Alla inlägg av Linus Fredriksson

Guan Hus hämnddrama om vanligt folk mot ”tigrar”

Titel: Mr. Six / 老炮儿
Regi: Guan Hu / 管虎
Skådespelare: Feng Xiaogang / 冯小刚, Kris Wu / 吴亦凡, Li Yifeng/李易峰, Zhang Hanyu/张涵予

Innehåller avslöjande detaljer om filmens berättelse

Hämnd är en rätt som bäst serveras kall, lyder det gamla ordspråket, men ännu bättre blir det om den serveras enligt reglerna, i alla fall om Mr. Six/六爷 (Feng Xiaogang) får bestämma. Mr. Six är en avdankad gammal gangster som lever livets stilla dagar undangömd i en hutong där han spenderar dagarna med att upprätthålla ordning och reda i sitt kvarter genom sitt personliga värderingssytem. Herr Lius guiju (规矩), regler, är solida och rättvisa problemet är bara att de är föråldrade och svårapplicerade för resten av människorna i det kinesiska samhället.

Mr. Sixs regler sätts på test när hans son, Xiaobo (spelad av Li Yifeng/李易峰) , plötsligt blir kidnappad av en rik tjänstemans son, Xiaofei (spelad av Kris Wu/吴亦凡), efter det att Xiaobo har flörtat med hans tjej och repat hans svindyra Ferrari. Redan här, tidigt in i filmen, etablerar regissören Guan Hu en tydlig dikotomi mellan de rättfärdiga gamla värderingarna och de nya förkastliga där endast jakten efter pengar och nöje gör vardagen meningsfull för den nya generationen vuxna. Men Guan Hu känner sin publik väl och basunerar inte ut konfliktpotentialen som man finner i de sociala klyftor i dagens Kina. Istället drar han paralleller till välkända händelser där Mr. Six fungerar som en ventil för samhällelig frustration och visar både ideala och omöjliga lösningar på sådana situationer. Till exempel lyckas han medla mellan en gatuförsäljare och chengguan (en polisiär myndighet som har hand om stadsplanering och som är ökända för att vara våldsamma) men han är också en vanmäktig åskådare till en potentiell självmordsscen där folk uppmanar en person till att ta sitt liv.

Precis som Jia Zhangkes A Touch of Sin berättar också Guan Hu en modern wuxia-berättelse där ett nytt modernt Kina kanske är den största antagonisten. För Mr. Sixs del har förvandlingen av Kina till en modern stat inte bara gjort honom främmande inför sitt eget folk utan han klarar inte heller av den rent kroppsligt. Hans kropp håller på att ge upp och han att åka bil för snabbt klarar han inte heller av. Den stora skillnaden ligger ändå i de som har mycket och de som har mindre vilket blir som tydligast när Mr. Sixs försöker att betala för de skador som hans son har åsamkat på Xiaofeis Ferrari. Xiaofei och hans följe är inte bara våldsamma och helt fria från skrupler utan de är också födda in i rikedom. En av filmens dramaturgiska felsteg är just hur Xiaofei och hans gäng skildras. Som om deras karaktärsdrag och klasstillhörighet, som rika ungar till korrumperade affärsmän och tjänstemän, inte skulle vara nog för att demonisera dem stiliserar man dem till den grad att de ser ut som androgyna popstjärnor som blivit skedmatade med ondska sen barnsben.

Trots den starka kontrasten av de olika personerna och dess grupptillhörighet är filmen annars ett snyggt stadsporträtt av det gamla och nya Beijing. De spatiala skiftningarna mellan hutongerna vid Houhai och ringvägarna runt Beijing stärker inte bara scishmen mellan klassiskt och modernt utan visar också upp huvudstaden från dess vackra sida fri från airpocalypse-atmosfär och sovjetisk monumentalarkitektur. Den relativt okända fotografen Luo Pan  imponerar som mest i slutscenen där de frusna sjöarna ute vid Sommarpalatset utgör filmens absoluta höjdpunkt i visuellt artisteri.

Dou Pengs relativt lugna och lågmälda musik, med främst gitarr, piano och trumpet, passar bra in till att ackomponjera Mr. Sixs ensamhet och när allvaret hänger i luften skiftar musiken till en mer utdragen ominös keyboard.

Mr. Six hade vid första anblick en oerhörd stor potential att bli 2000-talets kanske viktigaste film i Kina. Personligen tror jag att en hämndfilm, speciellt en med individ vs. etablissemanget-tema och så vidsträckt popularitet som Mr. Six, skulle vara den bästa form av katharsis för frustrerade kinesiska medborgare. Men istället blir filmen en röst åt centralkommitten för disciplinär inspektion  (中纪委) och deras kampanj mot korruption. Även om det är konsekvent med Mr. Sixs karaktär blir hans rättspatos tandlöst och den potentiella kritiken mot samhället i stort får inte samma genomslagskraft. Trots den partivänliga slutklämmen är filmen redan en modern wuxia-klasssiker som är värd att ta en titt på. Jag kan dock inte hjälpa att jämföra Mr. Six med Dahai/大海 (spelad av Jiang Wu/姜武) från A Touch of Sin där Dahais våldsamma avslut på sin jakt efter rättvisa fortfarande gör mig kluven inför frågan: kan man lösa problem med våld?

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Strax efter filmens premiär blev dialogen i filmen uppmärksammad då vissa tyckte att den innehöll  alldeles för mycket svordomar. Detta ledde i sin tur till en diskussion kring det icke-existerande åldersgränssystem för filmer som går upp på bio i Kina. Tyvärr avtog debatten rätt snabbt men filmälskare runt om i Kina kunde i alla fall se fram emot en tre timmars directors cut av Mr. Six. Samma dag som filmen skulle visas på nätet drog dock SAPPRFT in visningstillståndet. Det är alltså nu andra gången Feng Xiaogang blir censurerad. 

Platt berättelse om 3D-animerad Kung Markatta

Titel: Monkey King: Hero is Back / 西游记之大圣归来
Regi: Tian Xiaopeng / 田晓鹏
Skådespelare: 张磊/Zhang Lei, 林子杰/Lin Zijie, 童自荣/Tong Zirong

Sun Wukong (孙悟空) är kanske världens mest berömda och omtyckta apa. Detta märks inte minst på bioduken där den rebelliske apkungen fått figurera i en rad olika berättelser bara de senaste åren. En av dem är regidebuterande Tian Xiaopengs animerade film Monkey King: Hero is Back.

Sun Wukong har förmågan att ändra sitt utseende till 72 olika skepnader, han har evigt liv då han raderat sitt namn från Dödsboken och sin åtta ton tunga stav Jingubang (金箍棒) kan han gömma i sitt högra öra; mytologin och det universum som kretsar kring apkungen är så stort och invecklat att det är omöjligt att berätta hela berättelsen på 90 minuter. För en publik som har hört historien tidigare kan man lätt fylla i luckorna, annars blir det svårt att hänga med i denna animerade version. Apkungens uppror mot Himlen och Buddhas straff avverkas snabbt och filmen går sedan över till att berätta om den föräldralösa Jiang Liu (江流).

Alternativa tolkningar av den klassiska kinesiska sagan Färden till västern finns det gott om till exempel är Stephen Chow nu inne på sin fjärde film om apkungen där handligen oftast befinner sig långt ifrån orginalet medan bröderna Wans återskapande av berättelsen från 1961 bland annat inte visar hur Sun Wukong straffas av Buddha för att stärka hans rebelliska natur.

Monkey King: Hero is Back lägger också till nya element i berättelsen, men lyckas inte gjuta nytt liv i historien och faller på sin egen platthet. Berättelsen om Jiang Liu och den gamla buddhistmunken Fa Ming (法明), som har tagit hand om Jiang Liu sen han var spädbarn, är minst sagt underutvecklad. Filmskaparna lägger istället stor kraft på att locka fram skratt och beundran för animationerna och det tar inte lång tid innan Jiang Liu och Fa Ming stöter på problem i form av bergsdemoner. Redan här avbryts berättandet för att lämna plats åt en generisk berg- och dalbana scen (som är alltför vanlig i dagens 3D-filmer) där beundran för väger tyngre än en väl berättad historia. Faktum är att filmen är fylld av sådana scener. Att filmen är gjord för att ses i 3D är övertydligt då regissören satsat hårt på att låta diverse objekt flyga ut från skärmen mot publiken.

Monkey King är däremot tidvis en vacker film. Speciellt när omgivningarna får ta plats. Tyvärr är kvaliteten långt ifrån jämn och ibland känns animationerna som om de plockats från en mycket tidigare animerad upplaga. Precis som i One Hundred Thousand Bad Jokes ser man tydliga influenser från japansk anime även i Monkey King. Demonkungen Hundun (妖王混沌), som inte ens finns med i den litterära förlagan, är väldigt lik No-Face karaktären från Miyazakis Spirited Away och scenen där Jiang Liu bestiger fem-finger-berget är en snarlik kopia av den där Ashitaka i Princess Mononoke träffar på de små vita skogsväsena “kodomas” för första gången.

Monkey King försöker förnya berättelsen med nya karaktärer. Det är därför ironiskt att det är just på grund av detta som filmen misslyckas. Till exempel är relationen mellan Jiang Liu och Fa Ming helt statisk och kall vilket beror mesta dels på att de båda karaktärerna under stora delar av filmen mest befinner sig på flykt ifrån varandra. Det enda de verkligen lyckas göra är att etablera de buddhistiska elementen i filmen. Zhu Bajie (Galten), den karaktär vars laster många av oss kan relatera till, fungerar endast som en comic-relief åt Sun Wukong och har blivit helt berövad de antagonistiska egenskaper som han annars besitter i originalberättelsen. Denna uppdelning mellan ont och gott där alla relationer har blivit strömlinjeformade för att minska friktionen mellan de ”goda” karaktärerna bidrar också till filmens saknad av karaktärsdynamik.

Sensmoralen genom filmen, som i många andra animerade filmer riktade mot barn, lägger fokus på vördnad inför andra människor men också en oväntad trögstartad vänskap som luckras upp genom filmen för att sedan blomstra ut i slutet. Filmen saknar det där extra lagret av djup hos karaktärerna vilket gör att man kan identifiera med dem. Monkey King är en saga där det “fantastiska” står i centrum men det verkar som att regissören inte har insett att människans komplexa natur också är en källa för en bra filmupplevelse. Slutresultatet är att filmen ger ett intryck av att inte våga utmana den kinesiska filmmarknaden med nya idéer utan nöjer sig med att maximera vinsten och buga sig inför statligt utfärdade filmdirektiv samtidigt som man försöker nyttja filmen IP (intellectual property) till max genom att sälja på publiken ett Sun Wukong-kramdjur.

Linus   Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Året som gick – Film

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Linus Fredriksson, behandlar den kinesiska filmindustrin.

Jia Zhangkes nya film Mountains May Depart (山河故人) blir antagen till Cannes filmfestival och Fast & Furious 7 tjänar över 2.42 miljarder RMB i Kina. Den taiwanesiska art-house regissören Hou Hsiao-hsien regisserar igen efter flera års uppehåll och Furious 7 tjänar över 381 miljoner dollar i Kina. Monster Hunt (捉妖记, Raman Hui/许诚毅) slår rekord i biljettförsäljning och Furious 7 är den utländska film som tjänat in mest på biljettförsäljning i Kina någonsin. Furious 7.

Ingen förstod riktigt varför Furious 7 blev en sådan hit i Kina. Några försökte förklara det genom det växande intresset för bilar i Kina andra menade att filmen anspelar på en gruppdynamik och värdegrund som även används i wuxia-litteraturen. Ingen kan riktigt förklara varför. Under US-China Film Summit (Frontiers in Content: New Players, New Avenues for U.S.-China Collaboration), en sammankomst av filmarbetare från både USA och Kina, var många av deltagarna, bland annat Michael Uslan från Branded Entertainment, noggranna med att betona att om man skulle göra film för den kinesiska marknaden krävdes inte bara en bra berättelse utan även en djup förståelse för den kinesiska kulturen. Att endast ha kinesisk produktplacering och en kinesisk skådespelare med endast några enstaka repliker räckte inte för att göra en lyckad produktion som den kinesiska publiken skulle älska.

Att spekulera om en films uppgång eller fall i Kina är för det första problematiskt för att marknaden är fortfarande ung, speciellt samarbetsproduktioner mellan Kina och andra nationer, vilket därför gör det svårt att hitta en trend som kan användas som grund för framtida produktioner. Bland de tio filmer som har störst biljettförsäljning i Kina är fem utländska och tre av dem har inget samarbete med Kina samt att innehållet i fyra av filmerna inte hade något med Kina att göra. En av dessa fem filmer, Transformers: Age of Extinction, hade ett samarbete men i just denna produktion var samarbetet av den karaktär att där endast fanns med en kinesisk skådespelare (Li Bingbing) med några enstaka repliker och samt dålig produktplacering av kinesiska företag. Furious 7 hade inte ens en bra berättarstruktur.

Att förutspå en films ekonomiska framgång är lika mycket tebladskikande som en professionell uträkning av olika variabler. Den kinesiska drömmen är en dröm om att lyckas och filmskapare över hela världen vill realisera den. Konkurrensen är tuff och speciellt bland de inhemska komedierna. Denna genren fortsätter att vara den mest populära och även om Monster Hunt (捉妖记) klassificeras som en ”fantasy-film” (魔幻/monster fantasy) är filmen också en komedi med en rejäl nypa buskisestetik. Regissören och tillika skådespelaren Xu Zheng som tidigare gjort den omåttligt populära resekomedin Lost in Thailand (泰囧, 2012) fortsatte med samma vinnande koncept även 2015 där hans film Lost in Hongkong (港囧) var den tredje mest sedda förra året. Da Peng (大鹏), ny på filmarenan men känd från TV-serien Diors Man (屌丝男士)  gjorde filmen The Pancake Man (煎饼侠) som inte bara är en hyllning till arbetare och personer vars ambition inte är att göra karriär utan som istället vill förverkliga en enkel dröm om att tillaga jianbing åt hungriga kunder. Om jag inte visste bättre försöker Da Peng att anspela på president Xi Jingpings slogan ”den kinesiska drömmen”.

Filmen som jag själv såg mest fram emot var Lu Chuans (陆川) filmatisering av Zhang Muyes (张牧野, pseudonymTianxia Bachang天下霸唱) bok The Ghost Who Blew Out the Candle (鬼吹灯). Filmen, som fick namnet Chronicles of a Ghostly Tribe (九层妖塔), levde dock inte upp till mina förväntningar mycket på grund av att filmen har svårt att förmedla berättelsen utan att lämna en massa luckor. Denna gång har Lu Chuan valt att göra en film som inte är lika moraliskt utmanande som hans andra filmer, där skiljelinjen mellan gott och ont har blivit utsuddade. Istället har han fokuserat på att göra en äventyrsfilm där spänning varvas med romantiska inslag som i sin tur växlar till action när så behövs. Det intressanta med filmatiseringen av The Ghost Who Blew Out the Candle är att följande film, Mojin – The Lost Legend (寻龙诀) regisserades av Wuershan (乌尔善) och skådespelarensemblem var helt olik den tidigare versionens. En tredje film verkar vara på väg och även denna gång  är det olika personer framför och bakom kameran.

Den inhemska action- och äventyrsgenren tog lite mer utrymme på repertoaren än 2014. I år skapade inte bara de två ovannämnda filmerna rubriker utomlands på grund av sin popularitet utan även uppföljaren till The Man From Macau (澳门风云/赌城风云), som är en fortsättning på Hongkong-filmserien God of Gamblers som började redan i slutet av 80-talet, och Wolf Warriors (战狼). I Wolf Warrior spelar kungfu-stjärnan Wu Jing (吴京) inte bara huvudrollen utan han regisserar också vad som måste vara 2015 mest patriotiska verk där publiken inte längre får gåshud till crescendot från filmmusiken utan från de tusentals skottsalvor som faller mot marken när Wu Jing försvarar Kina mot utländska angripare.

Årets stora flopp måste vara Sun Zhous (孙周) scifi-komedi Impossible (不可思异) där inte ens några av Kinas mest kända skådespelare, Wang Baoqiang (王宝强) och Da Peng, kunde rädda filmen från dåliga siffror. One Hundred Thousand Bad Jokes var årets överraskning. Här blandas interkulturella referenser med högljudd rapp dialog och helt utan den där överspelade emotionella slutklämmen som präglar en del komedier. Skulle jag dock rekommendera er att se en enda film från 2015 hade jag valt Wang Rens (王壬) Waterdrop (水滴). Filmen är endast 15 minuter lång och är en enda lång utzoomning där den första bilden föreställer den minsta beståndsdelen i vårt universum och där den sista bilden är en long-shot på ett rymdskepp i rymden. Fílmen är en hyllning till science fiction-författaren Liu Cixins (刘慈欣) bok The Dark Forest (黑暗森林).

När man pratar om kinesisk film är det svårt att undvika ämnet kring den kinesiska regeringens inblandning i produktionsprocessen. Själv fick jag chansen att delvis prata om detta ämne på SRP3 i programmet PP3 och förklarade kort att det är ett godtyckligt censursystem. En film som först har fått klartecken för distribution kan en kort tid efter plötsligt försvinna och bli svartlistad från diskursen i kinesiska medier. Chai Jings (柴静) dokumentär Under the Dome (穹顶之下) blev ett viralt fenomen på nolltid och när diskursen inte längre kunde styras satte man stopp för dokumentären.

Men även om innehållet i en film skulle vara politiskt känsligt eller skulle på något sätt kasta ljus över den rådande ojämna maktrelationen mellan stat och folk i Kina behöver detta nödvändigtvis inte betyda att en film inte får visas. Till exempel fick Jia Zhangke, som är känd för sina ärliga och föga smickrande porträtt av det kontemporära Kina,  äntligen upp sin spelfilm Mountains May Depart på duken efter att inte ha kunnat visa sina filmer på ett par år i de kinesiska biograferna. November år 2014 sköts premiären av The Hunger Games: Mockingjay Part 1 upp hela tre månader och då spekulerade jag själv i hur detta skulle kunna ha något att göra med filmens anti-autokratiska tematik, och att det var i samband med Hongkong-protesterna, men det handlade förmodligen mer om att  ändra visningsdatumet av utländska filmer för att gynna de lokala produktionerna.

Frågan om censur grundar sig i Kommunistpartiets vilja att styra diskurser inom olika medier och en biprodukt av censuren finner vi i producenternas våta dröm att potentiellt visa film för1,4 miljarder konsumenter som då ger upphov till självcensur. Ibland är den rätt harmlös och handlar mer om att inte porträttera kineser í negativt ljus och ibland handlar det om en motvilja att visa upp amerikansk militarism.

Denna utveckling i den amerikanska filmbranschen låg förmodligen också bakom Us-China Economic and Security Review Commission rapport Directed by Hollywood, Edited by China: How China’s Censorship and Influence Affect Films Worldwide. Rapporten ger en bra redogörelse för en rad olika anledningar till varför vissa amerikanska filmer har censurerats och vilka ämnen man bör undvika om man vill få sin film visad i Kina. Rapporten gör ibland ytliga spekulationer som att filmer med en berättelse där vördnad för äldre (孝) framgår tydligt skulle ha lättare för att kringgå censuren än andra filmer utan det.

När nu ridån har gått ner för Kinas silverdukar 2015 kan jag konstatera att film i Kina handlar mer om att tappa de kinesiska konsumenterna på pengar än vad det handlar om innovation och att förmedla nya berättelser. Förstå mig inte fel, de kinesiska filmarbetarna arbetar frenetiskt med att lära sig allt dem kan från Hollywood för att sedan kunna konkurrera mot dem på världsmarknaden. Men trots att filmarbetarna har den tekniska innovationen inom räckhåll jobbar dem också i motvind då krav på förnyelse även kommer uppifrån vilket inte minst märktes i Xi Jingpings tal om konst och kultur från oktober 2014. Mer tradition och mindre plagiat lät det. Men samtidigt som det blir svårare att få fullt utlopp för sin kreativitet på grund av politiska påbud kopierar nu de kinesiska filmbolagen Hollywood genom vertikal integration i produktionsprocessen. Mycket pekar då på att man satsar på filmer med en stor budget och vars innehåll redan är känt för publiken. Hollywood-producenten Lynda Obst kallar detta för pre-awareness själv kallar jag det för kreativ stagnation.

Kanske kommer de kommande åren visa hur plagiarism tappar mark och hur tradition vinner mark. Fast, tradition har vunnit för länge sen bara inte på det sätt som Xi Jingping vill. För vad är inte en hyllning till tradition om inte nyheten om Furious 8 och Transformers 5.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Recension: One Hundred Thousand Bad Jokes

Regi: Lu Hengyu, Li Shujie
Skådespelare (röst): Lu Hengyu, A Jie, Huang Zhenli
Filmbolag: Toonmax Media, Wanda Media

Den kinesiska animerade filmen har förmodligen gjort sig mest känd i Sverige mycket tack vare Hasse Alfredssons rösttolkning åt den rebelliska markattan Sun Wukong i 60-tals filmen Apkungen (大闹天宫, regi Wan Laiming). Men One Hundred Thousand Bad Jokes (十万个冷笑话) kommer inte, till skillnad från Wan-brödernas animerade filmer, att gå till historien som en av de mer konstnärliga filmerna. Den kommer snarare att bli ihågkommen för sin fusion av högljudd dialog och transnationella kulturreferenser.

I OHTBJ lär vi känna den skräniga superhjälten A.J. (阿杰, samma namn som röstskådespelaren) vars superstyrka beror helt och hållet på hur mycket han snackar. Hans superkraft visar sig inte bara vara otroligt effektiv utan den har även förmågan att förstöra hela jorden, vilket han gör inom de första fem minuterna av filmen.

I ett desperat försök att rädda jorden, igen, övertalar A.J. – Tidsdomaren (时光机) eller Tidskycklingen ( 时光鸡) – att skicka honom tillbaka i tiden så han kan ställa allt till rätta igen. Denna odyssé genom tiden visar sig vara allt annat än normal. Det faktum att berättelsestrukturen överges till förmån för ett fullständigt fokus på kinesisk dialoghumor blir till OHTBJs främsta styrka.

Filmen består i stort sätt enbart av mindre komiska sketcher som utspelas mellan de olika karaktärerna, huvudberättelsen tillåts endast vid några få tillfällen komma in och ta över. Men det gör faktiskt inget för de återkommande episoderna av hongkongesisk-inspirerad  humor är själva filmens själ.

Tidskycklingens sydkinesiska tal i kombination med ett evigt tjatande om dåliga arbetsvillkor som vårdare av tidsmaskinen är komedi som man sällan skådar.

Trots att alla dialoger och monologer utgör den främsta källan till skrattsalvor är regissörerna väl medvetna om sin plats i den kinesiska film och tv-marknaden. Här drivs och satiriseras det med allt som skulle kunna ha varit romantiska eller där stort hjältemod uppvisas. Inte ens den historiske Tang-generalen Li Jing slipper undan från skaparnas hånande.

Det är uppfriskande att se en kinesisk film som vägrar att fastna i det sentimentala träsket, fullt av självuppoffrande nationalism och sötsliskig romans. Detta trots att filmen i grund och botten är en klassisk kinesisk parodi.

Vid första anblick av OHTBJ ser man att japansk anime har haft stor påverkan på estetiken, men det tar inte många sekunder innan man inser att filmen även förlitar sig starkt på intertextualitet och referenser till andra populärkulturella fenomen. Referenshumorn  är så pass vital att filmen förmodligen skulle ha varit blott några minuter kort om den klipptes bort. Skämten i filmen är även starkt kopplade till trender och språkliga uttryck i dagens Kina vilket gör att den engelska översättningen ibland inte räcker till.

Även om filmen inte har samma värme som i Feng Xiaogangs mänskliga komedier eller samma fars känsla som i Jiang Wens Devils on the Doorstep placerar sig OHTBJ i en egen kategori som har samma potential som ovannämnda.

A History of Lei Feng: World’s most famous soldier

Today, the young soldier Lei Feng (1940-1962) would probably have been amazed and shocked to see what his China has become. If he would not already have been dead, he would perhaps have had a hard time surviving the shock from seeing the Peoples Liberation Army (PLA) turning its guns on its own people during the crackdown of the Tiananmen protests on 4 June 1989. Maybe he would have joined in the protests of his superiors, the generals Nie Rongzhen and Xu Xiangqian. Läs vidare →

Kultursöndag 22 februari

Gott nytt getens år, 羊年快乐. Förutom att ni kanske har funderat över om det är Getens (山羊) eller Fårets (绵羊) år har ni möjligen också undrat vad det där trädet innan fåret/geten har för betydelse. I år är det alltså träd fårets år (muyang/木羊) och detta medför olika förklaringar till hur det kommande året kommer att vara. Detta är inte mitt expertis område så jag låter någon annan svara på den frågan. Förutom att det kallas Muyang året benämns detta året även som Yiwei (乙未) året. Läs vidare →

Kultursöndag 15 februari

中国科幻小说红到欧美 – 北京晚报
Den kinesiska science fiction författaren Liu Cixins första del i trilogin Three Body har nu sålts i över 20.000 exemplar i Europa och USA. Författaren själv berättar i en intervju med Beijings aftonblad att även om försäljningssiffrorna är bra för en kinesisk bok utomlands är den långt ifrån att nå de siffror som inhemska science fiction böcker kan komma upp i. Läs vidare →

Kultursöndag 8 februari

The poisoned chalice of Versailles or China as the organ-grinder – Gregory Lee

Gregory Lees, professor i kinesiska och transkulturella studier på universitetet i Lyon, essä The poisoned chalice of Versailles or China as the organ-grinder som presenterades under  EACS (European Association of Chinese Studies) paneldebatt Modern China and the modalities of the imposition of Western epistemologies 2012 finns nu tillgänglig på engelska. Läs vidare →

Kultursöndag 1 februari

China to Force Authors to Provide Real Names When Publishing Online – Sinosphere

Den långa kinesiska författartraditionen av att använda sig av en pseudonym verkar gå mot sitt slut, i alla fall för de författare som publicerar sina verk online. Riktlinjer från SAPPRFT (State Administration of Press, Publication, Radio, Film and Television) tyder på att alla författare som registrerar sig online måste använda sitt riktiga namn. Man kan alltså fortfarande ha ett annat författarnamn än sitt eget när man vänder sig till sina läsare men det riktiga namnet måste samtidigt ha registreras. Song Jianxin (宋建新), vice departementschef för publiceringsdepartementet på SAPPRFT, säger: “Nyheten om att författare måste uppge sitt riktiga namn, syftar på att bakom kulisserna måste författaren uppge sitt riktiga namn medan de kan ha sitt riktiga när de står på scen. Det är lite som att bära en mask medan du dansar. Du kan byta mask hur många gånger du vill, men marken som du sätter ner dina fötter på måste vara verklig, detta kommer inte att ändras”. Song Jianxin avfärdar också vissa författares farhågor om att beslutet kommer att ha negativa effekter på deras kreativitet. Författaren Murong Xuecun är dock av en annan åsikt: “It is very clear that the government is taking these measures with the intention of suppressing online creativity…”. Enligt journalisten Amy Qin är detta en fortsättning på den kampanj från 2012 där regeringen började vidta åtgärder för att kontrollera cyberspace. Direktivet Guidance on Promoting the Sound Development of Online Literature (关于推动网络文学健康发展的指导意见) pekar också på en trend där den kinesiska regeringen gör det svårare för individer att uttrycka eller förhålla sig till “alternativa” åsikter och ideér. I veckan meddelade utbildningsminister Yuan Guiren (袁贵仁) att man ska: “begränsa användandet av västerländska läroböcker samt bannlysa de som sprider västerländska värderingar”.

Den kinesiska dokumentären The Chinese Mayor tar pris på Sundance festivalen – VFLnyheter

Inatt runt 04.00, svensk tid, fick regisörren Zhou Hao mottaga World Cinema Documentary Special Jury Award for Unparalleled Access för sin film The Chinese Mayor. Dokumentären handlar om staden Datongs förre detta borgmästare Geng Yanbo (耿彦波, nu borgmästare för staden Taiyuan) och hans mål att bygga upp den antika staden Datong som nu för tiden är mest känd för att vara en av Kinas mest förorenade städer. Filmen ger en unik inblick i en regeringtjänstemans vardagliga liv. Producenten till filmen, Zhao Qi, berättar: “It (The Chinese Mayor) tells more about how the Chinese goverment is working and how everything is put into order and how the policy is made. It basically provides an insight to the mechanism of the whole country which is usually not covered by any media in the world. This is our intention because this part is less told to the world”. I Lars Ellströms bok Vägen till Kashgar passerar Lars Datong sommaren 2009 och berättar att hela staden verkar byggas om samt att alla de historiska sevärdheterna genomgår renovering eller nybyggnation.

Chinese Star Vicki Zhao Buys Stake in Alibaba Pictures – The Hollywood Reporter

Den kinesiska skådespelaren Vicki Zhao (赵薇) och hennes man Huang Youlong (黄有龙) har köpt aktier i ett värde till över 1.9 miljarder RMB i det kinesiska e-handelsbolaget Alibabas filmbolag Alibaba Pictures. Grundaren av Alibaba, Jack Ma, har inga dolda ambitioner med vart han vill ta sitt filmbolag som han menar är världens största bolag inom underhållningsbranschen. Alibaba Pictures har sedan tidigare annonserat att deras debutfilm kommer att produceras av Wong Kar-wai och regisseras av Zhang Jiajia (The Butcher, the Chef and the Swordsman). Än så länge har Alibaba Pictures gått i förlust vilket mesta dels beror på förseningar inom produktion och distribution.

Kultursöndag 25 januari 2015

VICE 首发 | 绿色和平出品:贾樟柯短片作品《人在霾途》 – VICE中国 I måndags annonserade VICE中国, en del av Vice Media som är baserad i Kina, att de i samarbete med regissören Jia Zhangke och Green Peace kommer att släppa kortfilmen Smog Journeys 《人在霾途》 online på onsdag. Jia Zhangke upplevde själv att luften blev allt sämre under 90-talet men på den tiden kände ingen till ordet “smog” (雾霾). Det var inte förrän han flyttade till Beijing som skillnaden i luftkvalité blev allt mer påtaglig. Han berättar att den ena famlijen i filmen livnär sig på att jobba i en gruva I Hebei medan den andra familjen livnär sig på att jobba som designer och konstnär i Beijing: “The character settings is meant to point out that no one gets to be different when it comes to smog no matter what jobs we do it is a problem we all face. Filmen, som endast är 7 minuter lång, spelades in med samma tillvägagångssätt som om de spelade in en långfilm. Filmen är väldigt stilistisk och Jia Zhangke använder sig ofta av slowmotion-effekter samt att musiken av Lim Giong (林强, Jia Zhangkes återkommande kompositör) kan höras i bakgrunden. Kontrasten till den smogiga vardagen uttrycks genom en grupp skolbarns sång vars text målar upp en vacker bild av naturen. I en making-of-video berättar Jia skämtsamt att: “Om vi skulle spela in en film som utspelade sig under 80-90-talet hade kläderna inte varit något problem för vi hade endast klätt skådespelarna i kläder från den tiden och även låtit dem sjunga sånger från den tiden. Men det blir svårare med luften för den luft som fanns på 80- och 90-talet finns inte längre och vad skulle vi göra åt det?”. I oktober 2013 kom ett direktiv från propagandadepartementet (numera även kallad Informationsdepartementet) som förbjöd journalister att skriva om Jia Zhangke och även om direktivet inte har någon effekt längre verkar det ha satt sina spår. Nyheten om Jia Zhangkes kortfilm rapporterades endast av nyhetsbyrån Wangyi (网易), The Observer (观察者) samt Qiluwang (齐鲁网).

YEAR IN REVIEW: Taiwanese Cinema – Taipei Times Om din kunskap om taiwanesisk film inte sträcker sig längre än att du känner till Hou Hsiao-Hsiens filmer erbjuder journalisten Ho Yi en genomgång på utvalda filmer från Taiwan som kom ut 2014. Två av de utvalda filmerna handlar om relationen mellan Taiwan och Kina samt Taiwan och Japan. Wan Jen (万仁), en av regissörerna som var en del av Taiwans Nya vågen filmrörelse på 80- och 90-talet, har regisserat komedin It Takes Two to Tango (车拚) som handlar om ett par vars förhållande stöter på problem när de introduceras för deras respektive föräldrar där den ena familjen är från fastlands Kina och den andra från Taiwan. Filmen Kano handlar om ett baseball-lag där hankineser, japaner och taiwaneser spelar tillsammans. Trailern ger intrycket av att filmen använder sig av Mighty Ducks-tematik, det vill säga ett lag med stort karaktärsregister som ingen till en börjar tro på men laget bevisar senare motsatsen genom att vinna serien. En grupp som jag personligen inte har sett mycket av i de taiwanesiska filmerna är bönder men Lou Yi-ans (楼一安) senaste film The Losers (废物)handlar just om denna grupp. Filmen ska vara baserad på serien 《月光森林》(Månsken och skogar) som Lou Yi-an regisserade 2013.

The Rat Tribe of Beijing – AlJazeera America Den kinesiska förkärleken för att dela in olika socialagrupper i klaner har fått tillökning. Tidigare har det rapporterats om Myrklanen (蚁族) och Sprintklanen (奔奔族) men nu vänder sig den Pulitzerbelönade journalisten Ian Johnson åt att dokumentera Råttklanen (鼠族). Människor från Råttklanen bor i underjordiska utrymmen och oftast i de gamla skyddsrum som Mao låt bygga i Beijing på 70-talet för rädsla från sovjetiska bombräder. Officiellt är det inte tillåtet att bo i sådana utrymmen men det har visat sig vara en lukrativ marknad och därför ser tjänstemän oftast mellan fingrarna när de får nys om att de finns. Denna stora skara underjordsinvånare sägs redan uppnå 1 miljon människor och Ian Johnson menar att dem har kommit till Beijing för att leva den kinesiska drömmen. Här är allt från karriärhungriga skådespelare, konstnärer och musiker men även personer som redan tjänar mycket pengar men som har valt att bo under jorden på grund av den låga hyran. Men det finns också en baksida med att bo under jorden, många blir socialt stigmatiserade på grund av deras sätt att leva. Den mongoliska skådespelaren Zhang Xi berättar att hans far grät när han såg hur sin son bodde. Linus Fredriksson linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kultursöndag 18 januari 2015

This Culture Has Not Yet Been Rated – China File

Kinas kanske mest pryda statliga regeringsorgan SAPPRFT (State Administration of Press, Publication, Radio, Film and Television) har hamnat i ett viralt blåsväder. Efter premiären av den kinesiska serien om Wu Zetian Empress of China (武媚娘传奇) den 21 december beskar SAPPRFT många klipp efter ett beslut att dessa bilder, förmodligen, var allt för explicita. De kinesiska nätanvändarnas respons gentemot denna “censur” (审查) var att driva med dem genom att beskära bilder av andra personer, bland annat simhoppare och en barbröstad Putin. Hunan TV (湖南卫视) menade att tv-serien stoppades på grund av “estetiska anledningar” och den kinesiska manusförfattaren Li Yaling (李亚玲) sa: “Vem kunde tro att vi var så konservativa på 2000-talet och att det skulle vara ett mer öppet samhälle under Tangdynastin”. SAPPRFT har tidigare fått ta emot mycket kritik efter att ha klippt bort sexuellt explicita scener. När Lust, Caution hade premiär 2007 klippte regissören Ang Lee bort 7 minuter för att den skulle få en premiär i Kina. Då som nu kritiserades även SAPPRFT för att inte ha infört åldersgräns på film. En åldersgräns skulle, enligt vissa experter, leda till att marknaden översvämmades av pornografiskt material.

 

Author Liu Cixin is here to answer your questions – i09.com

Kinas största scifi-författare Liu Cixin och översättaren av hans trilogi Three Body, Ken Liu, svarar på frågor från io9s bokklubb. Liu Cixin berättar bland annat om den kinesiska science fiction-genren och dess rötter. Han menar att den inte skiljer sig så mycket från den “västerländska” och att inspirationen till scifi i Kina kommer definitivt från andra kulturer än den egna och att den fortfarande riktar sig till en ung publik. Han berättar också hur spelandet av tv-spel när han var yngre ledde till att tv-spel fick en central roll i boken. Ken Liu berättar själv om sin erfaranhet som översättare och hur han gick till väga med översättningen av Three Body.  

 

Hu Wei Oscarsnominerad för sin kortfilm Butter Lamp – VFLnyheter

I torsdags eftermiddag strax efter 14:35 annonserades nomineringarna inom kategorin Best live action short film där Kinas bidrag Butterlamp (酥油灯) av regissören Hu Wei (胡伟) kom att bli Kinas enda nominering på 2015 års Oscarsgala. Hu Wei själv är född och uppväxt i Beijing men tog examen från den franska filmskolan La Fémis och för tillfället jobbar han i båda städerna. I en intervju med Cinema Jam berättar Hu Wei att han fick idén till sin film efter det att han hade sett ett fotografi av Michael Nash kallat Warsaw 1946 där Nash använder sig av en bakgrundsbild, förställande en landsbygd, för att fotografera människor bland efterkrigsruinerna i Polen. I Butter Lamp är det en fotograf som åker runt och fotograferar Tibetaner framför en bakgrund med ett motiv från den kinesiska samtiden. Än så länge finns Butter Lamp inte tillgänglig på nätet.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Nyhetsåret 2014: odysséer och soft power på film

Nyheten om att Kina hade tagit över som världens näst största filmmarkad, efter det att Japan trillat ner på en tredje plats, har blivit ett slags mantra som används vid all rapportering om Kinas box-office-siffror.

Amerikanska och kinesiska filmproducenter jobbar nu aktivt tillsammans för att undvika potentiella byråkratiska och språkliga hinder i samproduktionerna och Kina är nu inte längre en back-up-marknad som amerikanska filmbolag kan falla tillbaks på, ifall den inhemska biljettförsäljningen skulle misslyckas. Istället är den nu en kraft att räkna med, vilket Transformers: Age of Extincton bevisade när biljettintäkterna i Kina översteg de i USA.

Men vad innebär det egentligen för Kina och andra länder att den kinesiska filmekonomin är den andra största i världen samtidigt som inhemskt producerade filmer har svårt att ta sig utanför landets egna gränser?

Den mest påtagliga effekten för länder runt om i världen som nu suktar efter att få dra nektar från den kinesiska filmmarknaden är att en rad olika kontrakt mellan Kina och andra länder har etablerats för framtida samproduktioner (Indien och Sydkorea för att nämna ett par) samt att biljettförsäljningen för utländska filmer i Kina ökade med några procentenheter under 2014, medan inhemska filmer gick lite sämre jämfört med året innan.

Den kinesiska filmen lider dock inte på brist av goda nyheter. Biljettförsäljningen för kinesiska filmer utomlands har ökat med 32 procent (2011 låg den på 330 miljoner dollar och året därpå hade den gått ner till 170 miljoner dollar) samt att biljettintäkterna hemma, för samtliga filmer, har ökat med 36 procent sen 2013.

Det råder dock delade meningar kring Kinas soft power vara och icke-vara. I början av september skrev Dr. Ying Zhu att trots alla skriverierna om hur Michael Bay skulle ha axlat rollen som det kinesiska kommunistpartiets knähund när han framställde Kinas militär som handlingskraftig och USA som inkompetent i den senaste Transformer-filmen, är det fortfarande amerikansk individualism och exceptionalism som vinner.

Filmvetaren och sinologen Chris Berry var inne på samma spår när han skrev att Hollywoods förmåga att anpassa sig till den kinesiska marknaden: ”only have incidental soft power payoffs for the Chinese government.”

Rädslan för den “gula faran” på kulturområdet och för att Kinas censurapparat skulle ha betydande internationella effekter är och förblir en vanföreställning.

Elena Pollacchi, forskare på institutionen för östasiatiska språk i Stockholm, skriver i senaste Kinarapport om soft power i den kinesiska filmindustrin. Hon menar att även om produktplaceringen av kinesiska varor i Transformers 4 skapar spatialkonfusion bidrar den: “dock till ett slags “bekantskap” med bilder om Kina samtidigt som Kina utökar sin roll i den amerikanska filmindustrin.”

Chris Homewood, vid Leeds universitet, menar att Kina helt enkelt använder sin hard power (ekonomiska incitament) för att åka snålskjuts på Hollywoods soft power.

Hur väl lyckas den kinesiska filmindustrin stå på egna ben då? Den står stabilt, men kinesiska filmer får oftast inte åtnjuta internationell berömmelse. Anledningen är framför allt att de oftast gör film för kineser och inte för en världspublik.

För närvarande tycks filmmarknaden vara relativt statisk: superhjältefilmer, fantasy och science fiction hör till de största vinnarna på box-office.

Rent generellt ”lider” kreativitetens livsådra av det som producenten Lynda Obst kallar pre-awareness-sjukan (till exempel Transformers; Mockingjay-trilogin; Red Cliff). Många länder tenderar dessutom att marknadsföra sig genom redan etablerade kulturella fenomen (Sverige har Scandinavian noir), vilket för Kinas del innebär sagoinspirerad kampkonst i form av så kallade wuxia-filmer.

Även wuxia-genren anspelar på en lång kulturell tradition i Kina och den har visat sig vara mycket populär utomlands. Filmer som Stephen Chows senaste nytolkning av Resan till väst (西游降魔篇), där en av Kinas klassiska litterära verk kombineras med den moderna komedistilen Mo lei tau (无厘头), liksom Ning Haos göra-slut-komedi (med box-office-magneterna Huang Bo och Xu Zheng) Breakup Buddies (心花路放) har dessvärre inte gjort någon större succé utomlands. Däremot rankas de som fjärde respektive femte mest sedda film i Kina någonsin.

Det är dock oklart hur den kinesiska publiken ställer sig till sina egna filmer. Enligt en enkät från CCTV är majoriteten negativt inställda till kinesisk film och bland de 10 000 svarande hävdade några att den kinesiska filmen saknar kvalité.

Zhang Hongsen, direktör för den kinesiska filmbyrån, menar tvärtom att biljettförsäljningen visar att den kinesiska biopubliken är nöjd med den inhemska filmen.

En annan fråga är vem den kinesiska filmarbetaren egentligen tjänar. Under 2014 har filmskapare upplevt fortsatta påtryckningar från ledarskiktet. Kinas president Xi Jinping pratade exempelvis i oktober om hur den kinesiska konsten och kulturen ska: “disseminate contemporary Chinese values, embody traditional Chinese culture and reflect Chinese people’s aesthetic pursuit.”

Xi hävdade vidare att konstnärer och kulturarbetare inte ska lägga för mycket vikt på kommersiell gångbarhet utan istället fokusera på vad folket vill ha. Förutom att dessa vaga politiska direktiv ofta är motsägelsefulla, står de dessutom i direkt konflikt med hur den nu privatiserade filmindustrin i Kina fungerar.

Filmarbetare måste inte bara fjäska för tjänstemän från översynsmyndigheten SAPPRFT för att få ett fördelaktigt premiärdatum för sin film, eller för att ens få inspelningstillstånd och distributionstillstånd, de har även krav på sig att tjäna in pengar åt sitt filmbolag samt att försöka realisera sina konstnärliga idéer om hur filmen ska se ut.

Som om denna tillsynes omöjliga förhandlingsposition inte innebar tillräckligt med stress, tillade  Zhang Hongsen att de kinesiska filmskaparna: “should be aware of pressures and challenges and enhance filmmaking quality in 2015.”.

Detta godtyckliga och mest diffusa av alla ord — ”kvalité” — kommer förmodligen mest att skapa förvirring bland kinesiska filmskapare. Zhang själv nämner Taking of Tiger Mountain (智取威虎山), Coming Home (归来) och Dearest (亲爱的) som tre utomordentligt bra kinesiska filmer år 2014.

Taking of Tiger Mountain fortsätter på spåret inom kultursfären där det verkar som man vill återuppliva de kinesiska modelloperorna (样板戏) genom moderna tolkningar (senast var under CCTV nyårsgala för det kinesiska nyåret 2014).

Dearest är istället en film om två skilda föräldrar som förenas igen efter det att deras son har försvunnit.

Det enda valet av Zhang Hongsens favoritfilmer för 2014 som överraskar är Zhang Yimous film Coming Home. Filmen handlar om hur fadern Lu Yanshi (spelad av Chen Daoming) kommer hem efter att ha blivit rehabiliterad för sina “brott” under kulturrevolutionen och finner att makan Feng Wanyu (Gong Li) lider av amnesi.

Filmer som skildrar “känsliga” historiska händelser, som till exempel kulturrevolutionen, tenderar annars att inte få distributionstillstånd.

Filmen Black Coal Thin Ice (白日焰火) lyckades med konststycket att hyllas på Berlins filmfestival förra året, komma över 100 miljoners tröskeln i biljettförsäljning och väljas ut som Kinas bästa film av filmsajten Mtime.com. Men Jia Zhangkes film A Touch of Sin (天注定) — regissören är enligt översättaren och filmvetaren Tony Rayns Xi Jinpings favorit — fick inte ens distributionstillstånd.

Trots positiv kritik internationellt tystades alla nyheter om A Touch of Sin ned. I protest vägrade regissören Feng Xiaogang dela ut pris i kategorierna ”Bästa regissör” och ”Bästa film” under China Film Directors’ Guild Awards med motivationen: “China needs to get back its art. Right now, we don’t need to pat ourselves on the back, we need to set a higher standard”, vilket många såg som en pik gentemot de statliga instanser som tabubelagt A Touch of Sin.

Den kinesiska filmindustrins ironi är att det oftast är filmer som blir förbjudna eller censurerade hemma som dem lyckas locka till sig uppmärksamhet utomlands.

Den kinesiska närvaron på bioduken i Sverige kommer även under år 2015 att domineras av Hollywood-filmer, även om mindre biografkedjor som till exempel Folkets Bio förhoppningsvis kommer att visa upp en annan sida av kinesisk film.

För svenska filmentusiaster går det under 2015 att se fram emot kinesiska titlar som Black Coal Thin Ice och Crouching Tiger Hidden Dragon 2: The Green Legend. Båda filmerna kommer både att visas upp på bio och distribueras via DVD, Bluray och VOD (Video On Demand).

Vi kommer med stor sannolikhet också att få se Jiang Wens Gone With the Bullets (一步之遥), uppföljare till Let the Bullets Fly. Med lite tur är det också någon distributör som släpper Kinas Oscarsbidrag The Nightingale (夜莺).

Personligen hoppas jag att Wang Xiaoshuais drama Red Amnesia (闯入者), den sista i hans trilogi om kulturrevolutionen, och Lou Yes film Blind Massage (推拿) når Sverige. Ifall de inte skulle släppas här kan vi hoppas att man kan se dem på andra sätt.

En av de mest spännande titlarna, som möjligen skulle kunna göra bra ifrån sig både på den kinesiska och internationella marknaden, är Wolf Totem (狼图腾). Filmen är baserad på den bästsäljande boken med samma namn och handlar om den unge studenten Chen Zhen som blir skickad till Inre Mongoliet för att undervisa lokalbefolkningen under den politiska kampanjen för att skicka ungdomar till landsbygden.

Wolf Totem och The Nightingale har gemensamt att de båda iscensattes av utländska regissörer.

Tyvärr har filmatiseringen för Liu Cixins trilogi Three Body redan börjat, så Christopher Nolan kan inte ta rollen som regissör. Men eventuellt bjuder framtiden på mer intressanta kulturella utbyten. Kanske får vi inom kort se en amerikansk regissör tolka klassikern Berättelser från träskmarkerna och, i stil med Ridley Scotts Exodus, låta John Goodman spela den törstige munken Lu Zhishen och Dwayne ”The Rock” Johnson spela tigerdödaren Wu Song.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kultursöndag 14 december

Doctor Strange in a Strange Land or the Transnational Logics of Blockbuster Casting, part one and two – Some of us are looking at the stars

Utgångspunkten för detta blogginlägg av Lorimori är hur det kom sig att Marvel bestämde sig för att välja Benedict Cumberbatch som den kommande Doctor Strange i filmen med samma namn. Författaren skriver varför Marvel har valt just Cumberbatch – Doctor Strange anses av vissa fans att han inte är vit – med förklaringen att Cumberbatchs stjärnstatus i Östasien är redan otroligt stor och med tanke på att den kinesiska boxoffice-marknaden är den näst största i världen efer USA är valet helt rätt. Det skrivs också en del om den kinesiska, samt den östasiatiska (Kina, Japan och Korea), fankulturen och hur skådespelare från USA och Storbritannien har anpassat sig till att spridda sin stjärnstatus på andra sidan Stilla havet.

Singaporean director Anthony Chan to be producer – China.org.cn

Den kritikerrosade singaporianska regissören Anthony Chen (陈哲艺) har planer på att producera en film i Kina. Chen blev känd runt om i världen efter att hans film Ilo Ilo (爸妈不在家) gick upp på biografer I början av 2014. Filmen kretsar kring tre berättelser och kommer att regisseras av tre olika regisörrer. ”We want to challenge our audience on how they define relationship, the distance between human beings, or their emotions, like how do you really define being a dad, a lover or a friend,”, sa Anthony Chen som kommer producera filmen under sitt nya produktionsbolag Giraffe Pictures.

China: Inside an Internet gaming disorder rehab center – AlJazerra America

Dokumentärregissören Fernando Moleres kommande film handlar om unga kineser som försöker tackla sina ohälsosamma spelvanor genom att behandlas på ett center för behandling av internetmissbruk, The Internet Addiction Treatment Center (IATC). Moleres följer en grupp ungdomar på 68 personer var av 6 är tjejer. Chefen för IATC, den gamle militärdoktorn Tao Ran, använder sig bland annat av militärträning för att behandla ungdomarnas missbruk: “At the center — which, as Moleres’ photos depict, some patients have attempted to escape — teens suffering from Internet gaming disorder are monitored for gaming’s effects on their neurological activity, and through labor and military drills are thought to improve brain activity and break the habit.”

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kultursöndag 7 december

The horizontal Wong Kar Wai – Sight & Sound

Översättaren och filmkritikern Tony Rayns  som tidigare har skrivit långa välformulerade analyser om kinesisk film för filmcomment skriver i månadens nummer av Sight & Sound om en av Kinas största regissörer, Wong Kar-wai  (王家卫). Fokus hamnar mest på Wongs senaste film The Grandmaster 《一代宗师》 och ett försök till att reda ut hur det kom sig att filmkritiker runt om i världen var oeniga om sina intryck av filmens innehåll och berättarstil. Rayns förklarar att mycket av den negativa kritiken ligger förmodligen i att Wongs berättarteknik inte följer samma mönster som majoriteten av alla biopics gör. Det vill säga att Wong inte är helt konsekvent i att etablera spatiala och temporala utgångspunkter så att publiken har lätt i att följa med i filmens berättelse: “…The film is so lacunary and defocused that it’s hard to define exactly what it’s doing, or why”. Istället menar Rayns att filmen istället lägger fokus på gapet mellan två olika sätta att förhålla sig till kungfu. Den ena är den om tradition (som representeras av Zhang Ziyis karaktär Gong Er) och den andra om kungfu som en sport där vinna är allt (representeras av gangstern Razor) och någonstans där emellan finner vi Ip Man (叶问). Utöver artikeln om The Grandmaster finns där även en intervju med Wong av Jamie Bell och en artikel om Ip Man av Leon Hunt.

What is SARFT (SAPPRFT) afraid of: A chronicle of China’s broadcasting restrictions – Huxiu (虎嗅)

Här på VFLnyheter har oftast förkortningen SAPPRFT (State Administration of Press, Publication, Radio, Film and Television) dykt upp och detta administrativa organ, i den svårorienterade djungel som kallas den kinesiska regeringen, ligger bakom en rad olika beslut som påverkar innehållet i alla medier. Tidigare i veckan blev det till exempel ännu tydligare att SAPPRFT kommer att ha samma hårda regler för videos online som de redan har på material som sänds på TV. Detta kommer som ett hårt slag för HBO, vars filmer och serier är kända för att innehålla väldigt explicita scener, som vill utöka sin marknad i Kina: “Among the things banned under the new rules are scenes of one-night stands, extramarital affairs, partner-swapping, flirtation, rape, incest, necrophilia, prostitution, sexual perversion and masturbation.”. Vissa beslut från SAPPRFT tycks ibland vara helt ogenomtänkta och det är inte alltid som man förklarar sina beslut. Exempelvis var Jiang Wen tvungen att censurera vissa delar i sin film Devils on the doorstep 《鬼子来了》och tack vare ett läck dokument kunde man få ta del av den process som ligger bakom censuren. Det finns en hel uppsjö av exempel om SAPPRFT och deras beslut och Huxiu har gjort en översikt på alla av dem sedan år 2000.

China Dreams: Contemporary Chinese Science Fiction – Clarkesworld Magazine

Det finns få som vet så mycket om kinesisk science fiction som översättaren och författaren Ken Liu, även kallad Lille Liu (小刘) eftersom han har översatt Liu Cixins trilogi Three Body. I denna artikel skrivrer Ken Liu om alla den kinesisk science fiction litteratur som man kan ta del av om man inte kan kinesiska. Han skriver också om den stora skaran av fans som genren också har i Kina. Till exempel har scifi-tidningen Science Fiction World  (科幻世界) hela 160.000 prenumeranter medan den största tidningen i USA endast har cirka 30.000. Liu påpekar också problematiken i att prata om kinesisk science fiction som om den skulle vara homogen eller att alla litterära verk skulle ha samma tematik: “Any broad literary classification tied to a culture—especially a culture as in flux and contested as China’s—encompasses all the complexities and contradictions in that culture. Attempts to provide neat answers will only result in broad generalizations that are of little value or stereotypes that reaffirm existing prejudices.”. Liu menar också på att det är lätt för en västerländsk läsare att hela tiden se subversiva element och handlingar i kinesisk science fiction men i slutändan blir även det ett problematiskt förhållningssätt. Clarkesworld Magazine publicerar månadsvis scifi-noveller och i många fall är dem kinesiska.

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se

 

Recept: Julmustbräserat sidfläsk

En av de rätter som jag kom att tycka allra mest om från de många vistelserna i Kina är rödbräserat sidfläsk (红烧肉). Första gången jag hörde talas om den, eller i alla fall lyckades lägga namnet på minnet, var när jag satt på en restaurang i närheten av Wudaokous (五道口) tunnelbanestation. En amerikanare pratade på flytande kinesiska med en av servitörerna som om de hade känt varandra i flera år och en av de fraser som jag lyckades förstå var:

– 红烧肉是毛主席最爱吃的菜对不对? (Visst var det så att röd bräserat sidfläsk var Ordförande Maos favoriträtt?)

Efter att ha hört detta var jag bara tvungen att äta den. Jag vet inte riktigt hur jag kom fram till att en diktators favoriträtt var något som jag helt enkelt var tvungen att pröva. Kanske var det den anekdotiska potentialen kring diktatorns och hans rätt som lockade eller så var det bara att jag vid det laget hade blivit rejält trött på att beställa in Kung Pao-kyckling (宫保鸡丁) .

Under åren som gick kom rätten att refereras till när jag läste böcker eller tittade på TV. Ola Wong har med receptet i slutet av sin bok När tusen eldar slickar himlen och Fredrik Önnevall kom att ha ett kortare reportage om rätten i samband med att han intervjuade Dong Linfa — som under sextiotalet var Mao Zedongs personliga kock — i tv-programmet Kinas mat. Det tog mig själv några gånger innan jag fann den version som jag gillade mest och idag delar jag med mig av detta recept.

20141201_181653

När julmust säljs i Kina kallas det helt enkelt för ”jul-Cola” (圣诞可乐) eller så används det mera mystiskt klingande namnet ”fånga-drömmen-Cola” (追梦可乐). Och julmustbräserat sidfläsk (圣诞可乐红烧肉) är precis vad det låter som.

Ingredienser:

Sidfläsk – 1 kg (funkar även bra med fläskestek och ribbestek)
Mörk soja – 0,5 dl
Ljus soja – 1,5 matskedar
Torr sherry – 1 – 2 matskedar
Olja – ca 0,5 dl
Julmust – 0,75 l
Salladslök – 5 st
Vitlök – 4 klyftor
Ingefära – 5 skivor
Höns-/Kycklingbuljong

1. Börja med att förbereda alla ingredienser. Skär fläskköttet i bitar som är lite större än ditt pekfinger (cirka 1-2 cm tjocka).

2. Värm upp en wokpanna och häll på oljan när woken har blivit riktigt varm. När oljan i sig har blivit varm lägger du i ingefäran och vitlöken (vill du ha en starkare rätt kan du även lägga i torkade chilifrukter vid detta tillfälle). Stek vitlöken och ingefäran i mindre än 30 sekunder sen lägger du i köttet. Stek köttet i 2-3 minuter.

3. Häll i sherryn och sedan den ljusa och mörka sojan. När köttet har tagit färg av sojan kan du börja hälla i julmusten (Om du av någon outgrundlig anledning inte gillar julmust kan du istället ta en bit bröstsocker och tillräckligt med vatten för att täcka köttet).

sockerjulmust

4. Efter det att du har hällt i julmusten väntar du tills den har börjat koka sen kan du lägga i salladslöken. Ifall du vill ha en ännu juligare känsla än vad detta receptet erbjuder kan du även lägga ned en kanelstång. Låt det koka med lock i cirka 50 minuter.

20141201_182427

5. När det har kokat i 50 minuter så kommer du förmodligen att ha väldigt mycket vätska kvar. Ta av locket och låt det koka mellan 10-20 minuter, beroende på hur tjock/tunn du vill att såsen ska vara.

utanlock

6. Så enkelt var det. Till denna rätt är det brukligt att servera ett gäng andra kinesiska rätter, men det duger lika bra med en liten skål kokt jasminris. Den givna måltidsdrycken är givetvis julmust.

färdigt

Och med detta vill vi på VFL-nyheter önska våra läsare en glad advent!

Linus Fredriksson
linus.fredriksson@vflnyheter.se