Foto: Björn Djurberg

Nyhetsåret 2012: Ett aggressivare Kina kräver inflytande

KINA Året 2012 har långt ifrån varit ett lugnt år för Kina sett ur landets relationer med omvärlden. Det allt större utrymme som Kina kräver i det offentliga rummet har under året allvarligt börjat skava på relationerna med sina granländer till den punkt att det riskerar få militära konsekvenser.

Först var det konflikten under våren med Filippinerna över ögruppen Scarborough Shoal, ett tiotal mil utanför Filippinernas kust, som Kina gav sig in i med näbbar och klor. Konsekvensen blev ett upptrappat läge med handelsblockader, demonstrationer och militära styrkeuppvisningar.

Därefter följde konflikten med Vietnam över Spratly- och Paracelöarna. För att slå fast sitt anspråk över ögrupperna så började Kina helt sonika bygga upp en stad på en av öarna, Sansha City.

Fallet Vietnam, Filippinerna och Kina i Sydkinesiska havet är fortsatt olöst. Snarare ser relationerna länderna emellan ut att bli allt mer infekterad.

Den territoriella konflikt som under året visat sig än mer explosiv är dock dragkampen med ärkerivalen Japan över ögruppen Senkaku, eller Diaoyu, om man så vill. Den lilla ögruppen utanför Taiwans nordöstra udde har vuxit till att bli den viktigaste frågan för de båda ländernas nationella stolthet och prestige.

Det mesta av aggressiviteten har dock Kina stått för, med inhemska upplopp som följd som under augusti och september fick fritt spelrum i de flesta av landets större städer. Förhoppningar om att den bilaterala handeln ska lugna ner krigshetsarna har uteblivit, och i Kina är Japanhatet större än på länge.

Frågan är om partiet kan kontrollera de nationella strömningarna som man underblåser.

Kinas dispyter med sina grannländer handlar såklart också i förlängningen om USA, som ju är allierade med både Japan och Filippinerna. Washingtons uttalade policy att ”återvända” till Asien har minst sagt irriterat Peking – och under utrikesminister Hillary Clintons Asientur i somras duggade anklagelserna om dolda agendor tätt från den kinesiska propagandaapparaten.

Att världens tre största ekonomier, USA, Kina och Japan nu är indragna i ett triangeldrama som till största del består av prestige är i sanning oroande. För vem vågar ge avkall på den nationella prestigen när de tre länderna under 2012 alla på ett eller annat sätt fått nytt ledarskap?

Kina tycks än så länge vara beredd att sätta hårt mot hårt när man under hösten sjösatte sitt första hangarfartyg.

Det Kina inte gjorde under 2012 var att ändra sin Nordkorea-policy, trots att Nordkoreanska ”pirater” i maj bordade tre kinesiska fiskebåtar och höll ett trettiotal kineser fångar. I vanlig ordning har istället de pro-Nordkoreanska bildreportagen frekvent figurerat i kinesisk statlig media; Folkets Dagblad överträffade till och med sig själv när man gjorde en rewrite på satirsajten The Onions utnämning av Kim Jong-un som världens sexigaste man 2012.

Den största inrikespolitiska skandalen 2012, den om topp-politikern Bo Xilai, fick också utrikespolitiska konsekvenser, då Bo Xilais fru visade sig ha mördat en brittisk medborgare. Rättegången mot Gu Kailai var en av få rättegångar i Kina som fått internationell uppmärksamhet.

Även USA var inblandad på ett hörn, då Wang Lijun, Bo Xilais andreman, i ett misslyckat försök till defekt flydde till USA:s ambassad i Chengdu.

Ett mer lyckat försök till defekt var den blinde rättskämpen Chen Guangcheng som mitt i natten flydde från sitt hem i Shandong-provninsen där han i flera år suttit i husarrest. Mot alla odds tog han sig till Peking och sökte skydd på den amerikanska ambassaden. Även om Kina tillslut lät Chen Guangcheng lämna Kina, så satte man klorna i hans brorson och dömde denne till tre års fängelse för att ha satt sig upp emot de inhyrda hantlangare som bröt sig in i hans hem och misshandlade hans föräldrar.

En som inte ville lämna Kina var däremot Melissa Chan, erfaren kinakorrespondent på Al Jazeera. Chan blev den första utländska journalist som i praktiken blev utsparkad från Kina på 14 år, när Peking vägrade förnya hennes journalistvisum.

Melissa Chan var nog inte ensam om att känna sig ovälkommen i Mittens Rike under 2012. I maj drog Peking igång sin kampanj mot illegala utlänningar, kallad ”de tre olagliga”-kampanjen. Under hundra dagar uppmanades lokalbefolkningen genom speciella heta linjer till polisen rapportera utlänningar som kunde misstänkas uppehålla sig, arbeta eller bo utan giltigt visum.

Kampanjen spred sig till övriga städer, och även om Kinas många engelskalärare nog kände sig utpekade, så var det nog immigranter från Kinas grannländer i söder, samt från Afrika, som drog det längsta strået och som drabbades hårdast.

Med piskan kom också en morot. I slutet av 2012 lanserade Peking och Shanghai nya visumregler som innebär att transitresenärer från 45 länder kan uppehålla sig 72 timmar i de båda städerna från och med nästa år.

Ett av de få länder i Europa som lämnades utanför var dock Norge, vars befolkning enligt Peking var av mindre bra kvalitet och betedde sig illa. Att 2010 ge den kinesiske demokratikämpen Liu Xiaobo Nobels fredspris är något som partiet sent vill att Oslo ska glömma.

Men nobelpriset är inte bara en nagel i ögat på enpartiregimen; För när den kinesiska författaren Mo Yan tilldelades Nobelpriset i litteratur var det svårt att hitta sura miner i partileden. Debatten har sedan dess i oförminskad takt rasat, både i Sverige och internationellt, huruvida det var rätt att ge en författare inbäddad i den kommunistiska partiapparaten ett nobelpris.

Att världens andra största ekonomi och folkrikaste land tar större plats på världsarenan är en naturlig utveckling. Frågan är dock hur länge denna från Kinas håll uttalade ”fredliga” uppgång kan hålla i sig. 2012 har visat på sprickor i fasaden.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*