The Tank Man FOTO: AFP via Wikimedia Commons

Utgrävning söker massakerns sanning – Recension av Tiananmen Redux

Tiananmen Redux

Johan Lagerkvist, 2014, Albert Bonniers förlag

Vad vet vi egentligen om studentrörelsen på torget framför den Himmelska Fridens port – Tiananmen – under våren 1989? Vad vet vi om massakern natten mot den fjärde juni då de soldater som avancerade mot torget öppnade eld mot upproriska Pekingbor?

Med tanke på den omfattande bevakningen från internationella medier på plats i Peking 1989 och efter de hyllmeter av ögonvittnesskildringar och memoarer, sammanställningar av dokument och akademiska analyser som har producerat på ämnet är det lätt att föreställa att vi redan vet ganska mycket.

Men den enorma – ofta motsägelsefulla – litteraturen gör det väldigt svårt att få överblick. Att få grepp om vad studentrörelsen egentligen gick ut på och vad Fjärdejunimassakern har för roll i historien är fortfarande en utmaning.

Det är av denna anledning som Johan Lagerkvists Tiananmen Redux är ett välkommet tillskott till litteraturen.

Med hjälp av viktiga verk som givits ut sedan millennieskiftet – exempelvis den kontroversiella Tiananmen Papers och Prisoner of the State av generalsekreteraren som slutade sitt liv i husarrest – lyckas Lagerkvist skriva den mest uppdaterade och detaljerade historien över studentrörelsen som hittills har givits ut på svenska.

Och det är bara inledningen av denna ambitiösa bok i tre delar som även vill visa vilken inverkan Pekingvåren 1989 har haft på den politiska, ekonomiska – till och med moraliska – utvecklingen i Kina och i resten av världen.

Lagerkvist ger sig på ett grundläggande problem som historiker har brottats med i århundraden, åtminstone sedan den franska revolutionen: händelsens inverkan på historiska förlopp.

Om beskrivningen av historiska processer, politiska, ekonomiska och sociala förändringar över lång tid, kan te sig förhållandevis rättfram, har det visat sig mycket svårare att isolera effekterna hos enskilda politiska initiativ eller sociala rörelser.

Enligt Lagerkvist är studentrörelsen 1989 och den våldsamma repressionen ett exempel på en Händelse med stort H som kan jämföras med attacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 eller med Berlinmurens fall i november 1989.

Men få inser den ”globala betydelsen” av den kinesiska proteströrelsen. Den är ”nästan helt bortglömd”, både i Kina där få ens känner till den och i resten av världen där dess inverkan på vår samtid underskattats.

Lagerkvists undersökning utgår alltså ifrån ett försök att ge en sanningsenlig bild av studentrörelsen, något som enligt honom ger oss en djupare förståelse för Kinas plats i världen idag. Sanningen om vad som hände där och då leder oss vidare till sanningen om vad som hänt i Kina sedan dess och i världen idag.

Tiananmen Redux rör sig mellan tre nivåer: från det lokala, till det nationella och slutligen det globala.

Tragedin Tiananmen

Eftersom sanningen om studentrörelsen tillmäts så stor vikt för vad som hände senare är det också logiskt att bokens första del är både längst och mest fullbordad.

Berättelsen är detaljerad och personlig. Ledarna inom både partiet och studentrörelsen blir levande med hjälp av referat och citat från memoarer och andrahandskällor.

Fjärdejunimassakern kallas ofta för en tragedi och i Lagerkvists händer finns det verkligen något teatralt över det hela. När det fungerar förstärker det hans berättelses inverkan, men när det inte fungerar går det över i ren personfixering. Som när Lagerkvist föreslår att historien skulle ha sett annorlunda ut med en kinesisk Nelson Mandela eller Dalai Lama vid rodret.

Karaktärerna i Lagerkvists drama blir ofta ensidiga och de lever alltför ofta upp till sina förväntade roller.

Partiets patriark Deng Xiaoping framstår som en hård och målinriktad – ”obeveklig” – ledare. Han är densamma från tiden som ”exekutör” av den ”fullständiga inkvisitionen” mot högerelement 1957 till dagen då han blir den ytterst ansvarige för massakern 1989.

I skarp kontrast till detta står den före detta generalsekreteraren Hu Yaobang vars död gav studenterna en anledning att inleda protesterna på torget och som var ”en av få mildrande krafter” både under Maos dagar och reformeran.

En av de mest citerade källorna i Lagerkvists skildring av maktspelet inom partiet är Zhao Ziyangs Prisoner of the State. Zhao var partiets generalsekreterare som på grund av sin ”mjuka” linje fick ta skulden för partiets misslyckande att få kontroll över protesterna och fick tillbringa de sista femton åren av sitt liv i husarrest. Där spelade han in sina memoarer på kassettband som sedan smugglades ut för publikation i USA och Hongkong.

Memoarerna avspeglar enligt Lagerkvist en ”demokratiskt sinnad och övertygad person” som om han bara hade fått fortsätta vid makten troligen hade lett Kina på en helt annan bana.

Berättelsens tragiska hjältar är välkända studentledare som Wuer Kaixi, Wang Dan och Chai Ling (den enda kvinnliga protagonisten framstår i Lagerkvists skildring, liksom i så många andra, som emotionell och på gränsen till oansvarig), tillsammans med aktiva supportrar som fysikern Fang Lizhi och den fängslade nobelpristagaren Liu Xiaobo.

Att studenterna på Himmelska fridens torg framförde krav på ökade demokratiska och medborgerliga rättigheter är obestridligt, men på frågan om varför studenterna valde att bege sig för att protestera på torget finns flera svar.

Vissa har betonat ett populärt motstånd mot den utbredda korruptionen, andra har fört fram den kraftiga inflationen eller de begränsade möjligheterna för kinesiska akademikerna att profitera på de ekonomiska reformerna.

För Lagerkvist framstår ändå det demokratiska idealet som den enda verkliga motivationen. Studenternas uttalade protester mot korruption och inflation, liksom försäkran om att de stödde socialismen och partiet var inget annat än en taktik för att minska risken för repression.

Men var det verkligen så enkelt? Just Liu Xiaobo har kritiserat sig själv och demokratirörelsens ledare för elitism och en bristande förståelse för vad demokrati innebär.

Vi bör inte heller glömma bort att inflation – eller mer exakt prishöjningar på mat – kan ge upphov till betydande proteströrelser. Så var fallet i Tunisien 2011, men också i Polen under åttiotalet.

Som mest fascinerande blir Lagerkvists skildring när han skriver om scenen där dramat utvecklade sig. Med inspiration från Wu Hungs lysande studie av Tiananmen som ett politiskt rum beskriver Lagerkvist torgets politiska historia.

Från ett ceremoniellt palatstorg förvandlades Tiananmen till en politisk arena när studenterna intog torget under den epokgörande Fjärdemajrörelsen 1919 – en rörelse mot imperialism och för de moderna idealen vetenskap och demokrati – och senare en plats för folket under Mao Zedong. Ett folk som definierades och representeras av kommunistpartiet.

Kommunisterna utvidgade torget genom att rasera kejserliga konstruktioner och ersatte dem med socialistiska monument, som monoliten Monument över Folkets Hjältar som i tio tablåer beskriver Kinas ”revolutionära historia”. När studenterna 1989 reclaimade torget och rätten till representation på den politiska scenen blev detta monument till den naturliga mittpunkten.

Det var intill monumentet som några konstnärsstudenter trotsigt reste sin Demokratigudinna den 30 maj, 1989. Statyn fick stå kvar i fyra dagar innan ”upprorsmakarnas andliga stöttepelare” krossades av en stridsvagn från Folkets befrielsearmés trettioåttonde enhet.

Den nya nationella ordningen

Om den våldsamma repressionen på Pekings gator (dödandet skedde inte på själva torget utan när invånarna i huvudstaden försökte att hindra militärens framfart) var slutet på en rörelse, var detta enligt Lagerkvist även början på någonting nytt: intensifierade ekonomiskt liberala reformer hand i hand med en nyauktoritär, nynationalistisk politik.

Idén om en ny kinesisk nationalism som Johan Lagerkvist har plockat upp blev under nittio- och nollnoll-talet otroligt populär bland både akademiker och journalister, framför allt i USA.

Mycket verkar tala för en nationalistisk reaktion efter det kosmopolitiska åttiotalets ideologiska nederlag. Lagerkvist tar upp de mest välkända exemplen: den patriotiska utbildningskampanjen och den patriotiska kommersen i form av populärnationalistiska böcker, filmer och dagstidningar.

Men samtidigt har den akademiska litteraturen haft svårt att hitta övertygande bevis för att det skulle röra sig om något verkligt nytt, att en våg av nationalism skulle ha sköljt över Kina någon gång runt millennieskiftet.

Det är svårt att se hur den patriotiska utbildningskampanjen som lanserades 1994 kan ha haft någon direkt effekt på den nationalistiska, kommersiella litteraturen som växte fram mer eller mindre samtidigt. Yngre kineser verkar inte heller vara mer nationalistiska än de äldre, inget tyder på att nationalismen i dagens Kina skulle vara en generationsfråga.

Även om forskarna under åttiotalet var förhållandevis ointresserade av just nationalism som verktyg för att beskriva dåtidens Kina, betyder inte detta i sig att det inte fanns någon nationalism i samhället. Tvärtom går det att hitta exempel som tyder på motsatsen.

Att det som sågs som traditionellt kinesiskt – mahjong, pekingopera, kampsport – upplevde något av en renässans under ”kulturfebern” som drabbade det kinesiska samhället efter den revolutionära ortodoxins upplättande är ett exempel. Debatten kring den kinesiska nationens essentiella karaktär i samband med TV-serien Heshang är ett annat.

Lagerkvist lyfter själv fram hur viktigt det var för studenterna 1989 att deras rörelse skulle erkännas som patriotisk och kommenterar skarpsinnigt att det rörde sig om ”en kamp om själva definitionen av patriotism”. Vem hade rätt att representera den kinesiska nationen – partiet, studenterna eller rentav en demokratisk vald regering? Det var nationella frågor som engagerade demonstranterna.

Nittiotalet var början på slutet för det revolutionära kommunistpartiet. Veteranerna från revolutionen blev allt färre och ledarskapet togs över av en generation som inte hade något minne av tiden före Folkrepublikens grundande. Men att revolutionärerna lämnade över makten till förvaltarna av det socialistiska nationsbygget är inte samma sak som att kommunismen har övergivits till förmån för nationalismen.

Istället går det att likna det kinesiska ledarskapet efter Deng Xiaoping vid ett gäng nationella ingenjörer som försöker passa in den nya reformpolitiken i en postrevolutionär nationell mall. Allt under kommunistpartiets fortsatta ledarskap.

I motsats till Mao Zedong, som såg revolution, uppror och uppbrott som det som driver historien framåt, står ledare som före detta presidenten Jiang Zemin och Xi Jinping.Den förstnämnde såg till att inkludera entreprenörerna i det folk som partiet är tänkt att representera, medan den senare påminner oss om att vi inte får använda det revolutionära Kina som mått för att negera reformerna, men inte heller använda reformerna för att negera de framsteg som gjordes under Mao. Den nationella historien är inte längre full av uppbrott utan en kontinuerlig, utdragen process.

Som ackompanjemang till denna beskrivning av historien hittar vi det nya ledarskapets främsta besatthet: stabilitet.

De ”tumult” som utbröt under Tiananmenrörelsen och under Kulturrevolutionen är de värsta exemplen på hotet mot denna stabilitet. Idag, skriver Lagerkvist, upprätthålls denna stabilitet av en enorm säkerhetsapparat som efter Fjärdejunimassakern har fått allt större anslag.

Nyliberal auktoritet

De som för något årtionde sedan menade att hela världen efter Sovjetunionens fall var på väg i samma riktning – mot en demokratisk marknadsekonomi av europeisk-amerikansk modell – har för den mesta delen tystnat. Liksom de som såg framför sig en multipolär, mera ansvarstagande världsordning – en världsby.

I kontrast till denna saga beskriver Lagerkvist övertygande hur världen likriktas under ett flexibelt neoliberalt paradigm som fungerar lika bra i Thatchers Storbritannien och Bildts Sverige som i kommunistpartiets Kina.

Det finns ingen motsättning mellan marknadssamhället och en auktoritär stat, liksom demokratiska stater inte verkar ha några större problem med att inkludera auktoritära härskartekniker som massövervakning i sin arsenal. ”Idag tenderar världens maktlogik att konvergera”, sammanfattar Lagerkvist läget.

Mindre övertygande blir det när han påstår att repressionen av studentrörelsen var avgörande för att Kina skulle nå sin nuvarande ”supermaktsstatus”. Det är svårt att göra samma koppling mellan massakern och de intensifierade ekonomiska reformerna under Jiang Zemin som Lagerkvist gör.

”De genomgripande marknadsreformerna som han ansåg nödvändiga mötte så hårt motstånd att han bara kunde vinna striden genom det indirekta hotet om ytterligare militärt våld”, skriver Lagerkvist om Deng Xiaopings agerande under våren 1989. Men soldaterna sattes inte in mot motståndare till reformpolitiken inom partiet, utan mot en proteströrelse som på det hela taget måste ses som förhållandevis positiva till reformerna.

Ett potentiellt viktigare incitament till att motverka splittring inom partiledarskapet och till fortsatt direkt kontroll över armén kan vara det politiska spel som föranledde Sovjetunionens fall. En av få historiska referenser som har oroat kommunistpartiet mer än protesterna på Himmelska fridens torg.

Här kommer vi tillbaka till det som är så otroligt komplicerat i det som Lagerkvist tar sig an: att isolera effekterna av en enskild historisk händelse. För även om vi håller med om den historiska utveckling som han beskriver levererar Lagerkvist inte tillräckligt med bevis för att kunna belägga ett orsakssamband mellan just studentrörelsen och det som enligt honom karakteriserar dagens Kina.

För att visa på ett sådant samband skulle det ha behövts fler och andra källor. Lagerkvist citerar friskt ur memoarer och historieskildringar som givits ut i Hongkong. Dessa är ofta fulla av detaljerade, dramatiska skildringar av viktiga historiska ögonblick och ger en känsla av att vi tagit oss innanför maktens låsta dörrar. Men eftersom de bygger på självupplevda händelser eller anonyma källor är de mycket fattigare vad gäller källhänvisningar. De lider också av samma Good Guy/Bad Guy-syndrom som återfinns i Tiananmen Redux.

Inte heller Lagerkvist refererar till särskilt många källor. Framför finns knappt någon hänvisning till den massiva, sofistikerade forskning som gjorts kring studentrörelsen. Det är synd, för skildringen hade varit mera övertygande om den hade skrivits i dialog med tidigare studier.

Visserligen är Tiananmen Redux ingen akademisk studie, men det ursäktar inte slapp källkritik. Att en så tveksam källa som Tiananmen Papers används utan vidare är ett talande exempel.

Detta verk som utger sig för att vara baserat på hemlighetsstämplade dokument utsmugglade från Kina kunde ha varit en potentiell guldgruva om det inte hade varit för att personen som står bakom sammanställningen är anonym och att de påstådda förstahandsdokumenten inte ens har visats för de tre akademiker som sammanställt den amerikanska utgåvan. Slutresultatet är en grovt redigerad text vars innehåll antingen stämmer väl överens med tidigare källor eller är näst intill omöjligt att kontrollera.

Kanske har Lagerkvist rätt när han undrar om det inte skulle behövas ett sanningsserum för att komma tillrätta med historien kring Tiananmenrörelsen. Eller ännu otroligare: en öppning av arkiven.

I vilket fall är det beklagligt att en författare som fäster en så stor vikt vid att föra fram sanningen om det som är bortglömt eller förljuget inte klarar av att belägga sina påståenden på ett mer konkret, mer övertygande sätt.

Det är ett mycket ambitiöst projekt som Lagerkvist har givit sig på och det är bitvis en väldigt givande läsning. Det vore även orättvist att helt och hållet beskylla bristerna i Tiananmen Redux på författaren, ämnet är och förblir svårhanterligt.

Lagerkvist tar oss med på ett återbesök till ett av samtidshistoriens dunklaste förlopp och kan förhoppningsvis bidraga till att motverka att studentrörelsens och massakerns betydelse glöms bort.

Tills tiden är mogen för en Tiananmen Redux Redux är Lagerkvists bok ett provokativt och intressant tillskott till litteraturen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*