Etikettarkiv: Konfucius fredspris

Havererat Kinafrämjande eller geopolitisk ironi?

Att dela ut ett Pris är ett klassiskt grepp i marknadsföring. Det visar på intresse (man bryr sig), seriositet och framförallt är det lätt att få genomslag i media för ett Pris.

I staters arbete med mjuk makt är det därför inte ovanligt att Pris används. Begrunda för ett ögonblick Nobelpriset: ett av Sveriges starkaste varumärken. Hela världens blickar riktas mot vårt land under ett par veckor varje år. Även om Nobelpriset inte är statens pris per se används det flitigt av representanter för densamma: ambassader, kungahuset, regeringen mm. Detta är vad som på kanslisvenska brukar kallas främjande.

Kinas Kinafrämjande är gigantiskt i jämförelse med Sveriges. Kina går fram som en ångvält på världsarenan och öppnar hundratals Konfuciusinstitut, skickar pandor till världens fyra hörn och lockar med hjälp av fantasilöner över utländska profiljournalister till sin internationella CCTV-satsning.

Men så var det det där med Pris.

Konfucius fredspris delades år 2015 ut till Robert Mugabe, Zimbabwes långvariga diktator, med motiveringen att han bl.a. ”övervunnit stora svårigheter i sitt styre av landet sedan 80-talet och att han skapat politiska och ekonomiska strukturer som kommit Zimbabwes befolkning till gagn”.

Vi behöver inte gå in på detaljer men det räcker väl att konstatera att Mugabe inte är den fredligaste av fredspristagare, då han konsekvent använder sig av våld mot sin egen befolkning.

Men samtidigt som medier världen över gör sig lustiga över hur ”Kinas” fredspris gått till en av världens mer ökända diktatorer så är det diffust vem som faktiskt delar ut Konfuciuspriset.

Priset grundades 2010 som en rektion på att Nobels fredspris det året gick till aktivisten Liu Xiaobo. Grundarna var en av Kinas många luddiga halvstatliga organisationer: The Chinese Folk Art Association. För att göra en lång historia kort så blev det fars när mottagaren (fd taiwanesiska vice-presidenten Lien Chan) varken kände till priset eller kände sig nödgad att bege sig till Peking för att ta emot det. Året därpå drog Kulturministeriet proppen ur projektet och tvingade organisatörerna att lägga ner det hela.

Det hela kunde (och borde?) ha slutat där. Men en utbrytargrupp ur The Chinese Folk Art Association ville annorlunda och begav sig prompt till Hongkong och registrerade en ny organisation (Kinesiska internationella fredsinstitutet) som år 2011 delade ut Konfucius fredspris till Vladimir Putin (!).

På den vägen är det. I det perspektivet är steget från Vladimir Putin till Robert Mugabe inte så långt.

Trots brottet med de officiella myndigheterna i Peking undrar jag ändå om allt inte ändå är en ambitiös mjuk-makt strategi från kinesiskt håll. Alternativet skulle ju vara ett haveri av Kinafrämjandet.

Överväg följande:

1: Kina är missnöjda med vissa mottagare av Nobelpriset och försöker likt Hitler på 30-talet skapa ett alternativ. Inser dock att de inte kan vinna varumärkeskampen mot Nobel och byter fokus på priset: från seriöst pris löst kopplat till officiella kanaler till något som kan liknas vid partisanverksamhet. Likt Putins mediestrategi med bl.a. RT (Russia Today) så handlar det inte om att skapa trovärdighet för sin egen världsuppfattning utan endast om att så tvivel hos den ”andra sidan”.

2: Skulle inte Kina om de verkligen ville kunna stänga ner organisationen bakom priset i Hongkong? Eller i minsta fall stänga ner den officiella webbsajten (registrerad i Peking) och hindra dem från att dela ut priset i Fastlandskina? Så är inte fallet och årets pris kommer enligt arrangörerna delas ut i Peking (tillsammans med en prissumma på 500 000 RMB). Uppenbarligen ser Kina fördelar med att priset finns kvar (se 1).

3: Det skrivs då och då om priset och organisationen bakom det i partipressen: China Daily, Folkets Dagblad osv. Ytterligare tecken på att någon ser ett värde i att informera den kinesiska allmänheten, samt att organisatörerna bakom det hela har kontakter inom mediebranschen.

Slutsatsen som jag drar av omständigheterna ovan är att det uppenbarligen finns personer inom Kinas propagandaverksamhet som ser fler fördelar än nackdelar med att priset finns kvar. Trots den badwill som Kina drar på sig från Väst så bör goodwill från länder så som Zimbabwe och Ryssland inte underskattas: Det är här Kinas mjuka makt har god jordmån.

Partitjänstemän är inte kända för sin humor men jag kan heller inte låta bli att undra om inte hela manövern med en ”fristående” organisation bakom Konfucius fredspris är satir på norska nobelkommitténs fristående ställing från den norska regeringen; Norge befinner sig alltjämt i den diplomatiska frysboxen sedan LXB:s fredspris 2010 och har förgäves försökt förklara för Kina att de inte kan påverka processen.

Aha! Utbrister Kina och slår ut med händerna: Vi har ingen aning om varför 2016:s års fredspris gick postumt till Vidkun Quisling för hans förmåga att skapa stabilitet och att undvika direkt konflikt under andra världskriget.

Skämt åsido. Konfucius fredspris 2016 kommer med säkerhet tilldelas antingen Xi Jinping eller Jultomten.

Björn Djurberg
bjorn.djurberg@vflnyheter.se

Skämtet som aldrig vill ta slut – Castro får Konfuciuspris

Den tionde december 1973 läste den amerikanske ambassadören Thomas R. Byrne upp ett tal vid mottagningsceremonin för Nobels fredspris. Han var där som representant för fredspristagaren och krigsförbrytaren Henry Kissinger.

I sin roll som nationell säkerhetsrådgivare hade Kissinger hjälpt Richard Nixon att nå ”peace with honor” i Vietnam och fick därför priset tillsammans med sin motpart under fredsförhandlingarna i Paris, den nordvietnamesiska kommunistledaren Le Duc Tho.

I det av ambassadören upplästa tacktalet framstod Kissinger som en ödmjuk fredskämpe:

The Nobel Peace Prize is as much an award to a purpose as to a person /…/ Certain war has yielded to an uncertain peace in Vietnam. Where there was once only despair and dislocation, today there is hope, however frail. In the Middle East the resumption of full scale war haunts a fragile ceasefire. In Indochina, the Middle East and elsewhere, lasting peace will not have been won until contending nations realise the futility of replacing political competition with armed conflict. America’s goal is the building of a structure of peace, a peace in which all nations have a stake and therefore to which all nations have a commitment. We are seeking a stable world, not as an end in itself but as a bridge to the realisation of man’s noble aspirations of tranquility and community.

Det hade kanske klingat lite mindre falskt om det inte hade varit för Henry Kissingers drivande roll i utformandet av den amerikanska politiken i Indokina (däribland bombningen av det neutrala Kambodja under Vietnamkriget) och Latinamerika (exempelvis genom utbildningen av kontrarevolutionära militärjuntor vid Fort Bennings School of the Americas som enligt kongressledamot Joseph Kennedy ”has run more dictators than any other school in the history of the world” ).

Men Kissinger kan trösta sig med att han har gott sällskap bland de amerikanska fredspristagarna, där finner vi bland annat kollegan Cordell Hull — som rådde presidenten att skicka tillbaka en båtlast med politiska flyktingar till Nazityskland — och krigspresidenten Barack Obama.

Det kan tyckas märkligt att inte Nobels fredspris inte bara lägger ned efter pristagare som Michail Gorbatjov, Jimmy Carter, Al Gore och EU. Ännu obegripligare är att någon skulle få för sig att det vore en bra idé att instifta ett nytt fredspris efter samma modell.

Men det var vad som hände när Liu Xiaobo fick Nobelpriset 2010 och en kinesisk kommitté snabbt bildades för att utse den första mottagaren av Konfucius fredspris: den taiwanesiska politikern Lien Chan. Men Lien tog inte emot priset själv och hävdade när journalisterna ringde honom att han aldrig ens hade hört talas om det.

Skämtet fortsatte året efter när fredspriset 2011 gick till ingen mindre än… Vladimir Putin.

Fredspriset delas ut av en privat stiftelse som numera är registrerad i Hongkong och det verkar inte ha någon direkt koppling med myndigheterna. Helt solkar är saken emellertid inte, då det från början delades ut av ”avdelningen för bevarandet av traditionell kultur” vid Kinas förbund för inhemsk konst som i sin tur är ett förbund underställt kulturministeriet.

Men 2011 gick förbundet och kulturministeriet ut med ett beslut i vilket man förnekade allt samröre med priset och helt sonika lade ned den kulturbevarande avdelningen.

I år, nästan på dagen 41 år sedan ceremonin för Henry Kissinger i Oslo, hölls en ceremoni i Beijing där den före detta guerillaledaren och diktatorn Fidel Castro tilldelades Konfuciuspriset för sina ”värdefulla insatser för freden” och för att ha hanterat konflikter ”särskilt med USA” utan våld eller vapenmakt. Vid en prisceremoni vid Pekings universitet fick en grupp kubanska utbytesstudenter ta emot priset å Castros vägnar.

Ok. Vi har fattat skämtet. Men kan ni lägga ned nu, snälla?

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se