Flaggborg på 17:e maj. Foto: Wikimedia Commons

Norges sak är vår

När Nobels fredspris under måndagen delas ut i Oslo kan det vara värt att uppmärksamma det faktum att Liu Xiaobo, som 2010 tilldelades priset, fortfarande sitter fängslad i Kina. Regimen i Peking har också allt sedan utmärkelsen konsekvent och kollektivt bestraffat Norge, då man anser att Norge genom att belöna dissidenten Liu lägger sig i inrikespolitiken i Kina.

Det kommunistpartiet inte kan greppa är att Nobelkommittén i Oslo står på egna ben, oberoende av den norska regeringen. I Kina, där partiet vill kontrollera alla aspekter av samhället, skulle en oberoende institution som Nobelkommittén mycket riktigt vara en omöjlighet.

Därför har Norge allt sedan 2010 förpassats till Kinas diplomatiska frysbox. Med allt vad det innebär. Strandade handelsförhandlingar, visumproblem för journalister, politiker, forskare och affärsmän. De Sino-norska relationerna verkar i princip ha stannat av helt. Financial Times skriver:

”European diplomats say the Norwegian ambassador has “improved his tennis game enormously” over the past two years because of a lack of meetings.”

Det senaste inslaget i den politiska sandlåda där Kina har en utstakad plats är Pekings nya transitvisum-reform som lanserades häromveckan. Från den 1 januari nästa år kommer nämligen medborgare från 45 länder utan visum kunna stanna upp till 72 timmar i Peking, förutsatt att man sedan har en flygbiljett vidare till tredje land. Samtliga 27 EU-länder och icke-medlemsländer så som Schweiz och Island finns med på listan.

Enligt Peking så är det statistiken över gästnätter som bestämt vilka länder som finns med på listan. Vilket inte är sant då Norge, enligt Kinas officiella statistik, har betydligt fler turister som reser till Kina än många av de andra Europeiska länder som finns med på listan, vilket kanske inte är så konstigt när vissa av de länderna heter Malta och Luxemburg.

Financial Times frågade naturligtvis varför:

When asked why Norway was left off the list, Wang Qin, a senior official at the Beijing government travel administration, did not respond directly but said that some countries were not eligible because their citizens or government were “of low-quality” and “badly behaved”.

Under måndagen blev det klart att även Shanghai kommer följa Peking i visumreformen.

Kina vill gärna ikläda sig offerrollen i diplomatiska sammanhang, men detta skådespeleri blir allt mer ihåligt ju mer ihärdigt Kina själv agerar politisk mobbare.

Nu är ju Norge inte på något sätt ett svagt land, och är inte särskilt ekonomiskt beroende av Kina, även om den diplomatiska krisen naturligtvis innebär problem. Norge har heller inte officiellt svarat Kina med egna politiska sanktioner, enligt Financial Times.

Men om att tona ner situationen har varit det politiskt smarta att göra är svårt att säga. Nu, två år efter utmärkelsen, går det dock krasst att konstatera att Liu Xiaobo fortfarande sitter fängslad, hans fru befinner sig fortfarande under husarrest (utan någon som helst laglig grund), och relationerna med Kina verkar inte ha förbättrats nämnvärt, snarare tvärtom.

Att Sveriges Nobelkommitté i år väljer att belöna den kinesiska författaren Mo Yan, som ligger bekvämt inbäddad i den kommunistiska partiapparaten, med nobelpriset i litteratur kan i den kontexten vara svårbegripligt.

Även om Norge och Sverige naturligtvis gör rätt i att ta den högre moraliska vägen och klart konstatera att man varken kan eller vill påverka Nobelkommitténs beslut, så gör man det lite för bekvämt för sig om man sedan bara släpper frågan från politiskt håll.

För även om svenska och norska politiker inte anser att det är deras sak, så anser Kina det; Och Kinas politiska hantering av frågan får allvarliga konsekvenser, vilket vi kan se i exemplet Norge.

I takt med att Kinas inflytande växer kommer olikheterna i vårt västerländska demokratiska systemet allt oftare kollidera med enpartistatens komplexitet. Därför är det viktigt att redan på ett tidigt skede stå upp för våra institutionella system och en demokrati som inte innefattar ministerstyre.

Sverige, och andra EU-länder, bör därför göra gemensam sak med Norge och kraftigt protestera mot Kinas mobbningsmentalitet. Förhoppningsvis kan detta även leda till bättre villkor för Liu Xiaobos fru Liu Xia, vars tragedi är en direkt konsekvens av Kinas kommunistpartis hantering av Nobelkommitténs utnämning.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*