The_Chinese_Theatre,_Hollywood,_California_(62694)

Året som gick – Film

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Linus Fredriksson, behandlar den kinesiska filmindustrin.

Jia Zhangkes nya film Mountains May Depart (山河故人) blir antagen till Cannes filmfestival och Fast & Furious 7 tjänar över 2.42 miljarder RMB i Kina. Den taiwanesiska art-house regissören Hou Hsiao-hsien regisserar igen efter flera års uppehåll och Furious 7 tjänar över 381 miljoner dollar i Kina. Monster Hunt (捉妖记, Raman Hui/许诚毅) slår rekord i biljettförsäljning och Furious 7 är den utländska film som tjänat in mest på biljettförsäljning i Kina någonsin. Furious 7.

Ingen förstod riktigt varför Furious 7 blev en sådan hit i Kina. Några försökte förklara det genom det växande intresset för bilar i Kina andra menade att filmen anspelar på en gruppdynamik och värdegrund som även används i wuxia-litteraturen. Ingen kan riktigt förklara varför. Under US-China Film Summit (Frontiers in Content: New Players, New Avenues for U.S.-China Collaboration), en sammankomst av filmarbetare från både USA och Kina, var många av deltagarna, bland annat Michael Uslan från Branded Entertainment, noggranna med att betona att om man skulle göra film för den kinesiska marknaden krävdes inte bara en bra berättelse utan även en djup förståelse för den kinesiska kulturen. Att endast ha kinesisk produktplacering och en kinesisk skådespelare med endast några enstaka repliker räckte inte för att göra en lyckad produktion som den kinesiska publiken skulle älska.

Att spekulera om en films uppgång eller fall i Kina är för det första problematiskt för att marknaden är fortfarande ung, speciellt samarbetsproduktioner mellan Kina och andra nationer, vilket därför gör det svårt att hitta en trend som kan användas som grund för framtida produktioner. Bland de tio filmer som har störst biljettförsäljning i Kina är fem utländska och tre av dem har inget samarbete med Kina samt att innehållet i fyra av filmerna inte hade något med Kina att göra. En av dessa fem filmer, Transformers: Age of Extinction, hade ett samarbete men i just denna produktion var samarbetet av den karaktär att där endast fanns med en kinesisk skådespelare (Li Bingbing) med några enstaka repliker och samt dålig produktplacering av kinesiska företag. Furious 7 hade inte ens en bra berättarstruktur.

Att förutspå en films ekonomiska framgång är lika mycket tebladskikande som en professionell uträkning av olika variabler. Den kinesiska drömmen är en dröm om att lyckas och filmskapare över hela världen vill realisera den. Konkurrensen är tuff och speciellt bland de inhemska komedierna. Denna genren fortsätter att vara den mest populära och även om Monster Hunt (捉妖记) klassificeras som en ”fantasy-film” (魔幻/monster fantasy) är filmen också en komedi med en rejäl nypa buskisestetik. Regissören och tillika skådespelaren Xu Zheng som tidigare gjort den omåttligt populära resekomedin Lost in Thailand (泰囧, 2012) fortsatte med samma vinnande koncept även 2015 där hans film Lost in Hongkong (港囧) var den tredje mest sedda förra året. Da Peng (大鹏), ny på filmarenan men känd från TV-serien Diors Man (屌丝男士)  gjorde filmen The Pancake Man (煎饼侠) som inte bara är en hyllning till arbetare och personer vars ambition inte är att göra karriär utan som istället vill förverkliga en enkel dröm om att tillaga jianbing åt hungriga kunder. Om jag inte visste bättre försöker Da Peng att anspela på president Xi Jingpings slogan ”den kinesiska drömmen”.

Filmen som jag själv såg mest fram emot var Lu Chuans (陆川) filmatisering av Zhang Muyes (张牧野, pseudonymTianxia Bachang天下霸唱) bok The Ghost Who Blew Out the Candle (鬼吹灯). Filmen, som fick namnet Chronicles of a Ghostly Tribe (九层妖塔), levde dock inte upp till mina förväntningar mycket på grund av att filmen har svårt att förmedla berättelsen utan att lämna en massa luckor. Denna gång har Lu Chuan valt att göra en film som inte är lika moraliskt utmanande som hans andra filmer, där skiljelinjen mellan gott och ont har blivit utsuddade. Istället har han fokuserat på att göra en äventyrsfilm där spänning varvas med romantiska inslag som i sin tur växlar till action när så behövs. Det intressanta med filmatiseringen av The Ghost Who Blew Out the Candle är att följande film, Mojin – The Lost Legend (寻龙诀) regisserades av Wuershan (乌尔善) och skådespelarensemblem var helt olik den tidigare versionens. En tredje film verkar vara på väg och även denna gång  är det olika personer framför och bakom kameran.

Den inhemska action- och äventyrsgenren tog lite mer utrymme på repertoaren än 2014. I år skapade inte bara de två ovannämnda filmerna rubriker utomlands på grund av sin popularitet utan även uppföljaren till The Man From Macau (澳门风云/赌城风云), som är en fortsättning på Hongkong-filmserien God of Gamblers som började redan i slutet av 80-talet, och Wolf Warriors (战狼). I Wolf Warrior spelar kungfu-stjärnan Wu Jing (吴京) inte bara huvudrollen utan han regisserar också vad som måste vara 2015 mest patriotiska verk där publiken inte längre får gåshud till crescendot från filmmusiken utan från de tusentals skottsalvor som faller mot marken när Wu Jing försvarar Kina mot utländska angripare.

Årets stora flopp måste vara Sun Zhous (孙周) scifi-komedi Impossible (不可思异) där inte ens några av Kinas mest kända skådespelare, Wang Baoqiang (王宝强) och Da Peng, kunde rädda filmen från dåliga siffror. One Hundred Thousand Bad Jokes var årets överraskning. Här blandas interkulturella referenser med högljudd rapp dialog och helt utan den där överspelade emotionella slutklämmen som präglar en del komedier. Skulle jag dock rekommendera er att se en enda film från 2015 hade jag valt Wang Rens (王壬) Waterdrop (水滴). Filmen är endast 15 minuter lång och är en enda lång utzoomning där den första bilden föreställer den minsta beståndsdelen i vårt universum och där den sista bilden är en long-shot på ett rymdskepp i rymden. Fílmen är en hyllning till science fiction-författaren Liu Cixins (刘慈欣) bok The Dark Forest (黑暗森林).

När man pratar om kinesisk film är det svårt att undvika ämnet kring den kinesiska regeringens inblandning i produktionsprocessen. Själv fick jag chansen att delvis prata om detta ämne på SRP3 i programmet PP3 och förklarade kort att det är ett godtyckligt censursystem. En film som först har fått klartecken för distribution kan en kort tid efter plötsligt försvinna och bli svartlistad från diskursen i kinesiska medier. Chai Jings (柴静) dokumentär Under the Dome (穹顶之下) blev ett viralt fenomen på nolltid och när diskursen inte längre kunde styras satte man stopp för dokumentären.

Men även om innehållet i en film skulle vara politiskt känsligt eller skulle på något sätt kasta ljus över den rådande ojämna maktrelationen mellan stat och folk i Kina behöver detta nödvändigtvis inte betyda att en film inte får visas. Till exempel fick Jia Zhangke, som är känd för sina ärliga och föga smickrande porträtt av det kontemporära Kina,  äntligen upp sin spelfilm Mountains May Depart på duken efter att inte ha kunnat visa sina filmer på ett par år i de kinesiska biograferna. November år 2014 sköts premiären av The Hunger Games: Mockingjay Part 1 upp hela tre månader och då spekulerade jag själv i hur detta skulle kunna ha något att göra med filmens anti-autokratiska tematik, och att det var i samband med Hongkong-protesterna, men det handlade förmodligen mer om att  ändra visningsdatumet av utländska filmer för att gynna de lokala produktionerna.

Frågan om censur grundar sig i Kommunistpartiets vilja att styra diskurser inom olika medier och en biprodukt av censuren finner vi i producenternas våta dröm att potentiellt visa film för1,4 miljarder konsumenter som då ger upphov till självcensur. Ibland är den rätt harmlös och handlar mer om att inte porträttera kineser í negativt ljus och ibland handlar det om en motvilja att visa upp amerikansk militarism.

Denna utveckling i den amerikanska filmbranschen låg förmodligen också bakom Us-China Economic and Security Review Commission rapport Directed by Hollywood, Edited by China: How China’s Censorship and Influence Affect Films Worldwide. Rapporten ger en bra redogörelse för en rad olika anledningar till varför vissa amerikanska filmer har censurerats och vilka ämnen man bör undvika om man vill få sin film visad i Kina. Rapporten gör ibland ytliga spekulationer som att filmer med en berättelse där vördnad för äldre (孝) framgår tydligt skulle ha lättare för att kringgå censuren än andra filmer utan det.

När nu ridån har gått ner för Kinas silverdukar 2015 kan jag konstatera att film i Kina handlar mer om att tappa de kinesiska konsumenterna på pengar än vad det handlar om innovation och att förmedla nya berättelser. Förstå mig inte fel, de kinesiska filmarbetarna arbetar frenetiskt med att lära sig allt dem kan från Hollywood för att sedan kunna konkurrera mot dem på världsmarknaden. Men trots att filmarbetarna har den tekniska innovationen inom räckhåll jobbar dem också i motvind då krav på förnyelse även kommer uppifrån vilket inte minst märktes i Xi Jingpings tal om konst och kultur från oktober 2014. Mer tradition och mindre plagiat lät det. Men samtidigt som det blir svårare att få fullt utlopp för sin kreativitet på grund av politiska påbud kopierar nu de kinesiska filmbolagen Hollywood genom vertikal integration i produktionsprocessen. Mycket pekar då på att man satsar på filmer med en stor budget och vars innehåll redan är känt för publiken. Hollywood-producenten Lynda Obst kallar detta för pre-awareness själv kallar jag det för kreativ stagnation.

Kanske kommer de kommande åren visa hur plagiarism tappar mark och hur tradition vinner mark. Fast, tradition har vunnit för länge sen bara inte på det sätt som Xi Jingping vill. För vad är inte en hyllning till tradition om inte nyheten om Furious 8 och Transformers 5.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*