Obamamao

USA:s spaning – eko av femtiotalets Kina

Detta är den andra delen i följeserien Agenter & Dissidenter som kommer ta upp frågor kring underättelsearbete och informationshantering i Kina och i resten av världen. Artikelserien bygger till stor del på arbete utfört inom ramen för masterkursen Ingen undersökning, ingen rätt att tala – kinesisk offentlig informationshantering som hölls under våren vid Lunds Universitet.

Trots att kommunisterna konsoliderat makten och utropat Folkrepubliken Kina den första oktober 1949 fanns hotet från kontrarevolutionärerna alltjämnt kvar, det var ett av skälen till varför ett nationellt nätverk för inhämtande och inrapportering av ”sociala information” (社情调查) uppstod under femtiotalet.

Rapporteringen var så utbredd och ingående att ministeriet för offentlig säkerhet år 1959 lade fram statistik som visade att det exakta antalet ”kontrarevolutionära element” tillsammans med som tillhörde den bredare kategorin ”kontrarevolutionens sociala fundament” var 22 767 904.

Det nationella säkerhetsinitiativet för rapportering av misstänkt aktivitet (Suspicious Activity Reporting, SAR) är ett program för inhämtande och delande av information om misstänkt aktivitet i USA. SAR-initiativet utgör en av pelarna för de amerikanska myndigheters spaningsarbete sedan 2009.

Varandes en produkt av kriget mot terrorn är det främsta målet med detta arbete givetvis att förhindra terror, mer specifikt genom att träna agenter och poliser i att identifiera, rapportera och bedöma ”pre-incident terrorism”.

Varför ens ge sig på en jämförelse mellan Folkrepublikens spaning efter kontrarevolutionärer för sextio år sedan och USA:s försök att kartlägga misstänkta terroristbeteenden idag? En tänkbar motivation kan vara plockandet av billiga politiska poäng. Vi kan anklaga USA för att själva använda sig av samma metoder de fördömmer hos andra och visa att de inte lever upp till de ideal de säger sig representera.

I själva verket är det ingen dålig motivation. Att dra paralleller mellan då och nu samt visa på gapet mellan de ideal som sägs representeras och de metoder som används verkar vara en god anledning till att läsa historia. Men om vi nöjer oss med detta, riskerar vår jämförelse att falla platt.

Oavsett om vi breddar vårt perspektiv eller tittar närmare på saken märker vi nämligen att jämförelsen mellan dessa båda system är långt ifrån självklar.

För det första är Kina och USA inte de enda länderna som spionerar på sina egna medborgare. Den omfattande jakten på kontrarevolutionärer har vi sett inte bara i Kina, utan i socialiststater som exempelvis Sovjetunionen och Kuba. Vi kan sannolikt hitta fler paralleller (och direkta kunskapsutbyten) mellan dessa tre, än mellan programmen i Kina och USA.

USA kan för sin del sälla sig till den inte särskilt stolta skaran av liberala demokratier som utövat och utövar omfattande spioneri mot sina egna medborgare. Sida vid sida med länder som Storbritannien och Sverige kan de hävda både rätten till och nödvändigheten i att övervaka sin befolkning.

Om vi istället tar fram förstoringsglaset märker vi att det finns avgörande skillnader i vilka principer som vägleder beskrivning och utförande av de två projekten. Två olikheter är särskilt anmärkningsvärda: vi har till att börja med ett urval av misstänkta baserat på utmärkande beteende och ett annat baserat på social kategori (klass). För det andra handlar det om ett program framtaget inom ramarna av ett välutvecklat rättssystem mot ett konstruerat av en nyetablerad, revolutionär regim.

I nittonhundrafemtiotalets Nya Kina framstod klass i sig som grund till brottsmisstanke. I en samhällsanalys starkt inspirerad av marxism var klassintresset överordnat alla övriga betänkanden. Kommunisternas framgång innebar att ”massorna” hade tagit över makten, men trots att dessa massor representerade majoritetens klassintressen var hotet från de före detta privilegierade klasserna överhängande inom en övergångsperiod. Den objektiva motsättningarna mellan dessa och massorna gjorde dem till potentiella kontrarevolutionärer och steget var inte långt till att bli ”element under övervakning” (被管制分子)

I tvåtusentiotalets USA ser det annorlunda ut. Här dominerar ett ideal som underkänner sociala kategorier som meningsfulla verktyg för analys. Istället vägleds människor av individuella intressen och komplexa psykosociala resonemang. SAR är baserat helt och hållet på misstänkt beteende och vänder sig uttryckligen emot misstänkliggörande utifrån ”ras, etnicitet eller kön” (klass framstår inte ens som en kategori att förhålla sig till).

SAR-initativet är det amerikanska justitiedepartementets ansvar, det är ett nationellt program framtaget efter år av betänkanden och kompromisser för att få fram en enhetlig process för rapporteringen av misstänkta terroristaktiviteter. Det har inspekterats och justerats för att slutligen få ett godkännande av sociologer och psykologer, men framför allt för att överensstämma med ett välutvecklat rättssystem.

Rent juridiskt är det nämligen komplicerat för USA att övervaka de sina, på grund av det konstitutionella skyddet av privatliv och individuella rättigheter, men sedan The Patriot Act gick igenom efter den 11 september har nya möjligheter öppnat sig.

SAR-initiativet hade aldrig varit aktuellt om inte det permanenta undantagstillståndet som kallas ”kriget mot terrorn” (som följer det tidigare undantagstillståndet – kriget mot kommunismen) öppnat upp för konstitutionella kompromisser, men det var fortfarande tvunget att formuleras inom ramarna för USA:s avancerade rättssystem.

I den nybildade Folkrepubliken såg situationen annorlunda ut. En konstitution antogs 1954, baserad på ett tidigare ”gemensamt program” från 1949. Denna konstitution fastslog att alla medborgare var lika inför lagen och delade samma rätt att rösta (oavsett ”egendomssituation” 财产状况), men i samma konstitution beskrevs Folkrepubliken som varandes i en övergångsperiod där det gällde att ”motsätta sig fiender innanför och utanför landets gränser”. Det är dessutom välkänt att den konstitutionella jämlikheten och rösträtten i praktiken var och forsätter vara starkt begränsad.

Trots att konstitutionen inte drar några direkta länkar mellan särskilda klasser och kontrarevolutionen, klargör den att ”staten förbjuder kapitalister att i sitt agerande skada det allmänna intresset, skapa oro inom det socialekonomiska systemet eller förstöra statens ekonomiska planering”. Konstitutionens svaga ställning, underställandet av den Högsta domstolen under den Nationella folkkongressen och symbiosen mellan partiet, staten och rättsväsendet gör det slutligen svårt att jämföra det kinesiska rättssystemet med det amerikanska. 

De två programmen liknar emellertid varandra i omfattning. Det rör sig om enorma initiativ i två stora och folkrika länder. Detta leder till betydande paralleller också vad gäller organisation.

De båda projekten litar till den ordinära poliskåren som vidareutbildas för att kunna identifiera misstänkta element. Detta i kontrast till de många initiativ som förlitar sig till specialiserade polisstyrkor som Gestapo, KGB eller Säpo, eller särskilda myndigheter som NSA, GHCQ eller FRA.

I omfattande träningsprogram får de amerikanska poliserna lära sig att identifiera ”pre-incident terrorism indicators”, medan deras kinesiska kollegor fick läsa manualer om utredningsmetoder och hur det gällde att ”närma sig massorna” för att nå framgång i utredningarna.

Eftersom projekten litar till vanliga polisers insamlande av enorma mängder material är en kvalitetscheck och sållning nödvändig.

Även här kan vi se likheter. Innan uppgifter kan föras från en instans till en annan kräver SAR-initiativet att en överordnad undersöker dem, för att se om uppgifterna verkligen överensstämmer med de kriterier för misstänkta beteendemönsterna som satts upp.

I dokumenten från Kina hittar vi både instruktioner som skickats ut till lokalnivå och de rapporter som skickats tillbaka, för att sedan inspekteras, sammanställas och eventuella följas av vidare åtgärder. I dessa rapporter registreras till och med klotter och enskilda kommentarer. Också i dagens USA finns det mycket flitiga agenter, som inte bara avlyssnar medborgarnas telefonsamtal utan också letar terrorister bland deltagarna i en sångtävling för skolungdomar.

För att sammanfatta; paralleller men också stora skillnader. Skillnaderna framträder särskilt tydligt på en nivå som kan kallas ideologisk eller diskursiv. SAR-initaivet och de sociala utredningarna formuleras och motiveras på helt olika sätt.

Det förstnämnda beskriver terrorism som ett beteende hos individen, att vara terrorist är ett personligt val som innebär anammandet av viss praktik. Detta synsätt överensstämmer med identifikationen av fienden som ett löst sammanhängande och definierat nätverk, exempelvis Al-Qaida eller Anonymous.

Hos kommunisterna är det istället klassintresset som avgör. Vissa grupper i samhället är rationellt sett mer benägna att vara kontrarevolutionärer som en följd av motsatta intressen. Dessa element måste därför kontrolleras av representanter för den stora massan av befolkningen.

Dessa diskursiva skillnader avgör hur projekten beskrivs och legitimiseras, men ur ett funktionellt perspektiv framstår de två som mycket lika.

Båda två bygger på nationella, decentraliserade strukturer som förenklar identifikation och rapportering av särskilda misstänkta element, medan definitionen av vad som är misstänkt sker centralt. Båda två använder sig dessutom av det ordinära polisväsendet. Lokala poliser tränas att på ett korrekt sätt identifiera misstänkta och rapportera uppåt. Detta är den avgörande likheten och här får den inledande frågan sitt svar.

De uppgifter som dessa poliser utför är bedrägligt lika deras ordinära uppgifter, men de är i själva verket väsensskilda. I sitt vanliga arbete har polisen till uppgift att övervaka och vid misstanke om brott agera. Polisen identifierar misstänkta som del av detta arbete, men då gäller det att hitta de som misstänks bryta mot lagen. 

Detta är den avgörande skillnaden mellan polisen, som har som uppgift att med våld upprätthålla statens lagar, och spionen, vars uppgift är att identifiera fiender till staten oavsett om dessa bryter mot lagarna eller inte.

Här finns en koppling mellan kontrarevolutionären och terroristen, eftersom de inte behöver misstänkas för utförandet av brott för att stämplas som statens fiender. 

Puck Engman
puck.engman@vflnyheter.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*