Kategoriarkiv: SAMHÄLLE

Den positiva sidan av Folkkongressen

Just nu pågår den två veckor långa Folkkongressen (Lianghui 两会) i Peking; tidigare en mastodontisk icke-politisk händelse som på senare år blivit till ett mastodontisk symbolpolitiskt spektakel.

Partiet gillar stora spektakel, vilket man bevisade med råge exempelvis under militärparaden 2015. Gärna vill man inför omvärlden (och det egna folket) visa hur stort allting är i Kina (och det är det) och hur många det finns av allting: journalister som bevakar den, delegater som är lyckliga över den store ledaren Xi Jinping, positiva reaktioner på Xi Jinping, hyllningar till Xi Jinping… ja, ni fattar.

Xi Jinping har sedan han tillträdde 2013 fortsatt driva en linje som kopplat ett allt hårdare grepp om media och det offentliga samtalet i Kina. Diskursen kring Folkkongressen är inget undantag. Tvärtom: Den utmärkta webbplatsen China Digital Times har publicerat en läckt lista om 21 förhållningsregler för kinesiska journalister som utgått från regeringen rörande rapportering från kongressen i Peking.

Nedan några utdrag från listan, som kan tjäna som exempel på den kinesiska censurapparaten anno 2016. De reportrar och mediehus som inte följer reglerna riskerar självfallet att ligga pyrt till:

1: Rapportera omfattande om XJP:s medverkande i Folkkongressen. Fokusera på reaktioner.

4: Rapportera inte om säkerhetsapparaten kring Folkkongressen.

6: Gör inga ”bakom-scenen” reportage från Folkkongressens presskonferenser, exempelvis ”vackra kvinnliga tolkar” (detta är ett avsevärt trendbrott mot tidigare år då de stora statliga medierna publicerat otaliga bildspel på olika typer av ”vackra” kvinnor som gör saker på Folkkongressen: värdinnor, journalister, you name it).

7: Rapportera inte om delegaternas personliga tillgångar.

8: Rapportera inte om försvarsbudgeten.

9: Rapportera inte om begravningsreformen.

15: Kontrollera strikt negativa rapporter i nya medier (sociala medier).

18: Rapportera inte om smog (jämför med förra året då smogfrågan stod i fokus).

19: Rapportera inget negativt om fastighetsmarknaden, utländsk valuta, börsen, trafikstockningar eller ”sjukhusköplatsockrare” (det sista ett fenomen där folk säljer sina köplatser på sjukhusen).

20: … skoja inte om delegaternas motioner.

Som ni ser så ska Folkkongressen avbildas som ett positivt vis, där endast de frågor som partiet vill diskutera diskuteras. Media ska fyllas med positiv kraft, för vilka problem kan inte lösas om man bara hindrar folk från att prata/läsa om det?

Och framförallt Xi Jinping. XJP framförallt.

Fräscht.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kyligt värre

Kina upplever just nu den kallaste vintern i mannaminne, med rekordkyla på många håll i landet. Ironiskt nog gäller kylan inte enbart det faktiska klimatet; temperaturen har sjunkit märkbart även i det offentliga samtalet, vilket inte minst manifesterat sig i fallen med de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin.

Graderna har sjunkit till så låga nivåer att till och med Hu Xijin, chefredaktör för den nationalistiska partiblaskan Global Times, verkar oroad och uppmanar partiet att vara mer öppet för kritik.

Prognosen ser dock mörk ut. En del pratar om ett gryende samhälle ”styrt av rädsla” snarare än det ”lagstyre” som Xi Jinpings regim haft som ledord.

Häromdagen kom ytterligare en pålaga. Nya regler som träder i kraft i mars kan tolkas som att utländska företag och organisationer helt stängs ute från att publicera ”innehåll” på nätet. Förutom rena texter/artiklar så definierar den relevanta myndigheten (SAPPRFT) även innehåll bl.a. som: böcker, kartor, musik, seriestrippar och datorspel.

Reglerna betyder att utländska företag måste ingå samarbeten med kinesiska diton, som först därefter kan söka tillstånd för att få publicera innehåll online. Mer kontroll på menyn, alltså. Förutom att skapa mer problem för media i synnerhet, gissar jag att även utländska intresse- och non-profitorganisationer riskerar att drabbas hårt.

Antalet avvikande åsikter ska minimeras. Där spelar inhemsk media en viktig roll, att troget tjäna partistaten och fungera som dess megafon. Eller som presidenten själv uttryckte det på ett symposium för nyhetsmedia, fredagen 19 februari:

All news media run by the Party must work to speak for the Party’s will and its propositions and protect the Party’s authority and unity, Xi said. They should enhance their awareness to align their ideology, political thinking and deeds to those of the CPC Central Committee and help fashion the Party’s theories and policies into conscious action by the general public while providing spiritual enrichment to the people, he said.

Sanningen får dock inte glömmas bort, sade Xi. Den är otroligt viktig och kan likställas med journalistikens livskraft. Bara sanningen överensstämmer med partiets världsbild, dvs:

”Truthfulness is the life of journalism, and the facts must be reported based on the truth,” Xi said. ”While accurately reporting individual facts, journalists must also grasp and reflect the overall situation of an event from a broad view.”

Brr! Räkna med fortsatt kallt väder under den kommande Folkkongressen i mars.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Fallet Peter Dahlin – en förlust för alla inblandade

Det är oerhört glädjande att svenske Peter Dahlin, som fram tills den 25 januari satt frihetsberövad i Peking, släppts av kinesiska myndigheter och nu är åter i Sverige.

Han uppger för Sveriges Radio Ekot att han fortfarande riskeras gripas och ställas inför rätta om han återvänder till Kina. Enligt Dahlin släpptes han av ”medicinska och diplomatiska skäl”.

Det kan därför tyckas som om Dahlins frigivelse är en vinst för svensk diplomati. För visst kan vi anta att svenska UD-tjänstemän gjorde ett gediget jobb, eller som Dahlin själv uttryckte det, gick ”above and beyond”. Resultatet ser vi ju inte minst i och med frisläppandet. Men samtidigt så är det en enorm förlust för diplomatin som helhet att det dröjde flera veckor innan ambassaden fick möjlighet att träffa Dahlin. Detta oroar nog inte bara svenska UD utan säkerligen en hel del andra länder också, både i och utanför EU.

Dahlin själv, föresten, kan knappast ses som en vinnare. Visserligen hade det kunnat vara värre (det kan det alltid), men han kan som sagt inte återvända till Kina, med allt vad det innebär för hans personliga och professionella liv.

Men den kinesiska sidan har väl ändå lyckats kamma hem ett par poäng, eller? Nja. Visserligen drev de hem poängen om att den nya lagen som begränsar utländska NGO:ers verksamhet i Kina bör tas på allvar, men det gjordes med samma finess som en elefant i en porslinsaffär. Välproducerade TV-erkännanden till trots, det var nog få, även bland kineserna själva, som kände att Dahlins ”brott” stod i paritet med att paraderas inför en nationell publik. De summor han anklagades för att ha förskingrat var löjligt små i en kinesisk kontext och det andra ”brottet”, om att han vidareutbildat och betalat ut arvoden till advokater, lät nog rätt krystat för de flesta. Med undantag för de gapande ultra-nationalisterna på nätet var det nog fler som kände sympati för Dahlin än som blev bestörta över hans påstått kriminella handlingar.

Det de kinesiska myndigheterna eventuellt kunde sätta in på pluskontot: patriotiska känsloströmmar och skräckslagna NGO-anställda, bör rimligtvis balanseras med vad som samtidigt gick in på minuskontot. Nämligen en enorm förtroendeförlust bland utlänningar i allmänhet, både officiella mellanstatliga kontakter men sannolikt också bland företag, organisationer och handelskamrar. Riktigt dålig PR, helt enkelt.

Peter Dahlin gjorde sig också skyldig, liksom många före honom, till att ha ”sårat det kinesiska folkets känslor”. Många har drivit gäck med detta uttryck, men det finns de som argumenterar att det snarare, i ett kinesisk kontext, bör förstås som att man skadat relationerna med Kina. Sett ur det perspektivet är det uppenbart att fallet Peter Dahlin skadat relationerna med Kina och omvärlden. En pyrrhusseger för alla inblandade.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

Fallet med Kinasvenskarna visar på dåligt kinesiskt självförtroende

De senaste dagarna har vi sett två svenska medborgare som paraderats runt i de kinesiska statliga medierna i något som bäst kan beskrivas som ett spel i skuld och skam. Deras båda fall har inte många likheter i sak, likheter finns dock i hur det kinesiska (o)rättssystemet hanterar fallen:

  • Både Gui Minhai och Peter Dahlin ”försvann spårlöst” och Kina förnekade till en början all kännedom om deras försvinnande.
  • Båda har blivit dömda på förhand genom en omfattande mediakampanj som innefattar nationella tv-sända ”erkännanden” och detaljerade beskrivningar över brotten ifråga.
  • Ingen har fått (vad vi vet) tillgång till advokat.

Att handlingarna ovan är främmande för en rättsstat är självklart. Tyvärr är varken Gui Minhai eller Peter Dahlin de första att kidnappas av detta drakoniska system; liknande metoder har dessvärre blivit ”det nya normala” för många kinesiska advokater, journalister och inflytelserika oliktänkande de senaste åren.

Dahlin och Gui är dock utlänningar – i det här fallet svenskar. Vilket gör deras båda fall ovanliga.

Här måste dock en stor brasklapp kastas in: i Kinas ögon så är Gui Minhai inte svensk, utan kines. Att han varit svensk medborgare i tjugo år räknas inte, det har den statliga nyhetsbyrån Xinhua (och därmed Kinas politiska ledning) klargjort med all önskvärd tydlighet i Guis egen ”bekännelse”. En gång kines, alltid kines.

I partiets ögon handlar det därför bara om en utlänning. Att det finns likheter i hur deras fall hanterats är därför anmärkningsvärt då det tyder på en viss strömlinjeformning i hur oönskade personer behandlas.

Ni har väl föresten inte glömt hur den brittiske riskkonsulten Peter Humphrey redan 2013 erkände sina brott på nationell tv (även det nära på gripandet)?

Det finns fler exempel.

Att utlänningar skuldbeläggs offentligt handlar alltså inte nödvändigtvis om ny policy, utan om offer för en åtminstone flera år gammal redan etablerad doktrin. Att de drabbade denna gången är två svenska medborgare är nog mest en slump. Det tåls också att påminnas om att utlänningar som regel fortfarande särbehandlas (positivt) av rättssystemet i Kina.

Vilka slutsatser, om några, går det då att dra utifrån fallen Gui och Dahlin?

För det första så tycks Kina inte vara särskilt pigga på att kännas vid sina politiska arresteringar, eller vill i vilket fall fördröja att de uppmärksammas, vilket kan vara en indikation på att man inte är särskilt säker på ”vad man har på fötterna” innan ett faktiskt gripande.

För det andra så tycks det vara oerhört viktigt att visa inför offentligheten att man har gjort ett korrekt gripande, så fort som möjligt. Det finns inget tålamod att vänta tills en eventuell rättegång för att avgöra skuldfrågan. Återigen, ett tecken på osäkerhet.

Det är uppenbart att Xi Jinpings många tal om lagstyre får ge vika för realpolitik. Det finns i Kina ännu inte någon verklig tilltro till rättssystemet, inte ens hos det parti som säger sig förespråka det och som dessutom kontrollerar hela systemet. Politiken trumfar juridiken.

Många ser gripandena av Gui Minhai och Peter Dahlin som ett tecken på ett mer intolerant Kina som vågar visa styrka. Det må vara sant till viss del. Men i denna styrkedemonstration så uppvisar partiet också extremt dåligt självförtroende när man inte vågar lita på sina egna institutioner. Dessa institutioner ger intrycket av att vara, mer än någonsin nu, fasader, bakom vilka ett allt mer toppstyrt parti gömmer sig.

Det Kina med sina metoder tror sig vinna i självcensur och stabilitet förlorar man i förtroende – både från omvärlden och från sina egna medborgare.

VFL
redaktionen@vflnyheter.se

Utredning av fallet med den “försvunne” Gui Minhai, chef för bokhandel i Hongkongs Causeway Bay

Världens Folkrikaste Land har översatt nedanstående telegram från nyhetsbyrån Xinhua (17/1). Telegrammet återger vad man påstår är en bekännelse från Gui Minhai som sitter häktad på okänd ort. Det är en första bekräftelse från officiellt kinesiskt håll på att man har gripit den svenske medborgaren Gui Minhai som försvann från sitt hem i Thailand i november 2015. En bekännelse från en tårögd Gui Minhai har även sänts av statliga tevekanalen CCTV (17/1). Gui Minhais dotter avfärdar uppgifterna om att hennes far skulle ha lämnat över sig till kinesiska myndigheter frivilligt och säger att hon aldrig har hört talas om den smitningsolycka som han ska ha arresterats för (17/1). Xinhuas telegram avslutas med en kommentar om att Gui Minhai också misstänks för “andra brott”, men nämner inte att tre av Guis bokhandlarkollegor också har “försvunnit” och att en fjärde “samarbetar med myndigheterna” efter att förflyttat sig från Hongkong till det kinesiska fastlandet under oklara omständigheter.

— VFL red

Telegram från Nyhetsbyrån Xinhua, Beijing, 17 januari

Rubrik: Utredning av fallet med den “försvunne” Gui Minhai, chef för bokhandel i Hongkongs Causeway Bay

“Under alla dessa år som jag har varit borta, har jag levt i oavbruten oro, jag hade ofta mardrömmar och drömde också ofta om mitt hem och om att möta mina nära och kära.

Detta berättar Gui Minhai från sin plats i häkte, den 13 januari.

Chefen för en bokhandel i Hongkongs Causeway Bay, Gui Minhai, har under de senaste dagarna blivit fokus för offentlig debatt i utlandet – uppgifterna om “Causeway-bokhandlarchefens försvinnande” har föranlett ett mediadrev i Hongkong och i utlandet, det finns till och med de som har startat en rörelse för att “hitta Gui Minhai”. Vem är Gui Minhai? Vad är egentligen den verkliga historien bakom hans så kallade försvinnande?   

Rattfylleri och smitning, en blomstrande ung kvinna som plötsligt vissnade

Vi går in i en liten lägenhet på 60 kvadratmeter i ett bostadshus i staden Hangzhou, i Zhejiangprovinsen, här bor 83-årige herr Shen med 65-åriga fru Zhou.

Trots att lägenheten är liten, finns där ett särskilt sovrum som är till bredden fyllt av foton från en ung flickas liv. Där finns några enkla krysantemum och leksaker från barndomstiden, kontrasterade av fotografier av ett en gång sprudlande, leende ansikte.  

“Min man vågar aldrig gå in där eftersom så fort han går in i rummet tänker han på när vår dotter var liten, alla minnen från hennes uppväxt kommer tillbaka. Från morgon till kväll håller jag vår dotter sällskap där inne i rummet… Det har nu gått elva år, hur mycket smärta ryms i våra hjärtan?“

När dottern kommer på tal har fru Zhou svårt att dölja sin sorg. Hon säger att rummet är inrett precis så som deras dotter tyckte om det när hon levde. För varje år som passerar köper fru Zhou nya kläder som hon hänger vid sängkarmen, för att ge intryck av att dottern aldrig hade lämnat dem.

En trafikolycka för elva år sedan berövade två gamla människor deras enda älskade dotter. Den som låg bakom smitningsolyckan var ingen mindre än Gui Minhai. Född i maj 1964 och ursprungligen skriven i Ningbo, i provinsen Zhejiang, blev han svensk medborgare 1996.   

Den 8 december 2003, i Ningbo organiserade Gui Minhai en affärsmiddag under vilken det skålades friskt till höger och vänster. När middagen avslutats fattade Gui Minhai ett beslut som han skulle komma att ångra ända till idag, han valde att själv köra hem sina vänner.

Samma kväll sjutton minuter över nio, när Gui Minhai körde förbi ett av Ningbos universitet som låg på vägen mellan Jiangdong-distriktet och Zhenhai-distriktet, körde han på och dödade en kvinnlig universitetsstudent som gick över vägen.

För Gui Minhai är det hela ett smärtsamt minne: “Min syn är inte bra, jag hörde bara en duns och så var olyckan ett faktum.”

Enligt relevanta rättsdokument visade ett prov att alkoholhalten i Gui Minhais blod efter olyckan var 1.14 mg/ml, vilket når upp till gränsen för rattfylleri. Polismyndigheten beslutade i enlighet med lagen att Gui Minhai bär det fulla ansvaret för olyckan.

Hon hette Shen, den kvinnliga universitetsstudenten som dött i olyckan, knappt över 20 år gammal var hon i sin blomstrande ungdom, något som gjorde hennes familjs olycka ännu större: denna skatt till dotter hade fötts när hennes far redan var över ett halvt sekel gammal. Hon hade varit faderns ögonsten, han hade sett sitt barn växa upp och längtat efter att hon skulle bilda familj och skaffa sig en karriär, det är svårt att förstå hur denna vackra önskan kunde krossas så hänsynslöst och istället förvandlas till den hjärtskärande smärta som det innebär när de gamla måste begrava sina unga.

“Vår familj föll samman på en sekund,” berättar fru Zhou. Det plötsliga dödsbudet hade gjort både henne och hennes man sjuka, särskilt illa var det för hennes man vid nyår, då hans läge förvärrades. Han var ofta frånvarande och gick in i depression, en gång gick det så långt att han ville ta sitt eget liv.

Rädsla för fängelse ledde till landsflykt från villkorligt straff

I augusti 2004 dömdes Gui Minhai i domstol till två års fängelse för att ha smitit från trafikolyckan, det omvandlades till en två års villkorlig dom. Offrets familj motsatte sig domen och krävde ett hårdare straff för Gui Minhai.

Gui Minhai ångrade djupt hur hans rattfylla på ett ögonblick hade krossat en lycklig familj. Men hans oro för att han verkligen skulle behöva tillbringa tid i fängelse var ännu större. Följaktligen, efter domstolens beslut och innan han helt betalat av den ersättning som han var skyldig, gjorde Gui Minhai ännu ett felaktigt val.  

“Jag började bli rädd, rädd för att sitta i fängelse. Dessutom hade jag inga möjligheter att fortsätta göra något i landet efter en sådan här händelse, så jag tänkte att det var nog bättre att ge mig iväg,” berättar Gui Minhai.

I november 2004, medan Gui Minhai fortfarande avtjänade sitt villkorliga straff och enligt lagen inte fick lämna landet, gick han till verket med en noggrann plan, han använde en annan persons ID-handlingar och tog sig över gränsen som turist, han reste mellan flera länder, alltjämnt på rymmen i utlandet.

I augusti 2006 fattade man beslut angående Gui Minhais flykt från sitt straff, domstolen upphävde beslutet att ge Gui Minhai två års villkorlig dom och utfärdade en häktningsorder för att verkställa det ursprungliga tvååriga fängelsestraffet. Polismyndigheten inledde eftersökningar via internet.

Gui Minhais flykt innebar ännu mer smärta för offrets familj. I flera år hade detta äldre par investerat nästan hela sina liv i fallet, deras inre önskan var att den redan dömde Gui Minhai skulle avtjäna sitt straff, för att ge tröst åt dotterns själ i himlen.

Efter elva år på flykt fick den överväldigande smärtan honom att besluta att överlämna sig åt rättvisan

Tiden på flykt var allt annat än behaglig. Under denna tid har Gui Minhai slagit sig ihop med andra för att göra affärer, men en ständigt växande rikedom kunde inte kväva en ständigt växande skuldkänsla och skam. När han pratar om sitt liv på flykt är de ord han använder oftast “skräck” och “skuld”.

“Efter att ha lämnat landet, trodde jag i början att den psykiska påfrestelsen skulle lindras, men i själva verket blev den värre,” säger Gui Minhai. “För det första, har  jag genom att fly mitt ansvar tillfogat ännu mer smärta för offrets familj, för det andra, har jag genom att fly inte bara undvikit mitt ursprungliga straff, men även ytterligare brutit mot kinesisk lag, det är ett brott efter ett annat.”

Eftersom han var på flykt från sitt straff vågade Gui Minhai inte återvända hem, han kunde inte utföra sin plikt som son att vara vid sina föräldrars sida. “Utan mitt land, utan min familj, utan mitt hem… I antiken sade man att hemmet är där ens sinne kan vila. När sinnet inte får vila, är hemmet ingenstans,” säger han. “Mitt inre är plågat, jag har ofta använt materiella njutningar för att döva denna plåga, men i själva verket går den inte att döva. Under lång tid har mitt inre pinats, hela dagar har jag haft mardrömmar, vilket lett till att mitt blodtryck har höjts, hjärtproblem och oerhörda plågor…”   

Gui Minhai säger att trots att han lyckades fly utomlands under dessa år, har han i sitt sinne kännt sig som på drift, utan rötter. I synnerhet efter att han fått veta att hans far blivit allvarligt sjuk, som familjens ende son har han inte kunnat vara vid den gamles sida för att ta hand om honom, mer än en gång har han tänkt att han borde återvända för att lämna över sig själv åt polisen, men i slutändan har han inte lyckats uppbringa mod nog för att ta det slutgiltiga steget.

Det var i juni 2015, när han vaknade mitt i natten från en dröm, fortfarande brottandes med frågan om han borde överlämna sig själv eller inte, som han nåddes av nyheten att hans far hade gått bort. Gui Minhai hade gått miste om sin sista möjlighet att träffa sin far, han kunde bara skicka sina kondoleanser, i ett långt brev med titeln “I fars minne” öppnade han sitt plågade hjärta: “När jag dör föredrar jag att begravas vid mina föräldrars grav, för att kunna hålla dem sällskap i döden. Att inte veta var jag kommer att begravas när jag dör, det är tragiskt.”  

Gui Minhai berättar att det var i detta ögonblick som han först börjat rannsaka sig själv. När han själv upplevde hur smärtsamt det var att ta ett sista farväl, något som han genom sin bristande respekt inför lagen hade tvingat en annan familj att göra för 11 år sedan. Detta fick honom att bestämma sig att återvända till Kina och överlämna sig.

“När min far dog hade jag ingen möjlighet att närvara vid hans begravning på grund av den här saken och det berörde mig djupt. Min mor är över 80 år och är redan i slutet av sitt liv. Jag har tänkt på det från hundratals vinklar, funderat på det dag som natt, i mitt hjärta finns ständigt en djup känsla av skuld. Jag drabbas ofta av plötslig och djup depression och stark sorg.

“Därför dröjde sig mina tankar alltid kvar vid att återvända till Kina och överlämna mig. Jag ville lösa den här saken så att jag under min mors sista år kan träffa henne ännu en gång.” Vid det här laget så är Gui Minhas kinder fulla av tårar och han begraver sitt huvud i sina händer. “Tidigare har jag aldrig haft modet att ta det här steget, men nu tänker jag att det är dags att jag tar det.”

I oktober 2015 överlämnade Gui Minhai sig själv till polismyndigheten.

Ett allvarligt tillkännagivande: “Låt mig lösa mina egna problem på egen hand”

Från det att Gui Minhai började samarbeta med polismyndighetens utredning har han skrivit flera bekännelser. Han säger att från det ögonblick då han beslutade sig att återvända till Kina och överlämna sig själv till rättvisan var han redan förberedd: “Jag måste ta mitt ansvar inför lagen, och jag accepterar vilket straff som helst.”

Efter att ha hört talas om den drabbade familjens miserabla situation har Gui Minhai haft ännu svårare att hantera sina samvetskval och han hoppas kunna framföra sina djupaste kondoleanser: “Jag vill uttrycka en ärlig ursäkt till den drabbade familjen: förlåt mig! Jag vet att jag inte kan gottgöra den skada och smärta som jag har åsamkat dem. Så länge jag lever kommer jag att göra mitt yttersta för att sona mina brott, trots att detta inte kan ge dem mer än en minimal tröst.

Efter att ha fått reda på att hans beslut att återvända till Kina spridits i utlandet som ett “försvinnande” vill Gui Minhai göra ett allvarligt tillkännagivande: “Det var mitt frivilliga val att återvända till Kina och överlämna mig till rättvisan, det hela rör ingen annan. Detta är ett ansvar som jag måste ta på mig själv och jag vill inte att någon annan blandar sig i situationen eller lägger sig i det faktum att jag återvänt till Kina, eller till och med genomför illvilliga mediadrev.

Gui Minhai fortsätter:  “Även om jag är svensk medborgare så känner jag djupt inombords att jag fortfarande är kines, mina rötter är fortfarande i Kina. Därför hoppas jag att Sverige kan respektera mitt individuella val, respektera mina rättigheter och mina privata affärer och låta mig lösa mina egna problem.”

Utredningen har visat att Gui Minhai också är misstänkt för andra brott. Berörda individer samarbetar just nu med utredningen. Fallet är för närvarande ett steg närmare åtal.

VFL-redaktionen
redaktionen@vflnyheter.se

 

Året som gick – rättssamhället

I en serie årskrönikor sammanfattar VFL Kinaåret 2015. Nedanstående text, skriven av Puck Engman, behandlar lag och rätt.

För det kinesiska rättssamhället har år 2015 varit ett år fullt av kontraster. På vissa håll har nya åtgärder stärkt rättsväsendet gentemot partiet, på andra har statens godtyckliga repression om något blivit värre.

Medan nya lagar har förbättrat skyddet för offer för våld i hemmet och för män som utsatts för sexuellt våld, verkar myndigheternas tidigare överseende attityd gentemot feminister ha förändrats i en oroväckande riktning. När polisen grep fem feministiska aktivister i samband med internationella kvinnodagen, var det ett tecken på att det kinesiska ledarskapet har lärt av sina ryska kollegor att feminismen kan vara farlig.

Å ena sidan ledde de senaste förändringarna av den kinesiska straffrätten till att nio brottsbeteckningar inte längre kan ge dödsstraff. Av allt att döma fortsätter avrättningarnas starkt avtagande trend i Kina. Eftersom den exakta siffran fortsätter att vara en statshemligheter går det bara att uppskatta antalet. Enligt den amerikanska organisationen Duihua har antalet dödsstraff sjunkit från 12 000 per år till 2 400 mellan 2002-2013. Dessutom har ett oroväckande antal dödsstraff utdömts efter snabba rättegångar i det som i den kinesiska propagandan heter ”folkkriget mot terrorismen”, ett krig som till största delen utspelar sig i den västliga regionen Xinjiang.

De senaste årens reformer av den kinesiska processrätten har fortsatt. Bland annat har en reformplan utarbetats enligt vilken åklagarämbetet i tretton olika provinser under en testperiod ska få befogenhet att  på egen hand väcka åtal i allmänhetens intresse. Detta, tillsammans med att Högsta Folkdomstolen anser att vissa miljöorganisationer bör få motsvarande befogenheter, indikerar att man vill låta domstolarna ta ett större ansvar i åtgärdandet av diverse samhällsproblem. Men i kontrast till detta har kommunistpartiets repressiva kampanj mot samhällsmedvetna jurister fortsatt, nu senast genom domen mot Pu Zhiqiang.

För att förstå dessa motsättningar och hur lagåret 2015 har sett ut, kan det vara bra att börja redan i oktober 2014. Det var då Xi Jinpings kommunistparti höll sitt fjärde plenum, bakom lyckta dörrar på arméhotellet Jingxi. Överst på mötesagendan var ämnet lagstyre (法治). Ökat lagstyre framställs i Kina som en av Xi Jinpings främsta ambitioner, men kritikerna menar att när kommunistpartiet säger styra i enlighet med lagen, menar de egentligen styra med hjälp av lagen.

Den begränsade insynen i kommunistpartiets beslutsprocess har öppnat upp för skilda meningar om vad mötet egentligen har haft för betydelse. Den kommuniké som skickades ut efter plenumet var så pass vag att diverse experter kunde projicera lite vad som helst, deras diverse tolkningar säger mer om hur de själva bedömer situationen i Kina än om mötets dagordning.

Hur som helst annonserades över 180 specifika reformförslag i samband med plenumet. I mångt och mycket har 2015 därför kommit att handla om hur dessa förslag omsatts i konkreta åtgärder.

Värda att nämna är de pilotprojekt som lanserats i sex olika provinser och städer för att testa nya juridiska reformåtgärder på en mindre skala. Beslutet om pilotprojekten kom redan 2014 och fattades av en särskilt arbetsgrupp ledd av president Xi Jinping själv.

Bland de sex regioner där dessa ambitiösa reformprojektet ska testat märks Shanghai. Att staden redan sedan tidigare har en särskild zon tillägnad reformer inom finanssektorn belyser en av de främsta motiven till de juridiska reformer i Kina: att behålla investerare, företag och kapital i landet.

Men ändå är det något med den enkla globaliseringssagan – enligt vilken handel mellan länder i sig självt leder till att liberala rättssamhällen poppar upp världen över – som inte verkar stämma i fallet Kina.

En som har undersökt detta är forskaren Yuhua Wang som i en bok publicerad under det gångna året frågar sig varför en auktoritär regim som den kinesiska någonsin skulle gå med på att ”binda sina händer” genom att främja rule of law. 

Wang ser auktoritärt lagstyre som resultatet av en outtalad förhandling mellan inflytelserika grupper i samhället och staten. Detta sätt att se saken leder honom till en inte helt oväntad, men övertygande, slutledning: stater kan tvingas att ”binda sina händer” och införa partiellt lagstyre inom särskilda sektorer, för att på så sätt försäkra sig om fortsatt samarbete från mäktiga grupper i samhället. Men sådana strategiska åtgärder leder inte nödvändigtvis till övergripande reformer i samma riktning.

Om Kina till exempel gör det lättare för företag att lösa sina tvister i oberoende domstolar så betyder inte detta att kommunistpartiet kommer att tillåta att domstolarna agerar med samma oberoende i andra rättsfall. Enligt Wang har alltså utländska investeringar en direkt inverkan inom den ekonomiska sektorn, men knappt någon alls när det kommer till politiska rättigheter.

Yuhua Wangs forskning är ett exempel på hur viktigt det är att förstå att det kinesiska rättsväsendet fungerar olika beroende både på vilken del av landet och vilken typ av fall vi talar om.

Att Shanghai samtidigt går i bräschen för både finansiella och juridiska reformer belyser den geografiska dimensionen. Som den främsta bland rika kuststäder, har staden gått särskilt långt i sitt välkomnande av utländska investerare, vilket följaktligen gör den till den perfekta kandidaten för att testa partiets lagstyre med kinesiska förtecken.

Men parallellt med att Shanghai fortsätter att öppna upp sig för omvärlden, stänger sig vissa områden allt mer. Cyperspace är ett sådant område.

Det kinesiska ledarskapet har på senare år i allt högre grad betonat att internet är en del av det nationella territoriet och bör styras så. Cybersuveränitet, kallar man (tillsammans med Ryssland) idéen om att internet bör styras genom regionala överenskommelser och enligt nationella regelverk. Denna vision står i skarp kontrast till hur internet organiseras idag, i enlighet med internationella (mestadels amerikanska) principer och gemensamma konventioner.

Visionen märks tydligt i det lagförslag angående cybersäkerhet som sågs över av den nationella folkkongressen i juli. Detta dokument bestående av 68 artiklar fastställer de kinesiska myndigheternas befogenheter att upprätthålla ”samhällsordning”, bland annat genom ”informationshantering” (dvs. censur). Lagförslaget ger även myndigheterna rätt att i nödfall helt kapa kopplingen till internet i en region – något som redan har skett i Xinjiang – för att värna den nationella säkerheten.

Just Xinjiang är en annan av de platser där lagen appliceras annorlunda än i resten av Kina, vilket rättfärdigas av det pågående kriget mot terrorism. Liksom i Paris, har undantagstillståndet i Xinjiang normaliserats. I december klubbades en ny antiterrorlag igenom som utökar lagutrymmet för övervakning, censur och polisiärt våld i kampen mot terrorism. Men vad som egentligen kan kallas terrorism i lagens mening är inte helt tydligt. Human Rights Watch har varnat för att lagens definition är ”farligt vag och öppen”.

I sista stund skrotade man förslaget om att företag skulle tvingas installera ”bakdörrar” som skulle ge myndigheterna enorma möjligheter att komma åt uppgifter i terrormål. Denna eftergift ger ökad trovärdighet åt Yuhua Wangs argument om att den kinesiska staten är beredd att gå vissa intressegrupper till mötes, utan att det för den delen leder till bättre rättssäkerhet generellt.

Terrorismen utgör tillsammans med mutbrott och hot mot den nationella säkerheten tre specialfall inom kinesisk straffrätt. Dessa tre beteckningar appliceras generellt på ett icke-transparent vis, men med uppenbar inblandning från kommunistpartiet. Dessutom ges myndigheterna särskilda befogenheter för att hantera de som är misstänkta; dessa kan till exempel – helt lagligt –hållas på hemlig ort och förvägras kontakt med en advokat. Risken för att misstänkta torteras eller på andra sätt tvingas erkänna brott kan i dessa fall bedömas som förhållandevis stor.

I ett fall från slutet av 2015 verkar det som att fastlandskinesiska myndigheter inte bara har agerat utanför lagen, men de kan även ha överskridit sina befogenheter genom att göra insatser Hongkong och Thailand. I oktober försvann nämligen fyra medarbetare hos ett Hongkong-förlag. Tre försvann i södra Kina, medan den fjärde, den svenske medborgaren Gui Minhai, verkar ha kidnappats från sitt hem i Thailand.

Misstanken om att de fyra har tillhandahållits av kinesisk polis – möjligtvis på grund av en bok om Xi Jinpings privatliv – stärktes ytterligare i slutet av december, när en  kollega meddelade att han var i Shenzhen för att hjälpa den polisen i en utredning. Hur han kommit från Hongkong till Shenzhen är fortfarande oklart, i synnerhet då fastlandskinesiska myndigheter saknar befogenhet att göra gripanden i Hongkong, men det var knappast av egen fri vilja.

Det är undantagen som dessa som gör det så svårt att på ett meningsfullt sätt sammanfatta läget för det kinesiska rättsväsendet i slutet av år 2015. Möjligen skulle vissa säga att det ändå skett en generell förbättring, undantagen och oegentligheterna till trots. Men det vore att ignorera hur undantagen har normaliserats och i vissa fall även fått laga kraft.

Istället kan vi tänka oss att rättsstaten endast existerar fläckvis, lite här och där i Kina. På dess insida blir möjligheterna till en rättvis juridisk prövning gradvis fler, men på utsidan är det undantagen som är det normala.

 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Svenske Albin bygger hus i markkonflikternas Kina

Att ha rätt, eller inte ha rätt, till mark är Kinas största konfliktorsak. Varje år visar människor runtom i landet sitt missnöje i tiotusentals så kallade ”massprotester” över markkonflikter. Det kan exempelvis handla om att bli vräkt från sitt hem utan tillräcklig ersättning, att bli omlokaliserad mot sin vilja, att tvingas sälja mark till underpris, eller att som är fallet i den här texten – att förhindras att bygga hus på sin egen mark.

Svenske Albin Geijer har tillsammans med sin fru Xinya Lu i flera år förgäves försökt bygga ett hus på familjens tomt i samhället Zhaoxing i provinsen Guizhou. Det kan tyckas relativt okomplicerat, att bygga ett hus. Men regler och förordningar i Kina är många gånger diffusa, efterlevs inte, och beslut fattas inte sällan godtyckligt. Det kan vara svårt att känna till sina rättigheter, eller för den delen skyldigheter. Kontakter med myndigheter präglas av byråkrati, hierarki och ofta korruption. Allt detta har Albin och Xinya fått erfara.

Men låt oss börja från början.

Albin och Xinya har i många år drömt om att bygga ett hus i Zhaoxing. De är nu båda strax över 40 år och har tre barn. Barnen är alla visserligen födda och uppväxta i Sverige, men Kina är en stor del av deras liv. Tanken med huset är att skapa en fast plats här för familjen i framtiden.
– Om tio år när våra barn är större så vill de kanske bo i Kina en längre period. Xinya har nog också känt att hon vill ha ett hem här. Det är här hon har sina rötter, säger Albin Geijer.

Även Albin själv har stark anknytning till Kina och till Zhaoxing. I mitten på 90-talet reste han runt i landet och kom då för första gången till det lilla samhället Zhaoxing (肇兴乡), som organiseras under Lipings härad (黎平县) i det sydöstra hörnet av den sydliga provinsen Guizhou. Området bebos av Dong-folket (侗族), en av Kinas minoriteter. Det skulle dock dröja fram till 1999, när Albin på nytt besökte Zhaoxing, innan han träffade Xinya. Hon drev då ett litet vandrarhem på orten. De gifte sig året därpå.

Zhaoxing. Foto: Albin Geijer
Zhaoxing. Foto: Albin Geijer

På den vägen är det. De båda driver sedan 2003 researrangören Kinalotsen och har rest kors och tvärs över Mittens rike. Hösten 2013 var det så dags för byggstart av det som skulle bli deras nya hem i Kina. Xinyas bror hade styckat av en bit tomt på ett risfält som familjen ägde i Zhaoxing och arbetet satte igång. En handfull grannar i området hade också påbörjat egna husprojekt. Men arbetet skulle inte bli långvarigt: i januari 2014 dök plötsligt polisen upp en masse – med grävskopor i släptåg.
– De kom på morgonen, helt oanmälda. Det var kanske 70-80 poliser på plats. De rev alla de påbörjade husen med våld, utan förvarning, berättar Albin.

Grunden var klar och förberedelser hade gjorts för att resa upp själva husstommen. Men det blev inte mycket kvar efter att grävskoporna gjort sitt. Endast ett av de påbörjade husen i området fick stå kvar orört.
– Det huset är färdigbyggt idag. De som bor där har själva sagt att de hade guanxi, kontakter, varför de undslapp polisen, säger Albin.

Det som blev kvar av huset efter rivningen i januari 2014.
Det som blev kvar av huset efter rivningen i januari 2014. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Vittne till rivningen blev Albin och Xinyas då sexårige son som tillsammans med Xinya var på plats. Xinya blev samtidigt hotad och fick sin kamera beslagtagen när hon filmade rivningen.

Ilskan mot myndigheterna växte i Zhaoxing. En klick företrädare för den lokala byråkratin, den så kallade Guanli Weiyuanhui (管理委员会) som hanterade bl.a. planärenden, hade dessutom länge missbrukat sitt mandat; de drev en tveksam operation där de samlade in pengar genom att godtyckligt bötfälla de boende i Zhaoxing för olika påhittade brott mot regelverket.
– De kunde säga saker som att något hus var för högt, eller att man använt ”fel tegel”. De ville ha mutor helt enkelt och körde sitt eget race, säger Albin Geijer.
”Böterna” sträckte sig ofta mellan 1000-10 000 RMB.
– Xinyas bror fick själv böter på 9000 RMB för att han renoverade sitt hus. Som mest hörde jag om någon som fick betala upp till 40 000 RMB i böter, säger Albin.
Det skulle inte dröja länge innan befolkningen fick nog.

Men än så länge var det 2014 och byråkratin tuggade på. Orsaken till att husen rivits var att det fanns planer att utveckla ett parkområde på platsen, fick Albin och Xinya veta. Istället blev de lovade en bit likvärdig mark. De tackade ja. Men månaderna gick och ingenting hände. Planerna på en park tycktes ha bordlagts, varför de i slutet av 2014 på nytt återupptog sitt husbygge på ursprungsplatsen.
– Då ringde de från myndighetshåll och berättade att alla byggen som inte var sanktionerade skulle stoppas: ”ni får riva ert hus själva, annars gör vi det”, säger Albin Geijer.

De rev sålunda huset och blev på nytt lovade en annan bit mark att bygga på. Den marken skulle de få köpa till myndigheternas inköpspris och det hela skulle vara klart inom en vecka. Men tiden gick. Efter fem månader blev de erbjudna en tomt som var betydligt sämre än deras egen. Trots det gick de med på affären för att äntligen få komma igång med sitt husbygge.
– Vi ville bara ha lite lugn och ro, säger Albin.

Markaffären hade utarbetats tillsammans med samhällets två officiella ledare: den så kallade bygdledaren Xiangzhang (乡长), samt partisekreteraren. Ändå stötte det hela på patrull. Ingen från myndighetshåll ville ta slutgiltigt ansvar för affären, skriva på kontraktet och ta betalt för marken.
– Vi skickades hela tiden vidare till olika instanser, från markmyndigheten tillbaka till olika myndigheter i Zhaoxing. Alla hade olika anledningar till varför de inte kunde skriva under, berättar Albin.

Husbygget i mars, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu
Husbygget i mars, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Så förlöpte första halvan av 2015 – i byråkratins kvarnar – men när vår övergick i sommar inträffade en händelse som drastiskt skulle förändra situationen. I juni bestämde sig den korrumperade planeringsbyrån, Guanli Weiyuanhui, för att riva delar av ett hus som de ansåg ”för högt”. När en 50-årig kvinna konfronterade männen som invaderat hennes tomt och gjorde motstånd så slog de henne i huvudet med en hammare.
– Det här gänget var redan illa omtyckta. När de misshandlade kvinnan så blev det den tändande gnistan så att säga, säger Albin.

Konsekvensen blev upplopp. Under ett dygn gav sig befolkningen i Zhaoxing ut på gatorna, slog sönder myndighetsbyggnader och välte ett tiotal polisbilar. Ledaren för den illa omtyckta Guanli Weiyuanhui misshandlades grovt.

Responsen från myndighetshåll blev omfattande. 3000-4000 poliser, däribland tungt beväpnad kravall- och säkerhetspolis, kallades in. Det till ett samhälle vars hela befolkning uppgår till ca. 6000 personer.
– Under någon vecka var det som att hela Zhaoxing var belägrat: tusentals militärpoliser patrullerade på gatorna, säger Albin.

Se bilder från upploppen här.

Situationen lugnade ner sig. Det mesta av pådraget försvann efter en vecka, även om det dröjde sig kvar en förstärkt polisnärvaro ytterligare någon månad.
– Men så fort de lämnat Zhaoxing så började folk bygga på sina hus som tokiga. De trodde att myndigheterna inte skulle våga ingripa igen för risk om ytterligare upplopp, berättar Albin.

Det lokala planeringskontoret höll låg profil, hela det gamla gardet hade fått gå som konsekvens av upploppen. Albin och Xinya fick muntligt klartecken från myndigheterna att bygga sitt hus på den ursprungliga platsen.
– Så i augusti återupptog vi vårt bygge, för tredje gången, säger Albin.

Byggnationen i september, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu
Byggnationen i september, 2015. Foto: Albin Geijer/Xinya Lu

Men även om Zhaoxingborna nu tycktes ha utagerat sin ilska så var upploppen något som myndigheterna inte tänkte glömma i första taget. En belöning utfästes om tips om vilka ”bråkmakarna” var och i september slog polisen till: ett femtontal personer greps i en gryningsräd.
– Jag är förvånad att de inte slog till tidigare, för visst vore det konstigt om ingen åkte dit för upploppen. Men polisens undersökning har förstört mycket av sammanhållningen i Zhaoxing i och med att de utfäste den där belöningen för de som skvallrar. Nu undrar alla vem som har tjallat och folk litar inte längre på varandra, säger Albin.

Strax innan polisrazzian hade Albin och Xinya på nytt fått indikationer från myndigheterna att de skulle riva huset – igen. De varnades från att bygga vidare. För att förhoppningsvis lösa problemet en gång för bestämde sig Albin och Xinya för att driva saken till en högre nivå, och genom en kontakt lyckades de få till ett möte med partisekreteraren för Lipings härad. På mötet framkom omständigheter som tidigare varit okända, bl.a. att Zhaoxing utpekats från provinshåll som ett prioriterat framtida utvecklingsområde för turism. Det förklarade delvis varför husbyggnationerna betraktades som känsliga.

På mötet gavs också Albin och Xinya på nytt löfte om att få bygga sitt hus, antingen på sin egen tomt eller på en annan bit likvärdig mark som de skulle få köpa som kompensation. Som motkrav ville partisekreteraren att Albin och Xinya skulle vänta med att återuppta husbygget tills de löst situationen med de andra som byggde; myndigheterna sade sig också ha sjösatt en undersökning med avsikt att lösa konflikten en gång för alla.
– Han sade att folk lade ganska stor vikt vid vad vi gjorde, att andra skulle följa vårt exempel, säger Albin.
– Det har nog delvis att göra med att jag är utlänning. Det är lite av bymentaliteten: ”om han får bygga så får vi också bygga”. Det blir lättare för partisekreteraren att prata andra till rätta om vi först gått med på att sluta bygga, fortsätter han.

Till saken hör också att Albins och Xinyas researrangör Kinalotsen under många år haft Zhaoxing som en del av sina resor för svenska turistgrupper och därmed bidragit till att utveckla samhället som turistort. Dessutom har de drivit ett lokalt projekt för att erbjuda fattiga barn i en by i området skolgång. Således har de uppnått en viss ställning i Zhaoxing.
– Partisekreteraren går inte ofta med på möten, men att vi fick träffa honom var nog för att vi gjort en del investeringar och dragit hit turister till Zhaoxing, säger Albin.

Efter mötet kände sig Albin mer hoppfull än på länge.
Du fick enbart ett muntligt löfte, kan du lita på partisekreteraren?
– Jag har träffat många myndighetspersoner i Kina och han (partisekreteraren, reds. anm.) är en av de som verkar vettig och seriös, så jag tror jag kan lita på honom. Han känner ju turistbyråns chef i Liping, som var vår kontakt för att få till mötet, och enligt honom så går det att lita på partisekreteraren. Hade jag däremot träffat honom utan en egen ingång hade jag nog varit mer skeptisk.

Det skulle dock inte dröja länge innan de nyvunna förhoppningarna grusades. I slutet av oktober fick Albin ett samtal från deras kontakt, turistbyråchefen, med nya bud från partisekreteraren: riv huset omgående, frivilligt. Annars blir det svårt för partisekreteraren att ”hjälpa er”.
– Det är samma sak som vi blivit lovade flera gånger – utan resultat. Vi tänker inte riva vårt hus för att sedan ”vänta på beslut om ny mark”; det har rivits två gånger och nu har vi stoppat bygget tillfälligt. Vi tror inte längre på att vänta och lyda!

Istället tänker Albin och Xinya sätta hårt mot hårt.
– Jag sa till dem: varför ska vi själva betala för att riva vårt hus när det ändå blir rivet av er med våld om vi väntar? Vi har lovat att inte bygga vidare, och tills vårt ärende är löst kommer vi inte göra någonting. River de huset kommer det ligga en ruin på platsen. Det får blir som det blir. Inte så snyggt, med tanke på att Zhaoxing som turistort är tänkt att vara enhetligt med träfasader, säger Albin.

Varför tror du att partisekreteraren bröt sitt löfte om att vänta med er eventuella rivning tills dess att ert markärende löst sig?
– Myndigheterna är rädda för att om vårt hus står kvar så kommer övriga att fortsätta bygga på sina hus. För det kan ta tid att lösa markfrågan. Jag tror de vill att alla husen ska rivas så fort som möjligt, för ju fler som börjat bygga, desto starkare riskerar protesterna bli.

Tror du att ni kommer få bygga ert hus?
– Jag är osäker. De diskuterar nog sannolikt om de ska genomföra en våldsrivning till, eller om de ska bötfälla oss – och låta oss bygga vidare sedan. Men det är svårt att veta. Det är mycket hemlighetsmakeri; myndigheterna kör inte efter några spelregler, de behöver inte efterleva etiska regler eller ens lagar. Så är det i Kina.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se 

Full disclosure: Personligen är jag bekant med både Albin och Xinya. Reportaget ovan gör inte på något vis anspråk på att vara ett journalistiskt verk i det avseendet att det strävar efter objektivitet, eller att höra ”alla sidor”. Avsikten är att berätta deras historia som jag fått den berättad för mig. Jag anser att den har ett värde då den ger ett förhållandevis ”svenskt” perspektiv på hur företeelser så som korruption, markkonflikter och lokal politisk styrning kan te sig i Kina.

Tvåbarnspolicy införs i Kina

Ettbarnspolitiken avskaffas till förmån för en tvåbarnspolitik, meddelade statliga nyhetsbyrån Xinhua under torsdagen. Inte ett oväntat beslut i sig, men oväntat att det kom nu; partitoppen har de senaste dagarna varit fullt upptagna med att föda fram Kinas trettonde femårsplan under det pågående 18:e centralkommitténs femte plenum i Peking.

Men så släpptes också nyheten om att ettbarnspolitiken avskaffas som något av en binyhet till den riktiga nyheten, dvs ramverket till den nya femårsplanen. Förståeligt. Kina har få politiska poäng att vinna på att slå på stora trumman i och med uppluckringen – då riktas ju samtidigt fokus på alla förskräckliga personliga tragedier (tvångssterilisering, tvångsaborter) som följt i ettbarnspolicyns spår de senaste 35 åren.

Faktum är att skillnaden mot innan kommer bli marginell (och i det avseendet passar nyheten väl som biprodukt). Redan 2013 luckrades familjeplaneringspolitiken upp när barn som själva var ensambarn fick rätt att föda två barn. Babyboomen som förutspåddes uteblev. Orsaken? Det är för dyrt att skaffa barn i Kina. I alla fall om man vill att barnet i fråga ska ha någon möjlighet i konkurrensen med sina jämnåriga, en konkurrens som börjar redan på dagis.

Partiet hävdar att de genom sin politik förhindrat omkring 400 miljoner födslar genom sin strikta politik. Visst, det är en hel del. Men om någon trodde att alla familjer i Kina sedan 80-talet endast fött ett barn så tror de fel: det är många som har många fler än så. Utanför storstäderna är böterna inte så grova, så det har absolut inte varit en omöjlighet att skaffa både bröder och systrar till sitt första barn. Det är heller inte ovanligt att fuska med födelsepapperna och skriva sin nyfödde på en släkting.

Babyboomen kommer utebli – även denna gången. Skillnaden blir att de som tidigare behövt smussla eller betala böter för sina extra barn nu kan lägga kraft och pengar på något annat: konsumera mera, till exempel. Partiet har nog räknat på en liten BNP-skjuts.

Det som blir intressant att se nu är om frågan kommer bli än mer politiserad och myndigheterna börjar uppmana kineserna att föda två barn var – och om policy och regelverk kommer underlätta för detta. Är ett svenskt barnbidrag att vänta i Kina i framtiden? Dagispeng? Inte helt uteslutet, tror jag, då Kina sakta rör sig närmare den stora demografiska avgrunden som är ålderssamhället.

Räkna med att även tvåbarnspolicyn kommer avskaffas inom en inte allt för avlägsen framtid.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Occupy Central i nio bilder

(1) 残伞诀 (Grymma paraply-trick). Tweetad av James Griffiths @jgriffiths 07:28 22 oktober. Bild: 学民思潮 (Scholarism)/Picnews 图片新闻.

(2) Utan titel. Tweet från SCMP-journalisten Vivienne Chow @Viviennechow. Bild: Tania Willis @twillistration.

(3) Utan titel. Tweetad av 成涛 Cheng Tao @taocomic (på Weibo: 成涛漫画) . Har blivit borttagen i efterhand på Weibo.

(4) Hear the people sing. Proteströrelsen OccupyCentral skapade sig inte endast en identitet genom att jämföra sin rörelse med andra historiska kinesiska rörelser utan influenserna kom även från andra länder. I många filmer och bilder från media som var på plats i Hongkong kunde man se hur demonstranterna i Hongkong lyfter upp sina händer över huvudet när de gick mot polisen eller när polisen närmade sig dem. Detta var något som protestanterna i Ferguson, Missouri också gjorde efter det att man hade fått reda på att den svarta tonåringen Michael Brown hade blivit brutalt nerskjuten av en polis efter det att han hade blivit beordrad att hålla händerna över huvudet. Texten på bilden ”Hear the people sing” syftar till Victor Hugos Les Misérables, eller rättare sagt musikalen som är baserad på boken där en av låtarna heter just Do You Hear the People Sing?

(5) Umbrella vs. Teargas. Denna bilden och Hear the People Sing är båda designade av @sincc (Instagram). Hennes bilder är enligt mig själv de mest stilrena och snyggaste. På hennes profilsida kan man se många fler av hennes bilder som har med Occupy Central att göra. På samma dag som protesterna officiellt startade, den 28 september, använde polisen tårgas mot demonstranterna varpå många av demonstranterna skyddade sig själva mot tårgas och pepparspray genom att använda sina paraplyn.

(6) Umbrella Man. Denna bild publicerades på Twitter av 在水一方 @szeyan1220. Förutom att bilden gör en direkt koppling till Tank man (坦克男子/王维林) från 1989 på morgonen den 4 juni (någon timme efter det att den kinesiska regeringen hade bestämt sig för att göra slut på protesterna med våld) alluderar även bilden till Ai Weiweis så kallade leg-gun pose-selfie från 11 juni i år. Vad detta ska ha för betydelse för Occupy HK är oklart då tolkningarna av leg-gun pose är många. Den vita texten kan översättas till följande: ”Men, Farbror Upprätthålla Stabilitet, vi har ju bara ett paraply.”

(7) Toronto Umbrella. Postad av Isabella Steger @stegersaurus. Fotot har tagits vid en vägg nära toaletten vid Lennon wall. Artist okänd.

(8) Utal titel. Tweetad av 青罗卜 @oiax. Bilden är ritad av Kagura Invisible Socis. Bilden är dedikerad till förskoleläraren Chun Hoi Yan och Wong Wing Hang som skapade en bildberättelse för barn med protesterna som bakgrund till historien.

(9) Umbrella Zhou Xiaomu. Tecknaren Zhou Xiaomo (周小某) har gjort en handfull av olika teckningar som har med OccupyCentral att göra. Zhou förklarar själv att han egentligen inte har någon åsikt om Occupy-rörelsen men när han hörde att poliserna hade använt tårgas mot de fredliga demonstranterna kände han en stor besvikelse och använde det enda vapen han kände till — pennan. Bilden anspelar på rollspelens väljande av vapen där farligheten översätts i matematiska formler. I denna bild får vi reda på att ett paraply ger +100 i attackstyrka, +2 i försvar och +30% i vattenmotstånd men -5 i snabbhet.

Linus Fredriksson linus.fredriksson@vflnyheter.se

Kulturrevolutionärer ber om förlåtelse för lärares död

Den femte augusti 1966 blev den biträdande rektorn för en flickskola i Beijing misshandlad till döds. Hennes namn var Bian Zhongyun (卞仲耘) och hon var ett av de första offren för kulturrevolutionen 1966-1976.

Under kulturrevolutionens inledningsskede — från mitten av 1966 till början av 1967 — formades grupper av rödgardister över hela Kina. Grupperna bildades spontant, men uppmuntrades av Mao Zedong och partiledningen. Rödgardisterna bestod av barn och ungdomar av varierande ålder – från mellanstadieelver till universitetsstudenter.

I deras ambition att rensa det nya Kina från resterande borgerliga influenser och kontrarevolutionärer tog dessa unga revolutionärer ofta till våld av olika slag – allt från misshandel och sexuella övergrepp till mord. Våldet riktades mot lärare och auktoritetsfigurer, men också mot andra elever och konkurrerande rödgardistgrupperingar.

Under sensommaren 1966, ”röda augusti”, slogs 1772 personer ihjäl bara i Beijing, däribland ett flertal lärare på mellan- och högstadiet.

Nästan femtio år senare – januari 2014 – anordnades ett symposium i samarbete med tidskriften Remeberance vid samma flickskola där Bian Zhongyu en gång slogs ihjäl. Syftet var att reflektera över mordet på Bian och den våg av våldsamheter som följde när rödgardister gick till attack mot ”högerelement” och ”kapitalistvägare” runtom i Kina.

Det uttalade målet med konferensen var att ”uppmana vår generation och hela samhället att konfrontera den här delen av historien, att reflektera över den tillsammans, och inte låta denna historiska tragedi återupprepas.” I samband med symposiet bad flera av skolans gamla elever om förlåtelse för våldsamheterna de varit delaktiga i, däribland officersdottern Song Binbin.

Sommaren 1966, tog de ”röda arvtagarna” – det vill säga barn till veteraner och partikadrer – initiativet till att tvinga lärare som utsetts till ”svarta element” paradera runt skolan under glåpord och slag. Det var under en sådan parad som Bian Zhongyu misshandlades så svårt att hon senare avled.

Song Binbin blev en ikon för de unga kinesiska revolutionärerna när hon fick binda en rödgardistbindel runt armen på Mao Zedong, under ett massmöte vid Tiananmen den 18 augusti 1966. Alltså endast två veckor efter Bian Zhongyuns död.

När hon trädde bindeln över Maos arm frågade han henne vad hon hette, ”Song Binbin” svarade hon. Mao verkade inte helt nöjd med hennes välartade namn (som kan översättas med ”raffinerad”) och svarade ”Var Stridisk [要武嘛] !” Med partipressens hjälp blev Binbin därmed Song Var-Stridisk med hela det kinesiska folket.

Som dotter till en högt uppsatt veteran var Song Binbin en ledande elev på flickskolan. Det är därför hon nu har stigit fram och bett om ursäkt för att, som hon säger, ha misslyckats i sitt ansvar att skydda skolans lärare.

Den 65-åriga Song Binbin säger att om hon inte ber om förlåtesle nu, kommer hon aldrig få chansen igen. Hennes ursäkt är bara den senaste i en rad av ångerfulla uttalanden från pensionerade före detta rödgardister den senaste tiden.

Men det är inte alla som accepterar Songs ursäkt. Vissa menar att hon vänder kappan efter vinden och att hennes ursäkt är underligt formulerad. I sitt uttalande säger sig Song vara djupt ångerfull samtidigt som hon försöker rationalisera sitt beteende genom att förklara vilken svår tid kulturrevolutionen var.

Bian Zhongyuns 93-åriga änkling Wang Jingyao har vägrat att ta emot Song och de andra före detta elevernas ”hycklande ursäkter”. Dessutom påminner han om att ingen ännu ställts till svars för mordet på hans fru:

Det är redan 48 år sedan kamrat Bian Zhongyun blev mördad. Men mördarna och de som stod bakom den femte augusti-händelsen har än så länge lyckats undkomma rättvisan. Verkligheten bakom den femte augusti-händelsen är fortfarande avsiktligt undangömd.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kinesiskornas 2013: Halva himmelen, hela våldet

Den nyblivna 120-åringen Mao Zedong sade en gång att kvinnorna kan hålla upp halva himmelen(女人能顶半边天). Det gjorde de under revolutionen och det fortsätter de göra idag. Men inte heller under år 2013 innebar halva bördan någonting i närheten av halva makten.

Inom toppolitiken verkar kampen rentav gått bakåt sedan Maos tid. De kvinnliga kadrerna idag är färre och lägre rankade än vid decennieskiftet 1970-80, även om kvinnorna under de senaste tio åren lyckats bli något fler än de var vid bottennivåerna på 90-talet. Att partiets högst rankade kvinna, Liu Yandong, trots sin seniora ställning lämnades utanför politbyråns stående utskott — den kinesiska politikens mäktigaste beslutsfattande grupp — var ett betydande bakslag.

Diskriminering av kvinnor hittar vi såklart inte bara inom toppolitiken utan även på arbetsplatser och i högskolor. Könskvotering vid universiteten tvingar kvinnliga sökanden att prestera bättre än männen för att komma in på samma utbildning.

I arbetslivet fortsätter diskrimineringen då kvinnor har svårare att få jobb än män, framför allt vad gäller lågkvalificerade arbeten.

Väl inne på arbetsplatsen möts kvinnliga anställda i hög utsträckning av sexuella trakasserier från manliga kollegor och chefer. Värst drabbade är återigen de som har lågkvalificerade, lågbetalda anställningar.

I fabrikerna i Guangzhou rapporteras att uppemot sjuttio procent av de kvinnliga anställda har trakasserats sexuellt. Femton procent uppger att trakasserierna blivit så allvarliga att de inte känt något annat val än att byta jobb för att komma undan.

När kvinnorna kommer hem väntar alltför ofta våld från deras partner. I en ny undersökning sponsrad av FN uppger nästan 40 procent av kvinnorna att de utsatts för sexuellt eller fysiskt våld från sin manliga partner.

Av de män som någon gång våldtagit någon uppger 86 procent att de har rätt till sex, med våld om nödvändigt. 75 procent av våldtäkterna fick inga rättsliga påföljder och runt hälften av männen känner ingen ånger över vad de har gjort.

Undersökningen är den första i Kina att analysera mäns våld mot kvinnor utifrån kopplingen mellan våldet och männens attityder. Hypotesen är att en traditionell mansroll fortfarande är starkt närvarande i samhället och bidrar till mäns våld mot kvinnor.

Det är en tilltalande förklaring som har kommit att bli vida accepterad. Lockelsen ligger framför allt i upplysningsargumentet: om vi bara ser till att utbilda och upplysa så kommer denna traditionella, sjuka bild av könsrollerna lämna rum åt en modern, sund motsvarighet.

Den här teorins begränsning är att den undviker den obehagliga frågan om våldets logik. De exempel (de finns såklart fler) på våld, trakasserier och diskriminering som listas ovan analyseras alltför ofta i isolering.

Diskriminering i politiken, trakasserier på jobbet och våld i hemmet behandlas ofta som separata problem. De ses som kvardröjande rester av det traditionella samhällets unkna könsroller.

Men det finns också en bakomliggande rationalitet som inte direkt har något med könsroller att göra. Diskrimineringen stänger helt enkelt ute kvinnorna från maktens rum medan trakasserierna och det könsbaserade våldet förstärker den rådande sexuella maktordningen.

Det är oansvarigt att blunda för rationaliteten bakom dessa praktiker, det är fegt att vägra se det reaktionära våld som männen med makten systematiskt riktar mot de kvinnor som utmanar den. Våldets logik gör att upplysningsarbetet bara kan komma en bit på vägen.

Men kampen mot detta systematiska våld fortsatte som tur är även den under 2013. China Labour Bulletin uppmärksammar till exempel i sitt senaste nyhetsbrev de kvinnliga arbetarnas kamp under det gångna året. Arbetsrättsorganisationen skriver att 2013 var året då ”kvinnorna gått i bräschen för kampen” genom ökad organisering, initiativ för kollektiva förhandlingar och gemensamt arbete mot diskriminering och trakasserier.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kina 2013: Året som gick

årskrönika

År 2013 bjöd på stor dramatik i Kina. Det kan konstateras, så här på årets sista dag, att 2013 var de stora gesternas år – stora förändringar sattes i rörelse som sannolikt kommer få konsekvenser många år framöver.

För vilken gest är större än att för första gången på 37 år genomföra en lyckad månlandning? Ett styrkebesked från Kina, som steg för steg axlar rollen som ny supermakt.

Stora gester bjöd också Xi Jinping på, när han under partiets tredje plenum i november sjösatte ett enormt reformpaket, som i alla fall i inledningsskedet ser ut att på många sätt rita om den ekonomiska kartan i Kina. Mindre statlig intervention utlovas när marknaden ska få ta en ”avgörande” roll i det kinesiska samhället.

Tredje plenumet avskaffade också den hatade institutionen för straffarbete, omskolning genom arbete, och ettbarnspolitiken lättades upp. Stora gester, som kanske saknar mer substans än så.

2013 var också året som Kina officiellt fick ett nytt ledarskap. I mars tillträdde Xi Jinping som ny president, och Li Keqiang som ny premiärminister i den nya regeringen.

Till skillnad från sin företrädare Hu Jintao verkade Xi bjuda på en ny ledarstil, när han i bara skjortärmarna glatt traskade bredvid Barack Obama under toppmötet i Sunnylands, Kalifornien.

Denna nya avslappnade klädstil blev ett måste för Kinas partikadrar. Bort med slipsen; kortärmat och enkelt.

Enkelt och asketiskt skulle också partikadrar och tjänstemän leva sina liv. Korruptionskampen fick ny fart under Wang Qishan, och både ”flugor och tigrar” var målet i den nya regimens utrensningskampanj.

Den största tigern av de alla var Bo Xilai, som efter att i nära nog ett och ett halvt år suttit inspärrad på hemlig ort ställdes inför rätta i en rättegång som var förvånande lång och öppen; domstolen i Jinan släppte kontinuerligt under de fem rättegångsdagarna transkriberingar av rättegången på sin mikroblogg.

Även om utgången var uppgjord på förhand markerade Bo Xilai-rättegången till viss del en ny öppenhet i hur partiet gör sig av med sina oönskade medlemmar.

Svårkvästa rykten gör gällande att det snart är dags för en ännu större tiger att fällas, nämligen Zhou Yongkang, pensionerad partitopp som i åratal styrde över Kinas enorma säkerhetsapparat.

Det var inte bara korrupta partikadrar som levde farligt under 2013. Även Kinas många mikrobloggare fick ta emot en hård smäll, när partiet intensifierade sin censurkampanj på nätet. Yttrandefriheten har på alla sätt och vis minskat i Kina under 2013, vilket även utländsk media har fått känna på under årets sista månader; journalister nekas visum och hela mediahus har verkat under outtalade hot om utvisning, vilket i vissa fall tagit sig utlopp i självcensur.

Under ett kort ögonblick väcktes däremot hoppet när läckor gjorde gällande att censuren helt skulle avskaffas i den nya frihandelszonen i Shanghai – informationer som visade sig vara falska.

En betydligt större läcka som visade sig allt annat än falsk var dock Edward Snowden, som från ett hotellrum i Hongkong avslöjade ett globalt amerikanskt spionage som skakade om världen.

Potentiellt världsomskakande var också den infekterade konflikten mellan Japan och Kina över en liten ögrupp nordöst om Taiwan, en konflikt som bara ter sig allt mer tilltrasslad efter att Kina upprättat en egen flygförsvarszon över området.

Förutom att trampa sina grannar på tårna, så råder det i Kina inte brist på konflikter inrikes; våldet har trappats upp i det oroliga Xinjiang, och åtskilliga har fått sätta livet till när polis drabbar samman med både civilbefolkning och det som tycks vara ett organiserat motstånd.

Efter att tre uigurer i en bil i en misslyckad terroristattack mejat ner turister på Himmelska fridens torg i oktober intensifierades förtrycket i Xinjiang ytterligare.

Likt i Tibet, som under 2013 fortfarande står under veritabelt undantagstillstånd. Munkar fortsätter att i protest tända eld på sig själva.

Panik utbröt på östkusten efter att en ny typ av fågelinfluensa börjat sprida sig under våren. En av de drabbade städerna, Shanghai, hade bara några veckor tidigare upptäckt 16 000 döda grisar i sin största flod.

Vädermässigt så var det ett av de varmaste åren någonsin i Kina, med temperaturer över 40 grader på många håll under juli och augusti. Smogen uppmätte också höga nivåer: i många städer och provinser var 2013 det värsta året någonsin, sett till luftkvalitet.

För svenskt vidkommande bjöd året på nya Volvo-fabriker i Chengdu och Daqing, och AB Volvo gick ihop med kinesiska Dongfeng och blev världens största lastbilstillverkare. Dongfeng som under många år sålt militärmateriel till Burma och därför är svartlistade av bland annat svenska sjunde AP-fonden.

Kinas fjärde mäktigaste man, Yu Zhengsheng, besökte Sverige, och få visste vem det var.

Anders Borg besökte Kina och uttryckte försiktig optimism över Kinas ekonomiska utveckling, men konstaterade trött att mycket verkar gå på fel håll vad gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Kanske var det intryck som Kina starkast lämnade på Sverige under 2013 det av skrikande angorakaniner som levande fick sin päls avryckt.

Eller var det kanske frimärket som pingislegenden JO-Walder förevigades på i Kina, och i Sverige.

För oss här på Världens Folkrikaste Land har året inneburit en övergång från att skriva kortare artiklar mer sällan, till att dagligen uppdatera våra läsare på nyhetsläget med länkar och kommentarer, varvat med längre analyser.

Året har också bjudit på en och annan gästskribent, vilket vi är otroligt glada för. Under 2013 har VFL också publicerats på både DN Debatt och SvD:s Brännpunkt som en del i den Kinarelaterade debatten.

Vi har under året påbörjat ett samarbete med Current Consulting i Shanghai, ett annat med den ambitiösa sajten Motkina.se, och Joakim Eriksson förgyller veckovis vår sajt med sin underfundiga seriestripp 周易漫画.

周易漫画16

Utvecklingen går framåt, och vi hoppas att ni, våra läsare, fortsätter följa VFL under 2014. Gott nytt år, önskar vi på redaktionen.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Bildreportage: Picun

I östra Beijing ligger byn Picun (皮村). Här utgör lokalbefolkningen (knappt 2000) endast en sjättedel av invånarna – övriga är migrantarbetare som från andra delar Kina flyttat till storstadens närområde för möjligheten att få ett jobb och tjäna pengar.

På grund av det stora antalet migrantarbetare så finns i Picun flera NGO:s som arbetar för denna grupps väl och ve. En av dessa, Spiritual Home of Rural Migrants (工友之家), driver på orten bland annat ett museum över Kinas så kallade flytande befolkning.

Totalt finns i Kina över 200 miljoner migrantarbetare. Bilderna är tagna av Björn Djurberg i november 2013.

Kina fortsatt beroende av avrättades organ

Organ från avrättade fångar fortsätter alltjämnt vara en stor källa till transplantationer i Kina. Trots att myndigheterna sedan ett år tillbaka säger sig vilja ändra detta kan en omställning av systemet för transplantationer bli tuff.

Inte bara avrättar Kina överlägset flest människor i världen (den exakta siffran är en statshemlighet men den amerikanska organisationen Dui Hua uppskattar antalet till 4000 år 2011) utan den stora tillgången på döda kroppar med friska organ har också gett upphov till ett transplantationssystem som till hög grad är beroende av de avrättades organ.

Redan 2012 sade biträdande hälsominister Huang Jiefu att det nuvarande systemet nått vägs ände och att ”kinesiska organtransplantationer helt och hållet kommer ha avslutat sitt beroende av donationer från avrättade fångar inom två år.” Hälsodepartementet har upprepat samma målsättning tidigare i år.

Denna omställning kan emellertid innebära stora problem för tillgången på organ i Kina. Ett system för frivillig organdonation är ännu i sin linda och kan inte möta den stora efterfrågan.

Till vilken grad myndigheternas ambitioner kommer bli verklighet är även det ett frågetecken.

Det kinesiska läkarförbundet gick redan 2007 ut med att de stödde World Medical Association i sin ambition att organ från fångar inte ska användas för transplantationer till andra än nära familjemedlemmar. Doktor Wu Mingjiang meddelade vid ett generalmöte i Köpenhamn:

”Jag vill informera er om att efter diskussioner inom det kinesiska läkarförbundet har vi nått konsensus, det vill säga att det kinesiska läkarförbundet stödjer World Medical Association Statement on Human Organ Donation and Transplantation, där det står att organ från fångar och andra individer i fångenskap inte ska användas för transplantationer, förutom till medlemmar av den närmaste familjen.”

Trots detta har landet alltså fortsatt att använda organ från avrättade fångar. År 2009 uppskattade Amnesty International att 65 procent av alla organ kom från avrättade fångar.

Amnesty har uttryckt oro för att tiden för avrättningar kan komma att anpassas efter när transplantationen kan utföras och att ett system som är beroende av avrättade fångars organ försvagar incitamentet att minska antalet dödsstraff. Dessutom anser Amnesty inte att ett godkännande som givits av en redan dödsdömd fånge är meningsfyllt om personen inte tidigare uttryckt en önskan att donera sina organ.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Organstölder från levande fångar har inte bekräftats

Denna artikel publicerades ursprungligen på Svenska Dagbladets debattsektion Brännpunkt under rubriken Organstölder i Kina har inte bekräftats. Den här versionen har genomgått mindre förändringar (2013-11-28)

Trots att det nu har gått nästan 40 år sedan Helsingforskonferensen år 1975 då kommunisblocket enades med västmakterna om att ställa sig bakom vissa grundläggande mänskliga rättigheter fortsätter tolkningen och tillämpningen av dessa att vara en hårt omstridd fråga. Den bakomliggande idén – att det finns vissa fundamentala värden som överskrider politiska skillnader, nationella gränser och kulturella olikheter – har visat sig svår att omsätta i praktik.

Bland de hinder som ligger i vägen för implementeringen av mänskliga rättigheter på en internationell skala är kanske det största den motsättning som finns mellan teorin om gemensamma universella värden och de särintressen som i praktiken är inblandade i att propagera för dem.

Därför är det viktigt att vi bevarar en kritisk inställning i alla frågor som rör mänskliga rättigheter, något ledamöter från flera riksdagspartier tyvärr missade när de i förra veckan deltog vid ett seminarium om organskörd i Kina, där såväl talare som arrangörer hade anknytning till den världsomspännande sekten Falun Gong.

Två seminarier ägde rum i Stockholm, ett på ABF-huset som gick under rubriken ”Ending Organ Pilaging in China”. Här talade kanadensaren David Kilgour, Man Yan Ng från International Society for Human Rights (ISHR) samt Petra Lidberg från svenska Supporting Human Rights in China (SHRIC) och ett för samlade riksdagsledamöter.

David Kilgour är en före detta kanadensisk politiker och en av författarna bakom rapporten ”Bloody Harvest”. Rapporten påstår att det i Kina pågår en storskalig skörd av organ från levande personer, framför allt Falun Gong-utövare. Dessa organ säljs därefter vidare till högstbjudande på svarta marknaden.

Doctors Against Forced Organ Harvesting (DAFOH) uppskattar att över 10 000 organtransplantationen sker varje år som följd av denna organskörd.

Detta är allvarliga anklagelser som målar en ännu svartare bild av den redan mörka historien om förföljelse av Falun Gong. Amnesty International liksom flera av FN:s särskilda rapportörer har uppmanat till en oberoende undersökning av dessa allvarliga anklagelser.

Vari ligger då problemet? Jo, i att de organisationer som för fram dessa anklagelser själva har nära anknytning till Falun Gong.

På DAFOH:s hemsida länkas det bland annat under rubriken ”bevis” uteslutande till artiklar i den Falun Gong-anknutna tidningen Epoch Times.

Medarrangörer av måndagens seminarium var bland annat föreningen Ordfront, men också TV-stationen New Tang Dynasty som likt Epoch Times är knuten till Falun Gong.

Det är normalt att globala religiösa rörelser som Falun Gong har egna mediekanaler för att rapportera sin syn på verkligheten, men den okritiska inställningen gentemot dessa nyhetsorganisationer är slående.

Medan vi idag ofta behandlar rapporter från amerikanska Fox News eller det kinesiska kommunistpartiets språkrör Folkets Dagblad med ett hälsosamt mått av skepsis verkar det som att denna kritiska blick generellt är frånvarande när det gäller organisationer med sektkopplingar likt Epoch Times.

Anklagelserna som förs fram av bland annat David Kilgour och DAFOH har ännu inte bekräftats av någon oberoende organisation.

Amnesty International har till exempel inte kunnat göra en tillfredsställande utredning eller lyckats få tag på tillräckliga bevis för att själva kunna lyfta den här frågan. Detta trots att organisationen kontinuerligt rapporterar om närliggande ämnen som förföljelse av Falun Gong-utövare och organtransplantationer från avrättade fångar.

Anklagelserna som förs fram är chockerande och kan inte underkännas bara för att de förs fram av organisationer med anknytning till Falun Gong, men inte heller kan vi okritiskt acceptera dessa anklagelser som vedertagna sanningar.

Det senare verkar tyvärr vara fallet bland flera av de svenska politiker som deltog vid seminariet.

Heléna Lindhal (C) skriver på sin blogg att hon blev djupt berörd och fortsätter utan förbehåll med att återge hur tiotusentals samvetsfångar plundras på sina organ medan de fortfarande är vid liv. Kina, skriver Lindhal och kastar om bevisbördan, har inte kommit med några motbevis.

Christer Winbäck (FP) uppmanar på sin blogg läsaren att titta närmare på DAFOH:s hemsida och skriva under deras petition till FN som kräver ett omedelbart stopp på den påstådda organskörden.

Att riksdagsledamöterna som deltog vid seminariet 18/11 inte verkar veta varifrån budskapet de lyssnade till kommer ifrån är djupt problematiskt. Inte så mycket på grund av anklagelserna kan vara falska – även oberoende organisationer kan ha fel – men framför allt för att politiker som okritiskt repeterar Falun Gongs budskap kommer få väldigt svårt om de försöker lyfta frågor om mänskliga rättigheter i diskussion med en kinesisk motpart.

De kommer avvisas som okunniga och naiva samt bekräfta en redan utbredd bild bland den kinesiska eliten – att mänskliga rättigheter bara är ett sätt för anti-kinesiska särintressen att legitimera attacker mot landet.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se