2015 verkar det som att fastlandskinesiska myndigheter inte bara har agerat utanför lagen, men de kan även ha överskridit sina befogenheter genom att göra insatser Hongkong och Thailand. I oktober försvann nämligen fyra medarbetare hos ett Hongkong-förlag. Tre försvann i södra Kina, medan den fjärde, den svenske medborgaren Gui Minhai, verkar ha kidnappats från sitt hem i Thailand.

Misstanken om att de fyra har tillhandahållits av kinesisk polis – möjligtvis på grund av en bok om Xi Jinpings privatliv – stärktes ytterligare i slutet av december, när en  kollega meddelade att han var i Shenzhen för att hjälpa den polisen i en utredning. Hur han kommit från Hongkong till Shenzhen är fortfarande oklart, i synnerhet då fastlandskinesiska myndigheter saknar befogenhet att göra gripanden i Hongkong, men det var knappast av egen fri vilja.

Det är undantagen som dessa som gör det så svårt att på ett meningsfullt sätt sammanfatta läget för det kinesiska rättsväsendet i slutet av år 2015. Möjligen skulle vissa säga att det ändå skett en generell förbättring, undantagen och oegentligheterna till trots. Men det vore att ignorera hur undantagen har normaliserats och i vissa fall även fått laga kraft.

Istället kan vi tänka oss att rättsstaten endast existerar fläckvis, lite här och där i Kina. På dess insida blir möjligheterna till en rättvis juridisk prövning gradvis fler, men på utsidan är det undantagen som är det normala.

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Året som gick – utrikespolitiken

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Björn Djurberg, behandlar utrikespolitiken.

Kinesisk utrikespolitik är, eller vill i alla fall ge intryck utav att vara, långsiktig. Få tvära kast. Tålmodig, även i pågående konflikter, som man närmast tycks vårda ömt. Det är därför inte en överraskning att Kinas territorietvister med sina grannländer fortsatt i maklig takt under 2015 och då och då gett rubriker internationellt.

Om något så har det skett en skiftning i balansen i de två fallen med högst profil: konflikten med Japan över Diaoyudao/Senkaku har gått ner på sparlåga (redo att blåsa på om partiet så behöver) medan Sydkinesiska havet har intagit en infekterad förstaplats. Kina testar gränserna, bygger militärbaser och landningsbanor till sina grannländers – och USA:s – stora förtret. Detta är dock inte en ny strategi, utan en förlängning av den inhemska legitimering som påbörjades redan 2012, när Kina officiellt upprättade ”staden” Sansha på en av ögrupperna i havet.

Peking har lärt av historien – inte minst från väst – att man inte vinner några poäng på att fråga om lov. I lugn takt trampar de därför på för att uppfylla sin egen agenda. Stöter de på patrull går det bra att tillfälligt dämpa konflikten och istället väcka en annan ur sin vila. Geopolitiskt växelbruk. Inte heller behöver de oroa sig för att nästa ledarskapsgeneration ska ha en annan fokus. Partiet håller det inom familjen, så att säga. Det är osannolikt att dess målbild snabbt skulle ändras.

Hur väl än denna taktik för tillfället tycks passa partiets intressen – inrikes likväl som utrikes – så bidrar den dessvärre till kapprustning och långsiktig instabilitet i regionen då många länder, inte minst Japan och Vietnam, spenderar allt mer pengar på militär materiel. Ju mer vapen som är i omlopp desto större är risken att de faktiskt används och få, allra minst Kina, vill se en väpnad konflikt. Sannolikt (förhoppningsvis) har man i Peking rätt bra koll på hur långt man kan sträcka sig. Räkna därför med fortsatt vapenskrammel under 2016.

Vapenskrammel var det också gott om under den länge planerade militärparaden i Peking i september. Många tyckare ville se paraden som ett tecken på en tilltagande militarism och vissa som en varning mot omvärlden, men faktum är att ur ett historiskt perspektiv så var den inte särskilt märkvärdig. Militärparader får ändå anses relativt vanliga under Folkrepubliken. Som så ofta i kinesisk utrikespolitik så handlar det om inrikespolitik; att stärka självbilden, att strama upp den militära organisationen och att skapa ytterligare legitimitet åt Xi Jinping som Den Store Ledaren.

På tal om Xi Jinping. I vanlig ordning hade han ett aktivt år med många resor, under vilka han träffade sina kollegor Obama, Putin och Modi vid ett flertal tillfällen. XJP talade också inför FN-församlingen och hann med en kort after work på en lokal brittisk pub, tillsammans med David Cameron. Han träffade även statsminister Stefan Löfven med delegation under det ekonomiska toppmötet Boao i mars (som han också ledde). Mötet måste ha varit konstruktivt (och drog enligt uppgift ut på tiden) då regeringen Löfven kort därefter meddelade att Sverige skulle gå med i det kinesiska initiativet Asian Infrastructure Investment Bank, AIIB.

Löfven gick därmed i bräschen i arbetet för att upprätthålla de svensk-kinesiska relationerna, som får anses fortsatt goda. Då valet 2014 och hotet om nyval 2015 i praktiken hindrat samtliga svenska ministrar från att resa utomlands så var statsministerns besök i mars en förlösare och ketchupeffekten till Kina lät inte vänta på sig: statsministern följdes av vice-statsminister Romson, som följdes av folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister Wikström som följdes av framtidsminister Persson och landsbygdsminister Bucht. Huvudfokus på samtliga besök var att på olika sätt främja svenska exportmöjligheter. I det avseendet är Sveriges relationer med Kina ett typexempel på hur västvärlden i allmänhet hanterar den nya supermakten och dess väldiga marknad.

Och det är på den ekonomiska fronten som Kinas utrikespolitiska framgångar varit som störst under 2015. AIIB, som Sverige nu alltså gått med i, lanserades i juni. Sjösattes under 2015 gjordes också New Development Bank, som kontrolleras av BRICS-staterna. Båda är internationella institutioner och konkurrenter till Världsbanken och IMF och utmanar den rådande västcentraliserade världsordningen. Den övergripande strategin One Belt One Road har gjort fortsatta framsteg i bland annat Centralasien – även om det ännu är oklart hur effektiv denna enorma ekonomiska investeringssatsning på handel och infrastruktur utefter de gamla sidenvägarna kommer vara långsiktigt. Peking lyckades dessutom med konststycket att få IMF att lägga till den kinesiska yuanen i sin valutakorg som reservvaluta – trots partiets historia av att manipulera sin valuta.

Om de svensk-kinesiska relationerna kan anses vara goda, så har de sino-amerikanska surnat till under året. Anklagelser om cyberspionage, företagsspionage och spionage i största allmänhet har haglat allt tätare från den amerikanska sidan. Kina har också i vanlig ordning använts som slagträ i den pågående valrörelsen. Peking har tagit det hela med ro. De vet lika väl som amerikanarna att även den mest högljudda kritiken kommer klinga av så fort valet är avklarat.

Ett val som kanske mer oroar partiet är det taiwanesiska, där den nuvarande Pekingvänliga presidenten Ma Ying-jeou och hans nationalistparti (Guomindang) väntas förlora till förmån för det mera Kinakritiska Democratic Progressive Party. Det var därför många som spekulerade i avsikterna i och med det historiska mötet mellan presidenterna Xi Jinping och Ma Ying-jeou i november. Mötet var det första mellan kommunistpartiets och nationalistpartiets ledare sedan Mao Zedong träffade Chiang Kai-shek för sista gången 1945. Den kinesiske ledare som lyckas återförena Taiwan med moderlandet skulle erhålla en mycket särskild position. Det står nog på president Xi:s önskelista, även om det inte är särskilt troligt inom överskådlig framtid.

Internationellt har Kina tagit steg framåt vad gäller sin cyberpolitik och under 2015 anordnades den andra World Internet Conference under pompa och ståt. Det blir allt tydligare att Kina inte kommer nöja sig med att passivt acceptera att majoriteten av världens länder värnar om ett öppet internet, fritt från censur. Att aktivt driva sin egen agenda av ”självstyre på internet” globalt är uppenbarligen en prioritet från partiets sida. Genom att liera sig med andra länder som förordar liknande kontrollsystem, samt tona ner skillnaderna med alternativet, så hoppas Kina på att deras egen allt hårdare censurapparat ska verka mindre kontroversiell. Frågan om rätten att övervaka och styra informationsflödet på internet tar sig allt mer formen av en grundbult i Kinas utrikespolitik. Där tycks det inte finnas utrymme för kompromiss, lite som Tibetfrågan.

Till sist så var Kina en nyckel till de relativt framgångsrika klimatförhandlingarna i Paris och de visade där att de gärna spelar med på den internationella arenan när det gynnar deras intressen. Med tanke på den veritabla miljökatastrof som Kina utgör idag och konsekvenserna om något inte görs så är det inte konstigt att partiet skriver under på det nya klimatavtalet – som dock är långtifrån bindande. Klart är i vilket fall att Kina, som det land med mest utsläpp, spelar en tung roll, och kommer naturligtvis fortsätta göra så. Återstår att se om Peking lever upp till sina åtaganden om (när?) den inhemska ekonomin börjar hacka.

Sammantaget var det utrikespolitiska året 2015 framgångsrikt för ledarskapet i Peking. Inga riktiga missar eller oförutsedda katastrofer utan en hel del strategiska vinster; milstolpar i partiets långsiktiga utrikespolitik som syftar mot att återupprätta Kina som kulturell och ekonomisk supermakt. Om något finns det en risk att partiet målar in sig i ett allt trängre hörn i och med den allt mer nationalistiska retoriken som används för att legitimera geopolitiska framryckningar. Genom att visa större styrka internationellt skapar man förväntningar hos sin egen befolkning. Vid en eventuell skarp konflikt kan det vara svårt för partiet att backa för att inte tappa ansiktet. Gissningsvis bedömer Peking sin egen förmåga att kontrollera informationsflödet som tillräcklig för att en sådan situation aldrig skulle vinklas som en förlust för Kina.

Den som lever får se. Gott nytt år!

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

1945 och kommunistpartiets historiedisciplin

I år har det gått sjuttio år sedan krigsslutet, något som gjort att en mängd olika aktörer inom världspolitiken gång på gång har uppmanat oss att minnas kriget och dess lärdomar.

I Ryssland och Kina har segern iscensatts med hjälp av spektakulära militärparader. Spektakel som med sina gästlistor inte bara för tankarna till krigsslutet, utan även till det kalla krig som följde.

På andra håll har diverse politiker använt förintelsen för att betona allvaret i de politiska frågor de försöker att driva. Den politiska och moraliska katastrof som är resultatet av Europas korrupta migrationspolitik har i sin tur föranlett illavarslande jämförelser med hur europeiska gränser stängdes för judiska flyktingar under trettiotalet. Parallellt med detta har myten om ett principfast brittiskt motstånd mot ”fascism” utnyttjats för att motivera luftangrepp mot den Islamiska Staten i Syrien.

Leder alla dessa historiska paralleller verkligen till en bättre förståelse för de utmaningar vi står inför? Det tror inte Ian Buruma, författare till Year Zero: A History of 1945. Han skriver i bokens introduktion att han är tveksam till om vi kan lära oss att upprepa våra misstag genom att studera historien och att det i vilket fall ofta är farligare att vantolka det förflutna än att glömma bort det.

Också det kinesiska kommunistpartiet hävdar att det största hotet kommer från de som vantolkar historien, med vilket det menar alla de som avviker från den acceptabla ”mainstream” som partiets officiella historieskrivning representerar. Partiets svar på detta hot är emellertid inte Burumas ödmjuka skepsis, utan en politisk offensiv riktad mot de som inte håller sig inom den politiska korrekthetens snäva ramar.

I slutet av augusti publicerade partiets språkrör Folket Dagblad en artikelserie i fem delar (12345) som sökte svara på frågan: ”vilket historieperspektiv behöver vi?”

Frågeställningen kommer från kommunistpartiets generalsekreterare Xi Jinpings upprepade uppmaningar till att ”vidhålla ett korrekt historieperspektiv” (坚持正确历史观). Folkets Dagblad har länge haft rollen som uttolkare av budskapet bakom partiets slogans och de förklaringar som publiceras av tidningen kan betraktas som officiella.

Tidpunkten för publikationen är i sig talande, det sista avsnittet i serien publicerades med bara ett par veckor kvar till den stora militärparad som hölls i Beijing den tredje september för att uppmärksamma Japans villkorslösa kapitulation sjuttio år tidigare.

Varför det är så viktigt att uppmärksamma denna historiska händelse förklaras redan i den första artikeln:

Varför ska vi hålla en militärparad som återskapar den strålande tidpunkt som segern i motståndskriget innebar? Varför ska vi stärka historieforskningen och insamlingen av historiskt material och därigenom bevara detta dyrbaraste bland nationella minnen? Det är för att denna stora seger, som öppnade upp den nya väg som ledde till det gamla Kinas fenixliknande återfödelse, var ett viktig del i att lägga den historiska grunden för den kinesiska nationens ”ödesgemenskap”.

Det gäller att hålla fast vid det egna ”motståndskrigsperspektivet”, förklarar Folkets Dagblad vidare. Det vill säga det perspektiv som betonar det kinesiska folkets motstånd mot den japanska ockupationen, samtidigt som det tonar ned de avgörande amerikanska och ryska kampanjerna. Det faktum att det var nationaliststyrkorna och inte kommunisterna som stod för lejonparten av motståndet slätas också över.

Rent konkret har ”det korrekta historieperspektivet” inneburit nysatsningar för museer i Nanjing och Harbin som uppmärksammar japanska krigsförbrytelser. De har försetts med nya, större byggnader ritade av samma arkitektfirma som stod bakom den kinesiska paviljongen till Världsutställningen i Shanghai 2010.

På den diplomatiska arenan har Kina tagit på sig en ledande roll i regionen när det gäller att uppmärksamma minnet av japansk militarism och expansion under den första hälften av 1900-talet.

När Shinzo Abe höll ett tal inför den amerikanska kongressen tidigare i år så kritiserades han i både Kina och Sydkorea för att han inte varit tillräckligt grundlig när han talade om Japans roll under andra världskriget. Sydkoreas president Park Guen-hye också tog det kontroversiella beslutet att åka till Beijing för att delta vid segerparaden i september. Även om motivet till beslutet i första hand var behovet av kinesisk hjälp för att hantera Nordkorea, visar det hur den delade historien av japansk ockupation kan användas för att underlätta politiska samarbeten.

Kinas begäran att inkludera dokument relaterade till massakern i Nanjing i UNESCO:s Världsminnesregister godkändes nyligen, vilket ledde till upprörda kommentarer från det japanska utrikesdepartementet som kallade beslutet ”extremt beklagligt” och menade att det innebar en politisering av registret. Den starka reaktionen vittnar om hur minnet av kriget blivit ett känsligt tema även inom den japanska politiken.

Kina har sedan dess sökt stöd från Sydkorea för att få in ytterligare dokumentation kring japanska krigsförbrytelser på listan. Denna gång gällande den japanska arméns hållande av så kallade tröstekvinnor (en eufemism för sexslavar) i Kina och Korea.

Medan de två första av Folkets Dagblads artiklar förklarar vilka principer som bör gälla för hanteringen av historien, tar den tredje artikeln istället sikte på dissidenterna på den historiska arenan. Den historieskrivning som inte respekterar den officiella, marxist-leninistiska historieskrivningens principer ges här ett namn – ”historienihilism” (历史虚无主义).

Enligt Folkets Dagblad kan historienihilismen ta sig många uttryck, det kan handla om att skriva kontrafaktisk historier, att ställa enstaka exempel mot den generella tendensen eller att skönmåla skurkar och smutskasta hjältefigurer.

Artikeln listar några konkreta exempel. Det är till exempel historienihilism att hävda att opiumkriget var katalysatorn som ledde Kina in i moderniteten.  Liksom det är historienihilism att hävda att soldaten Lei Fengs dagbok är falsk eller att änkekejsarinnan Cixi var en enastående politiker.

För den som fortfarande ser de kinesiska kommunisterna som marxist-leninister kommer det kanske som en överraskning att också de som vill ”slå sönder den traditionella kulturen med ett slag” är att betrakta som historienihilister. Det är till exempel fel att säga att konfucianismen var en slavideologi, att taoismen höll folk på sin plats och att legalismen upprätthöll ett auktoritärt samhälle.

På senare tid har utrymmet för akademisk debatt i Kina blivit mer begränsat. Den ideologiska kontrollen på universiteten har tilltagit och tillgången till offentliga uppgifter har försämrats. Med denna bakgrund bör Folkets Dagblads artikelserie ses som en uppmaning till landets historiker att rätta in sig i ledet.

Det blir extra tydligt när samma budskap förs fram i den akademiska fackpressen. I juli utkom ett särskilt nummer av tidskriften Lishi Yanjiu, publicerad av Kinas akademi för samhällsvetenskap, även det på temat historienihilism.

Tidskriftens redaktör skriver att målet med temanumret är att kritisera en ideologi präglad av ”nationell nihilism och historienihilism” som funnits i Kina sedan åttiotalet – en tidsreferens som är tänkt att föra läsarens tankar till protesterna i Beijing 1989 och hotet från en Sovjetliknande kollaps.

Enligt redaktören har denna ideologi, som förnekar den historiska nödvändighet som ledde Kina till socialismen och kommunistpartiet till makten, åter gjort sig påmind under de senaste två åren. Det har därför blivit dags för en grundlig motoffensiv från marxistiskt håll.

Att motoffensiven inte är begränsad till teoretiska diskussioner är plågsamt tydligt. Bara några veckor innan artiklarna i Folkets Dagblad och Lishi Yanjiu publicerade Yang Jisheng – författare till Tombstone: The Untold Story of Mao’s Great Famine – två öppna brev där han förklarade att han såg sig tvungen att lämna sin roll som redaktör för den frispråkiga historietidskriften Yanhuang Chunqiu efter nya, hårdare censurregler.

I december rapporterades att en ny bok från Tsinghua-historikern Qin Hui plötsligt hade försvunnit från hyllorna hos de stora bokhandlarna. Möjligen är bokens tema – Qing-dynastins fall och konstitutionens ställning i den nybildade Republiken Kina – också att betrakta som historienihilism? I brist på nya instruktioner från Folkets Dagblad kan vi bara gissa att så nog är fallet.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Tu Youyou – undantaget i den kinesiska forskarvärlden

När Nobelförsamlingen vid Karolinska institutet meddelade att den kinesiska forskaren Tu Youyou (屠呦呦) tilldelats Nobelpriset i medicin rönte det stor uppmärksamhet i Kina. Det var första gången som en kinesisk forskare, bosatt i Kina, tilldelades Nobelpriset i en naturvetenskaplig disciplin. Många såg utnämningen som en viktig milstolpe för kinesisk forskning. Men flera faktorer gör kopplingar mellan Tu Youyous forskning och dagens akademiska värld långt ifrån enkla.

Kinas förhållande till Nobelpriset är en komplex historia. Genom åren har en rad personer av kinesisk börd tilldelats Nobelpriset, men det har alltid varit för upptäckter och bedrifter som inte har kunnat kopplas till Fastlandskina. När dissidenten Liu Xiaobo som första kines boende i Kina 2010 tilldelades Nobels fredspris tystades det ner i kinesisk media. Händelsen inledde också en diplomatisk konflikt mellan Kina och Norge som allt jämt fortgår. Det var först när Mo Yan 2012 tilldelades Nobelpriset i litteratur som Kina fick ett pris som landets ledning kunde känna sig stolta över. Just därför slogs det upp stort i kinesisk media och togs för bevis att kinesisk kultur nu i allt högre utsträckning fick globalt genomslag. Att ett kinesiskt Nobelpris hade varit ett högt uppsatt mål framgår av den kvinnliga student som på kinesiska sociala medier ironiskt frågade vad hennes skoluppsatser nu skulle handla om när hon inte längre kunde skriva på temat “Hur långt befinner sig Kina från ett Nobelpris?”.

Mer än något annat är det dock ett Nobelpris inom naturvetenskap som Kina eftersträvat. Avsaknaden av naturvetenskapliga Nobelpris har ofta använts som ett slagträ i debatten om utvecklingen på vetenskapsområdet och har setts som ett tecken på att Kina alltjämt “legat efter” västvärlden. Tu Youyous Nobelpris sågs därför av många kineser som ett bevis för att Kina nu tagit plats i vetenskapens finrum. En artikel från den statliga nyhetsbyrån Xinhua menade att Tus prestationer hade ökat allmänhetens förtroende för kinesisk forskning. Premiärminister Li Keqiang skrev i sitt gratulationsbrev till Tu: ”Att Tu vunnit priset visar på Kinas välstånd och framsteg på det vetenskapliga och tekniska området samt visar på Kinas tilltagande styrka och växande internationella ställning”.

Upptäckten

Tu Youyou påbörjade sin forskning år 1967. Vietnamkriget pågick, och Kina var en viktig allierad till Nordvietnam. Malaria var ett stort problem för de stridande och skördade fler offer än vad som krävdes på slagfälten. Med bakgrund av detta lät Kinas ledare Mao Zedong sig övertalas att sjösätta en satsning för att utveckla ett läkemedel mot sjukdomen. Projektet fick numret “523” och Tu Youyou kom att få ansvaret för den del i programmet som skulle leta efter ett botemedel bland traditionella kinesiska läkemedel.

Det var i denna roll som Tu Youyou kom att identifiera substansen Artemisinin vilket visade sig vara ett effektivt läkemedel mot malaria. Upptäckten gjordes efter att verkningsgraden hos mer än 2000 örter som använts i traditionell kinesisk medicin testats. Genom tester på möss kunde växten Artemisia annuna identifieras som en potentiell kandidat. Därefter följde en process för att identifiera och utvinna den aktiva substansen. Ett mer potent läkemedel kunde uppnås genom att utvinna artemisininet under låg temperatur. På detta sätt kunde ett ofarligt neutralt extrakt framställas första gången den 4 oktober 1971.

Upptäckten gjordes i kulturrevolutionens efterdyningar. Universitetsväsendet och inte minst enskilda forskare hade drabbats hårt i jakten på kontrarevolutionärer. Resursbristen var påtaglig. Möjligheter till kliniska prövningar var i princip obefintliga. Lösningen blev att Tu Youyou och hennes kollega själva ställde upp som frivilliga försökspersoner. Utmaningar fanns också i att informera världen om upptäckten. Den rådande tidsandan tillät inte vetenskaplig publicering om artemisinin annat än på kinesiska. Det var först 1979 som Tus forskargrupp fick ett certifikat utfärdat som erkände deras upptäckt av artemisinin och dess antimalariska effekt.

Ett förändrat land

Det är inte mycket i Kina som är sig likt från den tiden. Efter Maos död inleddes en genomgripande reformprocess som också gjort stora avtryck på vetenskapsområdet. Anslagen till forskning har skjutit i höjden. Från att ha befunnit sig längst ut i kanten på den globala vetenskapsscenen har Kina idag blivit en nyckelaktör och världens näst största finansiär av forskning och utveckling. Samtidigt har förutsättningarna för forskning och vetenskap förändrats och staten har till viss grad släppt det tidigare hårda grepp man hållit vetenskapen i; universitetens ställning har stärkts och statliga finansiärer av forskning har blivit mer oberoende. Kanske ännu viktigare; Kina blivit en del av det globala vetenskapssystemet. Kinesiska forskare har kunnat skaffa sig erfarenhet utomlands genom utbyten och forskningssamarbeten. Som ett resultat av detta har Kina tagit stora steg mot den vetenskapliga fronten och antalet vetenskapliga publikationer i Kina skjutit i höjden till att idag vara näst flest i världen.

Den snabba tillväxten har dock kantats av problem och omfattande utmaningar kvarstår om Kina ska kunna uppnå sitt mål om att bli en globalt ledande forskningsnation. Ökningen av vetenskapliga publikationer har skett på bekostnad av kvalitet och innehåll. Korruption har gjort investeringarna i vetenskap och teknik ineffektiva. Det finns i den Kinesiska forskarvärlden en kultur som främjar forskning på redan utforskade områden samtidigt som verkligen nyskapande forskning inte ges tillräcklig plats. Allt detta har hämmat utvecklingen av den typen av ledande forskning som leder fram till vetenskapliga genombrott. Precis det som Nobelpriset belönar.

Lärdomar för idag

Att dra lärdomar från Tu Youyous Nobelpris avseende utvecklingen av kinesisk forskning är svårt. Det system som gjorde Tu Youyous upptäckter möjliga finns inte längre. Det går därför inte att se Nobelpriset som ett kvitto på framgången för Kinas reformer och den vetenskapliga modell som idag finns. Inte heller bör den tas som intäkt för att systemet som Tu verkade under 60 och 70 talen skulle vara att föredra, där är fallet snarare det omvända. Tu Youyou är som Yangzhong Huang skriver i the ForbesAn Outlier Of China’s Scientific And Technological System”. Om vi från detta kan dra någon lärdom är det hur unika Tu Youyous bedrifter faktiskt är.

Samtidigt belyser tilldelningen andra viktiga aspekter inom Kinas akademiska värld. På kinesiska sociala medier har Tu Youyou kallats för en akademiker med ”tre utan” då hon varken har doktorsgrad, fått någon utbildning utomlands, eller innehar titel från någon av landets vetenskapsakademier. Tre faktorer som är förknippade med hög status i den Kinesiska forskarvärlden. Detta har väckt frågor om den vikt som läggs vid formella meriter i Kinas akademiska värld. För att nå framgång i Kinas forskarvärld är kontakter minst lika viktiga som forskningen i sig. Det finns samtidigt en förväntan om att hålla sig inom de givna ramarna. En sådan kultur gör att akademiska prestationer kommer i andra hand. I detta ligger den kanske största utmaningen för Kinas vetenskapliga ledare: Att skapa stabila förutsättningar för verklig originell forskning som vågar ta steget utanför de förväntade ramarna. Just den typ av forskning som Tu Youyou visat prov på. Först då kommer det finnas förutsättningar för Kina att ta steget fram till den internationella forskningsfronten.

Daniel Ekström
daniel.ekstrom@vflnyheter.se

”No End In Sight” – evig terror och ändlös tortyr kring Stilla Havet

Efter terrorattacken i Paris har frågan om waterboarding kommit på agendan i uppladdningen till det amerikanska presidentvalet.  Flera republikanska presidentkandidater verkar redo att i alla fall överväga ett återinförande av vattentortyren.

Den mest högljudda kandidaten uppgav att han på ett ögonblick skulle godkänna waterboarding eftersom tortyren ”fungerar”. Som en eftertanke, kanske med anledning av att det mesta pekar på metodens ineffektivitet, tillade han att även om waterboarding inte fungerar ”förtjänar de det för vad de gör mot oss”.

Medan Hillary Clinton tidigare har tagit avstånd från all användning av tortyr (men inte från de som torterat), har den republikanska lågoddsaren Marco Rubios betänkligheter istället rört huruvida waterboarding är effektivt eller inte och hans skarpaste kritik har riktat sig mot den kritiska granskningen av tortyren. Rubio kommenterade attackerna i Paris med att det på sätt och vis var ”en positiv utveckling” eftersom amerikanerna nu tvingas tänka mer på nationens säkerhet i en värld som har blivit ”en väldigt farlig plats”.

Efter över hundra år av waterboarding i den amerikanska utrikespolitikens tjänst är lätt att känna en viss uppgivenhet inför sådana resonemang. Tortyrens historia verkar vara allt annat än en spikrak linje mot dess avskaffande.

Samma dystra tanke drabbar läsaren av Amnestys senaste rapport om tortyr och framtvingade erkännanden i Kina, liksom Human Rights Watchs rapport på samma tema.

Trots att den kinesiska regeringen erkänt problemet och infört olika åtgärder för att få bukt med tortyren, blir det tydligt att Amnesty ser mörkt på situationen redan när man läser titeln: No End in Sight. Den kinesiska polisens starka ställning och rättssystemets beroende av erkännanden är enligt Amnesty bland de främsta anledningarna till den sorgliga framtidsutsikten:

Ett grundläggande problem är att den offentliga säkerheten, Kinas polismyndighet, fortfarande har för mycket makt inom rättssystemet och som ett resultat av detta är det få av de som gjort sig skyldiga till tortyr som ställs till svar. Men på kort och mellanlång sikt, är det metoder djupt rotade inom rättsväsendet som kan visa sig vara de främsta hindren för myndigheternas insatser för att få ett slut på metoderna för att tvinga fram ”erkännanden”. Systemet är fortfarande alltför beroende av ”erkännanden” som grund för de flesta fällande domarna, något som ger polisen ett nästan oemotståndligt incitament att få fram dessa med alla till buds stående medel. Detta, i sin tur, ökar risken för rättsliga misstag och felaktiga domar avsevärt.

Human Rights Watch skriver att de många åtgärderna som myndigheterna har vidtagit sedan 2009 inte har ”gått långt nog” och menar att omfattande reformer av hela rättssystemet krävs för att få slut på tortyren:

Utan mer genomgående reformer av det kinesiska systemet för kriminalrätt som skulle ge makt åt försvarsadvokater, domstolsväsendet och oberoende observatörer, är det osannolikt att rutinmässig tortyr och övergrepp skulle kunna elimineras.

De båda rapporterna publicerades under det senaste halvåret, inför det möte som hölls av FN:s kommitté mot tortyr den 18 november. Det gällde då att granska hur väl Kina har genomfört åtgärder för att få bukt med användning av ”tortyr och annan grym, inhuman eller förnedrande behandling eller straff” sedan kommitténs femte rapport om Kina publicerades för två år sedan.

Under mötet ställde kommitténs experter den kinesiska delegationen till svars på ett antal punkter gällande den juridiska definitionen av tortyr, dödsfall i landets häkten, tortyr av tibetanska fångar och framtvingade erkännanden. Frågorna följdes av svar från den kinesiska sidan, följt av en runda med följdfrågor och ytterligare svar.

I det stora hela sade sig Kinas FN-ambassadör Wu Hailong  vara nöjd med hur utfrågningen hade gått till:

[Han] sade att dialogen hade förts på ett konstruktivt och professionellt vis. Delegationen hade gjort sitt bästa för att svara på alla frågor. Experternas kommentarer och rekommendationer skulle övervägas med Kinas speciella omständigheter i åtanke. Kina sökte en objektiv och oberoende utvärdering av dess implementering av Konventionen [mot tortyr]. Kina skulle fortsätta ett allsidigt främjande av lagstyre och oavbrutna förbättringar av sitt rättssystem.

Människorättsorganisationerna var mindre imponerade av utfrågningen. Human Rights in China skriver i en kommentar att den kinesiska delegationen använda en beprövad strategi som bestod i att referera till långa listor med ofullständig statistik och formella regelverk som inte efterlevs i praktiken.

Rapporterna från FN och människorättsorganisationerna visar tydligt att det inom det kinesiska rättsväsendet finns en systematisk risk för tortyr och rättsövergrepp. Men när systemet lämnar sitt normaltillstånd ökar risken ytterligare.

Som Amnesty visar i sin rapport finns flera rättsliga undantagsregler för de som misstänks för terrorism, omfattande mutbrott eller för att ha hotat rikets säkerhet. Då är myndigheterna varken bundna att meddela den gripnas anhöriga eller låta den misstänkta träffa en advokat.

Utan något formellt gripande kan en misstänkt i dessa fall hållas på en”utvald plats” utan anhörigas vetskap, något som enligt Amnesty gör detta till en form av hemligt frihetsberövande som kan användas för att få misstänkta att bli mer medgörliga eller för att tvinga fram erkännanden.

Underligt nog var det enbart tibetanska fångar som specifikt nämndes under utfrågningen och inte uiguriska eller muslimska sådana. Trots att Kina sedan 2014 har trappat upp vad de kallar ett ”krig mot terrorism” i Xinjiang, nämndes inte situationen i den till stora delar muslimska regionen av FN:s experter.

Det är besynnerligt då det troligtvis är Xinjiang som de allra flesta rättsövergrepp i Kina sker just nu och de risker som det varnas för i rapporterna är allt än hypotetiska där.

Det senaste året har tongångarna i kinesiska medier kring det som kommit att kallas ett ”folkkrig mot terrorism” blivit allt hårdare.

Nyhetsbyrån Xinhua skrev att ”Kinas elfte september” – attacken mot en tågstation i Kunming som krävde 31 människors liv i mars 2014 – har lett till en förändring i det kinesiska folkets inställning gentemot terrorism.

Efter den attacken kallade president Xi Jinping, i vad som med internationella mått mätt måste räknas som försiktiga ordalag, terroristerna för ”råttor” som ska jagas genom gatorna av folket.

Samtidigt utlystes en kampanj för att ”slå hårt” mot terrorismen i Xinjiang. Denna kampanj resulterade i över tjugosjutusen gripanden under 2014, en fördubbling jämfört med året innan. Under samma år avrättades åtminstone 21 personer för terrorverksamhet; ytterligare tre dömdes till döden i en sportarena inför 7000 åskådare. De fällande domarna kom efter snabba rättegångar och exceptionella metoder. Som en del i kampanjen har myndigheterna bland annat vidtagit åtgärder för att förhindra vad de kallar jihad-migration över Kinas sydvästra gräns.

Myndigheterna skyller de flesta terrorattackerna på en skugglik organisation som kallas Östturkestans islamiska rörelse. Det mesta pekar på att det är lika lite en välorganiserad ”rörelse” som den Islamiska staten är en funktionell ”stat” och Al-Qaeda ett sammanhållet ”nätverk”.

Liksom på andra sidan Stilla Havet har terrorattackerna i Paris gjort sig påmind i den kinesiska politiken.

Liksom politiska ledare över hela världen, uttalade Xi Jinping sitt stöd för Frankrike och fördömde de ”barbariska” handlingarna:

Detta är en traumatisk tid för det franska folket och som företrädare för den kinesiska regeringen och det kinesiska folket, liksom å egna vägar, fördömer jag denna barbariska handling i de starkaste möjliga ordalag, uttrycker jag min djupa sorg för offren och framför mitt uppriktiga deltagande med de skadade och de familjer som har berövats medlemmar… Kina har varit konsekvent i sitt motstånd till alla former av terrorism och sin beredskap att arbeta med Frankrike och det internationella samfundet för att stärka säkerhetssamarbete och för att bekämpa terrorism tillsammans, så att vi kan skydda människoliv i alla länder.

Orden har följts av handling. Efter en terroristattack mot en kolgruva som dödade 18 personer, uppger kinesisk press att 28 medlemmar av en ”våldsam terroristgrupp under direkta order från en utländska extremistgrupp” ha skjutits ihjäl av kinesiska säkerhetsstyrkor. I en artikel uppges det att polisens specialstyrkor använde en eldkastare för att tvinga ut terrorister ur en grotta och att de tio terroristerna sedan ”tillintetgjordes”.

Från Xinjiang rapporteras vidare att internetanvändare som använt VPN eller WhatsApp via sina mobiltelefoner har fått sin trafik avbruten och har uppmanats att kontakta lokala polismyndigheter för att reaktivera den.

Liksom Hillary Clinton i sin reaktion efter attacken i Paris, lade den kinesiska ministern för offentlig säkerhet Guo Shangkun vikt på ökad datainsamling och mer informationsarbete i kriget mot terrorismen. Guo sade att detta ska göra det möjligt att ”krossa våldsam terrorism innan den uppstår” genom ”exakta tillslag och ökad kapacitet vad gäller tidiga varningar, försiktighets- och förebyggande åtgärder”.

Trots betydande skillnader vad gäller både politiska och juridiska system är det tydligt att det finns en samstämmighet både vad gäller retorik och vad som anses vara lämpliga åtgärder i det globala kriget mot terrorism.

Men formen för den granskning som FN:s kommitté mot tortyr genomför leder till ett fokus på de kinesiska rättsövergrepp som frångår internationella normer. Detta fokus reproduceras delvis av människorättsorganisationerna som i sina rapporter ger bilden av en positiv utveckling mot det normalt accepterade som ännu inte har gått långt nog.

Det är inget fel med en sådan framställning och kritiken mot det kinesiska rättsystemet är helt klart befogad. Men när det gäller tortyr och relaterade rättsövergrepp måste en förklaringsmodell som bygger på att det är en effekt av ett ”onormalt” kinesiskt rättssystem kompletteras med iakttagelsen att Kina blir alltmer ”normalt” i sitt krig mot terrorismen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Recension: The Barefoot Lawyer

Chen Guangcheng (陈光诚) är en man som verkligen tror på sig själv och det han gör. Att kalla honom envis är en grov underdrift, ungefär som att kalla en vithaj för en fisk, eller Frihetsgudinnan för en staty. Han är mycket envis.

I Sverige, där vi inte praktiserar ett statskick som förtrycker, plågar och förföljer oliktänkande, hade Chen nog blivit en framstående aktivist, en ledarfigur, eller i värsta fall en rättshaverist. I Kina, där partiet styr och ställer utan att snegla särskilt ofta på vad som faktiskt står i de lagar och regler man själv infört, blev han en Dissident. En för makten obekväm sådan; en ständig nagel i ögat på kommunistpartiets lokala företrädare som bara ville ha lite lugn och ro och få göra lite som man vill!

CGC:s självbiografi reflekterar hans egen personlighet. Den innehåller kraft och övertygelse. Språket är enkelt och rättframt. Boken är också en detaljerad fallstudie i systematisk ondska. Den typen av Kafka-liknande ondska där ingen vill ta ansvar för sina mindre trevliga handlingar. Typen där förövarna avhumaniserar sina offer. Det kan handla om att misshandla gravida föräldrar för att de inte vill genomföra en tvångsabort. Att fabricera brott och manipulera domstolar, eller att utöva utpressning mot handikappade och med våld tvinga dem betala extra skatter.

I boken berättar CGC om sitt liv. Från det att han som liten pojk blir av med synen i en febersjukdom, till det att han kliver på planet till USA för att aldrig återvända till sitt hemland, stämplad som landsförrädare. Det är en berättelse om en man som ständigt strävar efter något bättre. Inte bara för sig själv, utan även för andra. Att som blind i 70-, 80- och 90-talets Kina slå sig fram var allt annat än lätt. Basala saker som skolgång var inte garanterat, speciellt inte för fattiga bybor som Chen. Trots det lyckades han inte bara kämpa sig igenom grundskolan, utan även ta en universitetsexamen – som den första i sin familj (och då har han ändå tre bröder, alla äldre än honom själv).

Historien är den om en man vars drömmar ständigt krossas, vars tilltro på att partiet, staten och myndigheterna år efter år urholkas, tills dess att ingenting längre återstår. CGC:s liv ger därför insikt i källan till cynismen som ofta präglar det moderna Kina. Att tro på något, att föra fram ideal, anses närmast idiotiskt. Men trots det behåller Chen sin övertygelse och sin tilltro på en möjlig rättsstat. Trots att han själv blir offer för justitiemord och får avtjäna både fängelsestraff och olaglig husarrest under tortyrliknande former i sju år.

Det övergripande temat är något av ”bergen är höga och kejsaren långt borta”: så fort partikadrar, borgmästare och andra lokala myndighetspersoner tror sig kunna komma undan med något illdåd, så gör de också det. I de fall där CGC lyckas skapa uppmärksamhet i media eller genom att larma det internationella samfundet för att bringa fram oförrätter i ljusan dager, så vinner rättvisan.

Till syvende och sist så är The Barefoot Lawyer en aktivistbok; om än inte en objektiv granskning av det kinesiska (o)rättssystemet så absolut en gripande historia, ett människoöde och en otrolig inspiration. Det är en påminnelse om vad en människa kan genomlida och ändå gå stärkt därifrån.

Så när det känns som att världens undergång kryper närmare med diverse kriser, miljöhot och terroristattacker så kan det vara värt att dra sig till minnes hur en blind, undernärd man med bruten fot lyckades passera ett 70-tal vakter, strålkastare och kameror för att på egen hand fly från den fångenskap han på olagliga grunder förpassats till.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Chen Guangchengs The Barefoot Lawyer: A Blind Man’s Fight for Justice and Freedom in China gavs ut den 10 mars 2015 och går att köpa på bl.a. på Amazon i Kindle-version. 

Svenske Albin bygger hus i markkonflikternas Kina

Att ha rätt, eller inte ha rätt, till mark är Kinas största konfliktorsak. Varje år visar människor runtom i landet sitt missnöje i tiotusentals så kallade ”massprotester” över markkonflikter. Det kan exempelvis handla om att bli vräkt från sitt hem utan tillräcklig ersättning, att bli omlokaliserad mot sin vilja, att tvingas sälja mark till underpris, eller att som är fallet i den här texten – att förhindras att bygga hus på sin egen mark.

Svenske Albin Geijer har tillsammans med sin fru Xinya Lu i flera år förgäves försökt bygga ett hus på familjens tomt i samhället Zhaoxing i provinsen Guizhou. Det kan tyckas relativt okomplicerat, att bygga ett hus. Men regler och förordningar i Kina är många gånger diffusa, efterlevs inte, och beslut fattas inte sällan godtyckligt. Det kan vara svårt att känna till sina rättigheter, eller för den delen skyldigheter. Kontakter med myndigheter präglas av byråkrati, hierarki och ofta korruption. Allt detta har Albin och Xinya fått erfara.

Men låt oss börja från början.

Albin och Xinya har i många år drömt om att bygga ett hus i Zhaoxing. De är nu båda strax över 40 år och har tre barn. Barnen är alla visserligen födda och uppväxta i Sverige, men Kina är en stor del av deras liv. Tanken med huset är att skapa en fast plats här för familjen i framtiden.
– Om tio år när våra barn är större så vill de kanske bo i Kina en längre period. Xinya har nog också känt att hon vill ha ett hem här. Det är här hon har sina rötter, säger Albin Geijer.

Även Albin själv har stark anknytning till Kina och till Zhaoxing. I mitten på 90-talet reste han runt i landet och kom då för första gången till det lilla samhället Zhaoxing (肇兴乡), som organiseras under Lipings härad (黎平县) i det sydöstra hörnet av den sydliga provinsen Guizhou. Området bebos av Dong-folket (侗族), en av Kinas minoriteter. Det skulle dock dröja fram till 1999, när Albin på nytt besökte Zhaoxing, innan han träffade Xinya. Hon drev då ett litet vandrarhem på orten. De gifte sig året därpå.

Zhaoxing. Foto: Albin Geijer
Zhaoxing. Foto: Albin Geijer

På den vägen är det. De båda driver sedan 2003 researrangören Kinalotsen och har rest kors och tvärs över Mittens rike. Hösten 2013 var det så dags för byggstart av det som skulle bli deras nya hem i Kina. Xinyas bror hade styckat av en bit tomt på ett risfält som familjen ägde i Zhaoxing och arbetet satte igång. En handfull grannar i området hade också påbörjat egna husprojekt. Men arbetet skulle inte bli långvarigt: i januari 2014 dök plötsligt polisen upp en masse – med grävskopor i släptåg.
– De kom på morgonen, helt oanmälda. Det var kanske 70-80 poliser på plats. De rev alla de påbörjade husen med våld, utan förvarning, berättar Albin.

Grunden var klar och förberedelser hade gjorts för att resa upp själva husstommen. Men det blev inte mycket kvar efter att grävskoporna gjort sitt. Endast ett av de påbörjade husen i området fick stå kvar orört.
– Det huset är färdigbyggt idag. De som bor där har själva sagt att de hade guanxi, kontakter, varför de undslapp polisen, säger Albin.

Det som blev kvar av huset efter rivningen i januari 2014.
Det som blev kvar av huset efter rivningen i januari 2014. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Vittne till rivningen blev Albin och Xinyas då sexårige son som tillsammans med Xinya var på plats. Xinya blev samtidigt hotad och fick sin kamera beslagtagen när hon filmade rivningen.

Ilskan mot myndigheterna växte i Zhaoxing. En klick företrädare för den lokala byråkratin, den så kallade Guanli Weiyuanhui (管理委员会) som hanterade bl.a. planärenden, hade dessutom länge missbrukat sitt mandat; de drev en tveksam operation där de samlade in pengar genom att godtyckligt bötfälla de boende i Zhaoxing för olika påhittade brott mot regelverket.
– De kunde säga saker som att något hus var för högt, eller att man använt ”fel tegel”. De ville ha mutor helt enkelt och körde sitt eget race, säger Albin Geijer.
”Böterna” sträckte sig ofta mellan 1000-10 000 RMB.
– Xinyas bror fick själv böter på 9000 RMB för att han renoverade sitt hus. Som mest hörde jag om någon som fick betala upp till 40 000 RMB i böter, säger Albin.
Det skulle inte dröja länge innan befolkningen fick nog.

Men än så länge var det 2014 och byråkratin tuggade på. Orsaken till att husen rivits var att det fanns planer att utveckla ett parkområde på platsen, fick Albin och Xinya veta. Istället blev de lovade en bit likvärdig mark. De tackade ja. Men månaderna gick och ingenting hände. Planerna på en park tycktes ha bordlagts, varför de i slutet av 2014 på nytt återupptog sitt husbygge på ursprungsplatsen.
– Då ringde de från myndighetshåll och berättade att alla byggen som inte var sanktionerade skulle stoppas: ”ni får riva ert hus själva, annars gör vi det”, säger Albin Geijer.

De rev sålunda huset och blev på nytt lovade en annan bit mark att bygga på. Den marken skulle de få köpa till myndigheternas inköpspris och det hela skulle vara klart inom en vecka. Men tiden gick. Efter fem månader blev de erbjudna en tomt som var betydligt sämre än deras egen. Trots det gick de med på affären för att äntligen få komma igång med sitt husbygge.
– Vi ville bara ha lite lugn och ro, säger Albin.

Markaffären hade utarbetats tillsammans med samhällets två officiella ledare: den så kallade bygdledaren Xiangzhang (乡长), samt partisekreteraren. Ändå stötte det hela på patrull. Ingen från myndighetshåll ville ta slutgiltigt ansvar för affären, skriva på kontraktet och ta betalt för marken.
– Vi skickades hela tiden vidare till olika instanser, från markmyndigheten tillbaka till olika myndigheter i Zhaoxing. Alla hade olika anledningar till varför de inte kunde skriva under, berättar Albin.

Husbygget i mars, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu
Husbygget i mars, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Så förlöpte första halvan av 2015 – i byråkratins kvarnar – men när vår övergick i sommar inträffade en händelse som drastiskt skulle förändra situationen. I juni bestämde sig den korrumperade planeringsbyrån, Guanli Weiyuanhui, för att riva delar av ett hus som de ansåg ”för högt”. När en 50-årig kvinna konfronterade männen som invaderat hennes tomt och gjorde motstånd så slog de henne i huvudet med en hammare.
– Det här gänget var redan illa omtyckta. När de misshandlade kvinnan så blev det den tändande gnistan så att säga, säger Albin.

Konsekvensen blev upplopp. Under ett dygn gav sig befolkningen i Zhaoxing ut på gatorna, slog sönder myndighetsbyggnader och välte ett tiotal polisbilar. Ledaren för den illa omtyckta Guanli Weiyuanhui misshandlades grovt.

Responsen från myndighetshåll blev omfattande. 3000-4000 poliser, däribland tungt beväpnad kravall- och säkerhetspolis, kallades in. Det till ett samhälle vars hela befolkning uppgår till ca. 6000 personer.
– Under någon vecka var det som att hela Zhaoxing var belägrat: tusentals militärpoliser patrullerade på gatorna, säger Albin.

Se bilder från upploppen här.

Situationen lugnade ner sig. Det mesta av pådraget försvann efter en vecka, även om det dröjde sig kvar en förstärkt polisnärvaro ytterligare någon månad.
– Men så fort de lämnat Zhaoxing så började folk bygga på sina hus som tokiga. De trodde att myndigheterna inte skulle våga ingripa igen för risk om ytterligare upplopp, berättar Albin.

Det lokala planeringskontoret höll låg profil, hela det gamla gardet hade fått gå som konsekvens av upploppen. Albin och Xinya fick muntligt klartecken från myndigheterna att bygga sitt hus på den ursprungliga platsen.
– Så i augusti återupptog vi vårt bygge, för tredje gången, säger Albin.

Byggnationen i september, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu
Byggnationen i september, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Men även om Zhaoxingborna nu tycktes ha utagerat sin ilska så var upploppen något som myndigheterna inte tänkte glömma i första taget. En belöning utfästes om tips om vilka ”bråkmakarna” var och i september slog polisen till: ett femtontal personer greps i en gryningsräd.
– Jag är förvånad att de inte slog till tidigare, för visst vore det konstigt om ingen åkte dit för upploppen. Men polisens undersökning har förstört mycket av sammanhållningen i Zhaoxing i och med att de utfäste den där belöningen för de som skvallrar. Nu undrar alla vem som har tjallat och folk litar inte längre på varandra, säger Albin.

Strax innan polisrazzian hade Albin och Xinya på nytt fått indikationer från myndigheterna att de skulle riva huset – igen. De varnades från att bygga vidare. För att förhoppningsvis lösa problemet en gång för bestämde sig Albin och Xinya för att driva saken till en högre nivå, och genom en kontakt lyckades de få till ett möte med partisekreteraren för Lipings härad. På mötet framkom omständigheter som tidigare varit okända, bl.a. att Zhaoxing utpekats från provinshåll som ett prioriterat framtida utvecklingsområde för turism. Det förklarade delvis varför husbyggnationerna betraktades som känsliga.

På mötet gavs också Albin och Xinya på nytt löfte om att få bygga sitt hus, antingen på sin egen tomt eller på en annan bit likvärdig mark som de skulle få köpa som kompensation. Som motkrav ville partisekreteraren att Albin och Xinya skulle vänta med att återuppta husbygget tills de löst situationen med de andra som byggde; myndigheterna sade sig också ha sjösatt en undersökning med avsikt att lösa konflikten en gång för alla.
– Han sade att folk lade ganska stor vikt vid vad vi gjorde, att andra skulle följa vårt exempel, säger Albin.
– Det har nog delvis att göra med att jag är utlänning. Det är lite av bymentaliteten: ”om han får bygga så får vi också bygga”. Det blir lättare för partisekreteraren att prata andra till rätta om vi först gått med på att sluta bygga, fortsätter han.

Till saken hör också att Albins och Xinyas researrangör Kinalotsen under många år haft Zhaoxing som en del av sina resor för svenska turistgrupper och därmed bidragit till att utveckla samhället som turistort. Dessutom har de drivit ett lokalt projekt för att erbjuda fattiga barn i en by i området skolgång. Således har de uppnått en viss ställning i Zhaoxing.
– Partisekreteraren går inte ofta med på möten, men att vi fick träffa honom var nog för att vi gjort en del investeringar och dragit hit turister till Zhaoxing, säger Albin.

Efter mötet kände sig Albin mer hoppfull än på länge.
Du fick enbart ett muntligt löfte, kan du lita på partisekreteraren?
– Jag har träffat många myndighetspersoner i Kina och han (partisekreteraren, reds. anm.) är en av de som verkar vettig och seriös, så jag tror jag kan lita på honom. Han känner ju turistbyråns chef i Liping, som var vår kontakt för att få till mötet, och enligt honom så går det att lita på partisekreteraren. Hade jag däremot träffat honom utan en egen ingång hade jag nog varit mer skeptisk.

Det skulle dock inte dröja länge innan de nyvunna förhoppningarna grusades. I slutet av oktober fick Albin ett samtal från deras kontakt, turistbyråchefen, med nya bud från partisekreteraren: riv huset omgående, frivilligt. Annars blir det svårt för partisekreteraren att ”hjälpa er”.
– Det är samma sak som vi blivit lovade flera gånger – utan resultat. Vi tänker inte riva vårt hus för att sedan ”vänta på beslut om ny mark”; det har rivits två gånger och nu har vi stoppat bygget tillfälligt. Vi tror inte längre på att vänta och lyda!

Istället tänker Albin och Xinya sätta hårt mot hårt.
– Jag sa till dem: varför ska vi själva betala för att riva vårt hus när det ändå blir rivet av er med våld om vi väntar? Vi har lovat att inte bygga vidare, och tills vårt ärende är löst kommer vi inte göra någonting. River de huset kommer det ligga en ruin på platsen. Det får blir som det blir. Inte så snyggt, med tanke på att Zhaoxing som turistort är tänkt att vara enhetligt med träfasader, säger Albin.

Varför tror du att partisekreteraren bröt sitt löfte om att vänta med er eventuella rivning tills dess att ert markärende löst sig?
– Myndigheterna är rädda för att om vårt hus står kvar så kommer övriga att fortsätta bygga på sina hus. För det kan ta tid att lösa markfrågan. Jag tror de vill att alla husen ska rivas så fort som möjligt, för ju fler som börjat bygga, desto starkare riskerar protesterna bli.

Tror du att ni kommer få bygga ert hus?
– Jag är osäker. De diskuterar nog sannolikt om de ska genomföra en våldsrivning till, eller om de ska bötfälla oss – och låta oss bygga vidare sedan. Men det är svårt att veta. Det är mycket hemlighetsmakeri; myndigheterna kör inte efter några spelregler, de behöver inte efterleva etiska regler eller ens lagar. Så är det i Kina.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se 

Full disclosure: Personligen är jag bekant med både Albin och Xinya. Reportaget ovan gör inte på något vis anspråk på att vara ett journalistiskt verk i det avseendet att det strävar efter objektivitet, eller att höra ”alla sidor”. Avsikten är att berätta deras historia som jag fått den berättad för mig. Jag anser att den har ett värde då den ger ett förhållandevis ”svenskt” perspektiv på hur företeelser så som korruption, markkonflikter och lokal politisk styrning kan te sig i Kina.

Tvåbarnspolicy införs i Kina

Ettbarnspolitiken avskaffas till förmån för en tvåbarnspolitik, meddelade statliga nyhetsbyrån Xinhua under torsdagen. Inte ett oväntat beslut i sig, men oväntat att det kom nu; partitoppen har de senaste dagarna varit fullt upptagna med att föda fram Kinas trettonde femårsplan under det pågående 18:e centralkommitténs femte plenum i Peking.

Men så släpptes också nyheten om att ettbarnspolitiken avskaffas som något av en binyhet till den riktiga nyheten, dvs ramverket till den nya femårsplanen. Förståeligt. Kina har få politiska poäng att vinna på att slå på stora trumman i och med uppluckringen – då riktas ju samtidigt fokus på alla förskräckliga personliga tragedier (tvångssterilisering, tvångsaborter) som följt i ettbarnspolicyns spår de senaste 35 åren.

Faktum är att skillnaden mot innan kommer bli marginell (och i det avseendet passar nyheten väl som biprodukt). Redan 2013 luckrades familjeplaneringspolitiken upp när barn som själva var ensambarn fick rätt att föda två barn. Babyboomen som förutspåddes uteblev. Orsaken? Det är för dyrt att skaffa barn i Kina. I alla fall om man vill att barnet i fråga ska ha någon möjlighet i konkurrensen med sina jämnåriga, en konkurrens som börjar redan på dagis.

Partiet hävdar att de genom sin politik förhindrat omkring 400 miljoner födslar genom sin strikta politik. Visst, det är en hel del. Men om någon trodde att alla familjer i Kina sedan 80-talet endast fött ett barn så tror de fel: det är många som har många fler än så. Utanför storstäderna är böterna inte så grova, så det har absolut inte varit en omöjlighet att skaffa både bröder och systrar till sitt första barn. Det är heller inte ovanligt att fuska med födelsepapperna och skriva sin nyfödde på en släkting.

Babyboomen kommer utebli – även denna gången. Skillnaden blir att de som tidigare behövt smussla eller betala böter för sina extra barn nu kan lägga kraft och pengar på något annat: konsumera mera, till exempel. Partiet har nog räknat på en liten BNP-skjuts.

Det som blir intressant att se nu är om frågan kommer bli än mer politiserad och myndigheterna börjar uppmana kineserna att föda två barn var – och om policy och regelverk kommer underlätta för detta. Är ett svenskt barnbidrag att vänta i Kina i framtiden? Dagispeng? Inte helt uteslutet, tror jag, då Kina sakta rör sig närmare den stora demografiska avgrunden som är ålderssamhället.

Räkna med att även tvåbarnspolicyn kommer avskaffas inom en inte allt för avlägsen framtid.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se