Etikettarkiv: Agenter och Dissidenter

Ledarna som inget vet

Detta är den fjärde och sista delen i följeserien Agenter & Dissidenter som tagit upp frågor kring underrättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

När Kinas positiva import- och exportsiffror för mars månad publicerades den ledde nyheten till positiv respons på aktiemarknader världen över. Men samtidigt fanns det vissa tveksamheter vad gällde statistiken, frågor väcktes till exempel när statistiken jämförs med fraktstatistik från Hong Kong:

Siffrorna ifrån Hongkong och Kina går inte ihop. Istället för tio procents tillväxt ser vi två eller tre procent, kommenterade Francis Lun chefsekonom på GE Oriental Financial Group.

Bara några dagar senare erkände Zheng Yuesheng, talesman för den kinesiska tullen, att han refererat till ”grundlösa” siffror han hittat på internet i en presskonferens gällande nya infrastrukturprojekt.

Samma vecka rapporteras att Kinas före detta järnvägsminister (Liu Zhijun) åtalas för korruption samt maktmissbruk och att den före detta vice-guvernören i Shandong (Huang Sheng) ställs inför rätta för att ha tagit emot mutor på 12,23 miljoner yuan.

En vanlig vecka i Folkrepubliken med andra ord.

Den nya regeringen verkar vilja ändra på detta. Xi Jinping har lett en omfattande kampanj mot korruption som lovar slå mot både ”flugor och tigrar”. Dessutom har ett initiativ för ”rena tallrikar” dragits igång för att få slut på slöseri och överdåd inom den offentliga sektorn. Det senare har lett till problem för den omfattande kinesiska lyxindustrin, bland annat sjunkande aktier för lyxspritstillverkare som Maotai.

Korruption och tveksam statistik är emellertid bara symptom, det omfattande problemet med förvrängningar och lögner är strukturellt i den kinesiska partistaten. Problemet framstår som något så ovanligt som en historisk konstant – genom revolutioner och reformer – från den tidiga Folkrepubliken till idag.

Mao Zedong ska flera gånger ha klagat över att ingen längre berättade något för honom, bl.a. under kulturrevolutionen, berättar Michael Schoenhals, en av författarna till Mao’s Last Revolution. Partistatens enorma, invecklade byråkrati begränsade i sig själv den absoluta ledarens reella makt.

I ett brev från en ung tjänsteman vid Centralkommitténs sekretariat vid namn Qi Benyu, som i maj 1961 når Maos ögon, beskrivs hur arbetet med lokala undersökningar missköts av lägre partikadrer.

I sin rapport om hur kadrer satta att undersöka förhållandena i en bilfabrik missköter sitt arbete och utnyttjar sin ställning beskriver Qi vad som idag skulle kallas korruption och förskingring, även om det i dessa fall rörde sig om en extra bit kött till middag snarare än miljonbelopp.

Qi Benyu avslutar sin rapport med påpekandet att ”arbetet måste ske i strikt enlighet med ordförande Maos instruktioner”. Mao instämmer och skriver om dessa kadrer som inte sköter sitt jobb att ”partikommittén har rätt att läxa upp dem. Om de är inbitna byråkrater som vägrar lyssna, har partikommittén rätt att köra bort dem.”

Även om inga miljonbelopp förskingrades var dessa problem inte harmlösa i Maos Kina.

I ett brev till de centrala myndigheterna i Beijing berättar en anonym skribent – vi kallar honom Li – hur ett planerat besök till mostern i provinshuvudstaden slutade med en månad i fångenskap.

Li bodde på landsbygden i den sydöstra Anhuiprovinsen. Han berättar hur hans mor en dag sade åt honom att åka och hälsa på en sjuk moster i Hefei. Den väluppfostrade sonen gjorde som han var tillsagd, Li hade dessutom inget emot denna chans att besöka storstaden, den 9 oktober 1960 packade han ner presenterna till mostern och satte sig på tåget in mot stan.

När han kom fram gick han för att hitta ett hotell för natten, men blev snart stoppad av en främling som bryskt frågade honom var han var ifrån och var han hade sitt boenderegistreringsintyg eller hukou (户口). Li ville ogärna överlämna sina papper till en främling och krävde att få se den andres ID. Istället blev han helt sonika förd till det lokala häktet.

I en kafkaesk skildring berättar Li sedan hur han anklagas för att ha stulit alla sina tillhörigheter, pengar och kläder, dessa tas ifrån honom och han skickas iväg till ett arbetsläger för papperslösa. Den rättsmedvetne Li blir trakasserad, slagen och klassad som bråkstake. När han upplyser sina fångvaktare om att han inte gjort något olagligt svarar de: ”tro inte att vi inte kan göra vad vi vill med dig bara för att du inte har gjort något fel.”

Li skickas fram och tillbaka mellan två olika läger och beskriver i detalj de bedrövliga levnadsvillkoren. De som är starka nog sätts i arbete och får äta en tunn risgröt med grönsaker tre gånger om dagen. De som är för unga eller sjuka för att arbeta får äta vad som blir över. På nätterna fryser de med tunnare kläder så mycket att de inte kan sova.

Efter en månad skickas Li slutligen tillbaka hem tillsammans med några andra från samma region. Utan förklaring och utan ursäkt.

Li tar emellertid saken i egna händer och skriver ett sexton sidor långt brev till partiledningen. Han uppmanar kamraterna i Beijing att utreda de ”dåliga element” som gjorde hans vistelse i Hefei till ett helvete:

Jag hoppas att några vördade och älskade kamrater som ömmar för folket, som känner omsorg inför folkets mödor, som helhjärtat tjänar folket, ska göra sig möda att leta upp och utrota dessa giftiga kryp, dessa onda varelser.”

Två år efter Lis strapatser, under sommaren 1962, cirkuleras en hemlighetsstämplad rapport från Ministeriet för offentlig säkerhet. Rapporten behandlar problemen inom ett annat härad () i Anhuiprovinsen och tar upp många av de missförhållanden Li beskriver. Sammanfattningsvis skrivs att trots att ambitionerna inte alltid är helt fel, ”är de katastrofala konsekvenserna på det politiska planet extremt allvarliga.” Det vill säga att de godtyckliga och upprepade rättsövergreppen skapat en förtroendekris, myndigheternas legitimitet har försvagats.

Lis berättelse framstår på flera sätt som väldigt aktuell. Hukou skapar problem än idag, om än på helt andra sätt. På 60-talet gjorde ransoneringen det i princip omöjligt att leva utanför det område där ens hukou placerade en. Idag handlar problemen bland annat om att inte kunna köpa sin bostad eller låta sina barn gå i skola.

Det finns ändå starka paralleller mellan Lis historia och den uppmärksammade affären Sun Zhigang, 2003, då en ung man som arbetade i Guangzhou glömt sitt intyg hemma. Av denna futtiga anledning blev Sun arresterad och avled senare i häktet efter att ha blivit misshandlad av polisen.

Arbetslägren finns kvar också de. Under Bo Xilais styre i staden Chongqing ska exempelvis systemet med ”omskolning genom arbete” eller laojiao (劳动教养) ha använts i stor skala för att frihetsberöva kritiker och motståndare utan rättegång. Tack vare att Bo fallit i onåd har vittnesmål från stadens arbetsläger lyfts fram i kinesiska media och systemet har blivit föremål för mycket kritik.

Efter uppmärksamheten kring ”omskolning genom arbete” i Chongqing och i andra delar av landet har det kinesiska ledarskapet sagt att förändringar är på gång. Under folkkongressen i mars indikerades att systemet ska reformeras – men hur och när är fortfarande oklart.

Problemet med korruption som Qi Benyu nämnde framstår idag som växande, men skälet till detta kan helt enkelt vara att det finns en ökad mängd resurser att tillskansa sig. Det är effekterna av korruptionen som växer, inte fenomenet i sig. Informationsbortfall, förvrängning av fakta och rena lögner framstår alla som strukturella problem.

Varför framstår dessa problem som konstanta genom Folkrepublikens historia? Hur kommer det sig att varken Mao Zedong, Deng Xiaoping eller Xi Jinping har lyckats få bukt med det, trots att de alla tre understrukit vikten av att ”söka sanning ur fakta.”

Svaret är för komplext för att besvara här, men en sak är säker, samtidigt som de kinesiska ledarna säkerligen beklagar sig över information som undanhålls dem, har ovetskapen kommit att bli en strategi för att behålla centralmaktens legitimitet. Liksom Li vänder sig till de ”vördade och älskade kamraterna” i Beijing i sitt brev, har sociologer visat att även dagens kineser misstror lokala kadrer men känner en mycket hög tilltro till centralmakten i Beijing.

Partitoppen kan behålla sin legitimitet i folkets ögon om den framstår som okunnig om lokala missförhållanden och agerar kraftigt när de väl ”får kännedom” om problemen.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Revolutioner: från väggtidningar till twitter

Detta är den tredje delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Den arabiska våren 2011 (som nog snarare startade med protesterna 2009 i det föga arabiska Iran) överraskade världen och ledde till en våg av hastiga förklaringar från olika experter.

Många var de som betonade vikten av så kallade sociala medier för organiseringen av dessa uppror och revolutioner. De pekade på hur bloggar, Twitter och Facebook använts av opinionsbildare och rebeller för att nå ut med sitt budskap. Några lyckades med konststycket att ge äran för de så kallade ”Facebookrevolutionerna” i Nordafrika åt ett amerikanskt IT-företag.

Denna teknologiska determinism ignorerar inte bara år av forskning kring sociala rörelser (som visat att dessa rörelser har anpassat sig efter moderna medier åtminstone sedan protesterna mot Vietnamkriget) utan också fallet Kina.

I Kina kom den så kallade ”jasminrevolutionen” att dö i sin linda. Detta trots en betydande internetpenetration (hela 34,30% 2010 – vilket kan jämföras med Tunisiens 33,9% eller Egyptens 28% för samma år) och hundratals miljoner aktiva internetanvändare.

Att den ”kinesiska våren” inte blommade ut i någon revolution går inte att skylla enbart på den nedkylande effekten av internetcensuren eller omfattande statlig repression. Kinesiska internetmedborgare (网民) har framgångsrikt använt internet och sociala medier för att organisera sig och sprida information om strejker i Shenzhen, upplopp i Wukan och kampanjen för att få Chen Guangcheng fri.

Istället för att försöka definiera sociala rörelser i relation till sociala medier, borde de sociala mediernas roll beskrivas utifrån deras funktion inom en given rörelse. Sociala medier framstår då generellt som ett verktyg för att på ett decentraliserat, enkelt och billigt vis sprida information, värva medlemmar och organisera gemensam aktion.

Dessa tre organisationella komponenter uppstod inte i och med de sociala medierna, snarare rör det sig om grundläggande målsättningar för alla sociala rörelser. Vad sociala medier möjligen har bidragit med är en förminskning av arbetsinsatsen som krävs för att framgångsrikt nå målen – det är med andra ord billigare att organisera en rörelse via bloggar.

I Folkrepubliken Kina (där arbetskraften alltid har varit billig) har invånarna lyckats organisera sociala rörelser, sprida information och värva medlemmar sedan länge, helt utan hjälp från sociala medier.

Tre välbekanta exempel som illustrerar detta är den så kallade Demokratimuren vid Xidan i Beijing (1978-1979), studentprotesterna 1986 och Tiananmenrörelsen 1989. Ytterligare en period under vilken vi hittar en hög grad av självständig organisering och ett omfattande, decentraliserat informationsutbyte är kulturrevolutionen.

Vi kan betrakta den kaotiska tioårsperioden mellan 1966 och 1976 som fått namnet ”Den stora proletära kulturrevolutionen” från två håll – från ovan och från nedan.

Från ovan ser kulturrevolutionen föga revolutionär ut. I boken Mao’s Last Revolution beskriver McFarquhar och Schoenhals hur Mao manipulerade partiet och initierade en landsomfattande rörelse för att röja undan sina motståndare.

Efter att tiotals miljoner dött i svält som följd av Det stora språnget framåt och efter Chrusjtjovs avståndstagande från Stalin, var Mao Zedong orolig. Han var besatt av tanken på ”revisionism” och missnöjd med president Liu Shaoqi. Mao Zedong befann sig i en situation där han fortfarande var outmanad som ledare för partiet och för landet, men där hans makt hade gått från näst intill absolut till att bli alltmera relativ.

Liu Shaoqi blev ett av de första toppnamnen som stämplades som ”förrädare” och anklagades för att ha ”gått den kapitalistiska vägen” i det strategiska nollsummespel som kännetecknade kulturrevolutionen inom partiet.

Maktspelet inom partitoppen var emellertid bara en (extremt viktig) del av detta oroliga decennium. Kulturrevolutionen var samtidigt en social rörelse som hade enorma konsekvenser för vanliga medborgares liv över hela Kina.

Beslutet från partiledningen att lyfta ”restriktionerna för den proletära vänstern” och tillåta bildandet av ”kulturrevolutionära massorganisationer” under våren-sommaren 1966 ledde till att studenter och lärare i Beijing spontant bildade ”röda organisationer” för att ta del av revolutionen, de följdes snart av studenter och arbetare över hela Kina.

I slutet av augusti 1966 fick de första femhundra massorganisationerna i Beijing ett officiellt erkännande. Dessa organisationer var av varierande storlek, organisationsgrad och politisk övertygelse. Flera av de största, mer välorganiserade grupperna kom från stadens toppuniversitet.

En viktig del av dessa organisationers dagliga arbete – framför allt vid universiteten – var utbytet av information. Genom nyhetsbrev kunde organisationernas medlemmar hållas ajour med de senaste utvecklingarna i kulturrevolutionen.

Genom att rapportera vad som hände i olika delar av landet och utbyta information med andra grupper blev den lokala organisationen en del av den övergripande rörelsen. Grupperna skrev och tryckte nyhetsbreven själva – i små upplagor för eget bruk – helt utan att myndigheter eller parti genom censur utövade kontroll över innehållet.

På ett sätt som varit omöjligt före sommaren 1966 (och som förblir omöjligt idag) kunde massorganisationerna under kulturrevolutionens första år fritt utreda och rapportera de senaste nyheterna. Till sin hjälp hade de telefoner, enkla stencilapparater, mer eller mindre etablerade nätverk och helt vanlig ryktesspridning.

Resurserna som dessa organisationer hade att tillgå varierade kraftigt, vissa nyhetsbrev tycktes från stenciler som producerades för hand medan andra hade mer sofistikerade tryckpressar att tillgå. De största massorganisationerna publicerade minst ett nyhetsbrev om dagen och hade nätverk av medarbetare och informatörer över hela landet. Vad nyhetsbreven rapporterade berodde också det på organisationernas förmåga, kontakter och resurser.

Upplevda hot mot rörelsen figurerade ofta i dessa nyhetsbrev, till exempel skrevs det om misstänkta spioner som påstods ha lyssnat till Voice of America eller sovjetiska radiosändningar. Skildringar av stridigheter mellan olika grupper av rödgardister och militärer innehöll detaljerade beskrivningar och siffror på antalet dödade och skadade.

Organisationsbygge uppmuntrades och förstärktes genom rapportering av ”glada nyheter”. Nyhetsbreven berättade om hyllningståg till Maos ära, de berömda väggtidningarna med stora tecken (大字报) och hur många exemplar av Mao Zedongs valda verk som skulle tryckas upp.

Denna revolutionära pressfrihet varade blott ett år – från att “restriktionerna lyftes” och massorganisationerna bildades under sommaren 1966 till oktober 1967 då ett beslut från högsta håll (det vill säga i sista hand Maos närmaste krets) åter lade restriktioner på vad som fick och inte fick sägas. Under loppet av blott ett år hade den decentraliserade informationsspridningen blivit ett politiskt hot, inte bara för enskilda partimedlemmar men för partistaten själv.

Massorganisationerna lyckades (trots en väldigt relativ självständighet, villkorad av Mao med armén som säkerhet) bygga en nationell rörelse, med de stencilerade nyhetsbreven som ett av de viktigaste verktygen. Genom nyhetsbreven, möten och väggtidningar kunde nätverk byggas, en gruppidentitet förmedlas och organisationerna förstärkas.

Att kulturrevolutionens massorganisationer var beroende av snabb, effektiv informationsspridning bevisas av det enorma arbete de var villiga att lägga ned på nyhetsbreven. Den relativa framgången i deras organisationsbygge – trots primitiva verktyg – gör också att de teknologiska förklaringarna till sociala rörelser blir tveksamma. Sociala rörelser formas av de verktyg de använder; demonstrationer anpassar sig till TV-bevakning, revolter blir twittervänliga och kulturrevolutionens massorganisationer anpassade sig till pressfrihet med maoistiska förtecken.

Men verktygen i sig gör ingen revolution och sociala rörelsers uppkomst kan inte härledas till de verktyg de använder.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

USA:s spaning – eko av femtiotalets Kina

Detta är den andra delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Trots att kommunisterna konsoliderat makten och utropat Folkrepubliken Kina den första oktober 1949 fanns hotet från kontrarevolutionärerna alltjämnt kvar, det var ett av skälen till varför ett nationellt nätverk för inhämtande och inrapportering av ”sociala information” (社情调查) uppstod under femtiotalet.

Rapporteringen var så utbredd och ingående att ministeriet för offentlig säkerhet år 1959 lade fram statistik som visade att det exakta antalet ”kontrarevolutionära element” tillsammans med som tillhörde den bredare kategorin ”kontrarevolutionens sociala fundament” var 22 767 904.

Det nationella säkerhetsinitiativet för rapportering av misstänkt aktivitet (Suspicious Activity Reporting, SAR) är ett program för inhämtande och delande av information om misstänkt aktivitet i USA. SAR-initiativet utgör en av pelarna för de amerikanska myndigheters spaningsarbete sedan 2009.

Varandes en produkt av kriget mot terrorn är det främsta målet med detta arbete givetvis att förhindra terror, mer specifikt genom att träna agenter och poliser i att identifiera, rapportera och bedöma ”pre-incident terrorism”.

Varför ens ge sig på en jämförelse mellan Folkrepublikens spaning efter kontrarevolutionärer för sextio år sedan och USA:s försök att kartlägga misstänkta terroristbeteenden idag? En tänkbar motivation kan vara plockandet av billiga politiska poäng. Vi kan anklaga USA för att själva använda sig av samma metoder de fördömmer hos andra och visa att de inte lever upp till de ideal de säger sig representera.

I själva verket är det ingen dålig motivation. Att dra paralleller mellan då och nu samt visa på gapet mellan de ideal som sägs representeras och de metoder som används verkar vara en god anledning till att läsa historia. Men om vi nöjer oss med detta, riskerar vår jämförelse att falla platt.

Oavsett om vi breddar vårt perspektiv eller tittar närmare på saken märker vi nämligen att jämförelsen mellan dessa båda system är långt ifrån självklar.

För det första är Kina och USA inte de enda länderna som spionerar på sina egna medborgare. Den omfattande jakten på kontrarevolutionärer har vi sett inte bara i Kina, utan i socialiststater som exempelvis Sovjetunionen och Kuba. Vi kan sannolikt hitta fler paralleller (och direkta kunskapsutbyten) mellan dessa tre, än mellan programmen i Kina och USA.

USA kan för sin del sälla sig till den inte särskilt stolta skaran av liberala demokratier som utövat och utövar omfattande spioneri mot sina egna medborgare. Sida vid sida med länder som Storbritannien och Sverige kan de hävda både rätten till och nödvändigheten i att övervaka sin befolkning.

Om vi istället tar fram förstoringsglaset märker vi att det finns avgörande skillnader i vilka principer som vägleder beskrivning och utförande av de två projekten. Två olikheter är särskilt anmärkningsvärda: vi har till att börja med ett urval av misstänkta baserat på utmärkande beteende och ett annat baserat på social kategori (klass). För det andra handlar det om ett program framtaget inom ramarna av ett välutvecklat rättssystem mot ett konstruerat av en nyetablerad, revolutionär regim.

I nittonhundrafemtiotalets Nya Kina framstod klass i sig som grund till brottsmisstanke. I en samhällsanalys starkt inspirerad av marxism var klassintresset överordnat alla övriga betänkanden. Kommunisternas framgång innebar att ”massorna” hade tagit över makten, men trots att dessa massor representerade majoritetens klassintressen var hotet från de före detta privilegierade klasserna överhängande inom en övergångsperiod. Den objektiva motsättningarna mellan dessa och massorna gjorde dem till potentiella kontrarevolutionärer och steget var inte långt till att bli ”element under övervakning” (被管制分子)

I tvåtusentiotalets USA ser det annorlunda ut. Här dominerar ett ideal som underkänner sociala kategorier som meningsfulla verktyg för analys. Istället vägleds människor av individuella intressen och komplexa psykosociala resonemang. SAR är baserat helt och hållet på misstänkt beteende och vänder sig uttryckligen emot misstänkliggörande utifrån ”ras, etnicitet eller kön” (klass framstår inte ens som en kategori att förhålla sig till).

SAR-initativet är det amerikanska justitiedepartementets ansvar, det är ett nationellt program framtaget efter år av betänkanden och kompromisser för att få fram en enhetlig process för rapporteringen av misstänkta terroristaktiviteter. Det har inspekterats och justerats för att slutligen få ett godkännande av sociologer och psykologer, men framför allt för att överensstämma med ett välutvecklat rättssystem.

Rent juridiskt är det nämligen komplicerat för USA att övervaka de sina, på grund av det konstitutionella skyddet av privatliv och individuella rättigheter, men sedan The Patriot Act gick igenom efter den 11 september har nya möjligheter öppnat sig.

SAR-initiativet hade aldrig varit aktuellt om inte det permanenta undantagstillståndet som kallas ”kriget mot terrorn” (som följer det tidigare undantagstillståndet – kriget mot kommunismen) öppnat upp för konstitutionella kompromisser, men det var fortfarande tvunget att formuleras inom ramarna för USA:s avancerade rättssystem.

I den nybildade Folkrepubliken såg situationen annorlunda ut. En konstitution antogs 1954, baserad på ett tidigare ”gemensamt program” från 1949. Denna konstitution fastslog att alla medborgare var lika inför lagen och delade samma rätt att rösta (oavsett ”egendomssituation” 财产状况), men i samma konstitution beskrevs Folkrepubliken som varandes i en övergångsperiod där det gällde att ”motsätta sig fiender innanför och utanför landets gränser”. Det är dessutom välkänt att den konstitutionella jämlikheten och rösträtten i praktiken var och forsätter vara starkt begränsad.

Trots att konstitutionen inte drar några direkta länkar mellan särskilda klasser och kontrarevolutionen, klargör den att ”staten förbjuder kapitalister att i sitt agerande skada det allmänna intresset, skapa oro inom det socialekonomiska systemet eller förstöra statens ekonomiska planering”. Konstitutionens svaga ställning, underställandet av den Högsta domstolen under den Nationella folkkongressen och symbiosen mellan partiet, staten och rättsväsendet gör det slutligen svårt att jämföra det kinesiska rättssystemet med det amerikanska. 

De två programmen liknar emellertid varandra i omfattning. Det rör sig om enorma initiativ i två stora och folkrika länder. Detta leder till betydande paralleller också vad gäller organisation.

De båda projekten litar till den ordinära poliskåren som vidareutbildas för att kunna identifiera misstänkta element. Detta i kontrast till de många initiativ som förlitar sig till specialiserade polisstyrkor som Gestapo, KGB eller Säpo, eller särskilda myndigheter som NSA, GHCQ eller FRA.

I omfattande träningsprogram får de amerikanska poliserna lära sig att identifiera ”pre-incident terrorism indicators”, medan deras kinesiska kollegor fick läsa manualer om utredningsmetoder och hur det gällde att ”närma sig massorna” för att nå framgång i utredningarna.

Eftersom projekten litar till vanliga polisers insamlande av enorma mängder material är en kvalitetscheck och sållning nödvändig.

Även här kan vi se likheter. Innan uppgifter kan föras från en instans till en annan kräver SAR-initiativet att en överordnad undersöker dem, för att se om uppgifterna verkligen överensstämmer med de kriterier för misstänkta beteendemönsterna som satts upp.

I dokumenten från Kina hittar vi både instruktioner som skickats ut till lokalnivå och de rapporter som skickats tillbaka, för att sedan inspekteras, sammanställas och eventuella följas av vidare åtgärder. I dessa rapporter registreras till och med klotter och enskilda kommentarer. Också i dagens USA finns det mycket flitiga agenter, som inte bara avlyssnar medborgarnas telefonsamtal utan också letar terrorister bland deltagarna i en sångtävling för skolungdomar.

För att sammanfatta; paralleller men också stora skillnader. Skillnaderna framträder särskilt tydligt på en nivå som kan kallas ideologisk eller diskursiv. SAR-initaivet och de sociala utredningarna formuleras och motiveras på helt olika sätt.

Det förstnämnda beskriver terrorism som ett beteende hos individen, att vara terrorist är ett personligt val som innebär anammandet av viss praktik. Detta synsätt överensstämmer med identifikationen av fienden som ett löst sammanhängande och definierat nätverk, exempelvis Al-Qaida eller Anonymous.

Hos kommunisterna är det istället klassintresset som avgör. Vissa grupper i samhället är rationellt sett mer benägna att vara kontrarevolutionärer som en följd av motsatta intressen. Dessa element måste därför kontrolleras av representanter för den stora massan av befolkningen.

Dessa diskursiva skillnader avgör hur projekten beskrivs och legitimiseras, men ur ett funktionellt perspektiv framstår de två som mycket lika.

Båda två bygger på nationella, decentraliserade strukturer som förenklar identifikation och rapportering av särskilda misstänkta element, medan definitionen av vad som är misstänkt sker centralt. Båda två använder sig dessutom av det ordinära polisväsendet. Lokala poliser tränas att på ett korrekt sätt identifiera misstänkta och rapportera uppåt. Detta är den avgörande likheten och här får den inledande frågan sitt svar.

De uppgifter som dessa poliser utför är bedrägligt lika deras ordinära uppgifter, men de är i själva verket väsensskilda. I sitt vanliga arbete har polisen till uppgift att övervaka och vid misstanke om brott agera. Polisen identifierar misstänkta som del av detta arbete, men då gäller det att hitta de som misstänks bryta mot lagen. 

Detta är den avgörande skillnaden mellan polisen, som har som uppgift att med våld upprätthålla statens lagar, och spionen, vars uppgift är att identifiera fiender till staten oavsett om dessa bryter mot lagarna eller inte.

Här finns en koppling mellan kontrarevolutionären och terroristen, eftersom de inte behöver misstänkas för utförandet av brott för att stämplas som statens fiender. 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Agenter & Dissidenter I: Snowdens val

Detta är den första delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Edward Snowden valde Hongkong som sin första tillflyktsort när han beslutat sig för att avslöja det gigantiska amerikanska övervakningsinitiativet Prism.

Kanske kommer det visa sig att beslutet var taktiskt felaktigt, Hongkong har nämligen ett utelämmningsavtal med USA som de med några få undantag följer. Dessutom kan Beijing besluta sig för att de har en hel del att tjäna på att se till att Snowden överlämnas till amerikanska myndigheter.

Både Beijing och Washington är måna om att upprätthålla ömsesidigt goda relationer, särskilt i dagarna efter det avslappnade mötet mellan Obama och Xi Jinping i Sunnylands, Kalifornien.

Det skulle också innebära en annan sorts vinst för Kina. Att lämna över en dissident till amerikanerna som sedan med största sannolikhet – efter en uppmärksammad rättegång – skulle avrätta honom kan ses som en moralisk vinst för Beijing.

Vi kan fråga oss hur ett sådant scenario skulle påverka chanserna för nästa Chen Guangcheng som flyr till amerikanska ambassaden?

Även om vi avstår från spekulationer, även om Edward Snowden förhoppningsvis undkommer överlämning och avrättning, även om han lyckas ta sig till Island eller en annan mer eller mindre säker plats, så är valet av Hongkong som första fristad ändå intressant.

Hongkong är i sig en fascinerande plats. En hypermodern stadsstat och före detta koloni med en internationell, kosmopolitisk elit, ett sydkinesiskt mellanskikt och en nästan lika internationell (men knappast kosomopolitisk) prekär arbetarklass, huvudsakligen från Fastlandskina och Filippinerna.

På finansdistriktet Wan Chais bargator serveras brittisk och tysk öl till brittiska och tyska affärsmän. På andra sidan Victoria Harbour ligger Kowloon och det ökända Chungking Mansions, där indier och backpackers samsas om stadens billigaste boende och bästa curry.

Sedan 1997 är Hongkong inte längre en brittisk koloni, men en del av Kina. Under systemet ”Ett land, två system” lyder emellertid speciella juridiska och politiska villkor i Hongkong, garanterade av de ickekonstitutionella grundlagarna. Bland annat har Hongkongneser rätt att välja sina ledare samt betydande pressfrihet, organisationsfrihet och yttrandefrihet.

Dessa friheter ska officiellt sett vara ohotade åtminstone till år 2047, men i själva verket råder en stor osäkerhet och en ständig politisk och juridisk kamp mellan Beijing – som strävar efter ökat inflytande – och de som vill upprätthålla Hongkongs höga grad av autonomi.

Edward Snowden motiverar sitt val av Hongkong med att ”de har ett starkt engagemang för yttrandefrihet och politiska dissidenters rättigheter”.

Detta ”starka engagemang” är en produkt av Hongkongs unika politiska situation som varken suverän stat eller helt och hållet under Beijings kontroll.

Hongkong har länge varit en fristad för dissidenter och regimkritik från fastlandet och stadens invånare har haft ett stort inflytande över frihets- och demokratiförespråkare i Folkrepubliken.

Studentörelsen som formades kring Tiananmen i Beijing 1989 fick viktigt ekonomiskt och organisationellt stöd från föreningar och privatpersoner i Hongkong.

I en värld dominerad av nationalstater framstår Hongkong i sig självt också som något av en dissident. Tack vare sin särskilda historia har staden lyckats förhandla sig till en begränsad suveränitet utan att behöva axla nationens ok.

Om du var Snowden, var hade du flytt?

Taktikerna skulle kanske välja Västeuropa, Assange har föreslagit Latinamerika. Rent pragmatiskt är det nog bra val, men de erbjuder inga ideologiska alternativ. Västeuropeerna är duktiga på att övervaka de egna, inte heller i Latinamerika hittar vi några idealregimer.

På Kalla Krigets dagar var det enkelt att hoppa av, alternativet var tydligt där, men för Snowden är det betydligt svårare. Var finns de ideologiska alternativen till USA:s övervakning? Inte i Europa och definitivt inte i Kina.

Kinesiska myndigheter arbetar mer eller mindre öppet med internetbolag som möjliggör censur och övervakning av internetanvändare. Kina har registrerat vad som sagts över Skype, liksom över det inhemska chattprogrammet QQ och på landets svar på Twitter – Weibo

På det stora hela verkar inte mycket skilja sig mellan myndigheternas metoder i en ”diktatur” och en ”demokrati”.

Men Snowden flydde inte till Kina utan till Hongkong.

Om du var Snowden, var hade du flytt?

Ju mer jag tänker på det, desto mer lutar jag mot Snowdens val. En idealiserad drömbild tar form: Hongkong som fristad i kriget mellan nationella giganter (och deras inbördeskrig mot de egna undersåtarna).

Dissidenten Snowden har satt sig upp mot världens mäktigaste nationalstat och väljer att fly till dissidenten Hongkong som satt sig upp mot en annan av världens mäktigaste nationalstater.

Kanske är Snowden en drömmare och idealist som letar efter sprickorna i en krass världsordning?

Taktiskt sett var det kanske fel att fly till Hongkong, men som politiskt ställningstagande verkar det som det enda rätta.

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se