”No End In Sight” – evig terror och ändlös tortyr kring Stilla Havet

Efter terrorattacken i Paris har frågan om waterboarding kommit på agendan i uppladdningen till det amerikanska presidentvalet.  Flera republikanska presidentkandidater verkar redo att i alla fall överväga ett återinförande av vattentortyren.

Den mest högljudda kandidaten uppgav att han på ett ögonblick skulle godkänna waterboarding eftersom tortyren ”fungerar”. Som en eftertanke, kanske med anledning av att det mesta pekar på metodens ineffektivitet, tillade han att även om waterboarding inte fungerar ”förtjänar de det för vad de gör mot oss”.

Medan Hillary Clinton tidigare har tagit avstånd från all användning av tortyr (men inte från de som torterat), har den republikanska lågoddsaren Marco Rubios betänkligheter istället rört huruvida waterboarding är effektivt eller inte och hans skarpaste kritik har riktat sig mot den kritiska granskningen av tortyren. Rubio kommenterade attackerna i Paris med att det på sätt och vis var ”en positiv utveckling” eftersom amerikanerna nu tvingas tänka mer på nationens säkerhet i en värld som har blivit ”en väldigt farlig plats”.

Efter över hundra år av waterboarding i den amerikanska utrikespolitikens tjänst är lätt att känna en viss uppgivenhet inför sådana resonemang. Tortyrens historia verkar vara allt annat än en spikrak linje mot dess avskaffande.

Samma dystra tanke drabbar läsaren av Amnestys senaste rapport om tortyr och framtvingade erkännanden i Kina, liksom Human Rights Watchs rapport på samma tema.

Trots att den kinesiska regeringen erkänt problemet och infört olika åtgärder för att få bukt med tortyren, blir det tydligt att Amnesty ser mörkt på situationen redan när man läser titeln: No End in Sight. Den kinesiska polisens starka ställning och rättssystemets beroende av erkännanden är enligt Amnesty bland de främsta anledningarna till den sorgliga framtidsutsikten:

Ett grundläggande problem är att den offentliga säkerheten, Kinas polismyndighet, fortfarande har för mycket makt inom rättssystemet och som ett resultat av detta är det få av de som gjort sig skyldiga till tortyr som ställs till svar. Men på kort och mellanlång sikt, är det metoder djupt rotade inom rättsväsendet som kan visa sig vara de främsta hindren för myndigheternas insatser för att få ett slut på metoderna för att tvinga fram ”erkännanden”. Systemet är fortfarande alltför beroende av ”erkännanden” som grund för de flesta fällande domarna, något som ger polisen ett nästan oemotståndligt incitament att få fram dessa med alla till buds stående medel. Detta, i sin tur, ökar risken för rättsliga misstag och felaktiga domar avsevärt.

Human Rights Watch skriver att de många åtgärderna som myndigheterna har vidtagit sedan 2009 inte har ”gått långt nog” och menar att omfattande reformer av hela rättssystemet krävs för att få slut på tortyren:

Utan mer genomgående reformer av det kinesiska systemet för kriminalrätt som skulle ge makt åt försvarsadvokater, domstolsväsendet och oberoende observatörer, är det osannolikt att rutinmässig tortyr och övergrepp skulle kunna elimineras.

De båda rapporterna publicerades under det senaste halvåret, inför det möte som hölls av FN:s kommitté mot tortyr den 18 november. Det gällde då att granska hur väl Kina har genomfört åtgärder för att få bukt med användning av ”tortyr och annan grym, inhuman eller förnedrande behandling eller straff” sedan kommitténs femte rapport om Kina publicerades för två år sedan.

Under mötet ställde kommitténs experter den kinesiska delegationen till svars på ett antal punkter gällande den juridiska definitionen av tortyr, dödsfall i landets häkten, tortyr av tibetanska fångar och framtvingade erkännanden. Frågorna följdes av svar från den kinesiska sidan, följt av en runda med följdfrågor och ytterligare svar.

I det stora hela sade sig Kinas FN-ambassadör Wu Hailong  vara nöjd med hur utfrågningen hade gått till:

[Han] sade att dialogen hade förts på ett konstruktivt och professionellt vis. Delegationen hade gjort sitt bästa för att svara på alla frågor. Experternas kommentarer och rekommendationer skulle övervägas med Kinas speciella omständigheter i åtanke. Kina sökte en objektiv och oberoende utvärdering av dess implementering av Konventionen [mot tortyr]. Kina skulle fortsätta ett allsidigt främjande av lagstyre och oavbrutna förbättringar av sitt rättssystem.

Människorättsorganisationerna var mindre imponerade av utfrågningen. Human Rights in China skriver i en kommentar att den kinesiska delegationen använda en beprövad strategi som bestod i att referera till långa listor med ofullständig statistik och formella regelverk som inte efterlevs i praktiken.

Rapporterna från FN och människorättsorganisationerna visar tydligt att det inom det kinesiska rättsväsendet finns en systematisk risk för tortyr och rättsövergrepp. Men när systemet lämnar sitt normaltillstånd ökar risken ytterligare.

Som Amnesty visar i sin rapport finns flera rättsliga undantagsregler för de som misstänks för terrorism, omfattande mutbrott eller för att ha hotat rikets säkerhet. Då är myndigheterna varken bundna att meddela den gripnas anhöriga eller låta den misstänkta träffa en advokat.

Utan något formellt gripande kan en misstänkt i dessa fall hållas på en”utvald plats” utan anhörigas vetskap, något som enligt Amnesty gör detta till en form av hemligt frihetsberövande som kan användas för att få misstänkta att bli mer medgörliga eller för att tvinga fram erkännanden.

Underligt nog var det enbart tibetanska fångar som specifikt nämndes under utfrågningen och inte uiguriska eller muslimska sådana. Trots att Kina sedan 2014 har trappat upp vad de kallar ett ”krig mot terrorism” i Xinjiang, nämndes inte situationen i den till stora delar muslimska regionen av FN:s experter.

Det är besynnerligt då det troligtvis är Xinjiang som de allra flesta rättsövergrepp i Kina sker just nu och de risker som det varnas för i rapporterna är allt än hypotetiska där.

Det senaste året har tongångarna i kinesiska medier kring det som kommit att kallas ett ”folkkrig mot terrorism” blivit allt hårdare.

Nyhetsbyrån Xinhua skrev att ”Kinas elfte september” – attacken mot en tågstation i Kunming som krävde 31 människors liv i mars 2014 – har lett till en förändring i det kinesiska folkets inställning gentemot terrorism.

Efter den attacken kallade president Xi Jinping, i vad som med internationella mått mätt måste räknas som försiktiga ordalag, terroristerna för ”råttor” som ska jagas genom gatorna av folket.

Samtidigt utlystes en kampanj för att ”slå hårt” mot terrorismen i Xinjiang. Denna kampanj resulterade i över tjugosjutusen gripanden under 2014, en fördubbling jämfört med året innan. Under samma år avrättades åtminstone 21 personer för terrorverksamhet; ytterligare tre dömdes till döden i en sportarena inför 7000 åskådare. De fällande domarna kom efter snabba rättegångar och exceptionella metoder. Som en del i kampanjen har myndigheterna bland annat vidtagit åtgärder för att förhindra vad de kallar jihad-migration över Kinas sydvästra gräns.

Myndigheterna skyller de flesta terrorattackerna på en skugglik organisation som kallas Östturkestans islamiska rörelse. Det mesta pekar på att det är lika lite en välorganiserad ”rörelse” som den Islamiska staten är en funktionell ”stat” och Al-Qaeda ett sammanhållet ”nätverk”.

Liksom på andra sidan Stilla Havet har terrorattackerna i Paris gjort sig påmind i den kinesiska politiken.

Liksom politiska ledare över hela världen, uttalade Xi Jinping sitt stöd för Frankrike och fördömde de ”barbariska” handlingarna:

Detta är en traumatisk tid för det franska folket och som företrädare för den kinesiska regeringen och det kinesiska folket, liksom å egna vägar, fördömer jag denna barbariska handling i de starkaste möjliga ordalag, uttrycker jag min djupa sorg för offren och framför mitt uppriktiga deltagande med de skadade och de familjer som har berövats medlemmar… Kina har varit konsekvent i sitt motstånd till alla former av terrorism och sin beredskap att arbeta med Frankrike och det internationella samfundet för att stärka säkerhetssamarbete och för att bekämpa terrorism tillsammans, så att vi kan skydda människoliv i alla länder.

Orden har följts av handling. Efter en terroristattack mot en kolgruva som dödade 18 personer, uppger kinesisk press att 28 medlemmar av en ”våldsam terroristgrupp under direkta order från en utländska extremistgrupp” ha skjutits ihjäl av kinesiska säkerhetsstyrkor. I en artikel uppges det att polisens specialstyrkor använde en eldkastare för att tvinga ut terrorister ur en grotta och att de tio terroristerna sedan ”tillintetgjordes”.

Från Xinjiang rapporteras vidare att internetanvändare som använt VPN eller WhatsApp via sina mobiltelefoner har fått sin trafik avbruten och har uppmanats att kontakta lokala polismyndigheter för att reaktivera den.

Liksom Hillary Clinton i sin reaktion efter attacken i Paris, lade den kinesiska ministern för offentlig säkerhet Guo Shangkun vikt på ökad datainsamling och mer informationsarbete i kriget mot terrorismen. Guo sade att detta ska göra det möjligt att ”krossa våldsam terrorism innan den uppstår” genom ”exakta tillslag och ökad kapacitet vad gäller tidiga varningar, försiktighets- och förebyggande åtgärder”.

Trots betydande skillnader vad gäller både politiska och juridiska system är det tydligt att det finns en samstämmighet både vad gäller retorik och vad som anses vara lämpliga åtgärder i det globala kriget mot terrorism.

Men formen för den granskning som FN:s kommitté mot tortyr genomför leder till ett fokus på de kinesiska rättsövergrepp som frångår internationella normer. Detta fokus reproduceras delvis av människorättsorganisationerna som i sina rapporter ger bilden av en positiv utveckling mot det normalt accepterade som ännu inte har gått långt nog.

Det är inget fel med en sådan framställning och kritiken mot det kinesiska rättsystemet är helt klart befogad. Men när det gäller tortyr och relaterade rättsövergrepp måste en förklaringsmodell som bygger på att det är en effekt av ett ”onormalt” kinesiskt rättssystem kompletteras med iakttagelsen att Kina blir alltmer ”normalt” i sitt krig mot terrorismen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Recension: The Barefoot Lawyer

Chen Guangcheng (陈光诚) är en man som verkligen tror på sig själv och det han gör. Att kalla honom envis är en grov underdrift, ungefär som att kalla en vithaj för en fisk, eller Frihetsgudinnan för en staty. Han är mycket envis.

I Sverige, där vi inte praktiserar ett statskick som förtrycker, plågar och förföljer oliktänkande, hade Chen nog blivit en framstående aktivist, en ledarfigur, eller i värsta fall en rättshaverist. I Kina, där partiet styr och ställer utan att snegla särskilt ofta på vad som faktiskt står i de lagar och regler man själv infört, blev han en Dissident. En för makten obekväm sådan; en ständig nagel i ögat på kommunistpartiets lokala företrädare som bara ville ha lite lugn och ro och få göra lite som man vill!

CGC:s självbiografi reflekterar hans egen personlighet. Den innehåller kraft och övertygelse. Språket är enkelt och rättframt. Boken är också en detaljerad fallstudie i systematisk ondska. Den typen av Kafka-liknande ondska där ingen vill ta ansvar för sina mindre trevliga handlingar. Typen där förövarna avhumaniserar sina offer. Det kan handla om att misshandla gravida föräldrar för att de inte vill genomföra en tvångsabort. Att fabricera brott och manipulera domstolar, eller att utöva utpressning mot handikappade och med våld tvinga dem betala extra skatter.

I boken berättar CGC om sitt liv. Från det att han som liten pojk blir av med synen i en febersjukdom, till det att han kliver på planet till USA för att aldrig återvända till sitt hemland, stämplad som landsförrädare. Det är en berättelse om en man som ständigt strävar efter något bättre. Inte bara för sig själv, utan även för andra. Att som blind i 70-, 80- och 90-talets Kina slå sig fram var allt annat än lätt. Basala saker som skolgång var inte garanterat, speciellt inte för fattiga bybor som Chen. Trots det lyckades han inte bara kämpa sig igenom grundskolan, utan även ta en universitetsexamen – som den första i sin familj (och då har han ändå tre bröder, alla äldre än honom själv).

Historien är den om en man vars drömmar ständigt krossas, vars tilltro på att partiet, staten och myndigheterna år efter år urholkas, tills dess att ingenting längre återstår. CGC:s liv ger därför insikt i källan till cynismen som ofta präglar det moderna Kina. Att tro på något, att föra fram ideal, anses närmast idiotiskt. Men trots det behåller Chen sin övertygelse och sin tilltro på en möjlig rättsstat. Trots att han själv blir offer för justitiemord och får avtjäna både fängelsestraff och olaglig husarrest under tortyrliknande former i sju år.

Det övergripande temat är något av ”bergen är höga och kejsaren långt borta”: så fort partikadrar, borgmästare och andra lokala myndighetspersoner tror sig kunna komma undan med något illdåd, så gör de också det. I de fall där CGC lyckas skapa uppmärksamhet i media eller genom att larma det internationella samfundet för att bringa fram oförrätter i ljusan dager, så vinner rättvisan.

Till syvende och sist så är The Barefoot Lawyer en aktivistbok; om än inte en objektiv granskning av det kinesiska (o)rättssystemet så absolut en gripande historia, ett människoöde och en otrolig inspiration. Det är en påminnelse om vad en människa kan genomlida och ändå gå stärkt därifrån.

Så när det känns som att världens undergång kryper närmare med diverse kriser, miljöhot och terroristattacker så kan det vara värt att dra sig till minnes hur en blind, undernärd man med bruten fot lyckades passera ett 70-tal vakter, strålkastare och kameror för att på egen hand fly från den fångenskap han på olagliga grunder förpassats till.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Chen Guangchengs The Barefoot Lawyer: A Blind Man’s Fight for Justice and Freedom in China gavs ut den 10 mars 2015 och går att köpa på bl.a. på Amazon i Kindle-version. 

Svenske Albin bygger hus i markkonflikternas Kina

Att ha rätt, eller inte ha rätt, till mark är Kinas största konfliktorsak. Varje år visar människor runtom i landet sitt missnöje i tiotusentals så kallade ”massprotester” över markkonflikter. Det kan exempelvis handla om att bli vräkt från sitt hem utan tillräcklig ersättning, att bli omlokaliserad mot sin vilja, att tvingas sälja mark till underpris, eller att som är fallet i den här texten – att förhindras att bygga hus på sin egen mark.

Svenske Albin Geijer har tillsammans med sin fru Xinya Lu i flera år förgäves försökt bygga ett hus på familjens tomt i samhället Zhaoxing i provinsen Guizhou. Det kan tyckas relativt okomplicerat, att bygga ett hus. Men regler och förordningar i Kina är många gånger diffusa, efterlevs inte, och beslut fattas inte sällan godtyckligt. Det kan vara svårt att känna till sina rättigheter, eller för den delen skyldigheter. Kontakter med myndigheter präglas av byråkrati, hierarki och ofta korruption. Allt detta har Albin och Xinya fått erfara.

Men låt oss börja från början.

Albin och Xinya har i många år drömt om att bygga ett hus i Zhaoxing. De är nu båda strax över 40 år och har tre barn. Barnen är alla visserligen födda och uppväxta i Sverige, men Kina är en stor del av deras liv. Tanken med huset är att skapa en fast plats här för familjen i framtiden.
– Om tio år när våra barn är större så vill de kanske bo i Kina en längre period. Xinya har nog också känt att hon vill ha ett hem här. Det är här hon har sina rötter, säger Albin Geijer.

Även Albin själv har stark anknytning till Kina och till Zhaoxing. I mitten på 90-talet reste han runt i landet och kom då för första gången till det lilla samhället Zhaoxing (肇兴乡), som organiseras under Lipings härad (黎平县) i det sydöstra hörnet av den sydliga provinsen Guizhou. Området bebos av Dong-folket (侗族), en av Kinas minoriteter. Det skulle dock dröja fram till 1999, när Albin på nytt besökte Zhaoxing, innan han träffade Xinya. Hon drev då ett litet vandrarhem på orten. De gifte sig året därpå.

Zhaoxing. Foto: Albin Geijer
Zhaoxing. Foto: Albin Geijer

På den vägen är det. De båda driver sedan 2003 researrangören Kinalotsen och har rest kors och tvärs över Mittens rike. Hösten 2013 var det så dags för byggstart av det som skulle bli deras nya hem i Kina. Xinyas bror hade styckat av en bit tomt på ett risfält som familjen ägde i Zhaoxing och arbetet satte igång. En handfull grannar i området hade också påbörjat egna husprojekt. Men arbetet skulle inte bli långvarigt: i januari 2014 dök plötsligt polisen upp en masse – med grävskopor i släptåg.
– De kom på morgonen, helt oanmälda. Det var kanske 70-80 poliser på plats. De rev alla de påbörjade husen med våld, utan förvarning, berättar Albin.

Grunden var klar och förberedelser hade gjorts för att resa upp själva husstommen. Men det blev inte mycket kvar efter att grävskoporna gjort sitt. Endast ett av de påbörjade husen i området fick stå kvar orört.
– Det huset är färdigbyggt idag. De som bor där har själva sagt att de hade guanxi, kontakter, varför de undslapp polisen, säger Albin.

Det som blev kvar av huset efter rivningen i januari 2014.
Det som blev kvar av huset efter rivningen i januari 2014. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Vittne till rivningen blev Albin och Xinyas då sexårige son som tillsammans med Xinya var på plats. Xinya blev samtidigt hotad och fick sin kamera beslagtagen när hon filmade rivningen.

Ilskan mot myndigheterna växte i Zhaoxing. En klick företrädare för den lokala byråkratin, den så kallade Guanli Weiyuanhui (管理委员会) som hanterade bl.a. planärenden, hade dessutom länge missbrukat sitt mandat; de drev en tveksam operation där de samlade in pengar genom att godtyckligt bötfälla de boende i Zhaoxing för olika påhittade brott mot regelverket.
– De kunde säga saker som att något hus var för högt, eller att man använt ”fel tegel”. De ville ha mutor helt enkelt och körde sitt eget race, säger Albin Geijer.
”Böterna” sträckte sig ofta mellan 1000-10 000 RMB.
– Xinyas bror fick själv böter på 9000 RMB för att han renoverade sitt hus. Som mest hörde jag om någon som fick betala upp till 40 000 RMB i böter, säger Albin.
Det skulle inte dröja länge innan befolkningen fick nog.

Men än så länge var det 2014 och byråkratin tuggade på. Orsaken till att husen rivits var att det fanns planer att utveckla ett parkområde på platsen, fick Albin och Xinya veta. Istället blev de lovade en bit likvärdig mark. De tackade ja. Men månaderna gick och ingenting hände. Planerna på en park tycktes ha bordlagts, varför de i slutet av 2014 på nytt återupptog sitt husbygge på ursprungsplatsen.
– Då ringde de från myndighetshåll och berättade att alla byggen som inte var sanktionerade skulle stoppas: ”ni får riva ert hus själva, annars gör vi det”, säger Albin Geijer.

De rev sålunda huset och blev på nytt lovade en annan bit mark att bygga på. Den marken skulle de få köpa till myndigheternas inköpspris och det hela skulle vara klart inom en vecka. Men tiden gick. Efter fem månader blev de erbjudna en tomt som var betydligt sämre än deras egen. Trots det gick de med på affären för att äntligen få komma igång med sitt husbygge.
– Vi ville bara ha lite lugn och ro, säger Albin.

Markaffären hade utarbetats tillsammans med samhällets två officiella ledare: den så kallade bygdledaren Xiangzhang (乡长), samt partisekreteraren. Ändå stötte det hela på patrull. Ingen från myndighetshåll ville ta slutgiltigt ansvar för affären, skriva på kontraktet och ta betalt för marken.
– Vi skickades hela tiden vidare till olika instanser, från markmyndigheten tillbaka till olika myndigheter i Zhaoxing. Alla hade olika anledningar till varför de inte kunde skriva under, berättar Albin.

Husbygget i mars, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu
Husbygget i mars, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Så förlöpte första halvan av 2015 – i byråkratins kvarnar – men när vår övergick i sommar inträffade en händelse som drastiskt skulle förändra situationen. I juni bestämde sig den korrumperade planeringsbyrån, Guanli Weiyuanhui, för att riva delar av ett hus som de ansåg ”för högt”. När en 50-årig kvinna konfronterade männen som invaderat hennes tomt och gjorde motstånd så slog de henne i huvudet med en hammare.
– Det här gänget var redan illa omtyckta. När de misshandlade kvinnan så blev det den tändande gnistan så att säga, säger Albin.

Konsekvensen blev upplopp. Under ett dygn gav sig befolkningen i Zhaoxing ut på gatorna, slog sönder myndighetsbyggnader och välte ett tiotal polisbilar. Ledaren för den illa omtyckta Guanli Weiyuanhui misshandlades grovt.

Responsen från myndighetshåll blev omfattande. 3000-4000 poliser, däribland tungt beväpnad kravall- och säkerhetspolis, kallades in. Det till ett samhälle vars hela befolkning uppgår till ca. 6000 personer.
– Under någon vecka var det som att hela Zhaoxing var belägrat: tusentals militärpoliser patrullerade på gatorna, säger Albin.

Se bilder från upploppen här.

Situationen lugnade ner sig. Det mesta av pådraget försvann efter en vecka, även om det dröjde sig kvar en förstärkt polisnärvaro ytterligare någon månad.
– Men så fort de lämnat Zhaoxing så började folk bygga på sina hus som tokiga. De trodde att myndigheterna inte skulle våga ingripa igen för risk om ytterligare upplopp, berättar Albin.

Det lokala planeringskontoret höll låg profil, hela det gamla gardet hade fått gå som konsekvens av upploppen. Albin och Xinya fick muntligt klartecken från myndigheterna att bygga sitt hus på den ursprungliga platsen.
– Så i augusti återupptog vi vårt bygge, för tredje gången, säger Albin.

Byggnationen i september, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu
Byggnationen i september, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Men även om Zhaoxingborna nu tycktes ha utagerat sin ilska så var upploppen något som myndigheterna inte tänkte glömma i första taget. En belöning utfästes om tips om vilka ”bråkmakarna” var och i september slog polisen till: ett femtontal personer greps i en gryningsräd.
– Jag är förvånad att de inte slog till tidigare, för visst vore det konstigt om ingen åkte dit för upploppen. Men polisens undersökning har förstört mycket av sammanhållningen i Zhaoxing i och med att de utfäste den där belöningen för de som skvallrar. Nu undrar alla vem som har tjallat och folk litar inte längre på varandra, säger Albin.

Strax innan polisrazzian hade Albin och Xinya på nytt fått indikationer från myndigheterna att de skulle riva huset – igen. De varnades från att bygga vidare. För att förhoppningsvis lösa problemet en gång för bestämde sig Albin och Xinya för att driva saken till en högre nivå, och genom en kontakt lyckades de få till ett möte med partisekreteraren för Lipings härad. På mötet framkom omständigheter som tidigare varit okända, bl.a. att Zhaoxing utpekats från provinshåll som ett prioriterat framtida utvecklingsområde för turism. Det förklarade delvis varför husbyggnationerna betraktades som känsliga.

På mötet gavs också Albin och Xinya på nytt löfte om att få bygga sitt hus, antingen på sin egen tomt eller på en annan bit likvärdig mark som de skulle få köpa som kompensation. Som motkrav ville partisekreteraren att Albin och Xinya skulle vänta med att återuppta husbygget tills de löst situationen med de andra som byggde; myndigheterna sade sig också ha sjösatt en undersökning med avsikt att lösa konflikten en gång för alla.
– Han sade att folk lade ganska stor vikt vid vad vi gjorde, att andra skulle följa vårt exempel, säger Albin.
– Det har nog delvis att göra med att jag är utlänning. Det är lite av bymentaliteten: ”om han får bygga så får vi också bygga”. Det blir lättare för partisekreteraren att prata andra till rätta om vi först gått med på att sluta bygga, fortsätter han.

Till saken hör också att Albins och Xinyas researrangör Kinalotsen under många år haft Zhaoxing som en del av sina resor för svenska turistgrupper och därmed bidragit till att utveckla samhället som turistort. Dessutom har de drivit ett lokalt projekt för att erbjuda fattiga barn i en by i området skolgång. Således har de uppnått en viss ställning i Zhaoxing.
– Partisekreteraren går inte ofta med på möten, men att vi fick träffa honom var nog för att vi gjort en del investeringar och dragit hit turister till Zhaoxing, säger Albin.

Efter mötet kände sig Albin mer hoppfull än på länge.
Du fick enbart ett muntligt löfte, kan du lita på partisekreteraren?
– Jag har träffat många myndighetspersoner i Kina och han (partisekreteraren, reds. anm.) är en av de som verkar vettig och seriös, så jag tror jag kan lita på honom. Han känner ju turistbyråns chef i Liping, som var vår kontakt för att få till mötet, och enligt honom så går det att lita på partisekreteraren. Hade jag däremot träffat honom utan en egen ingång hade jag nog varit mer skeptisk.

Det skulle dock inte dröja länge innan de nyvunna förhoppningarna grusades. I slutet av oktober fick Albin ett samtal från deras kontakt, turistbyråchefen, med nya bud från partisekreteraren: riv huset omgående, frivilligt. Annars blir det svårt för partisekreteraren att ”hjälpa er”.
– Det är samma sak som vi blivit lovade flera gånger – utan resultat. Vi tänker inte riva vårt hus för att sedan ”vänta på beslut om ny mark”; det har rivits två gånger och nu har vi stoppat bygget tillfälligt. Vi tror inte längre på att vänta och lyda!

Istället tänker Albin och Xinya sätta hårt mot hårt.
– Jag sa till dem: varför ska vi själva betala för att riva vårt hus när det ändå blir rivet av er med våld om vi väntar? Vi har lovat att inte bygga vidare, och tills vårt ärende är löst kommer vi inte göra någonting. River de huset kommer det ligga en ruin på platsen. Det får blir som det blir. Inte så snyggt, med tanke på att Zhaoxing som turistort är tänkt att vara enhetligt med träfasader, säger Albin.

Varför tror du att partisekreteraren bröt sitt löfte om att vänta med er eventuella rivning tills dess att ert markärende löst sig?
– Myndigheterna är rädda för att om vårt hus står kvar så kommer övriga att fortsätta bygga på sina hus. För det kan ta tid att lösa markfrågan. Jag tror de vill att alla husen ska rivas så fort som möjligt, för ju fler som börjat bygga, desto starkare riskerar protesterna bli.

Tror du att ni kommer få bygga ert hus?
– Jag är osäker. De diskuterar nog sannolikt om de ska genomföra en våldsrivning till, eller om de ska bötfälla oss – och låta oss bygga vidare sedan. Men det är svårt att veta. Det är mycket hemlighetsmakeri; myndigheterna kör inte efter några spelregler, de behöver inte efterleva etiska regler eller ens lagar. Så är det i Kina.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se 

Full disclosure: Personligen är jag bekant med både Albin och Xinya. Reportaget ovan gör inte på något vis anspråk på att vara ett journalistiskt verk i det avseendet att det strävar efter objektivitet, eller att höra ”alla sidor”. Avsikten är att berätta deras historia som jag fått den berättad för mig. Jag anser att den har ett värde då den ger ett förhållandevis ”svenskt” perspektiv på hur företeelser så som korruption, markkonflikter och lokal politisk styrning kan te sig i Kina.